KYRKANS SUBJEKT ELLER OBJEKT? ÅTTA HERDABREV OM MEDLEMMARS ANSVAR FÖR KYRKANS GRUNDLÄGGANDE UPPGIFT

Transkript

1 KYRKANS SUBJEKT ELLER OBJEKT? ÅTTA HERDABREV OM MEDLEMMARS ANSVAR FÖR KYRKANS GRUNDLÄGGANDE UPPGIFT Kyrkforskning online 2014:1 Innehåll Antti Miettinen 1 Inledning 2 2 Gudstjänst och medlemmars ansvar 4 3 Undervisning och medlemmars ansvar 8 4 Diakoni och medlemmars ansvar 13 5 Mission och medlemmars ansvar 20 6 Avslutande diskussion 24 Litteratur 27 1

2 1 Inledning Svenska kyrkans grundläggande uppgift är enligt kyrkoordningen att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Både vigda och icke vigda kyrkans medlemmar definieras som kyrkans subjekt i kyrkoordningen. Luthers syn på allmänna prästadömet präglar kyrkoordningens formulering om alla medlemmars ansvar i kyrkan. 1 Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen, vigda och icke vigda. Alla har tillsammans ansvaret för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd. 2 Jag analyserar i den här artikeln herdabrev som är skrivna av tjänstgörande biskopar i Svenska kyrkan år 2013 och vad biskoparna skriver om kyrkans grundläggande uppgift och medlemmars ansvar. Jag granskar också hur och huruvida kyrkoordningens formuleringar om medlemmars ansvar syns i vad som biskoparna skriver om medlemmar. Mitt grundantagande är att herdabreven för det första ger en aktuell bild av biskoparnas syn på medlemmars ansvar och för det andra att herdabreven också är ett medel genom vilket biskoparna medvetet eller omedvetet påverkar medlemmars framtida förväntade roller i kyrkan och dess församlingar. 3 Frågor kring medlemskap i kyrkan kan anses vara särskild aktuella idag inte enbart av teologiska skäl utan också av ekonomiska och ideologiska skäl. Debatten kring medlemskap har under de senaste åren kretsat kring utträden och dess ekonomiska konsekvenser, kyrkans försämrade ekonomi och behovet av frivilligas insatser. Även i allmänhet har intresset för frivillighet och idealitet ökat under de senaste åren. Jag väljer att redogöra för herdabrevens innehåll på två olika sätt. Kapitlen om gudstjänst och diakoni som hjälpverksamhet och tjänande är sammanställda så, att alla herdabrev behandlas som en helhet på grund av deras relativt samstämmiga syn på dessa verksamheter och medlemmars Jag tackar komminister TK Kerstin Danell, kyrkoherde TK Anders Gustafsson och diakon Brita Petersson Hofverberg för deras hjälp. 1 KO 2010, KO 2010, 44 3 Jämför Thitz

3 ansvar. Olikheter mellan herdebreven behandlas i möjligaste mån i analysen. Kapitlen om undervisning, internationell diakoni och mission innehåller däremot även korta sammanfattningar av herdabrevens innehåll. Detta anses motiverat på grund av olikheter i herdabreven. Undervisning, internationell diakoni och mission får för övrigt relativt litet utrymme i herdabreven vilket också tydliggör de olika herdabrevens bidrag till diskussionen om dessa verksamheter och om medlemmars ansvar. Herdabrev som analyseras i artikeln är skrivna av biskoparna Per Eckerdal, Esbjörn Hagberg, Antje Jackelén, Jan-Olof Johansson, Tuulikki Koivunen Bylund, Hans-Erik Nordin, Ragnar Persenius och Thomas Söderberg. 3

4 2 Gudstjänst och medlemmars ansvar 2.1 Om gudstjänst och gudstjänstens teologi Gudstjänst och gudstjänstens teologi behandlas mest ingående av Eckerdal, Hagberg och Nordin som alla även mer specifikt skriver om medlemmars betydelse och ansvar. De andra biskoparnas teologi kommer mer indirekt fram när dem skriver bland annat om sina och andras erfarenheter från olika typer av gudstjänster. Biskoparna skriver ofta om gudstjänst som en naturlig del av sina egna liv och framställer den som en mötesplats mellan Gud och människor och som en plats där Guds ord förkunnas och nattvard firas. 4 Flera av biskoparna skriver också om gudstjänstens undervisande och missionerande karaktär, om uppgiften att utmana åhörarna och om uppgiften att lära om Jesus och den kristna tron. 5 Koivunen Bylund är den enda av biskoparna som behandlar behovet av gudstjänster på andra språk. Hon lyfter fram finska, samiska och de andra officiella minoritetsspråken. 6 Biskoparna framställer ofta gudstjänst som kyrkans centrum eller som en oskiljbar del av kyrkans väsen och identitet. 7 Även medlemskap och deltagande i gudstjänstlivet kopplas ibland ihop såsom Söderberg gör vid ett tillfälle: att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en gudstjänstgemenskap 8 Gudstjänstens centrala plats i kyrkans liv och dess betydelse för kristna tonas dock ner vid några tillfällen. För det första vill flera av biskoparna betona, att möten mellan Gud och människor kan ske även utanför gudstjänsten och att kyrkan som heligt rum kan även utan gudstjänst vara plats för mötet med det heliga. Gudstjänsten ska inte med andra ord vara den enda platsen för gudsmöten. För det andra vill flera av biskoparna varna för exklusiv gudtjänstgemenskap som kan skilja gudstjänstfirande 4 Hagberg 2006, 52-56; Johansson 2011, 57-58; Koivunen Bylund 2011, 20; Persenius 2012, Hagberg 2006, 83, ; Nordin 2008, Koivunen Bylund 2011, 27, Nordin 2008, Söderberg 2011, 32 4

5 människor från andra medlemmar, från alla döpta eller från samhället övrigt. 9 Den här dubbelheten i förhållandet till gudstjänsten har varit synlig i folkkyrklig teologi sedan Einar Billings tid. Gudstjänsten framställs å ena sidan som centrum för kyrkan och församlingslivet och å andra sidan betonas att den gudstjänstfirande församlingen enbart är en del av församlingen och att gudstjänstfirande och gemenskap i församlingen inte får skilja deltagare från vardagens gemenskap med alla människor Om medlemmars ansvar för gudstjänst Medlemmars ansvar för gudstjänst och medlemmars roll i gudstjänstlivet kommer fram på olika sätt i herdabreven. Eckerdal, Hagberg och Nordin skriver mer ingående om gudstjänstens teologi och om medlemmars ansvar. Jackelén, Johansson, Koivunen Bylund, Söderberg och Persenius skriver mindre om gudstjänst och gudstjänstteologi och likaså får medlemmars ansvar mindre utrymme. Det finns även övrigt en skiljelinje mellan först och sist nämnda grupper av biskoparna när Eckerdal, Hagberg och Nordin skriver om medlemmar både som gudstjänstens subjekt och objekt medan de andra biskoparna framställer medlemmar primärt som gudstjänstens objekt. Eckerdal definierar medlemmar som gudstjänstens subjekt i två olika betydelser. För det första firas gudstjänst gemensamt och bärs av dem som firar den tillsammans. För det andra gudstjänstfirande tjänar både Gud och sina medmänniskor. Eckerdal skriver bland annat om gudstjänstens bön och lovsång som ett arbete av kyrkans folk och som ett arbete för folket, för våra medmänniskor. Eckerdal betonar att gudstjänst är betydelsefull för dem som deltar, men också för samhället i stort. Gudstjänst och diakoni vävs också samman i Eckerdals framställning vilket behandlas mer ingående i kapitlet om diakonin. 11 Hagberg är den av biskoparna som skriver mest om hur medlemmar kan ha konkreta uppgifter i en gudstjänst. Han betonar att gudstjänsten blir 9 Eckerdal 2011, 58-60; Hagberg 2006, 37; Nordin 2008, 76, 85-88; Persenius 2012, 14-15, 95, 98, 166, ; Söderberg 2011, 32-33, Billing 1963, 58-60; Modèus 2005, Eckerdal 2012,

6 allas egendom när människor får ansvar. Hagberg nämner både möjligheten att flera är med i förberedelserna av gudstjänsten och att flera medverkar i gudstjänsten bland annat genom att vittna om sin tro och sång. Hagberg berättar även om sina visioner angående morgondagens gudstjänst och målar upp en bild av hur dessa kan skapas, formas och ledas av människor som firar dem och som kan se olika ut i sin utformning. 12 För fortsatt analys av synen på gudstjänstens teologi kan man fundera över följande. Det behöver inte finns någon motsättning mellan betoningen på alla deltagarnas betydelse och på mångas möjligheter att medverka, men man kan fråga om inte det sist nämnda synsättet ibland kan begränsa delaktighet i synliga uppgifter. Är man inte aktivt med om man inte syns i koret? Även Nordin skriver om gudstjänsten från båda nämnda synvinklar. Han betonar vi som firar gudstjänst som gudstjänstens subjekt och han skriver likaså om mångas delaktighet och möjlighet att delta i gudstjänstens planering och om möjlighet att flera kan ta ansvar för olika uppgifter i gudstjänsten. 13 Nordin är för övrigt den enda av biskoparna vars herdabrev kopplar ihop förtroendevalda och deras ansvar för kyrkans grundläggande uppgift och även deras ansvar för församlingens gudstjänstliv. Han är också den av biskoparna som skriver om diakoners plats och betydelse i gudstjänstlivet, hur diakoners uppdrag i samhället är och ska vara knutet till församlingens gudstjänst. 14 Kyrkoordningens formulering om allas ansvar för att gudstjänsten som kyrkans grundläggande uppgift blir utförd slår inte genom i de övriga herdabreven. Dessa ger som regel inte en bild av medlemmar som gudstjänstens subjekt. Prästen är gudstjänstens subjekt när man till ex. vill eftersträva en nära kontakt mellan prästen och församlingen. 15 Det finns dock en del material även i de övriga herdabreven som berör medlemmar och deras roll och eventuellt även deras ansvar för gudstjänst och gudstjänstlivet. Det kan tänkas att medlemmar är tilltänkta primära 12 Hagberg 2006, , , Nordin 2008, 95-97, , Nordin 2008, 58-88, Persenius 2012,

7 subjekt i gudstjänsten trots att man skriver om prästen som det synliga subjektet i gudstjänsten. Biskoparna skriver även mer allmänt om behovet av delaktighet i församlingar och i gudstjänsten, men det är inte alltid lätt att tolka vad dessa ställningstaganden berättar om synen på medlemmars ansvar. 16 För det mesta framställs medlemmar dock som mottagare i gudstjänst. Lutherska tankar om alla människors kall och om man så vill Wingrens skapelseteologi och betoning på vardagens tjänst och goda gärningar kan kännas igen i flera herdabrev där gudstjänst och sändning är nära sammanbundna. Gudstjänsten blir en plats eller ett tillfälle där medlemmen är mottagare av Guds nåd och gåvor vilka utrustar människor till vardagens uppgifter och utmaningar. Medlemmen blir objekt i gudstjänstgemenskapen och subjekt i sin vardag. Eventuellt oavsiktligt blir prästen och även andra anställda subjekt i gudstjänsten och i kyrkliga sammanhang. 16 Johansson 2011, 58, 81-84; Persenius 2012, 136,

8 3 Undervisning och medlemmars ansvar 3.1 Herdabreven om undervisning och medlemmars ansvar Undervisning är ett tema som behandlas från många olika synvinklar i herdabreven. Medlemmars ansvar för undervisningen får däremot mycket begränsat utrymme både vad det gäller undervisning i hemmet och på övrig fritid och särskilt vad det gäller kyrkliga sammanhang. Pedagoger, fritidsledare, andra anställda och professionella lärare som arbetar i församlingarna nämns knappt ej heller de i herdabreven. Undervisningen verkar antingen sakna konkret subjekt, eller så läggs ansvaret på prästerna. Det finns dock några viktiga undantag som redovisas nedan. Man kan också allmänt konstatera att flera av biskoparna skriver om det ökade behovet av undervisning och människors försämrade kunskaper om den kristna tron. Några av biskoparna skriver även om religionspedagogik, lärande, språk och uppgiften att tolka evangeliet och deras betydelse i undervisningen. Fokus ligger dock anmärkningsvärt ofta på vuxna trots att kyrkoordningen betonar barnens särställning i Guds rike och i Svenska kyrkan. Barn och undervisning berörs inte i alla herdabrev. 17 Eckerdal skriver omfattande om lärandets villkor och om uppgiften att tolka evangeliet och dess innebörd. Han skriver bland annat om hur evangeliets oförändrade innehåll kan presenteras, läras och mötas i många olika former som är föränderliga. Tolkningsuppgiften är en grundförutsättning för lärandet och förmedlingen av den kristna tron. Eckerdal skriver att denna tolkningsuppgift och eventuellt lärande är vår uppgift, men han preciserar varken sin syn på varken undervisningen i församlingarna eller sin syn på medlemmars ansvar för undervisningen Eckerdal 2012, 25-41; Hagberg 2006, 161; Jackelén 2011, 143; Nordin 2008, ; Persenius 2012, Eckerdal 2012,

9 Jackelén skriver för det första omfattande om teologins och religioners betydelse för moral och etik, för fred och för välfärd och om teologins plats och betydelse i den akademiska världen. Ett central tema i herdabrevet är vikten av teologiskt kunnande och samtal om teologin vilka Jackeén som regel kopplar till professorer, biskopar och författare. Man kan säga, att undervisningen i det här avseendet inte är enbart anställdas uppgift utan de professionellas uppgift. Jackelén skriver för det andra om behovet av undervisning, samtal och dialog om tro, liv och religioner på lokalnivån och i församlingarna. Subjekt för undervisning på lokanivån kommer inte tydligt fram i herdabrevet. 19 Jackelén är för övrigt en av dem få biskoparna som också skriver specifikt om barn och undervisning. Hon skriver bland annat om barnens rätt till tro och religion i vilket ingår rätten att lära om religion och religioner och rätten att utöva religion till exempel genom att be. Jackelén anser att ansvaret för undervisning ligger både hos samfund och föräldrar och på det här sättet lyfter hon fram föräldrars och medlemmars ansvar gentemot sina barn i den religiösa uppfostran. Jackelén kopplar inte uppgiften att lära om tro primärt till missionsbefallningen utan snarare till alla barns rätt till sin och föräldrarnas religion. Samma perspektiv präglar även för övrigt herdabrevet, som både handlar om det specifika i den kristna tron och som ofta handlar om trons och religioners betydelse i största allmänhet. 20 Johansson skriver inte direkt om undervisningen, men undervisning berörs när han skriver bland annat om lärandet i gudstjänsten, om berättelsers betydelse och pedagogik och om bibeltolkning. Johansson skriver inget om medlemmars ansvar för undervisningen. 21 Koivunen Bylund skriver om undervisningen i dess olika former när hon skriver om medlemmarnas förväntningar gentemot sin kyrka. Hon nämner bland annat unga konfirmandledare, konfirmandarbetet, kyrkans och skolans samarbete och om söndagsskolan. Man kan anta att hon betraktar dessa som viktiga verksamheter, men hon varken analyserar eller skriver om sina egna förväntningar gentemot dessa verksamheter. 19 Jackelén 2011, 9-71, , Jackelén 2011, , Johansson 2011, 57-58, 6-70, 73-74,

10 Medlemmars eventuella ansvar för undervisningen kommer inte fram i herdabrevet. 22 Hagberg behandlar utförligt undervisning som församlingens grundläggande uppgift. Hagberg lyfter även fram behovet av pedagogiska former som möjliggör mötet mellan individers livsberättelser och kyrkans tro. Hagberg nämner också olika verksamhetsformer såsom meditation, retreater, pilgrimsvandringar, Alphagrupper och Dialogrupper och kopplar ihop dem med församlingens grundläggande uppgift om att undervisa om den kristna tron. Även behovet av andlig vägledning och livsnära samtal behandlas. Det förblir dock oklart vilket ansvar medlemmar har för dessa verksamheter, men flera av dessa verksamheter bygger åtminstone på aktivt deltagande av medlemmar. 23 Hagberg skriver också om föräldrars uppgift att förmedla tro till sina barn. Kyrkans uppgift är enligt honom att stödja föräldrar och ge hjälp till kvällsandakt, bordsbön och de enkla stilla stunderna. 24 Nordin skriver om viljan och öppenheten som finns i församlingarna att arbeta med olika modeller för trosfördjupning och han nämner Vuxenkatekumenatet, Alfa-grupper, bibelstudiegrupper, uppbyggelsehelger, drama och vuxenkonfirmation som exempel på detta. Han skriver också ingående om vikten av lärande och undervisning som en del av kyrkans grundläggande uppgift. Nordin skriver också om de utmaningar och möjligheter som hör ihop med konfirmandundervisningen. 25 Nordin är den enda av biskoparna som skriver konkret om möjligheten, att lekmän kan vara ledare i olika kyrkliga sammanhang där även undervisning och lärande sker. Nordin betonar tydligt det gemensamma ansvaret som ligger hos alla kyrkans medlemmar trots att han också skriver om anställdas uppgifter och deras ansvar för undervisningen. Nordin är också den enda av biskoparna som lyfter fram diakoners uppgift att undervisa och nämner även pedagoger som för övrigt är nästan osynliga i herdabreven Koivunen Bylund 2011, Hagberg, 2006, 83, Hagberg 2006, Nordin 2008, 77, Nordin 2008, 95-97, ,

11 Persenius skriver om behovet av undervisning utifrån sitt eget perspektiv som präst och om dialog och lärande som hör till att växa i tro och liv. Undervisning eller medlemmars ansvar behandlas för övrigt inte mer specifikt. 27 Söderberg ägnar mest utrymme för frågor kring skolan, kyrkans förra och nutida plats inom undervisningen och frågor kring kyrkans uppgift att uppfostra och undervisa. Han betonar att kyrkan även idag har ansvar att ge barn och ungdomar kunskap om den kristna tron. Detta ska helst ske inom det kommunala skolväsendet, men han är också öppen för förskolor och skolor som drivs av kyrkans föräldrar och församlingar. Söderberg skriver också om skolavslutningar i kyrkan och försvarar rätten och möjligheten att känna till och äga religion och tro. Söderberg visar genom dessa ställningstaganden även föräldrars och medlemmar ansvar i frågan om undervisning av barn. Man kan också säga att kyrkoordningens ställningstagande om barnens särställning berörs i det här sammanhanget. Medlemmars ansvar för undervisning behandlas för övrigt inte och undervisning i församlingar behandlas inte mer specifikt Diskussion om undervisning Undervisning får en hel del utrymme i herdabreven. Kyrkans plats och betydelse i skolan och undervisningen, teologins plats och betydelse i den akademiska världen och religionspedagogik får en del uppmärksamhet i herdabreven. Dessa saker kopplas som regel inte ihop med församlingarna och deras medlemmar. Herdabreven tillsammans ger också en mångsidig bild av vad lärandet och specifikt lärandet av kristen tro förutsätter och hur tolkningen av evangeliet och dess innehåll är förutsättning för undervisning om kristen tro. Biskoparna nämner även olika verksamheter i församlingar där undervisning och lärande kan ske och som bygger på aktivt deltagande och dialog mellan deltagare och ledare. Man kan säga att tankar om tolkning och lärande och konkreta exempel på verksamheter där tolkning och lärande sker på det här sättet kan läsas utifrån herdabreven. Detta gäller särskilt verksamheter som är riktade mot vuxna deltagare. 27 Persenius 2012, 161, Söderberg 2011,

12 Det är däremot anmärkningsvärt att undervisning av barn och ungdomar får mycket litet utrymme i herdabreven. Kyrkoordningens ställningstagande om barnens särställning kännetecknar inte herdabreven. Till exempel konfirmandundervisning, söndagsskolor, kyrkans barntimmar och ungdomsverksamhet nämns i några av herdabreven utan att man som regel fördjupar sig vare sig i frågor kring pedagogik, sjunkande antal deltagare eller teologiska frågor kring dessa verksamheter. Man kan dock få en bild av att dessa är viktiga verksamheter för kyrkan och för medlemmars tro och liv. Medlemmars ansvar för undervisningen i kyrkliga sammanhang behandlas som regel inte i herdabreven. Bara en av biskoparna skriver konkret om möjligheten att medlemmar kan undervisa om kristen tro. Anställda framställs som undervisningens subjekt i församlingarna trots att biskoparna skriver väldigt lite konkret om eller till pedagoger, fritidsledare eller andra lärare i kyrkan. Diakoners uppgift att undervisa nämns i ett av herdabreven trots att detta nämns både i kyrkoordningen och i diakonernas vigningslöften. Medlemmars ansvar gentemot sina barn och barnens rätt att lära av och utöva sin tro nämns i några av herdabreven. Ingen av biskoparna skriver om faddrars ansvar gentemot sina fadderbarn. 12

13 4 Diakoni och medlemmars ansvar 4.1 Definition av diakonin Det finns inte en allmänt accepterad definition av diakoni. Diakoni kan bland annat definieras som olika former av hjälpverksamhet motiverad av det kristna budskapet och syftande till kristen omvårdnad. Församlingar har särskilt ansvar för diakoni gentemot både sina medlemmar och alla människor som vistas på deras område. Församlingars ansvar är dock inte helt begränsad till sitt område eller till de nationella gränserna utan har även sitt ansvar för diakonin i hela världen som en del av den värdsvida kyrkan. 29 Ovan nämnda definitionen och synsättet på diakonin betonar medvetet eller omedvetet kyrkans anställda och speciellt diakoner som diakonins subjekt. Diakonin framträder som kyrkans formella ansvarstagande för människor i behov av hjälp. Diakonin kan också definieras bredare som tjänande som gagnar vår nästa och som har sin grund i kristen tro och etik och som sker där kristna människor lever och verkar. Den här typen av definition knyter an till luthersk kallelsetanke. Som diakonins subjekt framträder då både diakoner och kyrkans anställda, men likaså kyrkans alla medlemmar. Jag har valt i den här artikeln att använda en bred definition av diakonin som innefattar både hjälpverksamhet som nämnts ovan och tjänandet och gärningar som gagnar vår nästa och som har sin grund i kristen tro och etik. Jag anser att den här breda definitionen bäst motsvarar förståelsen av diakonin som den framträder i herdabreven. Jag har vidare valt att behandla kyrkans ansvarstagande i världen som internationell diakoni. Gränser mellan diakoni och till exempel mission i dess olika former är ofta mindre betydelsefulla i kyrkans och församlingars verksamheter. Gränsdragningar som används i den här artikeln är tilltänkta som analytiska hjälpmedel. Även kyrkoordningen betonar att gudstjänst, undervisning, diakoni och mission i det egna 29 KO 2010,

14 landet och i världen till sist handlar om en uppgift, en sändning, som i sig består av fyra huvuddelar, men som inte går att skilja från varandra. 30 Jag börjar analysen av medlemmars ansvar med en mer begränsande definition av hjälpverksamhet och fortsätter sedan med analysen av medlemmars ansvar för tjänandet och internationell diakoni. 4.2 Medlemmars ansvar i hjälpverksamhet Flera av biskoparna skriver om och identifierar livssituationer och faktorer som kan drabba alla åldrar och som ökar risken för utsatthet i samhället idag. Utsatthet och behovet av hjälp får inte enligt biskoparna dela församlingen mellan vi och dem. 31 Biskoparna nämner även det ökade behovet och efterfrågan av diakoni, men de ger nästan inget utrymme i sina herdabrev för verksamheter eller konkreta åtgärder, som görs inom kyrkan för att minska utsatthet eller förbättra livssituationer av utsatta. De konkreta åtgärder och verksamheter som man kan läsa från herdabreven är familjerådgivning och själavård. 32 Några av biskoparna skriver också om kyrkan som en del av det civila samhället eller tredje sektor och om möjligheten att kyrkan även kan producera välfärdstjänster som minskar utsatthet och ökar välbefinnandet i samhället. Exempel som nämns är hämtade bland annat från äldreomsorg och vård i livets slutskede. 33 Det som kännetecknar samtalet kring diakoni och hjälpverksamheter är att de tydliga subjekten som regel inte definieras. Förväntningar gentemot kyrkan är riktade mot kyrkan, men inte gentemot anställda eller medlemmar. Herdabreven berättar mycket sällan konkret om vad som förväntas av anställda eller medlemmar. 30 KO 2010, Hagberg 2006, 44-46; Koivunen Bylund 2011, 31, 44; Nordin 2008, Hagberg 2006, 44-46; Koivunen Bylund 2011, 31, 44; Nordin 2008, Eckerdal 2012, ; Koivunen Bylund 2011, 43; Persenius 2012, Eckerdal 2012, ; Jackelén 2011, 123; Nordin 2008,

15 Tillsammans med alla människor av god vilja, med samhällets institutioner liksom med frivilligorganisationer, har kyrkan att verka för att varje människa skall få leva ett liv med värdighet. 34 Flera av biskoparna nämner diakoner som tilltänkta läsare av sina herdabrev, men diakoner kan inte läsa ut särskilt mycket från herdabreven av vad som förväntas av dem. Några av biskoparna skriver dock om diakoner, men diakoners uppdrag tydliggörs sällan. Man skriver om uppgiften att tjäna och visa nästankärlek, uppgiften att inspirera andra till tjänandet och uppgiften att identifiera behov som finns hos enskilda och i samhället, men det förblir oklart vad som förväntas av diakoner till ex. angående hjälpverksamhet eller vad som diakoner kan tänkas göra som representanter av kyrkan inom tredje sektor eller civila samhället. 35 Nordin är den av biskoparna som mer utförligt positionerar diakonernas uppgift i samhället och i församlingen och dess gudstjänst bland annat utifrån diakonernas vigningslöften. Nordin kan sägas skriva om diakonins teologi och dess betydelse både för kyrkan, för samhället och för gudstjänsten. Diakonen framträder i hans herdabrev som subjekt i förhållandet till utsatthet. Inte heller han skriver om några konkreta förväntningar på diakoner. 36 Medlemmars ansvar för hjälpverksamhet kommer inte heller fram i herdabreven. Förtroendevaldas ansvar för diakonin, hjälpverksamheter och dess strategiska val eller ekonomi nämns aldrig. Medlemmars möjlighet att engagera sig i besöksgrupper eller andra traditionella verksamhetsformer nämns inte heller. 4.3 Medlemmars ansvar i tjänandet Luthersk kallelseteologi och allas uppgift att tjäna sin nästa kännetecknar herdabrevens teologi i allra högsta grad. Medlemmar framträder här tydligast som subjekt i sina liv och i sina relationer. Biskoparna skriver om medlemmar och deras tjänande både i förhållandet till förvärvsarbete och i förhållandet till sina familjer och fritid. 34 Hagberg 2006, Eckerdal 2012, ; Hagberg 2006, 166, Nordin 2008,

16 Någons kallelse kan just nu vara småbarnsföräldrar, att vara ensamstående, nunna, präst eller svetsare. Hängivenheten avgörs inte utifrån vilken kallelse jag har fått och står i. 37 där vi äter och sover, jobbar och umgås vi skall vara hans (Guds) händer och fötter. 38 Tjänandets uppgift kopplas ihop med medlemmars relation med Gud. Medlemmar framställs som Guds medarbetare eller medskapare. Tjänandet har sin grund i Guds sändning, gudsrelation och nästankärlek. Tjänandet av sin nästa framställs som en oundviklig konsekvens av tron eller snarare som en oskiljbar del av tron och gudsrelationen. 39 när vi omvänds vänder vi oss istället mot Gud, Skaparen, och därmed ut mot hela Guds skapelse. 40 Vårt dagliga arbete är en nästantjänst och därigenom en gåva till Gud. 41 Man kan säga att biskoparna har gemensamt en tydlig och enhetlig tjänandets teologi i vilket tron på Gud och uppgiften att tjäna sina medmänniskor är sammankopplade. Medlemmar framträder som subjekt i sina relationer både i arbete och på sin fritid. Denna aktiva roll är starkt kopplad till uppfattningen om medlemmar som mottagande objekt i kyrkan och i kyrkans gudstjänst. Sändningen till världen kommer till medlemmar genom kyrkans anställda och särskild genom prästen. De kyrkliga proffsens uppgift är att hjälpa människor att leva ut denna kallelse i vardagen Nordin 2008, 5 38 Johansson 2011, Eckerdal 2012, 74-75, ; Jackelén 2011, 89-90, ; Koivunen Bylund 2011, 14-17; Nordin 2008, 92-93; Persenius 2012, 16, 30, , , 137; Söderberg 2011, Eckerdal 2012, Hagberg 2006,

17 Man kan se många likheter med biskoparnas syn på tjänandet och Gustaf Wingrens skapelseteologi. Varje människa har trots synden och dess verkan i människan både förmågan och viljan att tjäna sina medmänniskor (spontana livsyttringar). Evangeliet ska enligt Wingren ge människor gemenskap med Kristus vilket också förnyar människan (recapitulatio) och gör honom mer lik idealmänniskan Jesus som inte söker sitt eget bästa utan tjänar andra. Kyrkan blir i teologin platsen där människan förnyas av Gud och vardagen platsen där människor tjänar sina medmänniskor. 43 Medlemmar har trots den mottagande rollen i kyrkan och i gudstjänsten en viktig funktion och en teologisk välgenomtänkt plats i diakonin om man använder, som ovan, en vid definition av diakonin. 4.4 Den internationella diakonin och medlemmars ansvar Den internationella diakonin och medlemmars ansvar för världens välbefinnande kommer fram i några av herdabreven. Kyrkans internationella ansvar får dock mycket begränsat med utrymme och som dess subjekt framträder antingen kyrkan i stort utan att man definierar olika människors ansvar eller som dess subjekt framträder namngivna och ofta kända människor som har arbetat eller som arbetar utomlands. Medlemmars ansvar kommer fram framför allt genom att man kopplar ihop alla människors etiska val i vardagen och deras betydelse för världens överlevnad och välbefinnande. Eckerdal skriver allmänt om allas ansvar, vårt ansvar, i världen. Medlemmars ansvar för internationell diakoni behandlas inte mer konkret. 44 Hagberg berättar om exempel på försoningsprocesser bland annat i Mellanöstern, Sydafrika och Nordirland och nämner människor som har varit inblandade i dessa processer. Han berättar även om Mariadöttrarna och undrar om det kan vara allas kallelse att leva i försoningens tjänst 42 Jackelén 2011, Håkansson 2001; Wingren 1983, 56-60; Wingren Eckerdal 2012,

18 utan att utveckla diskussion om kyrkornas eller medlemmars ansvar. Detta tema konkretiseras dock inte mer. 45 Jackelén skriver mycket om samarbetet mellan kyrkor och mellan religioner. Hennes fokus är på alla de goda krafternas, kyrkornas och religionernas ansvar för världens fred och människors välbefinnande. Jackeléns herdabrev har ofta fokus på människor i ledande positioner i kyrkan och i samhället. Ansvaret för världens välbefinnande kopplas också till lokalnivån och till alla människor av god vilja. Det är dock mer otydligt vilket ansvar medlemmar har för kyrkans internationella diakoni och om den kristna kyrkan och kyrkans medlemmar har teologiskt eller praktiskt någon särställning i internationell diakoni jämfört med andra samfund och människor. 46 Johansson skriver om integration, världens fattiga, om kyrkan i Costa Rica och om medlemmars utsatthet och gemenskap och han berör kyrkans internationalitet. Man kan få en bild av allas och medlemmars delaktighet i världen och i den världsvida kyrkan, men medlemmars ansvar för internationell diakoni behandlas inte mer konkret. 47 Koivunen Bylund skriver om kyrkans internationella engagemang och möjligheter att påverka patriarkala strukturer och våld och begränsningar som drabbar kvinnor i olika länder. Detta tema kopplas dock ihop med enbart missionärer. Hon nämner också Härnösands stifts vänstift i olika delar av världen dock utan att säga något mer om dem eller deras betydelse. 48 Nordin skriver om hur även enskilda människor möter internationella katastrofer och hur flyktingar idag är våra grannar. Han nämner även mångas engagemang för tsunamiskatastrofens offer Dessa saker kopplas inte ihop med kyrkan eller medlemskapet. Han skriver däremot om kyrkans och enskilda människors ansvar i sina dagliga val som påverkar klimatförändringar och naturen. 49 Persenius skriver om alla människors intresse och ansvar att använda jordens resurser på ett ansvarigt sätt och etablera strukturer som är 45 Hagberg 2006, 21-30, Jackelén 36-38, 83, 86-87, , , Johansson 2011, 47-50, 57-58, Koivunen Bylund 2011, 44-45, Nordin 2008, 58-59,

19 rättvisa och främjar fred. Han skriver också om alla människors betydelse i kampen mot ondska och i kampen för fred och rättvisa. Även han nämner sedan enskilda kända människor och deras insatser för fred och rättvisa. 50 Söderberg skriver om ansvaret för jorden, skapelsen och för människor i hela världen, som ligger hos varje människa. Han nämner också några exempel från Tanzania och Betlehem på kyrkors ansvarstagande som sker till exempel genom att man erbjuder sjukvård, äldrevård och mångsidiga aktiviteter som förbättrar människors livsvillkor. Söderberg diskuterar även teologin bakom ett ansvarstagande vilket karakteriseras i mottot liv i överflöd till människor och samhälle och i vilket tron och livet, profant och andligt, bildar en helhet. Han diskuterar dock aldrig mer konkret vilket ansvar kyrkans medlemmar har för detta i Sverige eller i världen. 51 Som regel kopplas inte internationell diakoni till kyrkans medlemmar i Sverige. Medlemmars ansvar för att stödja internationella insatser eller t.ex. engagera sig i olika kampanjer nämns inte. Medlemmar kan vara tilltänkta subjekt även i sådana här sammanhang och allas ansvar i vardagen och i världen kännetecknar allmänt herdabreven. Det är ändå anmärkningsvärt att de som regel inte kopplas ihop mer konkret. 50 Persenius 2012, 31, 57-58, Söderberg 2011, 28,

20 5 Mission och medlemmars ansvar 5.1 Definition av mission Mission har traditionellt syftat till evangelisation och aktiviteter som är riktade mot icke-kristna länder i syftet att sprida den kristna tron. Man har också ibland delat mission mellan inre mission som syftat till verksamheter i det egna landet och yttre mission utomlands när man har haft fokus på icke-kristna människor eller människor med ingen eller liten kontakt med den kristna kyrkan. I kyrkoordningen används begreppet mission på ett annat sätt. Missionens grund anses vara missionsbefallningen som Jesus gav sina lärjungar, men mission syftar inte till särskilda aktiviteter som är riktade mot icke-kristna människor eller länder. Mission syftar snarare till kyrkans och församlingars sändning i världen i vilket ingår många olika typer av uppgifter. Även firandet av gudstjänst, undervisning och diakoni kan uppfattas som en del av mission. 52 När man definierar mission som man gör i kyrkoordningen, blir mission ett sammanfattande begrepp som berättar om kyrkans grund och identitet i stället för att vara ett begrepp som syftar till några väldefinierade och avgränsade aktiviteter. Svenska kyrkan och dess församlingar kan anses vara särskilt ansvarig för mission med dess hela innebörd i Sverige, men Svenska kyrkan och dess församlingar är också en del av den världsvida kyrkan och därmed också delaktiga i mission i hela världen. Mission utomlands handlar då ofta om samarbete med andra kyrkor runt om världen istället för egna evangeliserande aktiviteter utomlands. Det här sättet att närma sig mission präglar även många av herdabreven. 53 Jag har dock valt i den här artikeln att definiera mission mer tydligt och snävt än vad som görs i kyrkoordningen. Jag syftar med mission till kyrkans och församlingars aktiviteter som stödjer och främjar kyrkor och kristna runt om i världen och som möjliggör gudstjänstfirande och undervisning om den kristna tron vare sig dessa aktiviteter är riktade mot kristna eller icke-kristna människor. Jag vill på det här sättet avgränsa mission som definierat ovan dels från aktiviteter som bedrivs i Sverige och dels från kyrkans internationella diakoni som behandlats i tidigare 52 KO 2010, Hagberg 2006, ; Söderberg 2011, 21-23,

21 avsnitt. Mitt syfte är att göra avgränsningar som tydliggör kyrkans och församlingars konkreta verksamheter och som möjliggör analys av medlemmars roll och ansvarstagande i dem. Jag anser att min definition av mission motsvarar för övrigt kyrkoordningens andemening som betonar Svenska kyrkans uppdrag att fira gudstjänst och bedriva undervisning och diakoni i det egna landet och Svenska kyrkans delaktighet i den världsvida kyrkan och dess mission. 5.2 Medlemmars ansvar för mission Mission är enligt kyrkoordningen en del av kyrkans grundläggande uppgift. Definitionen av mission som används i den här artikeln är snävare än kyrkoordningens, men även mission såsom den är definierad i den här artikeln kan anses vara en central del av kyrkans grundläggande uppgift. Mission som den definierats ovan kommer inte fram i herdabreven som en del av kyrkans grundläggande uppgift. Det är dock möjligt att mission som stödjer kyrkor i hela världen i deras uppdrag berörs indirekt när biskoparna skriver om ekumenik. 54 Hagberg, Johansson, Koivunen Bylund och Nordin skriver ingenting om mission eller medlemmars ansvar för mission. Eckerdal skriver om den lokala gudstjänstfirande församlingen och kopplingen till den kristna kyrkans gemenskap även långt borta, men det går inte att utläsa något konkret om mission från hans herdabrev. 55 Jackelén skriver om dop- och missionsuppdragets goda sidor och nämner dess inkluderande och gränsöverskridande karaktär som kan främja samhörighet och världens välbefinnande. Hon skriver också om misstag som gjorts inom missionen. Jackelén beskriver hur samarbetet kyrkorna emellan idag hör till all internationellt arbete inom kyrkan. Det förblir dock oklart om hon inte ändå i sitt herdabrev mer betonar alla religioners 54 Hagberg 2006, ; Jackelén 2011, ; Nordin 2008, 70-71, 84; Söderberg 2011, 135, Eckerdal 2012,

22 goda sidor och förespråkar religionsdialog som främjar fred och världens välbefinnande snarare än uppmuntrar till mission såsom definierat in den här artikeln. Det kommer inte heller fram om medlemmar har ansvar för mission som definierats i den här artikeln. 56 Persenius nämner den kristna missionsrörelsen före Första världskriget och ambitionen att kristna världen inom en generation. Persenius är kritisk mot den naiva optimismen och människosynen som präglade denna mission såsom tiden för övrigt. Han skriver inget mer om mission eller medlemmars ansvar. 57 Söderberg skriver i förbifarten om den gamla synen på mission på talet såsom något som lämnats bakom idag. Han skriver inget mer om mission eller medlemmars ansvar. 58 Mission som en del av kyrkans grundläggande uppgift, som en del av kyrkans väsen eller som något positivit som gör gott i världen, kommer alltså som regel inte fram i herdabreven. Biskoparna snarare tar avstånd från mission såsom den bedrivits tidigare åtminstone i den mer begränsade betydelsen evangelisation. Biskoparna skriver inte heller något om medlemmars ansvar för mission. Det kan nämnas att till exempel enskilda medlemmars ansvar för att bidra ekonomiskt eller deras ansvar för förbön för mission och missionärer nämns inte. Anställdas ansvar för att undervisa eller främja mission nämns inte, inte heller nämns syföreningars roll i mission eller andra organiserade grupper eller aktiviteter som främjar mission. Det är inte möjligt att dra några långtgående slutsatser om medlemmar och mission i praktiken utifrån analysen av herdabreven på grund av ett nästan obefintligt material. Man kan dock fråga om inte mer forskning och medvetenhet inom kyrkan behövs på det här området och man kan undra vad avsaknaden av material berättar om missionens ställning i Svenska kyrkan idag. Det kan också tilläggas att Svenska kyrkan har centraliserat sin mission. Mission bedrivs i Svenska kyrkan på riksnivån och församlingarnas uppgift är främst att stödja denna mission. Det här är tvärtemot kyrkoordningens syn på församlingarna som den primära enheten inom 56 Jackelén 2011, , Persenius 2012, Söderberg 2011, 21 22

23 kyrkan och som är subjekt för gudstjänst, undervisning och diakoni. Rikskyrkan och stiften finns i princip för att stödja och främja församlingarna, men inom mission är förhållandet vänt upp och ned. Man kan fråga sig om centraliseringen av missionen ytterligare har fjärmat mission ifrån församlingarna och kyrkans medlemmar KO 2010, 49 23

24 6 Avslutande diskussion Den bild som kommer fram i herdabreven om kyrkans medlemmar är inte helt entydig. Man kan dock dra vissa slutsatser av herdabrevens innehåll trots att dessa slutsatser inte alltid gör rättvisa varken mot enskilda biskopar eller mot olikheter biskopar emellan. Den viktigaste reservationen när man analyserar synen på medlemmar måste dock vara att medlemmars och alla människors ansvar kan vara tilltänkt på olika platser i herdabreven även när detta inte speciellt nämns eller behandlas utförligt. Biskoparna definierar i princip ofta medlemmar som kyrkans subjekt eller skriver om vi som kyrkans subjekt trots att detta inte präglar herdabreven när biskoparna skriver mer konkret om kyrkans liv och verksamheter. 60 Man kan också generellt säga att biskoparna i princip ser medlemmar som kyrkans subjekt och de problematiserar synen på kyrkan som prästernas eller de anställdas kyrka. Kyrkan, som består av sina medlemmar, döpta eller av dem som ser sig själva som en del av kyrkan, är vanliga utryck i herdabreven. Människor i allmänhet och kristna i synnerhet framställs även som Guds medarbetare i herdabreven. 61 Ovan sagda kommer som regel mindre tydligt fram när biskoparna skriver mer konkret om kyrkan och dess verksamheter. Verksamheter organiserade av kyrkan kopplas till anställda och medlemmars ansvar hör med några reservationer till medlemmars vardag. Följande citat får sammanfatta den generella bilden som ges i herdabreven: Prästens uppgift är att synliggöra Guds närvaro i ordet och sakramenten. Diakonens uppgift är att visa på Guds närvaro i kärlekshandlingen, medan lekfolkets uppgift är att synliggöra 60 Hagberg 2006, , ; Koivunen Bylund 2011, 22-23, 33-35; Persenius 2012, 123; Söderberg 2011, Jackelén 2011, ; Persenius 2012, 22-23; Söderberg 2011,

25 Guds närvaro i hela det övriga livet. Lekfolket skall heliggöra livet. 62 Kyrkans medlemmar framställs i herdabreven huvudsakligen som gudstjänstens objekt. Medlemmar är mottagare av evangeliet vars subjekt är Gud och som bärs fram av kyrkans anställda, huvudsakligen av präster som förkunnar evangeliet. Eckerdal, Hagberg och Nordin betonar också gudsfolket som gudstjänstens subjekt och de lyfter fram möjligheten att även medlemmar kan medverka i gudstjänsten. Medlemmars ansvar gentemot undervisningen behandlas knapphändigt i herdabreven. Medlemmars ansvar i kyrkans verksamheter behandlas som regel inte alls och medlemmars ansvar i sina familjer och som faddrar eller i samhället i övrigt behandlas inte. Som undantag nämns föräldrars ansvar gentemot sina barn av Jackelén och Hagberg och möjligheten att vara lärare inom kyrkan som nämns av Nordin. Även Söderberg berör föräldrars ansvar när han skriver om skolor och förskolor. Kyrkans medlemmar framställs i herdebreven som diakonins subjekt när diakonin syftar till vardagens gärningar och tjänandet av sin nästa. Diakonin som organiseras av kyrkan är däremot anställdas diakoni. Medlemmars allmänna ansvar för världen behandlas i herdabreven i förhållandet till deras val i vardagen och i sina liv, men medlemmars ansvar för kyrkans internationella insatser kommer som regel inte fram. Mission ter sig vara en angelägenhet snarare för rikskyrkan eller möjligen för stiften än församlingars och medlemmars verksamhet. Det är dock tveksamt utifrån materialet i herdabreven om mission överhuvudtaget hör till kyrkans grundläggande uppgift. Mission nämns i herdabreven nästan enbart i negativa eller problematiserande sammanhang om den alls behandlas. Analysen som gjorts i den här artikeln väcker flera frågor som skulle förtjäna mer forskning. Det skulle vara motiverat att fortsätta en forskning kring kyrkoordningens syn på medlemskapet och medlemskapets teologi för övrigt i Svenska kyrkan. Varje organisation kan ha outtalade normer och en praktik som 62 Hagberg 2006,

26 inte alltid överensstämmer med det som kommer fram i officiella styrdokument och stadgar. Vad är den gällande teologin kring medlemskapet och vad är den gällande teologin kring anställdas ansvar i Svenska kyrkan och dess församlingar? Några konkreta frågor som kan ställas är bland annat: - är den diakoni som organiseras av församlingar enbart på diakoners ansvar? - hur ser biskoparna och kyrkan på förtroendevaldas ansvar och kyrkans grundläggande uppgift? - finns det plats inom kyrkans grundläggande uppgift för frivillighet och idealitet? Knapphändigt material och ofta negativt präglade kommentarer om mission väcker också frågor kring missionens ställning i Svenska kyrkan. Biskoparna skriver enligt kyrkoordningens intention om kyrkans och kristnas sändning, plats och ansvar i världen. Dem skriver däremot nästan ingenting om missionsbefallningen eller medlemmars ansvar för spridning av evangeliet i världen. Även synen på församlingsgemenskap förtjänar mer uppmärksamhet. Flera av biskoparna skriver om risken för exklusiv gemenskap i församlingar som kan leda till klyftor mellan församlingens medlemmar. Man kan undra om inte gudstjänstgemenskap och gemenskap i församlingar snarare kan idag stärka gemenskap med människor som bor på samma område och som ofta är anonyma för varandra och om inte gudstjänstgemenskap idag snarare kan leda till ökat engagemang i samhället istället för ökade klyftor mellan människor. 63 Även herdabrev som sådana väcker frågor som inte behandlats i den här artikeln. Några av herdabreven liknar uppbyggelseliteratur med sina andaktsliknande inslag och flera av herdabreven innehåller få konkreta ställningstaganden eller riktlinjer för församlingars liv och verksamheter. Det här väcker frågor kring ledarskapet inom kyrkan och biskoparnas egen syn på sitt uppdrag. I vilken bemärkelse och hur leder biskoparna 63 Jämför Jackelén 2011, 149; Johansson 2011, 37-38; Eckerdal 2012, 58-61, 95 26

27 sina stift och hur får medlemmar, ämbetsinnehavare och anställda veta vad som förväntas av dem av sina biskopar? Litteratur Herdabreven ECKERDAL, PER Skakad, inte rörd! Ett herdabrev till kyrkans folk i Göteborgs stift. Varberg: Argument förlag HAGBERG, ESBJÖRN Leva i försoning. Om vårt gemensamma uppdrag i en provisorisk värld. Uddevalla: Libris 2006 JACKELÉN, ANTJE Gud är större. Malmö: Arcus förlag JOHANSSON, JAN-OLOF Glädje för hela folket. Hyltebruk: Verbum förlag 2011 KOIVUNEN BYLUND, TUULIKKI Kärleken fördriver rädslan. Sundsvall: Härnosands stift NORDIN, HANS-ERIK Hoppets tecken. Mölnlycke: Verbum PERSENIUS, RAGNAR Längtan möter närvaro. Slovenien: Verbum SÖDERBERG, THOMAS alltså arbetar vi vidare. Herdabrev till Västerås stift. Västerås: Västerås stift 2011 Övrig litteratur 27

28 BILLING, EINAR Den Svenska Folkkyrkan. Stockholm: Sveriges Kristliga Studentrörelse EDQVIST, GUNNAR mfl Kyrkoordning för Svenska kyrkan 2010 med kommentarer och angränsande lagstiftning. Mölnlycke: Verbum förlag HÅKANSSON, BO Vardagens kyrka: Gustaf Wingrens kyrkosyn och folkkyrkans framtid. Kungälv: Arken MODÉUS, FREDRIK Mod att vara kyrka. Mölnlycke: Verbum förlag THITZ, PÄIVI Seurakuntalaisen osallisuus kirkon strategiapuheessa. Diakonian tutkimus 9 (1) 2012, WINGREN, GUSTAF Människan och kristen. En bok om Irenaeus. Arlöv: Verbum WINGREN, GUSTAF Diakonins teologi: goda gärningar eller Gudagärningar? Lunds Stiftbok /1999. Malmö: Lunds Stift