VÄLFÄRDSPROGRAMMET BILDSIDA SVENSKA KOMMUNALARBETAREFÖRBUNDET

Transkript

1 VÄLFÄRDSPROGRAMMET BILDSIDA SVENSKA KOMMUNALARBETAREFÖRBUNDET

2 Välfärd? BILDSIDA

3 Individens förfogande över resurser i form av pengar, ägodelar, kunskaper, psykisk och fysisk energi, sociala relationer, säkerhet m m med vars hjälp individen kan kontrollera och medvetet styra sina livsvilkor. KÄLLA: STEN JOHANSSON Låginkomstutredningen (1970) i anslutning till den engelske sociologen Richard A. Titmuss

4 Förord Vid Kommunals kongress 1996 behandlades en rapport, i vilken förbundsstyrelsen redovisade sin övergripande syn på välfärdspolitiken och sin uppfattning om vilka välfärdsfrågor som borde prioriteras i den då rådande ekonomiska och politiska situationen. Kongressen antog rapporten men gav samtidigt förbundsstyrelsen i uppdrag att arbeta fram ett nytt och mera framtidsinriktat program inom välfärden med nya visioner. Mot den bakgrunden tillsatte förbundsstyrelsen i februari 1998 en utredning med uppgift att utarbeta ett välfärdspolitiskt program inför förbundsmötet En arbetsgrupp och en ledningsgrupp bildades, med följande sammansättning: 2 Ledningsgrupp Lars-Åke Almqvist, andre förbundsordförande Hans Unander, förbundsstyrelsen Annica Johansson, Kommunal Västmanland Laila Nyhlin, Kommunal Örebro län Lena Ludvigsson-Olafsen, Kommunal Dalarna, kommunalråd Bengt-Åke Nilsson, Kommunal Skåne, kommunalråd Maria Österberg, Kommunal Stockholms län Per Nilsson, Kommunal Norrbotten Arbetsgrupp Rolf Andersson, enheten för ekonomi och välfärd Ronny Olsson, utbildningspolitiska enheten Sam Sandberg, enheten för ekonomi och välfärd Yeshiwork Wondmeneh, enheten för ekonomi och välfärd Hans Öhman, enheten för ekonomi och välfärd

5 Programarbetet har bedrivits i ett samspel mellan arbetsgruppen och ledningsgruppen. Utredningen har också genomfört tre konferenser om välfärdsfrågor, med deltagare från förbundets lokalavdelningar. Som föreläsare har följande personer medverkat: Rolf Andersson, Kommunal, Hans Bergström, Dagens Nyheter, Ingemar Eriksson, Finansdepartementet, Stefan Fölster, Industriens Utredningsinstitut, Bengt Göransson, Demokratiutredningen, Birthe Josephson, Kommunal, Ingemar Lindberg, LO, Joakim Palme, Institutet för social forskning, Irene Wennemo, LO, Joachim Vogel, Statistiska centralbyrån. Både föreläsarna och de medlemmar som deltagit i konferenserna har bidragit med värdefulla idéer och synpunkter till programarbetet. Programmet behandlades vid Kommunals förbundsmöte i Kalmar den 1 2 juni Förbundsmötet antog programmet med några smärre ändringar och tillägg, som nu har införts i texten. 3

6 4

7 Innehåll 5 Förord Sid 2 1 Vision och verklighet Sid talet vad hände? Sid 19 3 Räcker resurserna? Sid 25 4 Arbetet är grunden Sid 31 5 Kunskap i utveckling Sid 47 6 En vidare gemenskap Sid 63 7 Hälsan framför allt Sid 75 8 Livet efter arbetslivet Sid 85 9 Sammanfattning och förslag Sid 97

8

9 1 Vision och verklighet

10 Välfärd och välfärdspolitik 8 Vad är välfärd? Någon exakt definition av begreppet är nog inte möjlig att ge. Men låt oss försöka ringa in ungefär vad vi menar. Vi kan knyta an till en definition som har fått bred acceptans inom välfärdsforskningen. Enligt den definitionen menas med välfärd individens förfogande över resurser i form av pengar, ägodelar, kunskaper, psykisk och fysisk energi, sociala relationer, säkerhet m m med vars hjälp individen kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor. När vi i fortsättningen i det här programmet talar om välfärd och välfärdspolitik är det den här tolkningen av begreppet som vi utgår ifrån. Det handlar alltså om de resurser som individen förfogar över när det gäller att styra sitt liv. Och det handlar om hur vi på politisk väg kan påverka fördelningen av dessa resurser. Det grundläggande och normala sättet för individen att få tillgång till de resurser han eller hon behöver är att arbeta. Men för att välfärden ska kunna värnas också under perioder, då man inte kan klara sin försörjning genom eget arbete, behöver resurser omfördelas inom ramen för ett välfärdssystem. Det gäller både ekonomiska resurser, d v s pengar till mat, bostad, kläder, och andra resurser i form av utbildning, sjukvård, omsorg. Det är just när man av åldersskäl eller av andra orsaker inte kan arbeta som också dessa immateriella behov brukar vara som störst. Välfärdspolitikens betydelse för individen kan ses i två perspektiv. Det handlar dels om att ge utvecklingschanser och dels om att skapa trygghet. Vi ställs alla under livets gång inför utmaningar och påfrestningar. En grundläggande uppgift för välfärdspolitiken är att förse oss med de resurser vi behöver för att av egen kraft kunna möta dessa krav. Eller resurser som återskapar den förmågan om den tillfälligt försvagats. Men vi kan också komma i situationer då den egna styrkan skadats på ett djupare och mera varaktigt sätt. Då ska vi inte bli lämnade i sticket utan tryggt kunna förlita oss på att välfärdspolitiken ger oss tillgång till de resurser vi behöver för att få våra vitala behov tillfredsställda. I en tid av stora förändringar är det särskilt viktigt att välfärdspolitiken skapar utvecklingschanser, att människor har tillgång till resurser som gör dem rustade att klara omställningar och nya krav. Det är detta som har kallats vingarnas trygghet och som kan ställas emot det mera defensiva begreppet snäckskalets trygghet. Den resurs som framför andra ger människor en vingarnas trygghet är utbildning. Senare års dramatiska för-

11 ändringar på arbetsmarknaden har gjort utbildning till den kanske viktigaste välfärdsgarantin, både för den enskilde och för samhället. Alla ekonomiskt och politiskt utvecklade länder har idag någon form av välfärdspolitik. Den gamla nattväktarstaten, vars uppgifter i huvudsak begränsades till krigsmakten, rättsväsendet och den statliga förvaltningen, existerar inte längre i vår del av världen. Nu utger sig nästan alla länder för att vara välfärdsstater eller välfärdssamhällen. Men välfärdspolitikens omfattning och utformning varierar från land till land. Hur stort ansvar staten tar för medborgarnas välfärd beror på de historiska traditionerna och de politiska styrkeförhållandena i de enskilda länderna. I Sverige har arbetarrörelsen varit den dominerande politiska kraften under 1900-talet, men dess jämlikhetsvärderingar har djupa rötter i det gamla svenska bondesamhället. Arbetarrörelsen och välfärdspolitiken En generell välfärdspolitik, en politik som omfattar hela folket, svarar mot arbetarrörelsens vision av det klasslösa samhället, det samhällsideal som med Per Albins ord kallas folkhemmet. Visionen tecknades mot den mörka bakgrunden av ett klassamhälle, där välståndet och livschanserna var upprörande orättvist fördelade. Med demokratins förverkligande och erövringen av den politiska makten fick arbetarrörelsen möjlighet att förverkliga sin vision av samhället. De första stegen togs redan på 30-talet, men det var först efter andra världskriget då den fulla sysselsättningen tryggats och tillväxten i ekonomin var god som det sociala reformarbetet kunde påbörjas i full skala, det reformarbete som skapat dagens svenska välfärdssamhälle. Det är arbetarrörelsen som har haft initiativet och drivit på den politiska utvecklingen, men det välfärdssystem som växt fram under dess ledning är inte utformat efter snäva klassintressen utan för att tillgodose även andra gruppers behov. Den generella välfärdspolitiken har därför ett mycket brett stöd i befolkningen. De flesta reformerna har i efterhand accepterats även av de borgerliga partierna. Generell välfärdspolitik bygger på kompromisser mellan olika intressen för att tillgodose gemensamma behov. När skolan, sjukvården och pensionssystemet är gemensamma för alla så har alla intresse av att de fungerar och att kvaliteten är hög. Och när alla upplever att de har nytta av välfärdssystemet så går det lättare att få alla att vara med och betala. 9

12 Välfärdspolitikens medel och mål Den generella välfärdspolitikens grundläggande uppgift är att omfördela produktionsresultatet så att allas tillgång till resurser för att styra sina liv blir jämnare och rättvisare. För att åstadkomma detta förfogar politiken över en uppsättning av medel som kan sättas in på fyra nivåer: Välfärdstjänster Tjänster som är helt eller till större delen skattefinansierade, som fördelas efter behov, och som i de flesta fall är offentligt producerade. De viktigaste är barnomsorg, utbildning, sjukvård och äldreomsorg. Att dessa tjänster i huvudsak bedrivs i offentlig regi och finansieras via skatten är en förutsättning för att viktiga fördelningspolitiska mål ska kunna uppnås. 10 Generella bidrag Bidrag som alla som uppfyller de självklara villkoren har rätt till. Beloppen är lika höga för alla oavsett inkomst och finansieringen sker via skatt. Hit hör framför allt barnbidrag och folkpension. Socialförsäkringar Försäkringar som ger inkomsttrygghet vid ålderdom, sjukdom, föräldraledighet etc. Obligatoriska för alla förvärvsarbetande och finansierade genom avgifter. Både ersättningar och avgifter är relaterade till inkomsten. ATP, sjukförsäkring, föräldraförsäkring är några av de viktigaste. Även arbetslöshetsförsäkringen är en sorts socialförsäkring som dock inte är obligatorisk. Behovsprövade bidrag Bidrag som endast den är berättigad till som uppfyller stränga villkor och underkastar sig noggrann kontroll. Bidragsformerna är skattefinansierade och utgörs framför allt av socialbidrag och bostadsbidrag. Offentliga tjänster och generella bidrag är de mest generella inslagen i välfärdspolitiken. Även socialförsäkringarna är generella men förutsätter att man har ett arbete. De behovsprövade bidragen hör däremot egentligen inte hemma i den generella välfärdsmodellen men behövs ändå som ett komplement. För dem som står utanför socialförsäkringarnas trygghetsanordningar eller som tillfälligt har särskilda behov utgör de det yttersta skyddsnätet. Ju mer välfärdspolitiken kan arbeta via de generella medlen, desto effektivare fungerar den. Ju större resurser den måste fördela i form av socialbidrag, desto allvarligare är bristerna i det generella välfärdssystemet.

13 Välfärdspolitikens primära uppgift är som sagt att omfördela resurser. Samtidigt finns det också andra viktiga välfärdsmål. Följande mål är de centrala för den generella välfärdsmodellen: Den ska omfördela över livet och mellan riskgrupper Den ska utjämna mellan rika och fattiga Den ska göra det möjligt att förena familjeliv och arbete Den ska värna individens frihet och oberoende Den måste vara ekonomiskt rationell Den ska garantera demokratiskt inflytande Omfördelning över livet och mellan riskgrupper Den generella välfärdspolitiken omfördelar resurser från de yrkesverksamma till dem som är för unga eller för gamla för att kunna försörja sig genom eget arbete. Detta kan också uppfattas som en omfördelning mellan olika perioder i den enskilde individens liv. 11 Offentliga tjänster och transfereringar samt erlagda skatter och avgifter Schematisk fördelning över en individs livsperiod Kr/år Äldreomsorg Barnomsorg Stöd vid arbetslöshet Stöd vid sjukdom och handikapp ATP Övr pensionsförmåner Skola Folkpension 0 Arbetsmarknadspolitik Försvar, polis, övrig statlig och kommunal verksamhet Hälso- och sjukvård Familjestöd Direkta skatter Indirekta skatter Sociala avgifter Ålder KÄLLA: SCB

14 I figuren på föregående sida kan man se att i vårt generella välfärdssystem fungerar den offentliga sektorns utgifter och inkomster klart utjämnande över livet. Ovanför 0-linjen visas hur mycket genomsnittssvensken får i form av offentliga tjänster och inkomstöverföringar vid olika åldrar. Under 0-linjen ser man hur mycket han eller hon betalar i skatt och avgifter. Att vara ung och att bli gammal ingår i den normala livscykeln, det är något som nästan alla får uppleva. Vi löper också alla en viss risk att drabbas av arbetslöshet, sjukdom, arbetsskada etc, men risken för detta är mycket olika för olika grupper. Den generella välfärden innebär att de ekonomiska konsekvenserna av sådana olyckor fördelas över hela befolkningen. För högriskgrupperna är det betydligt förmånligare än om de skulle behöva skydda sig genom privata försäkringar. Utjämning mellan rika och fattiga 12 Den generella välfärdsmodellen fungerar också utjämnande mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare. De senare har samma tillgång till välfärdstjänster och generella bidrag som de förra. Det är behovet och inte inkomsten som avgör. Men eftersom finansieringen av både tjänster och bidrag sker genom skatter, som är progressiva eller proportionella mot inkomsten, så får höginkomsttagarna betala mer och låginkomsttagarna mindre. Nettot av vad man får och vad man betalar blir positivt för låginkomsttagare och negativt för höginkomsttagare. Man kunde tro att omfördelningen mellan rika och fattiga skulle bli ännu större i ett välfärdssystem som i högre grad än vårt generella system bygger på behovsprövade bidrag, eftersom sådana bidrag ju inte tillfaller alla utan bara går till de mest behövande. Men erfarenheten från andra länder visar att den tanken inte håller. Det beror på att en politik med den inriktningen inte förmår uppbåda samma breda stöd hos befolkningen. Betalningsviljan blir mycket lägre och de totala resurserna att omfördela blir mindre. Därför är den generella välfärdsmodellen den mest effektiva när det gäller att utjämna mellan olika inkomstgrupper. Det påstås ibland att utjämningen mellan rika och fattiga skulle kunna drivas längre om vi gick över till den så kallade grundtrygghetsmodellen. Det som skiljer den modellen från den vanliga generella välfärdspolitiken är att inkomstbortfall ersätts med enhetliga belopp som är oberoende av arbetsinkomstens storlek. Om det förslaget genomfördes är det troligt att de som får en ersättning som ligger långt under deras normala

15 inkomstnivå skulle komplettera sitt inkomstskydd genom privata försäkringar. Det skulle leda till att stödet för det allmänna socialförsäkringssystemet försvagades och den finansiella basen för detta urholkades. I slutändan skulle därför utjämningen minska i stället för att öka. Familjeliv och arbetsliv Välfärdspolitiken måste anpassa sig efter människornas värderingar och underlätta för dem att leva ett liv som de tycker är naturligt. Idag är det för oss en självklarhet att både kvinnor och män måste ha rätt till ett liv med utrymme för såväl ett utvecklande yrkesliv som ett rikt privatliv, i vilket familjebildning och föräldraskap är det centrala innehållet. Den generella välfärdspolitiken i Sverige har utformats för att tillgodose kravet på att kunna förena arbetsliv och familjeliv. Vår unika föräldraförsäkring, den utbyggda barnomsorgen, men också vår till stor del skattefinansierade äldreomsorg, ska ses i det ljuset. En jämförelse med andra länder visar att inget annat välfärdssystem ger sådana möjligheter för småbarnsföräldrar att leva ett fullvärdigt liv. Men i de flesta länder i Europa växer kraven, i synnerhet från den unga kvinnogenerationen, på välfärdslösningar liknande våra. 13 Frihet och oberoende Socialförsäkringar, generella bidrag och offentliga tjänster de överlägset viktigaste inslagen i den generella välfärdspolitiken är inte nådegåvor utan rättigheter som tillkommer var och en som uppfyller de i regel självklara villkoren t ex villkoren för föräldrapenning, barnbidrag och barnomsorg. Att förmånerna är en rättighet innebär att välfärdspolitiken blir ett viktigt stöd i individens strävan efter frihet och oberoende och att få forma sitt liv efter egen vilja. Generella förmåner minskar behovet av byråkrati och integritetskränkande inkomst- och behovsprövning. Samtidigt innebär generella stödformer att individen slipper vara beroende av rikas välgörenhet och anhörigas välvilja och att hans eller hennes ställning stärks gentemot arbetsgivares mer eller mindre subtila påtryckningar. Generella förmåner betyder att individen har större möjlighet att påverka sin materiella standard, vilket också är en viktig frihetsdimension. Risken är betydligt mindre än vid behovsprövade bidragsformer att den

16 enskilde ska fastna i en fattigdomsfälla, där varje försök att förbättra den privata ekonomin genom att gå upp i arbetstid eller ta på sig mer kvalificerade arbetsuppgifter omintetgörs, eftersom ökad arbetsinkomst direkt resulterar i nedtrappade bidrag eller upptrappade avgifter. Att välfärdspolitiken är generell innebär slutligen också att den enskilde inte behöver bli bunden av snäva företags- eller branschanknutna förmånssystem och får större rörelsefrihet att byta jobb eller flytta inom landet. Ekonomisk rationalitet 14 Flera av de faktorer som gör att den generella välfärdspolitiken främjar den enskildes frihet och oberoende bidrar också till att göra modellen samhällsekonomiskt rationell. Reducerad byråkrati i välfärdssystemet betyder att resurser kan frigöras och i stället användas för mer produktiva ändamål. Minskade fattigdomsfällor ger arbetstagarna starkare drivkrafter att öka sitt arbetsutbud. Och större rörelsefrihet på arbetsmarknaden innebär att den ständigt pågående strukturomvandlingen i ekonomin fungerar smidigare. Demokratiskt inflytande Myndiga medborgare vill själva kunna styra sina livsvillkor. Få saker är viktigare för livskvaliteten och därför angelägnare att påverka än de tjänster och transfereringar som ingår i välfärdssystemet. Om de frågorna till stor del överlämnas i privata försäkringsbolags och tjänsteproducenters händer som fallet är i många länder får medborgarna i huvudsak nöja sig med ett indirekt inflytande via marknaden man kan köpa eller inte köpa. Om de tas om hand av välgörenhetsorganisationer av olika slag begränsas inflytandet till de frivilliga bidragsgivarna de kan ge eller inte ge. Utrymmet för politisk styrning är i bägge fallen snävt. I den generella välfärdsmodellen däremot har dessa livsviktiga frågor förts in i centrum av den demokratiska processen. I ingen annan modell är välfärden därför så öppen för medborgarnas insyn och påverkan som i vår generella modell, i ingen annan modell är välfärdspolitiken så politisk. Att det finns offentlig insyn och kontroll och möjligheter att på politisk väg som väljare eller som vald påverka hur välfärdspolitiken utformas har givetvis stor betydelse för välfärdens inriktning, omfattning och kvalitet. Det är den bästa garanti medborgarna kan få för att välfärden motsvarar deras krav.

17 Det är inte bara de övergripande besluten om välfärdspolitiken principer, resurser etc som det är viktigt att kunna styra. Det är inte bara via de politiska organen man behöver kunna utöva inflytande över välfärden. Även i det enskilda konkreta fallet när det gäller barnens dagis eller vården på sjukhemmet har man som brukare eller som anhörig rätt att påverka verksamheten så att den bättre motsvarar den enskilda människans behov. Även om det förvisso förekommer brister i det avseendet finns det inget välfärdssystem som ger större möjlighet till brukarinflytande än det generella. Människans vilsenhet i systemet Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den generella välfärdspolitiken är enastående effektiv när det gäller att erbjuda utvecklingsmöjligheter och skapa trygghet när den fungerar som det är tänkt. Men som vi vet så gör den inte alltid det. Välfärdspolitiken är behäftad med brister i flera avseenden, brister som måste rättas till. En av de största svagheterna är att människor i många fall inte får den hjälp som de behöver, därför att deras behov inte stämmer överens med de standardiserade stödformer som välfärdssystemet erbjuder. De olika delsystemen både transfereringar och tjänster har i regel byggts upp som storskaliga lösningar av välfärdsproblemen, med klart definierade ansvarsområden. De är effektiva när det gäller att hantera vanligt förekommande problem som omfattas av stora grupper. Men alla välfärdsbehov är inte av det slaget. Många människor har mera särpräglade och sammansatta behov som inte riktigt passar in i något av delsystemen. I vissa sådana fall försöker de berörda myndigheterna att undandra sig sina förpliktelser mot den hjälpsökande och vältra över ansvaret på varandra. Den enskilde blir ett offer för byråkratiska konflikter som kan dra ut på tiden. I andra fall får den hjälpsökande visserligen stöd i en eller annan form, men utifrån en snäv definition av hjälpbehovet och inte utifrån en helhetssyn på individen. Ofta handlar det om ett kontantstöd eller någon annan åtgärd med vilken myndigheten köper sig fri från reellt ansvar. Det som gör detta problem särskilt allvarligt är att de som drabbas vanligen är människor som har svårt att hitta rätt i välfärdssystemets irrgångar och svårt att hävda sina intressen. Kommunal menar att dessa brister i den generella välfärdsmodellen måste byggas bort genom reformer som stärker den enskildes position. 15

18 Vi har ingen färdig lösning att rekommendera men anser att följande förslag bör prövas, var för sig eller i kombination: Ökad samverkan mellan välfärdspolitikens delsystem (olika tjänster och transfereringar). Genom att samverkan utvecklas kan stödet anpassas bättre efter de individuella behoven. Tjänster för kommunalt anställda välfärdsombudsmän införs. En kommunal välfärdsombudsman kan på individens uppdrag gå in och förhandla med de skilda delsystemens förvaltningar för att hitta passande lösningar. Kommunala medborgarkontor av nytt slag inrättas. De administrativa delsystemen slås samman lokalt i en gemensam organisation som blir en garant för samverkan. Den enskilde får ett ställe att vända sig till med sina välfärdsärenden. Utanförskap i välfärdssamhället 16 En annan och mera fundamental brist i dagens svenska välfärdssamhälle är den höga arbetslösheten och det utanförskap som har drabbat ett växande antal människor till följd av den. Tillspetsat kan man säga att det största felet med den generella välfärdspolitiken idag är att den inte är tillräckligt generell. Detta är en tendens som inger oro för välfärdspolitikens livskraft på längre sikt. Den generella välfärdsmodellen med dess höga ambitioner att omfördela resurser är av naturliga skäl särskilt beroende av att sysselsättningen är hög och att arbetslösheten kan hållas tillbaka. Ända fram till början av 90-talet tycktes välfärdspolitiken vila stadigt på den fulla sysselsättningens grund. Men 90-talskrisen har visat att den grunden inte är orubblig och att när den rubbas så vacklar hela välfärdssystemet. Kostnaderna för den höga arbetslösheten har blivit en tung belastning för statens och kommunernas ekonomi och tvingat fram omfattande nedskärningar i välfärdssystemet. De sänkta ersättningsnivåerna i bidragssystemen och kvalitetsförsämringarna i välfärdstjänsterna har berört så gott som hela befolkningen och blivit särskilt kännbara för vissa grupper, t ex barnfamiljerna. Utan att förringa allvaret i detta kan vi ändå konstatera att välfärdssystemet har klarat sina grundläggande uppgifter förvånansvärt bra. Vi har trots allt inte fått någon utbredd materiell nöd i arbetslöshetens spår och välfärdsfördelningen är fortfarande en av de jämnaste i världen.

19 Den allvarligaste konsekvensen av arbetslösheten är i stället att stora grupper i dagens Sverige håller på att fastna i ett utanförskap. De omfattas inte av välfärdspolitiken i hela dess vidd och får endast i begränsad utsträckning del av den trygghet och de utvecklingschanser som systemet är tänkt att garantera. Många har blivit beroende av socialbidrag för sin försörjning. Bakom denna utveckling finns det förutom arbetslösheten också flera andra orsaker som berör olika grupper. Några av de grupper som riskerar att fastna i utanförskap är: ungdomar som försöker etablera sig på arbetsmarknaden och hamnar i arbetslöshet eller i olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder ungdomar som lyckas få jobb men får hålla tillgodo med tillfälliga och osäkra anställningar elever som lämnar skolan i förtid eller med otillräckliga kunskaper arbetstagare som förlorar jobbet efter många år i yrket och som har en föråldrad yrkesutbildning invandrare som stöter på hinder då de försöker komma in i det svenska samhället och på vår arbetsmarknad arbetstagare som drabbas av arbetsskada eller annan ohälsa gamla människor med omfattande behov av vård och omsorg 17 Programmets innehåll och syfte I de följande kapitlen av detta program ska vi behandla några teman av central betydelse för välfärdspolitiken. De teman vi tar upp är arbetsmarknaden, utbildningen, integrationspolitiken, hälsan och arbetet, samt välfärden för de äldre. På vart och ett av dessa områden kan vi se hur tendenserna till ökat utanförskap gör sig gällande. Vi resonerar om orsakerna till detta, men framför allt försöker vi visa hur de tendenserna ska kunna motarbetas. Ambitionen är att ange färdriktningar, inte att presentera färdiga lösningar. Men först ska vi i de två närmast följande kapitlen dels ge en kortfattad beskrivning av 90-talskrisen och dess konsekvenser för välfärden och dels försöka uppskatta hur behoven och resurserna inom välfärdsområdet kommer att utvecklas i början av 2000-talet. Programmet avslutas med ett kapitel där vi sammanfattar våra slutsatser och förslag.