En liten sväng genom Baltikum.

Transkript

1 En liten sväng genom Baltikum. I vintras någon gång började jag fundera över vart årets semesterutflykt skulle gå. Det skulle vara nåt intressant, annorlunda och gärna lättåtkomligt, valet föll efter visst funderande på Baltikum. Intressant: Ja, mina kunskaper om området var väldigt begränsade. Annorlunda: Jodå, inte är det så väldigt många som varit dit väl? Lättåtkomligt: Ja, det måste man väl säga, alla är EU-medlemmar vilket gör att man slipper greja med visum och liknande, alla konstigheter med försäkringar som tidigare funnits är bortarbetade och det är även väl sörjt för kommunikationer med Sverige, färjor över Östersjön går från ett flertal ställen längs kusten i alla tre länderna. Mina förberedelser bestod i att köpa på mig en karta i skala 1: över alla tre länderna, en frasbok som kunde vara bra att hitta om man inte kunde göra sig förstådd på annat vis, och lite småsökningar på nätet över platser som kunde vara värda ett besök. Semestern kom och det blev dags att dra iväg. Min ytterst odetaljerade plan var att åka färja över till Finland och sen fortsätta neråt kusten till Helsingfors och därifrån över till Estland. Efter en händelselös resa ner till Umeå och en lika händelselös 5 timmars färjetur till Vaasa landade jag på finsk mark strax efter tio på kvällen.

2 Jodå, det är Sverige i bakgrunden, trots huvudbonaden på mannen. Eftersom vildmarkscamping är otillåtet, eller i alla fall ingen laglig rätt i Baltikum så valde jag att utnyttja den Finska allemansrätten. Några mil söder om Malax, där ett par ståtliga Älgtjurar stod och åt på ett fält svängde jag av vägen, slog upp mitt tält och somnade.

3 Jättetältet uppsatt strax söder om Malax. Dag nummer två var jag lite seg i starten, men då jag väl kommit mig igång åkte jag vidare söderut längst finska kustlinjen. Kurvigt, lummigt och härligt, men bra mycket längre i mil och körtimmar, fast vad spelar det för roll när man har semester? Fixar mig lite Euro i en Bankomat och käkar en Pizza i en liten kustby, lite Kinderäggskänsla att beställa nåt från en meny där man inte förstår vad det står. Framåt kvällen kom jag fram till Helsingfors och vädret, som dittills varit kanon visade sig från sin något sämre sida, lite regnskurar och ett åskmuller i fjärran gjorde att det blev hotell den natten. Ett par förfrågningar på priser fick mig att välja ett hotell någon mil utanför, men först efter att ha åkt en repa ända ner till Färjeläget så man skulle hitta dit, och kört en sväng genom Helsingfors för att ha

4 sett den stan också. Det var gott om kullersten men välskyltat, alltså inga större bekymmer att hitta. Utsikt från rummet på Hotel Tapiola Garden. Efter att återigen ha varit lite seg i starten, eller kanske för ordentligt med att äta frukost, kom jag mig iväg så att jag hann med båten som gick kl 10 från Finland, och ett par timmar senare rullade XRV:n för första gången iland på Estniskt territorium. Ombord på båten var en hel del finska hojåkare med siktet inställt på den stora hojträffen i Jögeva, men jag kände mig inte upplagd för att hänga på dit. Tullbestyren gick smidigt så på ett kick var man ute i Tallins fredagstrafik med siktet inställt på skyltarna där det stod Pärnu. Jag följde dessa ett par mil innan jag tar av åt höger, genom en förort till Tallin och kommer vips till en skylt där det står Keila-Joa 15 km.

5 Tallinsk förortsarkitektur. Keila-Joa klingar bekant i mina öron, och jag kommer fram till att det är där Estlands näst högsta vattenfall finns, 15 km är ju inget avstånd så jag åker dit, färden går över enorma fält fyllda med rundbalar, eller traktorägg som de även kallas. Öppna landskap Framme vid Keila-Joa visar det sig att de har betal-parkering med parkeringsvakt, och jag har inga estländska pengar, frågar tjejen i luckan vart man hittar närmsta bank. Den finns en mil bort så jag åker dit, fixar stålar och åker tillbaka för att kika på området, en slags nationalpark, alldeles runt fallet.

6 Fallet, snett över 7m fallhöjd. Mycket vackert att titta på, men en sak som förbryllade mig oerhört var de hundratals hänglås som hängde på broarna i området. Lite efterforskningar har gett svaret att det är nygifta par som låser fast sitt lås där när de gift sig, och det ska då ge ett lyckligt och hållbart äktenskap.

7 Assa, det här måste vara en Abloy.. När jag sett mig less på grönskan åker jag vidare västerut, hittar en kurvig och härlig asfaltväg, men efter ett par mil tröttnar jag på den, och beslutar mig för att söka mig mera söderut, det blir första grusvägen i Estland, bred, med rediga hjulspår, eller mer flacka diken i vägbanan, mängder med damm och med jämna mellanrum rejält tvära kurvor. Ligger på i jag-ska-komma-mig-hem-också -fart och kommer till en korsning där jag hoppas kunna orientera mig. Nitar fast ekipaget mitt i korsningen och letar med blicken efter skyltarna när jag får se att bara pinnarna finns kvar, nån har behövt skyltarna till nåt viktigare så jag får köra på väderstreck istället.

8 En blev en flakläm, en annan tog vi till att reparera taket som läckte, och den tredje.. Åker vidare söderut på blandat underlag, ibland är det lite si och så med skyltarna i byarna men om man tar ett par vändor så hittar man till slut någonting så man kan räkna ut vart man ska åka. Byarna består generellt sett av en blandning av dåligt ytbehandlade småhus, stora fyrkantiga betongfastigheter från sovjettiden i varierande skick, från fina till ruiner, och ofta väldigt gamla kyrkor. I varenda by verkar också finnas minst en Pood, det är vad vi här kallar handelsbod, en enkel affär med bra öppentider, oftast 9-22, som har enklare varor, som vatten, läsk, öl, lite bröd, osv. Det finns ingen generell mall på hur en Pood ser ut, det kan vara som en liten kiosk, och på ett ställe var Pooden inrymd på andra våningen i ett skabbigt hyreshus. Skyltning saknas nästan alltid, men om man söker sig dit det står ett par bilar och folk verkar röra sig så hamnar man nog oftast rätt. Utanför byarna finns de stora jordbruken, uppbyggda av betong och rostig plåt, och ofta ett par hyreshusliknande betongfyrkanter där arbetarna bodde, och fortfarande bor.

9 Just den här betongladugården var nog fortfarande i drift. Jag hamnar till slut i Virtsu och tar där färjan över till öarna Muhu och Saarema, eller Ösel som den hette på svensktiden. Öarna sitter ihop med en slags utfylld pir som vägen byggts på. Åker norrut på Muhu för att komma ifrån stora vägen och alla stressade letter som just rullat av färjan. Hamnar snart vid en kringeltavla (sevärdhetsskylt), nyfikenheten tar överhanden och det visar sig vara en förkastningsgrotta modell större, den ser dock för fuktig ut för att sova i så jag åker vidare och passerar den exotiska orten Kallaste innan jag glider in på den belagda vägen ner till pirbron över till Ösel.

10 Den var djupare och större än den ser ut Väl där väljer jag en nordlig rutt på de lösgrusiga vägarna och plockar en till kringla, ett gammalt fort som bytt ägare som den värsta Ford

11 Scorpio, som byggts om och till innan en dansk kung kom i besittning av det och lät spränga skiten i bitar. En gång var det svenskt, sen danskt, sen tyskt sen danskt igen

12 Öselsk grusväg. Fortsätter följa den norra sidan av ön, men tiden börjar dra iväg så jag svänger så småningom av söderut, mot Kuressaare, huvudort på ön, för att få mig nattlogi och lite käk. På väg söderut passerar jag ytterligare en kringla, tre ordentliga väderkvarnar som står uppställda i Angla.

13 Ingenting man ser hemma i Jörn. Vidare från Angla ner mot Kurressare blir mina ögon stora som tennisbollar när helt plötsligt varningsskylten för kaj dyker upp, det får dock sin förklaring då det strax efter växer fram ett rejält grustag vilket vägen går som på en hög bank över, det fanns väl ingen mer passande skylt antar jag. Ett par mil innan Kurresaare börjar det stå polisbilar både här och där, och då jag svänger in för att kolla ett B&B-ställe möts jag av en man i kostym som pratar perfekt engelska, han äger inte stället utan är gäst där, men han visar mig rummet som hyrs ut och ger mig telefonnumret till husets ägare. Då svänger en polisbil in på uppfarten, ut hoppar en stressad polis som halvspringer in i huset, öppnar en dörr och plockar snabbt åt sig en bunt med grejer, mannen i kostym vänder sig då om och jag får se att han är försedd med öronsnäcka av bästa säpomodell, de ursäktar sig och åker snabbt därifrån, själv tar jag telefonnumret som reserv och åker in mot Kurressare. Polistätheten fortsätter vara mer än god, var tredje bil är en polisbil så om de hade

14 nåt stort på gång, eller bara hade konferens vet jag inte, men jag var väldigt noga med att inte köra för fort just där. Kurressare är Estlands motsvarighet till Halmstad om jag förstått det rätt, stället med stort s på sommaren så det är gott om hotell och många restauranger, men prisläget ligger lite högre än i övriga landet, där jag åt lunch kostade en stor stark 20 Ekr, dvs ca 12 Skr, här kostar de 30Ekr. Jag kollar priser på ett par hotell, hittar ett som erbjuder garageplats för hojen, prutar en femtiolapp och tar det. Går sen ut och käkar, dricker några öl, kollar in stan och tittar på folket innan det är sovdags. Ett slott i Kurressare

15 Slottsparken

16 Kurressare var fint och husen välskötta. Lördagsmorgonen gryr med skyar som lovar blött väder och sedan frukost och packning är bortklarat tar jag snabbaste vägen österut, eftersom vädret ser bättre ut mot fastlandet. När färjeturen är klar ser det mycket riktigt lite bättre ut, så jag söker mig inåt landet en bit med siktet inställt på att under dagen åka över gränsen till Lettland. Kör småvägar ner mot Pärnu och sen finns inte så mycket att välja på annat än E67 om man ska komma sig över gränsen.

17

18 Typisk Estländsk grusväg, damm och 2-7 cm stora stenar i ett 2-tumslager på körbanan Tullbestyren är snabbt avklarade och jag passar på att växla in de Euro, Svenska Kronor och Estniska Kronor jag har mot Lettiska Lats, ett enkelt sätt att gå från att ha över tusen kronor till att inte ens ha en hundralapp, Latsen ligger på ca Skr. I Salacgriva strax söder om gränsen har de vattenskotertävling, stannar och kikar lite och tar sen ut lite påfyllning på Latshögen i en bankomat. Det gick undan vill jag lova.. Rullar E67, som mest verkar vara ett pågående vägarbete, en bit till ner mot Riga och molnen mörknar mer och mer ju längre söderut man kommer. Jag bestämmer mig för att åka lite längre söderut innan jag gör kväll, om det börjar regna så stannar jag och söker mig nånstans att bo. Ungefär fem mil norr om Riga kommer regnet, ingen fara tänker jag, sätter inte ens på mig regnöverdraget, utan viker in på nästa säng-skylt ett par km längre fram, bara ett problem, där var fullbokat, åjo, nästa där finns nog, nä, där har de satt upp en skylt Hotel full

19 nere vid vägen. Provar nästa skylt också, och därnästa, men överallt är det fullt. Till slut kommer jag till Saulkrasti och får se förklaringen, de håller en stor Jazzfestival just den helgen. Nu är det ju egentligen för sent att dra på sig regnöverdraget, men jag gör det ändå och passar på att vrida ur handskarna också, regnet är rätt så ihållande. Jag lägger upp en plan om att köra in till Riga, för i en så stor stad kan väl inte hotellplatserna ta slut? Ju närmare stan jag kommer, desto mer ökar trafik- och regnintensiteten. När jag passerar Riga-skylten, naturligtvis tillverkad i betong, börjar bilister och bussförare krympa marginalerna, lämnar man en lucka på en personbilslängd framför sig så tar nån den. Jag blir omkörd på höger sida, över heldragen linje, på en vanlig tvåfilig vägstump av en buss, som jag 120 meter senare får bromsa in för, för att han ska svänga vänster. I själva stan börjar rödljusen, och kullerstensbeläggningen, det är inte heller ont om spårvagnsspår, allt detta står nu under vatten, gatorna i Riga har ett vattenstånd varierande mellan 5 och 35 cm vid detta laget, jo, precis, 35 cm! XRV:n går som en pråm genom jättepölarna och själv blir man inte direkt torrare eftersom det ju åker förbi en del bilar och bussar. Bilarna stänker ner en, men bussarna, när de susar förbi är det som att få ett badkar i knät. Anslagshöjden på badkarsmassorna beror ju på bussens avstånd och fart, men oftast i brösthöjd och sen dimper alltihop ner i knäna. Att det dessutom luktar rätt markant av avlopp i de pölar, eller ska jag kanske säga sjöar, som ligger lägst gör inte saken ett dugg angenämare. Vad som stör mig mer än att de skvittrar ner mig och i övrigt inte visar nån hänsyn mot medtrafikanterna är den totala likgiltighet som de behandlar gångtrafikanterna med. Det verkar snarast som om de försöker stänka ner dem så ordentligt det bara går, än att undvika det. Ett annat trafikproblem uppenbarade sig också. Det är tydligen så, att skylten det stod Riga på, den i betong, det var den sista skylten i Riga

20 med text på, efter den finns endast skyltar med körfältspilar. Ligger du i den här filen ska du rakt fram, och i den här ska du svänga vänster osv. På något märkligt sätt kommer jag mig levande, men väldigt blöt, in i centrala Riga, hittar ett hotell och en parkeringsplats utanför, stövlar in på deras välpolerade marmorgolv och frågar om de har nåt rum ledigt. Ja, jag antar att ni redan gissat svaret: Sorry, we are full. Receptionisten gör sig dock omaket att ringa ett par andra hotell, med samma svar, tydligen så var inte Jazzfestivalen det enda, det var även en rejält stor konsert strax söder om Riga också. Nåväl, jag tackar för hjälpen och vänder om, bakspårar mig själv genom att följa de halvmeterstora vattenpölarna jag lämnat efter mig på marmorgolvet ut genom porten och kliver ut i regnet igen. Min än en gång reviderade plan blev att eftersom jag ändå var redigt blöt, så kunde jag ju inte bli mycket blötare så jag beslöt mig för att åka genom Riga och fortsätta söderut tills jag hittade nånstans att bo och torka upp. Den planen visade sig dock vara svårare att genomföra än jag tänkt. Inga vägar i Riga går nämligen rakt igenom, utan man måste svänga ett antal gånger, och hur fasen svänger man rätt då det inte finns en endaste liten skylt att följa? Åkte runt ett tag tills jag insåg hur det var ställt, det började även vara dags att smeta ut de vattendroppar som fanns på glasögonen och besvärade min sikt så jag vek upp på en liten skitgata, vände hojen på en gång och ställde mig intill vägkanten och torkade glasögonen så gott det gick. Plötsligt ser jag nåt i ögonvrån, en man kommer nerför gatan, tja, jag provar väl tänkte jag och sa: Excuse me, do you speak english? svaret kom snabbt yes, i do speak English, jag drar en lättnadens suck, här kommer räddaren i nöden, han som ska ge mig en makalös vägbeskrivning ut ur denna skyltlösa stad. När han kom närmare kände jag att jag inte var den ende som hade siktproblem, denne mannen luktade nämligen väldigt starkt av spolarvätska. Ett annat problem var att han glömde tala om att de enda ord på engelska han kunde var just dessa, yes, i do speak English. Fast det kunde han ju å andra sidan inte, eftersom de orden inte fanns i hans Engelska vokabulär. Jag fick alltså en oslagbar vägbeskrivning på ryska, och när han såg att jag inte fattade ett dugg så förstod jag av

21 hans kroppsspråk att jag skulle maka åt mig, så skulle han skjutsa mig ut ur stan. Den gubben gick dock inte, det kändes som jag frestat mina skyddsänglar nog den aftonen utan att låta en redigt berusad, tre äpplen hög ryss, som troligen inte kört nån hoj utan sidovagn, fan vet om han ens kunde cykla, skjutsa mig på min hoj bland kullersten, tredecimeterspölar, spårvagnsspår och en i övrigt mördande trafik. Jag tackade ryssen för försöket till hjälp och drog vidare, min nya plan var nu att ta mig tillbaka dit där jag kom ifrån, och åka runt stan, och denna gången hade jag en hyfsat pålitlig medhjälpare, nämligen min GPS, jag tänkte att jag kör i en båge, ordentligt stor, väster om där jag tidigare kört, och sen hakar jag på det spår jag själv gjort, men i motsatt riktning. Detta funkade, men bara delvis, Rigas gator har inte bara de ingredienser som jag tidigare nämnt, de har även mäktiga alléer och många höga hus, detta är inte så bra för satellitmottagningen, men emellanåt fick den kontakt så pass att jag visste på ett ungefär vart jag var och efter en stund hittade jag igen mitt spår. Då jag kommit mig ut ur värsta trafikkaoset stannar jag till på en P- ficka och läser in hur jag ska köra för att komma mig runt Riga och blåste vidare. Det värsta regnet hade lagt sig och bara ett par km efter runtvägen ser jag en säng-skylt. Äsch tänker jag, jag provar, och mycket riktigt, ett litet hotell som ser alldeles nybyggt ut, och bara en bil på parkeringen, traskar fram till dörren, låst, men det lyser där inne så jag ruskar lite extra. Fram ur dunklet kommer en mycket sympatisk herre som inte bara har rum att hyra ut, jag får dessutom ha hojen inlåst i pannrummet där jag även får torka kläderna, ett gäng med tunga stenar föll från mina axlar då vill jag lova. Mat kan han däremot inte fixa, men frukost blir det i morgon klockan 9. Han ger mig däremot en bra beskrivning på ett matställe bara en kilometer bort, jag åker dit och beställer det dyraste på menyn, en rejäl grillskiva med sallad och pommes, och en angenäm prislapp på under femtiolappen inklusive dryck. Det tar länge innan jag får maten och

22 just som jag satt tänderna i köttet blir det liv vid bordet bredvid Your bike säger de med viss upprördhet i rösten. Jag har tagit för vana att alltid parkera hojen så att jag kan ha viss uppsikt över den när jag äter, så även nu. Då jag tittar dit ligger hojen helt på sidan och en svart bil drar iväg med tjutande däck. Inte mycket annat att göra än att gå ut och inventera skadorna, men först av allt tar jag en bild. Lettiska trafikanter på lördagarna är ingenting att lita på Skadorna begränsar sig till en krokig korvlåda, troligen har förövaren i den svarta bilen stått parkerad på andra sidan gatan och backat i god fart på stödsidan på hojen varpå den rätat upp sig och kanske även lättat ett stycke i luften innan den damp ner med hela hojens tyngd på andra sidans väska.

23 Mitt förtroende för Letter fick sig en betydligt kraftigare törn än detta vid denna smällen. Irriterad blev man ju, men det var väl inte så mycket att göra åt, närde inga större förhoppningar om att få nån hjälp så jag gick in och åt upp min mat, och hörde lite med de i bordet bredvid om de sett nåt regnummer, men det hade de inte. Tillbaka på hotellet, med hojen inlåst och alla kläder på tork ägnade jag kvällen åt att dricka några öl och den lokala specialiteten Rigas Balsams, en svart likör med väldigt speciell smak, samt samtala med värdshusvärden och en annan gäst, en trevlig polack som jobbade som industridesigner i Polen, men bodde i Finland. Priset för en stor stark och en trea Rigas Balsams var 1.20, dvs ca 16 kr. Söndagmorgon börjar med en rejäl frukost, min tanke är att så fort som möjligt komma mig ut ur detta landet, men efter lite diskussioner med värdshusvärden om vägvalet så tipsar han om den väg de brukar åka för att slipa de tråkiga vägarna. Den påstås ska vara vacker och trevlig så jag väljer att följa hans råd, men undviker nogsamt tipset att

24 åka genom Riga och söderut därifrån, utan tar den lilla omvägen på ca 6 mil det innebär att runda stan. Den föreslagna vägen över ställen som Tukums, Kandava, Sabile, Kuldiga och Aizpute visar sig uppfylla alla de krav man kan ha, kurvigt, kuperat, vackert och med fina städer och byar längs vägen. I Kuldiga trillar jag över ett väldigt brett vattenfall och åker över en mäktig tegelbro, och i Aizpute kör jag fast, hittar inte vägen ut, men vid en klosterruin finns en informationstavla som leder mig på rätt väg. Om man tittar riktigt noga ser man folk som går uppe på fallet och fiskar.

25 Tegelstensbron i Kuldiga Där träffar jag även ett cyklande tyskt par som även de var i Riga under Lördagen. Det hade tagit dem 5 timmar att komma sig genom, och då hade de en bra cykelkarta och åkte cykelvägarna. De berättade att Riga är enda stället i världen där cykelbuden håller sig till gångoch cykelbanor istället för att susa runt i trafiken, jag har full förståelse för dem. Nu börjar det dra ihop sig till gränspassage så jag åker med siktet inställt på gränsen till Litauen. Bensinen i Lettland ligger på ca 8 kr, så jag passar på att tanka innan gränsen på en typisk landsortsmack.

26 Under taket till höger sitter kassören, man lägger pengarna i en låda, lådan dras in, sen kommer den ut med växel och kvitto. Denne mannen satt så här under hela mitt tankningsförfarande, troligen redigt avsmullen Tullen och gränsen passeras snabbt och enkelt, och återigen växlar jag in de kvarvarande slantarna till lokal valuta, det blir lite mer pengar i börsen eftersom den Litauiska Litasen kostar runt Jag svänger så snabbt som möjligt av stora vägen mot kusten och hamnar mitt i en enorm marknad i Sventoji, det finns små bussar och tält i hela stan. Som det verkar så är det nån gammal sovjetisk semesterort, för aldrig förr har jag sett så många små fyrkantiga hyreshusliknade byggnader,

27 vilka troligen används för uthyrning till semesterfirare. Den stora produkten verkar vara Sjovis, en slags rökt fisk. Kommer fram till att nästa natt ska tillbringas på campingen i Nida, längst söderut på den Litauiska delen av Kuriska Näset, så jag siktar in mig på Klaipeda för att ta båten över till näset. Bilarna ser finare ut i Litauen, en del cabrioleter syns också, men tempot på vägarna är väldigt högt, och mycket riktigt, i Palanga i en korsning ligger en mopedist avsvimmad efter att ha blivit påkörd av en bil. Han vaknar dock till sans innan jag kommer fram och sitter upp och håller sig om huvet. Inget blod förutom lite skrubbsår, mopedisten var iförd badbyxor, inte ens hjälm verkar behövas när man kör moped i detta landet. En mil längre söderut efter den raka fina motorvägen står polisen och en bärgningsbil. En nyare SUV ligger på taket ett fyrtiotal meter från vägen, kan inte begripa hur det gått till eftersom det varken finns mötande trafik eller annat som kan ställa till det. Inne i Klaipeda skriker mina Litas efter sällskap så jag försöker hitta en bank, inte så lätt, men på en parkering står en man som ser väldigt nyfiken ut på vad jag gör där. Jag stannar till, och han visar sig vara svensk, men har inte varit till Sverige på tre år, och han ger mig en finfin vägbeskrivning till en bankomat. Därefter tar jag båten ut till näset, 16 Litas för 400 meter. Det var ingen kö för att åka ombord, och färjan gick halvfull, det är värre på näs-sidan, där är kön dryga två km lång och fylls på hela tiden. En kilometer från färjeläget står en BMW på underredet i sanden vid sidan av vägen, troligen har han försökt åka förbi kön, men fått väja för mötande trafik. Vägen mot Nida är kuperad och kurvig och går i ett väldigt omväxlande landskap, lövskog, barrskog, nån stump är det stäppliknande osv. Åker ut till campingen, betalar och gör kvällsbestyren innan jag ovaggad somnar i tältet. Halv tre på natten vaknar jag av att det börjat regna, åskan går också, så jag skyndar mig ut för att lägga på yttertältet. Regnet är lite försiktigt men blixtarna dansar över himlen

28 så man behöver inget övrigt lyse. Väl inne i tältet drar regnet igång rejält, men jag lyckas somna om rätt kvickt ändå. Måndagens början ägnas åt att upptäcka näset, ett mycket fascinerande ställe, små pittoreska samhällen blandat med sanddyner och annat smått och gott, väl värt ett besök. Ryska gränsen.

29 Solalmanackan på kuriska näset.

30 Lite sanddyner, notera människorna till höger.

31 De största dynerna på näset, rejäla! Tillbaka till fastlandet är båten gratis, stannar till vid färjan och läser in mig ordentligt på kartan för att enkelt ta mig ut ur stan, det går lätt då man vet vart man ska. På väg ut ur Klaipeda ser jag den största rondell jag någonsin sett. Hade jag varit bonde hade jag glatt mig oerhört åt ängen i mitten, där det växte vinterbete åt åtminstone tre kor och två getter. Snart viker jag av motorvägen och håller snett sydost, nästa tänkta stopp är Korskullen, eller Kryžių Kalnas som den heter på Litauiska, den ligger snett nordost, men jag tänker att jag reparerar det sedan. Ramlar över ett par alldeles fantastiskt trevliga grusvägar, hela sträckan mellan Vevirzenai och Varniai var helt makalös.

32 En härlig grusväg. När jag stannar för att ta en bild blir jag omkörd av en Audi 80 som blåser förbi i väldigt god fart, det rasslar av stenar som slår mot underredet. Ett par mil längre fram står samma Audi 80 parkerad med framänden placerad i botten av ett dike i en korsning. Strax innan korsningen finns ett krön, och det är feta bromsspår från krönet ända ner i diket, det gick nog lite väl fort. Bilen är dock tom på folk så jag tar en bild och åker vidare.

33 Ingen svårt skadad som det verkade.. Ser några av Litauens blåa kor, en art som enligt sägnen ska ha följt med en sjöjungfru som förälskade sig i en bonde, och beslöt sig att leva sitt liv med honom på land. Hade jag vetat att arten är så sällsynt som den är, ca 30 exemplar, så hade jag nog stannat och fotograferat en av dem. Hamnar så småningom i Gruzdziai via en fantastiskt dålig grusväg, min gissning är att nån bonde fått hydraulikhaveri och släpat sin tallriksharv efter vägen i dryga två mil. 2/3-delar av vägen liknar en åker, resterande tredjedel är slät, men det ligger en hel del stenar, i storlek från knytnäve till jethjälm på den släta sidan.

34 Tallriksharven gick inte riktigt upp... Sätter i mig det dyraste på menyn på ett hak i Gruzdziai, en rejäl köttbit med grönsaker och kokt potatis för 10 litas inklusive dryck. Åker vidare mot korskullen, men svänger fel och får en fin vägbeskrivning på litauiska av en man på cykel. Kommer till slut fram till korskullen, det är väl inte så mycket att orda om, lika bra att låta bilderna tala för sig. Ett mycket intressant ställe i alla fall, och som de allra flesta besökarna köpte även jag ett litet träkors som jag hängde upp till minne av förlorade vänner och släktingar.

35 Korskullen på lite avstånd.

36 Dramatiska skuggor

37 Kors på kors på kors.. Kors i drivor.. På väg från Korskullen, längst ner på parkeringen, stannar jag till vid en maffig bil som står parkerad och två blonda tjejer sitter bakpå och lagar mat. De är från Österrike och åker land och rike runt i sin Range Rover, som de också bor och sover i. Senaste resan före denna var en tripp till Marocko. Den ena tjejen tyckte jag hade en fin hoj, hon åkte själv en Transalp från -91. Hon tyckte väldigt bra om den, trots att den nu vid 7500 mil drog rätt så mycket olja och hade kraschbågar som mest liknade överkokt spaghetti. Efter att ha diskuterat en stund så åker jag vidare med siktet inställt på Polen, men först efter att ha tagit en bild på tjejerna och bilen.

38 Österrikiska tjejer i oförstörbar Range Rover. Efter lite blandat underlag hamnar jag till slut i Kelme där jag tar in på ett motell, en dygnetruntmack med två uthyrningsrum, jag väljer det dyrare för 40 Litas med tv och handfat. Motorcykeln får jag parkera i mackens låsta spolhall. Efter Kelme åker jag lite grus ner till Raseiniai för att senare komma mig över floden Nemunas i staden Jurbarkas. Nemunas bildar ca 15 km väster om Jurbarkas en naturlig gräns mellan Litauen och den Ryska enklaven Kaliningrad. Kör därefter ner mot Vilkaviskis och Marijampole för att komma mig in i Polen via E67:an.

39 Det är fruktansvärt mycket lastbilar som väntar vid gränsen. Många lastbilar blir det I bilkön är det betydligt mindre som tur är, men jag får ändå vänta upp mot en halvtimme. Fortsätter därefter E67:an mot Suwalki där jag tar väg 653 västerut och sedan lite olika vägar vidare genom Polska sjödistriktet. Kuperat, lummigt och kurvigt. Eftersom dagens datum är den 2:a Augusti, och färjan mellan Gdansk och Nynäshamn går först den 3:e så finns det ingen anledning att stressa så när jag har ca 25 mil kvar till Gdansk börjar jag kolla lite Campingar, den tredje jag kollar, då det är ca 22 mil kvar bosätter jag mig på, en trevlig lugn camping vackert belägen en bra bit från vägen. Campingen sedd uppifrån receptionen.

40 Hojen får tjänstgöra som luftningsställning. Framåt kvällen äter jag en god middag, och provar lite lokala ölsorter i Campingens restaurang. Då mörkret faller på söker jag mig till mitt tält och funderar på att sova, men då kommer två trevliga grabbar, Gregorsz och Kryztyf, och vill prata en stund. Det vanliga klientelet på campingen var tyskar som inte pratade engelska, och själva pratade de inte tyska, men god engelska. 2 polacker på 4-dagars semester. De hade sin 4-dagars ledighet som de tillbringar med att kolla runt i sjödistriktet. De bodde på denna campingen eftersom det gick att lämna saker där och räkna med att ha dem kvar då man kom tillbaka,

41 men de klagade på bristen av unga tjejer. Efter åtskilliga timmars pratande om det mesta från politik och motorcyklar till EU och världskrig tackade vi för sällskapet och sade god natt. Dagen efter mjukstartade jag och kom mig från campingen först vid halv elva och valde lite mindre vägar i riktning västerut. Växtligheten runt vägen är riklig och långa sträckor är det som att åka i en tunnel av löv. Lövtunnel Åker vidare mot Gdansk, sista 10 milen blir det motorväg, mycket vägarbeten och de sista 4 milen in mot stan ser jag rester från minst 4 trafikolyckor. Dels en krock i en utfart, en bil som voltat ut på en åker där bilägaren med familj sitter och fikar bredvid vraket, och en lastbil som fått en personbil under höger framhjul och sen har alltihop gått i diket. Troligen en misslyckad omkörning, för maken till idiotiska omkörningar har jag aldrig skådat. Heldragna linjer verkar folk tro betyder att det har blivit nåt fel på linjemålarmaskinen, det gäller i alla fall inte dem. Framme i Gdansk letar jag efter hamnen. När jag väl kommer rätt så ställer jag mig tveksam till att det kan vara så, vägen går på bakgator i nåt som liknar ett slumområde, fast skyltarna säger Stockholm, men med Polsk stavning. Jag fixar mig biljett och glider så gott det går

42 förbi kön till tullen. Får problem med en spaghettinisse i en Passat som inte vill släppa in mig, men en bestämd blick får honom att fälla ner solglasögonen, titta bort och sluta leta dragläge. Färjeläget ligger mitt emot en väldigt historisk plats, nämligen Westerplatte, en halvö där Polen i slutet på 1930-talet hade ett ammunitionslager som vaktades av en garnison på 182 man. Den 1 September 1939 kl öppnade den Tyska jagaren Schleswig- Holstein, som var i Gdansk på flottbesök, eld mot garnisonen och avlossade i och med detta de första skotten i det som för oss är känt som andra världskriget. Minnesmärket för Westerplattes tappra försvarare, matchvikt 1150 ton. Efter 7 dygns försvar av halvön mot land- och fartygsartilleri, störtbombande flygplan och ihållande infanteriattacker led Polackerna stor brist på mat, vatten och ammunition varför de kapitulerade. De polska förlustsiffrorna var endast 15 döda och 53 skadade, de Tyska förlusterna beräknas till över 300 döda och många fler sårade.