Hamlet En massa mord. Hamlet. Prins av Danmark. eller

Transkript

1 Hamlet Prins av Danmark eller En massa mord/släkten är värst DRAMATIS PERSONAE Hamlet Prins av Danmark. Vålnaden Hamlets pappa, den förre kungen. Gertrud Hamlets mamma, gift med Claudius Claudius Hamlets farbror och nuvarande kung Polonius Claudius kammarherre Ofelia Dotter till Polonius. Kär i Hamlet Laertes Son till Polonius. Rätt så blodtörstig 1

2 SCEN 1 Ofelia trippar glatt och lyckligt rätt över scenen med blommor i sin hand. [Sjunger] Tänk om jag vore kungen, hå hå ja ja [På väg ut] Oj vad jag skulle härska, hå hå ja ja [Ut] [Från kulissen på ena sidan. Spökljud] Buuuhuuuooo! [Från kulissen på andra sidan] Ack ve! [Från kulissen] Buuhuuuooo! [Från kulissen] Ack och ve! Hamlets far, Vålnaden kommer in. Han ser uttråkad ut, trampar otåligt, suckar djupt. [Halvhjärtat spökljud] Buuhuuooo Nää! Det är inget kul att vara död, eller spöke eller både ock, vilket jag är. [Suckar, tittar på klockan.] Var är ungen?! Denna eviga väntan på min son, Hamlet. Hamlet kommer in och ser mycket dyster ut, i en definitiv Hamletpose. Han stannar en bit från Vålnaden. [I en lidande pose] Ack! Ve! Ack och ve! Ack mitt liv! Ve mitt öde! Ack och ve mig! Äntligen! [Till publiken. Pekar på Hamlet] Min son! Hamlet går vidare över scenen melankoliskt dramatiskt. Han passerar vålnaden. Hej pappa! Han går två steg till innan han stelnar till och inser att han just sett sin döda pappa. Han vänder sig om och skriker till kort, skräckslaget. Vad är det? [Dödsförskräckt. Pekar på Vålnaden.] Pappa! 2

3 Vad är det? Har jag tappat en arm eller nått? Vad är det? Pappa! Du är ju död! Ja. Än sen? Vad gör du här då? Jag har en nära-livet-upplevelse! [Väntar uppfordrande. Irriterat] Hej pappa. Kul att se dig! Har du det bra där på andra sidan? Är de andra döda stygga mot dig? Förlåt. Jag blev bara lite förvånad. Sist vi sågs grävde vi ner dig två meter under jorden det har gjort dig gott ser jag du är stilig. [Kort paus under vilken de tittar besvärat på varandra.] Så? Har du träffat Elvis än? Lägg av och hör på nu! Du förstår, jag är inte bara död, jag är irriterad också. Både död och irriterad? Jag avskyr när det händer! Tyst med dig! Varför är jag både död och irriterad är då din fråga. Nä, min fråga är : Att vara eller inte vara, fast det kommer först senare. Tig och lyssna jäkla unge. Det sägs att jag blev biten av en orm och dog. Men detta är inte sant. Jag är död, ty jag blev mördad! [Dramatiskt] Ack ve. Åh, grymma våldsamma handling! Våldsamt? Nä! Jag dödades genom lite bolmört i örat. Bolmört! Som om jag vore nån sketen trädgårdsmästare. 3

4 Bolmört! [Skrattar till, men tystnar när han ser Vålnadens blick. Halvhjärtat] Ve, ack ve och ve! Äh! Vem var det? Min bror! Din bror? Min bror! Din farbror! Den nye kungen, din mammas nye make, mina föräldrars andre son. Så många? Det är samma person. Kungen! Ja! Så ligger till! [Dramatiskt bestämt.] Det är något ruttet i den Danska staten. Ja, det är jag. Vad tror du? Jag har ju varit död i två månader. [Klappar Hamlet hårt på axeln.] Det är din plikt att hämnas mig. Gå min son och hämnas mig. Jag måste gå. Din far far! [Ut] [Har ont i axeln sen slaget.] Ur led är min axel. Ve, att jag är den som ska vrida den rätt igen! [Rättar till sin axel.] Hur ska jag hämnas då? Kniv? Gift? Klubba? Men hur ska jag veta att det är kungen som dödat pappa? Jag vet! Jag spelar tokig! Vilken bra idé! [Till Vålnaden som gått] Vad tror du? Hallå? [Ut efter Vålnaden.] SCEN 2 Polonius och Laertes kommer in. Laertes har svärd vid sidan och spjut i handen. Nej, nej! Hör du inte vad jag säger! Det är ingen bra idé! Men så här då. Först blommor och så middag och sen dödar jag henne? nu. Man dödar inte [Stor suck] Laertes! Min avkomma, mitt kött, min son! Lyssna på mig flickorna nuförtiden! I alla fall inte på första träffen! 4

5 Men vem ska jag döda då? Tills vidare bara tiden. Det tar tid att störta en kung. Tyst jag hör din syster Ofelia komma. Ofelia trippar sött in, trallar lite och snubblar slutligen in i famnen på Polonius och Laertes. Polonius smäller till Laertes. Hej svejs familjen. Är inte livet så där underbart förtjusande, på ett liksom glatt och lyckligt vis som en kanin i ett morotsland? Är du inte klok? Håll truten! Se så! Nå Ofelia, andrarangsbarn, dotter, tala nu om för mig vad det är. Det är inte likt dig att vara glad. Vad har hänt med min lilla deprimerade dotter med självmordstankar, som vi alla älskar? Jag är kär. Igen! Vad ska jag göra åt dig! Vi dödar henne! Det är Hamlet. Han är så söt! Han har lockar i håret, rosor på kinderna, solsken i blick. Och blod i ådrorna. [Väldigt ömt] Jag har tänkt mycket på honom, den lyckosten. Och jag tänkte att jag skulle klä upp mig vackert. Och så ska jag möta honom och dofta gott så att han blir yr av kärlek till mig. Sedan så super jag honom full och gifter mig med honom. Ofelia. Sluta nu, annars får du gå i kloster. Än sen! Jag vill gå i slott! Jag vill bli kung! Nu! 5

6 Polonius har nu blivit irriterad på båda barnen och snäser till. Ja, ja, ja! Hör på nu. Laertes, nu går du till kungen. Och om han försöker förföra dig så rodna generat och säg att även om han har vunnit ditt hjärta så kan han aldrig få din kropp. [Till Ofelia] Ofelia. När du träffar Hamlet nästa gång så spela med på hans noter tills du kan sticka en kniv i honom och skylla på butlern. Ofelia och Laertes står något besvikna men framför allt förundrade. Polonius tänker efter. De tre börjar gå ut. [Buttert] Hon får döda, men jag ska vara konkubin åt kungen. Tvärt om! Jag menar tvärt om. Ska jag vara konkubin till kungen? Och jag vinna butlerns hjärta? Nej, nej! Lyssna nu. Butlern kan dra åt skogen, och Ofelia ska...[ut] SCEN 3 Hamlet kommer in med Vålnaden som är trött på Hamlets prat. Gertrud kommer in och ser Hamlet tala med sig själv. Nej, pappa! Jag måste vara säker att det var han som dödade dig. Bara för att du är död så betyder det inte att du talar sanning! Jag tycker i alla fall att jag borde vara en auktoritet på min egen död! Hamlet! Hamlet hoppar runt i förskräckelse. Mamma! 6

7 Vem pratar du med! Hamlet ställer sig för Vålnaden för att dölja honom. Vålnaden kliver från Hamlet, och står mellan Hamlet och Gertrud. Lugna dig. Jag är osynlig för alla utom dig! Ingen, inte nån, inte en själ, eller jo en själ...[kort skratt] Hej mamma. [Osäkert] hej Hamlet Hon är fortfarande sexig! Var inte vulgär! Förlåt. Jag tycker att jag har stil! Stil och snygga ben! Sluta. Det är min mamma du pratar om! Jag är din mamma! [Till Gertrud] Tyst, lägg dig inte i det här samtalet. [Irriterad] Det är ju du som pratar med mig! (Lika irriterad.) Det gjorde jag inte! Det gör du visst, skitunge! Ja, nu ja! Stanna här! Jag ska bara hämta din styvfar. [Ut] 7

8 Nu kommer kungen. Då kan du rycka lungorna ur honom! [På gränsen till galenskap] Nej, först ska jag spela tokig för att se om han dödat dig. Jag måste vara säker, och det enda sättet att vara säker är att spela tokig! Nu gäller det bara att komma på ett bra sätt att spela tokig på. Gertrud kommer in med Claudius i brutalt släptåg. Vålnaden håller sig hela tiden mellan Hamlet och paret Gertrud och Claudius. Kära du, släpp mig. Det gör ont! Aj! [Blir fri] Hej Hamlet. Din mor säger att du är knäpp. Nu ska vi ha roligt! [Till Claudius] Han sa att jag var vulgär! Jaha? [Till Claudius] Bu! [Till Vålnaden] Han ser dig inte! [Suckar] Jag vet. Jag är inte så ung längre. Jag ser dig visst! Vad är det med dig Hamlet? Tänk vad kul det här är. Jaha, så nu vill du att vi ska ha lite kul också! Sakta i backarna. Jag är gift... med min fru! Det är min fru. 8

9 Inte längre! Du är död! Åh nej, bara lite förkyld! Varför är han så här? Det är hans pappas inflytande! Åhhh, min stackars man...ex-man. Vadå ex? Jag är kanske död, men jag är ändå din man. [Mycket upprörd. Till Vålnaden] Du är inte hennes man! Det är jag visst! Det är jag visst! Nej, det är du inte! Det är jag visst det, det är jag visst det! Hamlet skriker till i frustration och flyr av scenen. Claudius är euforisk av segerrus. Claudius ser plötsligt mer tveksam ut. SCEN 4 Vålnaden står och ser märkbart irriterad ut. Jag är din man. Vi är gifta! Jag är gift, jag är gift! Hurra!!! Betyder detta att du vill...dricka te i kväll? Det var det värsta! Jag säger då det! Allt man ber om är att han ska döda min bror, och vad händer? Inget! Ingenting! Jaha! Då får jag väl ta saken i egen ektoplasma. 9

10 Gertrud närmar sig, förförande, Claudius. Claudius i sin tur backar. Nu tycker jag att vi talar om Hamlet! Din son! Varför är han knäpp? Hamlet? Strunt i honom nu! Herre Gud! Nu är det alldeles för mycket hormoner i farten! Då ska vi se om vi kan döda brorsan. Om jag intar Gertrud, så får jag lite stabilare muskler. Vålnaden lägger sina handflator som en parabol runt huvudet och riktar in sig på Gertrud, så koncentrerar han sig. Under tiden har Gertrud närmat sig Claudius. Plötsligt blir Gertrud tydligt besatt av Vålnaden. Armarna rör sig osystematiskt, och så vidare i typiska Jag-ärbesatt-syndrom. Hon närmar sig Claudius med mord i blicken. [Besatt] Mordiska svin, jag ska slita din kropp i stycken, och sprida dina kroppsdelar över hela Helsingör. [Skrattar mordiskt] Ett ben i hamnen, en arm åt grisarna, ett huvud på torget. Vad har jag gjort nu då!? [Besatt] Din brodermördare! Hamlet vet allt, så om du inte dör av mig så tar han ditt liv sen! Arrrgh, det var för jobbigt. Jag tror jag tappar. Gertrud har fått tag i Claudius i skjortbröstet, svingar sin arm och knutna näve. Claudius gnyr. [Som Gertrud] Älskling! En liten puss. Du är så söt när du är skräckslagen. [Kysser Claudius på pannan. Vålnaden anstränger sig åter. Besatt] Jag ska äta din lever med bönor och en god chianti. [Slurpande ljud med munnen] Och jag som blir så dålig i magen av bönor. Vålnaden orkar inte längre. Gertrud tappar sin besatthet och är tydligt förvirrad. 10

11 Vad hände? Jag minns ingenting! Attan också. Jag är till och med sämre än lilla spöket Laban. [Ut] Du är oemotståndlig! Ska vi mysa i kväll, bara du och jag? Claudius stirrar skräckslaget, storögt och skakar huvudet sakta. Gertrud går åt sidan. Han vill inte längre ha mig. [Ut] SCEN 5 Polonius, Laertes och Ofelia kommer in. Claudius stirrar fortfarande skräckslaget. När han får se de nytillkomna tar han sig snabbt fram till Polonius, tar tag i honom. [Desperat] Polonius! Säg mig sanningen! Är jag oemotståndlig? [Först är han förbluffad. Lismande] Men visst är Ni oemotståndlig! [Något matt] Det är sant! Jag är oemotståndlig! Det avgör saken! Jag byter deo! Jag har plockat små blommor åt ers majestät. Ofelia räcker fram blommor åt Claudius, men räcker för häftigt och kör blommorna i ansiktet på Claudius. Claudius nyser. Hösnuva! [Nyser igen] Jag har en fråga till er. Vem ska vi döda? [Får smäll av Polonius] Hamlet är knäpp. Vad kan det bero på? Jag vet. [Tystnad] Men så säg mig då svaret! 11

12 Låt mig fatta mig kort. Er son är tokig, ja tokig för om man skulle ta och definiera tokighet så är det kort och gott att vara tokig, och om man inte är tokig, ja så där man heller inte, som ers upphöjdhet säger, knäpp. Jag håller med. De tre andra tittar på henne kort, med undrande min. Håll käft Ofelia. Mer kött och mindre tjöt Polonius. Att han är tokig, det är visst och sant, och visst och sant att det är synd, och synd att det är visst och sant. Så låt oss anta att han är tokig, då vet man att det är en effekt, och effekter har en orsak, så att finna orsaken till denna defekt-effekt gör att man finner en orsak till tokigheten. Här står vi nu och så står saken till. [Tar tag i Polonius] Du är så nära döden nu! [Måttar med fingrarna] [Tar glatt ett steg fram] Till er tjänst min kung. Laertes! Sorry pappsen, det här är business! Polonius tittar på Laertes och på Claudius. Ofelia dans-går runt omkring och tittar på naturen. Titta en liten blomma till. Det är Ofelias fel! Hur kan det vara hennes fel? Ofelia kommer fram till Claudius med sin blomma. 12

13 En liten blomma till! Ofelia snubblar och hamnar i famnen på Claudius, blomman i ansiktet. Claudius skakar av sig Ofelia och nyser. Han blir mycket irriterad. Jag blir tokig på dig!!! Där ser du. Ofelia gör folk tokiga! Jag kan döda henne! Hon är din syster! [Smäller till Laertes] Hamlet är kär i mig, för jag är [Läser från lapp] Den himmelska, hans själs avgud och har en vit barm. [Visar lappen för Claudius] Ser man på, ser man på! Det stämmer. Ofelia är kanske orsak till Hamlets galenskap. Jag ser allt! Jag är genial! Hur skulle Danmark klara sig utan mig? Jo ni: Dåligt! Polonius blir arg och får ett gement drag över sig. Laertes går till Ofelia som plockar med blommor. Claudius går mot Polonius och står så på den plats Laertes lämnat. Polonius, som inte sett att Claudius bytt plats med Laertes, tar tag i Claudius och drar honom avsides. Vid första bästa tillfälle så ta livet av kungen så att han dör riktigt ordentligt! Hur sa? [Ser att han tagit fel] Öh... inget... glöm det. Polonius går bort till Laertes och drar honom avsides. Vid första bästa tillfälle så ta livet av kungen så att han dör riktigt ordentligt! [Från kulissen] Claudius! 13

14 [Rädd] Drottningen kommer. Åh nej! Claudius springer ut. Polonius vinkar till sig Laertes som kommer efter med draget svärd. Gertrud kommer raskt in, sökande. Ofelia pekar åt det håll Claudius försvunnit. Gertrud ut. Den vägen! SCEN 6 Hamlet kommer in. Ofelia står en bit bort och plockar med blommor. Är han skyldig eller inte? Hur ska jag veta det? Förlåt då, jag frågade bara! Alltså! Jag måste få veta innan jag dödar honom. Man kan ju inte skära huvudet av honom och sedan upptäcka att: Nähä! Det var inte han. Förlåt så mycket då, synd på huvudet. Då blir han nog inte så glad. Nej jag måste vara säker! [Upptäcker Ofelia] Se Ofelia. Hon får inte bli inblandad i min mordiska komplott. Jag låtsas fundera på något djup, så att jag inte ser henne. Polonius och Laertes kommer in bakom Hamlet och stannar tvärt när de ser honom stå och titta på Ofelia. Ah, se Hamlet och Ofelia. Låt oss nu höra om prinsens galenskap har något med Ofelia att göra. [De gömmer sig] [Får syn på Hamlet] Hamlet! Hejsan snuffsegull! [Medvetet bortvänd] Att vara eller inte vara, det är frågan? Och en väldigt underlig fråga också. Månn ädlare att lida att fördraga, ett bittert ödes stygn av pilar? [Närmar sig Hamlet. Muntert] Lägg av nu. Kan du inte fråga nått annat istället, till exempel: Varför är himlen blå, eller varför säger små fåglar piip, piip, piip? Om man själv kunde giva sig kvittens med en tum stål? [Konfunderat] Kvittens med en tum stål? Vem har skrivit det här dravlet? 14

15 Ja, ja, det blir nog bra med det. Titta! Jag har plockat blommor! Ofelia räcker blommorna till Hamlet, oförsiktigt och slår honom därför med dem i ansiktet. [Stor suck] Se den sköna Ofelia. [Kärleksystert] Jag sa till pappa och Laertes att vi var kära. Men det är vi inte! Jo, det är vi; förälskade! Nej, det är vi inte! Jo, det är vi; helbetuttade! Nej Ofelia! Du har misstagit dig! Åh nej. Minns du inte när vi träffades förra veckan. Jag doftade gott, och du kommenterade att jag hade en vit barm. Men det betyder inte att jag älskar dig. Jag vet. Men minns du inte att jag efter det söp dig full med pappas konjak. [Avsides] Var det där den försvann! [Tänker efter] Ja, ja. Det var då. Gå i kloster! Varför ska du föda syndare till världen. [Muntert] Varför inte? Du och jag med en hel hop små syndare runt benen. 15

16 Ofelia står förvånad ett kort ögonblick. Därför! Seså gå från mig. Jag har kommande synder på mitt samvete. Du gör bäst i att försvinna. Gå med i främlingslegionen. Men jag älskar dig, och du älskar mig. Nej, nej, nej. Jag är tokig. Har inte din far sagt det? Jo, men han säger även att jag är tokigt. Vi är som gjorda för varandra, som blomma och stjälk, som ståndare och pistill, som bi och nektar. Ja, men gå då med i scouterna, men gå. [Väntar ett ögonblick] Nähe, då går jag! [Ut] Han gick! Min lilla ståndare lämnade sin pistill? Nu blev jag ledsen i ögat. Hå hå jaja! [Ut] Polonius och Laertes går fram från sin avsides placering. SCEN 7 Claudius smyger in på scenen. Nej. Det verkar inte vara kärleken som gjort Hamlet knäpp. Vad var det för kommande synder han snacka om? Ska han döda nån, kungen kanske! [Upprörd] Ska han döda kungen före mig! Så måste det vara. Han tänker smita för i kungadödarkön. Låt oss varna kungen och sen dödar vi honom själva! [Ut] Romantik och kärlek i all ära, men jag har mina gränser. [Utrop] Drottning Gertrud har blivit lika knäpp som dagen är lång! Förresten! Hur kunde hon veta att jag dödat min bror? Och hur kan Hamlet veta det? Och hur kan Gertrud veta att Hamlet vet! Och hur kan Gertrud inte veta nu, vad hon nyss visste om hur jag dödat min bror, och om hur Hamlet nu vet att jag gjort detta, och därför är ute efter mitt liv? Låt mig be den högste om förlåtelse, så blir nog allt bra igen. 16

17 Hamlet kommer in, får syn på Claudius. Hamlet rycker mycket dramatiskt fram sin kniv och höjer den i en än mer dramatisk gest. [Avsides] Ensam och oskyddad! Ge mig nu ett tecken På att du är mördaren, så dör du på fläcken! [Till himmeln] Jag är mördaren! Förlåt mig mitt stygga mord. Det hemskaste mordet av alla. Ett brodermord har jag utfört... på min broder... den förra kungen! [Avsides] Bekräftat! Nu ska jag sticka honom, hugga honom med kniven, slita loss hans armar från sina fästen och skära upp hans mage ända tills han gott och väl ropar: Aj vad det gör ont! Hamlet närmar sig med kniven i huggposition. Claudius, som haft huvudet sänkt, vänder huvudet mot himlen och knäpper händerna. Hamlet tvärvänder och går åter avsides. [Till himlen] Hallå, däruppe! Hör du inte min bön om förlåtelse? [Avsides] Nej, inte nu. Det vore ohyfsat att döda honom när han ber. Och dessutom blir han ju salig då. Låt mig tänka: han kommer till himlen om han dör när han ber, så då måste jag passa på när han inte ber. Hamlet tar upp en liten sten och närmar sig Claudius försiktigt. Han kastar stenen bortom Claudius. Claudius slutar be och släpper sina knäppta händer. Vad var det? En liten räv eller kanske en förrymd hamster? Hamlet närmar sig nu snabbt med kniv i huggläge. Men Claudius knäpper åter sina händer och Hamlet tvärvänder. Attan också. [Han får en idé] Aha! Hamlet springer in bakom kulissen och kommer ut på andra sidan. Där kupar han händerna runt munnen och gör en dålig imitation av en uggla. Så springer han snabbt in bakom kulissen igen och ut på första sidan. Claudius släpper sina knäppta händer och tittar åt hoandets håll. Han går några steg mot hoandet. Hamlet trippar upp bakom Claudius och är beredd att hugga. Men precis innan han hunnit mörda Claudius så rycker Claudius på axlarna och faller ner på knä i böneposition. Hamlet tvärvänder och ställer sig avsides. 17

18 [Avsides] Attan igen! Kan man aldrig få nån mördarro? Låt mig vänta tills han är full, svär eller spelar eller sysslar med politik. Då kan jag vända hans näsa i vädret och hans själ åt helvetet. Bäst att tala om för mamma att jag tänker snöpa hennes man. [Mot Claudius] Farväl tills vidare, tills vidare jag dig spar, men snart så slutar jag dina dar. [Ut] [För sig själv] Inget svar från ovan. Helvetes, jävla skit. Nu super jag mig full och sysslar med politik en stund. SCEN 8 Gertrud kommer in. Claudius närmar sig Gertrud försiktigt. Där är du! Stanna nu! [Suckar] Du vill inte ha mig och Hamlet är knäpp. Vad är det för fel? Gertrud min kära? Vet du... [Avbryter] Hamlet är tokig! Är det Ofelia tro som gjort honom detta? Det verkar inte så min kära. Kan du säga... [Avbryter] Inte kärlek! Vad är det då? [Ytterst försiktig] Kära du. Hamlet har fått för sig saker! Om mig. Han har förolämpat mig med att påstå att jag gjort hemska saker. Vet du någonting om det? Inte ett jota! Min son är knäpp. Mitt ex är död, och min nuvarande make verkar lika livlös han! Vad kan en stackars drottning göra? Varför inte brodera en trevlig väggbonad? [Utbrott] Väggbonad! Akta dig så att jag inte gör dig till en väggbonad! Min första make dog! Fatta trenden! 18

19 [Underdånigt] Förlåt min söta. Jag är bara orolig för Hamlets skull! Polonius kommer in, harklar sig och söker kontakt med Claudius. Claudius kommer till Polonius där han står avsides. SCEN 9 Hamlet kommer in. Ers höghet. Jag har hört att Hamlet, kungasonen, tronföljaren söker drottningen. Nu finns en chans att få reda på prinsens kokofaktor! Utmärkt. Men en tredje part bör höra deras samtal. En mor blir lätt partisk, och dessutom har hon själv en ganska hög kokofaktor. Jag är inte partisk, bara hatisk. Jag gömmer mig bakom tapeten så får jag reda på vad som är på tapeten. [Gömmer sig] Bra. [Till Gertrud. Glatt] Min kära! Jag går en stund, men stanna här duför jag kommer innan du hunnit blinka. [Ut] Det gör du alltid. Mamma! Hamlet! Min lilla knäppa pojke! Du har förolämpat din far! Mamma! Du har förolämpat min far! Vad är det för svar? Det är ett bra svar! Ett förstklassigt svar! Nej det är det inte. Om svar vore städer så vore ditt svar Töreboda! Jag vill ha Venedig! Du får inte Venedig. Mitt svar är Neapel! 19

20 Ha! Neapskit snarare! [Kort paus] Var var vi? Du har förolämpat min far genom att gifta dig med hans mördare! Vad är det för påstående! Det är ett bra påstående! Ha! Sundsvall! Istanbul! Det är sant. Det har pappa sagt! Pappa! [För sig själv] Han pratar med en döing. Nu är han riktigt ordentligt knäpp. Vålnaden kommer in och harklar sig. Hamlet vänder sin uppmärksamhet mot honom. Jag var just och tittade till Claudius, och visst, jag är väl ingen utbildad läkare eller så, men han såg ju inte helt mördad ut. Jag håller på! Håller på med vadå. Han ber hela tiden så jag fick inte en chans. Vem pratar du med Hamlet? Pappa! [Till Vålnaden] Jag ska döda honom, tjata inte. Ja, ja. Men hetsa inte upp dig! Du gör din mor förskräckt. Tala med henne så att hon blir lugn igen. Gertrud har stått förskräckt och tittat på samtalet. Hamlet vänder sig mot henne och ler ett ansträngt leende. 20

21 [Kort nervöst skratt] Hej mamma. Hur står det till nu, med min mammiga mor? Hamlet! Ja mamma? Hamlet... min son... du är jätteknäpp! Nej det är jag inte. Jo! Los Angeles! Ha! Värnamo! Los Angeles, med förorter! Än sen. Jag skulle aldrig göra en fluga förnär! Det är någon bakom tapeten! Aha, nån tjuvlyssnar! Kungen! Hamlet springer fram mot tapeten och kör svärdet genom Polonius, det vill säga svärdet under armen! Åh, jag är mördad! Polonius stapplar omkring och ut i kulissen. Du har dödat honom. Polonius stapplar in, fortfarande döende. Du har mördat mig! 21

22 Polonius stapplar omkring ett tag innan han stapplar ut. Vålnaden går otåligt ut efter Hamlet. SCEN 10 Claudius kommer in till Gertrud. Claudius ser sig om efter Polonius. Hoppsan. Jag... kilar bara... och vattnar katten, kastar vatten menar jag. (Ut) Hur gick ditt möte med Hamlet. Hamlet är inte riktigt klok; borgmästare i Knäppköping kan man säga. Jag vet, han vill ju döda mig! Var är Polonius? Hamlet dödade honom! Svärd rätt under armen det var fasansfullt. Va!?! Polonius?! Men det var ju mig han skulle döda och inte min jädra kammarherre! Så är det i alla fall! [Besviket] Vad är det för fel på mig nu då? Det är inget fel på dig! Men varför dödade han Polonius! En betjänt! Jag manar, jag är ju kung och allt! Ingen tycker om mig! [Närmar sig Claudius] Ska jag trösta dig? Claudius backar undan. Gertrud blir stött. Laertes kommer in! 22

23 [Ursinnigt] Var är han! Vem då? Vem som helst! Bara jag får döda nån! [Känner sig hotad] Hamlet! Hamlet dödade din far! Aha, så det var Hamlet! Men det var inte meningen, han trodde det var kungen. [Kort tankepaus för alla] Hmm, det där lät inte bra! Ofelia kommer in. Är det sant? Har Hamlet dödat pappa? Ja! [Chockad] Pappa, min lilla solros har blivit kompost! Min hjärna brinner upp, som fnöske i helvetet. Tom i huvudet, men full av hat. Där tanken står stilla, agerar ilskan! Nu ska min blodade tand få blodad tand, när jag tar öga för öga tand för tand. [Chockapati] Pappa är död och lagd i jorden. Slut på salvia noch slut på plåster. Varför tjata på mig när han borde gått i kloster. Dumma pappa, döda pappa. Gertrud, ta med dig Ofelia och prata med henne. Prata? Blir hon inte bättre slår jag en klubba i hennes huvud. [Sjunger] En klubba! Vilken klubba? En klubba! Vilken klubba. En klubbi dubbi dubb i huvet på Ofelia. [Ut med Gertrud] 23

24 SCEN 11 Claudius och Laertes står ensamma kvar. Hör här Laertes! Jag hör! Hamlet börjar bli lite väl farlig för mig! Man kan säga att han mycket väl kan orsaka min död! Än sen. Det kan väl ett bananskal på gatan också göra! Förvisso, men nu vill jag att du ska eliminera detta hot. Bananskalet? Hamlet! Aha! Hamlet! Just det, Hamlet! [Väntar] Så? Vadå? Vadå vadå? Vadå vadå vadå? Vadå som i: vadå? Vad menar du? Aha, vadå! Just det! Så... vadå? [Är tvungen att tänka ett ögonblick] Just det! Kan du döda Hamlet? 24

25 [Glad] Ja tack, får jag?! Javisst! Tack så mycket! Varsågod! Ingen orsak. Vi får inte glömma att tacka Hamlet, det är i alla fall han som ska dö. Härligt, jag har inte dödat någon sedan förra veckan...och då var han mycket liten och klen. [Konspiratoriskt] Så här har jag tänkt. Du är arg för att Hamlet dödat din far, så för att hämnas din far så utmanar du Hamlet på duell! [Lika konspiratoriskt] Genialt! Jag vet! Men du kungen. Jag är kass på dueller. Men hur dödar du folk då? I sömnen. [Lite upprört] Men om du kan döda folk i sömnen kan du väl göra det när du är vaken också? Jag sover inte! Offren sover! 25

26 Ahh! Genialt! [Paus] Men det duger inte nu! Jag vet! Så här gör vi. Vi förgiftar ditt svärd så att om du bara rispar honom så dör han ändå. Claudius skrattar glatt och gement. Han gnuggar sina händer och vänder sig mot publiken. Laertes knackar honom på axeln. Claudius vänder sig mot Laertes. Alltså! Jag är skitdålig på dueller. Gertrud kommer in och ser angelägen ut. [Irriterat] Ja men då gör vi så här. Ni fäktas lite och sedan när jag ser att du ligger illa till så bjuder jag Hamlet på förgiftat vin. Så dör han... i duellen. Det blir inte lika bra, men det får duga. Folket har hört talas om mordet på Polonius. De är i uppror och kräver att du avgår, och ropar: Laertes till kung, Laertes till kung! [Upprört] Laertes till kung. [Blodtörstigt] Döda Laertes, döda Laertes! Laertes! [Får Laertes uppmärksamhet] Du är Laertes. Åh, javisst ja. Claudius gör ett tecken åt Laertes att han ska gå iväg och förbereda sig. Laertes går iväg. Claudius står lite irriterat kvar med Gertrud. SCEN 12 Hamlet kommer in i sällskap med Vålnaden. Efter de två trippar Ofelia med kärlek i blicken. Hamlet upptäcker Ofelia. Jag ska, jag ska, så sluta tjata. Hamlet raring, jag har inte sagt något. Och du, blomman min, jag har kommit över den där pyttegrejen med att du dödade pappa, för när allt kommer omkring så är du tokig och jag är tokig, och det är ju det som betyder något. 26

27 Har jag inte sagt åt dig att gå i kloster eller annan valfri sekt? Där står han! Ryck huvudet av honom nu! [Ryter] Kan du inte hålla käft! De tre andra tittar förundrat på Hamlet. Vålnaden ställer sig i bakgrunden. Han tokig! Totalt knäpp. [Förälskat] Visst är han! Hamlet! Du har upprört Laertes genom att döda hans far, Polonius. Han kommer nog att utmana dig på en smärre duell! Claudius skrattar till. Hamlet går åt sidan, nära Gertrud. Och jag som är urusel på duell! Hamlet, min son... min helt, totalt 100 % knäppe son, men ändå son. Jag vill inte se dig dö. Jag hjälper dig. Hur? Vi förgiftar ditt svärd. Det kommer att räcka med att du rispar honom så dör han. Genialt! Pappa säger att det är genialt. [Spontant] Tack. [Tänker efter] Hamlet, Hamlet, du är knäpp! 27

28 [Tittar på klockan] Döda nu kungen innan jag är tillbaka. Jag har en tid att passa i skärselden. [Ut] SCEN 13 Laertes traskar in med två svärd i ena handen och ett par handskar i andra. Han går fram till Hamlet. Du har mördat min far, vår konungs kammarherre, Polonius. Jag utmanar dig på en duell till dess döden skiljer själen från livet! Laertes ger Hamlet en örfil med handskarna. Hamlet rycker handskarna från Laertes. Jaså! Och du är ful! Hamlet ger Laertes en örfil med handskarna. Ofelia går fram mot dem. Är det något jag kan göra? Ofelia, den lilla tokan, snubblar naturligtvis och de tre blir en härva för en kort stund. / Gå i kloster Ofelia! Välj vapen mina herrar. Hamlet och Laertes väljer var sitt svärd. Laertes går bort till Claudius och Hamlet till Gertrud. Laertes gör detta. [Avsides] Smeta nu gift på svärdet! Nu ska Hamlet ett bittert ödes stygn få i sig och sedan ett hav av kval. Ja, och så kan du döda honom också! [Avsides] Smeta nu gift på svärdet! Jag ska göra slut på honom med ens och döda honom riktigt ordentligt. 28

29 Ja, det vore en nåd att stilla bedja om. [Avsides] Och om jag missar? Då har jag vin till Hamlet. [Visar upp en flaska] Han skålar, han dricker, han dör. Claudius och Laertes skrattar elakt. Hamlet och Gertrud kommer tillbaka Hamlet och Laertes ställer sig i mitten mot varandra. Är det där ett svärd jag ser framför mig? Klyscha! Macbeth, akt 2, scen 1. Ha! Ha! [Skrattar] Ha, ha, ha!... Jag förstod inte poängen! En skarp blick från Hamlet och Laertes får Ofelia och ställa sig åt sidan. Vålnaden kommer in. Han ser duellanterna stå redo. Fel kille Hamlet. Kungen står där. [Pekar] En sak i taget! [Dramatiskt] En garde! Hamlet och Laertes rör inte en fena. De tittar blott undrande på Claudius. [Än mer dramatiskt] En garde! [Ej så dramatiskt] Alltså... på era platser. Hamlet och Laertes får en aha-upplevelse och ställer sig redo. [Dramatiskt] Slåss! 29

30 Hamlet och Laertes slår en slags rallarsving med svärden, de träffar varandra svärd och de far dem ur händerna. Med ursäktande manér plockar de upp svärden igen och börjar fäktas, eller rättare sagt göra en imitation av fäktning. Heja Hamlet, danska prinsen. Hugg och slakta och så vinn sen. Det här är ju patetiskt! Hamlet och Laertes slår åter svärden ur varandras händer. De plockar upp var sitt svärd, men det är fel svärd. Hamlet har Laertes och tvärt om. De två duellanterna tittar på sina svärd. Åh nej, Laertes har fått Hamlets förgiftade svärd. [Väser till Laertes] Laertes, fel svärd! Öh, kan jag få det svärdet! Ja, för jag vill ha det! De byter svärd, och undersöker dem för att förvissa sig om att de fått sitt förgiftade svärd. De fäktas igen, dåligt. Fäktningen pausas. [Avsides] Det går dåligt. Dags att sätta in reservplanen. Giftbägaren! [Höjer rösten] Paus! Hamlet ser lite törstig ut. Ofelia! ge honom vin. Javisst, min blomma behöver lite att dricka för att inte vissna. Claudius häller upp ett glas vin och ler mycket gement. Ofelia tar glaset och trippar fram med det till Hamlet. Paus pojkar. [Till Hamlet] Lite vin Hamlet! Tack! 30

31 Hamlet tar glaset och tar en munfull vin. Men han sväljer inte utan sköljer bara runt vinet i munnen, gurglar sig lite och spottar ut det. Tack! Claudius blir argt besviken och mimar diverse svordomar. Hamlet och Laertes fäktas igen ett kort ögonblick, två slag. Laertes harklar sig åt Claudius håll. Claudius håller upp armarna igen. Paus. Hamlet ser lite törstig ut. Ofelia! ge honom vin. Fäktning pausas. Claudius häller upp mer vin. Ofelia tar glaset och trippar fram, men snubblar och spiller ut allt. Hamlet får glaset och försöker dricka, men det är tomt. Ofelia trippar tillbaka, och Claudius mimar nya svordomar. Heja Hamlet friskt humör. Gör nu så att Laertes dör! Döda, döda, döda! De två hinner fäktas två slag då Claudius håller upp armarna. [Irriterad] Paus! Hamlet ser lite törstig ut! Ofelia! Ge honom vin! Fäktning pausas. Claudius häller upp mer vin. Ofelia går med vinet till Hamlet. Gertrud går fram och snappar åt sig vinet. Nej, tack. Jag dricker när jag vunnit. Bra jobbat Hamlet. Nu dricker drottningen din skål! Gertrud dricker ur glaset. Claudius bredvid stirrar på henne med en blandning av ursinnighet, förvåning och uppgivenhet. Där här är ju inte sant. Drottningen ser blek ut, som en lilja i ansiktet. Gertrud börjar dö. Hon rosslar omkring och stapplar mot Claudius som snabbt går undan. Vinet, vinet! Åh Hamlet, jag är förgiftad! Vinet! 31

32 Vadå? Är det fel årgång eller? [Stannar upp förbryllad] Jag dör nu!? Gertrud faller död ner. Hamlet och Laertes ger henne en kort blick. En garde... på era platser...slåss! Hamlet och Laertes ställer upp sig och när ordet slåss faller sticker de simultant svärdet i varandra, det vill säga i varandra armhåla. / Jag är mördad! Polonius kommer nu in från kulissen. Han håller fortfarande på att dö, med svärdet i armhålan. Du har mördat mig. Polonius stannar vid Hamlet och Laertes. De står i V-formation. // Jag är mördad! De faller döda ner. Ofelia trippar fram till de döda och drar svärden ur dem. Patetiskt och fullkomligt genant! Det här är ju inte sant! Vilka puckon! Ofelia dansar fram mot Claudius med svärden i handen. Titta. En massa små svärd. Ofelia snubblar och sticker svärden i Claudius armhåla. Han faller död ner. Jaha, det här kunde jag ju ha listat ut. 32

33 Pinsamt. Alltså, jag vänder mig i min grav nu.[börjar gå] Pinsamt, penibelt och totalt patetiskt. [Ut] Ofelia tittar sig om och ler, nu ganska självmedvetet. Hon plockar upp kronan från Claudius och sätter den på sitt huvud med belåten min. Det här kallar jag kvotering. [Ut] RIDÅ 33