Cecilia Krönlein Chefredaktör och ansvarig utgivare. Ninni Jonzon Redaktionschef och stf ansvariga utgivare

Transkript

1 Trovärdigheten Göteborgs-Postens grundval Trovärdighet är Göteborgs-Postens största tillgång. Utan tvekan är det grunden för tidningens framgång och huvudorsaken till att mer än människor varje dag läser GP. De gör det för att de anser att journalistiken är pålitlig och sanningsenlig - det som står i tidningen är sant. Men trovärdighet är inget för evigt givet. Den måste erövras varje dag kom första upplagan av dokumentet Om Göteborgs-Postens etik vars syfte var att dels ge vägledning i etiska frågor, dels stimulera till diskussion och eftertanke. Det har sedan reviderats tre gånger, senast hösten Vi planerar nu för en ny, uppdaterad upplaga. Vi har gjort dokumentet för att informera utåt, till läsare och andra intresserade, om GP:s pressetiska utgångspunkter för alla våra publiceringskanaler. Men vi vill också stimulera debatten på redaktionen. Pressetiken är av stor vikt för att vårda vår trovärdighet och därför kan vi inte nog ofta diskutera vad som är rätt och vad som är fel. Cecilia Krönlein Chefredaktör och ansvarig utgivare Ninni Jonzon Redaktionschef och stf ansvariga utgivare Anders Goliger Nyhetschef och stf ansvariga utgivare Om pressetik Göteborgs-Posten och alla andra dagstidningar ska, enkelt uttryckt, informera läsarna om händelser, företeelser och tankar i samhället. Men det finns en gräns, en etisk begränsning: publiciteten får inte skada människor i onödan, människors integritet måste respekteras. Med ett ord: hänsyn. Det är denna balansgång som pressetiken ska reglera. Pressetikens svenska historia kan illustreras av dessa två notiser ur GP: I går e.m. omkring 1/4 4 fingo de i ett hus vid Köpmansgatan boende personer höra ett skott aflossas i andra våningen. Sedan poliskonstapeln N.o 22 Olsson tillkommit, uppbröts dörren, då de möttes af den hemska anblicken utaf en på en kista sittande mansperson med sönderskjutet hufvud och en pistol liggande vid fötterna. Vid närmare undersökning, befanns ifrågavarande person i lifstiden hafva varit förre nattväktaren Otto Stoltz, och att han troligen aflossat skottet i munnen, alldenstund hufvudsvålen var helt och hållet sprängd och hjernan hade kastats upp å en hylla vid väggen. Mannen efterlämnar hustru och 3:ne barn. Jämför med denna notis: Ett bråk som började i sandlådan avslutas nu i tingsrätten. Det handlar om två 13-åriga pojkar, som kastade sand på varandra och sedan började slåss på en gård på Siriusgatan i Bergsjön. Först kom storasyster till den ene pojken ut och hjälpte sin bror. Sedan kom den 34-åriga mamman med en brödkniv i handen ut och började jaga den andre pojken. 1

2 Denne sprang för livet, ramlade och slog hål på byxor och knän. Enligt vittnen ställde sig mamman och skrattade rått, när pojken låg på marken och grät. Mamman, som arbetar som chaufför på Spårvägen, förnekar händelseförloppet. Hon anför, att hon på grund av astma absolut inte skulle kunna springa efter någon över huvud taget. Mamman åtalas nu för olaga hot. Den första notisen publicerades i Göteborgs-Posten den 9 februari 1861 och väckte förmodligen föga uppseende trots den närgångna beskrivningen av ett självmord. Notisen finns med som ett exempel på dåtida kriminaljournalistik i boken Publicistiska seder. Den andra notisen framstår jämförelsevis som närmast harmlös och infördes i Göteborgs- Posten den 10 november 1994, men den ledde till en fällning i Pressens Opinionsnämnd. Skälet var att kvinnan genom detaljuppgifterna utsattes för en omotiverad identifiering. Det finns inte anledning att betvivla att uppgifterna i notisen varit tillräckliga för att identifiera anmälaren på hennes arbetsplats. Allmänintresset kan inte anses ha krävt att uppgifter om hennes yrke och arbetsplats publicerades, skrev nämnden. En sak är klar, den tidigare självmordsnotisen skulle obönhörligen ha fällts av opinionsnämnden om den publicerats i våra dagar. Pressetik har nu en helt annan innebörd. Där informationsuppdraget en gång var det enda som gällde, så vägs i dag in hänsynen till människors integritet. Förre chefredaktören och ordföranden i Tidningsutgivarna, Hans Schöier, har formulerat balansgången i två korta satser: Är det sant? Kom ihåg att du hanterar människor! En fråga, ett påstående - och en bra vägledning för alla journalister. Läser man exemplar av Göteborgs-Posten från 1800-talet finner man på varje sida en journalistik som enbart är inriktad på nyhetsjakt utan tankar på hänsyn. 12-åriga pojkar som gjort inbrott identifierades, fyllerister som gripits namngavs, en vansinnig kvinna som anlagt en mordbrand lämnades likaså ut med namn och inblandade i slagsmål omnämndes som tattare, och givetvis namngavs de. Den utvecklingen fortsatte in i nästa sekel. I boken Publicistiska seder berättar författarna, Lennart Weibull och Britt Börjesson, att Göteborgs-Posten 1920 namngav nio av tio misstänkta brottslingar anonymiserades däremot tre av fyra och 1985 gavs namn på mindre än var tionde. En process mot större hänsynstagande inleddes år Publicistklubbens styrelse uppmanade då tidningarna till viss försiktighet med namngivning vid nådeansökningar samt beträffande unga kriminella och förstagångsförbrytare. Den debatt som därmed påbörjades ledde till att Pressens Opinionsnämnd, POn, inrättades En milstolpe i utvecklingen blev en omskrivning av publicitetsreglerna Då fördes för första gången människors rätt till en privat sfär in: Den enskildes rätt till skydd för sitt anseende och sin integritet skall respekteras. Publicitet, som kränker privatlivets helgd måste undvikas, där ej oavvisligt allmänintresse kan kräva offentlig belysning inrättades Allmänhetens Pressombudsman, PO, med uppgift att på eget initiativ eller efter anmälan påtala avvikelser från god publicistisk sed. Sedan dess har skrivningarna av publicitetsreglerna, textreklam- och yrkesreglerna reviderats efterhand, oftast i takt med att opinionsvindarna i samhällsdebatten skiftat. Viktigt att veta om PO är att det enbart är enskilda personer och den som är direkt berörd av publiciteten som kan anmäla. Därutöver kan PO ta upp ärenden på eget initiativ, men det kräver att den berörde/de berörda ger sitt medgivande. En anmälan måste ske inom tre månader från publicering. I första skedet avgör PO själv huruvida anmälan ska avskrivas eller hänskjutas till Pressens Opinionsnämnd. Ett hänskjutet 2

3 ärende betyder således att PO anser att den anmälda publiceringen bör fällas av nämnden. Om PO i stället avskriver anmälan kan den klagande själv föra ärendet vidare till POn. Om nämnden finner att den anmälda tidningen brutit mot de pressetiska reglerna ska en expeditionsavgift betalas - i GP:s fall cirka kronor - och utslaget måste återges i kortform på väl synlig plats i tidningen. I den publiceringen ska också hänvisas till nämndens hela beslut på PO/POn:s hemsida. Det finns tre olika slag av klander som opinionsnämnden delar ut. Allvarligast är att grovt bryta mot publicistisk sed, mellanformen är att bryta mot publicistisk sed och lindrigaste kritiken benämns att åsidosätta god publicistisk sed. Om Göteborgs-Postens etik Det är Spelreglernas etikdokument (se särskilt avsnitt) som ligger till grund för Göteborgs- Postens etiska bedömningar i alla publiceringskanaler. Men vi vill också själva utveckla riktlinjer för att understryka den ansvarstagande journalistik som bör prägla GP:s alla publiceringskanaler. Vår ambition är att GP ska ha hög trovärdighet. Det betyder att vi måste vara observanta på och noga överväga publiceringar, som riskerar att urholka förtroendet. Ibland kan det handla om enkla men ändå väsentliga etiska principer för verksamheten till vardags på redaktionen. Ett sådant exempel är att enskilda människor genom GP:s journalistik kan hamna i fokus för en stor uppmärksamhet varvid deras personligheter och åsikter kan bedömas in i minsta detalj av läsarna. Detta medför alltid ett särskilt ansvar för oss. Framför allt får vi inte övertala medieovana personer att mot bättre vetande framträda i tidningen med kontroversiella åsikter eller upplevelser, som vi vet kommer att leda till starka reaktioner. De bör i alla fall i förväg få veta vad de riskerar. För dessa människor är det annars svårt att inse vad uttalanden i tidningen eller på webben kan föra med sig och vi bör hantera dem med etisk varsamhet och fatta publiceringsbeslut därefter. Inte minst rör detta barn och ungdomar. Generellt bör vi inte publicera intervjuer med icke myndiga utan tillstånd från föräldrar. Samma gäller för bilder. Denna gränsdragning är dock inte ovillkorlig: självfallet avgör ofta ämne och uttalandets innehåll liksom att vi måste ta ett större ansvar för en 12-åring än en 17-åring. Samtidigt kan vi inte veta om barn och ungdomar kanske har skyddad identitet eller om familjen upplever alla typer av framträdanden i medierna som integritetskränkande. Det är mot den bakgrunden alla publiceringar med barn och ungdomar måste diskuteras. Och på en punkt är regeln utan undantag: vi intervjuar och fotograferar inte elever inne på skolområden utan tillstånd från skolledning. Brotts- och olycksoffer kräver särskild eftertanke. De kan vara chockade eller i obalans efter sina upplevelser och det måste vi ta hänsyn till vid intervjuer. Samtidigt kan vi inte avstå från att närma oss dem. Deras berättelser kan ha ett stort allmänintresse och fördjupa journalistiken om brottet/olyckan. Hänsyn måste därför vägas mot nyhetsvärde och det slutliga beslutet om publicering eller ej ska tas på redaktionen. Rapportering om försvunna bör också föregås av noggrann diskussion. Det kan vara befogat att i text och bild efterlysa en person som försvunnit spårlöst, men då krävs i allmänhet att vi har hela bilden klar för oss - vi får inte aningslöst skada vederbörande för framtiden med publiciteten. Här måste det journalistiska värdet vägas mot en respekt för personens integritet i varje enskilt fall. Framför allt är i dessa överväganden den försvunnes familj ståndpunkt vägledande. Förtroendet för GP måste också grundas på att vi behandlar människor med lika stor respekt. Det innebär i praktiken att vi alltid låter berörda parter i en tvist komma till tals samtidigt. Ingen part får tillåtas föra fram sina argument, medan andra parter antingen inte hörs över 3

4 huvud taget eller också får uttala sig i efterhand. Samma gäller namngivna personer som kritiseras eller är föremål av granskning av myndigheter. Det finns en klar pressetisk linje i sådana ärenden; finns det inte synnerligen goda argument för att inte en kritiserad i en tvist fått gå i svaromål samtidigt, så är det ett brott mot god publicistisk sed. GP-reportrarna faller sällan i den här fällan. Men visst händer det att kritik framförs mot en part och denne inte får ge sin syn direkt. Det beror dock nästan alltid på att de kritiserade inte kunnat nås trots flera försök. De har föredragit att hålla sig undan, kanske i förhoppning att det därmed inte blir någon artikel. Vi ska alltid sträva efter att höra båda parter samtidigt, men om det inte är möjligt får vikten av snabb nyhetsförmedling ställas mot det etiska kravet. Och väljer vi då att publicera direkt är det att rekommendera att reportern dokumenterar sina försök att nå den part som inte kunde nås. Sökandet efter denne måste naturligtvis också fortsätta även dagarna efter publiceringen. Ett undantag i denna del rör myndighets- och politiska beslut, där vi kortfattat redovisar ärendet utan att identifiera de berörda personerna. Det vore orimligt att alltid ha kommentarer från anonyma personer som förlorat mål i kammarrätter eller länsstyrelser. Men den avvikelsen förutsätter att vi inte mer utförligt behandlar vad som hänt och intervjuar någon annan part. Kravet på att tala med båda parter innefattar däremot i högsta grad kriminalfall. Om vi skriver om ett brott och det finns en misstänkt person måste vi alltid bemöda oss om att förmedla dennes uppfattning i saken. Antingen få en kommentar från denne eller hans/hennes advokat eller åtminstone redovisa om den misstänkte erkänner eller förnekar brottet. Ibland är den etiska gränsdragningen inte alls svår. Vårdnads- och umgängestvister skriver vi inte om av det enkla skälet att sådan publicitet bara är till men för de inblandade. Avsteg från regeln ska visserligen kunna ske, men måste då föregås av beslut av någon av de tre utgivarna. Denna princip hindrar heller inte att vi kan ta upp sådana tvister principiellt, utan att identifiera personerna, om allmänintresset är uppenbart. Förtroende för GP innebär också att läsarna inte ska förses med information som kan missbrukas. Ett exempel är att vi är restriktiva med att på nyhetsplats ange post- och bankgironummer till olika - mer eller mindre behjärtansvärda - insamlingar. Vi har små möjligheter att kontrollera att sådana insamlingar sköts korrekt, och därför är huvudregeln att vi inte skriver ut nummer. Handlar det om ett 90-nummer - som ju är strikt kontrollerat - är själva publiceringen inget problem. I sådana fall gäller det mera att numret ska skrivas ut enbart om det är journalistiskt motiverat i det aktuella sammanhanget. Ibland bör vi vara försiktiga på ett annat sätt. Vi måste vara noga med att inte på bilder visa enskilda människors personnummer eller numren på deras kreditkort. Med sådana iduppgifter kan en bedragare komma långt. Likaså bör vi inte tidsmässigt detaljerat ange intervjuade personers planer på att resa bort. Det kan öka risken för inbrott hos dem. Trots vår etiska ambition, ibland gör vi fel eller är otydliga i något väsentligt avseende. Varje framställning om rättelse eller genmäle måste prövas noga, men med en generös attityd. Om det framkommer grundad och rimlig kritik mot vår journalistik bör vi ge plats för korrigering eller förtydligande. Dessa texter ska inte gömmas undan och inte förses med kryptiska rubriker; i stället ska rubrikerna skrivas på temat Rättelse om eller Fel om. Huvudregeln vid genmälen är att de inte ska föranleda någon redaktionell kommentar i anslutning. Undantag från detta måste stämmas av med ansvarige utgivaren eller ställföreträdarna. Det som här nämnts är bara några få exempel på Göteborgs-Postens vilja att ta ett etiskt ansvar. Och i regel klarar vi att följa huvudprincipen: Förmedla sanningen, men visa hänsyn. 4

5 Ett bevis är att Göteborgs-Posten sällan har ärenden i Pressens Opinionsnämnd, se särskilt avsnitt. Om krönikor och analyser Chefredaktören utser tidningens krönikörer. Det gäller externa skribenter eller medarbetare som - vid sidan av ledar- och kultursidorna tillåts bedriva opinionsbildning, genom egna värderingar och ett personligt anslag i texter. Dessa krönikor på nyhetsplats måste alltid ha en layoutprofil och en byline som ger läsaren signaler om att GP i just dessa texter inte har objektivitet som ambition. Läsarnas möjligheter att kunna skilja nyhetsrapportering och förklarande analysartiklar från opinionsbildande material är viktigt för hur GP:s journalistik uppfattas och av den anledningen finns en skriven policy för hur krönikor och analyser ska utformas. Den lyder: I en allt mer komplex och komplicerad verklighet behöver läsarna vägledning för att kunna tolka det som rapporteras. Det innebär att det vid sidan av den vanliga nyhetsjournalistiken som refererar och skildrar måste finnas fördjupande och förklarande texter där sammanhangen anges och reds ut. Det ska ske under vinjetterna Krönika och Analys. Skillnaden mellan krönika och analys är, att krönikören utgår från sina egna åsikter medan analytikerns huvuduppgift är att sammanställa och sortera fakta och andra personers åsikter och ställningstaganden. Krönikörer utses av chefredaktören. Däremot kan avdelningscheferna själva ge medarbetare i uppdrag att skriva analyser. Likaså kan avdelningsansvariga fatta beslut om personligt skrivna texter som mer har karaktären av nyhetskåserier. Analysen är väsentlig som pedagogiskt verktyg. Här kan kunskaper förmedlas, trådar löpa samman, rimliga slutsatser dras, det självklara problematiseras, bakgrundsuppgifter bli förklaringsgrunder, nyheter dissekeras - kort sagt, analysen kan och bör ge en extra dimension i nyhetsjournalistiken. Texten kan med fördel vara personligt hållen, men skribenten bör undvika att skriva i jagform. Krönikan ska vara debattskapande. Krönikören kan fritt uttrycka åsikter och tankar inom sitt ämnesområde, inom ramen för de eventuellt kompletterande instruktioner han/hon givits av chefredaktörerna. Krönikan ska vara subjektiv, ge intressanta och bildande perspektiv, och framför allt vara konstruktiv. Det ska understrykas att chefredaktören också ska godkänna egna och frilansande skribenter av tv-krönikor, filmkrönikor, musikkrönikor, recensioner av skilda slag samt andra uttryck för opinionsbildning i tidningen och på webben. Om fällningar i Pressens Opinionsnämnd På senare tid har GP anmälts till Allmänhetens Pressombudsman (PO) i genomsnitt fem, sex gånger per år och vi har fällts vid elva tillfällen under perioden Det är av misstagen man lär, heter det, och visst finns lärdom att dra av fällningarna. Ett fall har vi redan redovisat, kvinnan som ansågs ha blivit identifierad i en större krets genom ett stort antal onödigt detaljerade uppgifter om henne i en notis. Här är de övriga tio ärendena: GP synade 1994 en namngiven riksdagsmans pension och andra ersättningar från Göteborgs kommun i ett antal artiklar. Innehållet godkändes, men rubrikerna ansågs oetiska. I rubrikerna den 14 februari uppgavs att riksdagsmannen hade lämnat felaktiga uppgifter och glömt traktamentet, uttryckssätt som saknade motsvarighet i artikeltexten. Även på löpsedeln och i artikelrubrikerna den 25 april förekom ordval som nämnden menade var ägnat att ge fel intryck. Samtidigt fick GP kritik för att riksdagsmannens krav på genmäle inte besvarats. 5

6 I en artikel 1995 berättade två iranska män att de vägrats hyra bil av en uthyrningsfirma. De menade att de utsatts för diskriminering. En kontorist på firman uttalade sig och förnekade rasism. Ägaren begärde ett genmäle dagen efter, men vägrades publicering då. Hans version skulle i stället få framföras när åklagaren fattat beslut i ärendet. Den uppföljningen missade dock GP och en fällning var oundviklig. I två artiklar 1997 beskrev GP en konflikt vid en institution vid Göteborgs universitet. Där framgick också att en docent under en tjänsteresa i USA skämtat om ett bombhot med följd att han blev ett polisärende. På löpsedeln och i den ena artikelrubriken påstods felaktigt - på grund av en missuppfattning av texten - att skämtet kostat universitetet kronor. Misstaget kan inte ursäktas av att tidningen självmant och omedelbart publicerade en rättelse, konstaterade POn skrev GP om bristande upphandlingsrutiner vid Göteborgs universitet. Bland annat tog vi upp hur maken till universitetets planeringsdirektör gynnats av bristerna. Nämnden fällde med motiveringen att det inte fanns skäl att blanda in planeringsdirektören eftersom hon inte haft med saken att göra. I januari 2001 intervjuades fem namngivna kvinnliga elever i årsåldern vid Angeredsgymnasiet om sin syn på och erfarenheter av akut-p-piller. Kontakten med dem togs via rektor och klassföreståndare. Den senare var också med vid intervjun liksom en skolsköterska. Eleverna informerades om att allt de sade skulle kunna återges i GP, men de gavs också chansen att ändra eller stryka i sina uttalanden före publicering. I efterhand kände de sig trots detta kränkta av artikelns innehåll. PO ansåg, i förkortad form, så här: Jag konstaterar att tidningen gått samvetsgrant tillväga både i de förberedande kontakterna med Angeredsgymnasiet och vid själva intervjutillfället. Emellertid ställer pressetiken särskilt höga krav på hänsynsfullhet när det gäller intervjuer med unga människor. Kraven blir ännu högre om ämnet för intervjun är integritetskänsligt. Man kan inte begära att ungdomar skall kunna överblicka konsekvenserna av en publicering av intima detaljer ur deras eget liv på det sätt som förväntas av vuxna människor. Mot den bakgrunden fälldes GP sedan i Pressens Opinionsnämnd för att, som det heter, ha åsidosatt god publicistisk sed. Denna fällning är principiellt mycket viktig. Den visar att försiktighetsåtgärder i flera steg och stora ansträngningar att visa respekt för de berörda inte alltid hjälper vid en POn-prövning. Av detta lär vi också att alla intervjuer med ungdomar i känsliga frågor bör diskuteras noga i förväg. Även om ungdomarna är obekymrade vid intervjun så kan de ändå efteråt, sedan de fått negativa reaktioner från omgivningen, känna sig kränkta av publiciteten intervjuades en Ericsson-anställd i Saudi-Arabien av en GP-medarbetare med anledning av terrorhot mot utlänningar i landet. De överenskom att han skulle få ta del av texten före publicering och då avgöra om han ville framträda med sitt namn eller inte. När reportern, efter att ha mejlat iväg artikeln för läsning, under kvällen försökte få fatt på den Ericsson-anställde var denne oanträffbar. Reportern gav då besked att artikeln inte fick publiceras, men ett missförstånd i ett par senare led gjorde att den plockades upp ur skräpkorgen och ändå hamnade i tidningen, med mannens namn utskrivet. Klockan på natten, när ingen fanns kvar på redaktionen, mejlade den intervjuade tillbaka och meddelade att han ville vara anonym. Det är svårt att värja sig mot olyckliga omständigheter. Reportern agerade helt korrekt, men sedan brast det i rutinerna. Opinionsnämnden fällde inte oväntat Göteborgs-Posten, men med påtagliga milda formuleringar. Lärdomen av detta ärende är att man ovillkorligen måste hålla överenskommelser om att en intervjuad ska få läsa en text och framför allt att denne själv ska avgöra om identiteten får avslöjas. Vi införde även en särskilt korg i textsystemet, där sådana icke godkända artiklar 6

7 kan förvaras utan att någon annan, redaktionsledningen undantagen, kan komma åt dem av misstag gjorde GP ett större reportage kring läkares förskrivningar av narkotikaklassade läkemedel. Det väckte stor och positiv uppmärksamhet och föranledde en stor konferens i Stockholm. Under reportaget wallraffade reportern och uppsökte tre läkare och bad om receptbelagda läkemedel utan att upplysa dem om att hon var journalist. Alla tre skrev ut recept utan att göra någon närmare undersökning av patienten. Alla tre namngavs i tidningen, men fick samtidigt förklara sitt agerande. En av läkarna anmälde GP och PO menade att läkaren genom namngivningen inför allmänheten kopplats till lagöverträdelser som beskrevs i andra delar i reportaget, nämligen artiklar där vi allmänt redovisade hur omfattande den olagliga förskrivningen av narkotikamedel var. PO skrev: Läkarens namn har publicerats i ett negativt sammanhang där han förknippats med sådana oegentligheter som beskrivits i ingressen och i de vidstående artiklarna. Det har skett i samband med en provokation där tidningen medvetet har försett honom med falska patientuppgifter. Inget i artikeln tyder på att anmälaren skulle skriva ut narkotikaklassade läkemedel på ett ansvarslöst sätt. Från GP:s sida hävdade vi att läkarna inte beskyllts för brottsliga handlingar, GP hade enbart konstaterat att det var enkelt att få medlen förskrivna. Dessutom hade de utförligt och samtidigt fått komma till tals. Opinionsnämnden fällde GP för publiceringen. Branschens tre företrädare ville fria tidningen men allmänhetens företrädare i nämnden tillsammans med domaren, en yrkesdomare, röstade för fällningen. Det bör understrykas att namngivningarna hade stöd från början av utgivarna och vi protesterade i en debattartikel mot fällningen. Reportern nominerades för övrigt till Stora Journalistpriset för reportaget. Just den här fällningen kunde vi alltså inte acceptera. Vi ansåg, och anser fortfarande, att publiceringen var etisk korrekt. Man bör inte wallraffa om det inte är helt nödvändigt för att få fram viss, väsentlig information i ett angeläget ämne och detta var ett sådant tillfälle, menar vi. Journalistiken hade dessutom varit utan värde om läkarna anonymiserats fälldes GP för en falsk dödsannons. En person ringde in en dödsannons, som sedan visade sig vara felaktig den påstått avlidna kvinnan levde. Vi ansåg inte att det rörde sig om en publicitetsfråga av den art att Opinionsnämnden skulle behandla den, men så blev det. Några egentliga lärdomar är svårt att dra av detta ärende: annonsen ringdes in från det nummer som gick till personen som fakturerades och en motringning blev därmed inte meningsfull. Förklaringen påstods vara att kvinnan ifråga tappat sin mobiltelefon just vid den tidpunkten och tjuven/upphittaren kunde därmed lätt ikläda sig kvinnans identitet i kontakterna med GP. Ett reportage om ett sommarkollo 2007 innebar att GP fälldes och i efterhand har det fallet lett till stramare rutiner på redaktionen. Reportaget handlade om ett läger som ett bostadsbolag gjorde tillsammans med socialtjänsten. De flesta av barnen sades komma från familjer med små ekonomiska resurser, en del hade problem i skolan och ett av syftena uppgavs vara att lära ut social kompetens till barnen. Några av barnen framträdde med namn och bild i reportaget. Det ansågs försvarbart eftersom lägerledningen försäkrat oss om att föräldrarna givit klartecken till GP:s besök och reportage. En av ledarna fick också läsa artikeln i förväg. Det visade sig i efterhand att föräldrarna inte alls varit informerade om reportaget och en mamma, vars barn förekommit på bild, anmälde GP. Hon ansåg uppgifterna i artikeln kränkande för henne och hennes barn. Med facit i hand var fällningen befogad och rutinerna 7

8 för sådana här reportage har nu alltså skärpts. Redaktionen får inte lita på andrahandsuppgifter om att föräldrar givit tillstånd till publicitet, vi måste själva förvissa oss om detta. En nyhetsartikel om en handikappad kvinnas situation ledde 2008 till klander från Opinionsnämnden. Kvinnan bodde i en gruppbostad och hennes mamma kritiserade i GP förhållandena på hemmet upprört och detaljerat. Mamman namngavs, däremot anonymiserades dottern. Opinionsnämnden ansåg att dottern ändå blev identifierad genom mammans efternamn och att GP med tanke på de integritetskänsliga uppgifterna i artikeln därmed bröt mot god publicistisk sed. Vilka allmänna slutsatser kan dras av dessa fällningar? Jo, att det ofta är de små, små detaljerna som ligger bakom: några hårdragna rubriker, en missuppfattning av en text, ett felbedömt genmäle, ett missat kontrollsamtal, en icke kontrollerad uppgift om att föräldrar godkänt ett reportage om ett kollo. Fenomenet är väl känt. Det är sällan de stora undersökande reportagen eller de kritiskt granskande artikelserierna som anmäls och fälls av Opinionsnämnden. Det är i stället mer vanligt att det är det hastigt och rutinmässigt utförda i nyhetsarbetet som leder till fatala fel. Ett gott råd blir då följaktligen: stort eller litet uppdrag, kort eller lång text, viktigt eller oviktigt ämne - försök alltid vara vaksam på de etiska aspekterna! Vi kan som sagt lära mycket av fällningarna, men även de ärenden där vi friats av PO eller Opinionsnämnden ger oss viss vägledning. Ofta har de handlat om namnpubliceringar: läkare, åklagare, företagare som inte velat förekomma med sina namn i negativa sammanhang. Det kanske principiellt mest intressanta utgivarärendet på senare år rörde en kartläggning i april 2006 av mc-gänget Bandidos i Göteborg och dess så kallade supporterklubb X-Team. GP presenterade 25 av de 35 medlemmarna med namn, bild och uppgifter om skulder, inkomster, körkort och fordonsinnehav. Det visade sig bland annat att 32 av de 35 var dömda för brott och att endast 8 hade körkort. Tre av dem PO-anmälde GP och menade att de inte var medlemmar alternativt ansåg sig kränkta av att ha blivit uthängda som kriminella. Från GP:s sida underströks att ingen enskild utpekats som kriminell, men att organisationerna var kriminella och att medlemmar därför fick acceptera att de granskades med namn såsom ingående i en maktsfär i samhället. Det resonemanget accepterade inte PO, som tyckte att GP borde fällas för de publicitetsskador vi åsamkat de tre. I yttrandet till Opinionsnämnden skrev GP bland annat: En ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften får inte leda till naiv undfallenhet inför de verkliga hoten mot demokratin. En namnpublicering av dokumenterat aktiva medlemmar i de aktuella organisationerna var därför motiverad. Opinionsnämnden gick på GP:s linje och friade publiceringen. Man skrev: Det finns ett allmänintresse i att publicera uppgifter om personer som ingår i denna typ av organisationer. Det har av den anledningen funnits skäl för tidningen att publicera namn och bild på personerna. Vi kan konstatera att den nivå vi har för namnpubliceringar nästan alltid klarar POnprövningar med god marginal. Den som har makt att påverka andra människors förhållanden på avgörande sätt - det kan exempelvis gälla hälsa eller ekonomi - får räkna med att kunna bli namngiven i GP både i positiva och negativa sammanhang. Men varje namnuppgift som kan uppfattas som kontroversiell bör föregås av en diskussion. Det ska än en gång understrykas att Göteborgs-Postens PO-facit är gott. Liksom morgontidningar i allmänhet eftersträvar vi en sansad, korrekt journalistik där människors rätt till integritet respekteras. GP innehåller dagligen texter och elva fällningar på sexton år ( ) är ett bevis för att dessa ideal följs i praktiken på GP. 8

9 Strävan efter objektivitet och rigorös faktakontroll är förutsättningarna för GP:s trovärdighet och det är ofta detaljer som avgör läsarnas åsikt om tidningen. Det klassiska exemplet: Om en intervjuad person inte får sitt namn rätt stavat, hur ska man då våga lita på andra mer komplicerade faktauppgifter i GP? Om bildjournalistikens etik Bilden har sin egen etik. Respekten för människors integritet är lika viktig om man har en kamera i handen som en penna, men ändå annorlunda. Bilden med sin omedelbarhet kan lämna ut en människa eller förvränga en situation och det finns inte, som i en text, två parter eller ett förtydligande tillägg som kan skapa balans i det publicerade. Den insikten måste ständigt vägas mot budskapets journalistiska värde. I Sverige äger man inte rätten till sitt eget ansikte. Detta faktum, att det inte finns något allmänt förbud i lag mot att publicera personbilder utan den avbildades godkännande betyder inte att vi kan agera fritt. Det är förbjudet att, utan tillstånd, använda personbilder i reklam och det är likaså förbjudet att visa bilder som enskilt eller tillsammans med texter är ärekränkande för någon - men i övrigt regleras bildanvändningen enbart genom pressetiken. Två gånger de senaste femton åren har bilder i Göteborgs-Posten PO-anmälts. Vid en knarkrazzia i Nordstan 1998 togs en bild av en polis som visiterar en person. Den visiterades ansikte syns inte i bild, i bakgrunden ses däremot tydligt en kvinna som kommer vandrande mot fotografen. Kvinnan anmälde GP och hävdade att hon otillbörligt utnyttjats i ett tvivelaktigt sammanhang. Hon ansåg att hon genom publiceringen kopplats ihop med narkotikahandel. PO - och senare Opinionsnämnden - friade med denna motivering: Enligt min mening kan bilden svårligen tolkas av läsaren som att kvinnan skulle ha något att göra med det i bild- och/eller artikeltexten beskrivna tillslaget i Göteborgs centrum. Bilden är tagen på allmän plats där hon syns komma promenerande i bakgrunden. Såsom tidningen anfört är det centrala i bilden det tillslag som görs mot en misstänkt i förgrunden. Även om det är förståeligt att kvinnan och hennes make tagit illa vid sig av bildpubliceringen, kan jag mot den bakgrunden inte finna att det finns tillräckliga skäl för pressetiskt klander mot Göteborgs-Posten. Detta friande utslag har ett principvärde eftersom POn trots allt uttrycker förståelse för att kvinnan tagit illa vid sig när hon på allmän plats, utan att veta om det, råkat hamna på en bild i Göteborgs-Posten i ett mycket negativt sammanhang. Just bilder på allmän plats bör alltid hanteras med varsamhet. Den som inte är medveten om att han/hon fotograferas på gatan kan - som i detta exempel - vid publiceringen reagera negativt och anse sig utnyttjad. Särskilt viktigt är det att vi tänker på sådana konsekvenser om situationen på något sätt kan uppfattas som generande för den avbildade. Så långt det är möjligt bör vi därför informera vederbörande om fotograferingen och om denne då säger nej bör vi respektera det. Dock är det naturligtvis inte möjligt att alltid ta sådana långt gående hänsyn. Situationen får avgöra. Den andra PO-anmälan kom 2007 och gällde ett oskyldigt reportage från ett dagis. Föräldrarna till de barn som fotograferats hade lovats att godkänna de bilder som skulle publiceras men på grund av ett missförstånd mellan fotografen och en ansvarig vid dagiset fick två föräldrar inte se just den bild på deras barn som sedan hamnade i GP. PO avskrev ärendet eftersom bilden som sagt var oskyldig och därtill bara marginellt skilde sig från de bilder som föräldrarna godkänt. Samtidigt underströk emellertid PO att barn och ungdomar är särskilt skyddsvärda: Tidningen bör noggrant överväga vilken publicitetsskada som kan tillfogas unga personer genom publiceringar. 9

10 Just den aspekten är ständigt vägledande på GP:s bildredaktion. Uppdrag som innefattar bilder på barn och icke myndiga ungdomar kräver varsamhet och innan publicering sker ska alltid en etisk avvägning göras. Anmälan visar hur allvarligt människor kan ta på även okontroversiella bildpubliceringar och den manar därför till eftertanke. I dagens publicitetsregler sägs att reglerna i tillämpliga delar gäller även bilder. Tidigare upplagor har haft mer konkreta uppmaningar, exempelvis: Observera att fotografier, tagna i obevakade ögonblick, kan kränka den avbildade. Den eftertanken anses i dag innefattas i paragraf 7: Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Det finns alltså inget förbud mot att använda personbilder utan de avbildades tillstånd, men sammanhanget - både situationen i sig och innehållet i anslutande text - är ändå avgörande för om publicering ska ske. Bildens tydliga budskap om en människas utseende måste också beaktas i samband med känslig personjournalistik. En text kanske inte för en större krets utpekar en enskild person, men bilden kan göra det. Ett drastiskt exempel: en person som mordhotas kan omskrivas med namn, men ett porträtt gör honom förstås lättidentifierad för eventuella förföljare. Kort sagt: bilden i sig har en laddning som alltid måste beaktas. Den insikten ska också prägla bildbehandlingen på redaktionen. Bilder får inte manipuleras eller beskäras och bearbetas på ett sådant sätt att tidningens trovärdighet skadas. Villkoren i övrigt är följande: Illustrationen ska inte kunna uppfattas som dokumentär och byline ska därför vara Illustration och namn på den som bearbetat bilden/bilderna. Illustrationen får sedan inte vidaresäljas. När det gäller kravet på att visa hänsyn till fotograferade människor, så är det inte minst viktigt vid redaktionens användning av arkivbilder. En bild som fungerar i ett journalistiskt sammanhang kan i ett annat uppfattas som nedsättande eller kränkande för personen. Och vi måste givetvis också veta om personerna på gamla genrebilder från Västsverige fortfarande är i livet när en förnyad publicering sker. Det har hänt att arkivbilder mot den här bakgrunden har fällts av POn. Vi minskar riskerna för fatala konsekvenser genom den fastlagda principen att det i bildtexterna klart ska anges om det är en arkivbild. Till sist något om etiken och juridiken för fotografer på fältet. Fotografering kan normalt ske överallt där allmänheten äger tillträde. Det gäller alltså exempelvis även varuhus och köpcentrum. Den rättigheten bör dock inte missbrukas, om någon ansvarig på platsen ber fotografen att sluta fotografera och avlägsna sig, så bör det i allmänhet respekteras. Fotografer på uppdrag kan däremot stöta på problem om de går in på privat område för att ta en bild. Det kan gälla en bostad, en fabrikslokal, ett hotellrum, en inhägnad trädgård etc. Om ägaren motsätter sig att fotografering sker kan denne anmäla fotografen för olaga intrång eller hemfridsbrott. En god regel för fotografer är därför att i sådana situationer alltid hörsamma en uppmaning om att lämna det privata området. Det gör risken för åtal väsentligt mindre. Alla krav på fotografen att i sådana situationer lämna ifrån sig film eller kamera ska avvisas. Bortsett från att ingen har rätt att kräva det poliser undantagna i ytterst speciella fall - så hör det till saken att bilderna som tagits vid eventuellt olaga intrång eller hemfridsbrott kan publiceras i tidningen utan att det på något sätt gör att brottet betraktas som allvarligare. Det finns inget som heter olaga fotografering och själva bilderna är utom räckhåll för lagen. Beslutet på redaktionen om en sådan bild ska införas i GP eller ej vilar därmed enbart på etisk grund; vi får väga vikten av publicering mot den skada som vi därigenom kan orsakar berörda personer. Rent juridiskt är risken närmast teoretisk. Bilden måste vara av den karaktären att 10

11 den uppfattas som förtal av den fotograferade för att åtal ska väckas. Och i så fall är det ansvarige utgivaren som ställs inför rätta. Om den enskilde medarbetarens ansvar En tidnings trovärdighet bygger inte minst på de enskilda medarbetarnas personliga agerande. Det handlar om att inte utnyttja vare sig GP-medarbetarskapet eller journalistrollen för personliga förmåner av något slag. Göteborgs-Posten har som stor tidning också avsevärd makt. Som opinionsbildare, kritisk granskare, trendsättare och forum för personer som önskar uppmärksamhet. Är man medarbetare på GP har man också möjligheter att slå mynt av tidningens makt. Genom att använda tidningens brevpapper eller ett gp.se-mejl för privata ändamål får meddelandet en annan tyngd. En hänvisning till journalistyrket kan kanske ge ett lägre pris för den privata resan. Liksom att den åtråvärda biljetten till det stora evenemanget plötsligt är tillgänglig, och kanske dessutom är gratis, när GP-anställningen framgår. Ett presskort kan även ge gratis entré till ett idrottsevenemang. Att man får dessa favörer enbart i kraft av sin trevlighet är ett önsketänkande, det handlar snarare om att den givande parten önskar fördelar i någon form. I första hand genom direkt och positiv publicitet, men kanske hoppas vederbörande undvika en kritisk granskning på ett annat fält eller - vilket måhända är vanligast - bara en allmänt bättre förståelse från mediernas sida. Det kan alltså vara ett sätt att försöka köpa sig fri från eller begränsa eventuell framtida negativ publicitet. Det är därför viktigt att det finns en logisk och etisk koppling mellan uppvisandet av journalistlegitimationen och yrkesrollen. I det här avseendet agerar medarbetarna som privatpersoner. Redaktionsledningen har inte möjlighet, och vill inte heller, utöva någon etisk kontroll av personalens göranden på fritid. Vi förutsätter att ingen medarbetare tillskansar sig personliga fördelar i tidningens namn, men vi inser också att vissa engagemang på fritid kan generera journalistiska idéer till gagn för GP. Yrkesetiken i det här perspektivet är därför den enskildes ansvar i första hand. Detta påstående innebär inte att redaktionsledningen förhåller sig passiv i sådana här frågor. Vi försöker stimulera till diskussion om yrkesetiken, vi står självklart bakom de yrkesregler som finns och på GP har vi dessutom egna förhållningsregler. Vi accepterar exempelvis inte bjudresor. Det betyder inte att vi avstår från erbjudanden att följa med på resor om vi bedömer att de är journalistiskt motiverade - men vi betalar då för oss. Detta gäller oavsett om det är ett privat företag, en myndighet eller en stat som inbjuder. I det här sammanhanget bör man vara vaksam på stipendier av olika slag. De flesta är oantastliga och seriösa, men det kan förekomma resestipendier som egentligen är förtäckta bjudresor. Här måste man se till stipendiefondens syfte och väga in betydelsen av den journalistiska vidareutbildning som erbjuds. I vissa fall kan det leda till att man avstår stipendiet. Av motsvarande etiska skäl ges inte tillstånd till extraknäck som riskerar att undergräva den enskilde medarbetarens och/eller tidningens anseende och trovärdighet. De formella villkor som gäller för GP-medarbetares extraknäck är dessa: Tillstånd krävs av redaktionsledningen. Extraknäcket får inte kompromettera det journalistiska uppdraget. Extraknäcket får inte konkurrera med GP. Det bör framgå att medarbetaren normalt är anställd av GP. Därutöver måste den berörde medarbetarens avdelningschef alltid tillfrågas och ha möjlighet att säga nej. Det gäller inte minst om extraknäcket kräver ledighet. Om medarbetarens kompetens inte anses kunna avvaras vid den aktuella tiden eller om det blir en lucka i schemat som inte kan fyllas på annat sätt, så måste det ordinarie arbetsuppgiften gå före sidouppdraget. 11

12 När ansökningar om extraknäck inkommer väger vi goodwill-aspekten mot risken för minskad trovärdighet. Det är en illusion att den enskilde medarbetaren själv kan bedöma om hans/hennes sidouppdrag påverkar trovärdigheten - jag kan hålla isär rollerna. Det avgörande är i stället hur läsarna och andra utomstående uppfattar saken ur förtroendesynpunkt. En medarbetare kan inte ena dagen skriva för eller ta fotouppdrag av ett företag, en organisation, ett parti, en myndighet eller en enskild person och få betalt för det, för att senare som reporter eller fotograf kanske sändas ut att bevaka eller granska samma företag, parti, organisation, myndighet eller person. Detta principiella ställningstagande omfattar även redigerare, nyhetsgrafiker och andra redaktionella medarbetare. Villkoren gäller i stort även för vikarier och tillfälliga inhoppare på redaktionen. De kan inte vara engagerade i olika former av reklam- eller informationsuppdrag i alltför nära anslutning till att de på GP tillfälligt ska arbeta journalistiskt med objektivitet som ambition. Hur strikt den principen ska följas får avgöras från fall till fall. En särskild form av extraknäck handlar om att medarbetare erbjuds skriva krönikor eller liknande i andra medier. Även här är det viktigt att inte medarbetarens trovärdighet skadas, vilket kan ske om man skriver i kommunens informationstidning eller på ett företags hemsida. Även sådana här extraknäck kräver tillstånd av redaktionsledningen. Kraven är att uppdraget ska vara av tillfällig art, det ska handla om medier av seriös karaktär så att inte GP:s anseende påverkas negativt och det bör inte gälla medier som inriktningsmässigt eller geografiskt är i en konkurrensmässig situation med GP. Det finns även andra typer av engagemang som medarbetare har att ta ställning till, nämligen förfrågningar om att tala om journalistik och GP i föreningar, skolor, organisationer, partier, ja till och med företag. I allmänhet finns inga hinder för sådana uppdrag. Hur journalistik och GP:s policies fungerar är inga hemligheter och det är enbart till fördel om fler i samhället får kunskap om mediernas arbete. Dock är det viktigt att sådana framträdanden inte får karaktären av medieträning, alltså rådgivning om hur man bäst hanterar journalister. En särskild problematik utgör medlemskap i föreningar och organisationer. Det tillhör medarbetarens privata sfär och vi begär inte att redaktionsledningen ska vara informerad om sådana engagemang. Men det är väsentligt att medarbetaren undviker alla eventuella intressekonflikter mellan sitt medlemskap/föreningsuppdrag och journalistrollen. Så snart sådan risk föreligger måste det diskuteras med närmaste chef och redaktionsledningen. Samma sak med medarbetarnas ekonomiska förhållanden. Utvecklingen har sprungit ifrån det gamla systemet där redaktionsledningen löpande registrerade ekonomijournalisternas aktieinnehav. En sådan kontroll blir meningslös med tanke på den ökade spridningen av aktiefonder och aktier samtidigt som nästan alla avdelningar numera ägnar sig åt någon form av ekonomijournalistik. Det är helt enkelt inte praktiskt möjligt att ha heltäckande, kontinuerlig och effektiv kontroll över alla berörda medarbetares aktieägande. Det är i grunden alltid främst den enskildes ansvar att vara uppmärksam på alla former av intressekonflikter mellan privatekonomi och journalistik. Om medarbetarens opartiskhet riskerar att ifrågasättas på något sätt ska det aktuella uppdraget ges till någon annan. Redaktionsledningen bör också hållas informerad vid sådana händelser. Vidareförsäljning av redaktionellt material är också en trovärdighetsfråga. Här krävs en ingående bedömning om den nya ramen för publiciteten kan skada GP:s och medarbetarnas roll som neutrala icke-kommersiella skildrare. Finns minsta risk för negativa reaktioner säger vi nej. Redaktionsledningen anser det också viktigt att medarbetare inte känner press att bryta mot de yrkesregler som gäller för anskaffning av material (se punkt 6 till 12 i yrkesreglerna). 12

13 Nyhetsjakten har etiska gränser och hänsynen till enskilda människor bör självklart väga tungt även i situationer där möjlighet till scoop ges. När det gäller gåvor och förmåner i tjänsten måste sunt förnuft råda. I princip ska alla avstå från sådana erbjudanden eftersom det kan leda till att medarbetarens och tidningens trovärdighet ifrågasätts. Samtidigt är det en fråga om värde. En bok som har relevans för uppdraget, en bjudlunch i samband med reportaget, en enstaka bjudmiddag vid ett stort evenemang, en enkel souvenir som delas ut vid en presskonferens - det är förmåner som ska kunna tolereras. Konkret vänlighet behöver inte vara oetisk och sammanhanget avgör ofta om en gåva är acceptabel eller inte. Men en exakt gränsdragning är svår att göra, gråzonen är vid. I alla tveksamma fall bör man därför avböja gåvan/förmånen eller rådgöra med någon av de ansvariga utgivarna. Än en gång: Journalistrollen får inte vara en biljett till oskäliga förmåner. Tilläggas kan att vem som helst kan anmäla en journalist som inte anses ha levt upp till de yrkesetiska kraven. Det är Yrkesetiska nämnden (YEN), knuten till Journalistförbundet, som prövar sådana ärenden. Om textreklam och läsarnytta Begreppet textreklam har på senare tid fått en ny innebörd. En gång var det närmast tabu att nämna ett företagsnamn om det inte var absolut nödvändigt och förhandsuppgifter om evenemang förekom egentligen bara på sportsidorna. Uppgifter som kunde uppfattas ha det minsta reklaminslag valdes i regel bort med hänvisning till att de inte var journalistiskt motiverade. Den fundamentalistiska synen på textreklam ställs i dag mot kravet på läsarnytta. Resultatet har bland annat blivit att GP dagligen har kalendarier, där kommande ideella och kommersiella evenemang redovisas. Utgångspunkten är, att vi tror oss veta att läsarna förväntar sig att få sådan information av sin dagliga tidning för att bättre kunna planera sin fritid. Följden har också blivit att vi anger adresser och telefonnummer till företagen när vi exempelvis testar frökataloger och hälsohem liksom när Uteätarna listar restauranger. Och ibland redovisar vi redaktionellt även öppettider och inträdesavgifter för mässor och nöjesparker. Vår definition av journalistiskt motiverade uppgifter är att det rör sig om ett legitimt allmänintresse, d v s ett stort antal läsare har praktisk nytta av informationen. Den ges således för att gynna läsarna, inte för att gagna arrangörerna. Den senare sekundäreffekten måste man kunna bortse från, i annat fall skulle vi heller aldrig kunna presentera en nyhet av positiv karaktär som berör ett politiskt parti. Berättar vi att ett visst företag har de bästa och billigaste fröpåsarna ska inte läsarna själva behöva leta telefonnummer för att ta reda på hur man får fatt på produkterna. Höjer vi en restaurang till skyarna i ett test så innebär det i realiteten att vi rekommenderar våra läsare att gå dit - och adress, telefonnummer och internetadress blir då relevant information. Diskussionen om textreklam har ibland fokuserats på modereportagen. Om vi i text och bild skildrar ett nytt mode genom bilder på klädesplagg är det rimligt att vi samtidigt ger läsarna upplysning om hur de kan få fatt på kläderna och ungefär vad de kostar. I annat fall bjuder vi bara läsaren på en inblick i en drömvärld, dit man endast har tillträde om man kan få kontakt med reportern och denne/denna berättar varifrån kläderna har kommit, alternativt att man ägnar tid åt att leta på internet. Priset är givetvis också läsarnytta, om klänningen som avbildats kostar 500 kronor eller kronor är avgörande för om många har råd att köpa den eller inte. 13

14 Ett modereportage som enbart redogör för kommande trender är en sak, om det gäller kläder som just då säljs bör vi alltså ge läsarservice i någon form. Syftet är inte att läsarna ska köpa de plagg vi visat i GP utan att ge läsarna en möjlighet att finna plagget om de är intresserade. Det är, återigen, avsikten med publiceringen som måste bedömas. I diskussionen om textreklam läggs vanligen tonvikten på att förtroendet för medierna inte får rubbas. Material som publiceras redaktionellt ska inte kunna uppfattas som reklambudskap. Det är naturligtvis betydelsefullt, det journalistiska anslaget måste vara tydligt och ingen ska tro att vi påverkats av ett företag, en organisation eller myndighet. Därför är det viktigt att urvalsmetod, grunden för testresultat och vilka som ingått i en eventuell panel klart framgår. Antingen det gäller klädmode eller semlor. Men inga regler utan undantag, när det gäller Uteätarna blir givetvis testerna meningslösa om restaurangpersonalen ges möjlighet att känna igen GP:s medarbetare. Man måste också skilja mellan konsumentupplysning och varurecensioner. I det förra fallet ges jämförande information om varor och tjänster, i det senare handlar det mer om enstaka urval efter skribentens subjektiva tyckande. Den sortens journalistik är exempelvis aktuell i samband med mässor då vi redovisar produkter eller tjänster på s k plocksidor som vi - d v s reportern - anser har stort intresse för en målgrupp. Här är det fråga om en svår balansgång och det är lätt att trampa fel. Men journalistiken har ett berättigande och det är reporterns, chefernas och utgivarnas uppgift att hålla en klar rågång mot ren textreklam. Tidningsutgivarnas riktlinjer mot textreklam kan läsas i ett särskilt avsnitt. Om etiken vid uppdrag Göteborgs-Posten bedriver seriös journalistik både i papperstidningen och på webben. Det ställer etiska krav på medarbetarna under deras yrkesutövning som intervjuare eller fotografer. Medarbetare vid Göteborgs-Posten ska givetvis alltid uppträda öppet och för intervjupersoner/avbildade i fokus uppge att de är journalister och i tjänst för GP. Undantag från denna regel måste diskuteras med avdelningschef eller någon i redaktionsledningen i förväg. Det kan gälla uppdrag där anonymitet är en förutsättning för att få fram värdefull information, exempelvis i kontakter med förmedlare av svartjobb. Alla typer av s k wallraffande är således metoder som bör användas sparsamt och skälet är att trovärdigheten i det långa loppet riskeras om GP-medarbetare uppfattas agera under falsk täckmantel ofta och i onödan. Ibland kräver personer ersättning för att bli intervjuade i GP. Här är regeln klar: vi betalar inte för intervjuer! Inte minst är det återigen en fråga om trovärdighet, risken är att personens berättelse och uttalanden blir allt bättre i takt med att ersättningen ökar. Däremot kan vi givetvis betala för faktiska utgifter den intervjuade haft eller stå för kostnader som uppstår i samband med intervjun, exempelvis för en resa, en lunch eller en middag. I många situationer är det lätt att missförstånd uppstår vid kontakter på fältet, ett slags omedvetet wallraffande; att en citerad person inte hade klart för sig att han talade med en journalist eller inte visste att det fanns en journalist närvarande när han yttrade sig. Var därför alltid tydliga med att i alla sammanhang presentera er. I samband med att man bestämmer tid och plats för en intervju eller träffar den berörda personen bör villkoren för artikel och bilder klargöras. Rimliga önskemål från den intervjuade om att i förväg få veta hur och var vederbörandes uttalanden återges i artikeln bör i allmänhet kunna tillmötesgås. Skulle situationen uppstå gäller samma förutsättningar för bilder och fotografer. Det finns för övrigt inget som hindrar att skribenten låter den intervjuade läsa hela texten före publicering, det avgörandet ligger helt i journalistens egna händer. 14

15 Lova däremot aldrig en artikels placering eller rubrik eller en bilds storlek. Tidningen och webben redigeras på redaktionen. Glöm inte tidsaspekten när överenskommelse träffas om att den intervjuade ska få ta del av texten eller sina citat i förväg via telefon eller mejl. Ange alltid en tidsgräns som absolut villkor: har inte den intervjuade varit anträffbar eller svarat före den avtalade tidpunkten så gäller inte löftet om förhandsläsning. Om diskussioner till följd av sådana här överenskommelser uppstår i efterhand bör man inte ge efter för ändringskrav i de fall dessa uppfattas som omotiverade och kanske enbart ägnade att framställa den intervjuade i en bättre dager. Här krävs journalistisk integritet. Ibland ställs medarbetare inför valet att inte få någon information alls eller att få det off-therecord. Varje sådan situation kräver särskild bedömning mot bakgrund av informationens vikt, det är omöjligt att ge ett generellt råd. Tänk bara på att den information man fått, under löfte att inte publicera exempelvis före ett visst klockslag, innan dess kan komma från annat håll. Överenskommelser om off-the-record måste därför inkludera ett undantag för den eventualiteten, så att inte reportern känner sig tvingad till tystnad om något som andra medier förmedlar. Man bör visa särskild hänsyn till ungdomar och ovana intervjuobjekt. Dessa kan, under en spontant präglad intervju, lätt uppfatta journalisten mer som en samtalspartner än formell utfrågare och yttrar därför kanske åsikter som de egentligen inte vill stå för offentligt. När det däremot gäller offentliga personer måste den gränsdragningen vara åtskilligt mer restriktiv, en makthavare ska inte tillåtas redigera sina uttalanden i efterhand. Ibland begär personer att få svara på intervjufrågorna via mejl. Här får reportern göra en avvägning mellan å ena sidan det väsentliga i att över huvud taget få uttalanden och å andra sidan, problemet med att svaren kan bli meningslösa och att följdfrågor inte kan ställas. Inom framför allt nöjesjournalistiken kan medarbetarna vid somliga uppdrag konfronteras med villkor som beskär arbetsmöjligheterna och kan upplevas som förnedrande. Det är inte ovanligt att intervjuer och fotograferingstillfällen med stora artister och skådespelare är kringgärdade av restriktioner. En avgränsad tid anges, vissa frågor får inte ställas och fotografen instrueras om vilka kameravinklar som tillåts. Ingen GP-medarbetare ska givetvis acceptera att förödmjukas i tjänsten. Samtidigt är det viktigt att tänka på att inte läsarna straffas, d v s att de inte får läsa om en stjärna enbart på grund av att reportern blivit irriterad på formerna för intervjun och därför vägrat skriva. Här blir det fråga om en balansgång mellan å ena sidan nyhetsvärde och hänsyn till läsarna och å andra sidan befogade krav på att bli behandlad med respekt. Det generella rådet till reportrar och fotografer som hamnar i sådana här situationer är, att de så långt det är möjligt, utan att känna sig kränkta, genomföra uppdraget. Sedan får omständigheterna vägas in när beslut om eventuell publicering sker på redaktionen. Viktigt i sammanhanget är att enskilda reportrar och fotografer inte ska skriva på någon form av kontrakt om begränsningar för journalistiken. Finns sådana krav är det redaktionsledningen som avgör och i sådana här fall är restriktivitet given; det ska till alldeles särskilda omständigheter för att avtal av den typen ska godkännas. Vid mer renodlade nyhetsuppdrag kan andra komplikationer uppstå. Det är inte ovanligt att journalister och fotografer anklagas för cynism och etiska övertramp vid bevakning av brott och olyckshändelser. Naturligtvis är det viktigt att man visar hänsyn till alla berörda av en olycka eller ett brott, åtgärder som kan uppfattas som provokativa bör undvikas. Å andra sidan är det inte insamlingen av materialet som är avgörande utan om och i så fall hur det publiceras. En intervju med en person som visar sig vara uppenbart chockad används inte, en bild av ett olycksoffer väljs förstås bort. Den slutgiltiga etiska sovringen ska ske på redaktionen och de inblandade medarbetarnas synpunkter måste då väga tungt. 15

16 Om egna arrangemang När en tidnings egna arrangemang uppmärksammas på redaktionell plats sker det sällan utifrån en normal nyhetsvärdering. I så fall skulle inte det ganska omfattande materialet om GP-Pucken förekomma i GP. Om GT i stället stått för arrangemanget skulle vi sannolikt inte bevakat turneringen. Det är därför ingen tillfällighet att GT eller Metro inte brukar ha en endaste rad om GP-Pucken. Och även om GP skriver en hel del om Göteborgsvarvet, så är det intet mot GT:s publicitet - tidningen som är medarrangör. Vi menar att måttfullhet ska prägla journalistiken om aktiviteter, där GP är arrangör, men att det inte ska finnas hinder för en vidgad rapportering om intresset hos vår läsekrets bedöms vara särskilt stort. I realiteten blir GP-arrangemang naturligtvis särskilt intressanta för just våra läsare. Deltagarna i GP-Pucken och deras föräldrar utgår förmodligen från att arrangören GP ska uppmärksamma turneringen mycket mer än vad andra medier gör. Det är förvisso en sorts returinformation, men den berör direkt många läsare och intresserar än fler indirekt. Publicitet kring sådana här arrangemang är normalt policyskapande och ger goodwill, men måste samtidigt kunna betraktas som vanlig journalistik under vissa förutsättningar, nämligen att bevakningen inte får vara okritisk och ses som en del av tidningens marknadsföring. Det journalistiska syftet ska vara rent. Därmed finns egentligen inga begränsningar för journalistiken när det gäller att skildra deltagarnas glädje och sorg i GP-Pucken och GP-ponnyn eller Luciakandidaternas tyckande. Utgångspunkten för vårt agerande ska vara tydligt: Vi klargör GP:s roll som medarrangör och presterar sedan en relevant bevakning på journalistiska villkor. Vid sidan av egenarrangemang har GP också ett antal åtaganden som sponsor. Även här är det viktigt att redaktionen gör en rent journalistisk bedömning av om det GP-sponsrade evenemanget ska bevakas eller inte och i vilken utsträckning. Sponsring beslutas av GP-ledningen eller Marknadsledningen och det grundas på att man anser evenemangen eller företeelserna vara av positiv natur och gynnar GP:s varumärke. Det är faktorer som skänker goodwill åt GP som tidning och företag. Bedömningar av positiva upplevelser i kombination med allmänintresse genomsyrar redaktionella beslut och det är logiskt att vi därför i tidningen uppmärksammar samma evenemang. Men det är redaktionen som fattar publiceringsbesluten och det är journalistiken och den tillhörande presentationen som för läsaren ska markera att GP:s redaktion inte går i GP:s marknadsavdelnings ledband. Den balansgången måste vi klara. Om namnpublicering Publicering av namn på personer, som varit inblandade i någon form av negativt sammanhang, är ett av de svåraste etiska avgörandena. Ofta är omständigheterna sådana att det måste bli beslut från fall till fall, men några grundläggande principer har vi: 1. Huvudregeln är att vi alltid publicerar namn på dem vi skriver om. Från denna regel ska undantag diskuteras. 2. GP driver en självständig linje i den meningen, att andra mediers beslut i specifika namnpubliceringsfrågor inte ska vara vägledande. 3. I varje beslut måste namnpubliceringens konsekvenser för de berörda vägas mot allmänintresset. Den senare punkten har sin motsvarighet i Publicitetsreglerna: Överväg noga 16

17 konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges. Generellt brukar vi i sådana här ärenden resonera utifrån begreppen förtroende och makt. Den som har fått andras förtroende eller söker att offentligt utöva makt och inflytande över andra människor omfattas i regel av allmänintresset. Politiker har sina uppdrag på förtroendebasis. De har ställt upp i val och begärt väljarnas förtroende. Om detta missbrukas är det av allmänintresse och namnpublicering bör aktualiseras. Men även om det är grundinställningen, så finns undantag. Allt beror på det politiska uppdragets karaktär och vikt. Likaså bygger framträdande uppdrag i ideella organisationer på förtroende. En styrelseledamot i Röda korset eller Rädda Barnen förväntas vara pålitlig och ärlig eftersom verksamheten bygger på allmänhetens stöd. Lever inte ledamoten upp till det förtroendet är det av allmänintresse att namngivning sker. Men även här måste grundprincipen vägas mot omständigheterna i det enskilda fallet. Maktkriteriet gäller politiker, opinionsbildare och personer med ekonomisk inflytandet i första hand, men även personer som blivit förebilder för allmänheten, särskilt då kanske ungdomar, kan sägas ha en maktställning. Här finns en gråzon när det gäller idrottsmän och kändisar. Ett kändisskap ska inte automatiskt leda till namnpublicering i negativa sammanhang, särskilt inte om det inträffade inte har en direkt koppling till personens offentliga roll. Samtidigt är idrottsmannen/kändisen en offentlig person som anses utöva inflytande över andra det visar inte minst de ofta förekommande reklamuppdragen - och måste acceptera identifiering på ett annat sätt än andra omskrivna. Det är viktigt att understryka att förtroende- och maktbegreppen bara är två utgångspunkter i diskussionen. Från det måste allmänintresset bedömas vidare och alltid ställas mot den enskildes rätt till en skyddad privat zon och därmed anonymitet. Och givetvis måste det alltid finnas en humanistisk eftertänksamhet utifrån Hans Schöiertemat: Kom ihåg att du hanterar människor. Vi ska inte skada människor för principers skull. Om namn inte skrivs ut är det viktigt att inte ge sådana detaljer om personen att han ändå kan identifieras. Varsamhet med uppgifter om ålder, yrke, titel etc. liksom med bilder är då angeläget. Inte heller får det förekomma annan publicitet - exempelvis beskrivning av eller bilder på personens bostad - som kan leda till indirekt identifiering. Ett problem att beakta vid anonymisering är faran för ryktesspridning. Om en begränsad krets personer är aktuella i sammanhanget kan de alla genom en anonym rapportering riskera att utpekas skvallervägen. Att en enda människas identitet skyddas av medierna kan alltså vara till skada för många andra. Ett vanligt exempel är när någon aktiv i ett framstående idrottslag anmäls för något kriminellt. Om han då inte namnges i medierna kan alla de övriga i laget bli misstänkta för att vara den omskrivne. Om idrottsmannen normalt är given i laget och plötsligt inte finns med i en tävling eller match, så är det ett argument för att berätta vem han är och om bakgrunden. I samband med sökande efter brottslingar uppstår ibland en situation där den efterspanades identitet kan anses vara av vikt. Oftast handlar det om att vederbörande bedöms utgöra en fara för allmänheten. I sådana situationer bör just allmänintresset vara vägledande och polisens uppfattning i saken måste noga vägas mot publicitetsreglerna. På samma sätt måste allmänintresset utgöra ett viktigt skäl för namngivning när man skriver om eftersökta personer som på goda grunder kan misstänkas för att sprida en dödlig sjukdomssmitta eller ägna sig åt systematiska ekonomiska brott mot företag eller enskilda. Hur dessa publiceringar ska hanteras får bedömas i varje enskilt fall. Och att de misstänkta redan gripits har egentligen i regel ingen betydelse för beslutet om namngivning; namnet kan 17

18 vara väl så intressant och värdefullt för tidigare offer. Ett område där namnpubliceringar oftast är klart motiverade är konsumentjournalistiken. Personer som genom olika former av företagande vänder sig till konsumenter, d v s allmänheten, ska kritiskt kunna granskas och utan namns nämnande blir en sådan konsumentinformation ofta meningslös. Ibland kan visserligen uppgift om företagets namn vara tillräckligt, men man bör komma ihåg att det är relativt enkelt att byta firmanamn. När det gäller företagare som döms till näringsförbud publicerar vi namn när vi närmare beskriver fallen. Här är allmänintresset uppenbart. Konsumenter och andra företagare bör få veta vilka personer som ansetts vara till den grad misskötsamma att de förbjuds verka som näringsidkare. De yrken som har auktorisation av olika slag utgör ett särskilt problem vid bedömning om namnpublicering ska ske. Här måste det finnas åtminstone en likhet inför lagen. Det får inte vara så, att revisorer och fastighetsmäklare automatiskt namnges för enstaka misstag medan läkare och advokater i samma situation anonymiseras. Finns det ett strikt ansvar kopplat till yrkeslegitimationen och en prickning sker av en person bör namnpublicering övervägas. Men det är då viktigt att alla yrkesgrupper behandlas lika och att man i varje ärende bedömer om försyndelsen är av den karaktären att allmänintresset för personens identitet är uppenbart. Det får inte bli en hetsjakt på personer som råkat göra ett enda misstag och i övrigt agerat utan klander. Om det däremot handlar om upprepade försummelser eller om ifrågasatt olämplighet för yrkesuppgifterna, blir vederbörandes identitet värdefull för såväl tidigare som kommande klienter eller patienter. Konsumentperspektivet måste i sådana här ärenden alltid väga tungt. Samtidigt får beslut om namngivning aldrig bli schablonartade utan ska kräva eftertanke och noggrann prövning. Det händer att tidningar kritiseras för namnpubliceringar som gäller personer utanför Sverige. Man menar att de etiska principerna bör vara giltiga över alla gränser. Det är viktigt att understryka att reglerna handlar om skydd mot publicitetsskada. GP:s spridning utanför landet är inte av den omfattningen att en enskild drabbas särskilt genom just vår publicitet. Visserligen kan personer i utlandet bli utpekade via gp.se på internet men namngivning är avsevärt vanligare och accepterad i de flesta andra länder och risken för att just GP:s rapportering skulle skada någon extra mycket är marginell. I diskussionen om namnpubliceringar är det inte minst väsentligt att alla uppgifter i de aktuella artiklarna måste vara korrekta, detta oavsett om den omskrivna personen är identifierad eller ej. Det får inte vara så, att uppgifter inte kontrolleras lika noga om personen är anonym som om han/hon namnges. På samma sätt ska givetvis kravet på korrekt information omfatta även juridiska personer, alltså bolag, föreningar, stiftelser etc. De kan inte PO-anmäla en artikel - däremot begära genmäle eller rättelse via PO - och inte heller kan en juridisk person stämma ansvarige utgivaren. Men det får alltså inte betyda att vi är mindre noga med fakta i sådana artiklar. Det handlar, återigen, om vår trovärdighet. Om Internet och gp.se Tilltal och nyhetsvärdering kan i Göteborgs-Postens olika kanaler dra åt olika håll, men för alla publiceringssätt gäller samma etiska regelverk. Det innebär att gp.se-läsare, som anser sig ha lidit publicitetsskada av något inslag där, också kan göra anmälan till PO och Pressens Opinionsnämnd. De etiska villkoren är desamma, men det finns vissa specifika publiceringsrisker i den elektroniska tjänsten. På webben rapporterar vi ofta i realtid om skeenden där verkligheten hela tiden ändras. Under 18

19 processen tillkommer ständigt nya fakta och nya omständigheter och det kan skapa komplikationer. Den etiska försiktighet som präglar en nyhet med oklara inslag vid deadline för papperstidningen bör således återspeglas i webbens löpande nyhetsförmedling om en händelse, där ju nya versioner publiceras löpande. Det är därför viktigt att gp.se och papperstidningen i alla sammanhang, även vid akuta nyhetshändelser, försöker ha en gemensam linje för namnpubliceringar och i andra frågor som kräver etiska överväganden. I praktiken betyder det att gp.se alltid bör undvika uppgifter som kan skada enskilda personer tills dess man har hela bilden klar för. En annan risk är att det på webben finns möjlighet att enkelt lägga ut stora mängder material, exempelvis en uppmärksammad dom i ett brottmål i sin helhet. Det ger läsaren möjlighet att bilda sig en egen uppfattning om domskälen. Men då får man också lätt med känsliga uppgifter och namn som normalt inte är försvarbara att publicera. En noggrann genomgång och redigering av texterna är därför nödvändig. Internet präglas till stor del av ett närmast anarkistiskt informationsutbud utan skyddsnät. Rykten, lösa antaganden och rena lögner florerar. Vårt syfte är att gp.se ska vara ett alternativ till detta och erbjuda en hänsynstagande och därmed trovärdig nyhetsjournalistik. Det ansvaret tror vi lönar sig i längden även om utvecklingen allmänt är på väg mot en dubbel bokföring i det här avseendet. Medan de traditionella medierna följer de etiska spelreglerna, exempelvis anonymisering av utsatta personer, tar andra sajter inga hänsyn alls. Möjligheten finns därmed att GP:s läsare tar del av nyheter om brott och skandaler i stort via tidningen eller gp.se - och sedan surfar ut på Internet för att via andra hemsidor ta reda på de misstänktas identiteter och andra mer pikanta avslöjanden. Ibland kan informationen dessutom enkelt hämtas på sajter som tillhör ansedda utländska medier, som har andra etablerade publiceringsregler. Vår linje är ändå att följa det ansvar som åläggs oss i den svenska pressetiken. Korshänvisningar mellan papperstidningen och gp.se har blivit allt vanligare. Dessutom hänvisar vi i ökad utsträckning till andra sajter på Internet, där man kan ta del av mer information i aktuella ämnen som GP eller gp.se behandlar. Här vill vi peka på ett etiskt dilemma som har koppling till såväl textreklam som journalistisk trovärdighet. Innan vi i tidningen eller på gp.se rekommenderar sådana sajter måste vi alltid göra en bedömning av det journalistiska värdet Man kan betrakta den andra sajten som en källa eller som en uppgift från en tipsare och försöka bedöma dess trovärdighet på samma sätt. Det kan röra sig om uppgifter som visserligen är kommersiella eller har karaktären av partsinlagor, men som tillsammans med GP:s material ger en vidgad och relevant bild av ett ämne och därmed har allmänintresse. Vi bör därför inte avstå från att ge läsarna sådana möjligheter till information utöver den som finns i papperstidningen eller på gp.se - men vi måste vara observanta så att inte GP:s trovärdighet riskerar att urholkas. Varje länkning måste prövas noga. Till sist vill vi i detta avsnitt understryka att GP generellt säger nej till alla önskemål utifrån om att lägga material från tidningen på andra hemsidor. Det ska se till speciella omständigheter för att vi ska göra något undantag. Med stöd av upphovsrätten vidtar vi åtgärder mot dem som bryter mot det förbudet. Svaret är alltså nej på förfrågningar om sådana här återpubliceringar. Däremot finns det inget som hindrar att andra hemsidor länkar till artiklar på gp.se. I de fallen framgår GP tydligt som avsändare, vilket kan skapa såväl goodwill som ökad trafik för gp.se. 19

20 Om läsarmedverkan Med den moderna tekniken har interaktiviteten med läsarna blivit omfattande och det ställer nya krav på hur etiken hanteras till vardags. Läsarna inbjuds aktivt att kommentera artiklar och krönikor och vi efterlyser ibland bilder och filmer från dramatiska händelser. Än fler interaktiva inslag kommer alldeles säkert att tas i bruk framöver. Syftet kan formuleras enkelt: ju fler röster och nyhetskällor vi har, desto bättre för tidningen och våra läsare. Både när det gäller bilder, filmer och text råder i praktiken samma regelverk för läsarbidrag som för GP:s egna reportrar och fotografer. Tryckfrihetsförordningen/Yttrandefrihetsgrundlagen är vägledande och pressetiken omfattar allt som publiceras i tidningen; på papper, nät och andra kanaler. När det gäller texterna i de särskilda kommentarfönstren, som finns i anslutning till artiklar på webben, så är det emellertid skribenterna själva som är ansvariga för innehållet. Eftersom dessa delar av gp.se kan påverkas och förändras av användarna själva är det Lagen om elektroniska anslagstavlor som tar över och då bortfaller ansvarige utgivarens funktion. Chefer på GP kan ändå dömas som medansvariga för det som skrivits, men då måste de ha låtit det aktuella inlägget ligga kvar i bortåt en vecka utan åtgärd. Vår ambition är självklart att det inte ska kunna ske. Kommentarerna granskas löpande och finns minsta misstanke om olagliga och olämpliga formuleringar eller innehåll, så avvisas inläggen så snabbt som möjligt. Läsare har också möjlighet att enkelt larma redaktionen om inlägg, som de betraktar som irrelevanta eller utmanande. På GP:s webb finns våra regler för kommentarer att läsa. Och en del begränsningar är givna: man får inte förtala eller kränka enskilda, inte hota eller trakassera någon, inte uppmana till brott och inte använda upphovsrättsskyddat material. Paragraf 10 i publicitetsreglerna är central vid övervakningen av kommentarer: Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande. Tanken med kommentarer till artiklar är att intressanta frågeställningar ska speglas genom läsarnas egna och olika upplevelser, åsikter och förslag. Sådana personligt färgade synpunkter utifrån tillför ofta nyheten ytterligare en dimension. Men det måste då också vara en diskussion som - heter det i våra regler - "ska präglas av respekt både för andra som skriver kommentarer och de som omskrivs i artiklarna". Det gäller även för det senaste tillskottet i interaktiviteten, Twingly Det är en funktion som gör att bloggare kan koppla sina bloggar till artiklar på gp.se. Även här har skribenten själv det juridiska ansvaret, men blogginläggen granskas löpande genom GP:s försorg och läsare har möjlighet att larma om olämpliga inlägg. De texter vi publicerar på olika sätt i olika kanaler ska således alltid vara etiskt accepterade. På samma sätt vill vi att den självklara yrkesetiken för egna medarbetare ute på fältet är densamma för de läsare som sänder in bilder och filmer. Det är samtidigt omöjligt för GP att påta sig ett totalt ansvar för hur en läsare med mobilkamera agerar vid exempelvis en olycksplats, innan denne kanske ens fått idén att skicka en bild till GP. Vad vi kan göra är att uppställa klara och tydliga regler för hur man bör bete sig. Så sker också i direkt anslutning till kontaktinformationen i papperstidning och på webben. Det handlar övergripande bland annat om respekt för enskilda människors privatliv och att inte hindra eller störa räddningsarbetet vid olyckor. Men det slutliga etiska ansvaret för publiceringen av en bild eller en film har givetvis redaktionen. Och det ansvaret tar vi. 20