För att få ytterligare hjälp med planeringen av ditt avlopp rekommenderar vi avloppsguidens hemsida:

Transkript

1 Vad säger lagen? Avlopp Sverige Vad den enskilde bör tänka på Ett gott råd är att först ta kontakt med miljönämnden i den kommun där du bor. Oftast har miljönämnden kunskap om vilka åtgärder som är lämpliga i olika situationer och på olika platser. En tidig kontakt kan ge värdefulla upplysningar och information som kanske lokala avloppsentreprenörer inte har tillgång till. Eftersom det har visat sig att miljönämnder ser olika på vilka krav som skall ställas på avlopp som inte är standardlösningar är kontakten extra viktig om du tänker tillämpa någon av åtgärderna i föreliggande handbok. Ett generellt råd är att du bör ha ett tillstånd från miljönämnden till den avloppslösning du har valt innan du bestämmer dig för en produkt eller tjänst. Ett alternativ är att ta kontakt med en entreprenör som hjälper dig både med tillståndet och med anläggningen. Skriv avtal med entreprenören som klargör tjänstens omfattning, priser, genomförandetider, försäkringar, andra villkor mm. Kontrollera också att entreprenören har F-skattesedel och inte har några betalningsanmärkningar. Om du anlägger ett avlopp till en vattenklosett (WC) utan tillstånd bryter du mot miljöbalkens regler. Den som anlägger en avloppsanläggning för WC utan tillstånd kan dömas till böter eller fängelse i högst 2 år. Det är alltid du som fastighetsägare som har ansvar för att söka tillstånd för din avloppsanläggning och sedan för att anläggningen fungerar enligt tillståndsbeslutet. För att få ytterligare hjälp med planeringen av ditt avlopp rekommenderar vi avloppsguidens hemsida: Generella regler Enskilda avlopp regleras främst av Miljöbalken (MB) samt i förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (FMVH). I vissa avseenden kan varje kommun i sina lokala hälsoskyddsföreskrifter ha egna regler, främst avseende tillstånds- eller anmälningskrav för viss typer av anläggningar. I kapitel två i MB anges de allmänna hänsynsregler som varje verksamhetsutövare är skyldig att iaktta. Det är alltså den enskilde fastighetsägaren som anlägger ett avlopp som är verksamhetsutövare i balkens mening. Det är verksamhetsutövaren som är skyldig att visa att bestämmelserna iakttas (omvänd bevisbörda). Det finns också en särskild hänsynsregel för avloppsvatten i 9 kap 7 MB. Den säger att avloppsvatten ska avledas och renas så att inte olägenhet för människors hälsa eller miljön uppkommer. Enligt 12 i FMVH är det generellt förbjudet att i ett vattenområde släppa ut avloppsvatten från vattentoalett eller tätbebyggelse, om avloppsvattnet inte har genomgått längre gående rening än slamavskiljning. Vattenområde definieras i 11 kap 4 MB som ett område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd. I förarbetena till miljöbalken nämns som exempel sjöar, havsvikar, öppet hav, vattendrag, diken, kärr och andra våtmarker samt även konstgjorda vattensamlingar såsom regleringsdammar och bevattningsmagasin. Tillstånds- och anmälningsplikt Tillstånds- och anmälningsplikt för enskilda avlopp regleras i FMVH. Man måste

2 alltid ansöka om tillstånd innan man inrättar en avloppsanordning som ska belastas med toalettavlopp. Tillstånd krävs också om man ansluter en vattentoalett till en befintlig avloppsanordning. Tillstånd söker man hos kommunens miljökontor. Man har alltid rätt att överklaga kommunens beslut till länsstyrelsen. En avloppsanordning utan WC-anslutning är anmälningspliktig. Skillnaden är att man inte måste invänta kommunens godkännande innan man börjar bygga sin anläggning. Å andra sidan har kommunen rätt att i efterhand kräva förändringar av anläggningen, om den inte motsvarar de krav som kommunen anser är nödvändiga för att skydda människors hälsa och miljön. Det kan därför vara klokt att invänta kommunens godkännande. Om det behövs för att skydda människors hälsa och miljön får kommunen utfärda lokala föreskrifter som innebär att även avloppsanordningar utan WC-anslutning är tillståndspliktiga. Detsamma gäller inrättande av andra typer av toaletter än vattentoalett. Kontakta därför alltid miljökontoret för att få information om vad som gäller i din kommun. Naturvårdsverket gav år 1987 ut ett allmänt råd för små avloppsanläggningar. Detta allmänna råd innehöll tekniska beskrivningar och rekommendationer om de typer av infiltrationsanläggningar, markbäddar och minireningsverk, som var aktuella när råden skrevs. Eftersom de möjliga tekniklösningarna är betydligt fler än så, har Naturvårdsverket upphävt dessa råd. Väsentliga delar av det tekniska innehållet är dock fortfarande relevant och går att hitta via Naturvårdsverkets bibliotek eller bokhandel. Naturvårdsverket avser att ta fram ett nytt allmänt råd gällande små avloppsanläggningar. Det nya rådet kommer att baseras på miljöbalkens allmänna hänsynsregler (2 kap MB). Egen anläggning eller kommunalt avlopp? Om fastigheten ligger inom kommunalt VA- område är kommunen skyldig att låta ansluta fastigheten till ett kommunalt reningsverk. Lagen (1970:244) om allmänna vatten och avloppsanläggningar ( VA-lagen ) reglerar kommunernas och brukarnas skyldigheter och rättigheter när det gäller vatten och avlopp. Kommunen är skyldig att under vissa förutsättningar se till att en allmän VA-anläggning kommer till stånd för befintlig eller blivande bebyggelse. Med allmän VA-anläggning avses en anläggning, som har till ändamål att bereda bostadshus eller annan bebyggelse vattenförsörjning och avlopp och som drivs av en kommun eller, om den drives av annan, förklarats för allmän. Skyldigheten gäller om vattenförsörjning och avlopp behöver ordnas i ett större sammanhang och om det behövs med hänsyn till hälsoskyddet. Med stöd av 12 och 21 VA-lagen kan kommunen meddela allmänna bestämmelser för brukande av kommunens allmänna vatten- och avloppsanläggning, s.k. ABVA. Kommunen kan även träffa avtal med abonnenten om sådana VA-frågor som inte regleras i ABVA samt föreskriva närmare villkor om avloppsvattnets sammansättning. Utöver detta har kommunen rätt att ta ut avgifter för mottagande av avloppsvatten. Utanför verksamhetsområdet har kommunen inte någon skyldighet att ansluta fastigheter till det allmänna VA- nätet och i normalfallet är den enskilde därför tvungen att anlägga ett eget avlopp. Vissa kommuner tecknar dock i vissa fall avtal även utanför sitt verksamhetsområde.

3 Enligt VA- lagens regler är den enskilde inte tvungen att ansluta sitt avlopp till det kommunala VA- nätet om han eller hon inte vill det. Detta gäller även om vederbörandes fastighet ligger inom verksamhetsområdet för den allmänna VA- anläggningen 1. Fastighetsägare inom verksamhetsområdet måste dock alltid betala kommunens fasta VAavgift, oavsett om anslutning sker eller ej. Övriga lokala föreskrifter Vattenskyddsföreskrifter Inom vattenskyddsområde kan speciella regler gälla för enskilda avlopp, enligt 40 FMVH. Lokala hälsoskyddsföreskrifter För att hindra att olägenheter uppkommer för människors hälsa kan en kommun meddela lokala hälsoskyddsföreskrifter. Det kan till exempel finnas föreskrifter för inrättande av annan typ av toalett än WC. Renhållningsordning Renhållningsordningen reglerar hur avfall får hanteras inom kommunen, bland annat omhändertagande av latrin och slam. Hur utsorterade fraktioner av humanurin och fekalier vanligtvis behandlas i renhållningsordningen beskrivs i avsnittet urinsortering nedan. Plan- och bygglagen ( ) Genom plan- och bygglagen kan särskilda krav ställas i samband med bebyggelseplaneringen. Som exempel kan nämnas att Tanums kommun ställer krav på en VA-utredning i samband med att nya detaljplaner framtas för att möjliggöra utökad byggrätt. Krav på provtagningsprogram När tillstånd ges till traditionella avloppsanläggningar såsom infiltration och markbädd, ställs generellt inga krav på provtagningsprogram. Det är däremot inte ovanligt att det ställs krav på provtagningsprogram på mindre vedertagna anläggningar såsom till exempel rotzonsanläggningar. Krav på provtagningsprogram uppställdes även för kvävemuren (se kapitel kvävemuren). Urinsortering Avloppsfraktioner från det enskilda hushållet En viktig nyhet som infördes i svensk lag i och med miljöbalksreformen är hushållnings- och kretsloppsregeln i 2 kap. 5 MB. Genom denna ställs det krav på att naturresurser skall recirkuleras, för att därigenom minimera uttaget av obrukade råvaror. Det bör noteras att utsorterade fraktioner av humanurin och fekalier från enskilda avlopp är hushållsavfall för vilket kommunerna har ansvaret för att de samlas in, transporteras samt slutligen omhändertas (jfr 15 kap 8 MB) på ett sätt så att det uppfyller t.ex. kretsloppsregeln i 2 kap 5 MB samt EUs avfallsregler. Att något är klassat som hushållsavfall innebär att fastighetsägaren som huvudregel själv inte får omhänderta avfallet på den egna fastigheten (15 kap. 18 MB). Kommunen kan också ge dispens från detta förbud (15 kap 18 3 st. MB) om avfallet kan tas om hand på fastigheten utan risk för olägenhet för människors hälsa eller 1 Om en enskild avloppsanläggning inom verksamhetsområdet för en allmän VA- anläggning inte fungerar tillfredställande av miljö- eller hälsoskyddssynpunkt, kan ägaren däremot föreläggas att ansluta sitt avlopp till det allmänna VA- nätet med stöd av miljöbalkens regler.

4 miljön. Socialstyrelsen förbereder just nu nya Allmänna råd om hantering av latrin, där även urin kommer att inkluderas. Inriktningen är folkhälsa och råden kommer att påverka användningen av urin främst lokalt, men eventuellt även på central nivå. Alla verksamheter och åtgärder som faller in under miljöbalken såsom t.ex. spridande av humanurin eller omhändertagande av fekalier i kompost etc. måste följa miljöbalkens allmänna hänsynsregler i dess andra kapitel. Helt grundläggande är den omvända bevisbördan (2 kap 1 MB) som säger att det är den som skall utföra verksamheten eller åtgärden (verksamhetsutövaren, VU) som skall visa att det inte kan medföra olägenheter för människors hälsa eller miljön. Vidare finns här (2 kap. 2 MB) krav på kunskap, t.ex. om vad som ska spridas, vilka risker det kan medföra etc. 2 kap 3 MB ställer krav på försiktighetsmått och begränsningar, såsom t.ex. giva, koncentration, med vilken teknik det sprids, om det skall myllas ner etc. Krav på lämplig lokalisering finns i 2 kap 4 MB, t.ex. med hänsyn till vattendrag, vattentäkter eller annat känsligt. I 2 kap 5 MB finns samtidigt grunden för att kunna ställa krav på att t.ex. hushållsavfall skall återanvändas eller återvinnas, genom den s.k. hushållningsregeln med kretsloppsprincipen. De krav som ställs får dock inte vara orimliga i förhållande till miljönyttan, detta framgår av 2 kap 7 MB. En annan viktig bestämmelser i miljöbalken är dess 9 kap 3 där begreppet olägenhet för människors hälsa definieras. Med detta begrepp avses en störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig. Det är den som skall vidta åtgärden eller bedriva verksamheten som skall visa att miljöbalkens regler uppfylls och de krav som ställs är oberoende av om aktiviteten är tillstånds- eller anmälningspliktig eller inte har någon form av förprövning alls. De grundläggande regler som nu redovisats gäller både för spridning av humanurin och för hantering av fekalier. Urin En fastighetsägare som själv vill ta hand om humanurin, t.ex. vill sprida det på den egna fastigheten, måste söka dispens för detta hos miljönämnden eftersom det är ett hushållsavfall (jfr. 15 kap. 8 3 st. MB). Se vidare det resonemang som redovisades ovan. Även om bedömningsgrunden i miljöbalken är densamma, så varierar i praktiken lösningarna för ett eget omhändertagande av humanurin i landets olika kommuner 2. Såvitt känt för författarna saknas en tydlig rättspraxis på detta område. En kommun skulle vidare kunna skriva in restriktioner för spridande av humanurin i sina lokala vattenskyddsföreskrifter. Dessa skulle då styra spridandet av humanurin inom vattenskyddsområden. En tillsynsmyndighet kan vidare förelägga en verksamhetsutövare att vidta olika slags försiktighetsmått (skyddsåtgärder), eller helt förbjuda verksamheten (26 kap 9 MB). 2 En rundringning till några skånska kommuner visade att Miljökontorens hantering av urinsortering varierade. En kommun krävde att fastighetsägarna skulle ha avtal klara med lantbrukare för urinåterföring för att tillåta installation av urinsortering över huvud taget. En kommun kunde inte tänka sig att tillåta urinspridning på egen tomt i detaljplanerat område medan detta var helt tillåtet i en annan kommun. En kommun hade tidigare krävt två tankar på tomten vid egen användning för att kunna garantera sex månaders lagring. Detta hade de numera frångått då de inte funnit lagstöd för dylika krav.

5 Fekalier Genom de lokala hälsoskyddsföreskrifterna kan varje kommun införa tillståndstvång även på andra slags toaletter än vattentoalett. För behandling/spridning av fekaliefraktionen från exempelvis torrtoaletter gäller samma dispenskrav som för humanurin. Därutöver finns det, åtminstone i vissa kommuner, riktlinjer/policies för sådan hantering. Det kan finnas möjlighet till egen efterbehandling av latrin (efterkompostering i minst sex månader är i så fall ett vanligt krav) och återanvändning på tomten. Sådana riktlinjer eller policies har i sig inte någon generell rättsligt bindande verkan utan en bedömning måste ske i varje enskilt fall enligt bl. a. de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB. Miljönämnden har såsom tillsynsmyndighet möjlighet att i enskilda fall ställa krav på fekaliehanteringen eller helt förbjuda den (26 kap. 9 MB) Avloppsfraktioner som saluförs eller överlåts För närvarande omnämns inte urin i svenska förordningar och föreskrifter för återföring av näring från avlopp till jordbruk. Den föreskrift man har att förhålla sig till i dagsläget är SNFS 1994:2, vilken endast omfattar avloppsslam. Dessutom reglerar 20 förordningen (1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter krav på begränsat innehåll av tungmetaller i avloppsslam som får saluföras för användning på åkermark. Naturvårdsverket tog i samband med arbetet med den nationella strategin för återföring av fosfor från avlopp till jordbruk fram ett nytt förslag till förordning, där begreppet avloppsslam är utbytt mot avloppsfraktioner, vilket då också omfattar källsorterad humanurin. Det nämnda förordningsförslaget gäller för avloppsfraktioner som saluförs eller överlåts för spridning eller annan användning på eller i mark. Urin, klosettvatten och innehåll i slutna tankar omfattas endast i de fall de saluförs eller överlåts. För att avloppsfraktionerna ska få saluhållas eller överlåtas får deras metallinnehåll ej överstiga vissa i förordningen angivna värden. Avloppsfraktionerna ska användas på ett sådant sätt att kvaliteten på jorden samt yt- och grundvatten inte försämras. Dessutom reglerar förordningen mängden fosfor, baserat på markens fosforklass, och ammoniumkväve som får tillföras åkermark genom användandet av avloppsfraktioner. I förslaget anges vidare olika behandlingsklasser för avloppsfraktionerna, ur smittskyddshänseende. Dessa behandlingsklasser 3 avgör senare vilka grödor avloppsfraktionerna kan användas för. Observera att behandlingsklasserna inte omfattar urin. Föreslagen behandlingsmetod för urin är lagring. Det förutsätts att urinblandningen har ett ph- värde om minst 8.8 och en kvävehalt om minst 1 mg/l. Beroende på lagringstid, utan tillförsel av färsk urin, och lagringstemperatur, anges i förslaget olika tillåtna användningsområden. Exempelvis kan urin som lagrats i minst sex månader vid 4 C användas för odling av livsmedelsgrödor som processas samt fodergrödor. Samma lagringstid vid 20 C medför att urinen kan användas för samtliga livsmedelsgrödor, fodergrödor och på grönytor. Dessa användningsområden kan också tillåtas för urin som lagras mer än ett år, oavsett vid vilken temperatur lagringen skett. 3 För att erhålla A-klass krävs antingen termisk torkning 80 C minst 10 min, pastörisering 70 C i minst 1 h, termofil rötning 55 C minst 6 h, våtkompostering 55 C minst 6 h, sluten kompostering, kalkbehandling med osläckt kalk. Öppen kompostering och kalkbehandling med släckt kalk ger en behandlingsklass B. Behandling i vass- och torkbäddar samt lagring ger en avloppsfraktion av klass C. Se bilaga X för mer information.

6 Förslaget till förordning anger också kvalitetssäkringskrav såsom krav på innehållsdeklaration för avloppsfraktionerna, provtagning och analys både av avloppsfraktion och mark, samt registerhållning och rapporteringskrav vid användande av avloppsfraktioner. Miljödepartementet beslutar om förordningen under år Naturvårdsverket har i ett svar på en skrivelse från Linköpings kommun redan under våren 2003 angett att det anser att spridning av humanurin på åkermark är godtagbar under förutsättning att kraven i den föreslagna förordningen uppfylls.