SVERIGES RUNINSKRIFTER

Transkript

1 SVERIGES RUNINSKRIFTER UTGIVNA AV \ KUNGL VITTERHETS HISTORIE OCH ANTIKVITETS AKADEMIEN ANDRA BANDET ÖSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER GRANSKADE OCH TOLKADE AV ERIK BRATE STOCKHOLM KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER 1911 [111410]

2 ÖSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER GRANSKADE OCH TOLKADE AV ERIK BRATE UTGIVNA MED ANSLAG AV BERGERSKA FONDEN KUNGL. BOKTRYCKERIET. STOCKHOLM 1911 [111410] P. A. NORSTEDT & SÖNER

3 INNEHÅLL. Förkortningar Alfabetisk förteckning över Östergötlands runinskrifter Inledning Sid. VI Vit 1. Inskrifternas tidsbestämning och gruppering» Historiska inskrifter» Inskrifter med äldre runor» Inskrifter av kortkvisttyp x m-ristningar XIII Bruket av runan 0» Växlingen av þi ( þu) och -ti {-tu) i pret. 'reste' xvii Monoftongeringen av dift. ad, au, øy.. XVIII Ristare xxi 2. Inskrifternas ljudbeteckning» Fsv. a» Fsv. ä XXII Ordet 'själ' XXIII Fsv. b» Fsv. d Fsv. dh» Fsv. ē» Fsv. / XXIV Fsv. g» Fsv. gh» Namnet Saxi» Fsv. h. XXV Fsv. i, k, l, m, n...» Fsv. ŏ, ŭ» Fsv. ö XXVI Fsv. p» Fsv. r av urgerm. r» Fsv. r av urgerm. z» Fsv. s... XXVII Fsv. t Fsv. a» ix Sid. Fsv. v xxvii Fsv. x» Fsv. y» Fsv. z» Fsv. þ, th XXVIII Fsv. œ» Fsv. ø» Den 16-teckniga runradens bruk till ljudbeteckning XXIX Den stungna runradens bruk» De urnordiska runornas bruk xxx 3. Ordklasser och böjning» Mask. a-, i- och u-stammar» Neutrala a-stammar XXXI Mask. ia-stammar» Mask. ja-stammar» Neutr. ia-stammar» Neutr. ja-stammar» Fem. ō- och i-stammar» Fem. iō-stammar xxxii Fem. jō-stammar» Mask. an-stammar» Fem. ōn-stammar» Enstaviga konsonantstammar» r-stammar xxxiii nd-stammar» Adjektiv- och pronominalböjning....» Verbalböjning» Adverb xxxiv Prepositioner» Konjunktioner» 4. Ordlära och syntax» Runinskrifter nr (citeras: Ög ). 1. Fivelstad 1 2. Orlunda 1 3.» 2 4 4

4 IV ÖSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER. Sid. Sid Väversunda fi Stenby, Västra » »» (Kälvesten) Orberga kyrka Vinnerstad Järmsta Greby, Lilla Flistad Vårdsberg Biskopsberga » Vistena Konungsund Bjälbo » » Svensksund » Kuddby Ekeby » » » » » Hjärtrum Ingelstad, Kuddby sn Hov Odenstomta Örminge » Mem, Söder Skam, Öster »» Högby Skjorstad » » » i » Lundby, Å sn Fornåsa » » » Axstad Boberg Skrukeby, Högby sn Skeppsås »»» Vallerstad Järstad Älvestad Väderstad Örevad Haddestad Ingelstad, Ö. Eneby sn Harstad Björnsnäs » Karleby Herrstaberg Grönlund » Stråisnäs Rogslösa Hov, Mogata sn Hässleby Ringarum Väversunda Skinberga (Skönberga) » Kaga » » Gillberga »

5 INNEHÅLL. Sid Kärna Tingstad 107.» » 108.» » 109. Frössle Kimstad 110. Lagerlunda » 111. Landeryd Kullerstad 112. Hjulsbro Skattna 113. Nykvarn Motala 114. Skeda Skänninge 115. Anväga » 116.» » 117. Slaka » 118.» Gistad 119.» Ösby 120.» Skärkind. 121.» » 122. Lambohov ». 123.» » 124.» » Hovby Karlslund 127. Vallingedal Söderköping 128. Linköping Vadstena-brakteaten 129.» b. Vadstena-brakteatens duplett 130.» Vadstena 131. Heda Gammalkil 132.» Ledberg 133. Häggestad » 134. Gärdslösa Kärrsjö. 135.» Sjögestad 136. Kök 231, » 137. Kvarntorp Frackstad 138. Kyleberg Hackstad 139. Tollstad, Väster Bankeberg 140.»» Bo 141.»» Nybble 142. Åby, Stora » 143.»» Bakered Ödeshög Härberga 145. Dagsberg » 146. x Hadelö 147. Furingstad Hulterstad 148.» Sö(de)rby 149. >/ Normlösa 150.» Sya 151.» Uddarp 152. Agetomta Veta 153. Styrstad Gottlösa 154.» » 155. Sylten Viby V Sid

6 VI ÖSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER. Sid Viby Viby Källgård ÅkerbyTrappbacke Enebacken Stenby, Östra » »» » »» Kårarp »» Mörby »» Ål bäcken »» Västerlösa Ållonö Egeby Bankeberg Lägernäs Skänninge Sund Hov 223» 217. Oppeby Torpa » Lundby, Lillkyrke sn Viby Skrukeby, Östra Enebv, Östra Törnevalla Örberga prästgård » Vreta kloster » Alvastra Stratomta Rök Högtomta 210 Ordförteckning Lönnbro 211 Rättelser och tillägg » 211 Karta över Östergötlands runinskrifter. Runstenar Tuna bro 212 nas plats betecknas med en röd prick. Sid. FÖRKORTNINGAR. Ark. f. nord. fil. Arkiv för nordisk filologi. ATS Antikvarisk tidskrift för Sverige. H Bautil. Stockholm Brate med följande årtal hänvisar till motsvarande års reseberättelse af E. Brate i Statens Hist. Museum. D R. Dybeck, Sverikes runurkunder I, II, Stockholm D8vo R. Dybeck, Svenska runurkunder I, II, Stockholm 1855, D R L. F. A. "Wimmer, De danske Runemindesmærker I IV, København F. a J. Bureus' teckningar i Kungl. Bibi. i Stockholm. L J. G. Liljegren, Runurkunder. Stockholm L. f. Ii. Liljegrens fullständiga Bautil, i avteckning eller avskrift upptagande alla för Liljegren bekanta runinskrifter (äges av Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien). Mon. Peringskiöld, Monumenta saeogothica, handskr. på Kungl. Bibi. i Stockholm. ONMM G. Stephens, The Old-northern Runic Monuments of Scandinavia and England I IV. London-København Ostroff. sacra E. Ihrfors, Ostrogothia sacra, Anno verbi 1880, handskrift i Statens Hist. Museum. Sidonumren avse dess avdelning Saxa runica. Personnamn M. F. Lundgren, Personnamn från medeltiden. Stockholm 1892, och ännu under utgivning i tidskr. Svenska landsmålen X, 6. jllansakn. Ransakning om antiqviteterna , handskr. på Kungl. Bibi. i Stockholm. Heseber. Reseberättelse. Kök I S. Bugge, Tolkning af runeindskriften pâ Rökstenen i Östergötlaad i ATS V, s , Stockholm Hök I I S. Bugge, Om Runeindskrifterne paa Rök-Stenen i Östergötland og paa Fonnaas-Spænden fra Rendalen i Norge i K. Vitterh. Hist. och Ant, Akad. Handl. XXXI (n. f. XI) nr. 3. Stockholm 1888 (utg. 1893).

7 ALFABETISK FÖRTECKNING. VII Hök III S. Bugge, Der Runenstein von Rök in Östergötland, Schweden, nach dem Tode des Verfassers herausgegeben von der k. Akademie der Schönen Wissensehaften, Geschichte und Altertumsknnde durch Magnus Olsen unter Mitwirkung und mit Beiträgen von A. Olrik nnd E. Brate. Stockholm SD Svenskt diplomatarium I VI, Stockholm SD ns Svenskt diplomatarium frän och med år 1401 I IV. Stockholm S N'F Studier i nordisk filologi I VIII. Helsingfors SIÎP. Svenska riksarchivets pergamentsbref frän och med år 1351 förtecknade med angifvando af innehållet I III. Stockholm ; n nummer. T K. Torin, Westergötlands runinskrifter I IV, Lund 1871, 1877, Stockholm 1888, 1893 i Västergötlands fornminnesförenings tidskrift. Top. ark. Topografiska arkivet i Statens Hist. Museum. W. L. C. Wiede, Östergötlands runurkunder i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift I. VHAA K. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens samlingar i Statens Hist. Museum. OFT Östergötlands fornminnesförenings tidskrift I. Stockholm Off. framför en siffra betecknar den såsom nummer i Östergötlands runinskrifter, och med denna beteckning kunna inskrifterna lämpligen citeras. Ol. framför en siffra betecknar den som nummer på en inskrift i Ölands runinskrifter af S. Söderberg och E. Brate, Stockholm ALFABETISK FÖRTECKNING ÖVER ÖSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER. Sid. Sid. Sid. Sid. Agetomta Ög Fivelstad Ög Harstad Ög Högby Ög Alvastra Ög Flistad Ög » Ög » Ög Axstad Ög Fornåsa Ög Heda Ög » Ög Bankeberg Ög » Ög » Ög » ÖS » Ög » Ög Herrstaberg Ög , 267» Ög Biskopsberga Ög Frackstad Ög » Ög » Ög Bjälbo Ög Frössle Ög Hjulsbro Ög » Ög » Ög Furingstad Ög Hjärtrum Ög » Ög » Ög » Ög Hov Ög Ilögtomta Ög Björnsnäs Ög * Ög » Ög Ingelstad, Ö. Eneby sn» Ög » Ög » Ög Ög , 267 Bo Ög » Ög » Ög Ingelstad, Kuddby sn Boberg Ög Gammalkil Ög » Ög Ög Dagsberg Ög Gillberga Ög » Ög Järmsta Ög » Ög Gistad Ög Ög Järstad Ög Dala Ög Godegård.. 59» Ög Kaga Ög Egeby Ög Gottlösa Ög Hov, Mogata sn Ög t 99 99» Ög Ekeby Ög » Ög Hovby Ög Karleby Ög , 267» Ög Greby, Lilla Ög Hovgården Ög Karlslund Ög Ög Grönlund Ög Hulterstad Ög Kimstad Ög » Ög Gärdslösa Ög H äggestad Ög s Ög Enebacken Ög » Ög Härberga Ög Konungsund Ög » Ög Hackstad Ög » Ög » Ög » Ög Haddestad Ög Hässleby Ög Kuddby Ög Eneby, Ö. Ög Hadelö Ög Högby Ög » Ög

8 VIII ÖSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER. Sid. Kuddby Ög » Ög Kullerstad Ög Kvarntorp Ög Kyleberg Ög Kårarp Ög Kälvesten Ög. 8. 5, 267 Kärna Ög » Ög » Ög » Ög Kärrsjö Ög Lagerlunda Ög Lambohov Ög » Ög » Ög Landeryd Ög Ledberg Ög » Ög Linköping Ög » Ög » Ög Lundby, Lillkyrka sn Ög Lundby, Å sn Ög Lyttersta 59 Lägernäs Ög Lönnbro Ög » Ög Mem, Söder Ög Motala Ög Mörby Ög Normlösa Ög Nybble Ög » Ög Nykvarn Ög Odenstomta Ög Oppeby ög Sid. Orlunda Ög » Ög Ög » Ög » Ög Rakered Ög Ringarum Ög Risinge 59 Rogslösa Ög , 267 Rök Ög , 130 Sjögestad Ög » Ög Skam, Öster Ög »» Ög Skattna Ög Skeda Ög Skeppsås Ög , 267 Skinberga (Skönberga) Ög Skjorstad Ög » Ög Skrukeby Ög » Ög » Östra Ög Skälminge Ög , 87» Ög Ög » Ög. 168.,157» Ög Skärkind Ög » Ög '» Ög » Ög » Ög Slaka Ög » Ög » Ög » Ög Sid. Slaka Ög Stenby, Västra Ög. 7. 5»» Ög Stenby, Östra Ög »» Ög » Ög »» Ög » Ög »» Ög Stratomta Ög Stråisnäs Ög Styrstad Ög » Ög Sund Ög Svensksund Ög Sya Ög Sylten Ög Sö(de)rby Ög Söderköping Ög Tingstad Ög » Ög » Ög Tollstad, Väster Ög » Ög »» Ög Torpa Ög Tuna Ög Törnevalla Ög » Ög » Ög Uddarp Ög Vadstena Ög '» Ög. 178 b. 172» Ög Vallerstad Ög Vallingedal Ög Varby Ög Veta Ög Sid. Viby Ög » Ög » Ög » Ög Vinnerstad Ög Vistena Ög Vreta kloster Ög Vårdsberg Ög » Ög Väderstad Ög Västerlösa Ög Väversunda Ög » Ög » Ög » Ög Ög » Ög ». Ög > Ög Å Ög » Ög » Ög Åby, Stora Ög »» Ög Åkerby Ög Albäcken Ög Ållonö Ög An väga Ög » Ög Älvestad Ög Ödeshög Ög Örberga Ög » Ög Örevad Ög Örminge Ög » Ög Ösby Ög

9 INLEDNING. r IX INLEDNING. i. Inskrifternas tidsbestämning ocli gruppering. 1. Östergötland har blott sju inskrifter, som med något skäl kunna kallas historiska och giva fasta stödjepunkter för de övrigas tidsbestämning. 81 Högby nämner slaget på Fyrisvall c. 988, men torde själv vara många år yngre, då den älsta av fem söner närnnes som fallen i detta slag och stenen är kristen. Måhända kan denna runsten antagas vara ristad i andra decenniet av 1000-talet. Olof Skötkonung döptes i Husaby Inskriften brukar en m-runa av formen 9, som ock förekommer på andra runstenar, vilka därför må sammanfattas under benämningen m-stenarne. 181 Ledberg är måhända rest över en deltagare i slaget vid Stiklastad 1030, 111 Landeryd över en, som varit hos Knut den store, 103 Kaga över en medlem av denne konungs livvakt, tingalidet. Ehuru 181 Ledberg, som måste antagas rest rätt snart efter slaget vid Stiklastad, genom bruket av nasalerat a gör ett något ålderdomligare intryck än 111 Landeryd och 103 Kaga, torde man kunna hänföra dessa tre stenar till början av 1030-talet. Till samma tid hör väl då också 68 Ekeby, som är rest över en, som dött på den Värings skepp, som rest 111 Landeryd. Då dessa ristningar alla antyda historiska händelser under Knut den stores tid, må de betecknas som Knut-stenarne. Uti Ingvars här omkomna äro slutligen de, över vilka 155 Sylten och 145 Dagsberg äro resta. Ingvars dödsår uppgives vara 1041, och om detta är riktigt, äro dessa Ingvarstenar troligen omkring ett tiotal år yngre. Att uppgiften 1041 om Ingvars dödsår sannolikt är riktig, har N. Beckman visat i Quellen und Quellenwert der isl. Annalen, s. 36, not 2 i Xen. Lideniana, övriga inskrifter kunna endast på grund av sin beskaffenhet dateras i förhållande till dessa och varandra, och följande undersökning skall söka bestämma deras samhörighet och tidsföljd. 2. Östergötlands båda inskrifter med äldre runor, 171 Skärkind-stenen och 178 Vadstena-brakteaten, hänföras av Wimmer, Die Runenschrift, s. 303, till 500-talet, 171 sättes strax efter århundradets mitt, 178 däremot nära år 600. Denna åldersbestämning av Vadstena-brakteaten synes ock B. Salin, De nord. guldbrakteaterna, s. 95, 97 i Ant. tidskr. f. Sverige 14, vilja godkänna. II Östergötlands runinskrifter.

10 x ÖSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER. Både runornas och språkets form på Skärkind-stenen kunde visserligen tillhöra det älsta urnordiska stadiet, men Wimmer sammanställer stenen med en del» norska runstenar, som funnits inuti gravhögar och förmodligen icke höra till de allra älsta. Vadstena-brakteaten visar i jämförelse med runraden på Kylver-stenen det yngre draget, att den gamla p-runan är utbytt mot b, se O. v. Friesen, Kylverstenen, s. 23 i Ant. tidskr. f. Sverige 18, och Wimm er, Die Runenschrift, s Av dessa bestämmes av H. Schetelig, Norges IndsJcr. med de ældre Runer III, 67, av arkeologiska skäl Stenstad-stenen till den tidigare delen av sista hälften av 400-talet, Elgesem-stenen till 400- eller 500-talet; även Ög. 171 Skärkind skulle alltså kunna vara från tiden Från den flera hundra år långa tid, under vilken den äldre runraden av 24 tecken så småningom utvecklade sig till runraden på 16 tecken genom att vissa runor ändrade form och betydelse och andra blevo obrukliga, äger Östergötland ingen runinskrift. Den runrad på 16 tecken, som begagnas i de inskrifter i Östergötland, som i ålder komma de urnordiska inskrifterna närmast, är emellertid icke den sedan vanliga utan en egendomlig form av runor, som S. Bugge på grund av bistavarnes form karakteriserat som kortkvisttypen och beskrivit i sin tolkning av Rök-stenen, Ant. tidskr. f. Sverige V, s. 106 f. Till kortkvistgruppen eller, som den ock efter sin förnämsta inskrift kallas, Rökstensgruppen höra följande inskrifter inom Östergötland: 1. 8 Kälvesten (V. Stenby), Boberg, Ingelstad, Slaka, Rök, Skärkind. Kortkvisttypens form av t-runan återfinnes även i 24 örminge, 64 Bjälbo, 146 Dagsberg, dess a i 24 Örminge, 196 Hulterstad och 238 Bankeberg. Att kortkvistgruppens inskrifter äro äldre än mängden av de med vanliga runor ristade, framgår av den ålderdomliga språkformen ack. sing S LI I I 'son', som förekommer icke blott i 8 Kälvesten och 136 Rök men även i 64 Bjälbo, som blott har en t-runa av kortkvisttyp. I yngre inskrifter heter ordet 'son' i ack. sing. Slin. För att hänföra kortkvisttypens inskrifter till en bestämd tid, lämna dessa ristningar själva intet stöd. På en liten trästång i det skepp, som påträffats i en gravhög vid Oseberg i Norge och av G. Gustafsson, Vor Oldtid, säges vara åtskilligt äldre än år 900, finns en runinskrift av kortkvisttypen, vilken runart alltså i Norge är så gammal som 800-talet. De forndrag, som utmärka särskilt 136 Rök, torde göra det nödigt att antaga åtminstone denna inskrift tillhöra 800-talet. Måhända har alltså Rökstenens unge Vämod fallit i de strider, som utkämpades i det av svenskar grundade ryska riket i slutet av 800-talet, liksom Öyvind på Kälvesten-stenen»föll österut». På andra håll förekomma vida yngre inskrifter av kortkvisttyp. Forsa-ringen i Hälsingland (Bugge, Runindskriften paa Ringen i Forsa Kirke, Chra 1877) är från kristen tid, tidigast slutet av 1000-talet, och runinskrifterna på ön Man äro ävenledes kristna. Inskrifterna med alla runor i kortkvisttyp i Östergötland visa själva intet tecken till kristendom, och anordningen av inskrifterna i räta rader är äldre än de inskrifter, som hava sådant tecken; de äro alltså troligen tillkomna i heden tid.

11 INLEDNING. XI Rökstenens runrad är följande: rkþf=fxk-imk'-1 :ÍM f u þ o r k h n i a s t b m l R I 43 Ingelstad överensstämma U, þ, r, k, 11, i, S med rimformerna på Rökstenen, uti a sträcker sig bistaven litet över på vänstra sidan, i t och I utgå bistavarne nedom stavens topp och äro förlängda över staven, i t åt höger och i I åt vänster. I Östergötland 174 Skärkind har II, S, b Rökstensrunornas form, t är 1" och h I 8 Kälvesten förekomma av dessa f, U, þ, P, k, II, i, S, t, I, R i väsentligen samma form som på Rökstenen, i ) utgår dock bistaven längre från stavens ändar; a har formen H, b A, och 0, h, m saknas. I 38 Boberg motsvara II, r, k, 11, i, S runformerna på Rökstenen, a är + med kort bistav till höger, och t är 1", med bistaven i Rökstenens 1 nedom stavens topp och förlängd åt höger, övriga runor saknas. I 117 Slaka synas U, þ, r, i, R hava haft ungefär samma form som på Rökstenen, 0 är h *, n i-, a +, S l(?), t t som i Ög. 38 och 43, b *; denna form av b förekommer ock i runinskriften på en kittel i det norska skeppet från Gokstad c Örminge har Rökstenens a \ och ett t som 38, 43, 117 men med bistaven på stavens mitt; f, r, i, R ha icke kortkvistform. I 64 Bjälbo har ett t samma form som 38 och 43, de övriga äro 1"; i 146 Dagsberg har ett t form av Y, det andra 1"; övriga runor ha icke kortkvistform. Med hänsyn till graden av trohet, varmed Rökstenens runformer äro bevarade, torde tidsföljden av kortkvistgruppens inskrifter vara den, vari de ovan anförts. Kortkvistgruppens inskrifter äro alla ristade i raka rader, 64 Bjälbo visar en övergångsform mellan dessa raka rader och den senare ormslingan, 146 Dagsberg har en enkel ormslinga, sådan som förmodligen även 94 Örminge har haft, men då 146 har nom. sing. llfraþ utan nominativ ändelse, vilket är ett ungt drag, äro kortkvistrunorna i dessa inskrifter förmodligen att betrakta som arkaismer. Då runformerna inom kortkvistgruppens inskrifter förete en så pass betydande växling, synes det omöjligt, att de alla kunna härröra från Rökstenens ristare Bjare, utan de måste hava haft var sin särskilda ristare. Då därjämte vissa av de använda formerna visa en utveckling sinsemellan (O h: t 1 : f; I h: t), måste man antaga, att kortkvistgruppens inskrifter i Östergötland äro att fördela på en jämförelsevis längre tid, t. ex år, och förmodligen sträcka sig till c Jämföres den vanliga runraden på 16 tecken med kortkvisttypen, är det lätt att se, att många runor av kortkvisttypen utgöra en förenkling av de vanliga runorna, såsom W immer, Die Runenschrift, s. 28, påpekat; kortkvisttypens h +, 1 K, a h, H, S ', t 1, f, b V, m t, I Ï, R i utgöra en förenkling i jämförelse med de vanliga runorna h *, n 1-, a i, 8 h, t t, b B, m T, I h, R À, varemot det må anses för en tillfällig variation, som råkat bliva övlig, då bistaven utgår nedom stavens spets i II, r, och nära stavens spetsar 1 þ av kortkvisttyp. Huruvida kortkvisttypens 1 t utgått från m T eller 9, kan ej avgöras, men Wim in er antager troligen med rätta den senare upprinnelsen. Förenklingen avsåg naturligtvis att underlätta ristningen och drives senare än längre, i det Bugge, Rök I, s. 120, och Forsa-ringen, s. 36, säkerligen med rätta förmodar, att

12 XII ÖSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER. de stavlösa runorna äro uppkomna av kortkvisttypen. Åtskilliga av kortkvisttypens runor brukas även senare understundom i yngre runinskrifter, nämligen n K, a A, S ', t 1, och n K, a A, t 1 bliva de regelbundna, runformerna i det stungna runalfabetet. 0. v. Friesen, Rökstenen, s. 45 i ST. turistför. årsskrift 1906, och Upplands runstenar, Upps s. 4, framställer deu uppfattningen, att den nordiska utvecklingen av den äldre runraden, som var avslutad c. 800, ledde till två huvudformer av den 16-typiga runraden: en svensk-norsk (kortkvisttypen), som han förmodar hava utbildat sig på Gottland, 1 och en dansk, som sedermera under loppet av 1000-talet undertränger de svensk-norska runorna från deras ursprungliga område och varmed det stora flertalet runinskrifter i hela den Skandinaviska norden är avfattad. Wiramer, Die Runenschrift (1887), s. 289 f., uppfattar däremot kortkvisttypen som en lokal förenkling av den allmänt nordiska 10-typiga runraden, som O. v. Friesen kallar för den danska, vilken förenkling vunnit bifall och rätt stor utbredning, i fråga om vissa förenklingar även till Danmark. I Rökstenens första rad förekommer t tre gånger under formen T, medan t annars uti inskriften är förenklat till 1. Detta synes visa, att ristaren även kände de»danska» runformerna, av vilka enskilda förekomma även i andra inskrifter av kortkvisttyp: T t, t h, 174 Skärkind, \ a 42 Boberg, % h, 1- n, + a, 117 Slaka. Att de i Danmark begagnade runformerna varit kända i Sverige, därom vittnar ock Sparlösa-stenen i Västergötland (L. F r. Läffler, Om, Sparlösa-stenen, 190G, och S. Bugge och L.Fr. Läffler, Om Sparlösa-stenens äldre runinskrift, 1908, båda uppsatserna i Västergötlands forum.-för. tidskr. II), vars inskrift är ristad med»danska» runor, anordnade som på 117 Slaka, varmed den alltså torde vara väsentligen samtidig; en runa T I har samma form som i 43 Ingelstad. Endast såtillvida synes alltså kortkvisttypen kunna kallas»den svensknorska runraden», som den har mycket ringa gjort sig gällande på danskt område och säkerligen icke heller uppkommit i Danmark. Kortkvisttypens förekomst torde vara betygad för ungefär lika gammal tid genom Oseberg-skeppet i Norge och Rökstenen i Sverge men torde snarast böra antagas uppkommen i Sverge, då den noga skiljer på r och r, varemot i Norge därmed betecknade ljud tidigt sammanfallit. Om förenklingen företagits i Sverge, synes det ligga närmare att som dess uppkomstland tänka på Östergötland, där så många och gamla inskrifter med denna runtyp finnas, än på Gottland, varifrån blott Tjängvide-stenen är känd, men frågan därom kan icke avgöras. Då skäl alltså finnas för att antaga den vanliga 16-typiga runraden vara känd och begagnad jämsides med kortkvisttypen i Sverge, utgör den vanliga runradens allmänna bruk under 1000-talet intet införande av»danska» runor utan blott ett återtagande av de icke förenklade runformerna i den 16-typiga runraden, vilkens uppkomst ur den äldre 24-typiga Wim m er visserligen kunnat uppvisa just förmedelst de fornartade danska övergångsstenarna. I Östergötland har denna återgång till den vanliga 16-typiga runraden följt snart, då 64 Bjälbo är ristad därmed, men ock äger formen SUnil för 'son'. Det är redan nämnt, att 64 en gång har en t-runa av kortkvisttyp. Att den är yngre än inskrifterna med runor endast med kortkvisttyp, visas av att inskriftens anordning står på övergången mellan de rakliniga raderna och ormslingan. Tyvärr upplyser icke denna inskrift, vilken form av m dess ristare använde; troligen var det 9, då denna m-runa kännetecknar de inskrifter, som därefter äro närmast i ålder. 1 Enl. Schück, Stud. i nord. litt, och religionshist. 1 (1904), s. 183, tänkte sig O. v. Friesen då kortkvistrunorna uppkomna på ön Man.

13 INLEDNING. XIII 4. Formen 9 för m förekommer i följande inskrifter, som jag därför kallar m-ristningar: 77 Hovgården, 81 Högby, 131 Heda, 132 Heda (blott vänstra bistaven går in till stavens topp, m T förekommer därjämte), 193 Härberga, 200 Uddarp. Av samma ristare soin 81 Högby äro sannolikt 77 Hovgården, 82, 83 och 84 Högby samt 165 Skätininge. Av densamme som 132 Heda är säkerligen 133 Häggestad, och anordningen på 71 Dala liknar den på 193 Härberga, som åter i mycket påminner om ög. 200 Uddarp. Runan m förekommer på 133 i formen Y, på de övriga alls icke. Bland m-ristningarne synes 200 Uddarp vara den älsta, då dess inskrift är anordnad i raka rader; den synes sålunda till tiden stå inskrifterna med kortkvisttyp nära och är kanske äldre än 64 Bjälbo. Måhända utgör alltså 200 Uddarp, 193 Härberga, Ög. 71 Dala en ristares verk, som kännetecknas genom Ö att runorna äro mvcket j stora, ' liksom fallet var med 117 Slaka bland kortkvisttypens inskrifter, och att inskrifterna äro kortfattade och prosaiska. Prep, 'efter' har formen UÍtÍR. Dessa ristningar hava intet tecken till kristendom. Högby-ristaren Torkel namngiver sig på 81 och 82 Högby samt 165 Skänninge. På 83 har ormens huvud och stjärt samma form som på 81. Dessa ristningar visa dock även åtskilliga olikheter, varför det icke förefaller omöjligt, att även 77 Hovgården är ett verk av Torkel, då dess kors är en variant av det på 81 och dess kolon återfinnas 165. Tiden är för Torkels ristningar tillnärmelsevis bestämd genom hänsyftningen på slaget på Fyrisvall å 81 Högby, vilket stod c. 988, och då ristaren är kristen, har runstenen ovan hänförts till andra decenniet av 1000-talet. Av Torkels-ristningar innehålla 81, 83 och 165 vers. Heda-stenarne 131, 132 och 133 Häggestad förefalla något yngre dels genom att 9 är på övergång till T, dels genom att digrafisk beteckning inträder för monoftongerade diftonger, varom mera nedan. I 131 och 133 har f båda bistavarne lika långa, vilken form också förekommer i 92 Väderstad, 140 V. Tollstad, 142 St. Åby, av vilka 92, 142 i anordning likna Ett åldersmärke utgör betydelsen av os-runan (Þ, +), i det denna runa i äldre inskrifter brukas för att uttrycka nasalerat a och dess omljud, i yngre däremot betecknar o och dess omljud. Os-runan kan i förra fallet i korthet sägas vara a-runa, och inskrifterna a-ristningar, i senare fallet o-runa och inskrifterna o-ristningar. 1 det följande skall blott det långa o-ljudet och dess omljud tagas i betraktande, ty där U betecknar kort ljud, kan man aldrig med säkerhet veta, om uttalet varit o eller u. Följande grupper av inskrifter finnas med avseende på os-runans bruk: I. Nasalerat a och dess omljud betyder os-runan i följande inskrifter, vilkas exempel på denna beteckning anföras i parentes jämte förekommande fall av att det långa o-ljudet och dess omljud betecknas med runan u: i) 25 S. Mem (þonsa : buruþur), 2) 60 Järmsta (þonsi : askut : bruþur), 3) 74 Dala (þansi : auno : bruþur), 4) 81 Högby (o : asmutr, þansi, : þukir, muþur. bruþur, kuþr, furi, frukn, þurkil), 5) 83 Högby (o : þasi, þura, tu), 6) 92 Väderstad (þonsi), 7) 109 Frössle (onut), 8) 117 Slaka (tio), 9) 119 Slaka (sikton, þoi : buta), 10) 131 Heda (onut konb : þusi, þurkír), ii) 136 Rök (stonta, faikion, somon, o, monum, onart, on 'på', on œn, strontu, uoki, hoislar, troki, kuonar), 12) 139 V. Tollstad (août), 13) 149 Furingstad (þonsi : hrulf>, 14) 154

14 XIV ÖSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER. Styrstad (aosa : kuþan), 15) 176 Karlsland (þonsi), 16) 179 Vadstena (þonsi), 17) 181 Ledberg (þosi : þurkut, þu), 18) 196 Hulterstad (turno : þasi : UStn, bruþur), 19) 206 Viby Källgård (þonsi), 20) 229 Varby ( onta : has : urykia), 21) 234 Ö. Stenby (osmut : buruþr). Nasalerat a betecknas med U i 1) 86 Högby (-ftun), 2) 225 Lönnbro (yslakr : þ ora). En motsvarighet till denna beteckning utgör sannolikt u i 1) 151 Furingstad stun, 2) 170 Ösby halstun, Stun (: þansi). II. Följande inskrifter bruka a för nasalerat a men I som o-runa för långt ö och dess omljud: i) 22 Odcnstomta (asbiarn : urykia, þurkut), 2) Ö. Skam (stranti : þurír), 3) 3i Å (frustin, ukitrí: an), 4) 34 Lundby (þana : bruþur), 5) 42 Örevad (ruluír, þurstin : þana), 6) 45 Björnsnäs (bum : nan), 7) 47 Ilerrstaberg (þurfiuiþa, burþ : asbun), 8) 77 Hovgården (þurfast, uniþik : han, man), 9) 94 Harstad (askata, an : bunti, kuþr : taþr), 10) 96 Karleby (þaasi : þurstin, ymut, bruþur), 11) 98 Strålsnäs (þansi : kuruk), 12) 99 Hov, Mogata sn (anutr : suta), 13) 104 Gillberga (ruþr, bruþur, kuþr : ailati), 14) i05 Kärna (þurstin, buta: han), 15) 118 Slaka (þana : utar, bruþur), 16) 121 Slaka (bruþr : þani), 17) 122 Lambohov (anunr : bruþi, kuþan), 18) 147 Furingstad (sbakar : bruþur. sun), 19) 153 Styrstad (hruríkr, fruþa : þansa), 20) 155 Sylten (þurfriþ : askut, þasi), 21) 157 Tingstad (bru : afriþ), 22) 161 Kimstad (bryþr, muþír : aut : has), 23) 162 Kullerstad (bru : ian), 24) 165 Skänninge (þurun, bruþr, þurkil : þansi : aufti), 25) I80 Gammalkil (haltan : hrulf, kuþ), 26) 186 Frackstad (kut : anun), 27) 190 Nybble (aguta), 28) 201 Veta (brilþur, kuþan : has), 29) 220 Törnevalla (þasi, tanski : buta, kupan), 30) 222 Törnevalla (þana : þuri), 31) 223 Stratomta (þansi, halftan, astriþ, estriþ : bunta : ausualti), 32) 228 Tuna bro (ufak : buanta), 33) 232 ö. Stenby (þasa : þurkír, bruþur), 34) 235 Ö. Stenby (ufagr : þansa). III. I följande omskrifter betecknas ö och dess omljud med U utan att exempel på nasalerat a och dess omljud förekomma: 1) 6 Orlunda (-bru-), 2) 9 Vinnerstad (muþur), 3) 10 L. Greby (kuþan : &rou), 4) 111 Landeryd (bruþur), 5) 112 Hjulsbro (buta, kuþan : uluf), 6) 11 Vårdsberg (þuri), 7) 14 Konungsund (ruar), 8) 15 Svensksund (buta), 9) 16 Kuddby (-uþur), 10) 18 Kuddby (bruþr), 11) 23 Örminge (övergångssten: rouþa : þurlakr), 12) 32 Å (þurburn, þurkl), 13) 40 Vallers tea (bruþur), 14) 43 Ingelstad (sul), 15) 46 Herrstaberg (bruþur, sulfu), 16) 66 Bjälbo (bruþur, halkuþan), 17) 70 Ekeby (þurkut), 18) 82 Ilögby (þurkil : þasi), 19) 84 Högby (þurkil), 20)85 Högby (þuri), 21) 89 Skrukeby (bruþur), 22) 91 Järstad (yuia), 23) 93 Iladdestad (buta), 24) 103 Kaga (liþbufa), 25) 120 Slaka (þurburn), 26) 123 Lambohov (þuri), 27) 124 Lambohov (utar), 28) 127 Vallingedal (hua), 29) 128 Linköping (bunta, bruþ), 30) 129 Linköping (ulaf, bruþur), 31) 130 Linköping (iuar, kuþan), 32) 132 Heda (bru), 33) 133 Häggestad (bruþur), 34) 140 V. Tollstad (butn), 35) 143 St. Åby (bruþur), 36) 145 Dagsberg (furs), 37) 150 Furingstad (þurilll, þur-), 38) 166 Skänninge (þrunt, bruþr), 39) 172 Skärkind (rustin, kuþan), 40) 184 Sjögestad (þura, buþur), 4i) 188 Bankoberg (þurstn), 42) 189 Bo (bruþ), 43) 192 Rakered (þura, bunta), 44) 194 Härberga (kruk, bunta, þuru), 45) 197 Sörby (uikutr, þurkut, bruþur), 46) 198 Normlösa (urauaþi : llluf), 47) 205 Viby (buta), 48) 207 Enebacken (ufag, muþurbruþur), 49) 208 Enebacken (ufag), 50) 212 Ålbäcken (bru, buna), 51) 214 Egeby (ufak, bru), 52) 225 Ilögtomta (þrunt, þurtsin), 53) 230 Akerby trappbacke (þulír), 54) 231 Ö. Stenby (iyan), 55) 237 Allonö (bruþur). IV. Framför bortfallen eller befintlig kvarstående nasal förekommer i övrigt i följande inskrifter a-runan: i) 20 Hjärtrum (branti, þana), 2) 26 Ö. Skam (anuntr), 3) 29 Skjorstad (asa: þorkesl, bonta, þorkun), 4) 44 Björnsnäs (þansi), 5) 54 Väversunda (as-), 6) 57 Väversunda (asmuntær), 7) 67 Ekeby (þana), 8) 148 Furingstad (þasi, asmut), 9) 163 Skattna (atisa, hans : aut), 10) 170 ösby (þansi»: halstun, stun), li) 191 Nybble (þasi), 12) 219 Lundby (þansi), 13) 232 Ö. Stenby (akuti, þansi, asbirn). V. Följande inskrifter uppvisa os-runan som o-runa: 1) 2 Orlunda (-iotui, aok : bruþr), 2) 23 Örminge (övergångssten: rouþa, þurlakr), 3) 29 Skjorstad (þorkesl, bonta, þorkun : asa), 4) 35 Fornåsa (ro, ok, raþborhar, biþeom : hans), 5) 37 Fornåsa (aok), 6) 39 Skeppsås (ok, kiloh, n-oster, ro), 7) 41 Alvestad (bro-: hans), 8) 49 Rogslösa (to : asu), 9) 51 Väversunda (koþ, sihol :

15 INLEDNING. XV hans), 10) 52 Väversunda (ioril : bruþr), il) 68 Ekeby (övergångssten: ouint : bru, bruþur : han), 12) 74 Hov (siaol), 13) 75 Hov (moþu-), 14) 78 Högby (-oþan), 15) 142 St. Åby (foþur), 16) 151 Furingstad (bruþur: turbioi'n : Stun : þansi), 17) 156 Tingstad (tola, þorlak), 18) 160 Kimstad (koþan : buta), 19) 177 Söderköping (þorkaír, tofa : asa), 20) 213 Västerlösa (siol, moþír : hans), 21) 217 Oppeby (oniþikr, biorn), 22) 113 Nykvarn (bofa, aouk, totur, seol), 23) 220 ö. Skrukeby (uibiora, koþna : hnas), 24) 226 Lönnbro (þora : yslakr). Att i regel de inskrifter äro äldre, där nasalerat a betecknas med O, än de, i vilka a förekommer på dess plats, framgår med säkerhet av, att nasalitetens beteckning med O är bäst genomförd i de ålderdomliga inskrifterna av kortkvisttypen. Flera av inskrifterna i grupp I hava redan av andra skäl betecknats som ålderdomliga: 71 Dala, 81, 83 Högby, 99 Väderstad, 117 Slaka, 131 Heda, 136 Rök. Nasalerat a betecknas alltså i 21 inskrifter genom 0, och i dessa betecknar I förekommande fall av o och därmed besläktade ljud, men uti ej mindre än 34 inskrifter står a, där man kan vänta nasalering hos a, ehuru U står för o och därmed besläktade ljud. Till vilkendera gruppen var och en av de 55 inskrifterna hör, i vilka U tjänar som o-runa men intet fall av nasalerat a förekommer, kan blott undantagsvis genom deras samhörighet med andra inskrifter avgöras, liksom man även blott genom sådan jämförelse kan veta, om I eller 0 varit o-runa i de inskrifter, i vilka a brukas för nasalerat a och intet I eller 0 förekommer. Uti 24 inskrifter brukas 0 som o-runa. Men även a brukas för nasalerat a i så gamla inskrifter som Högby-stenarna, å vilka nasaliteten betecknas i prep. 0 men icke i þansi, þasi, asmutr. Då nu Högby-stenarna synas tillkomna c. 1020, men 181 Ledberg, som tyckes böra antagas ristad efter 1030, har beteckning för nasaliteten i þosi, har antagligen bruket växlat under några årtionden, så att nasaliteten hos a än betecknades genom 0, än lämnades obetecknad, i det a användes som tecken för nasalerat a, vilket senare skrivsätt blev allt vanligare, varom de många inskrifterna i grupp II och IV bära vittne. Under denna tid, då nasalerat a så småningom upphörde att betecknas med 0, hann hr- utbytas mot r-, ty 149 Furingstad förekommer hrulf jämte þohsí, 153 Styrstad llpuríkr järnte þansa, 180 Gammalkil hrulf jämte haltan och 14 Konungsund ruar, isl. Hróarr, vilket visar, att hr- blivit r- medan ännu U brukades soin o-runa. Till dessa runstenar hör ock 155 Sylten (askllt, þasi : þlirfriþ), som är en Ingvar-sten och troligen alltså tillkommen några år efter 1041, då Ingvar uppgives hava fallit. I Södermanland brukas på de flesta Ingvar-stenar 0 som a-runa, men på Vanstastenen som o-runa, vilket bruk alltså kan sägas uppkomma c Inskrifterna med 0 som o-runa böra alltså vara yngre än c Med avseende på sin förekomst och beskaffenhet bilda runstenarne med 0 som o-runa tvenne grupper. Mindretalet äro av gråsten och resta i bygden, nämligen 23 Orminge, 29 Skjorstad, 217 Oppeby, 226 Lönnbro, och denna grupp hava förvisso även 68 Ekeby, 151 Furingstad, 156 Tingstad, 177 Söderköping tillhört, ehuru de flyttats från sin gamla plats för att användas i byggnader. 4 Då denna grupp runstenar tillkomino, hade alltså ännu icke seden uppkommit att begrava och lägga vård på kyrkogården, och deras tid bör alltså bestämmas till åren närmast efter c Den andra gruppens runstenar äro åter liggande gravstenar av kalksten med inskriften längs kanterna och mittytan fylld av konstfullt flätade ornamentslingor samt förekomma

16 XVI ÖSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER. alla i och vid kyrkor och böra därför anses tillhöra en tid, då kyrkan och kyrkogården användes till begravningsplats. Åtminstone vissa av de lagda gravstenarne av kalksten kunna emellertid icke heller vara mycket yngre än c. 1050, då två av dem, 6 Orlunda och 198 Normlösa, höra till dem, å vilka ännu U brukas soin o-runa. Närmast efter 1000-talets mitt böra väl sådana av dessa gravstenar förläggas, i vilkas inskrifter runorna brukas i samma betydelse som på runstenarne ute i bygden, och detta är fallet med 41 Älvestad, 51, 52 Väversunda, 218 Västerlösa, 74, 75 Hov, 78 Högby, 160 Kimstad, 220 Ö. Skrukeby. Dessa gravstenar äro jämnbreda eller obetydligt avsmalnande åt ena ändan och av kalksten från Östergötland. De gravstenar åter, som äro mycket smalare i ena ändan, nämligen 35 Fornåsa, 39 Skeppsås, 49 Rogslösa, hava inskrift i det stungna runalfabetet med skillnad mellan I a och \ I Q och * 0 och med n K, t 1 men utan skillnad mellan r och R. H. Hildebrand, VHAA. Månadsblad 1897, s. 100, hänför ornerade gravhällar av denna form till senare delen av 1100-talet och första början av 1200-talet. Då Ög. 35, 39 och 49 alldeles sakna ornamentik, höra de måhända till denna gravhällstyps tidigaste skede och kunna kanske dateras till c En mellanställning mellan de båda grupperna intager 113 Nykvarn, som är av granit och varit rest, som det synes, vid en bro över Stångån, men har en ornamentik som liknar gravstenarne av kalksten, med inskriften längs kanterna. Inskriften övergår emellertid ock på vissa av slingorna på mittytan, vilket aldrig är händelsen med gravstenarne av kalksten. Utan o-runa äro följande kalkstenshällar av den äldre typen: 3, 4, 5 Orlunda, 65 Bjälbo och 141 V. Tollstad. Vissa av de med avseende på os-runans bruk anförda beteckningarne tarva en särskild belysning. Uti aosa Asa 154 Styrstad har ristaren använt den nya beteckningen a, som ej uttrycker nasaliteten, men ansett sig till förklaring böra bifoga även 0, som av gammalt brukats som tecken för nasalerat a. Då vacklan mellan den äldre seden att beteckna nasalerat a genom 0 och den yngre att genom bruket av a lämna den obetecknad synes hava varit rätt långvarig, kan av beteckningen aosa ingen närmare slutsats dragas angående tiden för 154. En med aosa 154 likartad företeelse utgör rouþa Rød ha 23 Orminge och OUÍnt Øvind 68 Ekeby. I dessa är 0, den yngre beteckningen för 0, förklarad genom den äldre U, som i båda inskrifterna i andra ord är o-runa. Då 68 Ekeby troligen nämner samme VæringR, som rest 111 Landeryd, vilken åter är rest över en, som varit med Knut den store , och 0 icke torde kunna antagas brukas som o-runa förrän c. 1050, kan icke Ollint 68 och troligtvis icke heller rouþa 23, där U eljest är o-runa, förklaras som ett tecken till att 0 allmänt brukas som o-runa, men dessa ristningar kunna väl utgöra ansatser till en sådan utveckling. Då yslakr Asläkr 226 Lönnbro förekommer jämte þora, torde det antyda, att u-omljud i As- understundom förekom, vilket ock ausualti Asvaldi ög. 224 Stratomta giver vid handen. Om runenamnet äss även ibland haft en u-oinljudd växelform, kan denna tänkas understundom lagd till grund för runans ljudvärde, varigenom 0 redan tidigt emellanåt kunnat brukas soin o-runa.

17 INLEDNING. XVII Wimm er, Die Runenschrift, s. 195 f., antager, säkert med rätta, att lån av det engelska runenamnet ös föranlett användningen av O som o-runa, men det synes, som om man genom den u-omljudda växelformen av det nordiska runenamnet skulle kunna förklara åtminstone åtskilliga av de fall, där 0 brukas som o-runa före c Ett, annat» m m dylikt fall utgör foþur 142 St. Aby, vilken inskrift genom risþl och f med lika långa bistavar visar sig samhörig med de ålderdomliga Heda-stenarne från början av ioootalet. A. Ivock, Sv. ljud/list. I, 368, Uml. u. Brech., s. 192, anser u-omljudet uppkommet i sammansättningar med -fadher som sista led och därifrån överfört till det enkla ordet. Wimmer, Danske Runertiindesmœrker I, s. XLVIII f., stannar vid en liknande förklaring för oft 'efter' på Vedelspangstenarne I II, och oftír Skovlænge, som han sammanställer med auft Glavendrup och anser uttalat øft{ir), men anser i detta ett nasalt uttal utvecklat, som betecknats med 0. Utgår man från den u-omljudda formen av runenamnet, synes hypotesen om ett nasalt uttal av øf t icke behöva tillgripas: oft är en naturlig beteckning för øft, om o är o-runa. G. Ett medel att åtskilja äldre och yngre inskrifter utgör ock pret. ind. av verbet 'resa', som i äldre inskrifter ändas på -þi (-þll), i yngre på -ti (-tu); fördelningen på inskrifter synes av ordförteckningen. Jämföres förekomsten av ändelserna -þi (-þu) och -ti (-tu) med föregående ålderslistor, befinnes, att ingendera förekommer i kortkvistgruppen men -þi (-þu) i 64 Bjälbo och i m-ristningarne 81, 131, 132, varav framgår, att denna ändelse tillhör det äldre språket. Av inskrifterna med 0 som a-runa förekommer dessutom -þi (-þu) i 71 Dala, 92 Väderstad, 109 Frössle, 149 Furingstad, 176 Karlslund, 196 Hulterstad, däremot -ti (-tu) i 25 S. Mem, 229 Varby, 234 Ö. Stenby. Bland inskrifterna med a för nasalerat a men U soin o-runa förekommer -þi m i 24 Lundby, Â sn, 42 örevad, 64 Bjälbo, 96 Karleby, 153 Styrstad, och -ti (-til) i 22 Odenstomta, 47 Herrstaberg, 99 Hov, Mogata sn, 104 Gillberga, 105 Kärna, 118, 121, 122 Slaka, 155 Sylten, 161 Kimstad, 165 Skärminge, 180 Gammalkil, 186 Frackstad, 190 Nybble, 201 Veta, 221 Törnevalla, 233 Ö. Stenby- Biand inskrifterna med a för nasalerat a och intet exempel på o-runa förekommer -þi (-þu) i 20 Hjärtrum, 67 Ekeby, 191 Nybble, 219 Lundby, och -ti (-tu) i 26 ö. Skam, 44 Björnsnäs, 148 Furingstad, 163 Skattna, 170 Ösby. Av inskrifter ined U som o-runa utan exempel på nasalerat a förekommer -þi (-þu) i 112 Hjulsbro, 11 Vårdsberg, 15 Svensksund, 18 Kuddby, 85 Högby, 93 Haddestad, 132 Heda, 133 Kaggestad, 143 St. Âby, 197 Sörby, 208 Enebacken, och -ti (-tu) i 111 Landeryd, 14 Konungsund, 46 Herrstaberg, 214 Egeby, 89 Skrukeby, 103 Kaga, 120 Slaka, 129 och 130 Linköping, 172 Skärkind, 184 Sjögestad, 189 Bo, 207 Enebacken, 212 Ålbäcken, 228 Tuna, 230 Åkerby trappbacke, 237 Ållonö. Uti inskrifter med 0 som o-runa förekommer varken -þi (-þu) eller -ti (-tu). Visserligen finnes -þi 145 St. Aby, men denna inskrifts 0 har en egendomlig ställning, se ovan rad 4 f. och s. xxn. Andeisen -ti (-tu) brukas icke blott på Ingvar-stenen 155 Sylten utan iften på de runstenar, som kunna sättas i förbindelse med Knut den store: 111 Landeryd och 103 Kaga, men 81 Högby, som hör till m-stenarne och nämner slaget på Fyrisvall och kanske är in Östergötlands runinskrifter.

18 XVIII ÖSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER. tillkommen före år 1020, har -þi. i allmänhet tillhöra de tyå första tiotalen av 1000-talet. Man synes då böra sluta, att runstenarne med -þi En samtida växling visa Ög. 208 Enebacken, uigi : risþ : sten : - - uftír : ufag : faþur : sin, och Üg. 207 Enebacken: riþulf : auk : kírí : ristu : sten : þensi : iftír : ufag : muþurbruþur : sin : buta : kuþan, då det knappt kan betvivlas, att den avlidne är samma person i båda inskrifterna. Nästan samtida äro ock: 210 Kårarp med resþi, som Toste reste efter sin fader, och 209 Enebacken, med risti, som säkerligen samme Toste reste efter sina brorssöner; 210 kan på grund av innehållet antagas något litet äldre än 209. Måhända är Stenby med raisþi av samma ristare som 234 ib. med risti och 235 med uist. 7. Av stor vikt både för språkhistoriens och runinskrifternas kronologi är det att pröva, huruvida de gamla diftongerna æi, au, øy, som en gång måste hava funnits i fsv. likaväl som i fornnorska och isl., ännu äro i behåll på de östgötska runinskrifternas tid eller då redan sammandragna till monoftongerna é, ø, ø, och denna fråga må alltså nu undersökas. I. Monoftongisk beteckning av de ursprungliga diftongerna æi, au, øy förekommer i följande inskrifter: 1) 3 Orlunda (Stin), 2) 9 Vinnerstad (sitn), 3) 13 Konungsund (sikstin, risti, Stifl), 4) 14 Konungsund (risti, stan), 5) 15 Svensksund (risþi), 6) 10 Kuddby (ris-), 7) 18 Kuddby (Stin), 8) 21 Iugelstad (itin), 9) 31 Å (frustin, stin, uk), ío) 32 Å (sin, stin), ii) 35 Fornåsa (ok, þera), 12) 39 Skeppsås (ok, kiloh, þera), 13) 40 Vallerstad (þusi), 14) 46 Örevad (resþi, stin, þurstin), 15) 46 Herrstaberg (risti, Sten), 16) 49 Rogslösa (sten), 17) 51 Väversunda (Stin), 18) 56 Väversunda (stin), 19) 60 Järmsta (stin), 20) 64 Bjälbo (risþu, Stin, rist), 21) 67 Ekeby (resþi, stin, karna), 22) 76 Hov (þer), 23) 77 Hovgården (Stin, rist), 24) 82 Högby (rist, stin, uint, hugbu), 25) 83 Högby (stin, suin), 26) 85 Högby (risþi), 27) 89 Skrukeby Holagård (risti), 28) 91 Järstad (Stin), 29) 92 Väderstad (kitulfr, uk, suin, risþu, stin), 30) 96 Karleby (þurstin, risþi, Stia, ymut), 31) 97 Grönlund (risþi, stin, uistin; diagraf(?) saul), 32) 98 Stråisnäs (ris-, stin), 33) 101 Gillberga (risti, stin), 34) 105 Kärna (þurstin, risti, stin), 35) 107 Kärna (istina), 36; 108 Kärna (-isþi), 37) 109 Frössle (risþi, stin), 38) 111 Landeryd (resti, Stan), 39) 112 Hjulsbro (risþi, Stin), 40) 115 Ånväga (risþi, stin), 41) 117 Slaka (Stin?), 42) 118 Slaka (restu, Sten), 43) 119 Slaka (Stin), 44) 120 Slaka (resti, Sten), 45) 121 Slaka (þer, restu, Sten), 46) 122 Slaka (risti, omställning uais), 47) 123 Slaka (stin), 48) 124 Slaka (stin), 49) 131 Heda (þurkír, resþi, þusi), 50) 140 V. Tollstad (suin), 51) 142 St. Åby (risþi, Stin), 52) 143 St. Åby (sueni, risþi, stin, kut), 53) 146 Dagsberg (stin), 54) 163 Skattna (risti, Sten, diagraf: aut), 55) 167 Skänninge (suin?), 56) 170 Ösby (halstun, risti, stun, sin), 57) 172 Skärkind (kutr, uk 3 g., rustin, þír, ristu, stin), 58) 176 Karlslund (rasþi, Stin), 59) 179 Vadstena (stin), 60) 180 Gammalkil (rist, Stin), 61) 181 Ledberg (þurkut, uk, þu, Sti?), 62) 183 Kärrsjö (risti), 63) 187 Hackstad (yustin, risti), 64) 188 Bankeberg (irst), 65) 189 Bo (rist, Stin), 66) 190 Nybble (risti, istin), 67) 191 Nybble (risþi, Stan), 68) 192 Rakered (risa, Stin), 69) 193 Härberga (sistin, risþ-, kermut), 70) 196 Hulterstad (risþi, sten, ustn), 71) 197 Sörby (uikutr, risþi, Stina, þurkut), 72) 198 Normlösa (urauaþi), 73) 199 Sya (risti), 74) 200 Uddarp (kírma), 75) 202 Gottlösa (kírí, risti, stina, stinkl, þír), 76) 203 Gottlösa (risti, stin), 77) 204 Viby (risþi, stin), 78) 205 Viby (resþi), 79) 206 Viby Källgård (-ten), 80) 207 Enebacken (kírí, ristu, Stin), 81) 208 Enebaeken (risþ, Sten), 82) 210 Kårarp (resþi), 83) 214 Egeby (risti, stin), 84) 220 Ö. Skrukeby (suen), 85) 221 Törnevalla (Stin), 86) 225 Högtomta (tsin, þurtsin; digraf: raiti), 87) 228 Tuna bro (rastu), 88) 230 Åkerby trappbacke (resti, Sten), 89) 233 Ö. Stenby (risti, Stin, þurkír), 90) 234 Ö. Stenby (risti, Stin), 91) 235 Ö. Stenby (uist, Stin). II. Blandad monoftongisk och diftongisk beteckning av de gamla diftongerna æi, au, øy: 1) 10 L. Gréby (risti, stin, kair : lih), 2) 11 Vårdsberg (aystin, risþi, Stin), 3) 20 Iljärtrum (hulmkír, þaír, raisþu, stin), 4) 22 Odenstomta (þír, auk, raistu, stain), 5) 30 Skjorstad (siksten, rasti, stain, austr, tauþr), 6) 34 Lundby, A sn (raisþi, Stin), 7) 41 Alvestad (kitar, beír), 8) 44 Björnsnäs (raisti, Stin, digraf: aiftr),

19 INLEDNING. XIX 9) 45 Björnsnäs (sikrif, auk, digrafer: haukua, haili, þaisi 2 g., kairþu, aiftîr), 10) 47 Herrstaberg (risti, stin, auk), ii) 62 Biskopsberga (eystin, raisti, stin), 12) 66 Bjälbo (ristþi, stin, suain), 13) 68 Ekebv (suina, ouint, tauþer, (s)kaiþ), 14) 71 Dala (risþi, stin, auno), 15) 81 Högby (resþi, stin, austr 2 g., tauþr. rist; digraf: eataþis, aitaþis), 16) 84 Ilögby (þau, risþtu), 17) 88 Axstad (austin, risþi, stin, digraf ayftír), 18) 94 Harstad (askata, þau, risþu, laþr), 19) 99 HOT, Mogata sn (kírmutr, auk. JÍR, ristu, sten, digraf (?) saul), 20) 128 Linköping (santau, risa, stain, auk 2 g.), 2i) 129 Linköping (auk, sikstain, kírí, þaír, ristu, stain), 22) 147 Furingstad (suin, þaim), 23) 148 Furingstad (resti, stein), 24) 153 Styrstad (risþi, stain, digraf: asbaun), 25) 155 Sylten (risti, askut, kauta, Stin, kuti), 26) 161 Kimstad (þer, ristu, stein, auk, digraf: aut), 27) 165 Skänninge (risti, auk, þír, krist, stin, digraf: aufti), 28) 166 Skänninge (auk, risti, Stina), 29) 184 Sjögestad (risti,.tauþr), 30) 194 Härberga (auk, ris-, stin), 31) 201 Veta (auk, þer, restu, Stein), 32) 209 Enebacken (risti, stin, auk), 33) 211 Mörby (raisþi, sten), 34) 212 llbäcken (risti, stina, auk), 35) 215 Lägernäs (raisþij stan), 36) 113 Nykvarn (resa, sten, aouk, þera), 37) 219 Lundby, Lillkyrka sn (aukautr, risþi, stin), 38) 221 Törnevalla (aytr, rasti, stin), 39) 223 Törnevalla (-rstin, raistþi, stain), 40) 226 Lönnbro (auk, þír, reisa, tsin), 41) 231 Ö. Stenby (suin, ak 2 g., tsin, þaír, tsinar 2 g.; digraf: auftír), 42) 232 Ö. Stenby (auk, þír rasa tsin), 43) 237 Ållonö (þurtsin, uk, þaír, raistu, stin). III. Diftongisk beteckning av de gamla diftongerna æi, au, øy: i) 2 Orlnnda (aok, -eír), 2) 8 Kälvesten (þau, auint, austr), 3) 23 Örminge (raisa, stain, rouþa, auk), 4) 24 Örminge (raif), 5) 25 S. Mem (raisti, Stain), 6) 26 Ö. Skam (raisti, Stain), 7) Ö. Skam (Stain, kautaun 2 g.), 8) 37 Fornåsa (aok), 9) 38 Boberg (stain), 10) 53 Väversunda (suein?, stein?), 11) 61 Fl istad (raisþi, stain, aus(t)bun), 12) 73 Hov (suein), 13) 74 Hov ( sein, digraf: siaol), 14) 86 Högby (-tein), 15) 79-8O Högby (-iau-), 16) 93 Haddestad (þiuþreiþr, reisþi, stein), 17) 100 Ringarum (suain, auk, suainaltr, raistu) 18) 103 Kaga (raisti, stain), 19) 130 Linköping (raisti), 20) 132 Heda (hulmstein, reisþi stein, auk), 21)133 Häggestad (reisþi, stein, þeim), 22) 135 Gärdslosa (skaukr, auk, reisþu, stein), 23) 136 Bök (faikion, hraiþkutum, hraiþmarar, tuaír 2 g., hraiþulfan, uaim, digraf (?) raiþ. þiaurikr), 24) 141 V. Tollstad (auk), 25) 144 Ödeshög (reisþi, stein), 26) 145 Dagsberg (austr), 27) 149 Furingstad (sikstain, raisþu, -tain), 28) 150 Furingstad (auk), 29) 152 Agetomta (raisa, Stain, sihstain, digraf: aeftír, saul?), 30) 154 Styrstad (auar, auars, digraf: aosa), 31) 156 Tingstad (reisa, Stein), 32) I6O Kimstad (keírulr), 33) 162 Kullerstad (haita), 34) 169 Gistad (kair, raisti), 35) 175 Skärkind (raif), 36) 177 Söderköping (auk, þarkaír, reisa), 37) 186 Frackstad (raisti), 38) 213 Västerlösa (steinlauk, stein), 39) 217 Oppeby (reisír. stein, krein, auk, steinu), 40) 224 Stratomta (þau, raisa, stain, auk; digraf: ausualti, (?)aukmuntr), 41) 229 Varby (austaen, auk, raistu, haíra), 42) 236 Ö. Stenby (raisþi, stain, aystain). Digraf för enkelt ljud finnes dessutom i 33 A (aiftr, saibiurn) och 139 V. Tollstad (aot). Till de åldersklasser av inskrifter, som på olika sätt vunnits, förhåller sig förekomsten av monoftongisk beteckning för de gamla diftongerna æi, au, øy på följande sätt: I kortkvisttypens inskrifter förekommer blott diftongisk beteckning med undantag av- Il? Slaka, som ju även visar yngre utvecklingar av kortkvistrunorna. Det synes då icke böra betvivlas, att de gamla diftongerna æi, au, øy ännu förefunnits i Östergötland inpå 900-talet, då de betecknas i skrift till c Under senare hälften av 900-talet torde de emellertid hava blivit sammandragna: dift. æi till ê, au till 0 och øy till 0, ty i de inskrifter, som följa på kortkvisttypens i ålder, finnas övervägande enkla tecken för de gamla diftongerna, såsom fallet redan var i en inskrift av kortkvisttypen, nämligen 117 Slaka. Uteslutande monoftongisk beteckning visa 64 Bjälbo, 77 Hovgården, 131 Heda, 193 Härberga, 200 Uddarp, 82, 83 Högby, 92 Väderstad, 140 V. Tollstad, 142 St. Aby =10. Monoftongisk beteckning för æi men diftongisk för au förete 81, 84 Högby och 165 Skänninge = 3.