Min IT-historia ( )

Transkript

1 Min IT-historia ( ) Per-Ola Eriksson Fatburs Brunnsgata 21, 5 tr STOCKHOLM Födelseår: 1944 e-post: per-ola@fatburen.org Bakgrund Jag föddes i mars 1944 på Östhammars BB. Mina föräldrar, jag och min 2 år äldre syster bodde då i Häverödal i närheten av Hallstavik i nordöstra Uppland. Pappa var på den tiden mejeriarbetare och vi flyttade runt i Roslagen i takt med att mejerierna lades ner. Det pågick en strukturrationalisering inom mejerinäringen i Sverige på 40-talet. Vi hamnade så småningom (1947) i Stockholm där pappa fått jobb på NENs mejeri. Vi flyttade in i ett alldeles nybyggt bostadsområde i Ekensberg, en del av Gröndal. Pappa slutade ganska snart på mejeriet och började istället som spårvagns- och busskonduktör i Stockholms Spårvägar. Han jobbade sedan i spårvägens vagnhallar under stor del av 50-talet. Pappa hade senare diverse jobb inom städning och lager. Mamma var sömmerska och satt hemma och sydde kläder på beställning. Jag minns bl. a att hon sydde barnkläder till en firma som hette Bruses. I mitten av 50-talet började hon som städerska hos ASAB där hon så småningom blev inspektris och slutligen fram till pensionen jobbade på planeringsavdelningen. Min barndom var väl som de flestas på 40- och 50-talet, relativt fattigt men ingen direkt nöd. Det som ibland kunde upplevas som nöd var väl att pappa hade alkoholproblem, vilket ibland var ganska jobbigt både för mamma och för oss barn. Detta faktum har dessutom i hög grad påverkat mitt liv. Att pappa förlorade jobb eller missade möjligheter att avancera på grund av alkoholen ledde till att jag någon gång i 12-årsåldern tog ett heligt löfte av mig själv att inte misslyckas som pappa. Det i sin tur har väl lett till allt för högt ställda krav på mig själv många gånger. Jag började skolan 1951 i Liljeholmens skola. Ett skolhus som finns kvar än idag. Där bedrevs en speciell pedagogik som kallades Örjansskolan vilken bl. a innebar att man inte hade några läxor. I tredje klass flyttades min klass över till Blommensbergsskolan i Gröndal. Där gick jag till jag slutade min skolgång 1960 på våren. Blommensbergsskolan hade en sk. inbyggd 3-årig realskola. Min högsta skolning före yrkeslivet är alltså en avlagd Realexamen. Jag trivdes väl ganska bra i skolan men vill minnas att jag inte var någon mönsterelev. Jag hade nog som de flesta av mina kompisar slutat efter åttan om inte min lärare i sjätte klass påverkat mig att börja i realskolan. Efter avlagd realexamen var det aldrig tal om att börja i något gymnasium vilket väl annars var den vanliga fortsättningen för dem som gått ut realskolan. För mig var det ganska naturligt och kändes nog också som förväntat att jag skulle börja bidra till familjens försörjning. Sida 1 (15)

2 Framtidsutsikter Under stor del av min barndom tillbringade jag somrarna hos släktingar i Roslagen. Under de somrarna lärde jag mig mycket praktiska saker som att köra traktor, köra räfsa efter häst, att slå med lie men framför allt att snickra. Hemma i stan hade jag en egen liten snickarbod nere i källaren i hyreshuset där vi bodde. Jag fick disponera en del av det relativt stor källarkontor som hörde till lägenheten. Där tillverkade jag diverse saker i trä. Mina föräldrar trodde nog att jag som vuxen skulle bli hantverkare av något slag. Ett annat av mina intressen i tonåren var fotografering. Det intresset trodde jag själv skulle leda till ett yrke så småningom. Sommaren 1959 jobbade jag i en fotobutik och sålde kameror och film samt framkallade film i en mörkrumsanläggning.. Det jobbet fick jag bl. a tack vare att jag själv byggt mig en fungerande förstoringsapparat av en gammal mjölkflaska, en begagnad bälgkamera och diverse linser. Allt monterat på ett egenutvecklat stativ där hela anordningen steglöst kunde flyttas upp och ner. Efter realexamen hade jag sökt till en teknisk utbildning hos DeLaval Ljungströms turbin AB i Nacka. Utbildningen skulle leda till ett konstruktörsjobb. Man skulle ha lön under utbildningstiden. För att antas till utbildningen skulle man genomgå ett test vilket jag gjorde under våren Resultatet skulle meddelas i augusti samma år. Jag behövde därför ett jobb över sommaren Min bästa kompis från realksolan, Lasse, hade fått sommarjobb på försäkringsbolaget Thules hålkortsavdelning för sakförsäkringar. Jag gick också till Thules personalavdelning och frågade om de hade något jobb till mig. Första gången fick jag nej, de hade inga sommarjobb att erbjuda. Jag gav mig dock inte utan gick dit gång på gång och frågade och så småningom fick jag ett jobb på Thules hålkortsavdelning för livförsäkringar. En våning ovanför där Lasse jobbade. Mina första arbetsuppgifter var att sammanställa dödsfallsstatistik. Då sommaren var över och jag fick besked om att jag kommit in på utbildningen till turbinkonstruktör hos DeLaval Ljungströms, tackade jag nej. Jag tyckte jag hade ett bra jobb och jag tjänade ju hela 450 kr per månad, plus fri lunch. Introduktion till dator-/datatekniken Introduktion till datorer och datateknik fick jag redan första dagen på Thule. Thule hade en dator IBM650 vilken förevisades med stolthet av min blivande chef. Han berättade om hur många additioner och subtraktioner den kunde utföra per sekund. Han visade också de övriga hålkortsmaskiner som fanns på avdelningen. Under sommaren 1960 började jag så småningom att arbeta med de hålkortsmaskinerna. Jag tog själv fram underlag för månadsrapporter till Kungliga Försäkringsinspektionen. Månadsrapporterna avsåg försäljningen av nya liv- och pensionsförsäkringar. I rummet där jag hade mitt skrivbord jobbade förutom jag bara kvinnor. Huvuddelen av arbetsuppgifterna bestod i att göra statistikavstämningar och förbereda underlagen för all rapportering till inspektionen. Där jobbade en dam som hette Märta Flodin, jämngammal med min mamma. Hon blev nog lite som en extramamma åt mig på jobbet. Vi hade en mycket fin relation. När man skulle framställa rapportunderlagen skulle hålkorten som stansats sorteras med sorteringsmaskin. Möjligen gjorde också samsortering med andra kort i en collator. Slutligen gjordes summeringar och utskrift i en tabulator. När det drog ihop sig till årsskifte var det dags att förbereda de stora reservräkningarna som skulle göras i IBM650. Då skulle hela beståndet av Grundkort Sida 2 (15)

3 och Årskort sorteras och samsorteras. Bestånden bestod av hundratusentals hålkort. Sorteringsarbetet pågick i veckor och korten travades under arbetet i speciella skåp som stod efter väggarna i maskinrummet. Sorteringen skedde ju en kolumn i taget och efter ett givet mönster allt efter hur slutmaterialet skulle grupperas. IBM650 läste in alla hålkort som hörde till en försäkring, gjorde en bearbetning i ett program och stansade ut ett nytt Årskort. Därefter gjorde efterbearbetningar i de andra maskinerna och slutligen utskrift i tabulator. För att styra både collatorer och tabulatorer kopplades boxar. Ett stort antal sladdar som skulle transportera avläst information från hålkorten till olika räkneverk och övriga funktioner i maskinen. De personer som programmerade datamaskinen IBM650 var mytomspunna personer med mycket speciella egenskaper enligt chefen. Det var något att sträva efter för det fåtal som hade förutsättningarna. Själv nådde jag endast till positionen som operatör för 650-maskinen innan den pensionerades och skänktes till tekniska museet 1965 (se bild). Det var under den tid då Rune Brandinger var vår ADB-chef. Jag vid Thules IBM650 i samband med att den skänktes till Tekniska Museet Maskiner och tekniker På Thules hålkortsavdelning för Livförsäkring fanns förutom IBM650 ett maskinrum för statistikbearbetningar (där jag jobbade) och ett maskinrum för övriga bearbetningar, främst avisering och redovisning. Maskinparken bestod av sorteringsmaskiner IBM082 och IBM092, gruppstansmaskiner (gangpunchreproducer) IBM514 och 519, Collator IBM077 (senare också IBM088) samt tabulatorer IBM416 och IBM421. Stansmaskinerna var av modell IBM026 och senare. Någon enstaka handstans av modell IBM001 fanns också för korrigering av felstansningar. Då klistrade man för det Sida 3 (15)

4 felaktiga hålet lade kortet i 001-an och positionerade sig till rätt kolumn och stansade ett nytt hål. Detta dokuments rubrik stansat i ett 80 positioners IBM hålkort. Hålkortsmaskinerna var reläbaserade och det hände ibland att de inte fungerade som de skulle. Man sparkad då till frontplåten eller i svårare fall monterade man av den och knackade på reläerna för att sedan kunna fortsätta jobbet med en fungerande maskin. Detta gällde så vitt jag minns framför allt collator 077. Sorterare IBM082 Kopplingsbox Tabulator IBM421 Sida 4 (15)

5 1961 installerade Thule en av Europas modernaste datoranläggningar. Anläggningen bestod av en IBM7070 och en IBM1401 och inköptes till ett pris av 7,6 miljoner kronor bestod av: 1 centralenhet med positioners internminne 5 bandstationer, läshastighet tecken/sekund 3 bandstationer, läshastighet tecken/sekund 1 manöverbord med kortläsare bestod av: 1 centralenhet med positioners internminne 2 bandstationer, läshastighet tecken/sekund 1 manöverbord med kortläsare. 1 läs- och stansenhet, läshastighet 800 kort/minut stanshastighet 250 kort/minut 1 snabbskrivare, skrivhastighet 600 rader/minut IBM1401 anläggning Man beräknade att ca 5 miljoner hålkort skulle rymmas på 35 bandrullar och att den dagliga genomgången av försäkringsbestånden skulle ta ca 3 timmar. Anläggningen invigdes den 1 november 1961 i närvaro av bl a chefen för IBM World Trade Corporation, Mr Arthur K. Watson, USA:s ambassadör i Sverige Mr Graham Parsons och Kungliga Försäkringsinspektionens chef Richard Sterner. Både IBM7070 och IBM1401 programmerades i språket AUTOCODER, ett assamblerspråk. IBM7070 hade en fast sk. ordlängd av 10 positioner medan IBM1401 hade variabel ordlängd. Man programmerade de flesta funktioner själv men vi assembleringen lade man med en kortbunt som kallades IOCS (Input- Output Control System) vilket väl kan anses motsvara delar av dagens operativsystem. Programändringar i produktion gjordes ofta genom sk. Patchning. Det var direktingrepp i programkoden som då gjordes digitalt. Ett litet uthopp från den ursprungliga programslingan till en tilläggsslinga. Tyvärr medförde denna teknik att många system blev helt sönderpatchade och omöjliga att följa logiken för, eftersom patcharna ofta dokumenterades dåligt. Redan tidigt insåg man på Thule att standardisering krävdes vid systembygge. Den sk Thule-Ramen skapades. Det var ett regelverk för hur program skulle konstrueras Sida 5 (15)

6 och dokumenteras. De personer som utvecklade Thule-ramen tror jag var Thore Lundkvist och Lars-Erik Ohlsson. Thule konverterade under 1960-talets första hälft samtliga hålkortsbaserade system till fusionerade Thule med Skandia och Skandiakoncernen bildades. Hösten 1965 beställdes en ny dator IBM typ 360 och denna installerades i början av Vid den här tiden var fusionerna genomförda och dataverksamheten koncentrerad till i huvudsak Thules datahall på Sveavägen 44 i Stockholm. Ett stort arbete började nu med att utveckla nya system för 360-generationen. System som skulle vara mer integrerade och som skulle ersätta alla och baserade system. För alla system, gemensamma rutiner såsom avisering och redovisning skulle skapas. Det som kallades Informationssystem började växa fram runt de produktionssystem som funnits i den tidigare datorgenerationen och nyutvecklats för 360-miljön. Med de nya systemen i 360-miljö kom också de första terminalerna. Det rörde sig initialt om skrivande terminaler som användes på Skandias kundkontor. För inmatning av data till produktionssystemen övergick man från hålkort till magnetbandsinkodning. Märkligt nog hängde det gamla hålkortformatets 80 kolumner med väldigt länge även på magnetbanden. Senare infördes naturligtvis bildskärmsterminaler och de var på Skandia först av märket Stansaab, senare Ericsson. Jag var själv med om att påverka utvecklingen mot IMS baserade terminaler typ Ericsson S41 i samband med ett projekt för säljstöd som jag drev och som jag berättar mer om nedan. Bildskärmsterminal Ericsson S41 Hur utvecklingen gick vidare inom stordatorsidan på Skandia blev jag mindre och mindre medveten om eftersom man som systemutvecklare allt mindre behövde ta hänsyn till plattformen och dess prestanda. Man utgick mer och mer från att den teknik man behövde skulle implementeras i takt med att man behövde den. Under min tid på Skandia International, åren jobbade jag huvudsakligen med PC- och LAN-teknik samt kommunikation. Sida 6 (15)

7 Under de första åren med PC var det stand-alone maskiner kompletterade med instickskort för SNA-kommunikation så att de kunde tjäna som terminaler till stordatorsystemen, utöver att vara plattform för kalkylark och ordbehandling. Standard programpaket i PC på Skandia International var från början Lotus Symphony i januari installerade jag det första lokala nätverket (LAN). Det var baserat på ArcNet som körde 2,5 Mbps. Valet föll på ArcNet av det skälet att vi då kunde utnyttja samma kablage som vi körde våra Ericssonterminaler på. Det var coaxialkabel RG59. Dessa kablar kopplades till ArcNet-Hubar istället för till Ericsson cluster. Som LAN-Operativsystem valde vi Novell Netware. Jag vill minnas att vi var väldigt tidiga med Netware 286. Bakgrunden till beslutet om installation av ett LAN var införskaffandet av ett ekonomisystem avsett för PC-miljö och med gemensam databas och framför allt central avstämning och konsolidering. Jag ville tidigt hitta lösningar där så mycket som möjligt centraliserades i LANkonceptet. Jag sökte produkter med lagring på central server o s v. Jag började också tidigt söka lösningar med boot av PCn från LAN-server och fann nätverkskort med BootPROM som gjorde att man kunde börja införa PCs utan både hårddisk och diskettstation, alltså rena LAN-terminaler. Detta var då vi fortfarande körde DOS som operativsystem i PC. Då Windows började införas var vi tvingade att överge ArcNet som var för långsamt och vi sökte då en lösning där vi fortfarande kunde använda befintligt kablage. Vi fann sk. baluner och hubbar som gjorde det möjligt för oss att köra Token Ring på vårt gamla kablage. Först var det i hastigheten 4 Mbps och senare även 16 Mbps. Allt var möjligt så länge längden på kabel mellan PC och hub understeg 100 meter. Min idé om remote boot ville jag fortsätta med även under Windows och det gick utmärkt upp till Windows När det så var dags att planera för övergång till Windows 95 började jag på den allra första betaversionen att försöka genomföra detta. Jag fann att funktionen var förberedd i operativsystemet men ingen hade testat detta vare sig i Sverige eller i Europa i övrigt vad jag kunde finna. Jag inledde då ett samarbete med en tillverkare av Token Ring utrustning i England, Madge och så småningom blev även Microsoft intresserade då det visade sig att jag tillsammans med Madge hade lyckats med remote boot för Windows 95. Detta slutade med att jag blev tillfrågad om jag ville berätta om detta i samband med lanseringen av Windows 95 i Sverige. Det innebar att jag vid fyra tillfällen på två dagar fick berätta om detta inför en stor publik i annexet till Globen i Stockholm i anslutning till produktlanseringen. Det var nog det största framträdande jag gjort. Under mina tolv år på Skandia International var jag under ett antal år chef för den enhet som kallades Information Center. Vi ansvarade bl. a för all PC- och LANverksamhet samt för framställning av Ad-Hoc rapporter med hjälp av programverktyget FOCUS. Jag trivdes dock aldrig riktigt med rollen som linjechef då jag hellre lade min själ i de projekt och tekniker som jag berättat om ovan. Jag övergav därför rollen som chef till stor förvåning från hela min omgivning. Efter chefsperioden hade jag istället en roll som Senior Technical Advisor vilket innebar att jag bevakade IT-marknaden och testade nya tekniker som jag bedömde kunde passa för företaget. Det var en mycket stimulerande befattning. Sida 7 (15)

8 Under min tid på Skandia International var jag också projektledare för utvecklingen av ett system för omvärldsbevakning, SMIDI. Hela idén till systemet kom från Diana Wormuth, Ph D, som var ansvarig för en avdelning kallad Market Intelligence. Jag bidrog med mina teknikkunskaper och kunskaper om systemutveckling. I projektet ingick också Tommy Persson från Skandia Data. Utvecklingen av SMIDI var en mycket stimulerande tid i mitt liv. Det första SMIDI-systemet byggde vi för PC, baserat på standarprodukter. Vi hittade en databas där sökning gjordes med boolesk algebra. Namnet på produkten för sökning tror jag var SESAM. Företaget som levererade den och gjorde av oss önskade tillägg och modifieringar hette SwedSoft och leddes av en man som tidigare varit Skandiaanställd, Per Stenborg. Informationen som lades in i databasen var både internt och externt producerad. Den externa informationen var tidningsartiklar från hela världen, vilka vi prenumererade på och köpte i digital form från ett företag vid namn ESMERK. Den internt producerade texten lästes in med OCR-teknik av ett företag som hette Auriga. Sökning i databasen kunde sedan göras av alla som hade tillgång till systemet och var anslutna till LANet i Stockholm. Vi visade upp SMIDI för företrädare för många stora försäkringsbolag i världen och alla var mycket imponerade över databasinnehåll och söknings- och sammanställnigsmöjligheter. Vi som utvecklade det hade idéer om att det skulle kunna göras till en kommersiell produkt men vi fick tyvärr inget gehör för detta. Senare utvecklade vi en version av SMIDI för AS400. Detta system användes av både Skandia International och Skandia världen över. Detta var ett market intelligence system som var unikt och som sannolikt skulle stå sig än idag flyttade jag från Skandia International tillbaka till Skandia IT för att delta i ett stort projekt för införande av en helt ny klientplattform för hela Skandia Norden. Projektet kallades OS97 och innebar övergång till Windows NT både på klienter och servrar. Det innebar också uppgradering av diverse användarmjukvara samt standardisering av installationen av program. Det blev en övergång från att manuellt installera programmen till att centralt skapa installationspaket som sedan sköts på via nätet. Alla installationer kunde på så vis bli centralt testade i den programmix i vilken de skulle installeras. Detta skapade en större kontroll och bättre supportmöjligheter. I min roll inkluderades också att utvärdera och införa ett företagsgemensamt system för Antivirus. Det var ett område som jag sysslat med även under min tid på Skandia International. I slutfasen av projekt OS97 fick jag höra talas om att Microsoft utvecklade en specialversion av Windows NT 4.0, Terminal Server Edition. Detta koncept hade tidigare intresserat mig då det fanns som produkt från Citrix och då byggde först på OS2 och senare på Windows NT Konceptet är ungefär det jag var ute efter med mina tidigare strävanden efter att köra så mycket som möjligt på server och minimera kraven på bandbredd och prestandakraven för klientdatorerna. Microsoft Terminal Server kompletterad med Citrix MetaFrame gav det bästa av två världar. Centralisering av affärskritiska applikationer installerade på server och exekverade där. Men ändå tillgång till hela utbudet av programvaror för Windows vilka om de inte är affärskritiska eller ska finna på vare PC i företaget kan installeras lokalt och fås att interagera med de centralt installerade programmen. Vidare gav det litet behov av bandbredd vilket i många lägen är positiv i en geografiskt spridd organisation. Slutligen gav det möjlighet om man så vill att köra med Tunna klienter. Hela Sida 8 (15)

9 konceptet kallas ju ibland för Thin Client Computing eller Server Based Computing. Detta skulle komma att bli den sista religionen för mig inom IT. Den första produktionsimplementeringen av ServerBased Computing baserad på Terminal Server och MetaFrame gjorde vi Bl a skulle systemen som kördes på denna plattform användas av säljarna. Här hade det låga kravet på bandbredd stor betydelse. Det sista projekt jag var involverad i på Skandia var ett projekt för övergång från Windows NT till Windowos 2000 och Active Directory. Mitt ansvar handlade här primärt om klientdelen inklusive tunna klienter. Som avslutning på min tid i Skandia åkte jag för detta projekt till USA, Skandia America i Shelton, Connecticut, för att vid Technical Summit 2000 berätta för all ITpersonal world wide om implemetering av Windows 2000 på klient och framför allt om mina erfarenheter av Thin Client Computing. Ett stort framträdande som spelades in på video och sedan sändes ut över hela Skandias Intranät så att även den personal som inte var på plats i Shelton kunde ta del av informationen. Den sista september 2000 lämnade jag Skandia efter exakt 40 års tjänst. Detta skedde i samband med att hela verksamheten i Skandia IT outsourcades till IBM. Jag ville inte gå med i den affären. Att vid 56 års ålder säga upp sig efter 40 år i samma företagsgrupp betraktades av omgivningen som rena vansinnet. Jag såg inget problem i detta, jag hade redan fått ett nytt jobb i ett dotterbolag till Tele2 (X-Source, senare UNI2). Hos X-Source/UNI2 fick jag ansvaret för att utveckla konceptet Server Based Computing inom vilket vi började sälja tjänster främst till våra kunder inom Kinnevikgruppen. Under en kortare period var jag hos X-Source/UNI2 också gruppchef för en mindre grupp med ansvar för teknikutveckling. Under hela min tid på X-Source/UNI2 sysslade jag också mycket med att dokumentera både system och användarrutiner. Även supportinstruktioner skrev jag en hel del under mina sista yrkesverksamma år. Under 2005 tog planerna på att inom en snar framtid pensionera mig allt fastare form. I slutet av 2005 sade jag upp mig och slutade min anställning den sista februari Jag fyllde 62 år i mars det året. 46 år med IT som huvudsakligt arbetsområde var över. Kunskaper och färdigheter Vid ett antal tillfällen under min karriär har jag fått påpekanden från personer i min omgivning att jag inte kan komma någon vart inom detta yrkesområde utan bättre allmänutbildning. Dessa påpekanden har lett till att jag under många år hade en oerhörd underlägsenhetskänsla i förhållande till personer med akademiska meriter. Det har dock visat sig genom åren att det gått alldeles utmärkt. Det är mer viljan att kontinuerligt lära som krävs. Under åren på Thules hålkortsavdelning gick jag ett antal kurser på hålkortsmaskiner hos IBM på Ankdammsgatan i Solna. Varje kurs avslutades med prov. Klarade man provet fick man ett diplom vilket i bästa fall kunde leda till löneökning då man kom tillbaka. (Diplomen har jag fortfarande kvar.) Annars var lönerna inom försäkrings- Sida 9 (15)

10 branschen ganska reglerade utifrån ålder och tjänsteår. Det var dock lite svårt att få in datapersonalen i dessa fållor då konkurrensen om personal med datakompetens började bli märkbar på marknaden. Som en av endast två män fick jag också i början av 60-talet genomgå den sk. Thuleskolan, en kontorsutbildning där man bl. a lärde sig bokföring, handelslära och maskinskrivning. Det var en fantastiskt kul tid.18 år jag och 15 tjejer i klassen. I samband med att hålkortsmaskinerna fasades ut och ersattes av ovan nämnda datorer blev vi hålkortoperatörer överflödiga. Det fanns inga utvecklingsplaner för oss varför jag 1965 på sommaren lämnade Skandia för ett hålkortsoperatörsjobb på Slakteriförbundet. Det var ett mycket mer rutinbaserat jobb än det jag hade haft på Thule/Skandia och innehöll ingen kreativ del såsom koppling av tabulatorboxar. Lyckligtvis var det så att vi var flera som slutade samtidigt vilket dränerade Skandias resurser på hålkortskompetens. Det innebar plötsligt att Skandia inte kunde lämna några rapporter till Försäkringsinspektionen då ingen längre kunde genomföra sammanställningen av underlagen. Rutinbeskrivningarna fanns inte nedskrivna utan bara i våra huvuden. De överfördes som gamla folkvisor genom muntlig tradition och nu fanns där plötsligt ingen som kunde berätta hur man skulle göra. Det ledde till att jag blev uppringd av min före detta chef och tillfrågad om jag ville komma tillbaka. Jag tackade ja eftersom jag då blev lovad både högre lön och utbildning till programmerare. Jag återanställdes på Skandia 1 oktober 1965 efter 3,5 månaders bortavaro. Jag fortsatte nu att framställa liv- och pensionsförsäkringsstatistik och underlag för inspektionsrapporter men körde och utvecklade även rutiner för vissa återbäringsutbetalningar på hösten infriades äntligen löftet om programmeringsutbildning och jag skickades iväg på en tre veckors internatkurs i AUTOCODER för IBM7070. Jag minns än idag de uppmuntrande orden från min dåvarande chef: Det där kommer du aldrig att klara av. Det var inte samme man som året innan hade återanställt mig. Den som uttalade detta fick många år senare anledning att ångra de orden då jag påminde honom om dem. När jag var åter från programmeringskursen fick jag omedelbart börja utveckla program för de rutiner jag skött på hålkortsavdelningen. Det första program jag skrev skulle sköta utbetalning av sk. Julklappsåterbäring. Det blev ett markligt jobb, förutom att programmera fick jag också göra systemutvecklingsjobbet, d v s ta fram programförutsättningar och dokumentera. Jag var ju den som kunde rutinen. De kunskaperna kompletterades genom intervjuer med dem som skötte utbetalningarna i dagen rutin och sedan kopplades mitt program ihop med övriga utbetalningsrutiner. Det var alltså rakt in i hetluften med endast en del av de kunskaper som egentligen behövdes. Det i sin tur var oerhört utvecklande. Efter ca ett halvt år som programmerare för 7070 blev jag tillfrågad om jag ville ta över ansvaret för det system för olycksfallsförsäkring som var utvecklat för Jag tackade ja och var därmed både programmerare och systemansvarig för ett av de stora produktionssystemen på Skandia. Så småningom fick jag också någon form av intern utbildning i systemering vilket definitivt var nödvändigt. De flesta kurser genomfördes i Skandias regi men i internatform. Systemutvecklingskurser Sida 10 (15)

11 genomfördes i många år av Gunnar Westergren, en före detta Skandia-anställd som startat eget utbildningsföretag. I samband med övergången till 360-generationen av maskiner genomgick vi som sysslade med programmering kurs i COBOL. Jag vill minnas att jag gick denna kurs Under senare delen av 60-talet och i börja av 70-talet genomgick jag också ett antal kurser i projektarbete och projektledning. Något som var stort i början av 70-talet var PERT. Nätplanering som skulle användas av alla som var projektledare. Projektledare blev jag första gången 1969 då ett nytt system för olycksfallsförsäkringsadministration skulle utvecklas systemet skulle avvecklas och hanteringen överföras till 360-miljön. Systemet var färdigt att sättas i produktion Stora delar av det körs än idag (2007) även om både in- och utdatadelarna givetvis förändrats med hänsyn till ny teknik. Under utvecklingen av olycksfallssystemet, i likhet med övrig systemutveckling i Skandia, arbetade vi från den har tiden i nära samarbete med representanter för de blivande slutanvändarna. Så kallade Systemspecialister utsågs ute i linjeorganisationen. Man jobbade i systemarbetsgrupper som förberedde besluten för beslutsgruppen. Jag som projektledare var då medlem både i systemarbetsgruppen och beslutsgruppen. Då olycksfallssystemet satts i produktion fortsatte jag som systemansvarig för systemet och skötte förvaltningen av det. Parallellt med arbetet som systemansvarig för olycksfallssystemet var jag också från hösten 1973 projektledare för utvecklingen av ett nytt system för hantering av sjukskador. Sjukskadesystemet sattes i produktion År 1976 började jag som projektledare för ett av de mest intressanta projekten under min IT-karriär, det så kallade BADA-projektet. Det hade kommit en statlig utredning som pekade mot att krav skulle ställas på försäkringsbolagen att Liv- och Pensionsförsäkringar måste säljas baserat på en behovsutredning. Vi påbörjade därför ett projekt för att ta fram systemstöd för detta. Under denna tid var det populärt att ge projekten namn och detta projekts namn BADA kom av BehovsAnalysDAtoriserad. I samband med att jag tog projektledarrollen för detta projekt genomgick jag också Skandias Aspirantskola, d v s den utbildning som en Skandia säljare (sk Fältman) fick på den tiden. Detta för att bättre kunna förstå förutsättningarna för försäkringsförsäljning. I Skandia hade vi också något år innan börjat införa en ny systemutvecklingsmodell som i mycket byggde på Börje Langefors teorier. Jag hade gått kurs i ISAC modellen och fann att I-grafer var ett för mig utmärkt verktyg att få fram fakta i samtal med personer som kunde försäkring och den manuella metod som Skandias säljare använder för behovsanalys. I systemet byggde vi, förutom AFP/ATP-, ITP-, mfl. pensionssystemsberäkningar, även in ett komplett skattesystem. För realisering av BADA-systemet krävdes ett annat tekniskt system för terminalhantering och nya terminaler ute på kundkontoren. Därmed införde Skandia Sida 11 (15)

12 snabbare än planerat IMS som plattform för terminalhanteringen och man installerade Ericsson terminaler av typ S41 på samtliga kundkontor. Bakgrunden till terminalbytet var att terminalinmatning av data till BADA-systemet var en nödvändighet för att kunna nyttja det fullt ut som en simuleringsapparat. Säljaren matade först in uppgifter om befintliga familjeinkomster och befintligt försäkringsskydd mm. En beräkning gjordes för att se konsekvenserna på familjeekonomin om en av försörjarna avled. Därpå kunde säljaren simulera konsekvenserna av det kompletterande försäkringar som skulle föreslås kunden. Alla resultat skrev sedan ut i både sifferform och grafisk form samt i ett sammanfattande brev. Ja, runt detta projekt skulle jag kunna berätta betydligt mer, men detta ska ju inte vara en beskrivning av utvecklingen av ett datorsystem utan om mig och min roll i datorhistorien. Avslutningsvis kan jag dock säga att projektet genomfördes med mycket lyckat resultat. Det genomfördes i ett antal etapper och var inte helt infört förrän Efter genomförandet av detta projekt fick jag en gratifikation i form av en studieresa till USA i tre veckor. Där besökte jag datorföretag och försäkringsbolag och studerade datorstödd marknadsföring och försäljning. Jag trodde då att detta var mitt livs resa men därefter har jag varit till USA ytterligare 16 gånger, mer än hälften av gångerna i tjänsten. Efter det att jag avslutat BADA-projektet blev jag projektledare för ett projekt kallat OLIV (OffertLiv). Det syftade till att framställa Liv- och Pensionsförsäkringsofferter och kan väl sägas vara en fortsättning på BADA. I början av 80-talet genomgick jag Skandias Utvecklingsprogram. En utbildning för blivande ledare/chefer. Utbildningen bedrevs som akademiska studier. Vi läste litteratur i respektive ämne, lyssnade på föreläsningar och tenterade sedan. Om man klarade tentan fick man delta i ett veckoslutsseminarium i ämnet. Utbildningen pågick under ett helt år parallellt med det ordinarie arbetet. I samband med studieresan till USA kom jag underfund om att jag var mycket bättre på engelska än vad jag förstått dessförinnan och att det var väldigt roligt att kommunicera på engelska. Denna insikt gjorde att jag 1984, när OLIV-projektet var genomfört, sökte en tjänst som teknikansvarig på Skandias internationella bolag, Skandia International. På Skandia International skulle jag initialt ansvara för uppbyggnaden av ett internationellt kommunikationsnät baserat på X-25 tjänster som vi köpte av diverse operatörer runt om i världen. Skandia International var då verksamt i 20-talet länder och vårt stora projekt under denna tid var byggandet av ett gemensamt system för återförsäkringsadministration. Systemet skulle köras i stordatormiljö i Stockholm men vara åtkomligt via terminal från samtliga dotterbolag och lokalkontor världen över. Samma år 1984 drabbade PCn marknaden i Sverige med full kraft. Eftersom någon måste ta ansvar för användningen av denna teknik så blev det givetvis min uppgift som teknikansvarig. Sida 12 (15)

13 Jag minns mycket väl den första leveransen jag fick av en Ericsson PC med skrivare. Allt kom i två stora kartonger och när jag öppnade dem innehöll de i sin tur ett antal mindre kartonger med komponenter som skulle sättas ihop till en dator. Jag kunde inget om detta och ringde Ericsson Service och fick till svar att deras tekniker ännu inte fått någon utbildning på PC. Jag fick alltså efter bästa förmåga plocka ihop maskinen själv. Det var minnen, instickskort för grafik, kommunikation med SNA-nät etc som skulle sättas i. Allt gick väl och efter denna dag har jag jobbat praktiskt taget uteslutande med PC-teknik, PC-programvaror, lokala nätverk (LAN) och kommunikation. Vad jag också minns av denna leverans var att paketen jag fått tillsammans kostade ca SEK (1984 års penningvärde). Snacka om att prisprestandarelationen förändrats radikalt sedan PCns barndom genomgick jag en kurs till något som kallades PC-koordinator. Det var en ganska bred kurs inom PC-teknoloogien på den tiden. Den omfattade både teknik, operativsystem (DOS) och standardmjukvaror. I slutet av min karriär då jag mer renodlat jobbade med teknik gick jag diverse kurser avseende operativsystem för PC och LAN samt de allra sista åren mest kurser inriktade på Server Based Computing. Jag certifierade mig också på flera av produkterna från Citrix under åren 2001 till Synen på dator- och datateknik Jag har under hela min karriär varit mycket fascinerad av teknologierna kring det vi idag kallar IT. Jag har alltid tyckt att jag haft ett roligt jobb, vilket naturligtvis inneburit att jag varit privilegierad på arbetsmarknaden. Att gå till jobbet och för det mesta känna att man går till något roligt är långt ifrån alla förunnat. Jag har många gånger genom åren förvånats över hur lite som i grunden egentligen förändrats i både tekniken och i sättet att arbeta med systemutveckling. Gång på gång då man sett en ny produktpresentation har det slagit mig att detta har jag sett förut, fast kanske något mindre sofistikerat. I början av 60-talet hade jag en flyktig kontakt med det som vi idag kallar datorgrafik. Jag hade en kompis som jobbade på ett litet ingenjörsföretag vid namn Nordisk ADB. De sysslade bl. a med så kallade massberäkningar för vägbyggen. Dessa beräkningar gjordes på en dator, Facit EDB hos försäkringsbolaget Framtiden. Datorn hade ett oscilloscope-fönster i vilket man projicerade uppgifter om de massor som vägen skulle byggas upp av, så kallade massprofiler. Dessa bilder filmades en och en med enbildstagning och när man spelade upp filmen kunde man se hur det skulle bli att köra på vägen. Jag vill minnas att detta avsåg den nya Värmdövägen. Det var en glimt av en framtid man då inte kunde föreställa sig. Inom detta teknikområde har det verkligen skett en ordentlig utveckling. Många systemutvecklingsmetoder har jag sett passera men i grunden är det samma arbete som ska utföras, och oftast har man börjat i samma ände, med vad systemet ska producera. Sida 13 (15)

14 Stundtals har jag funderat över vad mitt arbete med rationalisering av administrativa rutiner inneburit för andra människor. Jag har sannolikt medverkat till både att man fått bättre arbetsförhållanden och intressantare arbetsuppgifter men också att folk blivit av med jobbet. Det som gjort mig speciellt glad genom åren är gott samarbete med slutanvändare av system. Framför allt då man levererat system som uppfyller de önskningar som användarna har och inte bara de ekonomiska krav som beställarna hade då projektet startades. Stordatortekniken var av naturliga skäl det som låg mig varmast om hjärtat under de första 25 åren av mitt yrkesliv. När jag under studieresan till USA 1982, hos IBM i White Plains, fick se det som skulle bli IBM PC, sade jag: Det där tror jag inte blir något. Så fel man kan ha. Det uttalandet har jag många gånger sedan dess tänkt på och funderat över hur låst man kan vara i det man för ögonblicket tror är sanningen. Jag har ju faktiskt efter detta jobbat nästan uteslutande med PC och PC-miljöer. Under stor del av min karriär har jag funnit en tillfredsställelse i att dokumentera. Jag har genom åren skrivit en mängd systemförslag, arbetsrutiner och beslutsprotokoll. Jag har alltid känt att det är viktigt med dokumentation. Jag har svårt att förstå att kravet på dokumentation är så lågt i många företag idag. Ett annat område som jag tycker att det slarvas med i dagens systemutveckling är systematisk test. På den tid jag sysslade med programmering var möjligheterna till test i maskin begränsad med anledning av att maskinresurserna var begränsad och man måste beställa tid för test. Mycket av den programtest man gjorde var sk skrivbordstest, d v s man gick manuellt igenom sina programslingor och kollade nog att logiken stämde och att man inte hade några uppenbart lösa ändar. Detta förfarande saknas i stor utsträckning idag och man lägger allt för mycket otestat rakt in i produktion. Framför allt tycks det gälla i web-världen. När mikrodatorerna kom ut på marknaden i slutet av 70-talet kunde jag inte tänka mig att ha en dator hemma. Jag tyckte det var fullt tillräckligt med datorer på jobbet. Datorspel har aldrig någonsin intresserat mig men idag skulle jag inte kunna tänka mig att vara utan dator hemma. Ett liv utan tillgång till Internet har jag svårt att tänka mig idag. Jag har i övrigt mycket glädje av mina datorer i min pensionärstillvaro. Jag redigerar videofilm, konverterar gammal smalfilm till DVD, konverterar gamla grammofonskivor till cd och stillar min nyfikenhet genom sökning på Internet. Som pensionär har jag också engagerat mig i en Internetsite som heter Dax.se. Det är en community för oss 50+. Här umgås jag med andra seniorer, diskuterar diverse ämnen samt delar med mig av mina erfarenheter från livet. Jag skriver också i detta forum en hel del om IT som hjälp åt mina kamrater som inte har min bakgrund. Under min sista tid på Skandia sammanställde och skrev jag på eget initiativ en webbaserad version av Skandias (och min) Datorhistoria från 1913 och fram till Tyvärr överlämnades den aldrig till Skandia eftersom jag lämnade Skandia med mycken bitterhet. Endast ett fåtal personer fick ta del av min dokumentation. Sida 14 (15)

15 Nu i höst (2007) ska jag dock ta tag i detta projekt igen. Jag ska i pensionärsföreningen SkandiaSeniorernas regi leda ett antal workshops för att tillsammans med andra Skandiaseniorer med IT-bakgrund komplettera min berättelse. Livet i övrigt Jag är gift sedan 1968 och har två barn. En son född 1970 och en dotter född Vi bodde under ca 26 år i villa i Älvsjö söder om Stockholm. Som villaägare hade jag mycket nytta och glädje av min händighet och mina kunskaper om snickeri och byggnation som jag tillägnade mig som ung. Trots det lustfyllda i att jobba har jag under större delen av mitt yrkesliv kunnat minimera övertidsarbete och utanför jobbet fokusera på familjen. Periodvis har väl jobbet gett mig stressrelaterade sjukdomssymptom såsom magkatarrer och magsår men det får nog i första hand tillskrivas mina allt för högt ställda krav på att lyckas med det jag åtagit mig. Lyckligtvis blir man klokare med åren och tar inte smärre misslyckanden lika allvarligt som tidigare. Under praktiskt taget alla år sedan jag gifte mig har jag under större delen av året cyklat till och från jobbet. En utmärkt form av vardagsmotion som inte kostade någon extra tid. Detta myckna cyklande ledde så småningom till att jag börja ägna del av min fritid åt att cykla sk. långlopp såsom Siljan Runt, Mälaren Runt mfl, även Vätternrundan en gång (1995). Under en period på 80-talet var jag ansvarig för en sektion för cykelmotion inom den sk. Kamratföreningen på Skandia. Under den perioden designade jag också en cykeltröja som vi använde då vi körde långlopp tillsammans. Jag var också involverad i att försöka ta fram en cykelhjälm med vilken Skandia skulle kunna profilera sig inom cykel. Tyvärr var vi nog allt för tidigt ute. Det fanns på den tiden inga förebilder inom cykelsporten som använde hjälm. Vintertid har jag ägnat många dagar åt att åka långfärdsskridsko. Detta intresse startade genom en arbetskamrat som introducerade mig i denna fantastiska sysselsättning. Jag är medlem i SSSK (Stockholm SkridskoSeglar Klubb) sedan slutet av 70-talet och hoppas kunna åka skridsko många år ännu om jag får förmånen att vara frisk. Nu, som ännu så länge pigg pensionär, ägnar jag mig fortfarande åt både cykelåkning och långfärdsskridsko. Tillsammans med min fru tar jag också långa promenader. I övrigt ägnar jag mycket tid åt att umgås med mina barnbarn, för närvarande fyra till antalet. Jag trivs utmärkt väl med livet som pensionär. Utöver de intressen jag redovisat ovan åker jag också gärna utomlands någon gång per år. Sida 15 (15)