Livsberättelser utgivna av Pingst arkiv & forskning, nr 2. kerstin henningsson. Guds vilja förde mig till London Liberia USA.

Transkript

1 Livsberättelser utgivna av Pingst arkiv & forskning, nr 2 kerstin henningsson Guds vilja förde mig till London Liberia USA Allan Burman

2 3 Kerstin Henningsson Guds vilja förde mig till London Liberia USA Allan Kerstin Burman Henningsson Livsberättelser utgivna av Pingst - arkiv & forskning, nr 2 Skriften publiceras även digitalt på

3 4 Livsberättelser utgivna av Pingst - arkiv & forskning är en skriftserie som startade 2011 för att tillgängliggöra den viktiga kunskap som enskilda författare kan erbjuda genom sin berättelse. I serien publiceras biografiska skildringar av olika slag som på olika sätt anknyter till den svenska Pingströrelsen. En mindre upplaga trycks på papper för bibliotek och enskilda personer. Skriften publiceras även digitalt på Copyright: Kerstin Henningsson 2012 Utgivare: Pingst - arkiv & forskning Ordning i serien: Nummer 2 Omslag: Stanley Almqvist Redigering: Magnus Wahlström Omslagsbild: Författaren i London 1962 ISBN Tryck: Stema Print AB, Forserum 2012 E-publikation:

4 Förord En söndag förmiddag, då jag var 18 år, satt jag som vanligt på läktaren i min hemförsamling Filadelfiakyrkan Stockholm. Det var gudstjänst och pastor Lewi Pethrus predikade. Jag hade kommit till gudstjänsten och var fylld av frågor och undran. Hur kunde Gud som är universums Gud leda oss människor individuellt? Tankarna svindlade. Hur kunde Gud leda mig? Jag hade ju min missionskallelse i mitt hjärta och undrade hur Gud skulle kunna leda mig till Afrika! För mig kändes det så otroligt stort och omöjligt. Under sin predikan stannade Lewi Pethrus plötsligt upp och sa: Du finns med min unga vän här i dag i gudstjänsten och du undrar så hur Gud som är universums Gud kan leda dig individuellt. Det ska jag säga dig, om du av uppriktigt hjärta söker Guds vilja och vill att Gud ska leda dig så höjde han rösten och utropade:... så kommer han att göra det. Han ska leda dig. Gud välsigne dig min unga vän! Efter en kort paus så fortsatte han sin predikan. Jag kände att detta var direkt till mig. Jag blev så berörd att Gud hade sett mina tankar och hade en sådan omsorg om mig. Sedan dess har mitt motto i livet varit: Gud låt mig alltid göra din vilja och låt din vilja ske i mitt liv. Därför blev bokens titel: Guds vilja förde mig till London-Liberia-USA. FÖRORD 5 En sommardag satt vi vuxna i trädgården, i Arlington Washington, och drack kaffe. Våra barnbarn sprang omkring och lekte på gräsmattan Vi satt och pratade och jag berättade en händelse som vi upplevt i Liberia. Plötsligt så kommer vårt första barnbarn Andrew åtta år och ställer sig bredvid mig och lägger handen på min axel och säger så seriöst: Mormor you have to write a book about everything you have experienced! Jag behöll detta i mina tankar och hjärta. Det har gått tio år sedan dess och nu har jag skrivit denna livsberättelse. Detta är Ingvars och min livsberättelse till våra barn och barnbarn och till övriga som har intresse att läsa det. Upplevelserna med Guds ingripanden och änglabesök är heliga minnen för oss och vi vill med detta förhärliga JESUS namnet. Vi ska berätta för kommande släkten om Herrens ära och hans makt och om de under han gjort. Från Ps.78. Kerstin Henningsson Januari 2012

5 Innehåll INNEHÅLL 7 Förord... 5 Innehåll Utresan till Afrika Vi träffades i London Stockholm Tonårstiden Kaggeholm sedan sjuksköterskeutbildning Mer utbildning Vårt bröllop Pastorspar Våra barn Caroline och Elisabeth England Liberiaförberedelser Missionsstationen Voinjama Charlotte född i djungeln Änglabesök Monrovia Mirakel Philadelphia Church Båtresa nonstop Liberia till Sverige Hemmaperiod i Stockholm Tillbaka i Liberia Kort visit till Sverige Till Paris Baby Linda Amerikas president på besök Statskupp och svåra tider Församlingsbildande och förföljelse Till Sverige via London Sista året i Liberia Med PAN AM till USA Hemma i Sverige Tiden i Vallentuna Till Seattle Tre bröllop Liberia krigszon Tillbaka till Stockholm Barnbarn Sju barnbarn Pennsylvania Till Idaho Tio barnbarn Familjen Cormiers till Sverige Philadelphia Church Monrovia Åter till Washington Efterord

6 8 INNEHÅLL Liberia Information om Liberia Statsskick: Republik President: Ellen Johnson Sirleaf Befolkning: 4,1 milj (UN 2010) Huvudstad: Monrovia (1 milj. invånare) Officiellt språk: Engelska Religion: Kristendom, Islam, Animism

7 1. Utresan till Afrika 1. UTRESAN TILL AFRIKA 9 En vårvinterdag framåt kvällen, närmare bestämt den 6 mars 1972, lämnade vår familj Sverige för att åka till Liberia i Västafrika. Äntligen var vi på väg! Vi åkte först till Kanarieöarna och stannade där i staden Las Palmas några dagar för att därefter fortsätta färden till Liberia. Familjen bestod av mig, Kerstin, min man Ingvar och våra döttrar Caroline nyss fyllda sju år och Elisabeth fyra år. Jag var gravid och skulle föda vårt tredje barn i slutet av april. Vännerna i Sverige tyckte förstås att vi borde vänta och föda barnet här hemma och sedan åka ut. Jag kände en sådan visshet och trygghet att åka iväg och tyckte att det var bättre att åka den långa vägen med barnet i magen istället för i famnen, också med tanke på klimatomställningen för ett nyfött barn. Jag hade steriliserat några instrument sax, peanger och navelklämma, som jag hade i ett litet paket i handväskan på hela resan för att ha till hands om det skulle behövas, om barnet skulle komma tidigare och kanske födas på flygplanet! Eftersom jag är barnmorska, tänkte jag ju på allt som kunde hända. Jag var nog modig! Men jag upplevde mig trygg att vila i Guds händer. Efter några sköna och avkopplande dagar på Kanarieöarna kom dagen då vi landade med flygplanet Iberia på Afrikas jord, och flygplatsen Robertsfield utanför huvudstaden Monrovia. Det hade blivit kväll. Vi steg ut på flygplanstrappan, och det första vi såg var månen på Afrikahimlen det var samma måne hemma i Sverige Vy över Monrovia.

8 10 1. UTRESAN TILL AFRIKA men var annorlunda. Här låg den som i en vagga. Den heta fuktiga tropikluften slog emot oss. Vi blev varmt mottagna av en stor skara liberianer med pastor Falla Bimba i spetsen. Missionärerna Lennart Carlström och Gerhard Persson tog emot oss. Caroline och Elisabeth hade några år innan träffat pastor Falla Bimba i vårt hem i Sverige. Så deras spontana kommentarer, när de såg alla svarta vänner, var: Oh så många Falla Bimbor! Vi fick svalka av oss med en skön dusch och en god röd iskall dryck och nybakade bullar. Det kändes redan hemtrevligt och välkomnande hos familjen Gerhard och Solveig Persson i Monrovia. Den första sena kvällen i Afrika är oförglömlig med alla dessa nya intryck. Vi somnade med det tropiska ljudet av alla syrsor som hördes som en underbar symfoniorkester. Dagarna i Monrovia var intensiva med besök hos myndigheter och alla provianteringar. Vi klarade av besöket hos Mrs. Kandakai som var chef och ansvarig för utbildnings och immigrationsmyndigheten. Hon var verkligen respektingivande. Hon gick igenom alla våra betyg, examen och utbildningscertifikat och CV för att godkänna oss för att få tillstånd att arbeta som missionärer i Liberia som sjuksköterska och barnmorska och som lärare och pastor. Det sades att hon var nålsögat för missionärerna, hon hade auktoritet att neka tillstånd om någon inte hade tillräcklig utbildning och erfarenhet, för att arbeta i landet. Vi blev godkända och välkomnade och fick flera stämplar i våra papper. Våra döttrar som var med fick en särskild kram av den barnvänliga damen som också gav en liten klapp på min stora mage, med önskan om en god start för den nya babyn som skulle födas i det nya landet Liberia. Vi guidades runt i staden Monrovia. Vid ett par tillfällen sa Ingvar och jag till varandra här skulle vi inte kunna bo och arbeta! Vi tyckte att mycket var avskräckande och illaluktande. Då visste vi inte vad som skulle ske framöver! Vad Gud hade för plan åt oss. En dag gick vi förbi en stor affär där det stod på skylten med stora bokstäver. CHARLOTTES SUPERMARKET. Jag minns att jag reagerade när jag såg det, och blev glad! Charlotte var det namn som vi hade tänkt oss om barnet vi väntade var en flicka. Då skulle namnet passa bra även här i Afrika. Monrovia ligger alldeles vid Atlantkusten så det var väldigt nära att komma till havet och sandstranden, och ta ett avsvalkande dopp, som kändes underbart i detta bastuliknande klimat. Barnen blev väl omhändertagna av tonåringarna i Perssons familj. I Monrovia fanns ingen kyrka och församling inom Swedish Free Pentecostal Mission, Svensk Pingstmission, men en kyrka var under uppbyggnad på 10:th Street i stadsdelen Sinkor. Missionär Manne Paulsson var den drivande kraften till detta bygge. En provisorisk byggnad med tak utan väggar fanns på tomten till famil-

9 1. UTRESAN TILL AFRIKA 11 jen Perssons hus. Där samlades regelbundet en skara till möten och gudstjänster. Efter proviantering av alla nödvändiga varor, färskvaror och vår resepackning gick färden med bil till missionsstationen Voinjama i Lofa County, cirka 40 svenska mil från Monrovia, där vi skulle bo och arbeta. Det var en upplevelse att åka genom landsbygden för första gången på detta sätt. På gropiga vägar som man aldrig ser hemma i Sverige. Efter en lång dags resa kom vi då fram till missionsstationen i Voinjama. Inte heller nu hade jag behövt mitt instrumentpaket som kändes tryggt att ha i väskan. Vi blev varmt välkomnade av missionärsfamiljen Grethel och Kenneth Roobert och Lilian Tränk som arbetade på missionsstationen. Efter avtvättning av det röda resdammet blev vi serverade en iskall dryck innan vi välkomnades till bords av Lilian som bjöd på middag med en god fiskrätt. Barnen fann varandra och blev goda vänner med Helen och Marcus som var i samma ålder. Missionsstationen låg på en kulle från infartsvägen till själva Voinjama City som var omgärdad av den djupa djungeln. Där låg vårt hus som skulle bli vårt hem! Det var omgivet av olika tropiska växter och träd. Där fanns apelsin, grapefrukt, citron, lime, papaya och bananträd. Ett stort avokadoträd och kaffebuskar fanns också framför huset och vid trappan till huset ett blommande julstjärneträd. Vid vår piazza, altan, som hade stora nätfönster som skydd mot alla insekter, växte ett stort träd där vävarfåglar vävt sina stora bon. Runt omkring växte även akacieträd och palmer. Skenet av en fotogenlampa lyste varmt välkomnande mot oss på den stora piazzan, altanen, till vårt hus den första kvällen. Vi gick upp för trappan och möttes då av en stor svart orm, en kobra. Den försvann fort men lämnade efter sig en mycket obehaglig känsla! Men vi var övertygade, vi hade kommit till vårt kallelses land. Vi visste att Gud var med oss Infarten till Voinjama med skylten för skolan på missionsstationen. och hade kontroll över våra liv. Det gav oss mod och tillförsikt för dagar som skulle komma och även för det lilla barn som snart skulle födas. Vi överlämnade oss och våra barn i Herrens hand och hans gudomliga ledning.

10 12 2. VI TRÄFFADES I LONDON Vi träffades i London juli 1962.

11 2. Vi träffades i London 2. VI TRÄFFADES I LONDON 13 Både Ingvar och jag upplevde redan i tonåren en kallelse till landet Liberia. Året 1962, tio år innan vi kom till Liberia, träffades vi för första gången i London. Ingvar var där och studerade på en språkskola. Jag hade under min utbildningstid till barnmorska fått ett stipendium från Barnmorskeförbundet att studera på ett sjukhus, Plaistow Maternity Center, i London i tre veckor. Fri resa och uppehälle ingick. Sjukhuset hade en personalbyggnad där jag bodde. Där fanns också anslutet en barnmorskeskola där jag skulle vara med på vissa lektioner. Jag var ensam svenska där och kände inte någon i London. Jag fick vara med om många förlossningar, kejsarsnitt och mottagningen på Mödravården under dessa veckor. Jag använde min skolengelska att kommunicera med det var spännande och lärorikt! Efter den första jobbiga dagen och många som frågade: Do you want a cup of tea?, kom jag ihåg att jag hade en papperslapp med ett namn och adress i väskan, som jag av en händelse hade fått veckan innan jag åkte. Det var en skolkompis, från den tiden jag gick på Kaggeholms folkhögskola, som befann sig i London just då. Telefonupplysningen gav mig telefonnumret, och jag fick tag i henne. Hon sa: då måste du följa med i morgon kväll till en engelsk familj som varje tisdag kväll har samling just för skandinaviska ungdomar för bibelstudium och bön! Andra kvällen jag var där, var vi på väg till denna familj. När vi gick på den starkt trafikerade gatan mitt i London, stannade en dubbeldäckare vid en busshållplats och ut klev två unga män mitt framför oss. De kände min kompis som var med mig. De bodde på samma internat, som drevs av en äldre dam, för ungdomar från Skandinavien. De var också på väg till samma samling hos den engelska familjen. En av männen, Ingvar, kände jag igen från Stockholm, jag hade sett honom på avstånd där han, som den yngsta, suttit på den så kallade gubbhyllan i stora Filadelfiakyrkan. Han var då predikant i Tyresö, en förort till Stockholm. Vi hade aldrig träffats. Vi hälsade på varandra och helt plötsligt hörde jag en mycket tydlig röst som sa: Det är han som du ska gifta dig med! Jag kände mig omtumlad och tittade mig omkring, ingen annan hade hört rösten, men så förstod jag att det var Guds röst jag hörde. Vi blev sittande bredvid varandra och när värden i familjen kom och pratade med mig frågade han om jag var missionärskandidat, de flesta av ungdomarna var det. Det var något som jag behållit för mig själv. Men när han frågade kunde jag inte annat än säga att så var det. Ingvar hörde det, han satt ju bredvid mig, men han hade inte hört någon röst som sa: att han skulle gifta sig med mig! Han brukar säga att han blev kär i mig på ett vanligt sätt! Jag talade förstås inte om för Ingvar att jag hört Guds röst säga att jag skulle gifta mig med honom. Det gjorde jag först när vi skulle förlova oss! Gud förde oss samman där

12 14 2. VI TRÄFFADES I LONDON och kärleken var ömsesidig. Då upptäckte vi att vi båda hade en kallelse till Liberia som Gud lagt ner i våra hjärtan, långt innan vi träffades. När jag var i 19-årsåldern kom det ett brev till mig från London. Den som skrev detta brev kände jag som en bönens människa och en Herrens profet. Han var då i London och förberedde sig att åka ut till Tanzania som missionär. Han skrev i brevet att han känt en tydlig maning från Gud att be för mig. Brevet innehöll ett profetiskt budskap från Herren: Mitt barn, om du bidar min tid och är tålig, så har jag en som jag har utvalt åt dig när min tid är inne och jag skall föra er till ert kallelses land när min tid är inne. Budskapet innehöll också att Gud skulle leda mig i mitt yrkesval. Jag behöll detta för mig själv i djupet av mitt hjärta, talade aldrig om det för någon, med undantag av min mamma som stod mig väldigt nära och betydde mycket för mig. Vi hade en bönens gemenskap med varandra som hjälpte mig mycket, eftersom hon visste om att jag hade en missionskallelse. Jag trodde nog inte att det skulle ta så lång tid innan Gud skulle sammanföra mig med den som Han utvalt åt mig. Ibland trodde jag nog att det var den eller den, kanske den killen som jag träffade under årens lopp, flera som var så trevliga och gudfruktiga, och som sa sig vilja gifta sig med mig. Men det stämde aldrig! Under den här tiden bad jag till Gud att Han skulle visa mig på ett påtagligt sätt, när jag skulle möta den som Gud utvalt åt mig, så jag skulle förstå och känna när Guds tid var inne. Det hände i London, sju år senare. Jag var då tjugosex år. Sju år var en lång tid men Guds löfte fullbordades!

13 3. Stockholm 3. STOCKHOLM 15 Jag är född och uppvuxen i Stockholm. Jag var ett så kallad sladdbarn. Mina syskon Lennart och Barbro var mycket äldre än jag. Mina föräldrar Elis och Gunhild Blomquist var varmt troende och tillhörde Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Som ung hade pappa missionskallelse till Kina och började förbereda sig med att bland annat studera engelska och skaffade sig en Amerikakoffert. Det blev dock aldrig någon utresa av och Kina stängdes senare för mission. Kofferten tog vi med oss till Liberia. Den har vi kvar! Pappa arbetade som verkmästare på ett privat företag i Stockholm och mamma var hemmafru. Vi bodde i Vasastan alldeles intill Filadelfiakyrkan de första av mina levnadsår, sedan flyttade vi till Bromma. Pappa var mycket engagerad i församlingen. Han ville att vi Min mamma, pappa och jag, tre år gammal. Mina syskon och jag, tio år gammal. barn skulle studera och när jag var tio år köpte han ett piano för att jag skulle lära mig att spela. Pappa var sträng och auktoritär och mamma var solen i mitt liv. Jag gick först i Alviks skola, sedan i Bromma flickskola belägen i Äppelviken. Jag åkte från Alvik med 12:ans spårvagn varje dag till och från skolan. Vi bodde i Traneberg. Jag kände mig skoltrött och slutade något år tidigare och började i stället att arbeta på stora Postgirokontoret i centrala Stockholm. Det var intressant men jag förstod snart att jag skulle inrikta mig på ett yrke av mera människovårdande karaktär som sjuksköterska. Efter en kort tid fick jag prova på att arbeta inom sjukvården. Jag var 17 år och skulle snart fylla 18 år och fick tillstånd att arbeta på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, beläget vid nuvarande Rikspolisstyrelsens högkvarter. Åldersgränsen var 18 år. Jag hade inte någon som helst erfarenhet, hade aldrig legat på sjukhus och visste inte vad bäcken var! Första kontakten med de sjuka bar-

14 16 3. STOCKHOLM nen, en del svårt sjuka och döende, var därför jobbig, jag trodde inte jag kunde fortsätta att vara där, jag tyckte så synd om barnen. Men det gick bra, jag älskade dessa barn och vi blev goda vänner. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm blev mitt andliga hem sedan barnaåren. Jag var tio år när jag döptes. Jag hade tagit emot Jesus i mitt hjärta och jag var så medveten att detta var mitt val att vilja följa Jesus och därmed döpa mig och gå lydnadens väg enligt vad Guds Ord säger. Jag minns att jag stod på podiet i den stora Filadelfiakyrkan, med mycket folk samlat på måndagskvällen och församlingsmötet. Jag skulle avlägga bekännelse inför hela församlingen, det var brukligt på den tiden. Att avlägga bekännelse innebar helt enkelt att tala om att jag var frälst och ville döpa mig och följa Jesus. Ett val som jag själv hade gjort. Föreståndaren pastor Lewi Pethrus satt vid bordet och jag stod bredvid. Jag hade min lilla bibel i handen och var beredd med ett bibelord. Han tittade på mig med ett leende och frågade: Hur vet du att du är frälst? Jag blev förstås så nervös så jag visste inte hur jag skulle förklara och svara på det. Så spontant sa jag: Jag tar med mig barn till söndagsskolan! För jag ville ju att de också skulle få lära känna Jesus. Då började många i kyrkan skratta så godmodigt och jag blev så generad så jag ville sjunka genom golvet. Då sa pastor Lewi Pethrus högt och tydligt: Hörde ni vad den unga systern sa? Hon tar med sig barn till söndagsskolan, hon är en riktig liten själavinnare! Gud välsigne henne! Efter att vi som ville döpas hade avlagt bekännelse, fick vi gå in i ett sidorum medan det beslutades i församlingen att vi skulle få bli döpta. Jag döptes någon vecka senare. Det var en underbar upplevelse. Jag kände mig lycklig och visste att detta var rätt för mig, så ung som jag var. Jag var elva år, när jag var på barnläger på Drakudden, församlingsgården som församlingen har haft i många år. Den här veckan var det en kvinnlig barnevangelist som var en av ledarna, Marianne Ander, senare gift Tingåker. Vi stod i matkön. Helt plötsligt kände jag en hand på min axel. Det var Marianne. Vi hade aldrig träffats och kände inte varandra. Det här hände i början av veckan. Så sa hon: Du ska väl bli missionär när du blir stor?! Jag kommer ihåg att jag inte hade något svar att ge henne. Senare har jag förstått att det var det första fröet som Gud sådde i mitt hjärta. Året därpå när jag var tolv år var jag också på Drakudden. Jag hade en sådan längtan att bli andedöpt. På kvällen efter samlingen bad vi, vi låg på knä och bad och jag kommer ihåg hur jag skrek och bad för jag trodde att det var så man blev andedöpt. Jag blev alldeles hes, då kom en av ledarna och lade handen på mig och sa: du behöver inte skrika så, Gud hör dig, man blir inte andedöpt för att man skriker. Gud vill döpa dig i helig Ande när han vill. Jag blev tyst och bad tyst. Men jag hade en sådan längtan. Ett halvår efter då jag låg i sängen hemma och bad tyst min aftonbön, kände jag något speciellt, jag bara öppnade min mun och började

15 3. STOCKHOLM 17 tala ett för mig nytt och främmande språk och fylldes av en sådan glädje och frid. Då förstod jag att jag blivit döpt i den helige Ande av Jesus. Jag hoppade upp från bädden och sprang in till mamma och pappa och talade om min upplevelse. De blev förstås glada och vi tackade Gud. Detta gjorde att jag blev mer frimodig och fick mer styrka i mitt andliga liv. Även om jag var så ung. Andedopet har följt mig under hela mitt böneliv. Tungotalet är ett bönespråk mellan Gud och människa som ingen annan förstår. Det ligger en Guds kraft i detta. Filadelfiaförsamlingen hade mycket stort engagemang med många missionärer i olika länder. Jag var alltid så fascinerad av detta. När det var missionsmöten och församlingens missionärer kom hem och talade och berättade i dessa möten, om vad de varit med om så grep det tag i mig. Redan när jag var tio år gammal försökte jag mig på att skriva en liten bok som jag själv hade bundit in med hårda färggranna pärmar och skrivit Eftertryck förbjudet. Titeln var Kongomissionären Anna. Det blev några fantasifulla kapitel om missionärens liv ute på missionsfältet. Den blev ofullbordad, men den finns kvar i mina gömmor! På sommarlovet, när jag var 13 år, var jag hos min moster och morbror på deras sommarställe utanför Södertälje. De var underbara människor. De var inte bekännande troende. Deras baby Gunilla, min kusin, var nio månader gammal. Jag skulle få hjälpa till att ta hand om henne. Jag älskade henne och var överlycklig att vara där. Hon var som min lillasyster. Under den sommaren upplevde jag att Gud talade till mig på flera olika sätt. När jag var ensam hemma, moster hade åkt iväg och handlat, så satte jag på en grammofonskiva (den enda som fanns med andligt innehåll!), det fanns inga CD Stereo eller DVD på den tiden! Det var Lapp-Lisa som sjöng Tala Gud, tala Gud låt en altarglöd beröra mig, tala Gud tala Gud glad jag svarar här är jag sänd mig Miljoner dö i hedniskt töcken utan Gud och utan evigt hopp, vem vill gå och bringa dem Guds frälsnings budskap, vem vill gå att bärga skörden in? Tala Gud, tala Gud låt en altarglöd beröra mig, glad jag svarar, här är jag sänd mig. (Fritt återgivet) Det var en gammal sång om skördens Herre som kallade att gå ut i tjänst för Gud och vinna människor för Jesus. Jag spelade den om och om igen. Jag upplevde så starkt att Gud talade till mig genom denna sång som berörde mig så mycket. När jag var ute i skogen i stillheten och plockade bär eller blommor så kom Guds Ande igen och talade till mig. När jag lagt mig på kvällen upplevde jag kväll efter kväll det samma att Gud kallade mig att bli missionär i Afrika. Jag förstod inte hur jag skulle hantera detta i min ensamhet. En kväll sa jag till Gud: Du kan väl vänta med detta tills jag kommer till Siljansnäs i Dalarna om en må-

16 18 3. STOCKHOLM nad. Det var församlingens ungdomsläger som jag planerade att vara med på. Efter det så blev det lugnt. Det pockande, kallande slutade. Jag hörde ingenting och glömde nästan bort det. Jag var på lägret. Det var härliga dagar i Siljansnäs. Vi var många ungdomar från församlingen som var där för att möta Jesus och ha roligt tillsammans. En av förmiddagens samlingar mot mitten av veckan handlade om mission och evangelisation, att tjäna Gud och hur Gud kallar till tjänst. Då jag satt där och lyssnade kom allt det jag hade upplevt under sommaren tillbaka. Jag ställdes åter inför kallelsen från Gud. Då förstod jag vad det handlade om. Bönestunden som följde efteråt var kampfylld. Var jag villig att säga ja till Guds kallelse och svara Herre här är jag sänd mig? Då kände jag att någon lade sina händer på mig och sa: Käre Gud låt Kerstin säga sitt ja till dig Gud. Då brast kampen för mig och jag uttalade mitt ja till Herren att tjäna Honom som missionär. Då kände jag en underbar glädje och befrielse. Hon som bad för mig visste ingenting om min kamp med Gud och hans kallelse. En tid därefter upplevde jag en märklig händelse i skolan. Vi hade geografilektion. En stor karta visade Afrika och läraren pekade ut och talade om de olika kusterna: Guldkusten, Pepparkusten och Elfenbenskusten i Västafrika. Jag kommer ihåg att jag blev så fascinerad och berörd av denna kust i Afrika. Många år efter detta fick jag veta att Liberia kallades Pepparkusten. Något år efteråt var jag på missionsmöte och lyssnade till missionärerna Mia och Manne Paulsson. De berättade om sitt missionsland Liberia. Då upplevde jag att Gud lade ner speciell kärlek hos mig till just detta land. Det var i mitt hjärta hela tiden. Jag hade min missionskallelse i mitt inre och behöll det för mig själv. Marianne Tingåker och jag hade inte träffats sedan den händelsen när jag var elva år på lägret på Drakudden, inte förrän nu när Marianne var 85 år! Då träffades vi i den kyrkan som Ingvar var vakanspastor i. Jag kommer väl ihåg henne, jag hälsade på henne och talade om den händelsen för så många år sedan. Då sa hon att hon visste så väl vem jag var och hade följt mig under hela den här tiden och visste att jag varit missionär i Liberia. Jag frågade om hon kom ihåg mig som flickan som hon sagt till att du ska väl bli missionär när du bli stor. Hon tittade kärleksfullt på mig och kramade om mig och sa: Jag visste att det var profetiskt sagt då och har med intresse följt dig genom livet. Det var ju fantastiskt att få höra detta och jag har ödmjukt tackat Gud för denna upplevelse. En historisk händelse var den 8 maj 1945, när jag var nio år. Min mamma och jag var på Kungsgatan och shoppade när plötsligt alla fönster öppnades i husen på vardera sidan av gatan. Med glädjetjut basunerades det ut att andra världskriget var slut. Alla människor i fönstren tjöt av glädje och kastade ut papper och pappersrullar så att det täckte hela Kungsgatan. Vilken fantastisk upplevelse det var för en nioåring.

17 4. Tonårstiden 4. TONÅRSTIDEN 19 Under hela min tonårstid och uppväxt betydde församlingen, som jag tillhörde, så oerhört mycket för mig. Jag kände riktigt att det var mitt andliga hem. Jag älskade verkligen den stora Filadelfiaförsamlingen i Stockholm! Den stora ungdomsskara som vi var och alla dessa hundratals ungdomar som var så inneslutna i gemenskapen i församlingen. Det var en varm atmosfär att växa upp i. Det var olika sånggrupper på den tiden mestadels efter olika åldrar. Den blandade kören var stommen i förmiddagsgudstjänsterna och leddes av nestorn Karl-Erik Svedlund. Göran Stenlund var en underbar solist och människa. Stora strängmusiken sjöng oftast på söndagskvällarna. Ungdomsstängmusiken, US, engagerade oss som tonåringar. På den tiden var det många möten. Måndagskvällar var det församlingsmöten, onsdagskvällar väckelsemöten. Lördagskvällar var det bönemöten och söndagar förmiddagsgudstjänst och på kvällen väckelsemöte. Utöver dessa var det ofta sångövningar. Det sprudlade av liv i hela kyrkan och ibland tyckte vi ungdomar att vi nästan bodde i kyrkan. Einar Ekberg och Einar Waermö, de internationella solisterna som också sjöng duett, kom regelbundet från USA till Filadelfiaförsamlingen. Då var det stormöten och hela kyrkan fylldes. Även på tältkonferenserna under midsommartid fylldes det stora mötestältet som fanns på Gärdet, och senare på Rålambshov och Storängsbotten. Filadelfiakyrkan i Stockholm.

18 20 4. TONÅRSTIDEN Stormöten var det också när helbrägdagöraren pastor William Freeman från USA och flera andra kom på besök och bad för sjuka, då var det långa köer av folk utanför kyrkan. Jag var med i ungdomssträngmusiken, US, som leddes av Bengt Olofsson-Grevér och vid flygeln satt den alltid leende och godmodige Mani Mattson, hans fru Ebba satt alltid på sidoläktaren under övningarna, de hade alltid ett varmt hjärta för oss ungdomar. Vi var som en stor familj alla dessa ungdomar som älskade att sjunga: Att vara ung ja, det är stort, att vara frälst dock större är, men vara både ung och frälst det störst av allt i livet är. Det var vår signaturmelodi. Vi fick ofta sjunga på söndags- och onsdagskvällsmötena. Då fick vi vara beredda att kunna ge ett vittnesbörd om vår tro och vilken betydelse Jesus hade i våra liv. Vi var också ute på ungdomsgårdarna på lördagskvällarna och sjöng och vittnade för många ungdomar som inte hade upplevt det vi hade gjort, att vi hade överlämnat vårt liv till Jesus. Församlingen drev också under dessa år, och många år framöver, den årliga bibelskolan som fylldes med flera 100-tals evangelister som kom från hela Sverige. En månadslång bibelskola varje höst. Under den här tiden var det många evangelister, och särskilt många kvinnliga evangelister som tjänade Gud i olika församlingar och platser från norr till söder i vårt land. Det var väckelsestämning i dessa möten när evangelisterna vittnade och sjöng gripna av Gud. Vår ungdomspastor den första tiden var Sven O Svensson som alltid var mycket inspirerande för oss. Bo Hörnberg var också en omtyckt pastor. Pastor Allan Törnberg gjorde ett starkt intryck på oss med sin predikan och sånger. En dag fick han hastigt flytta hem till himlen och det blev sorg i församlingen. Pastor Abner Dahl från Norge var en inspirerande talare. Han blev pastor i Bromma och förvandlade Ängbybiografen till Bromma Pingstkyrka. Församlingen ordnade ungdomsläger två gånger om året. På vinterlovet och på sommaren innan skolan började ny termin för ungdomar över 13 år. Jag var förstås med på alla dess läger! Man kände att det var ett måste, det ville man inte missa. Jag har många oförglömliga minnen under dessa år från de olika platser vi var på. Församlingens ungdomar åkte dit med en förväntan att ha roligt tillsammans förstås men också att få göra upplevelser att få möta Gud. Det var ett allvar hos oss och vi längtade efter dessa stunder. Och vi alla som hade den längtan fick möta Gud på ett personligt sätt. Jag upplevde det som en sorts vitamininjektion och en förnyelse i det kristna livet att fortsätta leva för Jesus i skolan och bland kamrater som inte var troende. Gud tvingar sig ju aldrig på någon så det måste alltid vara mitt eget val.

19 5. KAGGEHOLM SEDAN SJUKSKÖTERSKEUTBILDNING Kaggeholm sedan sjuksköterskeutbildning Jag var 18 år när Gud ledde mig att återuppta studierna vid Kaggeholms folkhögskola som drevs av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Jag studerade ett år och gick den andra årskursen eftersom jag tidigare hade gått flickskola. Kaggeholm med dess slott och omgivningar är en naturskön och underbart vacker plats alldeles vid Mälaren, på Ekerö utanför Stockholm. Eftersom det var en privat skola fick vi betala terminsavgifter under denna tid. Senare blev det statligt understött. Undervisningen har breddats mycket under åren och är i dagsläget mycket populärt med de olika utbildningarna bland annat Media och Journalistutbildningen. Det är många ungdomar som har studerat där under årens lopp. Jag ser med glädje tillbaka på det året jag gick där! Det var en fantastisk tid att vara på Kaggeholm med så många ungdomar från olika platser i landet. Att höra de olika dialekterna fascinerade mig. Jag hade verkligen svårt att skilja på skånska och småländska! Min rumskamrat Margareta, Maggan, kom från Smedjebacken i Dalarna men var född i Småland. Maggan och jag grundade där en livslång vänskap som vi behållit under alla år. Denna tid i mitt liv var en härlig och rolig tid, men också en tid fylld av frågor och tvivel. När jag var i den här åldern och från årsåldern kände jag att missionskallelsen var en belastning för mig. Jag ville bli av med den och Kaggeholms slott, där folkhögskolan drevs av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.

20 22 5. KAGGEHOLM SEDAN SJUKSKÖTERSKEUTBILDNING jag ville välja min egen väg. Jag blev olycklig och kände mig illa berörd när någon i kyrkan talade om mission och någon speciell missionssång sjöngs. Jag var bevarad i tron och var under den här tiden mycket aktiv i ungdomsarbetet, men jag hade fått för mig att jag inbillade mig själv att Gud kallat mig till att bli missionär. Den första kvällen på Kaggeholms folkhögskola skulle var och en få gå in och möta lärarkollegiet för samtal. Det fanns en allmän linje och en speciell missionslinje. Jag var ny och hade aldrig träffat någon av lärarna. Så fort jag kom in var det en skånsk lärare som sa: Du ska väl bli missionär och gå missionslinjen? Nej sa jag bestämt, jag ska inte gå missionslinjen. Jag talade om att jag ville bli sjuksköterska och gå den allmänna linjen. Jag upplevde en märklig händelse under denna tid. Det var en sådan varm böneatmosfär på skolan. Efter ett tag kände jag på nytt att Gud började påminna mig om min kallelse. Jag kände mig olycklig. Vi hade en bönedag och den utökades till två bönedagar. Efter första dagen uttryckte sig rektor Osmin Halldorf så här: För att komma igenom den andliga kampen, så behöver vi en dag till att bedja. Jag hade kämpat inför Gud och försökte hålla emot. Den andra dagen sade jag till Gud: Har jag en kallelse och den är ifrån dig, Gud så ber jag om ett tecken att du på något sätt ska tala om för mig att jag ska bli missionär innan klockan 09 i morgon! På kvällen när jag skulle somna hade det inte hänt något och inte heller på morgonen. Jag tänkte då att det är nog bara inbillning alltihop. Jag sa ingenting till min rumskamrat Maggan. Hon visste då ingenting om min kamp med Gud. Efter frukosten när klockan var 08 var det en av eleverna, som varit evangelist och var missionärskandidat, som ropade till mig: Kerstin, jag har drömt om dig i natt, du måste få höra det! Ringklockan ringde just då till lektion. Efter lektionen var klockan och då kom Rakel och tog mig i armen. Vi gick slottsallén fram och då berättade hon att hon haft en dröm och sett mig liggande på ett altare och hört hur Herren sagt: Vill du bli min tjänarinna och missionär? Klockan var nu några minuter innan 09 Jag blev helt förkrossad och talade om för henne om det tecken jag bett Gud om. Efter den stunden fick jag min kallelse bekräftad från Gud och har aldrig tvivlat på den. Många gånger under åren i missionstjänst har denna utkorelse stått fast. Jag har en annan stark upplevelse som inträffade senare, när jag var i 18-årsåldern. En söndag förmiddag satt jag som vanligt på läktaren i min hemförsamling Filadelfiakyrkan i Stockholm. Det var gudstjänst och pastor Lewi Pethrus predikade. Jag hade kommit till gudstjänsten och var fylld av frågor och undran Hur kunde Gud som är universums Gud leda oss människor individuellt? Tankarna svindlade: Hur kunde Gud leda mig?