3 4/2010. Jakten går vidare

Transkript

1 3 4/2010 Jakten går vidare

2 Bästa klapparna på (se också sidan 47)

3 18 40 innehåll 47 Alces alces 10 Äta tallbarr? Kittlar dödsskönt i kistan! Sommar: Johan 17 Har man tagit far i båten får man roa honom ibland Jagad i Georgien 18 Landet där rovfåglar står på menyn Bilder med skärpa 23 Linnea sätter fokus på det du inte ser Plastflotten 26 En plastbåt på uppdrag Sommar: Amanda 27 Även en liten droppe gör havet större Pärlugglor i tonåren 28 Det är på natten du hör dem Skånska kräldjur 30 Små grodorna, små grodorna är lustiga att se Sommar: Annie 31 Det finns en skatt där regnbågen slutar Jordens bästa RÅM 40 Det vill du inte missa! Alltid i Fältbiologen: Tips och notiser 4 Lätta sillar och tunga uppdrag Debatt 6 Jakten är Sveriges största djurskyddsproblem Aktionsbild 7 Klädbyte i tionde timmen Hotspot 8 På vågens kam Minifältis 32 Smaken av jul Experterna 34 Nya, fräscha och till ditt förfogande Kultur 38 Havstulpaner och sötvattenshydror Krönika 39 Förtätningar i luften Internt 42 Till fjälls, till häst, till ö:s, till sjöss Kalendarium 47 Skrivarkurs och julstök FÄLTBIOLOGEN är Fältbiologernas medlemstidning som utkommer med fyra nummer per år och distribueras gratis till alla medlemmar. Skolor och andra intresserade kan prenumerera genom att sätta in 250 kr på plusgiro Märk talongen Prenumeration på Fältbiologen. Tidningen Fältbiologen produceras av en ideellt arbetande redaktion. Redaktionen tar sig rätten att redigera inkomna texter. För icke beställt material ansvaras ej. REDAKTIONEN Lisa Behrenfeldt, Magnus Bjelkefelt, Jennie Wadman, Kristin Axelsson, Jenny Luukkonen Mejl till redaktionen: redaktion@faltbiologerna.se Prenumeration eller adressändring: info@faltbiologerna.se Adress: Fältbiologen, Brunnsgatan 62, Gävle. Ansvarig utgivare: Lars Axelsson OMSLAG Framsida: Bloddroppe på älgens päls Foto: Jan-Peter Lahall, lahall.com Sidan 2: Redaktionen i julyran Baksida: Sara Granér TRYCKINFO Tryck: Risbergs Information & Media AB Papper: Multi Art Matt 115 g, Svanenmärkt Upplaga: exemplar Fältbiologen 3 4/2010 3

4 ledare och notiser Fokuserat Idén om ett älgreportage bet sig fast någon gång i våras. Det var den typ av idé som höll sig kvar tills dess att den var utforskad och ihopskriven. Från älgarna kom tema jakt. Det är inte så smalt som det låter. Det är ett av de fantastiska teman som kan innehålla nästan allting. Jag inser att jag går omkring i tillvaron med en stark jaktinstinkt. Att min vardag är full av mer eller mindre långsiktiga jakter. Jag gillar inte att strosa omkring utan särskilda mål. Jag vill veta vart jag ska (jakten på badbart vatten) eller ha ett uppdrag (jakten på trattkantareller) när jag är ute och går. Den där jaktinstinkten får mig att ständigt ha minst ett projekt på gång och kanske är även min förbannade men ändå hopplöst obotliga tidsoptimism sprungen ur den. Eventuellt är det värt att sitta på tunnelbanan och stirra på klockan hela vägen in till stan, att kryssande mellan alla människor springa genom centralstationen, tränga mig i kön till biljettautomaten och rusa till tåget för den där lättnaden när jag svettig sjunker ner på sätet precis när konduktören visslar för avgång. Pang. Där satt den. Jakten får dock inte övergå i känslan av att vara jagad. Då är det inte bra längre. Jag har blivit aningen bättre på att göra en sak i taget. En lyckad jakt kräver fokusering. Lördag klockan 22:03. Kansliet i Gävle. Det är sluthelg och totalt fokus på nummer 3-4/2010. Magnus filar på RÅM-annonsen. Jennie fixar bilderna på våra nya experter och Kristin skriver en notis om en över hundra år gammal fenval. Vid det här laget är missarna bortsållade, Fältbiologen är resultatet av en mängd lyckade jakter. Jakten på sommarminnen, på sanningen om älgarna, på en minifältisillustration, på bilder av det som inte syns, på en RÅM-kommitté, på den perfekta surfvågen I en undersökning som gjorts bland Sveriges jägare visade det sig att naturupplevelsen och kamratskapen värderades mycket högre än själva älgköttet. Jag skulle påstå att det är så för oss också. Att mötena vi har, skrivandet och fixandet och makten att göra just en sådan tidning som vi vill läsa, att själva jakten är mer värd än slutresultatet. Det blir aldrig som vi tänkt oss. Det blir alltid bra och det kunde alltid ha blivit bättre. Vi lär oss med tiden och undrar varje gång om ni inte inser hur roligt det är? Välkommen att vara med i jakten på nummer 1/2011. Vi kräver ingen vapenlicens, men om du vill kan du ladda med vår skrivarkurs i februari. Bakteriedödaren från skogen Vanlig grankåda är full av bakteriedödande terpener. Mycket praktiskt! Klar och mjuk kåda kan smörjas direkt på ett sår och för att ta död på bakterier i halsen, sug på en bit i 2 3 minuter och spotta sedan ut den. (Det är dåligt för njurarna att tugga i sig för mycket kåda.) En salva med kåda i kan du använda till nästan allt. Den läker svårläkta sår och djupa hälsprickor, verkar cirkulationsfrämjande på kalla händer och kan användas förebyggande mot skavsår till exempel. Kådsalva steg för steg: 1. Samla kåda från en skadad gran (doppa kniven i olja så fastnar inte kådan). Det går att använda kåda i alla hårdhetsgrader, men ju hårdare, desto längre tid måste den ligga i olja sedan. 2. Lägg kådan i en skål och täck den med vegetabilisk olja. Låt stå i cirka fyra veckor. Rör runt och tappa av oljan. Släng inte kådan om du ska göra mer salva, utan fyll på med ny olja. 3. Värm kådoljan i ett vattenbad. När den börjar sjuda, riv i bivax, tills du fått en lagom konsistens. Vispa, så att salvan inte skär sig. När den börjar stelna runt vispen eller skålkanten är den färdig att hälla i burkar snabbt innan den stelnat helt. Tänk på att inte hälla ut överbliven kåda eller vax i diskhon. Stora kartastrofer Ofta är det svårt att förstå hur stort något verkligen är när man bara har siffror på det. Att istället se det på en karta över något man kan relatera till gör det lättare. På howbigreally.com, som gjorts av BBC, kan man se hur stor yta årets oljeutsläpp i Mexikanska golfen eller plastsörjan som flyter runt i Stilla havet tar upp, placerat över till exempel ens egen hemort. Utöver det kan man välja på några andra miljökatastrofer, månen, historiska städer med mera. Lisa Behrenfeldt redaktionen Vinterfåglar in på knuten Var med och räkna Vinterfåglar in på knuten januari. Mer information på 4 Fältbiologen 3 4/2010

5 tips och notiser Vill du introducera skolelever för gråsuggor och bajs 2011? Sillarna har gått ner i vikt En normal sill i Östersjön, eller strömming som de brukar kallas där, väger idag bara hälften så mycket som för 30 år sedan. Tidigare brukade de väga 80 gram men nu väger de omkring 40 gram. Det visar forskning från Fiskeriverket. Orsaken till viktminskningen verkar vara att sillen har ont om föda eftersom beståndet av konkurrenten skarpsill har ökat stort under samma period. Det beror i sin tur till stor del på att skarpsillens naturliga fiende torsken har minskat i antal. I november kommer projektet Mötesplats Naturen* att avrundas, men det har sökts nya pengar för ytterligare ett projektår. Senast i början av februari kommer beskedet från Naturvårdsverket. Projekt med anknytning till Fältbiologernas verksamhet kan drivas var som helst i landet och just nu finns goda förutsättningar i Malmö i form av både material och brett kontaktnät. Intresserad? Hör av dig till naturen10@faltbiologerna.se eller Victor: ja.till.nej@gmail.com Alva: alva.anderberg@gmail.com Lovisa: lovisa.bergsten@gmail.com Max: nordstrom.max@gmail.com *Mer information om Mötesplats Naturen finns på Fältbiologernas hemsida under "Verksamhet", i Fältbiologen 2/2010 samt på motesplatsnaturen. wordpress.com Foto: Andreas Garpebring Axen var Magnus I artikeln Bevara oss väl i Fältbiologen 2/2010 fanns fina teckningar av olika ax. Dessa teckningar var gjorda av Magnus Melin bra gjort! Redaktionen ber om ursäkt för felaktigheten. Hurra! Lämmelår! I år springer det lämlar överallt i fjällen, till glädje för fjällugglor, fjällrävar, fjällabbar och andra djur som börjar fjäll. Minifältisledare sökes! Under året som varit har Fältbiologernas projekt Mötesplats Naturen drivits med syfte att väcka miljö- och naturintresse hos mellanstadieelever. Flera barn har blivit intresserade av Fältbiologerna och det finns en god grund för att starta minifältis verksamhet i Malmö. Om du är intresserad av att vara minifältisledare och vill komma i kontakt med andra intresserade får du gärna höra av dig till naturen10@faltbiologerna.se eller nordstrom. max@gmail.com Rekordval i Danmark I Vejle fjord på Jyllands östkust strandade en fenval tidigare i år och dog. Dess ålder uppskattades till mellan 15 och 20 år men det visade sig vara en grov underdrift. En undersökning av aminosyror i valens öga visade att den verkliga åldern låg på mellan 130 och 140 år. Det gör fenvalen till den äldsta vetenskapligt beskrivna valen i världen. Vilken art av fenvalar tillhörde gamlingen? Det framgår inte av nyheten. Om du själv råkar hitta en strandad val kan du både artbestämma den och rapportera in ditt fynd på Fältbiologen 3 4/2010 5

6 notiser och debatt Den svenska skogstragedin Viltvården är inte vård Foto: Serkan Gûnes, serkangunes.com Foto: Jennie Wadman Naturskyddsföreningen har släppt en internationell rapport vars syfte är att krossa myten om Sveriges hållbara skogsbruk. Cutting the Edge tar upp gammelskogens värde i förhållande till biologisk mångfald och klimatpåverkan. Den ger även konkreta exempel på hur de svenska skogsbolagen bryter mot internationella överenskommelser liksom de regler som finns inom FSC. Rapporten finns att ladda ner på skog/ Fototävling behöver fältbiolog Naturvårdsverket har en jury som utser Årets naturfotograf. Kanske är du rätt person att vara Fältbiologernas representant/ proffstyckare i denna jury? Att sitta i juryn innebär att gå på ett par möten i Stockholm under våren, för att bestämma och diskutera kandidaterna, samt att man får vara med på prisutdelningen i juni. Intresserad? Hör av dig till oskar.lofgren@faltbiologerna.se Förra året vann Serkan Gûnes. Bland mycket annat har han tagit den här bilden i Tyresta nationalpark. Knappt personer är medlemmar i de två jägarföreningarna som finns i Sverige, eller ungefär fyra procent av den vuxna befolkningen. Denna minoritet (framför allt Svenska Jägareförbundet) bestämmer hur den svenska faunan ska vara sammansatt. En makt som Jägareförbundet haft sedan 1939, genom ett avtal med staten. Jägareförbundet har i uppdrag att ansvara för den praktiska viltvården och jakten i landet. Detta är, som Naturvårdsverket påpekar i en statlig utredning, otidsenligt och liknar myndighetsutövning, vilket inte ska vara fallet. Jägareförbundets ställning gör att kritiska röster inte kommer fram. Vi som är djur- och naturvänner vill ha en artrik fauna och att djuren ska kunna leva så opåverkade som möjligt. Tyvärr har jägarna en annan inställning där, bland annat att viltvård är en viktig del i jakten. Detta innebär att jägarna skjuter rävar, grävlingar, nötskrikor och andra kråk- och måsfåglar därför att jägarna ser dessa djur som konkurrenter. Att jägarna också vill jaga lodjur, björn och varg har samma orsak. Tyvärr innebär denna fullständigt onödiga jakt mycket lidande för djuren då skadskjutningar är vanliga. Vid en undersökning på Riksmuseet fann man att 30 procent av äldre rävar hade blyhagel i benen och i huvudet. Hade hela kroppar kunnat analyseras hade förmodligen en ännu större andel skadskjutna rävar hittats, anser forskaren. Då sädgäss röntgades fann man att 60 procent av de äldre sädgässen hade hagel i kroppen. Jägareförbundet har själv visat att cirka 14 procent av de påskjutna älgarna blir skadskjutna så att de måste eftersökas. Undersökningar av vargar som man funnit döda visar att 30 procent av de tjuvjagats var skadskjutna. Den i vintras genomförda vargjakten gav samma proportion skadskjutna. Eftersom cirka en miljon djur dödas av jägare varje år i Sverige blir dessa skadskjutningsantal skrämmande. Skulle mellan 15 och 30 procent av de jagade djuren skadskjutas betyder ju detta att omkring djur skadskjuts och får lida tills de dör eller återfinns och kan dödas. Eftersom endast ett fåtal arter, som älg och vildsvin, orsakar allvarliga skador betyder det att den övriga jakten är helt onödig viltvård, ger litet kött (som vid fågeljakt) eller försvårar arters överlevnad (av orre och tjäder skjuts det cirka per år) och alltså orsakar dessa djur onödigt lidande. Jakten är Sveriges största djurskyddsproblem. Minska jakten och djurens lidande minskar. Hans Ryttman, Ordförande för föreningen Jaktkritikerna 6 Fältbiologen 3 4/2010

7 aktionsbild Hett på plattan text och foto: Alva Sigtryggsson Den 10 oktober 2010 var det klimatparty på plattan. Fältbiologerna var där! Och plötsligt, mitt bland söndagsflanerande stockholmsbor, började jackor svingas i luften, tröjor kastas omkring och en alldeles improviserad catwalk uppstod mitt framför förvånade åskådare. Fältbiologerna hade slagit till igen. Tillsammans med Dans I Stockholm, Rapid Art Response och Klimataktion i Stockholm, anordnade Fältbiologerna stans häftigaste klädbytarflashmob. Syftet bakom aktionen var att visa upp den solidaritet och det nytänkande som behövs för att klara av omställningen till ett klimatsmart samhälle exempelvis att byta kläder med varandra istället för att konsumera mer och mer och mer... De som befann sig på plattan under söndagen kunde även smaka nypressad äppeljuice, dansa ringdans med WWF och deras panda, samt lyssna till klimatkörer och meteorologen Pär Holmgren. Fältbiologen 3 4/2010 7

8 hotspot Inte behöver du sticka till latinamerikanska djungler eller bli ett mygghärdigt överlevnadsproffs för att uppleva häftig natur! Fältbiologen tipsar här om platser i Norden med spännande djur, växter och landskap. Den perfekta vågen text och foto: Jakob Wallin Nu blåser vinterstormarna över Östersjön. Det är vid den här tiden havet trycks upp till vågor som slår in över stenstränder och raukar. För surfarna på Gotland är hösten och vintern årets bästa tid. 8 Fältbiologen 3 4/2010

9 Sveriges kust är lång och full av öar, uddar och vikar där havet ofta trycks upp och rullar in utan att någon lägger märke till det. Så här års när lågtrycken radar upp sig och sveper över haven tar de med sig fina surfbara vågor. Vågor som vi gör vad vi kan för att ta vara på med våra brädor. Här på Gotland är vi ett litet entusiastiskt gäng som möts i vattnet varje gång Östersjön bjuder på surf. För oss kretsar det mesta kring vad som ska hända när nästa storms vågor träffar öns stränder och ger oss något att åka på. Många timmar spenderas framför prognoser och kartor. Kan det bli något där? Bakom den där udden, där grundar det upp fint, den borde kollas på sydost. Vindriktningar och kustlinjer, det är det vi funderar över. Vinden är både vän och fiende i denna jakt för snyggast bryter vågorna när havets dyning får rulla in ostört av stökiga vindbyar. En kombination som kan tänkas svår att hitta i vårt lilla hav men som tur är finns det många krokiga delar av kusten där vågorna viker runt ett hörn i lä och reser sig blanka över viken. Så kommer den. Vinden man väntar på. Först som ett löst rykte där någon anat en rosa nyans i slutet av en suspekt långtidsprognos. Var det inte vid den här tiden det kom en storm förra året? Jo, helt klart. Det börjar rassla i träden och några takpannor kanske lyfter. Vi lastar brädorna på taket och far ut mot oupptäckta kustremsor där rena vågor kan tänkas påträffas. Denna tidiga oktobermorgon beger vi oss till öns östligaste utpost där nattens dyning borde ligga kvar. Senaste veckans diskussioner om var havet kommer att bryta störst och snyggast kulminerar i en kombination av lugn och spänning innan vi kommer fram. En morkulla flaxar i strålkastarljuset och snart ses fyrens ljus över trädtopparna. Havets dån visar vägen genom skogen. Mörka bullar i vitt skum skymtar mellan krokiga tallar och vi springer sista biten för att få en första titt. Några svaga vindpustar blåser förbi och i dunklet rullar vågorna in mot stenstranden. De ser blanka och branta ut och visar vad vi hoppats på. En åktur på havets kant. Idag ska det surfas. Våtdräkten har som vanligt hängt ute och är lika blöt och kall som den borde. Det tar emot men värmen kommer innan jag hunnit ner till vattnet. Paddlar ut i en vågdal och solen dyker upp som en grapefrukt över horisonten. Fler svarta figurer dyker upp i vattnet och allas blickar riktas utåt för att hitta sin våg. Lite skum driver förbi på den blanka ytan. Jag tar några paddeltag utåt. En ejder hänger inne på pallkanten och förstår oss lika dåligt som vi den. Sälen som alltid är här är mer nyfiken och vill vara med. Några leenden och armar i luften. Stora dyningar har skådats en bit ut och är på väg in. En mot mig. Vänder runt och sneglar över axeln där något mörkt närmar sig. Några snabba paddlingar och jag trycker ner brädan i vågen och tar av i rätt riktning samtidigt som jag hoppar upp. Full fart nerför backen och ett steg bak för att bromsa lite med fenan. In mot vitskummet och så bär det av igen. Nu bullar den upp sig fint framför mig. En hand i vågen och den andra utsträckt i färdriktningen längsmed vågen som precis spottar en skvätt över huvudet. Lycka. Åket slutar värdigt med att havet slukar mig och bjuder på några kullerbyttor innan jag får fatt på brädan. En till. Jag paddlar ut igen uppfylld av tanken på en till vända nerför vågens vägg.

10 Älgarna regerar text: Lisa Behrenfeldt foto: Martin Larsson I början av 1800-talet var älgarna i stort sett utrotade. Nu är Sverige antagligen världens älgtätaste land. När skogsbolagen bestämmer över skogen och jägarna över viltet är skogens konung den stora vinnaren. 10 Fältbiologen 3 4/2010

11 Det är andra veckan i oktober och dag fyra på älgjakten. Klockan är sju. Ett 40-tal personer med knallorange detaljer på kamouflagejackor och kepsar står samlade på parkeringen utanför Upsals missionshus i västra Värmland. Tolv älgar är redan skjutna. Av kvoten på fyra kor och fyra tjurar är bara en ko kvar. De beslutar att spara den. Bara kalvar får skjutas idag. Alla som har mark inom viltvårdsområdet har också jakträtt och de 22 passen lottas mellan skyttarna. Det ljusnar. Ute är det fyra grader, vindstilla och mulet. Det här är bra väder, säger Martin Larsson, som är en av jägarna i jaktlaget. Älgarna är väldigt observanta, och är det för klart väder hör de så bra när man går ut och sätter sig på passet. Det är en fokuserad skara som går ut till sina placeringar. Geväret över axeln. Solen skymtar på trädtopparna på andra sidan hygget när vi går upp mot passet. Jag har fått order att välja kläder som inte prasslar. Första stunden är det okej att röra på sig. Passa på att fika. Det tar en stund innan drevet börjar gå. Martin sätter kom-radions snäcka i örat. Laddar bössan. Framför oss är tre timmar av koncentrerad väntan. Drevet ska gå på linje längs med sjön. Väsnas för att driva älgarna mot skyttarna. Vi har hamnat på kanten av skyttelinjen. Mitt i skogen. Det är ett riktigt dåligt pass. Fältbiologen 3 4/

12 En stor tjur 150 meter bort, viskar Martin som fått en rapport i radion. Vi väntar på en femtontaggare. Martin uppskattar att han skjutit i snitt en älg var tredje år sedan han började jaga. Igår sköt han en kalv. Älgkon kom över vägen, med kalven hack i häl. Jag hojtade till för att hon skulle stanna och lyssna, och när kalven hamnade efter fick jag skottläge. Så berättar han att blodspår med mycket bubblor i är bra, det betyder att det är lungblod. Jägaren siktar på bogen. Det är en stor träffyta och älgen dör förhållandevis snabbt av inre blödningar. Ett tiotal meter in i skogen låg den döda kalven. Jag kan inte låta bli att ifrågasätta om han aldrig känner medlidande med kalven, just där och då i skottögonblicket? Eller med kon som stressad av drevet sprang vidare? Martins syn på jakten är att skogens vilt är en naturresurs som vi kan använda som mat. Han påpekar att han har ett ansvar för att dödandet ska ske på ett säkert sätt med så lite lidande som möjligt för djuret, men menar att han som jägare annars är som vilket rovdjur som helst. I naturen är det hela tiden djur som stryker med och kalven som han sköt hade kunnat dö av en mängd olika orsaker. Lise-Lotte Norin, som är Djurens rätts talesperson i jaktfrågor, har en annan syn på saken. Djurens rätt har inställningen att det enskilda djuret alltid ska stå i centrum och de är kritiska till jägarnas syn på de vilda djuren som en enda stor population. Det ligger aldrig i individens intresse att bli jagad och dödad, säger hon. Och ingen kan väl rimligen påstå att den tungt beväpnade jägarkåren med allehanda tekniska hjälpmedel som ger sig ut i skogen i hundratusental med drevkarlar och hundar är som vilket rovdjur som helst? Hon menar att visserligen hade kalven kunnat dö av en mängd olika orsaker, men det kan ju vi människor också, vilket knappast gör det mer rätt att ta livet av oss. En älg som har bra gener och är skicklig på att hitta föda och att handskas med rovdjur kan leva i år. Men när den hamnar framför en skjutglad jägare är det bara slumpen som avgjort att just den blivit en levande måltavla. Hade kalven träffat normala rovdjur hade det spelat roll hur den själv och inte minst dess mor hanterat saken. Pass nummer 52. Det är inte ofta jag sitter helt tyst i skogen. Två tofsmesar klänger i en grangren. Jag hör en talgoxe komma, på flaxet från vingarna. En stor tjur 150 meter bort, viskar Martin som fått en rapport i radion. Vi väntar på en femtontaggare. Står och stirrar mot det där stråket upp från myren. När jag tittar upp står det plötsligt en fjolårskalv snett bakom. Han vänder när han upptäcker oss. Helt lugn, och alldeles tyst i mossan. Jag var övertygad om att jag skulle höra en älg när den kom. I Sverige är det ungefär jägare som jagar älg. De flesta är män över 55 år och de flesta är folk som aldrig skulle sätta sig tysta tre timmar ute i skogen någon annan gång än under de första veckorna i oktober. Vid en undersökning som Sveriges Lantbruksuniversitet lät göra 2005 visade det sig att det är naturupplevelsen och kamratskapen som de flesta värderar högst. När man räknade på det kom man fram till att köttet står för 36 procent av jaktvärdet, resten är olika former av rekreationsvärde. Vi förstår att älgjakten är nödvändig, säger Hans Ryttman som är ordförande i föreningen Jaktkritikerna. Vi är egentligen inte kritiska till att det jagas älg, men till sättet det görs på. För tio år sedan gjorde Jägareförbundet en egen undersökning där de kom fram till att 14 procent av de skjutna älgarna inte dör på skottplatsen utan måste eftersökas innan de säkert kan dödas. Fyra procent av dessa hittar man aldrig. Det är alldeles för mycket! Dessutom skjuter man helst stora tjurar, vilket utarmar älgpopulationen. Jägarna är själva medvetna om problemet med att könsfördelningen i älgstammen är skev på många håll i Sverige. Att tjurarna är för få och för unga leder till att populationens tillväxt blir sämre eftersom alla kor inte blir betäckta. Dessutom är det många kor som får sin kalv sent på säsongen, troligen för att de går och väntar på en stor tjur som aldrig kommer. Grunden för hur mycket älgar som får skjutas i olika älgskötselområden resoneras fram i lokala samrådsgrupper med representanter från bland annat markägare och jäga- 12 Fältbiologen 3 4/2010

13 Martin Larsson på pass. Blickstilla. Älgarna har mycket god hörsel. De långa öronen kan vinklas så att de uppfattar ljud från flera håll. Även luktsinnet är mycket välutvecklat, doftorganet i en älgnos är 200 gånger så stort som hos en människa. Dessutom ser älgarna bra, men i svartvitt. Foto: Lisa Behrenfeldt re, och kvoterna delas sedan ut av respektive länsstyrelse. Svenska Jägareförbundet har i uppdrag från regeringen att leda delar av jakten och viltförvaltningen. De håller koll på viltstammarnas utveckling och kommer med rekommendationer om hur älgpopulationen bör förvaltas, men i slutändan är det ändå upp till varje jaktlag att sköta det. I Upsals jaktlag bestämde de för några år sedan att de skulle försöka höja kvalitén på tjurarna. De började med att bara skjuta unga tjurar i några år, och har nu övergått till att skjuta max en stor tjur om året, för att på så sätt spara de mellanstora tjurarna. Det har funkat bra i flera år, säger Martin. Men i år var det en av jägarna som sköt en sextaggare fastän vi sagt att vi inte ska det. Som straff kommer han inte att få sitta på pass något mer under årets jakt. Martin är inte nöjd. Hos många jägare kliar det i fingret att skjuta om de har läge. Om det inte får några konsekvenser är risken stor att man skjuter hellre än passar. En korp ropar en bit bort, en duvhök flyger förbi och ett och annat gult björklöv singlar till marken. Det hojtas i skogen. Martin står med geväret i handen och några ihärdiga mesfåglar låter någonstans i närheten. Drevet är långt förbi oss när vi hör två skott i tät följd. Jag började vara med på jakten när jag var såhär liten, Martin måttar med handen i höjd med midjan. Systersönerna som har gått med sin farfar i drevet idag är fem och sju år gamla och har älgjaktslov i skolan. Värmland är antagligen det län som har mest älgjakt. Det finns mycket skog och en tät älgstam. Det är mycket privata markägare här, säger Martin. De har en ganska stor tolerans till skador på skogen eftersom de själva ofta är jägare. Längre norrut har skogsbolagen sett till att få ner älgstammen. Vi packar ihop våra grejer och går tillbaka. När jag slagit mig ner i slänten vid vägen med mina lunchmackor upptäcker jag plötsligt älgen. Det är ingen som tar någon särskild notis om att hon ligger uppdragen på vägen. Öronen är väldigt stora, och hon är fortfarande varm. Utanför slaktboden lyser solen över sjön och i en hög vid gaveln ligger hudar, huvuden och klövar. Det som hänger därinne är inte längre älgar, nu är det stora flådda kroppar av kött som dinglar i krokar från taket. Imorgon ska de styckas. Alla delar på köttet. Pinntjuren som vi såg när vi satt på passet hade passerat tre skyttar. Årets kvot var redan fylld. Det var hans turdag, konstaterar Martin. Fältbiologen 3 4/

14 ÄLGHISTORIA Sett ur ett perspektiv på 2000 år har vi aldrig haft så mycket vilda djur i Sverige som idag, konstaterar Göran Ericsson som är professor vid institutionen för Vilt, fisk och miljö vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå år, förklarar han, är ungefär så långt bak i tiden som vi har någorlunda uppfattning om, och vi vet att viltstammarna har hållits nere både av jakt och av rovdjur (innan staten började betala ut skottpengar på varg på 1600-talet) förbjöds visserligen allmänhetens jakt på älg, hjort och rådjur i stora delar av Sverige, men trots att jakten under flera hundra år var förbehållen adeln och kungahuset så var stammarna fortfarande inte särskilt stora när Gustav III släppte jakten fri Vid den tiden hade effektiva skjutvapen börjat komma i omlopp, och den fria jakten blev en katastrof för djurlivet. Plötsligt fick vem som helst jaga, när som helst, på sin egen mark. Det var kärva tider och folk jagade allt som gick att äta, säger Göran Ericsson. På drygt hundra år lyckades jägarna totalt utrota vildrenen, vildsvinet och bävern. Rådjur och hjortar fanns endast kvar på några skånska gods och älgar hade vi troligen bara några hundra tal kvar av när det första förbudet mot älgjakt kom I Sverige var vi tidiga med att gå in och styra upp för att ha de vilda djuren kvar. Men fokus har hela tiden varit på de djur som vi har nytta av. Alltså fridlystes älgarna medan det var skottpengar på vargar. Det här nyttotänkandet finns fortfarande kvar. När man pratar om viltvård är viltet synonymt med de jaktbara djuren, som till exempel älgar, rådjur och tjädrar. På många håll utfodras de på vintern samtidigt som man inom ett jaktlag kan betala ut skottpengar på djur som räv, mård och kråka, vilka ses som konkurrenter om viltet. Genom den älg- och viltförvaltning vi har i Sverige försöker vi maximera avkastningen, säger Göran Ericsson. Göran Bergqvist, klövviltkonsulent hos Svenska Jägareförbundet, jämför älgstammen med en stor kreatursuppsättning, 90 procent av dödligheten är genom jakten. Fram till 1950-talet var älgarna fortfarande generellt sett få. Tamboskap som betade i skogen och ett skogsbruk inriktat mot plockhuggning innebar att bara små fodermängder producerades. Det är först under de senaste 60 åren som ökningen tagit ordentlig fart. En del av förklaringen finns i att jaktregleringen ändrades så att det blev tillåtet att skjuta årskalvar. Jakttrycket lades därmed delvis över från kor till kalvar vilket gav en mer produktiv älgstam. En annan del finns i att vi länge haft alldeles för lite rovdjur i Sverige för att de ska kunna hålla nere älgstammen. Den allra viktigaste faktorn bakom 1970-talets älgexplosion återfinns dock i skogsbrukets övergång till kalhyggesbruk. De planterade tallskogarna skapade foder i massor och det var egentligen ingen som märkte hur fort älgstammen ökade, eftersom fodertillgången också ökade, säger Göran Bergqvist. När jägarna började tycka att de skulle kunna skjuta mer älg, var skogsbruk och markägare till en början emot det. Älgpopulationen nådde sin kulmen på talet. Under rekordåren fälldes det lika många älgar i Sverige som i resten av världen sammanlagt. Alla dessa älgar innebar stora kostnader för skogsbruket och en kraftig ökning av antalet viltolyckor i trafiken. Alla var ense om att det inte var bra, säger Göran Bergqvist. Man satte igång en medveten strävan att få ner älgpopulationen, som nu är ungefär hälften så stor som på 80-talet. Exakt hur många älgar vi har i Sverige är det ingen som vet. Antalet ligger någonstans kring Av dessa kommer ungefär att ha skjutits under årets älgjakt. Hur många älgar vi bör ha vill varken jägarna eller skogsbolagen yttra sig om. Det går inte att definiera vad som är ett lagom antal, säger Göran Ericsson, älgstammen regleras av en mängd faktorer och kommer att gå upp och ner hela tiden. Sommarvädret styr till exempel hur många kalvar som överlever sommaren och älgarnas fodermängd ändras i takt med skogsbruket. Dessutom är älgarna rörliga och vandrar dit maten finns. I december kommer regeringen att besluta om en ny plan för älgförvaltningen, som bland annat innebär att den kommer att ske över större områden och med en bättre samordning av olika inventeringar. Skogsstyrelsen kommer också att få i uppdrag att ta fram prognoser över hur mycket foder som kommer att finnas tillgängligt i skogen i framtiden. Vi håller koll på våra älgar. Skogens konung i ett rike av tallplantager. foto: Jan-Peter Lahall, lahall.com

15 Älgarna i skottlinjen Ja, om det fortfarande går att ha hund i skogen då. Vi sitter vid elden utanför slaktboden och någon har frågat om barnen som är med ut är nästa generation hundförare. Det är vargarna som jägaren med hunden och barnen syftar på. I grannjaktlaget är det några som har sett en varg när de gick i drevet. Vad kul! utbrister jag och inser att ingen annan tycker det. Vargarna är konkurrenter om viltet och mer känsligt, de dödar jakthundar som kommer in på deras revir. Någon berättar att han hört om tre hundar som gått åt i år, en blev till och med tagen inne på gården. I naturliga förhållanden ändras relationen mellan rovdjur och bytesdjur över tiden. När tillgången på föda är god ökar älgstammen, det innebär ökade födoresurser för vargarna som så småningom har ökat så mycket i antal att ett par kärva vintrar räcker för att älgarna ska bli riktigt få. Då minskar också vargpopulationen och älgarna kan börja bli fler igen. Eftersom den svenska älgstammen är reglerad av jakt är det inte födotillgången som i första hand bestämmer hur stor älgstammen kan bli. Dessutom har vi inte särskilt många vargar. Skulle vargstammen öka måste det i så fall kompenseras av minskad jakt, om inte älgstammen samtidigt ska minska. När man räknat på vargrevirens storlek och hur många älgar en familjegrupp tar under ett år har man kommit fram till att på platser där älgtätheten är hög kommer det att räcka till både jägare och vargar. Men vid låga populationer blir det inte mycket kvar att jaga. Jägareförbundets policy är att förvalta älgstammen så att både jägare och rovdjur blir nöjda. De som får betala kostnaden är skogsbruket. Eller skogen, om man ser till den biologiska mångfalden, konstaterar Christer Kalén som är viltspecialist på Skogsstyrelsen. Och sätter därmed fingret på den stora konflikten. Vi planterar och det är frid och fröjd. Men 15 år senare kan allt vara borta. Älgarna äter upp våra tallar, och dessförinnan har de ätit upp sälgar, aspar och rönnar eftersom det är vad de gillar bäst. Herman Sundqvist är skogschef på Sveaskog. För skogsbolagen är frågan enkel. De samlade inkomsterna från jakten, i form av att arrendera ut jakträtt på sin mark till exempel, är mindre än en procent jämfört med virkesintäkterna. Det är otvetydigt så att älgarna åstadkommer väldigt mycket skador i våra skogar varje år, vilket är förenat med stora kostnader, fortsätter han. På en del håll i Norr- och Västerbotten balanserar vi på en gräns för vad Skogsstyrelsen tycker är olagligt, eftersom vi inte kan uppfylla skogsvårdslagens krav på återbeskogning av hyggena. Älgstammen har halverats de senaste 25 åren, men skadorna på skogen är fortfarande väldigt stora. Förklaringen ligger i att även fodertillgången (tallungskogen) har minskat, så att mängden mat per älg är ungefär densamma som när älgpopulationen var som störst i mitten av 1980-talet. Älg heter Alces alces på latin. Möjligen kommer namnet från det grekiska ordet alké som betyder styrka. En medelsvensk älg väger kilo. Foto: Jennie Wadman Det är klart att det ska finnas älgar i Sverige, man behöver inte vara jägare för att tycka att det är fascinerande att möta en älg, säger Herman Sundqvist, men det måste vara en bra balans mellan antalet älgar och tillgången på föda i skogen, och det är det verkligen inte i dag. Älgarna kostar. Framförallt i form av trafikolyckor, viltstängsel och knäckta ungtallar. Men de har också ett värde. Enkelt räknat har de ett nationellt värde i form av den viltvårdsavgift och avgift per älg som fälls, som jägarna betalar och som via Viltvårdsfonden och länsstyrelserna används till förvaltningen av älgstammen och till olika forskningsprojekt. Därtill kommer värdet för de markägare som arrenderar ut jakträtter, köttvärdet och det mer svårberäknade värdet av en älg för den som möter en i skogen, för dem som jagar, för turismen och som symbol för Sverige. Fältbiologen 3 4/

16 Under sommaren finns det älgar i Sverige. Vid höstjakten skjuts ungefär en tredjedel av dessa och vinterstammen är därför betydligt lägre. Varje år föds det cirka nya älgar, och så länge jaktuttaget är konstant hålls stammen på ungefär samma nivå år efter år. Foto: Martin Larsson Det moderna skogsbruket har varit otroligt gynnsamt för älgjakten. Planterade tallskogar skapar foder i mängder åt älgarna, och det omfattande anläggandet av skogsbilvägar har skapat en ny tillgänglighet till markerna. Foto: Christer Kalén Det är inte så att vi anser att älgarna ska få äta hur mycket som helst, men man kan inte planera skogsbruket som om vårt inhemska vilt inte fanns. Fredrik Widemo är naturvårdsansvarig på Svenska Jägareförbundet. Skogsbolagen skyller på älgarna för att ungskogarna blir förstörda. Men samtidigt gör skogsbruket att älgen bara hittar mat just på hyggen och i ungskogar. När man underröjer i produktionsskogen, det vill säga fäller alla småträd för att de stora ska växa bättre, röjer man därmed bort möjligt foder för älgarna. Om skogsbolaget dessutom gödslar skogen, vilket är negativt för bärriset på marken, försvinner en annan viktig födokälla. I ett mer naturligt skogslandskap, där träden är mer olikåldriga och skogen mer öppen så att nya småträd får chans att växa upp, skulle betestrycket spridas på ett annat sätt, säger Fredrik Widemo. Saken blir inte bättre av att man dessutom börjat ta ut allt mer av groten, grenar och toppar som blir över vid avverkning, istället för att låta det ligger kvar på hyggena där det kan bli mat åt älgarna. Markägaren tjänar visserligen på att ta ut mer trä från skogen, men måste räkna med att samtidigt få en ökad kostnad för betesskador. Älgarnas matvanor är inte bara en kostnad för skogsbolagen. Många menar att eftersom de helst av allt äter unga rönnar, sälgar och aspar så gör älgarna det svårt att nå det miljömål som handlar om att vi behöver få upp mer lövträd i skogen. Det stämmer att för hårt bete är dåligt för skogen och leder till en utarmning av den biologiska mångfalden, säger Fredrik Widemo, men forskningen visar också att ett för lågt betestryck inte heller är bra. Lagom hårt bete ger en varierad struktur och mer mångfald. Fredrik Widemo hävdar att det inte alls är omöjligt att få upp lövträd. Älgar och rådjur går ogärna in där det är riktigt tätt. De vill ha uppsikt och möjlighet till fri flykt. Knepet är därför att inte röja och friställa lövträden för tidigt. Han beskriver hur älgarna går som maskiner över ett nytt hygge fullt av smårönnar. De tuggar i sig allt. Men han förklarar också att det inte är just de rönnarna som blir stora träd, utan de som kommer två till tre år senare, i skydd av björkar och av tallar som planterats. Rönnen är visserligen ett pionjärträd, men det betyder inte att det inte kommer upp några fler sedan. Och det behövs inte jättemånga rönnar, aspar och sälgar per hektar för att behålla den biologiska mångfalden. Christer Kalén, som är viltspecialist på Skogsvårdsstyrelsen, är skeptisk. Få människor inser hur mycket en älg äter. Det finns studier som visar att om vi ska öka älgstammen med en individ krävs det 30 hektar ungskog för att inte betesskadorna samtidigt ska öka. Han menar att effekterna av foderskapande åtgärder som att spara breda kant- 16 Fältbiologen 3 4/2010

17 zoner vid en avverkning eller att sätta ett halvt hektar med snabbväxande vide är marginella jämfört med den fodermängd som skapas på ett markberett och planterat hygge. Viltet har dessutom stor inverkan på den biologiska mångfalden. På många platser är stängsel runt hyggena enda lösningen för att få lövträd att växa upp där. Alternativet är att det bara blir granplantager och björkar. Det jag oroar mig mest för är att vi ska förlora halva tallarealen i södra Sverige. Bland de viktigaste orsakerna till att många markägare planterar gran på tallmarker är betestrycket. Har man en gång planterat tall och fått den uppäten ja, man gör bara det misstaget en gång. När någon börjar plantera mindre smakliga trädslag som contortatall eller gran på sina tallmarker så räddar den markägaren sin egen skog, medan grannen får mer skador. Christer Kalén poängterar att det inte bara är de stora skogsbolagen som det handlar om, även en massa små markägare drabbas. Samtidigt är det drygt 40 procent av skogsägarna som jagar. Och kvoterna för hur mycket älgar som ska skjutas varje år sätts i lokala samråd mellan bland annat jägare och markägare. Enligt Göran Bergqvist på Svenska Jägareförbundet har det under de senaste fem åren anmälts avvikande åsikter efter mindre än 20 procent av dessa samråd. De som är missnöjda är i princip alltid skogsbolagen. I vissa fall får älgarna också en oförtjänt stor del av skulden. Forskning har till exempel visat att när det gäller att få upp mer asp i skogen så har bristen på skogsbränder i modern tid haft en betydligt större betydelse än älgbetet. Och historiskt sett har man inom skogsbruket länge själva motarbetat lövträd i produktionsskogen. Älgarna är inte heller ensamma om att äta av de delar av naturen som markägaren anser är ämnad för annat. Vi har också ett växande antal av rådjur, hjortar, vildsvin och gäss i Sverige. Sammanfattningsvis konstaterar även Sveaskogs skogschef Herman Sundqvist att utan dagens skogsbruk skulle det inte finnas förutsättningar för den stora älgstam som vi har idag. Det är få arter som gynnas av kalhyggen. Älgarna är definitivt en av dem. Sommarminne: Att lägga i båten Varje år ägnar min pappa en sommardag åt att lägga i båten. Det är ingen storslagen sak en tresitsig plastbåt som vi brukar hänga en utombordare på. När jag tänker tillbaka på sommaren så är det alltid en av de saker som jag minns, att vi lade i båten. Det finns något nästan motvilligt i det hela, med allt arbete som är med att vända den, få upp den på båtvagnen och backa ner den i vattnet. Och det är inte ens säkert att det blir mycket mer än en tur varje sommar trots strålande sol och lediga dagar. Men det är ändå något som ska göras varje år. Det är så det ska vara helt enkelt, på sommaren ska båten vara i. Det är något visst med sommaren ändå. Smaka bara på ordet: sommar. Nästan omöjligt annat än att viska fram det och det stora o:et i mitten gör att det känns som en stor varm kram. Kanske är sommaren bäst i minnet? Vi kan ju omöjligt komma ihåg allt vi upplever, så vi måste sortera. Och när vi sorterar så gör vi det efter olika principer. Vi berättar historier för oss själva när vi minns, och som i alla historier finns det en del viktiga punkter: först förstås början och sedan några saker som händer på vägen, men det allra viktigaste för hur vi minns är hur det slutar, det påverkar hela vår uppfattning om minnet. Hur slutar sommaren då? Praktiskt nog har vi ordnat det så att sommaren ofrånkomligen måste sluta gott, eftersom när det slutar att vara varmt och skönt så är det per definition inte sommar längre. Och när min pappa varje år tar upp båten när sommaren är slut så är det viktiga inte hur mycket vi åkte med den. Det viktiga är att man har en händelse att berätta för sig själv. Det viktiga är att den var i. bild: Mia Fernau Johan Berg Fältbiologen 3 4/

18 foto: Magnus Bjelkefelt

19 Med sikte på rovfåglarna text och foto: Johanna Yourstone Georgien ett oupptäckt fågelparadis. Med sin varierande orörda natur och kuperade terräng har här observerats över 350 fågelarter. Dessutom passerar upp emot en miljon rovfåglar Georgiens västkust vid Svarta havet då de flyttar söderut på hösten. Under flyttsäsongen blir Georgien inte bara ett fågelparadis för skådare, utan även för jägare. Det är en varm sensommareftermiddag Mikael Olofsson är på väg ner från berget där han hela dagen koncentrerat stått och räknat alla flyttfåglar. Han har särskilt hållit utkik efter blåkråkor, en art han mycket gärna velat se. Han passerar ett par tjuvskyttar och rätt som det är ser han vad en av jägarna har i sitt bälte. Vackert blå och roströd är den: blåkråkan! Det kändes tomt, verkligen ett antiklimax. Där hade man stått hela dagen och letat, så får man till sist se den på det sista sättet man vill, säger Mikael i efterhand. Projektet som Mikael arbetar för heter Batumi Raptor Count (BRC). Ett antal rovfågelarter och andra fågelarter har blivit utvalda att räknas under hela flyttsäsongen från två olika räkningsutposter vid den georgiska kuststaden Batumi. Projektet startade 2008 och grundarna har förhoppningen att det ska fortsätta i ytterligare minst 20 år: Först och främst vill vi ta fram statistik för att veta hur stora populationerna är och för att se upp- och nergångar i antal, säger Brecht Verhelst, som tidigt misstänkte att antalet flyttande rovfåglar över Batumi var oväntat högt. På en säsong räknade vi bruna kärrhökar medan man i Borçka i Turkiet, där man samtidigt räknar samma flyttande fåglar, bara sett 200 stycken. Att så många rovfåglar flyttar över Batumi beror på att området utgör en så kallad flaskhals. Rovfåglar som under sommaren är vitt utspridda över stora ytor Fältbiologen 3 4/

20 i östra Europa och Ryssland, koncentreras vid Batumi under flyttningen söderut, då de varken vill flyga över Svarta havet i väst eller över bergen öster om Batumi. De flesta rovfåglar utnyttjar termikvindar för att klara av långa flygsträckor. Termikvindar, varma uppåtvindar, skapas då markytan värms upp. Med hjälp av dessa vindar kan en fågel förflytta sig upp till 600 kilometer på en dag. Bivråkarna samlar ihop sig i stora flockar, ibland om tusentals, och blir då svåra att hålla koll på för Batumi Raptor Counts fågelräknare. Men det är en mäktig syn. Foto: Magnus Bjelkefelt. Rovfåglar ogillar att flytta över havet och väljer hellre dalgångar där de kan använda varrma uppåtvindar att segla på. Naturen kring Batumi är kuperad och angränsar till Svarta havet och blir en naturlig flaskhals som alla rovfåglar måste passera på sin höstresa söderut. Foto: Magnus Bjelkefelt För varje år har fler personer har anslutit sig till projektet. Utöver sju svenska fältbiologer är personer från Turkiet, Holland, Italien, Danmark, Belgien och Finland involverade i räknandet. Det innebär också att fler har fått uppleva och upptäcka den rika fågelfaunan och vackra naturen i landet. Dock är det fortfarande fler tjuvskyttar än fågelskådare som lockas ut när himlen över Batumi fylls av migrerande rovfåglar. De vet när det är väder för jakt; dagar då molnen är låga går det att förvänta sig att stöta på flertalet jägare vid räkningsstationerna. Elza Makaradze bor i Chaisubani, en bergsby ett par kilometer norr om Batumi. Från sin altan ser hon rovfågelspektaklet på himlen nästan varje dag i september och oktober. Ibland får hon sig en närmare titt på fåglarna, närmare bestämt på tallriken. Jag gillar inte rovfågelköttet, det luktar äckligt. Men de flesta äter det och tillagar det med en massa vitlök för att dölja den fräna smaken, berättar Elza om bivråken som tidigt under säsongen flyttar över Batumi i stort antal. Sommargylling däremot, det är en delikatess! Det är alltså inte bara rovfåglar som skjuts. Vidare berättar Elza att i byn med invånare där hon bor, finns en jägare i varje familj. Det är för att överleva, fortsätter hon. Även om jag kanske inte tycker det är en bra sak att göra kan jag inte som ensam person påverka något. Enligt georgisk lag är det förbjudet att skjuta rovfåglar utan licens (som innebär stränga krav) men det finns inget fungerande system för kontroll. Brecht Verhelst påstår å sin sida att överlevnadsargumentet för skjutandet inte håller: De flesta skjuter för skojs skull, det är helt enkelt billig underhållning. Flyttsäsongen för rovfåglarna över Batumi sträcker sig dessutom endast över ett par månader på hösten och skulle omöjligen kunna utgöra en överlevnadsfaktor för landsbygdsbefolkningen under hela året. 20 Fältbiologen 3 4/2010