OM FIENDEN KOMMER Michael Tamelander Del 2 Lugnet före stormen

Transkript

1 OM FIENDEN KOMMER Michael Tamelander Del 2 Lugnet före stormen Michael Tamelander 1

2 Bathwick, söndagen den 4 augusti. Linda hade haft rätt då hon sagt att Hillary skulle bli besviken över Geoffreys tidiga avfärd. Hon hade inte sagt någonting då hennes yngsta dotter berättat om sitt samtal med brodern, men hennes ansikte hade blivit sammanbitet och hon hade dragit sig undan genom att fly ut i köket. När de andra vaknat, och en efter en uppenbarat sig på nedervåningen, hade hon hämtat sig så pass att hon med neutral röst kunde meddela att Geoffrey varit tvungen att ge sig av tidigare än beräknat. Ingen av de andra sade någonting. Som genom någon hemlig överenskommelse tog de emot budskapet utan att ställa några frågor och satte sig sedan att äta frukost utan att åter föra ämnet på tal. Efter lunchen var det dags för Louise och Donald att fara tillbaka till London. John hade lovat att köra dem till stationen. Nicholas och Hillary skulle följa med för att ta farväl. Linda och Nicole vinkade av dem då de for. Ja, nu dröjer det nog ett tag innan vi samlas på nytt, sade Nicole, då de gick tillbaka uppför grusgången mot huset. Antagligen. Har du läst brevet från Thomas? Nej, jag tänkte vänta tills de åkt, svarade Linda och skämdes dels för att hon ljög för Nicole, dels för att hon i själva verket glömt bort brevet. Jag tror faktiskt att jag ska ta och göra det nu. Bra idé. Under tiden ska jag titta till Frederick och Wendy. De bägge barnen hade lagts för sin middagssömn efter lunchen och Nicole ville inte att de skulle få sova för länge. Om det inte är för privat, kanske jag kan få veta vad han skriver? Självklart. Kuvertet hade blivit kvar inne i matsalen där hon lämnat merparten av sina födelsedagspresenter. Linda hämtade det och gick ut och satte sig på bron. Solen tittade fram bakom molnen och det blev omedelbart varmare. Hon lutade sig mot väggen vid sidan av dörröppningen och började läsa. Det var ett ganska långt brev flera sidor men det stod väldigt lite om hur det hade gått för Thomas de senaste veckorna och ingenting om var han befann sig. Det var det gamla vanliga. Censuren skulle ge sig på allt som hade den minsta gnutta militärt värde och för att inte få sitt brev sönderklippt hade hennes bror inskränkt sig till att skriva om vardagliga ting. Där stod att han snart hoppades få träffa dem alla och att han var vid god hälsa. Hon log då hon nådde ett längre stycke med förmaningar. 2

3 Hade de gjort förberedelser för eventuella flygangrepp? Hade pappa sett till att Rosegarden var ordentligt mörklagt? Bar Linda sin gasmask med sig och såg hon upp med alla rotlösa soldatgossar som var i omlopp? Storebror upp i dagen. Nicole kom ut på bron och slog sig ned bredvid Linda. De får sova en stund till, sade hon, men sedan måste de upp. Annars kommer vi inte att få dem i säng i kväll. Mår Thomas bra? Ja, men han skriver inte så mycket om sig själv. Verkar mer bekymrad för oss, tror jag. Ja, han är sådan din bror. Nicole log. Jag hörde av honom i mitten av veckan. Han ringde från basen i Liverpool. Mycket kort samtal förstås. De blir alltid korta numera. Linda hade läst klart brevet. Hon gav det till Nicole. Varsågod. De satt några minuter under tystnad medan Nicole läste. Linda blundade; kände hur värmen smekte hennes hals och ansikte. Hon hade blivit lite förbluffad då Nicole frågat om hon fick läsa brevet. Det var ju trots allt hennes födelsedagspresent. Men så snart den första förvåningen lagt sig hade hon fått dåligt samvete. Det var ju bara naturligt att Nicole var intresserad. Linda hade alltid beundrat Nicole; i henne sett någonting av en idol. Hon hade varit Thomas första och enda kärlek och till Lindas stora glädje hade den klarat alla prövningar och ridit ut alla stormar. Slutligen hade den förvandlat Nicole till en permanent familjemedlem. Ja, nog är han din storebror alltid, mumlade Nicole bredvid henne. Passa dig för rotlösa soldater, Linda. Linda fnös. Som om de skulle vara intresserade av en sådan som mig. Det vet man aldrig. Linda fingrade förstulet på Geoffreys medaljong som nu hängde i sin kedja innanför blusen. Hon mindes första gången hon och Nicole träffats. John och Hillary hade varit bortbjudna på någon form av festlighet och Thomas hade fått order att sitta barnvakt åt Linda, Geoffrey och Andrew. För att klara uppgiften att hålla reda på tre busungar, hade han bjudit med sin nya flickvän. Linda hade bara varit sju den gången Nicole hela nio år äldre och den lilla flickan hade gjort sitt bästa för att göra livet surt för den nya barnvakten. Men tiden hade gradvis minskat den relativa skillnaden i ålder och bundit dem samman i en fast och ömsesidig vänskap. Då Linda gick in i tonåren, med alla kroppsliga och känslomässiga förändringar, var det oftast Nicole och inte Hillary eller Louise som fått agera rådgivare. Varken modern eller Louise hade förstått sig på Lindas vilda framfart. Nicole var annorlunda kanske därför att hon och Linda i grund och botten var ganska lika som individer och då de övriga familjemedlemmarna skakat på huvudet, hade Nicole oftast visat förståelse, även 3

4 sympati. Nu var inte åldersskillnaden så stor längre. Linda var ju själv på väg att bli vuxen och Nicole behandlade henne som en jämlike. Ett ensamt moln skymde solen. Det röda havet bakom Lindas ögonlock mörknade och hennes tankar återvände till morgonen: brodern som kysst henne adjö, stegen mot grusgången som tonat ut och försvunnit. Det knöt sig i magen. Nicole prasslade med brevet och Linda tyckte att ljudet kom från en punkt alldeles intill hennes öra. Nicole hade upplevt dussintals farväl. Det måste ha känts förskräckligt varje gång Thomas fått permission, för att sedan tvingas ge sig ut till sjöss igen. Thomas och Geoffrey var Lindas bröder och om någon av dem förolyckades skulle deras bortgång vara en fruktansvärd förlust för henne. Då Geoffrey givit sig av hade hon legat vaken och plågat sig själv med mardrömsscener där han stupade: vad som skulle hända med familjen, hur det skulle kännas att veta att han inte längre existerade. Den värsta smärtan skulle bestå i minnena: tanken på allt roligt hon och hennes bror hade upplevt. Men det fanns en avgörande skillnad mellan hennes och Nicoles förhållande till en tragedi, för i Lindas fall byggde allting på dåtid om någonting hände Thomas skulle Nicole förlora sin framtid. Hon kände ett sting av medlidande och sträckte ut handen för att röra vid sin väninnas axel. Vill du ha det tillbaka? frågade Nicole som missuppfattade beröringen. Jag sitter faktiskt och läser det för andra gången nu. Nej. Linda slog upp ögonen och kisade, för solen hade dykt upp på andra sidan molnet. Jag tänkte bara det måste vara jobbigt att ha Thomas ute till sjöss? Ovissheten och allt det där. Nicole nickade. Ja ibland är det nära nog olidligt. Man drömmer om ubåtar och brinnande fartyg om nätterna. Jag vaknar och tror att Thomas är död. Varje natt följs av lättnaden då man inser att det inte är verklighet. Men en morgon kanske man vaknar och upptäcker att det inte var någon dröm. Hon skakade på huvudet. Jag undrar vad han gör nu? Har hans fartyg gått ut igen? Jag tror inte riktigt att jag har förstått, Nicole vad du har fått utstå, menar jag. Vi har ju inte träffat dig och Thomas så ofta efter att ni flyttade till Chester och har liksom blivit vana vid att han är ute till sjöss. Linda tyckte att hennes ord lät pinsamt otillräckliga. Men nu när Geoff lämnade oss imorse, fortsatte hon, så förstod jag för första gången vad det innebär att vara riktigt rädd. Om man tänker på hur jag känner mig nu, undrar jag om jag någonsin har varit riktigt rädd tidigare. Vet du vad jag gjorde strax efter att Geoff gått? Nicole skakade på huvudet. Jag var på toaletten och kräktes. Linda skrattade torrt. Jag var så förstörd att jag var tvungen att smyga upp för att spy. Det är du inte ensam om att ha gjort tro mig. 4

5 Linda log. Jag trodde att jag skulle väcka hela huset, mumlade hon. Ja, jag märkte då ingenting, sade Nicole. Om sanningen ska fram så har jag inte sovit så gott på många veckor. Det är skönt att få vara bland vänner. Var lite osäker på om jag verkligen skulle åka hit, men Thomas mer eller mindre gav mig order. Hon såg ned i papperen. På sätt och vis är det hemskt att läsa den här typen av brev. Hemskt? Ja, han är ju förbjuden att skriva någonting om det man egentligen vill veta. Här finns ingenting av den skräck och ångest han måste känna. Jag vet inte exakt vad det är han håller på med, men de har ju redan gjort flera turer med de konvojer som avseglar mot Kanada och blivit angripna flera gånger *. Då jag läser det här det låter ungefär som om han är borta på något trist, alldagligt arbete. När var han hemma senast? Slutet av juni. Några veckor efter Dunkerque. De hade skyddat en konvoj som gått från Liverpool mot Nova Scotia. De följer den en bit ut i Atlanten, sedan vänder de om och överlämnar jobbet till fartyg som möter upp från Kanada. Jag visste inte ens var Nova Scotia låg någonstans. Linda lutade huvudet mot väggen. Hon visste inte heller var Nova Scotia låg, men hon visste hur mycket hon uppskattade Nicoles sällskap. De var så naturliga med varandra så samstämmiga. Någonting fångade hennes blick och hon utbrast förtjust: Titta! Där är den ju. Vad? Vilken? Bollen! Linda reste sig och sprang fram till rosenbuskarna intill trädgårdsbersån. Den ljusbruna läderkulan låg där den hade rullat in kvällen före. Även i dagsljus var den nästan osynlig under kvistarna och Linda skulle inte ha upptäckt bollen om hon inte råkat se rakt mot den. Så det var här den låg. Höll inte Andrew på och rotade här? Jo, jag tror det. Linda plockade fram det runda föremålet, rullade den triumferande mellan fingrarna och dröjde ett ögonblick vid upptäckten hur sval den kändes trots att morgonen var så varm. Den har säkert legat här och frusit inatt, sade hon. Arg på oss för att vi lämnat den ensam och övergiven. Nicole fnissade. Bollar fryser väl inte. * Konvoj Sammanslagning av större antal fartyg. Denna taktik användes av den brittiska flottan för att minimera risken för upptäckt (fartygen hade lättare att smita igenom den tyska ubåtsspärren då de gick i grupp, än då de spred sig över hela havet) och för att eskortfartygen skulle kunna skydda dem från ubåts- och flyganfall. 5

6 Nej. Upptäckten av den förlorade bollen hade jagat bort lite av Lindas dämpade sinnesstämning. Hon tyckte det var så roligt att ha Nicole här och det var verkligen trist att hon inte kunde vara kvar längre. Du tror inte att du kan stanna ett par dagar extra? frågade hon och började vant att studsa läderkulan mot gräset. Stanna? Nej, tyvärr jag måste fara tillbaka till Chester. Saker som måste göras. Dessutom har jag redan talat med John. Han ska skjutsa hem mig imorgon. Pappa? Linda såg inte på Nicole nu, för hon hade fått bollen att studsa med en jämn och säker rytm. Ja. Ska han skjutsa dig hela vägen till Chester? Så de har inget sagt till dig? frågade Nicole förvånat. Linda höll bollen i rörelse. Om vad? flämtade hon. Nicole tvekade. Det verkar som om John och Basil gör förberedelser för en eventuell evakuering. Evakuering? Nicole nickade. Om tyskarna landstiger, tänker de flytta hela familjen hem till mig. Det är därför han skjutsar hem mig och barnen och passar på att ta med sig sådant som ni kan behöva om det blir allvar. Varför har de inget sagt om det? Linda kände hur ilskan blossade upp inom henne. Hon studsade bollen allt hårdare mot marken och hennes meningar splittrades i korta flämtningar. Och Basil som sa att det inte var någon risk att det blir en invasion. Det sa han så sent som i fredags. Ger mig tusan på att de satt och kokade ihop det just då. De tänker bara på ditt bästa. Vill väl inte oroa dig. Möjligt, men de behandlar mig som en annan barnunge. De borde hoops! Bollen träffade Lindas ena fot, överlistade alla hennes försök att fånga den och gav sig av nedför grusgången mot vägen. Hon tog några halvhjärtade steg i samma riktning, men fullföljde inte sin impuls att jaga efter den. Sjutton också. Nåja, du är ganska bra på det där, berömde Nicole. Man måste vara bra på bollekar när Nicholas bor här, förklarade Linda. Hon såg efter läderkulan som nu nått ned till muren. Den slog emot järnstängerna i grinden, rullade några extra meter för att sedan stanna. De borde ha berättat det här för mig. Om sina evakueringsplaner, menar du? Jag tror du överdriver lite nu. De har säkert bara väntat med att säga det för att inte spoliera din födelsedag. Nicole tystnade. Hon vred huvudet mot dörröppningen. Undrar om inte ungarna är vakna nu. 6

7 Linda släppte bollen med blicken. Hon vände sig om och betraktade tankfullt Nicole. Jag tycker ändå att de kunde ha sagt något. Jag är faktiskt gammal nog att få veta sådant, tycker inte du det? Jo. Du har rätt. Föräldrar slutar aldrig att dalta med sina barn. Nicole kisade upp mot Linda som nu stod med solen i ryggen. Men det finns åtminstone en som hädanefter kommer att ta dig på fullt allvar. Jag är glad att jag har någon som dig, Linda. Någon som det går tala med. När jag vet att du finns här, får jag kraft att hålla ut oavsett vad som händer. Nicole reste sig och gick in i huset, där en serie högljudda grymtningar bekräftade att åtminstone ett av barnen vaknat. Linda stod kvar. Hon var fortfarande lite arg på sina välmenande föräldrar, men Nicoles ord hade fått henne att känna sig aningen bättre till mods. Great Western Railway Station, Bath, söndagen den 4 augusti. All right, mina vänner, sade John och ställde Louises resväska strax nedanför dörren till en av personvagnarna. Längre än så här tänker jag inte bära det här åbäket. Hit räcker bra, svarade Donald och ställde ned sin väska. Han fattade tag i metallräcket vid sidan om dörren och hävde sig upp i vagnen. Jag ska se om jag kan hitta några lediga platser. Han uppslukades av tågets inre. Tänk om vi skulle ha sån tur att vi får sitta för oss själva, sade Louise. Hon var tvungen att tala med hög röst, för det var mycket folk på perrongen och summan av deras röster genererade ett konstant sorl. Men det finns väl ingen större möjlighet. Nej, nickade Hillary, som stod och höll Nicholas i handen. Det verkar vara många som ska med. Vi får hoppas att ni hittar några platser över huvud taget. Högtalaren meddelade att det var fem minuter kvar till avgång. Hillary lät blicken svepa över människomassan. De som var i färd med att stiga på tåget var mestadels sjömän i marinblå uniformer som bar på stora jutesäckar, eller soldater i khaki med vapen och packning. De flesta civilister var anhöriga till de unga män som nu skulle resa till sina respektive krigsstationer: mammor som kramade sina söner, fäder som gav några sista goda råd, hustrur, fästmöer och flickvänner som desperat några i tårar klamrade sig fast vid sina älskade. De scener som utspelades framför Hillarys ögon, det ogenerade sätt på vilket så många lade sina innersta känslor i dagen, hade varit omöjligt under fredstid. Nu kunde de kyssas, gråta och omfamna varandra utan att någon tog notis. Ett folk på marsch. 7

8 Donald dök åter upp i dörröppningen. Jag har hittat ett par platser, sade han. Vid fönstret också. John, räcker du mig Louises väska. John lyfte upp väskan och Donald bar in den i tåget. Titta på dem, sade Nicholas och pekade. Två militärpoliser kom strosande längs perrongen. De var lätta att känna igen med sina armbindlar och röda kullar på mössan. Då och då stannade de till och bad någon visa sina identitetshandlingar. Hillary gjorde sig reflexmässigt klar att plocka fram sina papper, men de två poliserna passerade utan att tilltala dem. Nicholas såg fascinerat efter dem. De letar säkert efter bovar, sade han och såg upp mot Hillary. Tror inte du det, mormor? Nja, kanske men här finns nog inga bovar, svarade hon. Bortsett från morfar då. John mumlade någonting som gick förlorat i larmet. Donald blev synlig, tog emot den andra väskan och bar in även den. Mamma! utbrast Nicholas, som nu tappat intresset för de två militärpoliserna. När får jag åka hem? Han hade varit ganska tyst under morgonen och sett rent bedrövad ut under färden ned till Bath. Louise hade försökt gaska upp sin son genom att skoja med honom, men ingenting hade hjälpt. Nu ställdes hon, som vid så många tidigare besök, inför den svåra uppgiften att försöka förklara varför han inte fick följa med hem, samtidigt som hon inte ville skrämma upp honom alltför mycket. Nicholas, sade hon och knäböjde så att hon hamnade i nivå med honom. Så fort kriget är över så får du komma tillbaks hem igen. Med händerna på pojkens axlar förklarade hon tålmodigt varför han måste stanna hos mormor och morfar i Bath. Hillary hade släppt taget om Nicholas. Hon tog några till synes planlösa steg närmare John, som stod och synade en affisch på en av informationstavlorna. Stackars Nicholas, sade hon. Vill åka med dem som vanligt. Vad? John släppte affichen med blicken en uppmaning att stödja flygvapnet genom att skänka pengar till den lokala jaktflygsfonden. Vad sa du? Nicholas vill följa med dem till London. Aha. Jag tror vi måste hitta på något roligt åt honom då vi kommer hem. Tja, vi har ju ett universalrecept för ledsna små femåringar. Hillary såg på sin man. Saft och kakor, menar du? Saft och kakor, bekräftade han. Ja. Och det är bra att Nicole blir kvar till imorgon. Då kan Nicholas leka med Wendy och Frederick. Det reder sig väl. 8

9 I närheten utbröt en högljudd skrattsalva när ett antal sjömän gav fritt lopp åt någon lustighet. Hillary kastade en snabb blick åt deras håll och såg sedan uppför den gräsklädda slänten i öster. Husen i Bathwick klättrade uppför den mörka grönskan. Rosegarden stod ut som en ljus fyrkant ovanför de övriga byggnaderna och hon undrade flyktigt om Linda och Nicole såg ned mot dem där uppifrån. Högtalaren meddelade att tåget till London hade två minuter kvar till avgång och Donald, som nu avslutat ilastningen, anslöt sig till sällskapet. Jag är rädd att vi nog måste kliva ombord nu, älskling, sade han till Louise och knäböjde bredvid Nicholas. Hej då, Nicky. Du är väl snäll mot mormor och morfar nu när vi farit? Mm, mumlade Nicholas och såg tjurigt ned i backen. Hans underläpp hade antagit ovanligt stora proportioner. Lovar du det, då? Ja. Duktig gosse. Donald reste sig och klappade honom på huvudet. Vi kommer snart förbi igen, försäkrade han och vände sig till John och Hillary. Jag tror vi måste se till så att ingen börjar rota i våra väskor. Adjö på ett tag. John nickade och tog honom i hand; Hillary gav honom en kort kram. Sedan kramade både John och Hillary sin dotter. Var försiktiga nu, sade Hillary. Och ta flyglarmen på allvar, hör ni det. En stins kom gående längs perrongen. Han ropade åt alla som skulle med att ta plats. Donald hävde sig upp i vagnen och gjorde sig klar att hjälpa Louise. Ett par infanterister med skramlande utrustning pressade sig förbi. Louise fattade lejdaren och hävde sig upp för egen maskin. Donald nickade en sista gång åt Hillary och John, vartefter han lämnade sin hustru för att gå till den kupé där han placerat bagaget. En gäll visselsignal skar luften. Säg hej till Linda och Nicole! ropade Louise. Hälsa Debbie! ropade Hillary tillbaka och lade händerna på Nicholas axlar. Det ska jag. Hej då, Nicky! Mamma kommer snart och hälsar på igen. Louise vinkade och fick en halvhjärtad armrörelse i retur. Tåget ryckte till och började röra sig. Det dunkade och fräste. Hej då, mamma! ropade Nicholas plötsligt. Han verkade förstå att det inte tjänade någonting till att vara grinig och ville säga adjö på riktigt. Pojken slet sig ur Hillarys grepp och sprang längs med spåret. Hans gasmaskfodral slog våldsamt mot höften. Var försiktig, Nicky! ropade Hillary, men Nicholas hörde henne inte. Han sprang allt fortare; sicksackade mellan människorna på perrongen. Louise var fortfarande synlig i dörröppningen, men vinkeln blev snart så snäv att hon försvann ur 9

10 sikte. Nicholas framfart slutade abrupt i famnen på en äldre herre i svart kavaj och plommonstop. Mannen nästan tappade balansen av anslaget. Kära nån då, log han. Du har väl aldrig missat tåget, min gosse. Han böjde sig ned för att ta upp sin käpp som han hade tappat i förskräckelsen. Nicholas stod för ett ögonblick mållös och stirrade på mannen. Sedan sprang han tillbaka till John och Hillary. Så du gör, Nicky, sade Hillary. Du gjorde dig väl inte illa. Näh. Nicholas såg skamset på mormodern och tittade sedan på morfar för att se om han var arg, men John bara skrattade. Jaha det var det det, sade Hillary. Ska vi bege oss hem då? Det är konstigt med det här kriget, mormor, sade Nicholas. Konstigt? Ja. Han lät blicken dröja vid det bortflyende tåget. Vem är det egentligen som har bestämt att små barn måste bo ute på landet? Jag vet faktiskt inte, Nicky, suckade Hillary och klappade honom på huvudet. Sånt ja, det bara händer, förstår du. Nicholas tycktes fundera över svaret; verkade inte så särdeles nöjd med det. De flesta hade nu lämnat perrongen och man kunde åter höra fåglarna sjunga bland träden på andra sidan spåret. Jag för min del, sade han plötsligt, tror inte att kungen vet att det är så här. Och någon borde tala om det för honom så det så. Han körde ned händerna hårt i fickorna, sköt ilsket upp axlarna och började lunka tillbaka mot stationsbyggnaden. John och Hillary såg roat på varandra och följde sedan efter. Flygbasen vid North Weald, måndagen den 5 augusti. En västlig vind svepte in över asfalten och gräsmattorna. Den var för svag för att ge någon svalka i den varma solen, men tillräckligt stark för att sprida doften av flygbränsle över området. Geoffrey och James Ainsworth gick mot en av de Hformade kaserner som tjänstgjorde som logement för piloterna. Den här är det, sade James och nickade i riktning mot en av byggnaderna. Inte Grand hotel direkt. Undrar hur lång tid det tar innan de släpper upp oss. Kan inte påstå att jag längtar efter det. Geoffrey kastade ett hastigt öga på sin kamrat. Han kände hur Lindas mynt vilade mot bröstet under uniformsskjortan. Nej, jag håller med dig, instämde han. Det kommer att bli tufft, det är ett som är säkert. De nådde byggnaden, öppnade dörren och klev in. En stentrappa ledde dem upp 10

11 i en kort korridor; den första dörren till vänster skulle vara deras logement. Här är det. De kom in i ett rum som var en kopia av de kaserner de bebott vid Turnhouse: ett halvdussin sängar med ett matchande antal metallskåp, några bord och hyllor, en kamin och en radio. Det valvformade taket var målat i en ljusbeige färg; väggarna var gröna. Man hade som vanligt klistrat tejpremsor över glasrutorna för att minska effekten av glassplitter vid ett flyganfall. Geoffreys och James uppmärksamhet riktades emellertid mot den man som låg i en av sängarna och läste en tidning. Inte så att det var någonting särskilt med mannen i sig. Han bar samma uniform som de och hade samma grad, men Geoffrey tyckte att han åtminstone borde ha sänkt tidningen för att se vem eller vilka som kom in. Deras ankomst genererade dock ingen som helst reaktion. Geoffrey harklade sig. God morgon, sade han. Jag är furir Baxter. Detta är furir Ainsworth. Vi blev tillsagda att inkvartera oss i den här kasernen. Ingen reaktion. Mannens ansikte var fortfarande dolt bakom tidningen. Geoffrey såg att det var The Daily Telegraph. Han växlade en konfunderad blick med James och försökte på nytt. Ursäkta mig, adjutanten sa att vi skulle inkvartera oss här. Tidningen föll och avslöjade ett smalt, orakat ansikte. Jaha, fnös mannen, som antagligen var i tjugofemårsåldern. Och vad vill ni att jag ska göra åt det? Geoffrey tvekade inför det oväntat avvisande svaret. Han såg sig sökande omkring. Jo, jag undrade vilka sängar kan vi använda? Mannen ryckte på axlarna. Ja, min ger ni fasen i, för i den ligger jag. Tidningen åkte upp och dolde åter hans ansikte. Geoffrey och James växlade en ny förbryllad blick. Och är det några av de andra som är lediga? Laings och Staples, skulle jag tro. De lär väl inte behöva dem längre. Laing och Staples? repeterade Geoffrey och försökte upptäcka om sängarna var försedda med någon form av namnskyltar. Det var de inte. Och hur, fortsatte han, nu med början till irritation i rösten, ser man vilka som tillhör Laing och Staples? Ingen aning, svarade The Daily Telegraph. Det får du väl kontrollera med Adj. Geoffrey kände hur ilskan steg. Han undrade hur det skulle kännas att helt enkelt slita tidningen ur mannens händer och trycka ned den i halsen på honom. Han behövde emellertid inte fråga på nytt, för dörren gick upp och släppte in en fjärde person i kasernen. Han var i samma ålder som mannen bakom tidningen, men såg långt mer sympatisk ut. Ah, där är ni ju. Mannen och stegade tveklöst fram till Geoffrey och James. Jag heter John McGrath. Välkomna till 151. divisionen. De två nykomlingarna presenterade sig. McGrath även han furir tryckte deras 11

12 händer och kastade sedan en blick på mannen med tidningen. Jag ser att ni blir ordentligt omhändertagna. Varken Geoffrey eller James kom sig för att svara. McGrath böjde sig ned och tog upp en av de två läderstövlar som stod vid läsarens sängände. Felet med furir Lynley, sade han och vägde stöveln i handen, är att han har fått för sig att han är världens åttonde underverk. Det beror antagligen på att hans mamma resonerade på det viset och att hon sedan på något outgrundligt vis lyckades föra villfarelsen över till objektet i fråga. McGrath ryckte på axlarna. Tyvärr hade hon fel. Han slungade stöveln med full kraft mot Lynley. Den träffade först tidningen, sedan mannen. Femetta, utbrast McGrath förtjust. Lynley försökte fånga tidningen, men den gled ned på golvet. Den följdes av stöveln. Han suckade. Jaha. Nu får man inte ens läsa annonserna i fred. Vad är det egentligen som hänt med gamla, goda England? Hon ledsnade och tog semester, svarade McGrath och vände sig till de nyanlända. Ni kan ta de där två bingarna. Han pekade på de två bortre sängarna till vänster om mittgången. De har tillhört Staples och Laing. Men de är väl lediga nu, antar jag. Det gick plötsligt upp för Geoffrey vad Lynley menat med att de förra ägarna inte längre behövde sina sängar. De var antagligen döda. Vad hände med dem? undrade han. Hände? McGrath såg förvånat på Geoffrey och tittade sedan misstänksamt på sängarna; nästan som om de bruna överkasten kunde ge honom svaret. Ja Laing kraschade, mumlade han. Skadade sig så att han knappast kommer att sätta sig i ett plan igen. Men Staples? McGrath hade en ganska kraftig mustasch som han nu förstulet drog i. Vad hände egentligen med Staples, Lynley? Det får vi inte veta förrän de obducerat honom, fnös Lynley. Och först måste de hitta alla bitarna. Han hade plockat upp stöveln från golvet och låtsades nu undersöka den noga. Nåja, de lär inte ha någon nytta av bingarna, fortsatte McGrath. Så ni kan använda dem med gott samvete. Geoffrey nickade. Han slängde sin persedelsäck på en av sängarna. James gjorde likadant. McGrath stegade fram till ett av de tejpade fönstren. Underbart väder ute, sade han. Molnfritt och solen skiner. Allt som fattas är Fritz och hans vänner. Konstigt med den här stöveln, muttrade Lynley. Den kom liksom flygande av sig själv. Måste vara någon form av hemligt vapen. Nå. McGrath ignorerade Lynley, vände sig om och fäste ögonen på James. Hur många timmar på Hurricane, Ainsworth? frågade han. Sju. 12

13 Och, eh Baxter, var det så? Det stämmer. Ungefär detsamma. Bra! Bra! McGrath nickade flera gånger. Geoffrey fick känslan att han egentligen hade hoppats att de hade flugit betydligt mer. Utmärkt. Jag undrar om det är en tysk stövel, sade Lynley. Att den på något vis smugit sig in under RDF-nätet * och letat sig fram till basen. Och jag antar att ni kan er manual till punkt och pricka? McGrath fingrade på sin mustasch. Vi kan den, bekräftade James. Ah, utmärkt, utmärkt. McGrath putade med läpparna. Vad tror du, Johnny? frågade Lynley. Är det en tysk stövel? Det vet jag inte! fräste McGrath och snurrade runt. Lukta på den för helvete! Om den luktar korv är den väl tysk! Bra idé. Lynley satte skodonet till näsan och sniffade ljudligt. Nå? Näh. Inte korv. Lynley skakade tveksamt på huvudet. Välbekant på något sätt, men definitivt inte korv. Italiensk, fastslog McGrath och såg åter på Geoffrey och James. Varför inte gå ut ett slag? föreslog han. Så kan jag visa er runt. De lämnade Lynley och hans stövlar och steg ut i det klara solljuset; gick tysta över gräset bort mot en av de två hangarerna. Där står de små skönheterna, sade McGrath och syftade på sex Hurricaneplan som stod uppradade på andra sidan gräsplanen, fyrahundra meter bort. Våra drakar. Geoffrey spanade mot planen. Flygkropparna var skuggade då de befann sig i död vinkel till solen, men vingarna blänkte. Trots avståndet noterade han att det låg någon form av bylten på stabilisatorbladen och förstod att det måste vara fallskärmar. Vid ett litet träskjul bakom maskinerna och landningsbanan, befann sig en grupp om ett halvdussin flygare. Tre av dem satt i var sin fällstol och läste; två stod lutade mot skjulväggen och talade med varandra; den siste vankade planlöst omkring. Det hela verkade mycket avslappnat, men Geoffrey visste bättre: männen befann sig i Stand By, vilket betydde att de skulle vara klara att lyfta inom två minuter från det att larm gavs. Han och James hade övat starter vid Turnhouse gång på gång tills hela pro- * RDF Radio Directing Finding. Beteckning för det system, som medelst utskickande av radiovågor, kunde upptäcka och bestämma flygriktningen, samt antal plan, på fientliga flygformationer. Begreppet ersattes några år senare av det mer välbekanta och fortfarande använda RADAR (Radio Detecting and Ranging). 13

14 ceduren satt i ryggmärgen och hade en ganska god uppfattning om hur det skulle se ut då divisionen lyfte. Geoffrey kände spänningen i magen. Snart skulle de själva sitta där. Ni ska inte bry er om Lynley, sade McGrath plötsligt. Han verkar lite underlig, men så har han varit med sedan Frankrike. Det här tär på oss alla. Dag efter dag samma historia. Det håller på tills den dag man torskar. Hur länge har ni varit här själv? frågade James. Sedan mitten av juni. Tufft, va? Det blir värre, tro mig. McGrath log glädjelöst. Det har varit lugnt i ungefär tio dagar nu allt fienden har skickat mot oss har varit de där förbaskade Do17P som är ute för att snoka men det är ett bedrägligt lugn, sanna mina ord. Fan vet vad fritzarna håller på att koka ihop, men då de kommer smäller det med besked. Har ni ständig beredskap? undrade Geoffrey. Nja, just nu har vi skurit ned så att tre sektioner har beredskap och den fjärde är ledig. På detta sätt har man var fjärde dag fri. Man kan åka bort till Epping eller Harlow, eller rent av till London. Det tar bara en timme med bil. Flottiljchefen här är en hygglig kille. Överstelöjtnant Beamish. Har ni träffat honom? Det hade de inte. Det är Beamish som ligger bakom det rullande schemat. Men så fort det hårdnar är det adjöss med fridagar. Men nog har vi haft framgång hittills, påpekade Geoffrey. Åtminstone om man ska tro tidningarna. Kanske. McGrath ryckte på axlarna. Men det är under förutsättning att vi kan hitta och skjuta ned deras bombplan då de dundrar in utan eskort. I strid med 109:orna kommer vi nästan alltid till korta. Varken James eller Geoffrey sade någonting. McGrath fortsatte: Våra stridsdoktriner är föråldrade. Täta formeringar som saknar all manövreringsförmåga. Idén är ju att planen ska flyga så samlat att flera maskiner kan skjuta mot samma mål samtidigt. Vi har helt enkelt offrat rörelse mot eldkraft, men detta visar sig nu vara en dålig affär. Vi far runt däruppe som en packe nunnor som förirrat sig för långt från sitt kloster. Jag hörde att tyskarna kallar våra Vics för bananklasar. Han skrattade åt det tyska skämtnamnet på den engelska treplansformationen. Det är ingen dålig liknelse. Men är deras taktik så mycket bättre? frågade James. Japp! Överlägsen. De flyger inte tätt tillsammans som vi. Deras grundformation består av fyra plan fyrfingerformation, eller schwarm, som de kallar den. Den kan sedan brytas ned i två par rotten där den ena piloten är offensiv och hans 14

15 kamrat skyddar honom från anfall bakifrån. Istället för att flyga vinge vid vinge som vi gjorde i Frankrike, har tyskarna en lucka på flera hundra meter mellan planen. Det ger dem gott om svängrum och god sikt. Faktum är att i luften har en tysk staffel en bredd på flera kilometer. Men nog borde väl risken öka att planen kommer ifrån varandra? invände James. Om de flyger på det där sättet. McGrath ryckte på axlarna. Det kanske den gör, men det verkar inte som om fritzarna bryr sig om det i så fall. Under striderna i Frankrike dödades många piloter då tyskarna smög sig på dem bakifrån. I en tät Vic-formation fäster man för stor uppmärksamhet vid att inte flyga in i varandra. Man har inte tid att spana efter fienden. Vi förlorade två plan under en räd in över Frankrike i juni. Bägge låg i position som treor och det jäkligaste var att de sköts ned utan att någon av de andra märkte något. Men om vår taktik är så underlägsen, varför lär de fortfarande ut den under pilotutbildningen? undrade Geoffrey. Och varför ändrar ni inte er egen flygning? Nu talar ni som fritzar, suckade McGrath. De anpassar sig. En engelsman däremot ändrar aldrig på en tradition. Speciellt inte om den är dålig, tillade han med viss bitterhet. Vi har förlorat det här kriget innan flygdepartementet inser att det är dags att göra något åt saken. De kom fram till en av hangarerna, där en grupp mekaniker var i färd med att ladda en Hurricane. Tre män i blå overaller satt på ena vingen och fyllde magasinen med långa patronband. Vad beträffar ändringar av vår stridstaktik, sade McGrath, så har vi beslutat om ett antal egna förändringar. De flesta har synkroniserat sina vapen för anfall på under tvåhundrafemtio meter istället för det vanliga fyrahundra och vi flyger inte längre så tätt som tidigare, utan har ändrat avståndet mellan planen till femtio meter. Inga revolutionerande förändringar, men de hjälper i vis mån. De kommer att skicka upp er för att öva på det när som helst. Han stannade och ställde sig att stirra upp i det blå lufthavet. Jag hörde att det var dimma över Kanalen, sade han. Men här är det ju hur fint som helst. Nej, mina vänner. Fritz har någonting i görningen och då han kommer blir det inte roligt. Mellan Bath och Chester, måndagen den 5 augusti. Om det inte varit för kriget och allt som följde i dess kölvatten, så skulle John och Nicole haft en ganska trevlig färd från Bath till Chester. Motorn på Johns Bugatti, en bil som från början varit ett franskt statusfordon, men som sjunkit i pris när den 15

16 franska valutan föll under mitten av trettiotalet, spann med den säkerhet som en väl omhändertagen maskin alltid gör. Vädret var strålande. Wendy och Frederick befann sig i baksätet, vilket delvis packats med sängkläder; merparten av bagaget hade spänts fast på biltaket. För att undvika alla de vägspärrar som lusade ned de större farlederna, hade John bestämt att de skulle ta sig fram längs de mindre och för honom välkända vägarna mellan Bath och Worcester, för att först därefter svänga ut på det mer allmänna vägnätet. Strategin hade emellertid slagit fel, för redan vid 2. Lincolnshires läger runt Kelston och Lansdown Hill, ett område fullt av soldater, lastbilar, tält och rörelse, hade de fastnat i tre olika spärrar. John hade svurit och ursäktat sig, som svärfäder ofta gör då de gjort bort sig inför sina svärdöttrar, men Nicole hade inte brytt sig om vägspärrarna, utan istället hoppfullt spanat efter Andrew. Tyvärr hade han inte synts till och snart hade de passerat lägret. De hade redan tillryggalagt en femtedel av sträckan och närmade sig Fromefloden, när de fastnade i den sjunde vägspärren sedan Bath. Ett par soldater med platta hjälmar och gevär i händerna tecknade åt dem att stanna och den sedvanliga militärpolisen bad att få se deras papper. Jisses, suckade Nicole då de fått tillstånd att köra vidare. Vad tror de egentligen att de ska hitta? De ser spioner överallt, sade John. Tyskar som hoppat i fallskärm nattetid och som ska ställa till trassel då invasionen kommer. Kan de ha gjort det? Tyskarna? Ja. Nja. John trummade lätt med fingrarna på ratten. Som jag ser det kommer det inte att bli någon invasion jag håller med Donald på den punkten och då vore det ju ingen vits att släppa ner en massa sabotörer. Men om situationen var den omvända, om Hitler verkligen tänkt invadera, då skulle de antagligen göra det. De korsade Stroudwaterkanalen. Här fanns ytterligare en kontroll, men den stoppade endast trafik som gick i den sydgående riktningen. John tog av åt öster och undvek därmed Strouds bebyggelse. Vad är spioner, mamma? frågade Wendy från baksätet. Frederick hade lagt sig ned och somnat så snart det lämnat Bath, men Wendy var tillräckligt stor för att uppskatta biläventyret. Hon hade suttit på helspänn och tittat på allt de passerat. Då och då hade hon frågat om saker hon såg längs vägen. Jo, svarade Nicole dröjande. Det är väl personer som försöker få reda på saker som de inte ska veta. Vad då för saker? 16

17 Var våra soldater finns och sånt. Och varför får de inte veta det då? Nicole förstod att förhöret höll på att leda in i någonting besvärligt. Titta, Wendy, sade hon och pekade. Vilken stor skog. Hon vände sig till John. Ska vi åka igenom den? John nickade. Vad heter den? Det är väl Standishskogen. Nicole vred sig mot Wendy. Det ska väl bli roligt? sade hon. Kanske ser vi några stygga troll. Hon grimaserade åt Wendy som skrattade. Under några minuter rådde tystnad i bilen. John koncentrerade sig på körningen, Nicole lät tankarna vandra till Thomas, och Wendy spanade efter troll. De kom ut på andra sidan skogen och Glocestershire bjöd dem det bästa av engelsk landsbygd. När hörde du senast från sonen min? frågade John plötsligt. Det var nästan som om John kunnat läsa hennes tankar och Nicole blev så överraskad att hon kände sig ertappad. Det är väl en tio dagar sedan nu, svarade hon. Då han ringde och bad mig nej, snarare gav mig order att jag skulle resa till Bath. Det var en av de få gånger då han kunde gå iland och ringa. Det blir inte så ofta. Jag har ingen aning om var han befinner sig just nu. Kanske har han gett sig ut igen. John såg kort på henne. Påfrestande, eller hur? Du kan aldrig föreställa dig hur hemskt det är. Jag saknar Thomas så mycket att det handlar om rent fysisk smärta. Jag vet att jag inte är ensam om det och att jag borde känna en viss tröst i att andra har det lika illa, men det gör jag inte. Men du är väl inte ensam i alla fall. Om jag minns rätt hade du en väninna i ett av grannhusen? Caroline? Jo, vi träffas dagligen. Och så har jag Harriet och Nathaniel i huset på andra sidan. Det låter bra. Men det är frustrerande att bara gå och vänta. Alla verkar vara inblandade på ett eller annat sätt. Gör sin del, som de säger. Själv sitter man bara och rullar tummarna; väntar på att det ska ta slut. Flera kvinnor har anslutit sig till vapenindustrin. Vapenfabrikerna skjuter upp som svampar ur jorden runt Liverpool. Caroline och jag har talat lite löst om att vi kanske borde göra något liknande. Skjuta upp som svampar? Nej. Nicole gav John ett halvt roat, halvt irriterat ögonkast. Gå med, menar jag. Ja, Martha nämnde något om kvinnor i vapenindustrin. John vred huvudet och kastade en kort blick på Wendy. Flickan betraktade fascinerat en klunga får som be- 17

18 tade ute på fälten och verkade inte ta någon notis om samtalet. Men hur skulle det gå för ja, de små? Jo, det vore ett problem. Jag och Caroline skulle i och för sig kunna arbeta i skift så har flera av de andra kvinnorna löst det och då skulle barnen kunna vara hos henne när jag är i fabriken. Men Frederick är kanske för liten ännu. Nicole ryckte på axlarna. Det här har mest varit en lös tanke. Jag har faktiskt lite svårt att tänka mig Nicole Baxter framför en ångande och tjutande maskin, så det blir nog ingenting. Åtminstone inte för tillfället. Men vem vet det ryktas om obligatorisk arbetstjänst för kvinnor. I så fall tar de Caroline, för hon har inga barn, och då kanske jag ansluter mig frivilligt. Det kanske inte går så långt till obligatorisk arbetstjänst menar jag. Kanske inte. Nicole såg ned på sina händer. Det värsta är i alla fall hotet från de tyska flygplanen, sade hon dröjande, samtidigt som hon omedvetet gned med tummen över den släta ädelstenen i sin vigsering. De har ju inte bombat Chester ännu, men någon gång måste väl vara den första. Dagarna går att uthärda, men på natten ligger man och lyssnar och väntar på att bombplanen ska komma. Några nätter har jag hört ljudet av motorer på avstånd och vid flera tillfällen har flyglarmet gått. Det har alltid varit våra egna plan, åtminstone påstås det så, men någon natt kommer det att vara fienden, det vet jag. Man känner sig så ohyggligt sårbar och ensam. Hörde du att de bombade Liverpool i lördags? Ja, Basil sa det. Rena turen att jag var hos er. Tror du explosionerna hade hörts ända till Chester? Antagligen. Nicole rös. Om jag inte hade ungarna vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Hon insåg plötsligt att Wendy nu satt och lyssnade uppmärksamt och gav John ett varnande öga. Han förstod och bytte snabbt ämne. Du har alltid kommit bra överens med Linda? Jag älskar Linda. Ja, vem gör inte det. De passerade en åker där armén eller hemvärnet hade stuckit ned ett stort antal pålar. Avsikten var att hindra tyskarna från att landsätta trupper med glidflygplan och Nicole undrade stilla varför i herrans namn fienden skulle landsätta sina trupper så långt in i landet. Ibland trodde hon inte att militären riktigt visste vad den höll på med. Jo, Nicole? John såg lite förlägen ut. Om du skulle vilja komma över och bo hos oss ett tag, så vet du att du är välkommen. 18

19 Tack, John, men någon måste ju se efter huset. Det vore inga problem. Det räcker med att någon tittar till det då och då. Jag tycker inte riktigt om tanken på att min favoritsvärdotter far illa. Du har bara en svärdotter, log Nicole. Så mycket större anledning. Du frestar mig. Det har varit underbart att vara hos er de här dagarna. Men det skulle inte gå. * Äsch, nu funderar du på finansiella problem. Trots EPT och alla andra skatter de belagt oss med är vi inte direkt utan medel ska du veta. Åtminstone inte för den omedelbara framtiden. Nej, jag vet, men jag tänker inte på pengar. Det känns inte riktigt att lämna Chester. Det är mitt och Thomas hem. Dessutom vill jag inte lämna Caroline ensam. Hennes make är ju inkallad som alla andra. Och så skulle jag hamna för långt ifrån Thomas. John suckade. Ja, mot det argumentet har jag inget svar. Och vem vet, om Basils farhågor blir besannade, kanske det blir ni som kommer till mig. John ryckte på axlarna. Du vet vad jag har för åsikt i den frågan. Hur som helst, om du skulle ångra dig står erbjudandet fast. Nicole nickade. Tack John, sade hon, men visste att hon skulle stanna i Chester. Det hus som hon, Thomas och barnen delade, hade varit hennes hem så länge hon kunde minnas. Hennes föräldrar hade gått bort i spanska sjukan och Nicole hade blivit omhändertagen och uppfostrad av sin moster. När mostern hade träffat en kanadensare och beslutat att flytta med denne till Kanada, var det naturligt att Nicole och Thomas köpt loss huset; speciellt eftersom Thomas fartyg hade sin hemmahamn i det närliggande Liverpool. Hon ville vara på plats i Chester när Thomas kom hem. Hennes funderingar avbröts då bilen saktade in. Framför sig hade de en ny vägspärr, nya platta hjälmar och gevär. Fortsätter det så här så blir det jag som får övernatta hos dig, muttrade John och suckade tungt. En förvånad militärpolis undrade vad de skrattade åt. Bath, tisdagen den 6 augusti. * EPT Excess Profits Tax. 19

20 Njaa, muttrade Linda och ställde tillbaka den föreslagna boken i hyllan. Hon och Jane Ayscough befann sig i Arthur Humphreys bokhandel där John hade köpt Howard's End. De försökte nu hitta en lämpligt ersättare. Vad du är kinkig, suckade Jane och försökte upptäcka någonting annat att föreslå. Du ska alltid ha så märkvärdiga böcker. Jo, men det var ju en födelsedagspresent. Jag måste ju hitta någonting som är lika bra. Linda fortsatte att läsa titlar och författare. Hon älskade böcker och gjorde sig ingen brådska. Hon hade stämt träff med Jane utanför butiken och det var meningen att de skulle gå och dricka eftermiddagste och äta var sin bakelse. Hennes kamrat verkade hungrig och ivrig att komma ifrån affären, men Linda tyckte gott att hon kunde stå ut med att vänta några minuter till. Här är en för dig, sade hon till Jane och höll fram Lady Chatterlay's älskare av D. H. Lawrence. Knappast, skrattade väninnan och skakade på huvudet. Hon visste att Linda bara drev med henne. Behåll såna böcker för dig själv du. Linda log. Janes föräldrar tillhörde den klassiskt puritanska brittiska medelklassen. Fadern var kommunaltjänsteman och bägge föräldrarna djupt religösa. Linda var övertygad om att Lady Chatterlay's älskare var strängt förbjuden i det Ayscoughska hemmet. Apropå älskare, viskade hon och såg sig snabbt om i lokalen. Hur gick det egentligen med Richard i lördags? Hon syftade på Richard Simkin, en ung man som jagat Jane det senaste halvåret, men funnit sitt villebråd tämligen svårfångat och gäckande. Till en början hade Jane visat alla tecken på förtjusning. Richard Simkin var en stilig yngling, framstående idrottsman och mycket populär hos flickorna: ett värdigt byte. Men det hade aldrig blivit någonting inte ens en träff på tu man hand. Kort efter att den första entusiasmen lagt sig hade Jane vänt honom ryggen och bestämt avvisat alla närmanden, någonting som Linda trots Janes stränga uppfostran funnit lite besynnerligt. Efter en massiv övertalningsomgång hade den unge Simkin emellertid fått Jane att lova att de skulle gå ut och dansa. Det var samma kväll som Baxters firade Lindas födelsedag och det var denna träff som Linda och Jane försökt tala om då Nicholas varit med och förstört alltihop. Nu brann Linda av nyfikenhet, även om hon försökte få frågan att verka flyktig. Janes svar var dock av det kortare slaget: Nämn inte det namnet, fnös hon och sköt tillbaka en bok i hyllan. Linda såg förvånat på henne. Besviken? Arg. Vad hände? Ingenting! väste Jane med ett tonfall som avslöjade att någonting faktiskt hade 20