VÄLKOMMEN KOM RES MED OSS FÖLJ MED SISTA NUMRET RESEDAGBOK VÄLKOMMEN DEL 2

Transkript

1 RESEDAGBOK DEL 2 DIREKTLÄNKAR VÄLKOMMEN ELEFANTER REFLEKTION LYXHOTELL MIKE FUNDERAR ORMAR OCH DELFINER FULLMOON PARTY VÄLKOMMEN KOM RES MED OSS TILLKOMMEN SISTA NUMRET KOMMER INTE ÄN PÅ ETT TAG MEN HÄR ÄR SENASTE UPPDATERINGEN BORTKOMMEN FÖLJ MED

2 RESEDAGBOK Nybyggarna VIII Konsumera mera... Tar 11-taxin in till Thongsala. Niki gillar att åka bil i Sverige, men hon älskar taxi i Thailand. Bättre än Vilda musen Micke försöker ta kort på mig under den vilda färden, mycket ben blir det, men till slut lyckas han. Shoppar mer till vårt lilla hus. Vi behöver en balja till tvätt, något att förvara Nikis leksaker i, de har blivit så många, egna sängkläder, lite filmer, de är ju så billiga, min mascara är slut, Micke behöver en tröja... Here we go again. Var det inte det här vi skulle ifrån? Idiotkonsumtion. Jag tänker inte vidareutveckla något slags resonemang kring detta, men kan i alla fall tillägga att vi jobbar med att lägga band på oss. Köper frukt på marknaden. Så mycket okänt att välja mellan. Det stinker, tycker Niki, och jag är böjd att hålla med, men det är ändå kul att gå runt och titta på allt. Vi ska leta reda på ett boende med kök. Även om det är billigt att äta ute så blir det för dyrt i längden och jag längtar faktiskt efter att gå till marknaden och plocka ihop råvaror och laga min egen mat. (Spara hjärtinfarkten ni som känner mig, men det är faktiskt sant!) Själv skulle jag väl fått en idag om det inte vore så att jag är alldeles avdomnat cool av det fuktiga klimatet på vår ö. Vi får sitta inne i taxin på vägen hem, flaket är fullt av Coca cola som ska till vår Supermarket. Bilförarna här på Koh Phangan har en förkärlek att köra om i kurvor med riktigt dålig sikt, denna man inget undantag. Vi får möte med en lastbil i dödskraschklass så plötsligt står vi i diket på höger sida, ja, ni vet ju att det är vänstertrafik här. Det här är ett av de få ställen där det faktiskt går att köra av utan att falla massa meter ned i djungeln, havet eller phangan river. Me happy, doublehappy! När vi kommer hem med alla våra inköp står Wayne och tar emot oss. Han säger att han beställt en övervåning till vår bungalow, jag undrar vad han menar med det??? Niki får gåva av smycketanten igen. Shivas eye denna gång. Nu är hon ordentligt skyddad mot de onda andarna. Vi lägger upp all vår frukt på bordet i restaurangen och testar oss fram. Stora grapefrukten var bäst tycker Micke och jag, men Niki fastnar för de håriga, taggiga jordgubbsliknande bärfrukterna vars innehåll ser ut ungefär som en halstablett som någon slickat på. Jag ställer mig och sköljer upp lite kläder i vår nya tvättbalja. Tvättbalja, till skillnad från den fina tvättmaskinen som jag köpte för delar av arvet från pappa Tårar sticker i ögonen. Har jag gjort fel? Hör Nikitas skratt utanför. Hon busar med Noo-Yim igen. Vågorna slår mot stranden, palmerna vajar i vinden och jag har massa nya historier brusbusandes runt i huvudet på mig. Inte en chans, tänker jag. Går barfota de fyra meterna till restaurangen, äter deep fried shrimps med sötsur sås, dricker en bira och lyssnar till Waynes rövarhistorier. (Kan tillägga att filmerna vi köpte var avfilmade från nån spansk biograf. Taskig bild och ännu sämre ljud, men mysigt med filmtajm var det!)

3 Nybyggarna VIIII Pressad groda Varje gång vi går till Internetcafét på andra sidan gatan ser vi honom. Jag vet att han finns där och jag undviker noggrannt hans plats. Han verkar så skör att minsta lilla vindpust skulle få honom att falla isär, men nu ligger han som tur är(?) i lä... Och så kommer hon, sprudlande glad, det finns god glass i affären bredvid internetcafét. Hon pratar och sjunger. Vi går över den lilla backen och sen sätter hon sig på rumpan, Fort går det och hon missar honom inte, tvärtom. Stackarn rasar samman, far i bitar och kommer aldrig bli sig själv igen. Niki ser äcklat på delarna som hon spridit omkring sig. Jävlar, grodan Jag låtsas inte höra svordomen. Grodis har legat där så länge vi vet, troligen överkörd av någon taxi eller moped, alldeles platt, mitt i ett skutt. Nu måste man vara riktigt duktig på pussel för att se att han en gång var Thailands stolte grodkung. För det var han, det vet vi, Men så kom turisterna, och körde över honom. Nu finns det inga grodkungar på Koh Phangan längre. Micke har jongleringskurs med Wayne, Han försöker verkligen, men är alldeles för nervös att han ska förstöra bollarna så han hittar tre kokosnötsbebisar. Wayne i ett nötskal så att säga. Skriver lite, men värmen trycker ned mig på en siesta. Jag lyssnar på min kropp och sover sött,. vaknar blött, svett! Kommer hem från en stilla promenad. Hör Nikitas Sand emellan tårna spelas i restaurangen. Verkligen en slagdänga. Lyssna på den, finns i vår show-reel på musiksidan. Vind i ditt hår spelas dessutom för fullt i Värmlandsradion. Himlen blir mörkare och mörkare. Vågorna starkare och starkare. Och så kommer det; regnet. Som en vägg av vatten. Det blåser starka vindar och en palm går av, slår i marken med en duns. De andra står starka mot vinden, men deras frisyrer blir mer än rufsiga. Filmar palmblad som slår i vinden, ser ut som de bilder vi fick se från tsunamin, de som sändes om och om igen på nyheterna. Men här behöver ingen vara rädd. Wayne ropar från sin altan; Time for diner? Kryper ihop på restaurangen. Wayne pratar på som vanligt, men jag kan knappt höra honom för vinden och regnet. Niki äter lite, somnar snabbt med en filt om sig. Ännu en dag till ända. -...yeah, yeah, yeah... Yu understand... - Mom, today at school they teached us ABC, but I can do ABCDE, is that because Im blond mama? - Yes dear, it`s because your blonde - Mom, today at school they teached us 123, but i can do 12345, is that because Im blond mama? - Yes dear, it`s because your blonde - Mom, today at school we were at the swimhouse and all the other girls had small boobies, but I have really big ones. Is that because Im blond mama? - No dear, thats because you are 24. Wayne Johnson storyteller

4 Nybyggarna X Elefanter, el och pedikyr Varmt, varmt, varmt. Niki ute. Fläkten av. Varför i alla glödheta morgnars namn stänger man av fläkten? Jag drar i snöret, drar igen. Desperat. Öppnar dörren. Varmare ute. Wayne ler godmorgon. No electricity today Nej just det. Duschar, skönt med kallvatten. Elefanttrekking idag. Niki uppspelt. Byxor på, vi ska upp i djungeln. Taxin sen, som vanligt. Jag dokumenterar med lilla kameran. Micke har med den stora som han ska dokumentera med från elefantryggen. Skumpig väg. Vi hoppar upp och ned där vi sitter på jeepflaket. Chauffören kör en onödigt skumpig väg, vi som varit med ett par veckor vet ju att det finns en enklare, men detta ingår antagligen i upplevelsen. Elefanterna är verkligen suuuperstooora.. Och så finns lilla Dumbo. Så söt. Stackarn sitter fast i en kort kedja och kan inte röra sig mer än två meter åt vardera håll. Niki och Micke försvinner upp i djungeln på Mr. Prickig elefantrygg och jag blir bjuden på kaffe av tanterna som sitter runt ett plastbord och gullar med en av de tjockaste små bebisar jag nånsin sett. Ett engelskt par hoppar av en grå Pellefant storlek Stooor och går fram för att köpa bananer att mata lille Dumbo med. De har ingen växel. Jag ser hur ledsen tjejen blir så jag slänger fram tjugo baht och sen matar vi elefant tillsammans. Snabeln känns blöt och slemmig när Dumbo artigt tar bananen ur min hand. Han slukar tio på raken utan tillstymmelse till tuggande. Sen gör han konster för oss och jag skäms. Dumma turist tycker om när Dumbo gör konster. Vad tänker elefanter? Niki och Micke kommer tillbaka ned, Niki har varit alldeles tyst under den halvtimme som de trekkat i skogen, utom när elefanten fes. Då reagerade hon med några tysta ord, berättar Micke. Stigen var trång, snårig och brant. Utsikten fantastisk. Niki vill mata Dumbo, men ångrar sig så jag får göra det igen. Han är lika tacksam som förut. Bockar, bugar och ställer sig på två ben. Hemvägen blir lugnare. Äventyret är slut så chauffören behöver inte låtsas längre.

5 Niki och Wayne spelar boll, hon tar verkligen ut det sista ur honom. Han stapplar skrattande till sin veranda för att ta igen sig. Mirra, som Nikis lilla kompis heter, kommer utspringandes från restaurangen i badkläder och tjejerna kastar sig jublande i vattnet. Jag går ned och lägger mig på stranden en stund och läser. En kvinna i trettiofemårsåldern, bärandes på en korg och med handdukar hängande över armen sätter sig vid mina fötter. Hey lady, you haven t give me any work yet, I know Nikita, she lovely, I fix your feet, pedicure? Jag vill verkligen inte känner jag. Hon envisas och säger att jag kan ligga kvar så fixar hon. Jag är så superkittlig, men hon är riktigt duktig och mina torra sandiga fnasfötter förvandlas till små prinsesstossingar under hennes händer. Hon heter Maria, är 44 år gammal (inte 35) och har sju barn. Hon tycker det är bra att jag bara har ett, det verkar lagom. Hennes äldsta son är 29 år, den yngsta 13. Hon pratar om något som låter som lem, inget bra med lem, no good for business. Visar mig himlen som börjar mörkna. Jag förstår; rain. Det har blivit dyrare i Thailand de senaste tio åren. Här på Koh phangan har priserna gått upp katastrofalt. Jag beställer nagellack på tånaglarna också, det är bland det fulaste jag vet, men jag vill höra henne prata och 100 baht mer för mig gör egentligen det samma, men inte för henne. Hon vill veta vad jag gör i Sverige. Jag är ju rik. Kan inte säga emot det påståendet. I jämförelse med Maria är jag rik. Vädligt rik, och väldigt trygg. Tänker på vår resebudget som vi gick igenom igår. Vi blev nästan osams när vi såg hur mycket den krympt, och då har vi egentligen en förmögenhet. Och möjlighet att påverka den. Det jag drar in på en artikel är 100 fotjobb för Maria. Vi avbryter, snart kommer stormen. Väl inne i bungan läser jag vidare i Isabel Allendes The stories of Eva Luna. Dan Browns Digital fortressmysterium är löst och Asian Sexslaves berör mig så illa att jag ännu inte ids läsa vidare. Nikita är i restaurangen. Hon älskar att vara där när det stormar. Verksamheten stannar av och alla kryper ihop på madrasstolarna på golvet för att vänta ut vindarna. Då kommer jag på; Micke är ute och snorklar. Jag litar helt och fullt på hans omdöme, men stormen kom så plötsligt på idag och inte alls vid den vanliga tidpunkten för regn. Jag hinner inte bli orolig. Som ett sjölejon står han plötsligt i dörren med havsvattnet droppande. Jag var nere under ytan och så plötsligt när jag gick upp för att hämta andan så är det bara svart. Vågorna slet mig åt alla håll och jag fick verkligen kämpa för att parera revet Inte en skråma. Vi ser ut över det rasande havet. Det enda som kan stoppa en våg är en annan våg. En timma senare skiner solen och vattnet ligger någorlunda lågt. Maria fixar mina naglar. Hennes armar är fulla av ärr. Jag vill veta, men tänker inte fråga nu. Maria är ett kristet namn, inte bra, säger hon och skakar på huvudet. No good family Hon drar pekfingret längs strupen. Vem ritade dina ärr Maria? En annan dag ska jag fråga. Nu vill hon gå hem. Ganska långt att gå. Hon är trött på stranden och regnet. När Niki somnat avger Micke och jag löften till varandra på verandan. Vi får inte bryta den heliga pakt vi nu ingår. Vi ska börja träna...

6 Nybyggarna XI Giftorm i paradiset Trodde ni att vi bluffade? Sällan hoppar halta löss, inte saltade heller för den delen, men det hör inte hit. En promenad längs stranden. Sit-ups, armhävningar, ryggövningar och en fet frukost! Niki har redan stjälpt i sig två iste och får bannor. Hon har lärt sig att sätta upp saker på nota... Hyr en båge och kollar in Ananda Yoga-Resort där det utövas Tantrayoga... Vi tänker oss ett reportage om detta och ingår då självklart som försökspersoner. Killen vi pratar med är grek och hans engelska gräver hål i huvudet på mig. Jag fattar kanske hälften, men som tur är förstår Micke andra halvan så vi får ihop det ganska bra. Efter en fried chicken with cashews, some plain rice and a bottle of water är det dags för Micke och Wayne att ge sig ut och snorkla. Wayne har blivit som en familjemedlem, den där gamla farfarn som alltid är med på ett hörn, som man gillar, men som ibland kan göra en lite småknäpp när man känner för att bara få vara ifred... Niki och jag går till boden där dykinstruktörerna sitter för att se om de slängt några häftstift i papperskorgen som vi kan ta. Vi har en superfin filt som vi vill hänga upp på väggen inne i bungan. En orm mamma Jag ramlar nästan när jag inser att jag är på väg att trampa en pytteslinger rakt i skallen. Vi ser på den. Några unga killar, turister, tittar lite slött på den och är inte alls lika exalterade som jag. Som tur är har jag kameran i den nya strandväskan som vi köpt i huvudstaden. Jag sliter fram den och knäpper en bild. Helt värdelös, måste gå längre fram. Niki står bakom mig och drar mig till sig. Men jag måste få till en bild. Ormen vänder sig om och spärrar upp kinderna, som en kobra. Okej, jag fattar poängen. Liten och arg. Det är lugnt slingris, jag känner igen mig, ingen som tar mig på allvar heller om jag inte blåser upp mig. En av killarna från restaurangen, (burmesen som jobbar säsong här för att finansiera sina studier), kommer till undsättning. Han ser lite blek ut. Tar en matbricka och lyckas få upp ormen på den. Han har inte ihjäl den, men han bär den långt ifrån oss. Very poison Okej, jag fattar. Nikita frågar vad han sa och jag slåss med mig själv en stund. Vill inte skrämma henne, men samtidigt måste hon ju få veta så jag rycker på axlarna och säger att det var en av de få farliga ormar som finns här. Hon säger ett enkelt Okej, springer och leker med hundarna och verkar ha glömt allt. Så svårt var det... Maria kommer med en påse frukt till Niki. Hon blir överlycklig. Every night I go home and think of you, when I come here I look for you Nikita frågar vad hon säger, jag förklarar. Kop khun kaa säger hon och ler. Betyder tack på thai. Vi köpte en Thai for travellers, men ni ska inte tro att det stod någonstans hur man säger Tack. De flesta böcker är inplastade då man köper dem så jag kunde inte veta vad det skulle stå i förordet. Hade jag gjort det hade det inte blivit någon affär:...one may meet charming thai ladies and wish to converse with them... Det förklarar varför boken innehåller massa information om hur man säger att något är för dyrt/äckligt/fel/fult, men knappt en enda artighetsfras. Rys! Micke jonglerar i solnedgången. Jag läser senaste numret av Phangan explorer, Niki leker med Mirra. Jorden snurrar åt samma håll som igår. Vågorna fortsätter slå in mot stranden. Aldrig att de ger upp. Varje morgon detsamma. Torrt ända till revet, tidvattnet arbetar sig långsamt in mot stranden igen för att sent på kvällen slå ända upp mot bebyggelsen, och så långsamt tillbaka igen. Havet ger aldrig upp.

7 Nybyggarna XII Sur säl och söta sandaler Gnuff, gurgel, mpmhpff. Kan inte resa mig upp ur sängen. Måste rulla över på sidan som en gammal säl och sedan ställa mig upp. Så mycket för de 3 X 30 situpsen. Vimmelkantig promenerar jag på stranden. Försöker göra armhävningar, men det gör så ont i magen(!) att jag till och med låter som en säl, en riktigt sur säl. Sovit dåligt i natt. Micke och jag bråkar om upplägget med dagboken. Lust att kasta youghurt i skallen på honom. Skönt att det räckte med bara tanken på det. Ler för mig själv. Han ser ännu mer besvärad ut. Jobbigt när ens fiende är glad. Så fåniga är vi. En stund! Tar moppe in till Thongsala och råkar få med oss lite mer saker än vi tänkt så jag får ta taxi hem. Bara nödvändiga saker förstås, och så ett par billiga Diorkopiebrillor i rosa. Jättefina! Antecknar inför Nikitas skolstart när jag sitter i den AC-utrustade taxin. Ensamma damer behöver inte sitta på flak. Undrar om jag kommer kunna läsa det här sedan. Längsta sträckan utan gupp - 8 sekunder! Möter en ilsken Wayne när jag kommer tillbaka. Han har knappt sovit en blund i natt och är fly förbannad. De som vaktar restaurangen sover därinne på nätterna, men ingen av dem har väckts av hundgalningarna. Varför har man då vakthundar. Wayne no happy today, no sleep Jag hör hur han pratar med Big boss. Den annars så godmodige pratglade nya zeeländaren är på riktigt taskigt humör. Uppfriskande. Jag sopar verandan och leker Askungen tills lilla familjen kommer. De har varit på Pirate bar och druckit läsk. Niki är exalterad. En bar som är ett piratskepp och supercoolt och när ska vi åka dit allihop? Deng kommer rusande och Niki sätter på honom hundhalsbandet hon köpt till honom. Nu är han hennes hund. Ganska mycket i alla fall. Vi har också köpt ett par söta sandaler till bebisen, men jag ber Niki gå och dubbelchecka att det verkligen är en tjej så vi inte gör bort oss för tid och evighet. Sandalerna är verkligen fruktansvärda, men jag vet att bebisens mamma tycker att sådana små prinsessdojor är bland det mest underbara som finns och vi vill göra dem glada. Inte tid att snacka könsroller och kläders inverkan på dessa just nu. Räcker med att Niki har koll. Lat...? Niki och jag badar i timmar. Hon älskar vågorna. Jag med. Så mycket att jag skrapar knät i sanden. Får gå upp och dokumentera henne istället. Micke och jag vill gå upp till The Apple Bar och äta middag, men det vill inte Niki. Hon ska vara kvar och leka med Mirra. Wayne lovar att se till henne och vi tar en promenad längs stranden. Vi ska gå upp på berget och se om vi kan hitta något sjysst boende med pool att överraska Niki med. En dag i lite lyx, det förtjänar vi alla. Vi är ute helt fel tidsmässigt, det vet vi. Veckan före full-moon är alltid dyrare och det är svårt att få tag på nåt. Vi lyckas i alla fall. Kostar som 8 nätter på Long Beach, men det får det vara värt. Varmvatten, AC och pool! Tar en läsk i en utkikstornspub. När vi kommer tillbaka har Niki varit hemma hos Mirra och kollat på TV. Hon hade inte en enda leksak mamma Vi föreslår att Niki ska dela med sig lite, men förslaget hamnar inte riktigt i god jord. Hon vrider på sig åt resonemanget så vi låter det vara. Bra att hon reflekterar. Det ska jag också göra på nästa sida!

8 Dags för reflektion Vi sålde alltså det mesta vi hade för att skapa oss ett nytt, enklare liv. En parentes i vardagen, längre än en vanlig semester. Ett sätt att testa oss själva. Uppleva nya saker. Bryta konventioner. Umgås mera. Våga vara tillsammans. Sluta arbeta så förbannat mycket (denna arbetsnarkoman står för merparten av det som skrivs i denna dagbok, annars skulle undertecknad troligen go nuts mellan ebb och flod, kokospalmer och vit sand) Tre månaders förberedelse, kort väg från beslut till handling skulle nog många säga. Alldeles för långt säger jag. Vi levde inte sista två månaderna, vi var bara på väg. Skulle kunna jobbat på snabbare med renovering och försäljning av lyan. Drog ut en halv månad extra på grund av in och utflyttningar som inte riktigt matchade varandra. Niki hann ha sommarlov en hel månad innan det var dags att åka. Då, i april, när vi tog beslutet hade jag knappt träffat henne på en hel månad. Jobb, jobb, jobb. Längtade så. Vissa tider på dygnet längtar jag verkligen efter fritids här... Självklart är det inte någon dans på mjuka palmblad att umgås hela familjen tjugofyra timmar om dygnet. Varför skulle då alla veckotidningar ha artiklar som Så klarar du semestern varje år juli närmar sig. Micke och jag har levt som siamesiska tvillingar de senaste tre och en halv månaderna. Vi jobbar, äter och sover i takt och naturligtvis har bråken varit många. Men inte så mycket här. Mest småirritation. Ibland retar jag mig verkligen så det kliar i hela kroppen på honom, men vi klarar det. Reflektioner nedskrivna 12 augusti 2006 Några timmar isär så har vi något nytt att prata om. Tror det har med vårt gemensamma yrkesval att göra. Företaget MikLin. Så värst romantiskt är det kanske inte alla gånger, tre pers i ett rum ger inga större utsvävningsmöjligheter. Nikita behöver oss massor just nu och vi får dela på ansvaret för att kunna få lite tid för oss själva. Ni som har barn vet hur fruktansvärt jobbigt det kan vara att aldrig få vara riktigt ifred. Att alltid ha tentaklerna på spänn och vara redo. Heltidsscout. Ni vet också hur det är efter sommarlovet. Riktigt skönt att allt kommer igång igen. Få gå till jobbet. Att slippa stressa hem. Att ha tillgång till barnvakt... Gissa om vi saknar? (ni som kommer och hälsar på vet vad som gäller:)) Så, paradiset är både himmel och helvete. Men det visste vi ju redan. Niki som alltid varit så duktig att äta inte bara kinkar med maten utan äter också som en treåring. Naturlig tillfällig regression. Men bara när vi är med. Frukostarna tillsammans med personalen här är helt annorlunda... Som det ska vara. Vi är med henne hela tiden. Påminner oss om att inte glömma bort oss själva. Vi har gett vår familj en unik möjlighet. Att verkligen stärka våra band och se vad vi går för. Alla kan inte ta den möjligheten. Fast i ekorrhjulet. Alla vill inte ta den möjligheten. Saknar inget. Men för er som vill och kan; gör det! Sverige finns kvar. Har ni barn, ni kommer att ge dem fördelar för resten av livet. Finns bara tryggheten i grunden så är home where we lay our hats. SMS - stress Skulle behöva mer schampoo. Micke och Niki är ute med moppen. De kan köpa med. I vanliga fall, ett litet telefonsamtal eller ett enkelt sms. Tar mig fem minuter att gå och köpa schampoo. Jag vill inte missa den möjligheten för jag träffar alltid trevliga människor i affären och jag kan passa på att kolla mina mail också. Högertummen har läkt. Den var alltid alldeles röd förr. Jag tror jag skulle kunna blivit världsmästare i SMSskrivning. Snabb som tanken. Sista månaderna i Sverige hade jag alltid telefonen på ljudlös. Jag kollade missade samtal och så ringde jag upp själv. Testade massa olika signaler men ingen funkade för min sönderstressade hjärna. Ville bara gråta så fort det ringde. Hade abonnemang där jag kunde skicka obegränsat med sms för en viss summa i månaden. Utnyttjades till max. Nu, bara lugn. Abonnemanget stängdes av 1 augusti och jag kan endast nås via mail. Upp till trettio missade samtal per dag, tjugo sms att svara på. Heltidsarbete. Men sluta nu för allt i världen inte ringa när jag kommer hem för då blir jag ledsen. Något jag definitivt ska göra är i alla fall att skaffa en privat och en jobbtelefon! Att leva utan i Sverige ser jag fortfarande som skrämmande... Micke är mer social än vad jag är här. Jag njuter mer av att vara tyst, lyssna. Hemma var det alltid ett samtal som skulle ringas, alltid ett sms som skulle skickas. Nu, inget. Hjälp, jag kommer vara översocial när jag kommer hem. Och så massa nya vänner härifrån att maila och sms-a med...

9 Nybyggarna XIII Pappas födelsedag Solstrålarna väcker mig. Letar sig in som laserarmar genom myggnätsfönstren. Inga spindelarmar som i Sverige, här är de rakt på, starka strålar som manar till solskyddsfaktor 40. Ja må han leva sjungmumlar jag medan tårarna trängs om utrymmet med morgongojset i ögonvrårna. Nikita vaknar med ett leende. Idag är en lyckodag, vi ska bada swimmingpool Sannerligen en lyckodag. Med sorgänglar i vattenvågorna och viskande tisslande vindar. Hon längtar och saknar hör jag dem säga. Hör också en annan röst, mycket närmre, tydligare, men ändå inte här. Brummar, harklar sig: Skärp dig Tack pappa tänker jag och sätter båda fötterna i golvet. Lite smidigare idag. Sälen har blivit en pingvin. Lugn morgongympa (glöm 3 x 30), bamsefrukost; musli, frukt, youghurt, tomatsallad, smörgås, juice, kaffe... Micke tar massage medan Niki och jag packar väskor för vår lilla endagslyxsemester. Hon tar ett rejält farväl av alla hundar och så går vi alla tre tillsammans längs stranden, bort till High Life -trappan där det är ett h-vete att komma upp när det är högvatten och annars också... Pust, stön och flämt, tio minuter senare är vi framme. Vi lever nu, antagligen bara en gång, och nu. Tänk om vi sparat och gnetat till pensionen och sedan skulle vi få vår belöning och så händer det där som inte får hända men som i två tredjedelar av fallen händer i alla fall och så är man ensam med alla drömmar. Krossade framtidsvisioner sparade i en platspåse från Ica. So what att vi kommer vara panka som löss när vi kommer hem. Att vi måste börja om. Att vi gjort oss av med nästan alla våra saker, hellre ett bohag som ryms i en enliterspåse än en Icapåse proppfull med krossad framtid. (Kunde varit Konsum också såklart, men inte Lidl!) Tar lite tid innan vi får nycklarna, under tiden hinner det braka loss. Regnet öser ned och det dundrar till så jag hukar mig i rena förskräckelsen. Vi får springassistans till vår bunga och självklart springer den förvirrade lille killen fel. Jag är livrädd att datorn ska bli blöt, men eftersom vi är som siamestvillingar i tanken också så ser jag hur Micke hoppar under en veranda för skydd medan den förvirrade kollar upp var bunga A20 är egentligen. Äntligen inne. Och det är fint! Lyyyx skriker Niki och kastar sig i sin säng. Vi går och känner på varmvattnet i duschen och hon ser gladare ut än jag. Micke testar datorn, den funkar.klurar ut hur vi får in TV-kanaler, hur fjärren till luftkonditioneringen funkar, spelar ett parti Svarta Maja och en vändtia. Sen är stormen över och vi slänger oss i poolen. Micke gör sista simtestet med Niki; simma på djupt vatten. Efter en timme är det klart; hon är mycket väl godkänd och numera en äkta simmerska! Vid lunchime inser vi att de som arbetar på denna flådiga resorts restaurang inte kan engelska vilket innebär att vi inte får det vi beställer in. Micke och jag får i alla fall något, men Niki får klara sig utan. Personalen försvinner och jag vet inte var köket är så jag kan inte springa och leta heller. Vi delar systerligt, sen går vi till Supermarket och shoppar loss. Står klart och tydligt i hotellreglerna att man inte får ta med egen mat och dryck på rummet, men hur ska man annars få det man vill ha och bli mätt, resonerar Niki. Smart tjej! Niki hittar en kompis i poolen och jag kan sitta bredvid och läsa i lugn och ro medan Micke fixar bilderna till dagboken. Äter köttbullar och potatismos till kvällsmat, smakade helt okey, dock inte som köttbullar och potatismos om nu någon trodde det. Vi är faktiskt inte hemma! Niki somnar gott i sin säng. Micke och jag hjälps åt med att sätta ihop dagboken för juli och sedan sätter vi oss på den generöst tilltagna altanen med vita pelare och njuter av utsikten. Så fantastiskt vackert. Månen, som är lite lagom luddig idag, speglar sig i det blanka havet och ja, det enda jag kan jämföra med är en riktigt överdriven romantisk Hollywoodkuliss. Ni får blunda och tänka er bilden. Vi diskuterar film och TV-koncept halva natten och kryper sedan ner i vår svala rena bädd. Jag somnar innan jag hunnit säga halva godnatt.

10 Nybyggarna XIIII Man kan inte forcera tidvattnet Så då kan jag en gång för alla berätta för er som föredrar att bo i lyxbungalows för 2000 baht natten; servicen behöver inte vara bättre för att det kostar mer. Väntar en halvtimma på frukost, när den väl kommer är det bara Mickes mat som bärs in, inte den han beställt dock. Niki får ingen frukost alls och jag får nästan det jag beställt efter 45 minuter. Gnällspikar, tänker ni och det tänker vi också, men det kan ju vara bra att veta att lyxresorts inte nödvändigtvis är utrustade med engelskspråkig personal. Annars går det förvånande bra att ta sig fram på engelska här. Efter ett tag börjar man prata thailiska och får skärpa till sig när man träffar en tvättäkta engelsman/amerikan. Vår käre Wayne har lagt sig till med en thailiska som troligtvis kommer att innebära en del svårigheter när han i nästa etapp av sin resa ska besöka mörkaste Afrika. Vi kastar oss i poolen och Niki simmar som om hon hade betalt för det. Så häftigt att se. En riktig självförtroendebooster för henne. Självklart blir hon sur som lemonjuice utan socker när det är dags att gå upp, men när vi ställer oss i den varma duschen och jag tvättar hennes hår är allt det sura som bortblåst. Att försöka få henne på gott humör när hon bestämt sig för att sura är ungefär som att försöka forcera tidvattnet. Inte så stor idé att försöka med andra ord. Varmt vatten i ett lagom kallt rum. Jag kan smörja mina fötter för första gången på över två veckor. Ja, ja, skratta ni bara, men för en liten prinsessfoting som jag (med hobtår) är vaseline intensive care en nödvändighet! Marias fotbehandling och denna min egen gör mig på riktigt gott humör! Tänk så lite det krävs att glädja ett tantämne! Inser att den lotion jag smörjer mig med är whitening som så mycket annat här. Ponds, Vaseline Intensive Care, Nivea, alla har de whiteningserier. Thailändskorna smörjer ansiktet med tjocka lager och lilla bebisen på vår restaurang har alltid massa kladd i fejset. Skönhetsideal. Gör mig beklämd. Vi vita i väst är normen för hur människor ska se ut. Först den vite mannen som äger det mesta och jobbar minst, sedan såna som jag. Vi är de vackra priviligerade. Tänk på det en stund när livet känns kasst och du bländas av din blekfeta spegelbild. Micke lägger ut dagboken, det tar en himlans tid. Om ni undrar över bildkvalitén så kan jag tala om att den skulle sett annorlunda ut om här fanns bredband... Niki får massa kramar när vi kommer tillbaka till Long beach. We miss u Noo-Yim har lite tid över och bjuder in till en frisbeematch och jag tar en massage av Nikis kompis Mem. Skulle tro att vi är i ungefär samma ålder. Mem är liten och späd men knådar på som en sumobrottare. Efter en timme är jag genomarbetad och känner mig frisk, glad och stark. You are a very sexy lady säger Mem och ler. Jag rodnar som en övermogen tomat när hon upprepar för mig hur mycket sexy lady jag är. Your husband, very lucky man Jo, jo tack tack. Jag skulle vilja ge en komplimang tillbaka, Mem är jättesöt och en mycket sympatisk och varm människa. Jag förstår att hon just gett mig en fin komplimang, men det är ju inte så att vi i Sverige berättar för människor vi knappt känner hur sexiga de är, i alla fall inte utanför krogen tidigare än 22:00. Och då vill vi ofta ha en respons som leder till något annat än ett leende. Kulturella skillnader, i stort och i smått, har alltid fascinerat mig. Vi äter middag med Wayne igen. Kommer verkligen sakna honom när han åker. Han leker ritlek med Niki, han ritar något och hon ska berätta vad det är; på engelska. Sen är det hans tur att gissa, på svenska. Vi får sällskap av en irländsk tjej, Breeda, hon bor i Vietnam och är lärare på en internationell grundskola där. Från början var det svenska skolan, men nu är det mest amerikanska barn som studerar där. Hon vill vara med i gissningsleken och Nikita är, som Wayne uttrycker det, doublehappy. När Niki somnat sitter Micke och jag på vår lilla veranda, som inte har mycket gemensamt med den vi satt på föregående natt, och planerar närmsta framtiden. Vi behöver verkligen ha tag på ett hus med kök. Plötsligt ser vi båda ut i den svarta natten. Utan att säga ett ord går vi ned på stranden, ställer oss och ser upp mot himlen. Jag har aldrig sett så många stjärnor förr. Vågorna skvalpar över mina fötter och jag snurrar runt med armarna utsträckta som ett barn i en film från femtiotalet. Man ser dem så klart. Alla dessa ljuskäglor från evigheten. Sanden mjuk under mina bara fötter. Friska dofter från havet och det eviga bruset från vågorna. Cikadornas spel och månen på väg mot fulländning. Stoppar minnet i fickan för att ha med mig en iskall februaridag i ett gråbrunt Sverige.

11 Nybyggarna XV En stilla vindpust piss Jodå, vi tränar fortfarande, men jag tror båda har spräckt magmusklerna för vi är färdiga för kistan efter tio sit-ups. Havet är vackert. Det är en ynnest att bo så här. Äta frukost vid vit sandstrand och se utöver det eviga blå. Men den jäkla sanden sätter sig fast som ett extra skinn och det knastrar till och med att tugga youghurt. Vi längtar in till stan. Efter full-moonpartyt ska vi ge oss av och leta ickesandsboende. Samtidigt fascinerar den mig, denna strand med alla dess resorts. Alla dessa människor som arbetar här, dag ut och dag in. PedikyrMaria, MassageMem och hennes kollega, smyckestanten med handduk på huvudet. Killarna som serverar i restaurangen. Tjejerna som lagar maten och städar bungisarna. Big boss och hans fru som alltid arbetar. Lilla bebisen som numera inte bara bor i rosa sängvaggan utan också i hängmattan vid massagetältet. Noo-Yim som sköter administrationen för att han är den som kan räkna bäst. De slår samman allt på miniräknare, om det så är 5+5. Det tog Noo-Yim flera minuter att klura ut hur mycket fjorton nätter á 250 baht blir. Men jag har tid att vänta, och tänka på hur omöjligt det skulle vara att ha en restaurang i Sverige där förrätten serveras efter varmrätten. I would like a mangojuice, please Maybe you wan t pineapplejuice? No, mangojuice please Very good orangejuice Okej, då förstår jag. Mangojuicen är slut. Ler: Orangejuice is perfect Och det var den. Niki och jag tar manikyr och pedikyr. Måste vara fina inför full-moon-partyt säger Maria. Hon smörjer på något på Nikis alla sår, skojslår henne i huvudet och säger att hon ska sluta slå sig så mycket. Niki skrattar. Maria är snäll. Vi har det skönt medan Wayne och Micke är ute och snorklar. Jag förstår av alla förtjusta människors berättelser om havet och dess fantastiska innehåll att jag troligen missar något när jag så kategoriskt vägrar ge mig ned under ytan. Men tyvärr, jag är född på land, inbitet jordtecken, och lika lite som jag tycker att människan ska hålla på och flaxa runt i rymden tycker jag att jag ska befinna mig under havsytan. Jag är helt enkelt livrädd. Något säger mig att jag inte är välkommen där. Men jag ser gärna på Mickes bilder och lyssnar till historierna om att tappa andan och förtrollas. Micke kommer bli en hejare på undervattensbilder. Vänta bara får ni se!

12 Lunch. Vi sitter vid våra favoritplatser, närmast vår bunga. Sittmadrasskuddarna är slitna och stoppningen ramlar ut på sina ställen. Så kommer den. Den där lilla vindpusten av pisslukt. Har liksom vant mig. Vare sig vill eller orkar tänka på var den kommer ifrån. Hur nära källan är. Ofta blåser det så mycket från havet så dofterna inte hinner stanna kvar tillräckligt länge för att upplevas, men just nu sitter jag i en urinoar. Dock en ganska mysig sådan... Wayne vill att vi ska följa med på middag längre bort på stranden, på The Eagle Bar. Vi bestämmer att gå runt sju och jag sätter mig och skriver. Drar upp lite riktlinjer för Nikis skola (respekt till alla lärare därute!), skriver lite på Åkestoryn som är ganska ny, och gör lite research för ett kommande rep. Självklart skriver jag också dagbok så att du ska ha nåt att läsa! Niki och Micke sitter nere vid havet och mediterar när jag, två timmar senare, tittar ut. Jag slänger mig i duschen och känner hur inte ren jag blir. Skrubbar kroppen från salt och sand, men jag är hopplöst impregnerad. Ut ur duschbadrummet, ställer mig på handduken som vi torkar fötterna på. Sand, sand, sand. Sätter mig i sängen, noga med att inte sätta fötterna på all teknik som står nedanför spegelbordet. Tänker att jag ska sminka mig lite ikväll, lägger på ett lager mascara, håret flyger in i ögonen, riktar om fläkten, men håller genast på att svettas ihjäl. Det var väl då själva fan. Hoppar i min knäppa batikklänning, drar ihop håret i en knut och skiter i hur jag ser ut. Wayne och Micke spelar frisbee och Niki har fastnat i leken med havet. Hon utmanar vågorna där hon sitter och pratar högt för sig själv. Jag letar upp mina flipflops som står på trappan vid restaurangen och sen är hon inte kvar. Istället hittar jag henne under duschen som sitter i palmen bredvid restaurangen. Duschar med kläderna på. Wayne och Micke är redan på väg så vi skuttar efter. 50 % av oss genomblöta. Eagle Bar är en häftig konstruktion. Vi sitter nära lilla stupet där vågorna slår nedanför. Hela baren är nedklottrad med flourescerande färg och berget bakom klätt med blinkande belysning. Trappan upp till High Life äts av högvattnet. En ung tjej hoppar i vattnet och jag antar att hon ska ta sig uppför trappan, men hon går vidare. Håller sin ryggsäck över huvudet och går rakt ut i de, om inte rasande, så i alla fall småarga vågorna. Jag skulle fallit redan när jag hoppade, men hon är säker. Tar sig ut halva bukten och klättrar sedan upp på klipporna. Applåderna brakar loss och hon vinkar segervisst. Niki har förstått att det inte är så bra att duscha med kläderna på inför ett restaurangbesök. Vi får låna en handduk och hon lägger sig på sittmadrasstolen och vips är den en säng. Sover som en stock när min lasagne och Wayne och Mickes fish and chips kommer in. Eldjonglörerna accompanjeras av Waynes livshistoria som ni kanske får höra en annan gång.

13 Nybyggarna XVI Johnny Blunder och hans pulver Hör hur Niki sjunger utanför dörren. Deng grymtar, svansen slår mot vår dörr och de skyndar båda mot sina plikter. Ser ut genom fönstret hur Niki greppar strandkvasten och sopar bort det som havet tagit med sig upp på land under natten. Hon är en riktig hjälpreda. Vi mosar oss upp ur sängen och tar morgonpromenaden längs stranden. Niki gör en paus i sopandet och följer med oss. Babblar om allt och inget men tröttnar snabbt på våra trista grymtanden. Tillbaka till plikterna. Restauranggolvet ska sopas och sittmadrasserna placeras ut. När vi duschar av oss gympasvetten passar hon på att smälla i sig banan med nutella, man kan ju alltid sätta den på Bill... Efter frukost sätter jag mig och syr hennes lila batikklänning. Ja, jag syr faktiskt. Svär inombords när nålen envisas med att hoppa in i fingret istället för i klänningen. Men jag lyckas. Nu sitter axelbanden ordentligt och inte har jag tvinnat dem eller gjort nåt annat korkat. Lite blodvite får man räkna med om man ska vara huslig. Jag minns Rosita. Min slitna nallebjörn som var den bästa, finaste i hela världen. Rosita hade bara en enda taskig egenhet. Den att hennes skalle envisades med att åka av stup i kvarten. Till slut blev pappa så trött på att sy den jäkla nallen så han tog björntråd och gjorde jobbet en gång för alla så att säga. Sedan dess har inte huvudet rasat och Rosita finns kvar. Allt väl om det inte varit så att Rosita hade svans, och om man nu, i bästa välmening, syr fast en nalles skalle med björntråd så kan det vara bra att inte ha svansen fram. Pappa upptäckte det försent. Rosita fick gå i kjol resten av min barndom. Jag berättade för mormor vad som hänt. Bedrövad lyfte jag på kjolen för att visa det ofrivilliga könsbytet och jag beundrar henne än idag för att hon lyckades hålla sig för skratt. Tvättajm. Niki och jag står i duschbadtoarummet och skurar kläder. Envisa fläckar, men Niki är seg. Sen tar vi rumpsprutarslangen och sköljer dem rena med. Varannat plagg hänger Niki och varannat får jag springa ut med. På grund av min trötta hjärna tror Niki att hon har 4000 baht kvar av pengarna som hon fått av sin pappa och de kliar i huvudet på henne. Felräkningen är ingen idé att ta upp, men jag vill inte ge henne ett öre mer att sätta sprätt på förrän hon hittar nåt hon har nytta av. Så kommer hon inspringandes i bungan där Micke och jag sitter och laddar in bilder i datorn och säger med andan i halsen att hon måste ha pengar nu. Hon ska köpa en filt. Mems kompis har filtförsäljning nere vid tältet och vi går dit och tittar. Klart ungen ska ha en filt/klänning/kjol/sjal. Ja, man kan använda den till vad som helst., ler hon. Vi knyter den om henne så hon ser ut som en ung Caesar. Bra köp med tanke på att det snart är full-moonparty och hon tänker gå! Den festen vill hon inte missa för allt i världen. Det hjälper inte att vi förklarar att festen är mest för vuxna. Hon ska dit! Wayne och Niki kastar boll i över en timme. Hennes engelska blir bättre och bättre för varje dag som går. Lugnt och tålmodigt upprepar han allt flera gånger tills hon förstår, sen lägger han sig i hängmattan och somnar på stuberten. Vi tar en tidig kväll, ser på Stuart Little 3 och slumrar i våra sandiga sängar. Men jag somnar inte tidigt om nu nån trodde det. Det kliar överallt precis samtidigt och särskilt på fötterna. Barfota hela tiden är inte bra för mina fötter, de har en lång invänjningsprocess framför sig. Micke suckar irriterat. Om jag, eller han för den delen, rör sig det minsta så rör sig hela sängen, ungefär tre gånger så mycket som det ursprungliga rycket. Han vänder sig försiktigt om och det känns som han ställer sig upp och hoppar jämfota i sängen. En riktig rörelsefortplantarsäng. Vår lilla fina ödla springer längs väggen. Upp i taket. Ät nu alla äckliga djur ber jag och kniper ihop ögonen för att hjälpa John Blund på traven. Vet ni förresten att Nikita kallade honom Johnny Blunder när hon var liten. När hon slutade med blöja tyckte hon det kliade så i rumpan så en natt förklarade hon för mig att Johnny Blunder nog av misstag lagt sömnpulver i rumpan istället för i ögonen. När jag försiktigt kliar foten igen undrar jag om den käre herr Blunder varit framme och saltat mina tår istället för ögonen. På något sätt somnar jag i alla fall till slut.

14 micke funderar Det är kul att köra motorcykel! Skitkul. Det spelar ingen roll om det är på autobahn eller på en röd-dammig dirtroad påväg upp i djungeln i Thailand. Det är frihet, äventyr och berg-o-dalbana, paketerat på två hjul. Nikita sitter fram och håller i videokameran. Hon är tyst av koncentration och jag känner att hon njuter till strax över 350%... Det gör jag med. Buskar, blad och kokospalmer susar förbi, vägen är skumpig och full med förrädiska hål. Vi vet inte vart vi är på väg och det är just det som är poängen. Kör bara på kända vägar när du vet vart du ska. När du inte har något speciellt mål; kör de okända. Plötsligt kommer vi fram till ett vägskäl. Höger eller vänster? Det finns stora fina skyltar men det står bara på thailändska så det säger oss ingenting. -Höger, förslår jag. Vi kör vidare... En dag träffade vi en tysk f.d. gängmedlem, Andreas. Han hade inga tänder kvar i munnen men ett strålande humör. Vi var ute och tittade efter hus och råkade komma in på hans tomt. Han hade bott här i sex eller sju år nu, var inte riktigt säker. I m just so lazy, maaan. var ett vanligt förekommande utryck hos honom. Han hade en hundvalp som hette Terror. Den var också lat. Andreas bjöd in oss på sin altan och Niki fick en cola att dricka. Vi pratade en stund om visa-runs och han visste en hel del om ämnet. Efter ett tag var det dags för oss att dra vidare så han följde oss upp till vägen där vi hade ställt vår 80 cc moped. Andreas såg med undertryckt förakt på den lilla gröna japanen, sedan vände han sig om och gick och öppnade en grinddörr. PANG-PAM-PADAM!!! Han kickade igång sin Harley och rullade ut, tuffande. Den var helt strippad och ombyggd. Svart som synden. Ja visst hade det varit roligt att ha en sån, men här på Koh Phangan tror jag faktiskt att en 80 cc funkar bättre. Vägarna är små och knixiga, man behöver vara lättmanövrerad. Jag intalar mig detta flera gånger när vi går mot mopeden för att åka vidare. Jag är nog ändå lite avundsjuk på Andreas med sin motorcykel. Då upptäcker jag att vi fått punktering på bakhjulet. Faan! Jag frågar Andreas om närmaste verkstad och han kluckar fram att sådant sällan händer en Harley men pekar mig i rätt riktning. Jag börjar leda mopeden uppför backen när han ropar åt mig. Hey man! You re in Thailand now. Drive the fuckin bike! Wow! Det funkar. Man kan göra lite som man vill. Det spelar inte så himla stor roll. Jag kör (försiktigt på mitt svenska sätt) till närmaste by och svänger in på verkstaden intill vägen. Det är egentligen bara ett skjul med en massa verktyg och en mekaniker. Flat tire. påpekar jag och ställer moppen på stödet. How long will take? på thengelska. Thirty minnits, maby half hour... blir svaret. OK, bara att välja. Jag är törstig men Linda har pengarna och hon och Niki fick ju promenera när jag åkte i förväg med moppen. Bara att sätta sig och vänta. En thailändsk albinokille frågar om jag vill ha något. Jag tar en icetea peach och dricker upp den i tre klunkar. Han stirrar snett på mig och försvinner in bakom skjulet. Kanske tänker han: Stor, törstig kille. Bäst att gömma sig ett tag så han inte dricker upp allt jag har i butiken. Har jag tur är han försvunnen när jag kommer tillbaka. Eller tänkte han nåt annat?

15 Nybyggarna XVII Ormar, delfiner och vattenkokare Vaknar av ett jäkla bankande. Yr i mössan sätter jag mig upp. Niki har inte hunnit ut till morgonsysslorna än. Hon snarkar som en liten gris. Det är dagen före full-moonpartyt och Long beach har invaderats av partypeople. Det finns knappt ett ledigt rum på hela Koh Phangan att hyra så våra tillfälliga grannar har sovit fyra pers i en bunga stor som vår. Några tjejer har campat på stranden, under varsin filt och med ryggsäcken som huvudkudde. Grannkillen kommer inte in i bungan. Hans polare har somnat som en stock och Wayne berättar att stackarn försökt komma in sedan fyra i morse. Wayne har plockat snäckor med hål i som Niki kan göra konstverk av. Hon tackar honom på thailändska, men något i mig säger att vår lilla kapitalistkonsumtionstjej hellre köper färdiga plastleksaker än trär snäckor på tråd. Som man bäddar får man ligga... Vi gympar på. Spräckta magmuskler till trots och så sätter vi i oss megafrukosten Allan som vanligt. Niki och jag lämnar Micke åt sitt öde och tar en taxi in till Thongsan, Nikis nya namn för Thongsala. Vi ska leta upp en vattenkokare! Är trött på att vara utlämnad till restauranger för en kopp kaffe, te, eller för att koka Nikis favoritnudlar i burk. Denna gång stannar chauffören nere vid piren istället för den supermarket som annars verkar vara navet i denna stad. Vi hoppar av flaket, betalar 80 baht och kavlar upp ärmarna. Först och främst ska vi ta oss till Thongsala Postoffice. Jag, som inte kan läsa kartor (inte vet jag, annars är jag ju ganska bra på att abstrahera verkligheten, men att göra allting platt...väderstreck...???) Jag vet att vi ska förbi de offentliga toaletterna nere vid hamnen i alla fall. Börjar där. Niki får betala de fem baht det kostar och jag går in. Det är sittoaletter, men jag står så gärna ändå. Papper har jag med mig i strandväskan, nöjd över att vara så förutseende visslar jag en trudelutt, slänger pappret i papperskorgen som står vid sidan av och spolar så det dånar över hela byggnaden. Efter fem minuter står vi vid posten och går in med de tretton vykort vi hittills skrivit. 190 baht för tretton vykort. Hittar en sån där mackapär som man fuktar frimärken med och slipper slicka kung Bhumibol i nacken, vilket inte skulle känts riktigt okej. Nu ska vi ta oss till Big Supermarket som annonserar så friskt i Phangan Explorer. Ni får ursäkta, jag vet att jag skrivit om P Explorer tidigare utan att förklara att det är ett månadsmagasin med information, artiklar och annonser för oss Falangs. Falang, eller farang som det ofta stavas (thailändarna gör ändå om alla r till l) ärl alltså utlänningar. I alla fall, jag hade läst om The Big supermarket och tänkte att; där har de säkert vattenkokare. Inte då. Men en massa dyr mat i en liten luftkonditionerad butik. Som en närbutik hemma ungefär. Jag köper en disksvamp, diskmedel och allrengöring. Det tar ett tag. Allt står på thai och deras alfabet har inte mycket gemensamt med vårt. Mittemot Big, som var Small, finns en utemarknad med kött, frukt och grönsaker. Vi köper Nikis favoritfrukt och sedan går vi in mot stan igen. Tar en sväng in på Limpipong supermarket som inte är luftkonditionerad men heller inte lika dyr. Där hittar vi ett ritblock. De har massa köksgrejer, men ingen vattenkokare. Sedan har vi två vägar att välja mellan. Den ena ser trevlig och inbjudande ut. Den andra ser trång, smutsig och ogästvänlig ut. Eftersom jag har världens smartaste barn (!), så går vi den trånga vägen. Där är nog inte så många turister mamma så där har de nog billiga vattenkokare Sagt och gjort. Vi börjar promenera. Många tandlösa gummor sitter på små bänkar på de smala trottoarerna så vi får sicksacka upp och ned, ser oss hela tiden om så vi inte blir nedmejade av någon moppe. Gigantiska papperskorgar tar upp trottoarutrymmet lite här och var och då hamnar man antingen halvvägs in i en butik, eller helt ut i vägen när man måste väja. Skönt med thailändare är att de inte försöker dra in en i affärerna, (inte ens om man ramlar in). Vill man bara titta räcker det att le, säga: Sawadee kaa (Hej/goddag) och gå och kolla i lugn och ro. (Om du är man, säg; Sawadee kapp) Går förbi en spritaffär och köper en billig halva thaiwisky. Haft lite småtaskig mage de senaste dagarna och tänker att det säkert är bra att ha. 68 baht. När jag pratar baht kan ni enkelt följa med genom att ta 68 och multiplicera med 2, alltså 136, sätt sedan en decimal så har ni 13,60. Vår bunga kostar 250 baht natten, vad blir det i svenska pengar? Damen jag blir betjänad av ser mig inte i ögonen, ler inte trots att jag står där och ser ut som ett fån med varenda tand blottad. Hon nästan slänger växeln på mig och jag ber glasstjatande Niki att köpa glass nånannastans. Så ser vi affären. Här måste det finnas vattenkokare. Jag kollar i plastmontern, men tycker inte att jag ser någon och beklagar mig för Niki. Gå in och fråga, tycker hon, så till slut gör jag det. Hon charmar personalen med sitt Sawadee kaa och vips står jag med en vattenkokare för 200 baht (räkna) i handen. Dags för lunch. Niki tycker hon sett ett sjysst ställe längs vägen så vi går tillbaka dit. Beställer wienerschnitzel med french fries. De har hembakt bröd med leverpastej som Niki bestämmer sig att luncha på. I baren sitter två engelsmän och en man som ser ut som en blandning mellan thai och west. Han är alldeles för lång för att vara helthai, har intatuerade ögonbryn och något slags tatooskägg. Vår mat kommer in och som vanligt när maten kommer på bordet så måste Niki på toa. Hon får gå och fråga själv. Mamma är hungrig, och en snäll tjej följer med henne. Hugger in på schnitzeln som är så seg att calamari känns mör i jämförelse, men det är okej. Niki kommer tillbaka och äter hela sin macka. Sen delar hon mat med mig. Den tatuerade kommer fram och frågar på bruten engelska hur hon gillar Thailand. Hon ser frågande på mig och jag får översätta. När han frågar var hon kommer ifrån, hur gammal hon är och vad hon heter klarar hon sig dock alldeles utmärkt själv. Ögonbrynen och hans flickvän sätter sig vid vårt bord och vi pratar Thailandboende en stund. Jag får en del tips, och jag kan alltid komma tillbaka hit om jag behöver hjälp med något. Vi tackar för oss, betalar och går. Nu ska mamman leta mascara. Min har varit torr i en vecka nu och i morse var den stendöd, finito. Okej, jag vet att jag är fåfäng, men jag ser ut som en nyvaken jättebebis utan mascara, så det så! Vi letar länge och Niki vill heeem. Sen hittar jag det jag söker och lite till. Niki får köpa filmen Cars och alla är glada och nöjda. En läsk innan vi drar. Vi ser ett mysigt krypin och jag går före in. Får huka mig i dörröppningen, och ni som vet att jag ståtar med 157 cm över havet förstår då hur låg öppningen är. Niki kan dock gå rakt. Det är mörkt i det lilla krypinnet och växter som ser ut som ormar klättrar på väggar och i tak. En liten bar med tre gungor som man kan sitta i, och så ett bord där det sitter ett gäng rastanissar. De ser håglöst på oss och det stinker... Nu har jag inte varit på så många coffeeshops i Amsterdam, men jag har sett några och de kommer inte i närheten i luktstyrka. Rädd att Niki ska bli stenad av bara ett andetag härinne föser jag ut henne igen. Men det var ju jättemysigt mamma Vi väntar med läsk tills vi kommer hem, tar en taxi, som alltid är dyrare hem än hit och Niki somnar i mitt knä på den skumpiga hemfärden. (Hon somnar ju så fort hon sätter sig i nåt slags fordon som rör sig i en hastighet över 20 km i timmen så det var inte ångornas fel!)ara så ni vet.

16 Väl hemma möts vi av Wayne och Micke som sitter på Waynes altan och myser. Jag plockar in våra saker och skryter om den billiga vattenkokaren som jag kommit över och Wayne som gillar allt som är billigt eller gratis tar in den till sig för att testa. Efter en rejäl bakelitsmäll visar det sig att det går att koka vatten i den, tar ungefär en kvart, men det funkar bra. Vi dricker kaffe, Niki äter nudlar och livet är bara så himla härligt. Wayne ska vidare till Chaloklum imorgon för att sedan ta sig till Thong nai pan på västkusten och när jag gör klart för honom att han kan låna vår vattenkokare så han kan raka sig i varmvatten imorgon blir han nästan tårögd. När jag dessutom hämtar en pulverpåse kaffe till honom tror jag nästan han ska överfalla mig i ren tacksamhet. Han vill ha foto på Niki med galen-sjalen (ni vet hennes bandana) på sig så vi fixar och trixar tills vi får den perfekta bilden. Den ska han visa urbefolkningen i mörkaste Afrika, säger han. Berätta om prinsessan Niki av Thailand. Och så sätta på väggen i beachhouse i NZ såklart. Det finns knappt en fläck på jorden som Wayne inte satt sin fot på och man kan ju undra hur han kan vara ute och resa så mycket. Ja, vi som vet hur duktig han är på att pruta fascineras kanske inte lika mycket, men resorna kostar ju ändå en hel del. Sanningen (?!) är den att Wayne är rik som ett troll. En gång i tiden var han revisor och lärde sig att tjäna pengar. Nu sitter det några mille i en trust nånstans i ett skatteparadis och Wayne kan leva på räntan. Men bakdelen av myntet (som min gamla lärare i Filmvetenskap skulle uttryckt det), är att han måste tillbringa mer än sex månader om året utanför Nya Zeeland. Det hade förstås varit trist om Wayne inte gillat att resa, men eftersom han nu gör det så har myntet egentligen bara framdelar, om ni nu förstår vad jag menar. Vi sitter och pratar i timmar. Wayne har ju, som jag berättat tidigare, alltid en massa historier att komma med. Vi har dock lärt oss att bryta in i de långa filosofiska utläggningar som ligger för honom (när han inte drar usla blondinskämt) och därför kan vi nu njuta av att sitta och prata. Micke har fått läsa mail som Wayne fått från sin nya flamma i Australien. Wayne är rädd att hon är ute efter hans pengar, men Micke lugnar och säger att hon verkar vara en bra tjej. Läsa andras kärleksbrev... Är inte det vänskap så säg? Vågorna slår allt hårdare mot stranden. Det är den blåsigaste dagen vi haft hittills. Niki kommer upp och avbryter oss då och då, Wayne har alltid någon ny lärdom till övers för henne, men nu är det hon som lär honom sjunga Små grodorna. Jag använder kameran som kikare och ser ut över havet med de skummande vågorna. Plötsligt ser jag något som liknar en jättesköldpadda. Jag zoomar in ordentligt och ber Wayne och Micke titta. Försök hålla still en videokamera inzoomad till max på något som rör sig i hundraåtti. Vi måste gå ned och titta vad det är. Det har samlats ett helt gäng på stranden. En tjej går modigt ut till djuret i vattnet och föser det framför sig in mot land. Det ser ut som en gråbrun klump och det är svårt att säga vad som är fram och bak på den. Någon, med allra största säkerhet en haj, har tuggat på den. Det är en delfinunge. Stillbildskameran lider batteridöden. (Vi måste köpa en batteriladdare. De flesta batterier som man köper här är slut redan i affären så det är helt hopplöst att ha en laddad stillbildare när man behöver det) Jag kör videokameran och har jag tur kan jag frysa några bilder och publicera här (bra jobbat Micke!). Vi är nog ett fyrtiotal personer som står och ser på den stackars lilla delfinungen. Det stinker om den och jag tänker inte äta fisk i restaurangen här på en vecka. Vi går tillbaka till lugnet på Waynes veranda. Mörkret lägger sig och Wayne tar fram en fotogenlampa som vi ska få som present när han åker. Det är lugnt i ungefär en kvart, sen kommer Niki springandes; Snake snake

17 Ut och titta och mycket riktigt. Slingrande i en buske väser sig en giftgrön Coconutsnake sig fram. De är inte farliga om de är helgröna. Har de en annan färg på svansen är de giftiga och med andra ord inga kokosnötsormar. Bara så ni vet ifall ni råkar på några. Jag kollar noga, den här ser grön ut (ha ha). Vi filmar den med nightshot på. Den stackarn ser helt förvirrad ut. När folket skingrat sig tar bebispappan på restaurangen en påk och slår ihjäl det oskyldiga djuret. Tyvärr, du var inne på fel mark, och jag skulle inte vilja ha den krypandes upp i toan... Men ändå, ett sting av dåligt samvete. Dumma turist, ormen var här först! Niki säger att hon sett en annan orm, en svart och orange. Jag vet att det finns massa kobror, mest i djungeln, men det kan dyka upp någon här också. Den svartoranga tror jag mest är ett fantasifoster, men jag säger inget om det. Vi sätter oss återigen på verandan och denna gång hinner det gå tre minuter innan vi blir avbrytna. Strömavbrott. Det blir kolsvart. Undrar var Niki är. Jag kan inte gå och leta i det här mörkret heller. Micke lugnar mig och säger att hon nog är i restaurangen, då hör jag henne. Mamma Skrik och gråt. Mim kommer bärande på henne och hon klamrar sig fast vid mig. Mamma, jag vill inte vara här längre, jag vill hem till Sverige igen, jag vill inte bli äten av en orm Vi tar ficklampor och går till restaurangen. Ljuset kommer tillbaka. Wayne sjunger en sång för Niki, Mim bäddar om henne på en sittmadrass och så är allt som det ska igen. Så länge vi är tillsammans är allt bra. Vi har alltid varandra. Niki nickar och somnar med ett leende på läpparna.

18 Nybyggarna XVIII Fullmoon-party Deng har hittat en tjej. Vår lilla homohund har äntligen fått en flickvän. Ja, nu är det inte så att jag diskriminerar homosexuella (på fel ö i sådana fall), men det är så att hundarna för sånt fasansfullt ljud på nätterna där de står och sätter på varandra i gumpen. Kanske blir det bättre om det kommer lite brudar med i leken? Deng verkar dock mer än ointresserad. Hon lockar och pockar. Slickar lite här, lite där. Pussar och puffar på honom där han ligger och slöar. Vi lämnar ickeparet åt sitt öde och sticker in till Thongsan för att vinka av Wayne. Han är så fin idag i vit skjorta och nystrukna shorts, strumpor i sandalerna. Jag gillar äldre människor, de flesta i vår närmaste omgivning har liksom dött av. Fasen som jag kommer sakna den gubben! Men jag bjuder in oss till hans strandhus i Nya Zeeland innan vi kramas hejdå. Dags för taxi till Haad Rin, home of the famous fullmoonparty som du kan läsa mer om härintill. Resan är den skumpigaste hittills och Niki är helnöjd. Hon tjuter av glädje när vi lyfter från marken i ett jättegupp. Vi åker upp och ned i den bergiga terrängen och sen är vi då äntligen framme. Borta är allt det genuina från Thongsala, Haad rin känns genomkommersiell. Fejkad. Vi går in i en affär, Mike har sett en keps som han gillar. Jag går efter, hittar en hatt för 150 baht som är riktigt sjysst. Niki babblar på Mamma, mamma Biträdena i butiken härmar henne och skrattar gott. Hon blir lite sur. När jag är på väg till kassan för att betala drar en av tjejerna i butiken tag i mig. You want that? Yes säger jag förvirrat. Snabbt drar hon tag i ett tygskynke och Niki finner sig plötsligt innesluten i ett provrum. Vi utanför. Hallå mamma, vad hände 100 baht, no say nothing säger biträdet och knölar ned hatten i min väska. Jag ger henne en hundring och hon släpper ut Niki som förvirrad och arg som ett bi skäller ut mig. Mamma, så där gör man faktiskt inte mot sina barn, man kan säga till om man tycker att sina barn tjatar Micke råkade ut för detsamma och jag undrar hur låg biträdenas lön är på det här stället. Vi käkar italienskt på thailändska och Niki tror hon ska få svensk kebab, men det blir engelsk-thai kycklingkebab. Vi går runt i Haad rin och kollar in folk. Många ser ut som myten om Koh Phangan. Långa dreds, eller rakade skallar, helkroppstatoos och lite lagom pårökt blick. Engelska tonårstjejer med längtande blickar i varannat gathörn. Vi orkar inte! En restaurang visar King kong på storbilds-tv. Vi går in och myser ihop oss vid ett bord. Niki fascineras av den tre timmar långa sorgliga historian. Hon gråter så hon hickar när den är slut. Mamma, han dog, han dog Lite biljard lättar upp stämningen och sen tar vi en tur in på en marockansk restaurang och käkar underbart. Ägaren sätter sig vid oss och diskuterar resande med barn, att vara gift med TV-nyheterna och hur man bäst upplever ett fullmoon. Vi har bara tänkt vara kvar en liten stund till, men han pushar enträget på att vi ska stanna kvar till gryningen. Det är den bästa tiden för familjer. Vi säger hejdå och går ner till stranden. Den berömda. Det första fullmoon-partyt hölls i slutet av åttiotalet. Det var en mr Sutti som hade ett avskedsparty för några vänner. Mr Sutti hyrde ut bungalows till västerlänningar och blev alltid personlig vän med dem så därför ville han hålla en speciell fest för avsked och återseende. Partyt blev mycket lyckat, och man trodde detta hade att göra med fullmånen, så mr Sutti bestämde sig för att ha fest igen, nästa fullmåne. Denna gång bjöd han in ännu fler människor och ryktet spred sig snabbt. Festen blev ett mecca för travellers och formades till den globala dance music festival den är idag. Nu lockar festen mellan 8000 och partyanimals varje månad. Detta är en av de många bakgrundshistorier om det mytomspunna partyt jag fått höra. Det finns fler, jag lovar! Använder balja som stol, funkar, stol som skrivbord, funkar, toapapper i toan, funkar? Niki undrar var partyt är och vi förklarar att det håller på att sätta igång. Överallt säljs små plasthinkar med varierat innehåll. Samsong eller Maekhong (thaiwhiskey) med coca cola och red bull. You can get aaaaaaaanything! Vi gammelpäron är ganska trötta och vill helst bara hem så fort som möjligt. Blir inget party för oss i alla fall, men Niki tycker vi ska vara kvar ett tag till. Vi sätter oss och spår varandra i sanden, (ni vet; fyra killnamn i en ruta och så säger den ena ett och så ska den andra säga stopp och då har man hunnit räkna till, låt oss säga fyra, då räknar man i rutorna och stryker ett namn, sen fortsätter man med hur många barn, var man ska bo o sv). Niki ska ha 10 barn, bo i Agandiska republiken och få en son som heter tysk-grekiska fulungen. Ja, fråga inte mig! Efter att vi blivit erbjudna att köpa lite av varje både tre och fyra gånger och Niki fått armen fylld av blommor i flourescerande färg á 100 baht styck (jag säger inte hur många) bestämmer vi oss trehälligt för att ge oss av. Vi letar upp en taxi, alldeles proppfull, och jag får sitta på ett säte gjord för en halv pygmé med Niki i knät. Hon somnar självklart som en stock och vaknar inte ens när vi släpper av ett lass människor på vägen. Men väl tillbaka på vårt Haad Yao vaknar hon till liv. Hon och Mirra dansar och spelar luftgitarr med tennisrack inför den förfestande fullmoonpubliken. Taxi efter taxi lämnar bygget. Det blir tyst och lugnt. Niki somnar och vi sitter och pratar om forna tiders partys som det medelåldersaspirerande par vi nu är?..

19 Nybyggarna XVIIII Underverk kan vänta Niki lunchar numera i personalmatsalen... Rastlös. Micke är förkyld och kan inte gympa. Sitter och spelar dataspel, just som jag får skrivklåda. Typiskt! Läser Freakonomics, en helt underbar bok som Wayne fick av några kanadensare och som han i sin tur gav till oss. Alla är trötta idag. Hela ön verkar ha sovmorgon. Är nog en av få som vaknade utan träkeps och urkluktsmun. Kollar mailen och boxen är full. Klockan tickar. Ganska dyrt att maila här på ön. 2 baht minuten, blir alltså 120 i timman. Hemma på vår gata i stan, dääär, kan man maila 3 timmar för 150 baht. (W:s sparsamhet smittar av sig) Härligt med respons på vår dagbok. Och Ingar, Nikitas mamma i Nissanreklamen, spelar in i Tyskland, kul, håll utkik efter tyska kriminalserier. Syster Tina undrar om Niki vill ha godis på posten, nej, det är ingen bra idé. Har hört för många historier om öppnade paket. Och nej, vi planerar inte att åka hem tidigare, vi lever i nuet så gott vi kan och stannar så länge det känns meningsfullt. Tar en promenad, som att vara ute och gå en långfredag på mormors tid. Inte en kotte ute. Ett slags religiöst täcke över hela Koh phangan. Schh, gå varsamt. Party igår, nu stillhet, låt mig sova Till och med hundarna verkar slöare idag. Kommer tillbaka till stranden. Niki badar med Mirra. De skrattar så de tjuter. Efteråt övar vi längdhopp i sanden. Dricker lemonjuice i regnkappebar. En orm ramlar från en palm. Noteras slött. Har en sån där dag där lugnet omfamnar oss i vetskap om att inga underverk kommer att ske förrän tidigast imorgon.

20 Nybyggarna XX De sammansvetsade Vaknar tidigt. Idag ska vi kolla hus! Slänger i oss den vanliga frukosten. Ingen gympa... Men nu har vi viktigare saker för oss. Ett nytt ställe att bo på. Micke hyr båge, Niki hoppar fram och jag bak. Vi susar fram längs de livsfarliga vägarna och jag ler så jag får en fluga i munnen. Måste stanna och tanka längs vägen. Kolla in bensinmacken på bilden. House for rent Var man än tittar. Vi vill närmare Thongsala så vi stannar inte förrän vi kommer närmare Ao Woktum (jag ska se till att publicera en karta nån dag så ni får se, annars kan ni ju alltid kolla på nätet). Okej, nu måste vi vara där. Hoppar av och kollar läget. Huset som vi såg annons för ligger nära havet, men den här tiden på året finns det liksom knappt nåt vatten i pölen, inte ens när det är högvatten. Hallo, what are you looking for? Vi tittar upp och fråga mig inte varför, men jag föreställer mig att jag ska få se en apa i ett träd så jag ryggar tillbaka en aning när jag ser en tandlös hippie anno 1983 (Ingen sextitalshippie, de ser annorlunda ut). Andreas har inte en tand kvar i truten vad jag kan se. Han har knappt en otatuerad hudfläck på hela kroppen heller. Mycket riktigt, han kom hit nån gång på det glada åttitalet, otatuerad med ganska fina tänder. Förtrollades av den oexploaterade ön, och avsaknaden av drogreglerande lagar och regler. Ja, och så vips vaknade han upp tjufem år senare och såg ut så här. Han tipsar oss, på sin tyskengelska som jag tycker låter som franska, om Visa-runs och olika sjyssta chaufförer som kan ta oss anywhere för nästan nothing. Niki leker med hans hund som självklart heter Terror fast han ser mer ut som min gamla nalle Rosita om ni minns. Hade jag mött en kille som Andreas när jag var sju år hade jag nog pissat på mig (ursäkta) av rädsla. Niki bryr sig inte. Hon tycker att hans djungelhus är coolt och dricker gärna av coca colan som han erbjuder. Så skilda uppväxter vi har. Vet ni att jag minns när jag såg en svart människa för första gången, och jag minns också att jag var rädd att han skulle färga av sig. Fem år, i blå klänning inne på Ica Kronhallen i Karlskoga, det ni! Andreas visar oss sin Harley innan vi drar, men om det och om däcket har Micke redan skrivit. Nästa stopp blir inåt djungeln. En kossa och en gammal dam som inte kan thailändska hänvisar oss till elektrikern som säger att husen kostar 7500 baht per månad. Ser okej ut, två rum, kök och ett likadant badrum som vi har nu. Men jag får en känsla som jag inte kan sätta fingret på. Micke verkar positiv och jag försöker vara neutral, men jag vet att det finns något annat för oss. Vi stannar vid Amsterdam resort och det är så brant uppåt att Niki och jag får hoppa av och gå, annars välter vi baklänges. Micke promenerar upp hela vägen, men jag gör som Bellman (som Niki påpekar), går halva vägen och sedan tillbaka igen. Orkar inte. Missar tydligen en utsikt som inte existerar någonannastans och vet att det är dit vi ska åka när vi köpt nya kameran för att ta riktig vybild över Phangan. Inget boende dock. Tar oss ytterligare en liten bit. Här är det som vi såg annons om i Phangan Magazine, Explorers största konkurrent. Tyvärr är det inte riktigt färdigbyggt... Vi får gå upp och kolla, men bara att ta sig till huset får mig att vricka tårna två gånger. Här blir det inte! Tar i alla fall en cola på restaurangen som drivs av ett par i trettioårsåldern. Unga, drivna, med en dotter i vår ålder. Framtiden på Phangan. Resorts och långtidsboende för västerlänningar. Snart är ön som grannen Samui. Dumma turist... In till Thongsan, kan i alla fall kolla in White west som Niki och jag fick tips om när vi var på Schnitzelstället. Åker genom hamnkvarteren, men ser ingen skylt om nåt Vitt i väst nånstans. Åker vidare med moppen och molnen börjar hopa sig. En skylt med House for rent, inåt djungeln. Vi kollar, men efter bara några meter vet vi att det inte är okej. Kan vara hur sjysst som helst när vi väl kommer fram, men små sjöar, fräscha som gyttjepölar omgärdar vägen. Mosquitoparadis, lekplats för ormar och stora skalbaggar. I bästa fall... Vi vänder. Regndroppar, skydd. Bar. Någon ropar. Micke parkerar moppen, vi går över vägen. Fyra pålar och ett tak. En lunch för 30 baht (ursäkta att jag tjatar så om pengar hela tiden, men många tycker faktiskt det är intressant att veta vad saker och ting kostar). Mannen, som ser ut som en naturligt åldrad Prince ser imponerat på oss. Vilka är vi? Var kommer vi ifrån? Vad gör vi i Thailand? Ska vi ha fler barn? Flugorna surrar kring oss, Micke ber om att få tvätta händerna, men misstänker att Prince hällde begagnat vatten över hans händer så medan vi väntar på maten (som vi äntligen fått beställa när Prince lekt färdigt 20 frågor) springer han över till baren på andra sidan och fräschar till sig. Niki imponerar som vanligt med sina thailändska fraser och vi får knappt åka därifrån. En bil kommer tutande förbi, tvärstannar och kastar några kokosnötter på Prince, vi får en och Niki tycker det smakar jättegott. När vi väl kommer upp på bågen igen avslöjar hon dock att hon ätit av ren artighet... Ban Tai, house for rent. Vi svänger in och ser fyra bamsehus på pelare. Två blå och två i trä. Ser trevligt och dyrt ut. Åker ut till vägen igen, jag skriver upp telefonnumret som står på skylten när en medelålders engelsman svänger upp vid min sida. Han pekar på ett hus lite längre bort och säger att ägarna bor där. Vi måste ju kolla läget i alla fall resonerar vi. Huset har nummer 113/2. Mickes turnummer är tretton och mitt är två. En kvinna i fyrtifemårsåldern öppnar dörren och hus 113/5 är ledigt från och med den 15e. Kostar i månaden över vår budget, men vi kan i alla fall kolla in det lite närmare.