Att ifrågasätta det egna existensberättigandet som skribent är inte koketteri. Det är en rimlig fråga som alla borde ställa sig. Kvinnor ställer den

Transkript

1 Naiv, uggla En uggla ber inte om ursäkt. Den sitter och äger, sitter och ugglar med fixerad, barsk och oförstående blick. En uggla är ett påstående, inte ett försvar. Ugglan är urbilden för alienerat självförtroende, för ensamheten i att äga världen och samtidigt vara ett utsatt kryp, för kombinationen av hybris och självförringande som är en av skrivandets starkaste drivkrafter. När jag sätter titeln på den här boken är det alltså inte utifrån en önskan att bli klok som en uggla, utan med tanke på den stirrande ugglan som ett beslutsamt, alienerat ufo, denna stencoola varelse som ibland ser ut som en stubbe, ibland som en säl, och som kan snurra på huvudet nästan ett helt varv, precis som den djävulsbesatta Regan i Exorcisten. Sådan måste inställningen vara: övertygad om den egna, omänskliga förmågan att vrida nacken åt ett håll som varken man själv eller någon annan hade väntat sig. Den här vridningen eller perspektivförskjutningen handlar inte om att trendkänsligt välja den oväntade vinkeln för sakens skull, eller om att tala ur en tillkämpad outsiderposition. Den handlar om villkoren för normal känslighet och iakttagelseförmåga. Varför har jag då rätt att i en sinnessjukt tjock bok vräka ut min strävan efter att bli en sådan iakttagande och verklighetsförskjutande varelse? Varför ska just jag ha rätten att öppna käften? 5

2 Att ifrågasätta det egna existensberättigandet som skribent är inte koketteri. Det är en rimlig fråga som alla borde ställa sig. Kvinnor ställer den i och för sig betydligt oftare än män, kanske rentav för ofta, men då snarare som en black om foten än som forskning i de egna bevekelsegrunderna. Och själva frågan, bortom risken att bli hämmande, är avgörande: Är det en rättighet att få prata bara för att man tycker sig ha något att säga? Om man inte ens har något att säga utan enbart vill ägna sig åt själva sägandet och prata för att synas och få uppmärkamhet? Vem kan förresten skilja det ena från det andra? Är det en självklar rättighet att alltid få yttra sig eftersom yttrandefrihet råder och allt annat vore censur? Själv utgår jag numera från att det jag har att säga äger tyngd: inte viktigare än någon annans röst, men inte heller mindre viktigt: det är en aspekt av verkligheten, ofta en skygg och skymd aspekt, inte i form av ren subjektivitet på en nyliberal personlighetsmarknad, utan som ett inslag i den övergripande, värderingslösa objektivitet som är summan av oss alla. Jorden sedd på avstånd, där är jag ett av krypen, en uggla i urskog. I skrivande stund måste jag äga ett bastant självförtroende, annars blir varje påstående en omöjlighet. Jag måste överdriva, gå för långt och ta i med hårdhandskarna. Jag måste skriva essäer som om jag ägde makten att formulera världen, därför har jag makten att formulera världen. Jag måste skriva kritik som om min läsning kunde göra skillnad, därför gör den skillnad. Jag måste skriva poesi som om jag hade rätt att uppfinna språket. Nu är det jag som uppfinner språket. Men den här boken är inte enbart ihopsatt för att jag ska köra en egotripp och undersöka skrivarutvecklingen i mina egna texter, utan för att den speglar ett antal spår i samtidshistorien: millennieskiftets tid, från mitten av 90-talet fram mot Under den här tiden har både Internet och bloggverkligheten exploderat: de tyngsta exklusivitetskraven har på kort tid ryckts bort ur skri- 6

3 varuppdraget, till och med ur den tidigare ytterst skicklighetsberoende poesin. Blogg är bagatell, det är själva förutsättningen. Demokratin är total, även om den känns allt mer tom på innehåll och allt mer länkad till en destruktiv nyliberalism: alla har rätt att prata, sen är det en individualistiskt marknadsekonomisk fråga om någon vill lyssna. Den som börjar skriva idag behöver kanske aldrig, på gott och ont, ta sig igenom den massiva självförtroendeutbildning i skrivarkonst som essäister, kritiker och poeter i min egen och tidigare generationer har tvingats utsätta sig för. Mina tidiga texter i den här samlingen bär drag av ett akademiskt tonfall samtidigt som jag försöker få detta tonfall att spåra ur totalt, i kölvattnet av de experimentella och fantastiska lekar med min egen kropp & själ som jag utförde tillsammans med Surrealistgruppen i Stockholm under 90-talet. I våra tidskrifter, till en början satta utan dator, på gammalt vis, i smyg på ett kontor där vi inte fick vara utan praktiskt taget bröt oss in nattetid var idealet den poetoteoretiska texten, alltså poetiskt tillspetsad, absurd akademism. Ett slags utbrytningsförsök från det auktoritära tonläget, från texter som krävde påstått objektiva och högtravande formuleringar för att bli tagna på allvar. Med åren har jag blivit mycket mer laid back kan visserligen få utbrott i texterna, men är inte längre mordiskt sugen på samhällsförändring i förlängningen av varje, enskild text. Numera handlar det mer om det marginellt nötande, mer om list, mindre om aggression. Det är inte bara en personlig förändring jag tror den här inställningen speglar den allmänna övergången inom essäistiken från sent 1900-tal till 2000-tal. Bloggjournalistiken har tagit över krönikörprosan och smittat av sig på essäistiken, kritiken och poesin. I kritikens fall kan den utvecklingen fungera uppmjukande: litteraturkritikens auktoritet som homosocialt nätver- 7

4 karforum och skenobjektiv bildningsuppvisning i händerna på pompösa smakdomare är visserligen sedan länge försvunnen, men idén att det går vattentäta skott mellan kritikerns inre liv och hans eller hennes läsningar lever däremot kvar. Därför är ordet jag lätt föraktat i recensioner ett tecken på slafsigt tyckande. Själv har jag svårt att se läsningen frikopplad från läsaren, och tycker att kritiken behöver kritikerns självkännedom i förhållande till verket. När kritikern väl har redovisat eller åtminstone medvetandegjort sitt psykologiska förhållande till vad verket väcker inom honom eller henne på den subjektiva privathistoriens plan då kan vi börja snacka om en ny och uppriktig blick, en subjektiv objektivitet renskalad från personliga underströmmar och skumma bevekelsegrunder. Också poesin har påverkats av bloggskrivandets nya världsbild och kriterier för hur man gör text: den tungt och exklusivt hjärnborrande suggestionen, de enstaka ordens och strofernas oerhörda laddning både grafiskt, språkligt och innehållsmässigt, har i den senaste poesin övergått i medvetet antisuggestiv vardagspladdrighet. Essäkonsten är den genre som har förändrats minst av bloggtänkandets påtryckningar den ofokuserade pratigheten som politisk estetik har inte påverkat essäistiken lika genomgripande som kritiken och poesin. Det beror förstås på att essäisterna redan var hemmastadda i det som visat sig vara bloggandets intressanta sida: förmågan att följa skissartad samhällsförändring utan att behöva ta ansvar eller följa formuleringsprivilegiets regelverk. Essän har aldrig behövt ta hänsyn till vems ord som räknas som viktiga, vilka genrer som räknas som tunga och har företräde till den politiska sanningen. I det marknadsekonomiska patriarkatets ständigt pågående maktspel om formuleringsprivilegiet har essäer därför alltid kunnat avfärdas som skönlitterära fantasier, allmänt tyckande eller pubertala känsloutbrott. Essäistiken hör till formuleringsruljansens lättviktare, sönderklämd 8

5 under tyngden från reportagejournalistik eller vetenskapliga uppsatser och artiklar, men det skiter den i. Jag brukar tänka på seriösa journalister med staber av researchers bakom sig när jag häver ur mig påståenden hämtade från yttre rymden av min hjärnas vildaste fantasi och hanterar dem som om de vore sanna, vilket de ju är. Essäistik handlar därför om att förtydliga aspekter av verkligheten som alla visserligen känner till men få tänkt på som samtidspolitiskt viktiga. Dessutom är essän alltid en skiss i ett pågående samtal, ett samtal jag har med mig själv och andra, den är aldrig något definitivt ställningstagande även om den kan verka tvärsäker inom sina egna ramar. I det avseendet ligger den nära bloggestetikens omedelbara spontanitet, men utan att för den skull överskuggas av det som överskuggar så många bloggar där skissformen annars skulle kunna vara ett slags öppenhet: det oproportionerligt stora behovet av att skaffa bekräftelse åt upphovsmannen på en marknad av image, karisma och mänskliga varumärken. Själv aktar jag mig inte bara för det journalistiskt adekvata, utan alltså också för det akademiska. Jag har visserligen inget populistiskt förakt för svåra ord och tillkrånglade formuleringar man måste särskilja det akademiska språkets maktfullkomlighet från dess förmåga till nyanseringar och preciseringar. Rinnande efter varandra i bisats efter bisats alstrar de senare en nästan hemlighetsfull skönhet i den välskrivna, akademiska texten. Vad jag vill undvika är det vattentäta skrivande som journalister och akademiker söker: akademikerna i sin strävan efter en strikt definierad, verifierbar objektivitet och journalister i sin (påstådda) noggrannhet vad gäller research, etik och källkritik. Essäistiken är, kort sagt, en fladdrig och skissartad upplevelsekonst bortom såväl bloggnarcissismen som den öronmärkta seriositeten på gränsen mellan fantasi och verklighet, mellan poesi, journalistik och vetenskap. 9

6 Men trots essäistikens subtila avlyssningsmetoder behöver det inte vara någon hypersensitiv verksamhet att gestalta de samtidstendenser eller framtidstrådar den snappar upp: klumpigheten är ett inslag i all sårbarhet. Inget hindrar att man med buller, bång, tics och kaos söker sig fram till en kombination av vulgaritet och utsatthet. Man behöver alltså inte vara någon lysande stilist för att sätta sig i kontakt med de osynliga möjligheterna. Lysande stilister är det värsta jag vet, och jag försöker jobba mig så långt bort från den lysande stilistiken man kan komma. Jag tycker själv att det går ganska bra. Många av essäerna i den här samlingen är fulla av svordomar och onödiga adjektiv, löjliga metaforer, svepande generaliseringar, slarviga antaganden och illa underbyggda påståenden. De snubblar över sig själva, innehåller för många stötiga bisatser och alldeles för många kolon, de faller pladask till höger och vänster. Rätten till det fula, fumliga och ibland rentav charmlösa är viktig om man vill uppnå ett oberoende kritiskt tänkande, som ett vapen mot den egna längtan efter att få beröm och bli omtyckt och betraktad som duktig. Men den essäist som har lyckats undvika den konventionella maktens regelverk och det lyxprostituerade stilistspråket i sina texter har fortfarande ett problem att ta ställning till: bildning. Bildning kan fungera som frigörelsemedel, men också som maktspråk. Jag sitter i och för sig inte riktigt i samma klasshistoriska båt som Maria Sveland beskriver i sitt bidrag i antologin Min mormors historia, men jag känner igen miljöerna av ordlöshet, oförmågan till verklighetsnyansering. Maria Sveland slåss mot en bakgrund av stark ovilja att uttrycka sig i komplexa ordalag kring såväl känslor som samhälle, ett ointresse av att formulera världen. I förlängningen har ordlösheten att göra med en ovana vid fördjupning, och därmed med ointresse för bildning. I Svelands fall har den följt med genom generationer av ointellektuell arbetarklass som 10

7 aldrig engagerade sig politiskt eller studerade Marx och Engels, men som Sveland själv skriver: ordlösheten är inte enbart klassrelaterad. Den kan också kopplas till genus och läsas ur ett kvinnohistoriskt perspektiv av ont om tid och alldeles för mycket osynligt och oavlönat ansvar, det vill säga bristen på ett eget tankerum. Att se bildning som en klass- eller genusfråga är förstås ingen nyhet, och givetvis är bildningen också ett sätt att klassklättra hos många i min ålder ett projekt som har pågått i minst två generationer. Men den intressanta frågan är: när blir man tillräckligt bildad? Som litteraturkritiker: måste man ha läst alla klassiker först, för att få prata? Måste man ha kanon (eller nördkanon, vilket också är vanligt, och jag själv ligger nog snarare i den sfären med husgudar som H P Lovecraft och Stanislaw Lem) i ryggmärgen? Jag har till exempel, jag bara tar nåt ur högen, varken hunnit eller orkat läsa Musil, Proust eller Thomas Mann, ursäkta. Och jag har verkligen försökt förstå poängen med Rilke, men han är ju för jävla aptrist. Med bildningen följer också kunskapen om att det alltid finns någon annan som är mer bildad, som kanske vet mer än jag och därför har mer rätt. Förr skämdes jag över mina luckor. Alla vet att bildningslakuner ska man tala tyst om som litteraturkritiker, och länge gjorde jag mitt bästa för att följa det rejset, nickade ett svävande medhåll när någon pratade om nån litterär storhet jag i bästa fall vagt kände igen namnet på men inte hade läst eller kunde placera i rätt tradition. Tills jag kom på att luckor är användbar sårbarhet som kan fyllas med uppriktighet istället för med glidande halvlögner om vad man har läst och inte läst. Bildning och intelligens är inte nödvändigtvis samma sak, och om bildning är viktig, särskilt när den hålls isär från patriarkala karriärtävlingar, så finns det en sak som är viktigare, hur djupt in i den intellektuella kunskapen man än tränger, nämligen att behålla den naiva blickens bonnförnuft. Jag är inte längre rädd för mina vita fläckar av till naiv idioti gränsande 11

8 bildningsbrist, tvärtom anser jag mig ha rätt att ha synpunkter på litteraturvetenskap utan att vara spränglärd, och att ha rätt till åsikter om sport, samhällsekonomisk politik eller läkemedelsforskning utan att ha den blekaste aning om teoribildningen bakom dem. Det är trots allt mitt liv som ligger i skottgluggen för resultatet av avancerade finansiella praktiker och psykologiska marknadsföringsexperiment. Med mina skattepengar är jag med och finansierar den överpumpade sportbranschen, om inte annat så genom idrottsrörelsens oreflekterade disciplinering och tävlingsinriktade strömlinjeformning av barn, och genom att ge SVT licenspengar bidrar jag ofrivilligt till att prioritera sport framför kultur i tevetablåerna. Jag har rätt att uttala mig om saker jag inte vet någonting om som motvikt till alla män som tror sig veta mycket mer än de verkligen vet om allt de uttalar sig om. Vidare har jag rätt att uttala mig på basis av allmänt samhällsytlig information, information hämtad från teve och kvällstidningar, kort sagt: verkligheten som den presenteras i media, där humor, populism, sarkasm, allvar, hat och glädje är svåra att skilja från varandra. Jag ser en stark poäng med att göra kritik och essäistik politisk från det lilla till det stora, från det oseriösa till det seriösa: Från den medvetet bristande researchen går en tråd in i ett allmänt tänkande, en medial föreställning om världen, på gränsen mellan fördomar och vetande. Det är verkligheten som fantasi, ett livskraftigt villkor i marknadsekonomin, och vad man än tycker om det så är fantasierna vardagsrealiteter. Det stämmer alltså att essän gränsar till skönlitteratur, till rena fantasier. Men det gör den knappast mindre politiskt viktig. Människors inre liv, gestaltat både i konst, litteratur, dokusåpor och modern mediamytologi, är en högintressant politisk variabel. I förlängningen styrs ju både verkligheten och verklighetsrapporteringen av tolkningar som har med infantila inre drifter och underströmmar att göra. Maktspel och positionering i 12

9 hierarkier kan lätt läsas i samma termer som spädbarnspsykologi: Det är den inre bebisen som krigar. Punktvisa okunskaper är alltså konstruktiva och där finns ingen anledning till kvinnlig eller klassrelaterad underdånighet. Men även om mina skribentmässigt sårbara punkter inte längre väcker rädsla inom mig, så hoppas jag få behålla skammen över dem: det pinsamma är en egen estetik, och luckorna förstärker den icke insmickrande klumpigheten. Oftast blir mina texter bäst när jag skäms över det jag har skrivit i dem. Jag undviker att köpa hem tidningarna de dagar texterna publiceras: jag vill inte se mina egna texter, vill inte ens att min man ska läsa dem. Den aggressivt laddade, skamtunga känslan av att vara pinsam eller missförstådd ligger nära rättshaverismen, och rättshaveristen som typ är en outforskad subversiv figur, nära släkt med konspirationsnörden, som dock står högre i rang. Konspirationstänkandet är en fascinerande egenskap i outsidermanlighetens paranoida kultur. Idag är det allmängods i det kritiska, kanske rentav i det slentriankritiska tänkandet, och även i den populärkulturella fiktionen. Men redan i början av det 90-tal jag själv tar avstamp i vidareutvecklades det ju storskaligt med hjälp av teveserier som Arkiv X. Och förresten ännu tidigare, i den oförglömligt mästerliga serien V om människor som sprack och visade sig vara ödlor från yttre rymden. Rättshaverismen, däremot, är inte lika elegant, eller om man så vill: inte lika stilistisk. Snarare är den ett symptom på en missnöjt och bittert urspårad, osnygg kvinnlighet (även om det givetvis inte alltid i praktiken är kvinnor respektive män som håller till inom respektive genre). Konspirationsteoretikern är en ufonörd, hacker eller fildelare, rättshaveristen en galen grogghagga, förfördelad fjolla eller aggrosenil klagomålspensionär. Jag känner en stark dragning till att utforska rättshaveristens korn av sanning i närheten av den konstruktiva asocialiteten, men måste samtidigt 13

10 tacka nej till den patriarkala outsidern. Här kan jag se att mitt skrivande, i takt med ett allmänt samhällstänkande, genomgått en stor förändring. Jämför essän Det normala är ondska från 1999 med till exempel Melankolisk flykt, recensionen av Karin Johannissons bok Melankoliska rum, eller Outsidern är en man, artikeln om mottagandet av Carl Johan Vallgrens senaste roman. Under mina första år som skribent hade jag definitivt en mer intuitiv men dåligt sorterad känsla för feminism, för manliga privilegier och hela det system som är patriarkatet. Fokus har flyttats från att vässa mot normaliteten i allmänhet, till ökad insikt om att mycket av det som provocerat mig i den sociala ordningen faktiskt kan kopplas till ett mansdominerat system. Därför har min tidiga förtjusning för outsiders och avvikare genomgått en drastisk förändring. Idag ser jag outsidern som del av en manlig mytologi, och att upptäcka eller rentav uppfinna en kvinnlighetens asocialitet upptar allt mer av min skrivande och tänkande tid. Jag anar att denna kvinnliga asocialitet har vissa likheter med den osexigt patetiska rättshaverismen den är antagligen, enligt alla nu rådande regler, direkt pinsam. Den här förändringen i synen på outsidern är en allmän tendens under 90- och 00-talet, en efterklang av punken och senare av en mer allmän svartsynt kult kring underground, dystopier och skräckel (exempelvis surrealistgrupper och andra subkulturer, anarkistkonstellationer, industrimusik, rockscener som Ritz, svartklubbar, vuxenserier). Kort sagt: en eftersläpande skrattspegling av yuppieeran. Då stod outsidern fortfarande högt i kurs, om man inte var yuppie alltså, och avvikandet var ännu relativt onyanserat ur genusperspektiv. Först under 90-talet växte och breddades frågan om det kvinnliga outsiderskapets eventuella särdrag, där det inte bara handlade om kvinnligheten som en normavvikelse i sig (kvinnan som Den Andra, Den mörka kontinenten, Det semiotiska och så vidare), utan också, mer specifikt, om 14

11 hur den kvinnliga avvikaren från den kvinnliga normen ser ut (queerteori, intersektionalitet). I en tid när den marknadsliberala individualismen har exploderat och blivit norm, och tvingat oss att omdefiniera ordet frihet, känns det inte längre lika angeläget att avvika. I nuläget känns solidaritet mer engagerande än melankolisk misantropi, eftersom hela steken har vänt på sig så att den icke vinningslystna människan är den sanna avvikaren. Solidaritet är en konst, allt svårare att praktisera ju bredare den egotrippade kapitalismen gör sig och ju mer det svenska moderathelvetet växer. Därför är kontakten med barn extra intressant, eftersom den åtminstone för min del har varit det första mötet med en fullkomligt oegennyttig omsorg om andra människor. Det är ingen livmodersmystik jag är ute efter även om jag visst kan fascineras av graviditetens och moderskapets mysterium. Jag tilltalas inte heller särskilt mycket av den idealiserat eteriska, kristenflummiga kärleksvurmen kring madonnan och barnet. Snarare är förhållandet till barnen nyanserande eftersom det inte bara innehåller förståelse och kärlek utan också ett motstånd mot denna kärlek: aggression, motvilja och rentav mordiskhet. Barn är ju svinjobbiga. 85 % av tiden är man irriterad på dem. Men man står ut, låter frustrationen och utståendet bära fram mot ögonblick av utmattad gemenskap. Jag bär en bild med mig, den kan användas på vilka varelser som helst (kanske till och med på ting): hästar och getter står och tuggar intill varandra i en hage. Eller tydligare: hästar står i boxar med en massa kaniner kryllande kring fötterna, utan att trampa ihjäl dem. Man vet inte om de egentligen gillar varandra. De kan inte snacka. De är konstiga för varandra. Ibland nyfikna på varandras konstighet, men oftare och det är viktigare genuint ointresserade av den. De uthärdar helt enkelt varandras 15

12 existens, går lugnt intill men skiter i. Det handlar om annorlundheternas krassa, praktiska samsande. Det här är en bild som skickar strålar in i alla former av främlingskap: ufon måste inte börja likna varandra för att kunna umgås civiliserat. Det annorlunda måste inte annekteras eller integreras för att funka i samklang med en självutnämnd normalitet. Man måste faktiskt inte förstå varandra, inte ens älska varandra, det räcker med att duga och stå ut. Winnicotts term tillräckligt god mor kan utan problem översättas till tillräckligt god människa eller rentav tillräckligt god organism. Denna ekonomiskt värdelösa erfarenhet av avmätt gemenskap står idag som motvikt till konsumism och karriärism och marknadsliberalt känslopjunk, och i en tid där den känslomässiga individualismen har blivit norm är det i den icke vinningslystna solidariteten som den konstruktiva asocialiteten har flyttat in. Också den står givetvis under hot, ständigt i skottlinjen för PR-konsulter, lobbyister, marknadsstrateger och exploatörer som vill få oss att tro att den lugnt accepterande grundkommunikationen kan uppnås genom heminredning, matlagning, golf och företagsevents, eller genom att vada i shoppingträsket för lattemammor med skitdyra barnvagnar. Samtidens skenpersonliga identitetsmarkörer lånar sina attribut från en djupare kunskap om kärlek och trygghetsskapande, från den lågstatushistoria som utspelar sig i patriarkatets skugga. Den hotfullt ordlösa tradition som beskrivs hos Maria Sveland i Min mormors historia kanske vid närmare eftertanke bär ett nyskapande drag inom sig, som tecken på den icke-patriarkala erfarenheten bortom språket? Vi har antagligen också en hel del att lära av den språkförbistrade mamman i Mustafa Cans självbiografiska roman Tätt intill dagarna, som ägnas en artikel i den här boken. Språket slåss mot sig själv som mot en 16

13 öververbal kontrollapparat. Nyansering är inte avtäckning, det är också kontroll över det avtäckta. Ordlösheten och ordvägran är alltså en dubbelnatur. Den kan bära möjligheter i sin tystnad, men samtidigt växer det ur den en stark drift till formuleringskonst. Hos Maria Sveland handlar det om att ställa tusen frågor och bli journalist och författare, hos Mustafa Can om att från omgivningen försöka få svar på gåtan om sin mamma när hon vägrar svara själv. Men allra starkast låter sig protestnyanseringen av tillvaron göras genom att ägna sig åt spjutspetsspråket, genom att skriva poesi. Om essäistiken är journalistikens asociala skugga, så är poesin essäistikens. Som många poeter har jag en olycklig kärlek till prosan, och särskilt till prosans förmåga att kommunicera med sina läsare, att skapa ett rum av gemenskap i den ihållande mänskliga ensamheten. Jag skulle förstås kunna skriva världens bästa roman om jag bara kunde. Språket jag som poet har tillgång till överträffar alla prosaförfattares med hästlängder. Men språkskickligheten är också en fallgrop poeter krånglar till det. I poesi är tillkrånglandet som i bästa fall leder tillbaka till avklarnad tydlighet en nödvändighet för att hitta nya nyanser av verklighet. I prosan måste man hålla tillbaka för att skapa ett någorlunda läsartillvänt flöde. Hur jag än har bråkat med de gamla tröga reglerna för prosa genom åren, så har jag aldrig hittat ett sätt att implodera dem. Visst kan man exempelvis bryta upp kronologin, men det förutsätter att man i grunden förhåller sig till den. Att strunta i den finns inte på kartan där ryker läsarkontakten. Den innovativa prosan skrivs alltid på konventionernas villkor. Poesin handlar alltså om att gräva så djupt i språket att man uppfinner det på nytt, avynglar det i nya former och ord som bara för att de 17

14 plötsligt finns också får verklighet. Poesi är inte bara att vidareutveckla och uppfinna språk, utan att vidareutveckla och uppfinna världen, att avtäcka aspekter av verkligheten som inte alla, inte ens jag själv, känner till. Där poesi handlar om att vässa alla sinnen till närmast bisarr hyperkänslighet, går essäkonsten, som ju också är en form av prosa, ut på att slappna av på gränsen till det retarderade och på så vis hamna i det oväntade. Två typer av förugglande huvudvridning, alltså, två sorters försälning eller förstubbning, två sorters hjärnrentvättning eller varför inte exorcism. Det är två olika typer av frivilligt framkallad skyddslöshet, två olika sätt att rycka brallorna av det jag tror mig kunna och veta. Med den inställningen är den verkliga gränsen vag mellan poesi och essäistik, mellan ansvarslöshet och ansvar, mellan respekt och respektlöshet. Men där poesin drivs av respekt för språket kombinerad med respektlöshet mot läsaren (ignorerar honom/henne), gör essän ungefär tvärtom. I essän måste man kunna ägna sig åt språklig respektlöshet i form av spontanitet, skissartadhet och plumphet, men man får aldrig någonsin tappa respekten för eller skita i sin läsare. Poesin är solitär, om den kommunicerar så är det för att den råkar göra det, inte för att den prioriterar kommunikativ begriplighet. Essän försöker däremot odla hästarnas och kaninernas uttråkade gemenskap mellan obegripliga aliens, den anstränger sig, om än tillbakalutat, för att föra ett samtal med främlingar. Essäistik är också ett sätt att slippa poesin en stund. På många sätt hatar jag poesi hatar den vackra meningslösheten, den hårt kompromisslösa oförmågan att prata och skriva som en normal människa, men också de flummiga genvägarna som alltid finns att ta till när man kör fast i lättjan. Poesi är skärande, kosmisk ensamhet. Men det är en ensamhet som, för att återgå till tanken om bloggandets slarviga praktik, möjligen är på väg mot en uppluckring. Samtidspoesin har utvecklats med stormsteg från estetisk överhöghet och outtalade krav 18

15 på andlös avgudan och meditativ totalkoncentration, till hierarkiupplösning, svammel och rapporter ur verkligheten. Den har beröringspunkter med 70-talspoesins realism, men också med 60-talets konkreta poesi och med 80-talets formexperiment och skenbara, filosofiska kyla. Frågan om den auktoritära metaforens död till förmån för den flackare metonymin, som bland annat sattes på pränt i DN av Anna Hallberg år 2003, var polariserande men samtidigt viktig och klargörande när den kom upp. I mina poesiessäer och i min kritik syns spåren av det tidiga 2000-talets strider mellan metaforpoetik och språkinriktning, mellan suggestionslängtan och hierarkiernas upplösning i ett slags språklig vägran till traditionell skönhet och konventionella, poetiska aha-upplevelser. Jag tycker också mina recensioner av den nya poesin, bland annat av Kajsa Sundins och Fredrik Nybergs böcker, visar hur svårt det kan vara till och med för relativt insatta kritiker att följa med i en genomgripande estetisk förändring. Jag har länge övat mig i konsten att läsa och kanske också skriva poesi på ett nytt sätt, och försöker förstå både de positiva och de negativa sidor som följer på 2000-talets poetiska strömkantring. Däremot är jag smällmätt på polariseringen, det är därför jag tar med essän Den radikala poesins risker i den här boken. Den texten vill diskutera hur den nyliberala individualismen, om man inte passar sig, kan ta sig fritt spelrum rakt in i de former som den samtida poesin använder. Jag vill visa att samtidspoesin har urgröpta hålrum, och att den genom vissa brister i självrannsakan ibland bara ligger och ropar efter att få bli värddjur åt trojaner. Reaktionerna på den här texten var intressanta: den möttes av tystnad från de radikala samtidspoeter och insatta kritiker jag ville ruska lite självanalytisk action i, men av hurrarop från de stockkonservativa metaforkramare jag uttryckligen tar avstånd från i texten. Storm i ett vattenglas, javisst, men det säger något om samtalsklimatet i kultursverige i stort, om hur avgörande 19

16 det är att tydligt välja sida för att någon över huvud taget ska fatta vad man snackar om. Nyanserna är lika utrotningshotade nu som nånsin förr. Men faktum kvarstår: den nya poesin har potentialen att leda en viktig diskussion om hur demokrati kan överleva i ett samhälle där marknaden når djupt in i det som förr var ett oberoende känsloliv. Suggestion och inlevelse är numera faktiska hot, lugn och inåtvänd insikt en jätteindustri med spikmattor och yogapalats. Känslolivet har blivit en marknadsplats, och det enda som återstår, vilket avspeglas i den nya poesin, är en återhållsamhet i det konventionella engagemanget. Hur ska då den nya avmättheten konstrueras? Hur ska det nya oberoendet se ut? Hur vidareutveckla den krassa empatin bortom de insmickrande känslopengarna? En sak är klar: det funkar inget vidare att vässa på sin egen individualitet att vara avvikare har blivit ett försäljningsargument. En uggla sitter i ett blixtnedslaget dödträd och betraktar svallvågorna efter finanskrisen. Det blev ta mig fan ingen skillnad. Men förugglingens hjärna tickar vidare i många med mig. 20