ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet 43

Transkript

1 ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet 43

2

3 Hanif Sabzevari Varför tiger du? Expositionen i sju enaktare av August Strindberg

4 Dissertation presented at Uppsala University to be publicly examined in Sal IX, Universitetshuset, Uppsala, Saturday, December 20, 2008 at 10:15 for the degree of Doctor of Philosophy. The examination will be conducted in Swedish. Abstract Sabzevari, H Varför tiger du? Expositionen i sju enaktare av August Strindberg. Acta Universitatis Upsaliensis, Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet pp. Uppsala. ISBN This is a study of how expository information is presented in the metatext (title, subtitle, prefaces, dedications, the dramatis personae, announcements of act and scene, stage directions etc.) and the dialogue in seven one-act plays by August Strindberg: The Stronger (1889), Pariah (1889), Simoom (1889), Debit and Credit (1892), The First Warning (1892), Facing Death (1892), and Motherly Love (1892). Exposition in this study is defined as a semiotic temporal-structural element that: (1) is not restricted to any specific part of the drama; (2) is present in both the metatext and the dialogue; (3) transfers information about the prescenic time/action (time/action preceding the scenic time/action), interscenic time/action (scenic and non-scenic time/action between scenes), simultaneous scenic time/action (non-scenic time/action that takes place simultaneously with the scenic time/action, and postscenic time/action (time/action that follows the scenic time/action). The study shows that the expository information is presented gradually in the dramas, in both metatext and dialogue, and in all the four categories of time/action presented above. One important result is that the seven one-act plays, despite their naturalistic qualities, also contain components pointing towards Strindberg s more expressionistic drama. It is possible to talk about a naturalistic or an expressionistic period in Strindberg s authorship. It is, however, impossible to regard Strindberg as a naturalist or an expressionist in a stricter sense. Strindberg s drama is too complex and rich to be placed in a certain theoretic doctrine. It is clear from the dissertation that the study of expository information is useful in dramaturgic analyses, and generates various discussions about for example themes, motives, and metaphors. A complete analysis of the exposition, therefore, must also consider elements such as language and imagery. Keywords: August Strindberg, one-act plays, exposition, The Stronger, Pariah, Simoom, Debit and Credit, The First Warning, Facing Death, Motherly Love, drama, theatre, naturalism, narratology, semiotics, structuralism, Swedish literature Hanif Sabzevari, Department of Literature, Box 632, Uppsala University, SE Uppsala, Sweden Hanif Sabzevari 2008 ISSN ISBN urn:nbn:se:uu:diva-9415 ( Printed in Sweden by Edita Västra Aros, Västerås Distributor: Uppsala University Library, Box 510, SE Uppsala, Sweden acta@ub.uu.se

5 Till far, mor och Anna

6

7 Innehåll Förord...11 Inledning och disposition...15 Dramatexten, dess semiotik och kommunikativitet...21 Strindberg och naturalismen...25 Enaktaren som genre och Strindbergs enaktare Exposition...37 Analysbegrepp och metod...50 Den starkare...55 Expositorisk information...56 Metatext...56 Repliker...61 Diskussion...67 Expositionen i Den starkare...77 Paria...78 Expositorisk information...79 Metatext...79 Repliker...89 Diskussion...95 Expositionen i Paria Samum Expositorisk information Metatext Repliker Diskussion Expositionen i Samum Debet och kredit Expositorisk information Metatext Repliker...134

8 Diskussion Expositionen i Debet och kredit Första varningen Expositorisk information Metatext Repliker Diskussion Expositionen i Första varningen Inför döden Expositorisk information Metatext Repliker Diskussion Expositionen i Inför döden Moderskärlek Expositorisk information Metatext Repliker Diskussion Expositionen i Moderskärlek Sammanfattning Expositionens placering Expositionen i metatext och repliker Titel Undertitel Personförteckning Miljö- och tidsbestämningar Akt- och scenangivelser Scen- och spelanvisningar Förtext (dedikationer, motton, förord), replikrubriker och avslutningsmarkörer För-, mellan-, simultan- och efterscenisk tid/handling Slutord Summary Källor och litteratur Personregister...276

9 Anmärkning: De sju dramatexter som analyseras i denna studie följer den ordning i vilken de presenteras i August Strindbergs Samlade Verk, del 33, Nio enaktare, red. och komm. av Gunnar Ollén, Stockholm, I denna volym finns utförliga kommentarer av Gunnar Ollén om samtliga Strindbergs enaktare från perioden , deras tillkomst och mottagande, liksom ordförklaringar. Hänvisningar till detta verk förkortas SV 33. I analyserna kommer jag att använda ett eget tillvägagångssätt i citathänvisningen för att undvika ett överflöd av noter. När jag exempelvis skriver hänvisningen (s. 15) betyder det att alla citat ur dramatexten och därtill hörande diskussion efter senaste not eller sidhänvisning som föregår denna, gäller det som återfinns på den inom parentes givna sidan, i detta fall s. 15, i SV 33. Dessa hänvisningar förekommer i samband med det sista citatet från varje sida. (S. 15) innebär alltså att alla citat ur dramatexten som kommer efter denna hänvisning hör till s. 16 eller den sida som meddelas efter dessa. Anvisningar som rör pjäsernas titel, inledande scenrum och rekvisita har fördelats på olika sidor i SV. Därför är vissa sidor i SV blanka vilket innebär att exempelvis hänvisning till en titel sker på s. 7 och nästa hänvisning till dramapersonerna på s. 9. Givetvis förekommer också sidor SV som utelämnas i studien då ingen väsentlig expositorisk information däri presenteras. Det bör dock påpekas att denna hänvisningsmetod ibland kommer att brytas i de fall då analyserna berör olika delar i texten eller blandas med hänvisningar till andra verk än SV 33. Men generellt sett håller jag mig till denna metod då jag anser att det är ett enkelt sätt att undvika alltför många noter. Vid citat ur dramatexterna är typografin av utrymmesskäl något ändrad. Blankrad efter dramafigurernas namn ersätts med kolon och blanksteg. Dramafigurernas fullständiga namn och beteckningar skrivs inte heller med versaler såsom är praxis i SV utan endast med inledande versal. Exempelvis BISKRA skrivs Biskra etc.

10

11 Förord [T]heatre is the only reality. Everything else, the world outside, what the civilians call the real world, is nothing but fantasy. Så säger Michael Gambon till huvudrollsinnehavaren Annette Bening i inledningen till filmen Being Julia (2004). Dessa ord är kanske den mest träffande beskrivningen av teaterns och särskilt det Strindbergska dramats mening för mig. Jag har haft den stora förmånen att ägna min tid åt den, jämte Shakespeare, störste dramatikern. Det har varit en oförglömlig tid och utan de personer som tackas i det följande hade jag förmodligen aldrig skrivit dessa rader. Den som främst påverkat och utvecklat min syn på Strindbergs dramatik är min huvudhandledare Björn Meidal, en helt fantastisk människa och vän. Utan honom hade denna avhandling aldrig blivit skriven. Redan från den tid då han handledde mig på magisternivå har han tillämpat sin moderna, ickeauktoritära pedagogik och på så sätt möjliggjort en öppen och dynamisk dialog där jag alltid har känt en ömsesidig respekt. Han har under alla omständigheter stöttat mig, varit lyhörd och läst mina ibland bedrövliga manus konstruktivt, noggrant och tålmodigt. Hans gränslösa kunskap har varit ovärderlig för mig inte bara i avhandlingsarbetet utan även i vardagen. Ett stort tack även till Bengt Landgren, min biträdande handledare som har haft en mycket betydelsefull roll under arbetets gång. Jag har tryggt kunnat luta mig mot hans beläsenhet och haft stor nytta av hans kritiska läsningar och kloka synpunkter. Ett utomordentligt stort tack vill jag ägna de opponenter som tog sig an mitt manus i samband med slutventileringsseminariet, nämligen Katarina Båth, Ann-Sofie Lönngren och Björn Sundberg. De hade viktiga synpunkter som har varit av stor vikt för avhandlingens stringens, akribi och disposition. Ett varmt tack till Michael Robinson för att jag fick tillgång till hans då ännu opublicerade bibliografi över Strindbergsforskningen. Jag riktar mitt ödmjukaste tack till hela den Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet där jag alltid har känt mig välkommen och varmt mottagen. I synnerhet vill jag tacka institutionens två klippor, Lena Hägg och Kerstin Landgren. Tack till Lena som alltid ställer upp vid praktiska ärenden och som alltid generöst delar med sig av sitt leende, sin värme och sin tid. Tack till Kerstin för all hjälp med administrativa spörsmål, men också för hennes vänlighet och ödmjukhet. Ett innerligt tack till Alexandra Borg, Cecilia Lindhé och Axel Lindén för stöd och engagemang. 11

12 Två personer har betytt särskilt mycket för denna studie. Den förste är Conny Svensson som redan efter några veckor på A-kursen väckte det sanna intresset för Strindberg. Han visar alltid ett stort intresse för mina projekt, vilket betyder oerhört mycket för mig. Den andre är Hans-Göran Ekman som med stor generositet har ägnat mitt manus tid och tanke och som har kommit med mycket betydelsefulla synpunkter. Jag vill ägna ett speciellt tack till två lärare som jag har haft under min tid på institutionen: Sara Danius, en av de mest skarpsinniga människor jag har träffat som med briljans ledde mig genom den snåriga skog som kallas modern litteraturteori och metod; Ulf Malm, en oändlig kunskapskälla som lärde mig allt jag behöver om medeltid och renässans. Tack till Emilia Aldrin på Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet för värdefulla synpunkter på mina diskussioner om namnen i enaktarna. Stort tack till Chad Henderson på Engelska institutionen vid Uppsala universitet för hans noggranna korrekturläsning av de engelska avsnitten i denna studie. Jag står i tacksamhetsskuld till den tidigare forskningen som alltsedan Martin Lamms pionjärarbete om Strindbergs dramatik har uppenbarat och analyserat det strindbergska underlandet bit för bit. Av särskild betydelse för mig är Egil Törnqvists undersökningar av Strindbergs dramer. Jag hade aldrig intresserat mig för expositionsbegreppet om det inte vore för Törnqvists forskning som på många sätt lagt grunden för den föreliggande avhandlingen. Jag vill också ägna en stor tacksamhet till två av mina tidigare lärare på Lugnetgymnasiet i Falun. Den förste är Leif Enermo, min lärare i svenska, engelska och filosofi som med stor beläsenhet och kunskap inspirerade mig. Den andre är Mats Körlof som med värme och ödmjukhet alltid skapade konstruktiva diskussioner. De har bägge två haft stor del i mitt litteraturintresse och mitt tänkande som på allvar började ta form under denna period. Jag kommer aldrig att glömma våra diskussioner om Camus, Dostojevskij, Sartre och Schopenhauer. Tack till Lina Ludvigsson på Strindbergsmuseet för hjälp med att ta fram och ordna med rättigheter till omslagsfotot. Jag vill tacka min vän Richard Thureson som är en av de mest kärleksfulla, ärliga och hängivna människor jag har träffat och som fyller min vardag med hopp och glädje. Detsamma gäller Daniel Färnstrand, en av de mycket få människor som jag kan umgås dygnet runt med och som förstår mig bättre än de flesta. Daniel förtjänar mitt varma tack också för all hjälp med den engelska sammanfattningen i denna avhandling. Även Martin Jernling skänker jag en tacksamhetens tanke för att han alltid finns där som en god vän som dessutom råkar vara en enastående läkare och gitarrist. Tillsammans 12

13 utgör vi fyra bandet The Academy, en grupp som på scenen och i studion skänkt mig upplevelser bortom tid och rum. Varmt tack till min generöse vän Per-Anders Olofsson och Red Carpet Productions för att jag valdes till regissör för uppsättningen av Strindbergs Fadren. Det var ett mycket givande projekt för mig och jag ser fram emot fler liknande samarbeten. Tack till min gode vän Germund Larsson som med tålamod och engagemang har korrekturläst mina manus och som aldrig tröttnar på att gå på teater med mig. Tack också till mina nära vänner Peter Mattsson och Ehsan Nasari på Populate AB som alltid finns där för mig och som har givit mig den fantastiska möjligheten att syssla med film på en mer professionell nivå. Tack till Pelle Ståhl som alltid finns tillgänglig och som bistår mig med sin tekniska kunskap som underlättar vardagen. Övriga vänner som jag vill tacka för stöd och engagemang är Jascha Becker, Ingemar Bergman, Eva och Mats Brodin, Kamran Ghodsi, Siavash Habibi, Linda, Maria, Mats och Therese Kristoffers, Kristian Lagerström, Oskar Ljungström, Oscar Segerström och Yerry Stetter. Ett oändligt tack till min avlidne vän Andreas Hedström, en gitarrvirtuos och poet som haft en avgörande roll för min syn på litteraturens, musikens och konstens väsen. Min saknad efter Andreas är obeskrivlig och jag bär hans vackra minne i hjärtat som en ständigt brinnande eld och påminnelse om betydelsen av toner, ord och bilder. Ett gränslöst tack går till min farbror, Mohsen, en klippa som alltid stöttar mig förutsättningslöst och som är som min egen bror. Vidare vill jag tacka mina systrar Leila och Shahla, två glädjespridare som jag alltid får oändlig kärlek av och som betyder allt för mig. Tack också till min morbror Abbas för mångårigt stöd. Generösa bidrag för avhandlingens tryck har erhållits från Helge Ax:son Johnsons Stiftelse, Historisk-filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet, Karl och Betty Warburgs fond samt Uppsala studentkår. Slutligen vill jag tacka min far, Jalal, min mor, Shahin och min fästmö, Anna. Ni är min heliga treenighet som får mig att orka leva, skratta och kämpa. Se far, vart alla samtal om Hafez, Sa di, Rumi, Ferdowsi och Shamlou ledde! Jag är så oändligt tacksam för din kärlek, empati och kunskap om det persiska språket och den persiska litteraturen, denna outsinliga skatt som skulle erövra världen om den bara gick att översätta. Och se mor, vart din drivkraft, envishet, glädje och oändliga kärlek ledde! Du får mig att kämpa, att känna, skratta och förlåta. Anna, du är mitt hjärta, en ständig påminnelse om varför jag lever. Du är själva definitionen av kärleken och godheten. Tack för att du förstår mig bättre än någon annan och för att du skänker mig allt jag behöver. Er tre, far, mor och Anna, tillägnar jag denna studie. 13

14

15 Inledning och disposition Varför tiger du?, frågar Fru X sin motspelerska Mlle Y i August Strindbergs enaktare Den starkare. Vi kommer aldrig att få svar på den frågan då Mlle Y förblir tyst under hela dramat. Denna tystnad väcker otaliga möjligheter att läsa och tolka innehållet i dramat. Ty vad tänker Mlle Y? Vad skulle hon ha svarat på Fru X:s frågor och utsagor om hon finge yttra sig? Stämmer Fru X:s påståenden i dramat eller är de falska? Egil Törnqvist framhåller att orden i Strindbergs dramatik bland annat fungerar som maskerings- eller kampmedel. Ibland som både-och. [ ] Misstron mot ordens sanningshalt leder till en uppvärdering av det ordlösa, av tystnaden. Detta rymmer också en kulturkritik. Tillbaka till det ordlösa, sanna djurtillståndet blir en aspekt av tillbaka-till-naturen-evangeliet. Om orden döljer tankarna, blottar tystnaden tvärtom dessa. 1 Som läsare eller åskådare förses vi successivt i nästan all dramatik med exposition eller expositorisk information om dramats dåtid, nutid och framtid, men i fallet med Fru X är det omöjligt att avgöra sanningshalten i denna information. Mlle Y:s tystnad försätter oss i en situation där Fru X:s utsagor varken verifieras eller dementeras. Vi kan därför inte bedöma hur trovärdig expositionen i replikerna är och hela idén om expositorisk information problematiseras. Liksom i alla omfattande författarskap finns även inom Strindbergsforskningen en tendens till att vissa verk kanoniseras. Dramer såsom Fadren, Fröken Julie, Till Damaskus I, Dödsdansen I, Ett drömspel och Spöksonaten underkastas ständigt nya analyser. Men trots den forskning och det oupphörliga intresse som ägnas Strindberg och hans dramer, finns det luckor. Ett av dessa tomrum, som utgör analysmaterialet i denna avhandling, består av sju enaktare som Strindberg författade mellan Några av dem har berörts av den tidigare forskningen främst i korta artiklar eller uppsatser, medan resten nästan helt hamnat i glömska. De kanske mest kända är Den starkare, Paria och Första varningen, medan Samum, Debet och kredit, Inför döden och Moderskärlek har ägnats blygsam uppmärksamhet. Den starkare, Paria och Samum skrevs under Strindbergs vistelse i Holte i Danmark mellan december 1888 och 4 mars 1889 i samband med att dramatikerns nygrundade Skandinaviska Försöksteater skulle ha sina första premiärer. Debet och kredit, Första varningen, Inför döden och Moderskär- 1 Egil Törnqvist, Det talade ordet. Om Strindbergs dramadialog, Stockholm, 2001, s

16 lek tillkom i Djursholm under våren 1892, och Strindbergs avsikt var att de fyra styckena skulle framföras på Dramaten. 2 Strindbergs dramer till indelas vanligtvis i fyra kategorier: naturalistiska dramer (till exempel Fadren och Fröken Julie), enaktare (exempelvis Den starkare, Paria och de övriga enaktsdramer jag ska undersöka i denna studie), historiska dramer (såsom Gustav Vasa, Erik XIV och Karl XII) samt expressionistiska och symbolistiska dramer (som Ett drömspel och Spöksonaten), de sistnämnda alla skrivna efter Strindbergs så kallade infernokris. Av dessa fyra kategorier har enaktarna ägnats minst uppmärksamhet. Det finns idag ingen svensk eller utländsk avhandling som endast fokuserar på dessa pjäser. Strindbergs enaktare begränsas emellertid inte endast till de sju dramer som här ska undersökas. Redan 1870 skrev dramatikern sin första enaktare I Rom och året efter Den fredlöse. Även exempelvis Fröken Julie (1888) och Fordringsägare (1888) är enaktare till formen. Vidare författade Strindberg 1892, samma år som Moderskärlek författades, Leka med elden och Bandet. Han gjorde dock ett uppehåll mellan författandet av Moderskärlek, som förelåg färdig den 16 maj 1892, och de två senare styckena vilka troligtvis skrevs under perioden 20 augusti 14 september Mitt urval av de sju nämnda enaktarna följer Strindbergs egen teoretiska motivering i uppsatsen Om modernt drama och modern teater (1889). Gunnar Ollén påpekar: Med repertoaren på Théâtre Libre i Paris som förebild skulle huvudintresset vara lagt på det psykologiska förloppet [ ] och enaktsformatet gynnas. 4 De sju enaktarna har, som vi senare ska se, både tematiska likheter, såsom hjärnornas kamp, och formella. Strindberg lockades av det korta formatet quart d heure. Till Gustaf af Geijerstam skrev han den 18 november 1888 att han vill författa en nyckelscen med [t]vå personer, utan intrig, men skarp spänning i Hjernornas Kamp, själarnes strid. Han hävdade i ett brev till Georg Brandes daterat den 29 november 1888, en dryg månad före tillkomsten av Den starkare, att det [i] hvarje drama fins [ ] une scène! Det är den jag vill ha; hvad skall jag med det andra rasket att göra, och besvära sex, åtta skådespelare att lära!. 5 Dessa idéer realiserades i Den starkare, Paria och Samum. Därefter utökades persongalleriet. Emellertid är även de fyra senare styckena skrivna efter det korta enaktsformatet. Dessutom tillkom samtliga sju enaktare i princip i svit. Strindberg författade visserligen ett drama baserat på romanen Hemsöborna, Folk-komedin Hemsöborna, förmodligen färdigställt mellan slutet av januari och den 9 februari 1889, samt det fem akter långa sagospelet Himmelrikets nycklar, fullbordat den 3 februari Men när bägge pjäserna bemöttes 2 SV 33, s Ibid., s Ibid., s Ibid., s

17 kyligt och den senare refuserades, återgick Strindberg till enaktsformatet. Den teoretiska motiveringen var fortfarande densamma som han hade utvecklat i uppsatsen Om modernt drama och modern teater. 6 I denna undersökning utgörs analysmaterialet av sju dramatexter. Att läsa ett drama är som att lägga pussel; bitarna faller på plats en efter en och bildar slutligen en helhet. Denna process följer såsom allt annat en temporal struktur, vilket har framhållits av Jackson G. Barry: the essential structures of drama [ ] is temporal. 7 Dessa strukturer finns inbyggda i själva dramatexten vari alla skeenden presenteras i en viss ordning. Men även inom varje människa som läser ett drama finns en egen historia, kunskap och erfarenheter som möjliggör förståelse och tolkning av innehållet. De olika elementen i dramat och dess delar ska läggas på plats så att de bildar en meningsfull helhet. I denna process är tiden en avgörande faktor då dramats tid förenas med läsarens, något som sker genom dramatextens narrativitet och temporalitet. Den tid och de handlingar som författaren har arrangerat i en viss kronologisk ordning som manifesteras i dramat förenas med den tid, det vill säga den historia, kunskap och samlade erfarenhet, som läsaren bär med sig till läsningen. För bägge dessa tidsskikt dramatextens och läsarens gäller att de, genom en aktualisering av det förflutna i nuet, pekar framåt, mot en framtid. Detta ligger i tidens natur: klockan tickar framåt, inte bakåt. I den narrativ-temporala representation som ett drama utgör är främst expositionen det element som ständigt överför nödvändig information till mottagaren. På så vis är expositionen en dramaturgisk förutsättning för att uppfatta mening i dramat. I denna avhandling ska jag följaktligen undersöka hur Strindberg presenterar expositorisk information i de sju enaktarna. Pjäserna har, som redan nämnts, inte fått den uppmärksamhet de förtjänar och har därmed hamnat i skymundan. I inledningen till Strindbergs språk och stil skriver Göran Lindström att Strindberg av den äldre forskartraditionen uppfattades främst som den av sitt oerhörda stoff besatte diktaren; i en yngre generations ögon framstår han som den medvetet arbetande, yrkesskicklige konstnären. Bara en grundligare genomförd struktur- och stilanalytisk utforskning av hans verk kan i framtiden avslöja vilken av uppfattningarna som har mest fog för sig. 8 Nu har visserligen mer än fyra decennier förflutit sedan Göran Lindström konstaterade detta, och Strindbergsforskningen har sedan dess berikats med många varierande studier, bland andra strukturella och stilanalytiska under- 6 Ibid., s Jackson G. Barry, Dramatic Structure. The Shaping of Experience, Berkeley/Los Angeles/London, 1970, s Göran Lindström, Inledning i Strindbergs språk och stil. Valda studier, Lund, 1964, s

18 sökningar. 9 Den föreliggande studien kan också ses som ett arbete som härrör från just ett strukturalistiskt intresse. Med strukturalism menar jag en undersökning av hur system av tecken eller symboler får sin betydelse genom att de sätts i relation till andra tecken på olika lingvistisk-semiotiska nivåer. Inom Strindbergsforskningen är Egil Törnqvist den som intresserat sig mest för dramastruktur, dramadialog och dramatekniska begrepp. Törnqvist har framför allt i den redan citerade studien Det talade ordet. Om Strindbergs dramadialog bland annat presenterat en användbar definition av expositionsbegreppet samt korta iakttagelser av vissa textpartier i några av de enaktare vi ska undersöka. 10 Enaktsdramat är vidare intressant av genrehistoriska skäl. Peter Szondi har i dissertationen och standardverket Theorie des modernen Dramas diskuterat dramatiska element och däribland expositionen i Strindbergs dramatik. 11 Szondi menar att dramagenren, på grund av de hårda formella och genreinriktade regler som hade definierat den dramatiska formen alltsedan Aristoteles, hamnade i en kris under 1800-talet. Flera stora dramatiker började då författa enaktare under 1880-talet. I stället för en konflikt mellan dramats personer utgjordes enaktarnas protagonister i stället av övermäktiga krafter; kampen blev närmast metafysisk eller existentiell. Strindberg betraktas av Szondi som en av dessa dramatiker som genom ett innehållsligt ifrågasättande förändrar den dramatiska formen och franskklassicisternas idé om tidens, rummets och handlingens enhet. Szondi menar bland annat att Strindberg, med Den starkare, skapar en subjektiv jag-dramatik som upplöser hela den dramatiska formen. 12 Fritz Paul instämmer i Szondis påstående och hävdar i Strindberg og monodramaet att [d]en første betydelige forfatter av den nye dramatikk som bevisst, og till en viss grad systematisk tok opp formproblemet, var vel Strindberg. Paul, som vidare understryker att monodramat 9 För goda översikter över Strindbergsforskningen, se Göran Lindström, Strindbergsforskning i Svensk litteraturtidskrift, red. Algot Werin, utg. av Samfundet De Nio, årg. 25, Lund, 1962:2, s , Sven Rinman, Femton års Strindbergsforskning i Strindbergiana, första samlingen, red. Anita Persson & Karl-Åke Kärnell, Stockholm, 1985, s samt Sven Rinman, Tre års Strindbergsforskning i Strindbergiana, fjärde samlingen, red. Hans-Göran Ekman, Anita Persson & Barbro Ståhle Sjönell, Stockholm, 1989, s Så vitt jag vet föreligger det ännu ingen översikt över Strindbergsforskningen efter Även Carin Östman har i uppsatsen Hur får publiken veta vad den inledningsvis behöver veta? diskuterat expositorisk information om tid, plats, personer och dessas inbördes relationer i bland annat Strindbergs Fadren och Fröken Julie med tonvikt på dessa dramers inledningar, i Svenska på scen. Språk och språkanvändning i svensk dramatext från tre sekler, red. Siv Strömquist, Uppsala, 2003, s Peter Szondi, Det moderna dramats teori, Stockholm, 1972, sv. övers. Kerstin Derkert, s. 72 ff. (Orig. Theorie des modernen Dramas [diss., Zürich, 1956], Frankfurt am Main, 1956.) Eftersom jag, särskilt i samband med analysen av Den starkare, kommer att diskutera Szondis idéer utförligt, väljer jag av läsarvänliga skäl att återge citat från denna studie på svenska. 12 Ibid., s

19 hos Strindberg inte är bundet till enaktsgenren, hänvisar också till Thomas Mann som ansåg att Strindberg inte endast föregrep expressionismen utan även surrealismen. 13 Innan utredningar av expositorisk information i de sju enaktarna kan äga rum, behövs en genomgång av de förutsättningar som ligger till grund för studiens analysbegrepp och metod samt Strindbergs författande av de aktuella enaktarna. Avhandlingens första kapitel utreder således dramatexten som fenomen samt vad undersökningar av dramatexter innebär. I samband med denna diskussion presenteras semiotiken som en nödvändig disciplin inom dramatextanalysen. I det andra kapitlet introduceras två centrala fenomen som påverkade Strindbergs författande av dramatik under slutet av 1880-talet och början av 1890-talet. Det första är den naturalistiska doktrin som förespråkades av Émile Zola och det andra naturalismens huvudsakliga teaterscen Théâtre Libre i Paris som öppnades av André Antoine och Zola Sedan diskuteras de naturalistiska idéer som Strindberg utnyttjade i sin dramatik från den här perioden. Kapitel tre utgör en kort genomgång av enaktsdramats historia från talet och framåt. Här behandlas också de formella aspekter av naturalismen som påverkade Strindberg. Zola hade en viktig roll i detta avseende eftersom han i sin naturalistiska lära anknöt till franskklassicisternas tre enheter. Detta kapitel, liksom det föregående, är inte på något sätt uttömmande genomgångar av enaktarens historia respektive naturalismen. I stället syftar de till att presentera några huvuddrag och en kortfattad historisk bakgrund som kan fördjupa och underlätta förståelsen av enaktarna och analyserna av dessa. Det fjärde kapitlet är ett avsnitt om expositionsbegreppet. Diskussionen tar avstamp i Aristoteles mimesisbegrepp och följs av en översikt av expositionsbegreppets historia. Härvidlag presenteras två olika riktningar: dels de teoretiker som i Gustav Freytags efterföljd vill betrakta expositionen som ett element i dramats inledning, dels de som hävdar att expositorisk information inte på något sätt är bunden till inledningen utan till och med kan förekomma i dramats slutreplik. I ett kapitel om analysbegrepp och metod ges slutligen en stipulativ definition av expositionsbegreppet som kommer att gälla för resten av studien. I detta avsnitt presenteras även den metod som tillämpas i samband med enakts-analyserna. Sedan följer analyserna av de sju dramerna där varje pjäs undersöks i ett eget kapitel. Före varje analys presenteras korta historiska uppgifter om tillkomsten av den aktuella pjäsen samt vissa generella utlåtanden om denna i den tidigare forskningen. Därefter följer en genomgång av den expositoriska informationen. Enaktarna analyseras i kronologisk ordning enligt tillkomsttid. 13 Fritz Paul, Strindberg og monodramaet i Edda. Nordisk Tidsskrift for Litteraturforskning, band 76, red. Åse Hiort Lervik, Oslo, 1976, s. 283,

20 Eftersom Strindbergsforskningen under lång tid var biografiskt inriktad, är en del av det som skrivits om enaktarna präglad av detta. Även idéhistoriska och komparativa undersökningar har varit vanligt förekommande. Där har man intresserat sig för Strindbergs idémässiga influenser och hans relation till andra författare och filosofer. Mitt främsta intresse ligger dock i att se hur olika idéer har framställts. Ur ett strukturalistiskt-semiotiskt perspektiv med expositionen som huvudbegrepp undersöks de dramaturgiska elementens interrelation i de sju dramatexterna. 20