JACKllGA YÄHlDSHÖHElSEN

Transkript

1 Nr 2 FEBRUARI 1975 JACKllGA YÄHlDSHÖHElSEN FVFs TIDSKRIFT

2 FACKll&A VÄRIDSRÖREISEN Nr 2 Februari FVF:s tidskrift Redaktionskommitte INNE HALL Pierre GENSOUS, generalsekreterare för FVF (ordförande) Jevgenij TJEREDNITJENKO, sekreterare för FVF (viceordförande) Jose VIGO, sekreterare för FVF Albertino MASETTI, sekreterare för FVF Mahendra SEN, sekreterare för FVF Loris ABBIATI, generalsekreterare för Lantarbetarnas IF Zdenek SPICKA, generalsekreterare för Textilarbetarnas IF Danlei RETUREAU, generalsekreterare för FISE Attiljo FRANCINI, generalsekreterare för Gruvarbetarnas IF Debkumar GANGULI, generalsekreterare för Transportarbetarnas IF Ludwik STANKE, chefredaktör FVF igår och idag 1 Latinamerika: Nya drag i kampen mot imperialismen 5 Deklaration om solidaritet med arbetarna i Bolivia 5 Metallarbetarnas IF: Ett viktig steg på vägen till enhet Järnvägsarbetarnas IF: Ett seminarium som öppnade vägen till samordnad kamp 11 USA: Fackorganisationerna står emot krisen 13 Krisen 15 Deklaration av FVF om Indokina 19 Vietnam: Början till ett nytt liv Chile: Inget folk får falla offer för fascismen 22 FVF hälsar den positiva utvecklingen inom FN 25 UNESCO:s 18 generalkonferens 27 Jordanien: Bred facklig kampfront 29 Deklaration av FVF och CISA 32 Deklaration om Libanon 32 Framsidan: Jämlikhet och fred! Det är mottot för det Internationella kvinnoåret i hela världen. P å bilden ser vi en textilfabrik i Demokratiska folkrepubliken Korea, där mottot förverkligats på ett exemplariskt sätt. Baksidan: Medan den kapitalistiska världen försöker varja sig mot följderna av energikrisen fördubblar de socialistiska länderna sina ansträngningar för att t a i bruk nya energikällor. På bilden ser vi arbeten a på ett nytt kraftverk i Ust-Ilimsk i Sovjetunionen. Valentin PUCHOV, biträdande chefredaktör Ansvarig utgivare: VEIKKO PORKKALA FACKLIGA VÄRLDSRöRELSEN, organ för Fackliga Världsfederationen. Den svenska upplagans redaktion: Fackliga Världsrörelsen, Fredriksgatan 28 B Helsingfors 12, Finland. Tel Postgiro Prenumerationspris: Helår kr 12,-, halvår kr 6,-. Lösnummerpris kr 1,-. Kirjapaino Sanan Tie, Tampere 1975.

3 f Vf igår och idog av Pierre GENSOUS Generalsekreterare för FVF I oktober 1975 firar FVF sitt 30-årsjubileum. Detta är ett lämpligt tillfälle till en återblick på denna period för att med hjälp av dess erfarenheter effektivare kunna ta itu med de uppgifter som den aktuella situationen ställer oss inför. En sådan återblick måste börja med en - om också kort - redogörelse för de förhållanden under vilka FVF uppstod, samt de motiv som låg bakom och det nya som tillfördes den internationella fackrörelsen. Vi kan därför påminna om det faktum att den omedelbara förkrigstiden på det fackliga planet karakteriserades av en stark enhetsanda i olika länder. Den kapitalistiska krisen på 30-talet, fascismens uppsving och det allt starkare krigshotet gjorde det ytterst nödvändigt att sluta arbetarklassens led och stärka den fackliga enheten på det nationella och internationella planet.1 Den fackliga pluralismen på den tiden, som starkt påverkades av klart åtskilda politiska strömningar, mot svarade inte längre arbetarklassens behov. Situationen krävde en samling av arbetarnas styrka till en enda organisation. I denna situation beslöt Röda Internationalen år 1937 om sin egen upplösning i syfte att driva fram en förening av den fackliga rörelsen på det internationella planet. Vid Amsterdam-Int ernationalens kongress år 1936, underströk Benoit F rachon, på den nyligen för enade franska centralen CGT :s vägnar, nödvändigheten att övervinna de politiska hinder som låg i vägen för en internationell facklig enhet. Tillsammans med CGT beslöt en rad andra organisationer, som t.ex. mexikanska och norska fackcentralen, att gå in för nya internationella fackliga relationer, framförallt till den sovjetiska fackrörelsen som tack vare sin erfarenhet av socialistisk uppbyggnad intog en allt viktigare ställning i kampen för freden. Dessa enhetssträvanden misslyckades, men arbetarna och fackorganisationerna 1. På. den tiden fanns det tre inter.ii,atjonella fackorgamsatwner: Internationella fackfederationen, mera känd som Amsterdam-internationalen, Den röda Internationalen och Den Kristliga. Internationalen. hade vunnit viktiga erfarenheter. Innan situationen hann mogn:;t tillräckligt för en omfattande samling av arbetarna i alla länder bröt kriget ut. FVF uppstår Redan år 1941 gjordes framstötar för en facklig enhet mellan de brittiska och sovjetiska fackorganisationerna. Småningom blev kontakterna allt flera. I november 1944 höll franska och brittiska fackcentralerna (CGT och TUC) en konferens i Paris i syfte att förbereda en facklig världskonferens. Även brittiska, sovjetiska och amerikanska fackcentralerna höll en rad liknande möt en. Alla dessa initiativ ledde till en konferens i London i februari 1945 där 50 miljoner arbetare i 33 länder representerades. Trots vissa principiella meningsskiljaktigheter i politiska frågor lyckades deltagarna finna en gemensam bas. I september samma år hölls en ny konferens i Paris med deltagande av 272 delegater, representerande 64 miljoner arbetare i 56 länder. I oktober konstituerade sig konferensen som första världsfackliga konferens och beslöt om upprättande av en bred, öppen, enig, demokratisk och massbaserad facklig världsorganisationen - Fackliga världsfederationen hade uppstått. FVF :s uppkomst blev en vändpunkt i den internationella fackrörelsens utveckling. Med FVF uppstod en kvalitativt ny styrka - öppen för alla, bred, enig, samlande alla arbetare inte bara på basen av deras politiska övertygelse eller deras tillhörighet till en bestämd facklig riktning, utan utgående från deras klassintressen och oberoende av alla andra omständigheter. Med FVF uppstod en verkligt universell organisation, samlande fackorganisationer i. alla världsdelar, alla länder och under alla samhällssystem, vilket gjorde det möjligt att fortlöpande stärka och utveckla arbetarsolidariteten, det ömsesidiga st ödet mellan arbetarna i de kapitalistiska länderna, de socialistiska och de länder där arbetarna utsattes för imperialisternas och monopolens maktutövning. 1

4 Basen för FVF:s styrka FVF blev sålunda en verkligt demokratisk organisation, som fattade sina beslut oberoende lil-v och fri från varje yttre inblandning ifråga om dess program och verksamhet. FVF blev en frivillig samling av fackliga organisationer, enade för att tillsammans försvara gemensamma intressen för arbetarklassen med metoder och former för verksamheten och organisationen som gemensamt accepterades av alla. Den stadga som antogs vid den konstituerande kongressen och som fortsätter att gälla ännu idag garanterar en hög grad av demokrati i FVF:s verksamhet, tillsammans med stor öppenhet utåt och total avsaknad av sekterism - drag som hållit i sig alltsedan FVF:s uppkomst. Genom att uttala sig för en fackverksamhet baserad på klasskamp intog FVF ställning som en mass- och klassbaserad, demokratisk och enig facklig organisation. FVF :s trohet till enhetsprincipen samt till arbetarnas och folkens sak, det faktum att denna ståndpunkt och detta aktionsprogram under alla dessa 30 år har motsvarat de krav som klasskampen ställt och uttryckt arbetarnas vilja förklarar varför FVF inte bara har kunnat bestå utan stärkas samt utveckla sin verksamhet och sin organisationsform även under det kalla kriget, då den fackliga enhetsprocessen stannade. Redan år 1949 utsattes den fackliga enhetsprocessen för ett svårt bakslag genom den splittring av FVF som skedde framförallt genom a;merikanska CIO :s och de brittiska organisationernas utträde som en följd av den splittringsverksamhet som bedrivits av AFL :s ledning. Många trodde då att detta skulle lamslå FVF :s verksamhet. Detta skedde dock inte. FVF fortsatte sin uppbyggande verksamhet under hela denna period, övertygad om att de mål kring vilka den internationella fackrörelsen byggdes upp år 1945 alltjämt ägde sin giltighet, och fastare besluten än någonsin att fullgöra den uppgift om organisationen hade tagit på sig. FVF har hållit fast vid sina eniga, klassbaserade principer, år 1949 lika väl som idag. Därför har FVF :s ansvar och uppgifter ihela världen ökat i samma mån som världen undergått stora förändringar. FVF har stärkts för att anpassa sig till de nya realiteterna och kunna sätta in sina aktioner i de frågor som gäller hela den fackliga rörelsen, med full hänsyn till de särskilda dragen hos dess olika delar. Livet har visat att FVF valt rätt väg. En sann världsrörelse FVF :s medlemstal, som vid den konstituerande kongressen år 1945, var 64 miljoner arbetare i 56 länder, har i år stigit till över 150 miljoner arbetare, hörande till 70 organisationer i 65 länder. I samma mån har organisationens internationella inflytande och betydelse ökat. Vid de olika kongresser som FVF arrangerar, och som helt i enlighet med FVF :s principer är öppna för alla, utgörs majoriteten av deltagarna av icke-medlemmar. T.ex. vid åttonde fackliga världskongressen i oktober 1973 deltog delegater från 170 organisationer, av vilka ett hundratal var icke-medlemmar. Å andra sidan omfattar de 11 internationella branschförbund som arbetar i nära samarbete med FVF inte enbart organisationer som hör till medlemscentralerna utan även ett stort antal organisationer som hör till utomstående centraler elelr har en autonom ställning. FVF har kraftigt stärkt sina relationer till ickeanslutna nationella organisationer, ~om deltar i olika initiativ och aktioner. Även ~~lationerna och samarbetsavtalen med en rad regionala orga- Den fackliga världskonferensen i London 1945 valde en kommitte för att utarbetade stadgar på vilka FVF ännu idag grundar sin verksamhet. På vår bild ser vi kommitten under ett sammanträde. 2

5 I februari 1945 samlades de då ännu eniga fackledarna för att upprätta en enig facklig världscentral, Fackliga världsfederationen. Vi ser från vänster till höger: Benolt Franchon, generalsekreterare för franska CGT, Sydney Hillman, viceordförande för amerikanska CIO, Louis Saillant, sekreterare för FVF:s stadgekommitte och sekreterare för CGT, Robert Botherau, sekreterare för CGT och längst till höger V. V. Kusnetsov, ordförande för den sovjetiska fackrörelsen. nisationer, som CISA, USPA, CPUSTAL har blivit innehållsrikare och konkretare som följd av en långt gående samstämmighet i åsikter och en stärkning av aktionsenheten. Inom ILO och andra FN-organ har kännbara framsteg registrerats i förverkligandet av en gemensam front för de fackliga organisationerna mot arbetsgivarorganisationerna och deras motstånd mot arbetarnas krav. Inom dessa organisationer har FVF:s relationer till de två internationalerna, FFI och AVF, utvecklats på basen av engagerade och konkreta initiativ efter den långa period av kallt krig under vilken relationerna var helt avbrutna. Denna öppna anda och demokratiska karaktär hos FVF har förverkligts även inom organisationen själv. Stadgarna har preciserats och kompletterats i detta syfte vid en rad olika kongresser. Ett exempel på detta är att varje medlemscentral på jämlik bas deltar i utarbetandet av besluten inom FVF. I de fall då majoritetsbeslut fattas har varje nationell organisation full rätt att låta bli att förverkliga dem, om organisationen inte anser sig kunna stå bakom dem. Demokratin är alltså garanterad, vilket gör att organisationer med avvikande åsikter ändå kan kvarstå med full moralisk och stadgeenlig rätt. Ett annat uttryck för detta var åttonde fackliga världskongressens beslut att förutom medlemsorganisationer ha med associerade medlemmar för att på detta sätt maximera de nya enhetsförutsättningarna. Härigenom motsvarar FVF :s beslut, inriktning och verksamhet helt den internationella fackliga verkligheten, återspeglande strävandena och behoven hos den överväldigande majoriteten av den fackliga världsrörelsen samt arbetarklassens krav och intressen i hela världen. Våra program har bekräftats av historien FVF :s historia vittnar om att de gångna 30 åren fört med sig mycket som är giltigt ännu idag, framförallt ifråga om mål som inte uppnåtts helt och hållet. Men det finns också mycket nytt. Särskilt under de senaste åren har en avgörande förändring kommit igång i styrkeförhållandena världen runt, till nackdel för imperialismen och reaktionen, och till fördel för arbetarklassen, framstegskrafterna och demokratin. Det socialistiska världssystemets uppkomst, Sovjetunionens och alla de socialistiska ländernas styrka och framsteg på alla områden, betydelsen av deras fredspolitik och initiativ, har minskat risken för ett nytt världskrig och tvingat imperialismen att gå med på fredlig samexistens mellan de två samhällssystemen. Samtidigt bevittnar vi en fortlöpande skärpning av den kapitalistiska krisen, som inte är något begränsat och övergående fenomen, utan en global kris som berör alla områden av det ekonomiska, sociala och politiska livet samt själva grunden för systemet. Krisens orsak ligger i storkapitalets utsugningspolitik och dess inverkan på det internationella ekonomiska livet, främst genom de multinationella bolagen. Som en följd därav har arbetarklassens och andra icke-monopolistiska befolkningsgruppers kamp i de kapitalistiska länderna tilltagit i intensitet och därmed allt kraftigare hotat regeringarnas ekonomiska och sociala politik. Det råder en 3

6 kraftig vänsterström på vilket det senaste exemplet är de fascistiska regimernas störtande i Portugal och Grekland. Efter likvideringen av de kolonialistiska impeperierna efter andra världskriget, varav avvecklingen av det portugisiska kolonialväldet senaste år var det sista steget, har nykolonialismen kommit in i bilden som en förlängning av kolonialismen. Men också den har råkat in i en kris som en följd av de forna koloniernas och unga självständiga staternas vägran att finna sig i att utsugas av de imperialistiska makterna och stormonopolen och deras strävan att överta kontrollen över sina nationella naturresurser. Denna utveckling har inte kunnat ske utan kamp - situationen i Vietnam och Mellanöstern, den fascistiska kuppen i Chile och en rad andra internationella händelser visar att imperialismen inte har mist någonting av sin aggressiva natur och att den fortsättningsvis strävar till att på alla sätt återta initiativet och förlänga sin maktställning överallt där den kan det. Denna situation ställer den fackliga rörelsen inför nya uppgifter. Aktuella uppgifter på basen av erfarenheterna FVF har vid sina kongresser och andra stadgeenliga möten, senast vid åttonde fackliga världskongressen å r 1973 och Generalrådets session år 1974, företagit en analys av de problem som idag står på dagordningen för den internationella fackliga rörelsen samt slagit fast vilka uppgifter dessa problem för med sig i verksamheten. FVF har i denna analys dragit följande slutsatser ifråga om den kapitalistiska krisen och försvaret av arbetarnas intressen: Regeringarnas politik flyttar över den tunga bördan av krisen på de arbetande massorna, samtidigt som stormonopolen och särskilt de multinationella bolagen, avsevärt ökar sina sagolika vinster genom ytterlig utsugning av arbetet och genom skamlös spekulation. Om det finns något område där gemensamma aktioner för branschförbund och internationella centraler är inte bara nyttiga utan rent av ovärderliga är det kampen mot dessa bolag som utsträcker sin verksamhet till olika länder och världsdelar. FVF och dess internationella branschförbund bedriver fortlöpande aktioner mot de multinationella bolagens verksamhet, vilket återspeglas bl.a. i initiativ till FN och dess specialorgan, framförallt ILO. På detta. område råder också intressegemenskap mellan de tre internationella fackcentralerna FVF, FFI och A VF. FVF uttalar sig för en enig internationell facklig verksamhet som syftar till upprättandet av en demokratisk kontroll med medverkande av fackorganisationerna över de multinationella bolagens verksamhet, för upprättandet av nya fackliga rättigheter för fackorganisationerna inom dessa bolag samt för en utvecklad facklig kamp mot bolagens allsmäktiga ställning. Mot nykolonialism och underutveckling, för full politisk och ekonomisk självständighet för folken Kampen mot underutveckling och därmed mot kolonialism och nykolonialism är et~ av vår tids krav. Det omfattar nödvändigheten att göra slut på alla former av utsugning och utländsk maktutövning samt rätten för varje stat att själv kontrollera sina naturresurser och utnyttja dem inom ramen ett utvecklingssystem som den frott valt. Arbetarnas intressen i alla länder kräver en större solidaritet i kampen mot utsugningen och rovdriften i utvecklingsländerna samt för full självständighet och suveränitet som innebär självbestämmanderätt. Det är mot denna bakgrund vi bör se kampen mot de sista resterna av kolonialismen och mot den grymma apartheidregimen i södra Afrika. Mot fascism samt antifackligt och antidemokratiskt förtryck Idag härskar fascismen i Chile. Provokationerna och påtryckningarna mot de demokratiska regi merna i Latinamerika blir allt fler. Fascismen lever vidare i Spanien och det finns allvarliga tecken på en fascistisk återfödelse i andra kapitalistiska länder, främst Italien. I mån ga kapitalistiska länder tilltar statens autoritära tenndenser samt angreppen mot de fackliga med borgerliga rättigheterna. Den fackliga rörelsen bör föra en ständig kamp för demokratin, utveckla en solidaritetskampanj för förtryckets offer, för respekt för och ökning av de fackliga och medborgerliga rättigheterna, för ett stöd av arbetarnas kamp för sina rättig heter. I denna kampanj bör solidaritetsaktionerna för arbetarna och folket i Chile idag stå i första rummet. För fortsatt avspänning, slut på krigshärdarna och en trygg fred Fackorganisationernas och arbetarnas mobilise ring för fredlig samexistens och ett tryggande av freden har idag gynnsammare förutsättningar än Forts. sid. 24 4

7 LATINAMERIKA NYA DRAG I KAMPEN MOT IMPERIAllSMEN av Jose VIGO Sekreterare för FVF Rapporten om den andra punkten på dagordningen vid FVF :s 25 gen eralråd i Havanna senaste oktober, ägnad de latinamerikanska problemen, understryker bl.a. att "imperialismens brutala motoffensiv inte har lyckats bromsa folkens strävan till självständighet och inte sätta stopp för deras befrielsekamp". Vidare heter det att man i vissa latinamerikanska länder som en följd av arbetarklassens tillväxt och den ökade fackliga enheten ser uppstå breda progressiva politiska fronter baserade på demokratiska och antiimperialistiska program. Slutligen konstateras att vissa latinamerikanska regeringars positiva inställning objektivt närmar sig oppositionen mot imperialismen och dess nedbrytande av de latinamerikanska ländernas nationella ekonomi. Stark progressiva påtryckning Olika händelser på nationell eller latinamerikansk nivå, bland dem FVF :s generalråd i Havanna, visar att de ovannämnda tendenserna idag har stark medvind. Kort efter valen i USA hölls i Quito (Equador) ett utrikesministermöte för medlemsländerna i den Amerikanska enhetsorganisationen OAU på begäran av regeringarna i Costa Rica och Venezuela för att diskutera ett upphävande av de ekonomiska sanktionerna mot Kuba som OAU beslöt om 1964 under påtryckning av USA. 1 Vid mötet uttalade sig tolv av medlemsländerna mot en fortsatt blockad mot Kuba. I en gemensam offentlig deklaration underströk de sin vilja att främja en dialog och ett samförstånd mellan alla de latinamerikanska nationerna på basen av icke-inblandning i andras angelägenheter. De ansåg även att den majoritet som deklarationen samlade (12 röster av avgivna 14, dvs stadgad 2/3 majoritet) återspeglade "ett historiskt faktum som inleder en ny etapp i de interamerikanska relationerna". Denna ståndpunkt motsvarar deras SOLIDARITET MED DE KÄMPANDE BOLIVIANSKA ARBETARNA Den 13 janua.ri gick arbetarna i en rad gruvor i Bolivia i strejk för högre löner, fackliga rättig-. heter (laglig ställning för fackcentralen COB), frihet för politiska och fackliga fångar samt respekt för de mänskliga rättigheterna. Bolivianska regeringen ingrep mot strejkerna genom att sända trupper till gruvorna, fängsla arbetare, utvisa en del arbetare till Paraguay och genom att hota avskeda alla som deltog i strejkerna. Trots detta beslöt arbetarna fortsätta strejkerna. FVF hälsar de hjältemodiga gruvarbetarnas kamp och kräver att deras krav tillfredsställs safnt att de fängslade arbetarna friges. FVF ger uttryck för sin fulla solidaritet med de strejkande arbetarna vilkas kamp är en del av den allmänna kamp som förs av den bolivianska arbetarklassen mot general Banzers diktatur och för frihet och demokrati. 1 I januari 1962 beslöt OAU utesluta Kuba ur den "interamerikanska gemenskapen" och två år senare beslöts om sanktionerna. Prag den 22 januari !!1111!

8 nationella intressen, ty de "känner sig inte bundna vid ett beslut - om blockaden - som inte har stöd av majoriteten av de amerikanska staterna". Mötet i Quito bidrog alltså till att skärpa den interna kris som sliter sönder det "interamerikanska systemet". Man kan spå att andra latinamerikanska stater, som Venezuela och Colombia, kommer att ansluta sig till de 12 som redan ingått diplomatiska och handelsförbindelser med Kuba. Sålunda har de länder som röstade mot ett upphävande av blockaden eller som lade ned sin röst ställt sig utanför den latinamerikanska gemenskapen och skärpt sina inre och yttre svårigheter. Detta gäller särskilt den chilenska militärregimen, som fördömts av FN :s generalförsamling och alla progressiva krafter. Mexiko för sin del har redan brutit sina diplomatiska förbindelser med Chile. I ett av de.länder som lade ned sin röst, Brasilien, gick det enda tillåtna oppositionspartiet starkt framåt i valen i november, vilket var ett allvarligt slag för militärregeringen och dess politik. Nykolonialismens kris Denna vilja att bryta med en politik som utgår från USA :s intressen manifesterades även i Peru den 9 december, då man firade 150-årsminnet av slaget vid Ayacucho, som markerade slutet på det spanska kolonialväldet i hela sydliga Latinamerika. I en deklaration undertecknad av åtta latinamerikanska länder bekräftar de sin vilja att fortsätta den kamp som inleddes för halvtannat sekel sedan för nationell och social frigörelse. Redan före det hade Venezuelas president, den 7 december, officiellt meddelat att landets främsta naturtillgång efter oljan, järngruvorna, skulle nationaliseras från den 1 januari Nykolonialismen befinner sig alltså i en klar kris, som en följd av arbetarklassens och folkens kamp. Det är därför logiskt att se de antiimperialistiskt inställda regeringarna som ett ofrånkomligt fenomen som imperialismen med alla medel försöker bekämpa. Den 5 januari undertecknade USA :s president Ford en ramlag för USA :s utrikeshandel som, enligt Venezuelas president i ett telegram till Equadors president, är "en manifestation av ekonomisk aggression och politisk påtryckning". Denna lag :µtgår från att vissa andra länder, som t.ex. Sovjetunionen, skall ändra på sina egna lagar,- vilket ju är en helt orealistisk utgångspunkt. USA :s utrikesminister Kissinger har i en intervju nyligen förklarat att alla länder "som vill överta kontrollen över råvarorna eller höja priserna på ett överdrivet sätt" eller som 2 Ett antal USA-ägda bolag kontrollerade 98 % av järnproduktionen i landet. "exproprierar amerikansk egendom och amerikanska investeringar" måste räkna med repressalier av USA. Inför dessa hotelser måste de latinamerikanska staterna sluta sig samman och stöda varandra mot denna maktpolitik. Genom ett sådant beslutsamt och ömsesidigt stöd kan de försvara sina suveräna rättigheter till sina naturresurser i det dubbla syftet att garantera sin ekonomiska utveckling och att få till stånd rättvisare villkor för den internationella handeln. Endast på detta sätt kan man trygga en ökning av nationalinkomsten och därmed en rättvisare fördelning av denna. Detta är också målet för den kamp som förs av löntagarna, bönderna, kort sagt de arbetande massorna, för sina ekonomiska och sociala krav. Samtidigt är detta ett aktivt bidrag till förändringar som leder till ett nytt, demokratiskt och självständigt samhälle. De arbetande massorna i Latinamerika är fullständigt medvetna om betydelsen av detta mål i två mycket konkreta fall. Å ena sidån Kuba, som utvidgar sina förbindelser på alla plan och utvecklar sin industri och handel utan några kriser, inflation och arbetslöshet, å den andra Chile, som idag är ett exempel på medaljens frånsida. Militärjuntan skänker landets naturresurser till utländska utsugare, med svält, fattigdom, arbetslöshet och terror som enda resultat. Nya perspektiv för facklig enhet Mot ovan anförda bakgrund kan man se en gynnsam utveckling av den fackliga verksamheten i allmänhet och särskilt den fackliga aktionsenheten på det nationella och latinamerikanska planet. Det framstår som alltmera nödvändigt att få till stånd verklig aktionsenhet på alla fackliga nivåer och att på basen av intressegemenskapen mellan olika sociala grupper uppfatta en enig och sammansvetsad nationell latinamerikansk front som kan gå i spetsen för kampen om den "andra sjlvständigheten" för Latinamerika. Detta är en väg som konsekvent följs av de fackliga organisationerna som korrekt håller sig till principerna och taktiken för massornas kamp. I samband med FVF :s generalråd i Havanna hölls ett möte för fackcentralerna CTC (Kuba), CTE (Equador), CGTP (Peru), CUTV (Venezue la), CGTC (Costa Rica), FACGUA (Guatemala) - alla medlemmar av FVF - samt CSTC (Colombia), CNT (Uruguay), CUT (Chile) - medlemmar av CPUSTAL och autonoma - för att undersöka resultaten av den kamp som bananplantagearbetarna för i Honduras, Costa Rica och Panama mot de multinationella bolagens utsugning. 6

9 Efter att ha konstaterat att arbetarnas kamp förts upp på en ny nivå, hälsade deltagarna med tillfredsställelse bildandet av Latinamerikanska plantagearbetarförbundet (FATPLAN) som skall organisera och ena de latinamerikanska plantagearbetarna. Denna organisation bildades i samband med den framgångsrika kamp som arbetarna i Honduras, Costa Rica och Panama har fört mot mot de multinationella fruktbolagen och i vilken de har stött sina regeringars krav på större statlig andel i den frukthantering som nu helt kontrolleras av bolagen. I oktober hölls också i Bogota, Colombia, den III latinamerikanska konferensen för metallarbetare, i vilken deltog 100 delegater från åtta länder, bl.a. representanter för organisationer i Venezuela och Equador som hör till A VF, FETRAMECOL i Colombia som hör till ORIT samt andra organisationer som står ORIT nära. Efter ett fruktbart åsiktsutbyte som belyste olikheterna i de olika ländernas situatio~ samt samstämmigheten av de samhällsekonomiska målen antog konferensen två dokument: ett om de multinationella bolagens verksamhet och ett om den fackliga kampens mål och enhet. Nästan samtidigt möttes de latinamerikanska tryckeriarbetarna som grundade ett latinamerikanskt förbund (CLATIG). En. kommitte utsedd av mötet uppdrogs att utarbeta stadgar som kan antas av förbundets första kongress. Principer!la för organisationen är ömsesidig respekt och ickeinblandning i de olika organisationernas inre angelägenheter, facklig demokrati och aktionsenhet. Nya uppgifter för den fackliga världsrörelsen De amerikanska medlemsländerna i ILO sammanträdde i månadsskiftet november-december i Mexiko till sin X konferens. FVF :s ordförande, Enrique Pastorino, förklarade i sitt anförande att "denna konferens hålls i ett ögonblick som är avgörande för den latinamerikanska historien, i ett ögonblick då folken och arbetarna i dessa länder kämpar allt beslutsammare för att få njuta frukterna av sitt arbete, för att nå medborgerliga, ekonomiska, sociala, fackliga och kulturella rättigheter. Därför bör denna konferens utan att tveka fördöma imperialismens ekonomiska instrument, de multinationella bolagen, och deras intervention för att hindra de latinamerikanska länderna från att fritt välja samhällsekonomisk och politisk struktur". Arbetardelegaterna beslöt enhälligt att ur sin grupp utesluta alla dem som inte representerade arbetarna i sitt land och inbjöd i stället representanter för chilenska CUT och CNT i Uruguay, länder där tusentals fackledare sitter i fängelse under omänskliga förhållanden. Vi bör understryka ett viktigt faktum, nämligen att delegaterna, som representerade FVF, A VF, FFI eller autonoma förbund, i en gemensam deklaration fördömde brotten mot de mänskliga rättigheterna och fackliga friheterna i Latinamerika. Dessa fakta belyser existensen av gynnsamma förutsättningar för att lyfta upp arbetarklassens kamp på en högre nivå samt att till kampen ansluta andra krafter som drabbats av imperialismens roffarpolitik och regeringarnas foglighet, för att ändra på styrkeförhållandena och arbeta för sociala framsteg, självständighet och demokrati. Vissa latinamerikanska regeringars nationella självständighetspolitik är sålunda en faktor som bidrar till den fackliga aktionsenheten. Det är allt flera länder där den fackliga rörelsen kämpar enat för sina gemensam)lla krav och intressen. Erfarenheterna av denna aktionsenhet bör nu utnyttjas även av andra, givetvis med hänsyn till olikheterna i de olika länderna, för att övervinna de hinder som ännu återstår på vägen till nationell och kontinental enhet. Den fackliga verksamhet som FVF och våra internationella förbund bedriver i olika branscher och i hela Latinamerika strävar till att övervinna dessa hinder. Det faktum att den inre situationen i olika länder är olika och påverkas av olika negativa inre eller yttre faktorer gör aktionsenhet nödvändigare än någonsin. Utan en sådan enhet bromsas och försvagas den fackliga rörelsen, vilket gynnar arbetsgivarna, dem som går in för samarbete klasserna emellan och helt givet, alla dem som motarbetar enheten. Detta har insetts bl.a. av de lärarna i Colombia, som demokratiskt har beslutat ansluta sig till centralen CSTC för att göra den starkare, främja den fackliga enhetsprocessen i landet och ge mera kraft åt arbetarnas aktioner. Utvecklingen ställer nya krav som FVF :s generalråd har tagit upp i olika initiativ till större facklig enhet och solidaritet inom arbetarklassen samt till en taktik och strategi som svarar mot arbetarnas nationella och klassintressen är solidaritetsrådet för det chilenska folket och alla som kämpar mot fascismen. Ifråga om Chile och Latinamerika bör och kan denna solidaritet bli den axel för enhet och sammanhållning som den latinamerikanska fackrörelsen behöver, ty den är en del av vår kamp för den andra självständigheten. Sålunda försvarar vi vår frihet, våra levnadsvillkor, vår suveräna rätt. Vi kämpar för ett rättvisare samhälle, målet för vår framtid. 7

10 METALLARBETARNAS IF Ett viktigt steg po vögen till av Pierre BAGHI Generalsekreterare för Metallarbetarnas IF enhet Den 7 internationella konferensen för metallarbetarorganisationer som hölls i Vichy, Frankrike, den 2-6 december 197 4, nådde i huvudsak de mål som ställts upp, främst tack vare den stora enighet som rådde. Enheten kom till uttryck redan i deltagarnas sammansättning: Vid konferensen representerades 42 länder och 58 organisationer, av vilka 24 hör till vårt IF. Dessa siffror är betydligt högre än vid den föregående konferensen. Enigheten bekräftades i de diskussionsinlägg som gjordes i samband med de olika punkterna på dagordningen, vilka direkt berörde alla arbetares problem: Det kapitalistiska systemets kris och de multinationella företagen. Kapitalismens kris och metallarbetarnas kamp Det mest utmärkande draget för konferensen var den kontrast som råder mellan den situation som arbetarna i de kapitalii;;tiska resp. socialistiska står inför. I det första fallet råder utsugning, hårt arbetstempo, begränsade friheter och ständigt minskad köpkraft som följd av den rekordartade inflatio nen. Arbetslösheten har antagit en art och om fattning som är helt ohållbara. T.ex. krisen i bilindustrin, som utan undantag har drabbat alla de kapitalistiska länderna i fom av arbetslöshet, reducerad arbetstid och minskadr löner, har tiotals tusen offer från USA och Euro pa till Japan. Lika illa är det i andra sektorer som luftfarts industrin. Medelstora och små underleverantörer har hårt drabbats av krisens följdverkningar. Samtidigt har man med förvåning kunnat se hur regeringarna i de kapitalistiska länderna med en mun har bedrivit en ideologisk kampanj: "Sparsamhet!... Alla måste göra uppoffringar. den ekonomiska tillväxten måste bli långsammare, vi måste visa solidaritet med varandra, osv." Konferensen gav dock klart besked om att me tallarbetarna är fullt på det klara med krisem betydelse och framförallt dess orsaker. Detta av speglas ju också i att arbetarna idag kämpar beslutsammare än någonsin tidigare. T.ex. i Frank rike och Italien för arbetarna inte längre någon Demonstrationerna mot krisen och dess följder är verkligt effektiva en dast om de baserar sig på aktionsenhet för ar betarna och deras fack organisationer. Detta är fallet t.ex. vid denna eniga demonstration Milano. 8

11 "Kommer olje- och kolkrisen att följas av en livsmedelskris?" Så frågas det på plakaten vid en demonstration mot de stigande livsmedelspriserna i Landshut (Tyska förbundsrepubliken). Tyvärr nog, för arbetarna, är svaret ja. Det kapitalistiska systemet förmår inte stoppa inflationen. försvarsstrid mot t.ex. arbetslöshet, utan i en offensiv anda, med en stark vilja att behålla sina arbeten genom att försvara nyttan av arbetet. En utdragen och omfångsrik kamp som kräver lösningar inte bara av arbetsgivarna utan även av statsmakten är uttrycket för en allt starkare vilja till radikala politiska förändringar. I allt högre grad håller detta på att bli. det allmänna mönstret i hela Västeuropa, trots att de flesta metallarbetarförbund där har en reformistisk inställning. Denna process kommer otvivelaktig att förstärkas ytterligare. Detta tvingar vårt IF att söka nya vägar och metoder för att främja denna utveckling. * * * I de socialistiska länderna däremot är det inte fråga om någon kris, eller om att slå av på den ekonomiska tillväxttakten. Inte heller finns där någon arbetslöshet. De ständigt stigande lönerna ger en reell ökning av köp~raften och en allmän förbättring av de arbetande massornas välstånd. Om där finns några problem, och det finns det, beror de snarare på de nya frågor som uppstår som följd av produktionspotentialens oerhörda tillväxt. En av delegaterna uttryckte det såhär: "Vi vill inte alls förneka att utvecklingen av en modern ekonomi för med sig problem, men det gäller för oss att ständigt sträva till att allt bättre tillfredsställa metallarbetarnas och hela folkets intressen''. Denna åsikt delades av många andra talare. Sammanfattningsvis kan vi säga att socialismen ännu tydligare än tidigare, genom kapitalismens kris, bevisar sin förmåga att lösa den moderna världens problem, till vilket kapitalismen är oförmögen. De multinationella företagen Även denna fråga väckte en livlig debatt. Visserligen sammanhänger frågan om de multinationella företagen intimt med den kapitalistiska krisen, på samma sätt som man inte kan se på krisen utan att beakta den roll som spelas av dessa bolag. Från denna synpunkt bekräftades det från alla håll att de multinationella företagen inte bara representerar en stärkning av storkapitalet utan att de även lyfter upp på internationell nivå de motsättningar som råder i det krisdrabbade kapitalistiska samhället. Vi kan i detta sammanhang understryka ett viktigt drag, nämligen att nästan alla deltagare från de kapitalistiska länderna eller utvecklingsländerna aktivt deltog i diskussionen, vilket är helt förståeligt med tanke på den aktuella situationen. Men problemet berördes även av många delegater från de socialistiska länderna, t.ex. Sovjetunionen, Ungern, DDR, osv. Detta är ett klart bevis för att de multinationella företagen, denna nya form av monopolistisk statskapitalism, inte lämnar någon utanför sin verkningssfär. Detta tvingar fram nya och effek- 9

12 tivare medel för kamp och solidaritet som kan sätta stopp för deras maktutövning. Därför var det fullständigt enhälligt och bestämt som bolagen fördömdes, ifråga om sin strategi och dess följder på alla områden av det politiska, ekonomiska och sociala livet. De exempel som citerades av delegaterna från de kapitalistiska länderna visade hur de multinationella bolagens verksamhet i metallbranschen inverkar på metallarbetarnas dagliga liv. Framförallt är det fråga om negativa följder ifråga om arbetsförhållandena, lönerna, yrkesskolningen, socialskyddet och de fackliga rättigheterna. Särskilt idag är det dessutom fråga om en allt mindre anställningstrygghet. Jakten på största möjliga vinst på kort sikt leder till ständiga omstruktureringar. På ett ställe lägger man ned en fabrik, på ett annat lägger man ned en produkt och går över till en annan som ger större vinst. Man gör sig av med lokala företag med personal och a:llt. för att uppgå i större enheter. Allt detta bidrar till att göra den internationella arbetsmarknaden kaotisk. Dessa exempel gäller även i hög grad utvecklingsländerna. Tvärtemot påståendet om att dotterbolagen till de multinationella jättarna skapar arbetstillfällen, kan man säga att de nya arbetsplatserna sällan är många och att dessa företag dessutom är ett hinder för upprättandet av nationella företag i branschen. Härtill kommer givetvis de direkta ingripanden på statlig nivå som de multinationella bolagen är i stånd till. Helt negativ är deras roll även när det gäller överföringen av tekniskt kunnande. Även utvandringen av kvalificerad arbetskraft, främst till USA, hindrar utvecklingsländerna att dra nytta av de senaste vetenskapliga rönen och tekniska framstegen. Det gör att dessa länder släpar allt längre efter och skapar osäkerhet bland inhemska tekniker och ingenjörer. Å andra sidan kunde delegaterna från de socialistiska länderna visa att de ömsesidigt gynnsamma ekonomiska förbindelserna med utvecklingsländerna är underställda statlig kontroll. Härvid kan de multinationella bolagen inte ställa upp några samarbetsvillkor i form av borgerliga ideologier och motstånd mot facklig enhet. Sålunda kan lönerna, arbetsförhållandena, arbetstakten, arbetarskyddet, osv. helt avgöras utgående från landets egen lagstiftning. Enheten är en avgörande faktor De multinationella bolagens tillväxt, med alla de ekonomiska och sociala följder detta har, stärker den objektiva basen för arbetarnas solidaritet rn aktionsenhet i metallbranschen. Många exempel på detta visade att framste har skett. Men för att vara ärliga måste vi med! att metalljättarna inte ännu. har fått det sv< av oss som situationen kräver. Dessutom är frågan om enhet inte bara e fråga om principer utan om ett konkret behc för miljoner arbetare i en lång rad företag många olika länder. Diskussionen gav ett klart bevis för att det ida inte längre är bara fackledarna utan de arbetano massorna som för fram ett behov av att lyssn till varandra, att samlas och att stöda varandr inom jättebolagen för att göra slut på utsugninge och för att få till stånd demokratiska förändring8 som gör slut på deras makt. Resolutionen om de multinationella bolagen bl handlades grundligt i syfte att få fram en b8 som kunde omfattas av alla och samtidigt svar mot arbetarnas förväntningar. Uppdraget till den nya ledningen att göra up ett "Program för ekonomiska och sociala krav är ett av de viktigaste med tanke på ökad enh< mellan de internationella fackorganisationerm Det måste tyvärr konstateras att det ännu finn mycket att göra p.g,a. av den kyla som FIOl har visat mot vårt IF. Och ändå berörs alla internationella fackorga nisationer lika starkt av de multinationella bol8 gen. Att tro att var och en på sitt håll kan be kämpa dem är att lämna fältet fritt åt våra klass fiender. Det är att fortsätta utsugningen av arbe tarna, det är att motarbeta en befrielse av arbe tar klassen. Däremot, genom att förena våra ansträngninga för enhet i varje land och på den internationelli nivån, är det möjligt att framgångsrikt försvar, metallarbetarnas intressen, att höja deras med vetande och klasskampens nivå, att gynna frihe ten i arbetslivet. Det är mot den bakgrunden som byrån och ad ministrativa kommitten kommer att behandla ocl besluta om de förslag som lades fram om störri enhet och utvecklad verksamhet. Utan tvivel kommer dessa beslut, liksom dele gaternas löften att göra allt, att utveckla ocl främja alla initiativ som på en rättvis bas kar föra fram den fackliga enheten, både inom före tagen och på internationell nivå. Vi har avverka! en viktig etapp på vägen till internationell aktions. enhet för metallarbetarna och bidrar sålunda til nya demokratiska framgångar i världen. 10

13 JÄRNVÄGSARBETA RE Ett seminorium som öppnode vögen till en somordning ov kompen Enligt ett beslut av ett fackligt seminarium för järnvägsarbetare om arbetsskydd (Moskva i maj 1973) och på inbjudan av Järnvägsarbetarförbundet i Tyska förbundsrepubliken samlades 120 järnvägsarbetare, representerande 8,5 miljoner arbetare i 28 länder 1 den oktober 1974 i Frankfurt/M för att diskutera de sociala konsekvenserna av de moderna tekniska framstegen i järnvägsbranschen. Seminariet antog en resolution som kräver att de problem som automatiseringen för med sig diskuteras öppnare än hittills. Deltagarna riktade denna uppmaning till olika internationella organ, framförallt ILO, samt till regeringarna och järnvägsmyndigheterna i de olika länderna. FVF representerades av D. Ganguli, generalsekreterare för Transportarbetarnas IF. Vi återger här ett samtal där han kommenterar seminariet. FVF: Vilket var det mest utmärkande draget för detta internationella järnvägsarbetarseminarium? 1 Australien, B elgien, Bulgarien, Kuba, D a nmark, Finla nd, Fra nkrike, Storbritannien, Ungern, Indien, Ira land, Ita lien, Japan, Luxembur g, Ma la isia, Norge, Holland, Polen, Portugal, DDR, Tyska förbundsrepubliken, D emokratiska r epubliken Korea, Rumä nien, Syrien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Sovjet och Jugoslavien. Ganguli: Detta var det första internationella fackliga initiativet i transportbranschen där representanter för de tre internationella transportarbetarorganisationerna deltog - Transportarbetarnas IF (FVF), ITF (FFI) och FIT (A VF), de två förstnämnda representerades av sina generalsekreterare och den sistnämnda av en sekreterare. Dessutom deltog ju dessa centralers medlemsorganisationer. Tack vare denna breda uppslutning kunde man ta ett stort steg framåt mot enhet i den fackliga rörelsen. Man kan även tala om ett värdefullt bidrag till avspänningen, det ömsesidiga samarbetet och stärkningen av arbetarklassens enhet allt nödvändiga element för en effektiv kamp. Seminariet beslöt enhälligt, enligt sitt memorandum: "... att fortsätta samarbetet på detta område genom att sammankalla nya möten... Samtidigt uppmanas de tre internationella branschorganisationerna att på med alla medel stöda transportarbetarnas gemensamma initiativ inom ILO. Seminariet uppmande särskilt de tre centralernas sekretariat att vidta brådskande åtgärder för att få till stånd en fortlöpande internationell debatt om de aktuella problemen på området samt att samordna sina medlemsorganisationers verksamhet i enlighet med de beslut och synpunkter som seminariet mynnade ut i. I detta sammanhang underströk seminariet särskilt de allt större fördelarna i ett närmare samarbete mellan sekretariaten för de internationella organisationerna, t.ex. när det gäller att hävda arbetarnas ställningstaganden inom ILO". Ett lika intressant som uppmuntrande faktum F rankrike, Storbritannien, Italien, Belgien, Japan, Sovjet, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Tyska förbundsrepubliken. "Vi kräver rätt att delta i besluten om den årliga planen". Det är ett av mottona vid en västtysk metallarbetardemonstration mot orsakerna till krisen i landet. 11

14 Medbestämmanderätten för arbetarna har för verkligats bara i de socialistiska länderna. Dessutom ger det nära samarbetet inom SEV möjlighet till en fortlöpande prodnktionsökning som helt utesluter alla risker för kriser, arbetslöshet, osv. På vår bild ser vi monteringen av ett lokomotiv i en tjeckoslovakisk.fabrik. är att den arbetsgrupp som efter seminariet i Moskva fungerar fortlöpande, bestående av representanter för de tre internationella förbunden, 2 vid detta seminarium visade sig motsvara förväntningarna på ett internationellt enigt forum för järnvägsarbetarorganisationerna när det gäller samordnade aktioner. De ansträngningar som läggs ned på arbetsskyddet i denna bransch fick ytterligare kraft efter det ovan nämnda seminariet i Moskva. En central roll har här spelats av seminariets arbetsgrupp. Seminariet i Frankfurt var specifikt även i ett annat hänseende: Det var första gången ett möte av detta slag hölls under värdskap av en ITFansluten organisation, dvs. Järnvägsarbetarförbundet i Tyska förbundsrepubliken. Detta faktum är desto viktigare som det var det första konkreta resultatet av ITF :s beslut att gå in för ett närmande i den internationella transportarbetarrörelsen. Seminariet kännetecknades av en anda som vi sätter stort värde på, en anda av ömsesidigt samförstånd och samarbete för gemensamma framsteg. Denna anda bör bevaras och utvecklas med största allvar. Vårt IF hälsar med tillfredsställelse denna utveckling som vi alltid har uttalat oss och arbetat för. Tillsammans med våra medlemsorganisationer kommer vårt IF att göra allt som är nödvändigt för att främja denna enhetsprocess. FVF: Representanterna för järnvägsarbetarna i de utvecklade kapitalistiska länderna och i utvecklingsländerna utbytte åsikter om problemen i sin bransch med representanter från de socialistiska länderna. Är problemen överallt liknande och vilka möjligheter såg man att gemensamt lösa dem? Ganguli: I det stora hela är problemen rätt lika, oberoende av den politiska, ekonomiska och sociala strukturen i de olika länderna. Seminariet kunde därför inta en gemensam ståndpunkt särskilt till de sociala konsekvenserna av automatrseringen och införandet av en ny teknik, fackorganisationernas mål och rättigheter samt frågor i anslutning till arbetsskyddet, osv. Av särskild betydelse är den uppmaning som seminariet riktade till ILO ta upp frågan om de so~~ala problemen i anslutning till automatiseringen på dagordningen för nästa session för Transportkommissionen samt att anta en konvention med bindande internationella normer för skyddet av arbetarnas grundläggande rättigheter. I övrigt gav seminariet klar belysning åt arbetarnas krav på detta område, särskilt när det gäller anställningstrygghelt, ett program för grundlig och fortlöpande yrkesskolning, tillräcklig och kontinuerlig information om utvecklingen branschen, ett ständigt åsiktutbyte mellan fackorganisationerna och järnvägsledningen, allmänt förbättrade arbetsförhållanden, en gradvis förkortning av arbetstiderna, en radikal förbättring av arbetsmiljön, ett aktivt deltagande av arbetarna i planeringen och besluten på alla nivåer samt i allmänhet en demokratisering av arbetslivet. FVF: På vad baserar sig samarbetet mellan ITF, FIT och vårt IF å ena sidan och mellan deras mecllemsorganisationer å den andra? Ganguli: Mot bakgrunden av det som jag redan nämnt om seminariets krav framstår de som logiska och viktiga. Men vi vet erfarenhet att arbe Forts. sid

15 Krisen KONSUMTIONSPRISERNAS UTVECKLING Genom att låta krislarmet gå har de kapitalistiska staternas ideologer och förespråkare gjort allt för att dölja de verkliga orsakerna till krisen och dem som förtjänar på den... Alla dessa spekulationer av moralisk och ideologisk art har ett enda mål: Att hålla ihop det imperialistiska världssystemet som är ansvarigt för krisen, att slippa krisen genom att låta den samhällsgrupp och de folk som alltid får betala också nu stå för kostnaderna - arbetarklassen och folken i utvecklingsländerna. {Utdrag ur en rapport av FVF:s sekretariat för Byråns extra session i Berlin den januari 1975) Variationer i % Juli 73/ Kanada... 2,9 11,3 USA ,1 11,7 Japan... 5,9 25,2 Australien 2,8 14,4 Frankrike 4,3 14,4 Västtyskland.... 3,0 6,9 Italien ,2 18,9 England ,6 17,1 Belgien ,4 13,7 Luxemburg 3,0 10,1 Danmark 6,1 15,9 Irland ,4 16,2 Holland ,8 9,6 Österrike 3,7 10,0 Finland ,4 16,4 Grekland 2,2 31,8 Island ,0 43,8 Norge ,9 8,8 Portugal ,5 25,9 Spanien... 6,8 15,2 Sverige ,6 8,4 Schweiz ,8 9,8 Turkiet ,4 25,9 Hela OECD 3,7 13,3 Eur. OECD... 4,2 13,7 EG ,0 13,3 I sina demonstrationer mot den sparsamhetspolltlk som regeringen vill tvinga på dem för de franska arbetarna ofta fram motton som formulerats av deras mest representativa fackcentral, CGT, och av FVF. Konsumtionspriserna vid slutet av första halvåret 1974 Västtysk!. Belgien Frankr. USA Italien Japan Holl. Schweiz Engl. - På 2 år +14,8 +20,4 +22,3 +17,7 +30,2 +37,3 +17,9 +18,6 +27,5 På 1 år + 6,9 +12,6 +13,9 +11,2 +16,8 +23,6 + 8,9 + 9,6 +16,5 På 6 mån. + 3,5 + 8,3 + 8,4 + 6,2 +10,9 +12,5 + 5,5 + 2,2 +10,8 På 3 mån. + 1,6 + 4,4 + 4,0 + 2,8 + 4,1 + 3,5 + 2,2 + 1,7 + 5,9 På 1 mån. + 0,4 + 1,5 + 1,1 + 1,0 + 1,4 + 0,5 + 0,4 + 0,5 + 1,0 13

16 Den politik som värlo talismen i dag bedriver på en allt kraftigare o tian av de arbetande sorna i de kapitalistisl dustriländerna, där le1 och arbetsförhållanden varligt försämrats, saml En metod att handskas med följderna av krisen i USA: Att väcka till liv rasmotsättningarna som splittrar de arbetande massorna. De som protesterar mot dylika åtgörder slås brutalt ned av polisen, så som var fallet för en tied sedan i Boston. '#######################################C#,.,..,.#Jl-#########>1######################################################~ Den kapitalistiska krisens skärpning tar sig uttryck även i ständigt stigande priser, minskande köpkraft för arbetarklassen och arbetarna, minskad konsumtion bland befolkningen, framförallt när det gäller nödvändiga saker som bostäder, kollektivtrafik och livsmedel. Den tar sig uttryck i sysselsättningen genom en ständigt stigande arbetslöshet (4 miljoner arbetslösa i EG 1975 mot 3,3 miljoner 1974), genom en öknin av den partiella arbetslösheten i storföretagen, särskilt i krisdrabbade branscher som bilindustrin och byggnadsverksamheten, genom korttidsarbete och genom sänkning av kvalifikationskraven i en tid då vetenskapens och teknikens framsteg borde användas till arbetarnas bästa. (Utdrag ur en rapport av FVF:s sekretariat för Byråns extra session i Berlin den januari 1975) 14

17 vecklingsländerna, som redan länge har utsugits på sina naturresurser och sin mänskliga potential. En arbetardemonstratlon I lstanbul, Turkiet, mot det fascistiska uppsvinget I landet. (Utdrag ur en rapport av FVF:s sekretariat för Byråns extra session i Berlin den januari 1975) pan llksom Frankrike och många andra tallstlska länder väntar en ständigt vide massa av arbetslösa - oftast förgi- - på att få ett arbete genom arbetsförmedlingen. I Söul, Sydkorea, slår brutalt tlll mot onstranter som kräver ett slut på terrorn I landet. Unga Italienare protesterar mot de attentat som allt oftare utövas av fascistiska terrorister. Arbetslösheten angår även I allt högre grad tldnlngsförlag, som utan att vara sirskllt radikala, vågar föra fram "objektiva" åsikter om orsakerna tlll och följderna av krisen. Ett exempel är tidningen "Hannoversche Presse" I Västtyskland, som stängde och avskedade ett tusental redaktörer och tryckerlpersonal p.g.a. "flnanslella" svårigheter. Orsaken kan stämma, men den bergerllga pressen i övrigt klarar sig hur bra som helst

18 Krisen drabbar framför allt ungdomarna. Dessa ungdomar i Köln, Västtyskland, tycks ännu har bevarat något av sin tro på det "ekonomiska undret" som de flesta redan har glömt. De söker arbete, men utsikterna är allt annat än ljusa... Antalet arbetslösa miljoner i : E...: <( «I >- «I - :c : c:..>< Cl «I c: fil öi c: ;::: Cl 0 <1> (/) 0. ~ c: > ::> «I U: I- ID 0 w (/)..., Medelt ,5 246,4 101,3 30,2 72, ,8 114,7 885,5 107, ,0 Medelt ,1 282,1 106,2 20,3 66, ,8 117,0 630,3 98, ,0 sept ,2 219,3 104,1 10,4 60,6 951,4 103,0 578,0 97, ,0 jan ,9 620,5 115,8 39,7 72, ,7 157,1 635,8 115, ,0 juni ,7 450,7 102,5 26,5 65,2 943,8 118,8 543,0 75, ,0 juli ,1 490,9 110,9 29,5 65, ,4 601,5 72, ,0 aug ,1 527,1 111,8 37,7 68, ,0 691,6 81, sept ,6 557,0 121,1.. 70, ,

19 USA OPPOSITIONEN MOT AH-CIO VAXER För första gången på över sex år har ordföranden för USA :s fackcentral AFL-CIO, George Meany, beslutat sammankalla en konferens för de 110 medlemsförbundens ledare för att anta ett program i syfte - som han säger - att stabilisera ekonomin och göra slut på arbetslösheten. Hur viktiga målen för detta möte än kan förfalla är dock en sak säker - mötet har sammankallats främst p.g.a. de amerikanska arbetarnas ökande missnöje över den tilltagande ekonomiska krisen som råder i USA liksom i alla kapitalistiska länder. Det är känt att över 6,5 miljoner amerikaner har drabbats av krisen på värsta tänkbara sätt, nämligen genom arbetslöshet. Dessa 6,5 miljoner arbetslösa i början av 1975 kommer inom detta år att öka med minst 2,3 miljoner, vilket höjer arbetslöshetsprocenten till 8-9 % av den arbetsföra befolkningen. Mötet skall hållas den 23 januari i år. Kommer det att lyckas föra fram förslag som kan stoppa den ekonomiska nedgången i USA? Kommer förslagen även att tillämpas eller bara noteras av regeringen? Det är för tidigt att svara på de frågorna. Men vi tror det är nyttigt att här återge utdrag ur en längre intervju med Ernest Mayo, ordförande för Elarbetarnas förbund. Intervjun ger åtminstone en antydan om ett svar på frågorna.1 Fråga: Man betonar ofta de multinationella bolagens roll i den kris som drabbat de kåj;>italistiska länderna. Vilka är följderna av denna roll för de amerikanska arbetarna? Svar: Under 60-talet ökade de multinationella bolagens andel av utrikesmarknaderna med 10 % per år, vilket var dubbelt mera än den genomsnittliga tillväxten av landets hela ekonomi. Ar 1973 ökade dessa bolags intäkter utomlands med 52 % jämfört med föregående år och samtidigt ökade deras utlandsinvesteringar med 32 %. Mot slutet av år 1973 uppgick värdet av dessa investeringar till 107 miljarder dollars. Dessa siffror är dem som skattemyndigheterna fått, så man kan utgå från att de är långt mindre än de verkliga. Men man kan även konstatera att försäljningsvolymen på den amerikanska hemmamarknaden 1 Intervjun, som gjorts av Roger Guilbert, ingick i januarinumret av franska CGT:s tidskrift "Vie Ouvriere. samtidigt minskade kraftigt p.g.a. prisinflationen. Man kan sålunda säga att de multinationella bolagen skott sig på den amerikanska arbetarklassens bekostnad. Samtidigt som bolagen investerade utomlands började industriproduktionen i själva USA att sjunka oroväckande. Produktionsindex (1967=100) var uppe i 127,5 år 1973 och sjönk till 199,4 år 1974 och fortsätter fortfarande att sjunka snabbt. Detta är en klar recession, den sjätte sedan andra världskriget. Den återspeglar sig även i kraftigt ökad arbetslöshet - det finns risk för att siffran skall vara uppe i 10 miljoner arbetslösa i slutet av 1975, den högsta siffran sedan krisen på 30-talet. Inflationsraten ligger över 12 % i året och lönernas köpkraft minskade år 1974 med 6 %. Denna minskning utgör totalt 58 miljoner dollars, vilket är den största inkomstöverföringen till de rika i hela vår ekonomiska historia. För att kompensera denna förlorade köpkraft har löntagarna varit tvungna att öka sina ~kulder. I början av augusti 1974 var konsumenternas sammanlagda kredit 187 miljoner dollars. Trots detta fortsätter varulagren att växa - just nu är de En kurva som publicerades i oktober 1974 av den amerikanska tidskriften "US News & W-0rld Report" visade att arbetslöshetssiffran då redan var lika som vid en föregående kris, år Det är slående att ökningstakten för antalet arbetslösa är två gånger snabbare än ökningen pågår fortfarande - mot slutet av detta år kommer siffran att ha stigit från 6 miljoner till 8 miljoner. 17

20 uppe i 256 miljarder dollars eller samma som Japans hela årsproduktion. Det finns över 2 miljoner osålda bilar och bilindustrin har redan avskedat över arbetare. Fråga: Denna situation återspeglar på amerikanskt plan den som råder i alla de kapitalistiska länderna, bl.a. Frankrike. Regeringarna skjuter skulden på arabländerna som höjt sina oljepriser. Är detta fallet även i USA? Svar: Javisst, och visserligen har ju också oljan blivit dyrare, men den ökningen har i första hand gynnat oljebolagen av vilka de flesta är amerikanska. Dessutom producerar USA självt 85 % av sin oljekonsumtion, samtidigt som vi inte ens exporterar så mycket som vi kunde. Det är därför svårt att påstå att den aktuella krisen har framkallats av oljepriserna. Det är fråga om en helt typisk kapitalistisk kris. De stora amerikanska multinationella bolagen gör sagolika vinster som för dem är ett medel att minska konkurrensen flytta över bördan av krisen på arbetarklassen i USA och andra länder, främst i Europa och Japan. Ett exempel på hur särskilt de amerikanska arbetarna har drabbats är att antalet amerikaner som varit tvungna att lyfta socialbidrag på ett år har stigit från 24 miljoner till 30 miljoner. Och jag tror att siffran kommer att stiga ytterligare. Fråga: Vilken är regeringens politik i denna situation? Svar: Så vitt jag vet liknar den helt andra kapitalistiska regeringars: Det enda botemedel som anbefalls är sträng sparsamhet, mim hemmakonsumtion och ökad export. Som 1 för denna politik bedriver regeringen en ps) logisk kampanj på temat "Vi lever alltför g vi måste inskränka litet". Detta låter förstå det finns bara en kategori av amerikaner eller alla amerikaner är med om att dela lika på > ståndskakan. Alla vet ju att det inte är så, o att en dylik politik i själva verket kräver uppo: ringar av just dem som redan har den mins andelen av välståndet. Fråga: Och hur reagerar den fackliga rörelse i denna situation? Svar: Om vi talar om AFL-CIO och dess byrå krati runt om i USA är svaret enkelt. Rörelser för fram följande argument: Det gäller att för dela de uppoffringar som krävs så rättvist som möjligt. Man går alltså med på att alla skall göra uppoffringar, även löntagarna. I själva ver ket är detta ju att ansluta sig till regeringen och arbetsgivarna. Beviset är att AFL-CIO i de aktuella kollektivavtalsförhandlingarna nöjer sig med att föra fram "minimikrav", som ett bidrag till en förbättring av situationen! Fråga: Går arbetarna med på detta? Svar: Nej, tvärtom, man kan säga att arbetarnas motstånd är mycket beslutsamt. Det håller på att uppstå en växande konflikt mellan den fackliga basen och borgerskapet. För bara tre veckor sedan valdes en progressiv fackledare till spetsen för den viktigaste fackorganisationen i landet, den i stålverket Chicago-Gary. Detta val uppfattades all- Forts. sid. 24 För att protestera mot krisens följder har arbetarna ofta visat ett slag av humor som avslöjar deras oro för framtiden. På vår bild ser vi kommunalanställda i New York demonstrera mot massiva friställningar_ 18