November Av Mattis Lindmark

Transkript

1 November Av Mattis Lindmark Varför tittar du på mig på det där sättet? Vad, vilket då? Den där blicken, Jenny hasade sig upp på armbågarna och såg på mig. Du ser på mig som om jag inte finns. Det gör jag väl inte alls det? svarade jag. För det gjorde jag väl inte? Det är som att du ser rakt igenom mig och ut på andra sidan och försvinner liksom. Vad tänker du på? Jag såg på henne. Mörkt hår, liten näsa, stora ögon. Kanske har jag svårt att fatta att du verkligen finns här, på riktigt. Svarade jag. Hon log och kröp närmare. Men det gör jag, jag finns här och just nu. Just här finns jag bara för dig. Jag träffade Jenny i slutet av september. Det är lite mer än en månad sedan nu. Det var ute vid kajen, solen fick vattnet att glittra. Luften var klar och löven var gula, typisk höst. Vi gick ned mot gamla piren och jag berättade för Jonny hur jag och hans mamma brukade promenera här innan han var född. Han kanske förstod. När vi var på väg tillbaka ville Jonny klättra själv upp för stentrapporna mot parken. Han hade hunnit klänga sig flera trappsteg innan jag fångade upp honom. Jag lämnade den tomma barnvagnen och tillsammans besteg vi berget av trappor, steg för steg. Allting är så stort i ögonen på ett barn. Det var på toppen av denna trapp jag träffade Jenny. Hon satt på en bänk under ett gult träd och läste. Hon såg upp mot oss och log. Jag känner igen dig, ni brukar handla på Konsum. sade hon. Jo, sa jag och nickade. Du jobbar där va? Jag hade sett henne stapla varor bland hyllorna inne i affären. Hon nickade och slog igen boken. Hur gammal är han? Hon kisade i solen. Två år i november, sade jag och lade handen på Jonnys huvud. Jag kan inte fatta att det redan gått två år. Jenny vaktade Jonny medan jag sprang ned och hämtade vagnen. Det var alltså så vi träffades, hon gick med oss en bit genom parken. Det fanns flyttfåglar på himlen och solen vände tidigt ned mot horisonten. När våra vägar skiljdes kunde jag inte tro mina öron då jag hörde mig själv be om hennes nummer: Har du nån telefon? Ja alltså, jag kanske kan ringa dig nån gång? Det var vad jag sa. Hon log, svarade något i skämtsam ton och sedan fick jag numret. Bara en gång tidigare har jag fått numret till någon på detta sätt, det var många år sedan nu. Den gången var det numret till den kvinna som i nio månader skulle komma att bära min son, Jonny. Jag står inte ut när telefonen ringer, jag måste svara och jag måste göra det så snabbt som möjligt. Det har nästan utvecklats till en besatthet. Tidigare, innan jag blev pappaledig, jobbade jag på kontor. På den tiden kunde jag koppla bort telefonen totalt. Om jag satt och sammanställde en rapport eller räknade på nåt kalkylunderlag kunde jag vara så inne i arbetet att jag inte ens hörde signalerna. Ibland kom kollegor in på mitt kontor med meddelanden från folk som försökt få tag på mig. Det var då. Numera får telefonen sällan ringa mer än en signal innan jag svarar. Men det ringer inte så ofta längre. Mamma ringer ibland, frågar hur det är med Jonny och berättar att farsan blivit sämre, eller bättre. Brorsan ringer, det blir oftast korta samtal om bilen eller datorn. Ibland ringer Emma från jobbet och frågar hur jag mår. Jag vill

2 inte att hon ska ringa men jag kan inte låta bli att svara. Jag ser på nummerpresentatören att det är hon, ändå måste jag lyfta luren, varje gång. Jag står inte ut då telefonen ringer. Jenny fungerar tvärt om. Hon svarar aldrig när det ringer. Signal efter signal går fram utan att hon rör en muskel. Jag förstår henne inte på den punkten. Är det viktigt ringer dom igen, brukar hon säga. Men skulle hon svara då? Knappast. Efter dendär dagen i parken ringde jag numret hon hade gett mig. Jag ringde men ingen svarade. Jag ringde nästa dag, ingen svarade. Jag ringde en tredje gång och ingen svarade, då gav jag upp. Jag trodde hon gett mig fel nummer, att hon inte ville prata med mig. Det är märkligt men just då kändes det skönt. Som om jag inte riktigt var redo, inte ännu. En vecka senare ringde hon. Jag svarade efter en signal. Hon hade sett mitt nummer på nummerpresentatören och nu ringde hon upp. Hon ville träffas. Jag ordnade barnvakt, tog på mig deodorant och gick på min första date på längre tid än jag vill minnas. Allting gick bättre än jag vågat drömma, början på ett nytt liv. Den senaste tiden har varit precis så, jag har ringt och hon har inte svarat. Hon har ringt och jag har svarat direkt. Sedan har vi träffats. Jenny skulle mycket väl kunna vara Jonnys mor. Hon ser på honom som om han vore hennes eget barn. Det gör mig både glad och sorgsen. På många sätt påminner de om varandra. Jenny och den kvinna som var mor till min son. Jag ser på henne, drar in hennes doft, smakar på hennes läppar och kan inte fatta att hon faktiskt finns här, i mitt liv. Alldeles intill mig. Alldeles varm. Emma från kontoret ringde. Jag svarade efter en signal. Vi pratade om Jonny, han har börjat säga hela meningar nu, pekar på saker och berättar vad det är. Han är igång hela tiden, ska klättra och klänga, krypa och ibland springer han. Man måste hela tiden vakta honom. Han är fylld av liv. Fantastiskt sa Emma. Sedan undrade hon hur det var med mig. Du låter glad, påstod hon. Jag berättade inte om Jenny, Emma skulle inte förstå. En morgon i mitten av november var det rimfrost på fönstret. Vita kristaller sökte sig upp längs rutan. Jag hade lämnat av Jonny hos Gunilla, det är hans mormor. Hon blev lika glad som alltid över att få spendera tid med sin dotters son. Jag hade flera ärenden på stan, bland annat tänkte jag handla saker till Jonnys tvåårskalas. Kanske kunde jag hitta några julklappar också. Jag ringde Jenny för att höra om hon kanske ville göra mig sällskap. Hon svarade inte, varken hemma eller på mobilen. Jag lämnade ett meddelande på hennes telefonsvarare. Jag var på Åhlens då mobilen började ringa. Jag släppte ormen av tyg jag hade i handen och svarade precis innan andra signalen. Det var hon. Jag hörde ditt meddelande, Var är du? Jag är på Åhlens, kollar mjukdjur till Jonny. Okej, Jag kommer dit! Hon föll in i rollen direkt, botaniserade likt en van biolog i den djungel av leksaker och prylar som stadens olika affärer hade att erbjuda. Hon plockade, vände, klämde och studerade mjukdjur och plastbilar. Hon påminde om henne, kvinnan som var mor till min son. Några veckor innan förlossningen hade vi gått och tittat på barnvagnar. Jenny påminde om henne, lika noggrann, lika omtänksam. Hon bläddrade i en pekbok, den hade bilder på djur. En

3 sköldpadda och en kanin. Den hade en bild på en bil, det var en gul taxi. Där fanns en bild på en vacker ängel. Jenny såg upp. Nu har du den där blicken igen, sade hon och log. Vad, vilken då? Du ser på mig som om jag inte fanns. Jag svarade inte. Jag är glad att du finns. Kan inte du ge den här boken till Jonny, och säga att den är från mig, sade hon. Kan du inte ge den till honom själv? Det är kalas på onsdag. svarade jag. Det vet du att jag inte kan. Hon såg på mig. I hennes blick fanns avstånd. Sorg. Kan du inte komma på onsdag? Då får du träffa min mamma, hon skulle bli så glad. Jenny såg besvärad ut. Jag vet inte, svarade hon. Jag ska försöka. Jonny skulle bli jätteglad, han gillar dig. sade jag. Är det bara han som gillar mig? Hon log. Jag kan inte motstå hennes leende. Det vet hon. Jag gillar dig också, mumlade jag. Jenny skrattade, kom upp tätt intill och gav mig en lång kyss. Mitt i affären, som två förälskade tonåringar. Hur länge ska Jonny vara hos mamma? frågade hon. Några timmar till, svarade jag. Vad tror du? Hem till mig eller hem till dig? frågade Jenny. Måste bara betala, fick jag fram. Skynda dig. Vid kassorna mötte jag Emma från kontoret. Hon hälsade och gav mig en kram, sedan undrade hon var jag hade Jonny. Han är hos sin mormor idag, så Jag passar på att handla födelsedagspresent och lite julklappar. Du ser fräsch ut, sa Emma. Jag såg mig om, Jenny syntes inte till någonstans i affären. Tack. Eh, jag har lite bråttom, sa jag. Mycket att hinna med! Ja, självklart, men det var kul att se dig, Ring mig snart! sade Emma. Jag lovade att ringa och skyndade ut. Väl ute i den kalla novemberskymningen ringde jag på Jennys mobil för att höra var hon tagit vägen. Hon svarade inte, som vanligt. Men från andra sidan den breda gågatan hörde jag melodin från hennes telefon. Hon stod och såg in genom ett skyltfönster. Var tog du vägen? frågade jag. Hon vände sig, log mot mig. Tog vägen och tog vägen, svarade hon. Jag gick bara ut i förväg. Du smet undan, sade jag. Du vågar inte träffa mina vänner! Hon skrattade. Du får tro vad du vill, jag kanske vill vara lite hemlig, vem vet! Jonny satt mitt i händelsernas centrum och han stortrivdes. All uppmärksamhet var riktad mot honom och han verkade tycka att det alltid borde vara så. Farsan höll i videokameran, han strålade och det syntes inga spår av hans krämpor. Blås ut ljusen för farmor! sa min mamma, hon böjde sig fram och visade.

4 Jonny lyckades med viss hjälp blåsa ut båda ljusen, han lämnade kvar en lång seg sträng av saliv som lade sig som extra dekoration över grädden. Alla applåderade. Perfekta bilder! sa Farsan. Ni ska se att han växer upp och blir filmstjärna! Dockusåpakändis, skrockade min bror. Näh huvva, hoppas verkligen vi slipper sånt elände på TV när pojken blivit stor. sade Jonnys morfar, Åke. Jag sa ingenting. Medan dom andra högg in på tårtan spanade jag ut genom fönstret. Det var mörkt, gatlyktor lyste upp innergården, Jenny syntes inte till. Hon kanske skulle komma senare på kvällen. Jag hade ringt henne under dagen men hon hade inte svarat. Utanför regnade det, underkylt regn. Dropparna frös då de träffade fönsterbrädan. Temperaturen sjönk. Snart skulle vägarna vara is. I fönstrets reflektion såg jag Jonnys mormor, Gunilla, komma upp bakom mig. Tänk att det redan gått två år, sade hon lågt. Jag nickade. Saknar du henne mycket? Jag svarade inte. Jag vet att det är svårt. sade hon. Speciellt vid den här tiden, Jenny hade varit så stolt över dig. Att du tar hand om barnet, alldeles själv. Det är samma väder idag, samma regn. sa jag. Gunilla svarade inte. Då hörde jag signalerna. Avlägsna toner som formades till ett ljud jag kände igen. Tysta! sade jag högt för att få tyst på gästerna. Det ringer! Alla blev tysta, lyssnade. Det är min mobil, var är den? jag försökte tänka. Var fanns mobilen? Var hade jag lagt mobilen? Jag sprang ut i hallen. Min mamma kom efter. Ringer det? Sade hon. Jag hör ingenting. En signal, två signaler. Den ska finnas här någon stans! sade jag och började rota fickorna på jackan som hängde i hallen. Jag måste svara! Signal efter signal gick fram men jag kunde inte hitta telefonen. Snart skulle hon lägga på. Det är Jenny! sa jag. Hon kanske skulle komma. Jag måste svara, det är Jenny som ringer! Men det ringer inte, sa min mamma. Hon försökte få tag om mig men jag skakade mig fri. Jag måste ju svara för helvete! Jag måste svara innan hon lägger på! Det blev tyst. Alla närvarande hade kommit ut i hallen eller stod i öppningen mellan hallen och köket. Den är här, sade min bror och höll upp min telefon. Den låg bredvid mikron. Det är ingen som har ringt. Från köket hördes ett gny som snart växte i styrka och Jonny brast i full gråt. Mamma tittade på mig, hon såg förtvivlad ut. Hur är det gubben, sade hon. Jag skakade på huvudet: Förlåt, jag bara. Jag måste ha luft. Jag sköt på mig skorna och slet åt mig jackan. Är du säker? sa min mamma. Låt honom vara i fred ett tag, hörde jag min bror säga innan jag kommit ut och dörren slog igen bakom mig. Jenny stod i skenet av en gatlykta ett kvarter neråt gatan. Hon mötte mig och tog mina händer. Vi gick genom bostadsområdet och fortsatte vidare längs vägen. Regnet övergick i ett stilla snöfall, gatorna låg öde. Det tog nästan en kvart att komma fram till korsningen. Där stannade vi.

5 Hon vände sig mot mig: Vad var det som hände egentligen? frågade hon. Du dog, svarade jag. Du dog omedelbart vid kollisionen. Det var så halt, Taxin bromsade men gled bara, rakt ut i korsningen. Ni blev påkörda från sidan av en såndär liten lastbil, alltså, en sån där pickuptruck med flak du vet. Chauffören? Hur gick det för honom? Typiskt Jenny, tänkte alltid på alla andra. Taxichauffören klarade sig utan en skråma. Han i pickupen fick skärsår i ansiktet och bröt nyckelbenet. Dom blev båda chockad såklart. Vi stod tysta, jag följde en snöflingas färd mot den våta asfalten. Dom tog dig till sjukhuset, för att rädda Jonny. Dom tog ut honom ur dig och du låg bara där, helt död. Det är sånt som händer, antar jag. sade Jenny. Men det borde inte hänt, det skulle inte hänt, om jag bara hade svarat i telefonen hade det aldrig hänt. Vad menar du? Du ringde, men jag svarade inte. Du vet hur det kunde vara ibland när jag satt på kontoret, jag hörde inte telefonen. Jo, jag vet, du var i din egna lilla värld, Jenny log. Men riktigt så enkelt var det inte, eller hur? Vi hade bråkat. sade jag. Jo, jag minns det. svarade Jenny. När du ringde på min mobil var jag inne hos Emma, men vi gjorde inget dumt. Jag behövde bara prata med någon. Jag var så arg! Jag sänkte blicken. När du ringde tryckte jag bara bort samtalet, jag ville inte prata med dig Om jag hade svarat, då hade jag kommit hem, då hade jag skjutsat dig till BB. Då skulle du inte ha åkt den där taxin. Det är många om, det är slump, omständigheter. Inte ditt fel. Jag vet det. Men om jag hade svarat. Då hade du levt idag. Då hade du kunnat vara med i kväll, på Jonnys tvåårskalas, då hade vi Men nu blev det inte så, svarade Jenny. Hon kom upp helt nära och strök med tummen bort en tår som brände mot min kind. Nej, det blev inte så. svarade jag. Jag älskar när det snöar! sade hon plötsligt och sken upp. Kom! Hon drog med mig bort från korsningen och ut i en park. Gräset var täckt av ett tunt lager vit snö. Vi gör snöängar! sade hon och drog ned mig på marken. Hon viftade med armar och ben. Du måste också! sade hon och skrattade. Jag gjorde likadant. Sedan låg vi där, snöflingorna kittlade mot ansiktet, marken under var fuktig och kall. Jag vet inte hur länge vi låg där och pratade men när vi reste oss upp var det mörkt i nästan alla fönster på hyreshusen som omgav parken. Jag borstade av mig snön. Jenny borstade av min rygg. När ses vi nästa gång? frågade jag. Jag tror du klarar dig nu, svarade hon. Sedan gick hon sin väg och allt som fanns kvar var spåren i snön.