Kronkraften. Eomer Azadafroz

Transkript

1 Eomer Azadafroz Kronkraften Han satt lugnt tillbakalutad i fåtöljen, med benen brett isär. Tankarna snurrade inte runt i hans huvud som de brukade, han kände sig avtrubbad. Inte en enda tanke på börsutvecklingen, på fördelaktiga placeringar eller på driften av sitt imperium. Själva lugnet var himmelskt och hans position föreföll honom gudomlig. Det kändes som om han flöt fram över en grön sommaräng, där solens varma strålar intensivt hettade över bröstet, vinden förde sina osynliga fingrar genom hans hår och de längsta grässtrånas lätta beröring utefter ryggen fick hela honom att rysa. Blodet rusade häftigt fram genom kroppen, andetagen var ojämna och anpassades efter graden av välmående. En mystisk kraft höll honom svävande över grönskan och en liknande kraft förde honom sakta framåt, och färdens sagolika känsla intensifierades under små och underbart förlösande spasmer. Den blekvita och feta huden skymdes delvis bakom lårens täta och svarta hårbeklädnad. Svetten trängde fram genom porerna och vätan tvinnade samman håret till kletiga, svarta stripor. Patrik stönade. Tina snyftade, ljudlöst. Hennes händer trevade skakande fram och åter över manslåren, sökande efter en plats att vila tryggt. Men varje punkt hon rörde var besudlad och smutsig, allt brände hennes händer likt glödande järn. Varje liten del av henne skrek vanvettigt, för att på något sätt få sig själv att genast stöta bort allt detta äckel. Hennes vidöppna läppar och påtvingat fulla mun fanns knappt längre, de var domnade och så gott som bortglömda. Tina lyckades på så sätt, i kombination med att förtvivlat sluta ögonen, hålla kräkreflexen tillbaka. Den vidriga smaken och den fräna mänskliga könslukten, fick dock hela hennes kropp att panikartat vilja stöta ifrån sig denna oönskade inkräktare. Men Tina lydde inte denna djuriska impuls att slå sig fri, hon lät istället den vidriga scenen fortgå, hon lät sig snyftande bindas i vanmaktens bojor. Patrik stönade plötsligt till, då hela hans kropp häftigt spändes i orgasmens kramper. Tina försvann i sin förödmjukelse, in i en värld där likgiltigheten var det enda som fanns. Det spelade ingen större roll om hon levde eller var död, det spelade verkligen ingen roll. Eftersom ingenting hon kände till var värre än just detta. Men nu var det trots allt över, eftersom Patrik satte en punkt för akten. Han rätade på sig i fåtöljen och log drygt mot Tina. Hennes torra blå ögon såg på honom med en oförstående blick. Patrik öppnade munnen och sade med en skrovligt torr stämma: Ja, men då ses vi i morgon också då, trots allt. Tina förstod att hon skulle gå, hon ställde sig sakta upp och vände ansiktet mot dörren ut från hennes chefs rum. Med långsamma steg gick Tina ut och in i det intilliggande rummet, där hon såg sin kaffekopp stå på skrivbordet. Hon plockade upp den i förbifarten, varefter hon gick raka vägen in på toaletten som låg till

2 vänster om hennes skrivbord och dörren in till VD Patrik Berghems kontor. Hon låste toalettdörren bakom sig. Hennes mjuka händer smekte kärleksfullt koppen, på vilken en bild syntes. Hennes rullstolsbundne man Tor-Björn, hennes tvillingsöner Adam och Arthur, båda tretton år gamla, och hennes femåriga dotter Katrine såg tillbaka på henne. Hade Tina svikit dem? Nej, det hade hon inte, de behövde pengarna. Blev hon utan jobb, vad skulle de då göra? Hennes ögon blev plötsligt blanka av tårar. Hon ville inte kräkas, hon ville inte fly, hon ville heller inte gråta. Men tårarna började ändå falla från hennes ögon där hon satt hopkrupen på toalettgolvet, med sin älskade familjs leende ansikten framför sig. Tina öppnade försiktigt ytterdörren och steg in. En varm väldoft mötte henne, en doft av mat, en doft av kärlek, en doft av hemma. Hon hörde det plingande ljuden från sina pojkars TV-spel från övervåningen, hon hörde TV:n stå på i vardagsrummet, hon hörde Katrines stämma ropa för att fråga sin far varför grodor alltid hoppar. Det tycker jag att du ska ringa och fråga dom på Bolibompa! svarade Tor-Björns maskulina stämma. Tina försökte inandas så mycket som möjligt av den ro som fanns i hennes underbara hem, innan hon lyckligt ropade: Jag är hemma! Hon hörde två rusande fötter komma mot henne och ett litet bylte insvept i en oproportionerligt stor filt slängde sig i hennes armar: Mamma, vet du vad pappa gjot? Vet du det, mamma? frågade Katrine med sin till bristningsgränsen uppspelta röst. Nej, det vet jag inte, Lillfia! Vad har pappa gjort? frågade Tina och pussade Katrine på pannan. Pappa har lagat fläskalett och potatisklyftoj och bejnäsås och tomat och gujka och lök och Pepsi och potatisklyftoj! svarade Katrine, i en ytterst tillfredställd ton. Tina satte sin nässpets mot sin dotters och viskade sedan: Mm, det ska bli jättegott! Hon släppte ner Katrine som genast sprang tillbaka till vardagsrummet, och Tina gick därefter in i köket där hennes man mötte henne med orden: Oj, en ängel! Äntligen är du här för att frälsa mig! Tina log ömt mot sin man, som uttröttat torkade svetten från pannan. Man såg tydligt att han slitit mycket ont för att tillaga familjens middag. Tina satte sig ner i Tor-Björns orörliga knä, kysste honom varefter hon viskade sensuellt i hans vänstra öra: Frälsa dig ska jag, på ett eller annat sätt. Tor-Björn tog ömt tag i hennes armar och sade, lugnt och sansat: Bara att du är här, trots att vi knappt har råd att leva, det är en tillräckligt stor del av himmelriket för mig. Tina lade sitt utmattade huvud mot sin mans kraftfulla bröst, där kände hon sig tryggare än någon annanstans på jorden, allt som hänt var glömt. Tina var mor, Tina var fru, Tina var hemma. I sin stillsamma vila hörde hon knappt Arthurs röst, då han otåligt ropade: Är det mat snart! Det ringde i Tinas telefon, det var Tor-Björn som ringde för att säga att han och barnen precis skulle sätta sig i farfars bil för att följa med honom till Falun, något som de länge planerat. Tor- Björn skickade runt telefonen till alla i familjen och Tina sade hej då till dem, en efter en. Efter 2

3 ytterligare några ord med sin man lade hon slutligen på för att återgå till sina sysslor på kontoret. Det ringde dock nästan direkt igen och en annan välkänd röst talade till henne: Skulle du vilja vara vänlig att komma in till mig ett tag? Tina hörde klicket då Patrik Berghem lade på luren. Hon såg sig om i rummet, som med ens kändes mycket kallare och ensammare. Patriks stön och känslan av hans vidrigt feta skinn mot hennes mjuka hud, fick Tina att åter sjunka in i det likgiltiga ingenmansland hon alltför väl kände till vid det här laget. Inkräktaren fick som vanligt det han ville, varefter han avfärdade Tina som något använt och förbrukat. Tina, sade Patrik föraktfullt och kastade något till henne, då hon uppgivet var på väg ut genom dörren. Ta dagens kvällstidning här, så slipper din man rulla till affärn och köpa den! Tina tog tidningen och såg på Patrik som nöjt log mot henne. Då Tina klev ut från byggnaden, blickade hon på tidningen som ännu vilade i hennes hand, på förstasidan stod det: Patrik Berghem, VD för Umatonicana Investment AB, utsågs i dag till Årets västmanlänning för sina insatser för länet. Berghem kommenterar själv sina goda gärningar som en självklar sak att göra för sina medmänniskor. Tina lät tidningen falla till marken, hon vacklade några sekunder innan vanvettet tog över henne och hon började springa längs de regnvåta och mörka trottoarerna i centrala Västerås. Hon tappade sina skor, hon slängde av sig kappan för att slippa dess tyngd över hennes axlar, hon lät tårarna göra regndropparna sällskap på sin väg ned mot den solida asfalten. Plötsligt svängde en reslig gestalt ut precis framför Tina, från en dörröppning i det hus hon precis befann sig utanför. Den stiliga mannen släppte sin portfölj och fångade likt en reflex den gråtande kvinnan, då hon nästan föll till marken vid kollisionen med honom. Tina trodde att främlingen genast skulle släppa henne för att plocka upp sin portfölj och sedan fortsätta gå. Men mannen höll beslutsamt kvar henne i sin famn, tills han slutligen frågade med en ungdomlig, men ändå djupt respektabel stämma: Varför gråter du? Tina svarade inte. Du måste vara alldeles nedkyld människa! Du skakar! Tina kände sig av någon konstig anledning trygg i främlingens famn, men hon öppnade ändå inte munnen. Följ med upp till min lägenhet, så du inte fryser ihjäl, kvinna! sade främlingen, i ett mjukt och omtänksamt tonläge. Tina tvekade inte, hon följde genast med mannen upp till översta våningen i det hus han tidigare kommit ut ur. De steg in i en fin lägenhet, möblerna stod hemtrevligt ordnade, inte i något strikt ordnat mönster, utan mer som när en bostad är bebodd och människor lever där. Mannen hämtade genast en handduk till Tina, vilken hon direkt svepte runt sig, då hon börjat känna kylan från sina våta kläder. Han höll fram handen och sade milt: Jörgen! Tina lyfte skälvande upp sin egen hand, slöt den runt Jörgens och svarade nästan ljudlöst: Tack Jörgen. Jag heter Tina. 3

4 Jörgen och Tina satt länge och talades vid i nattens stillhet. Det enda ljuset som fanns kom från tre vaxljus som Jörgen tänt på bordet framför den soffa de satt i. Tina orkade inte hålla allt inom sig längre, hon berättade allt för Jörgen, som troget lyssnade på hennes historia och livsöde. När hon var klar, såg Jörgen på henne med en outgrundlig min och sade sedan lugnt: Pengar är makt, tills den dagen kommer då man inser att man låtit sig misshandlas av någon som äger mer papper än en själv. Tina, du äger den verkliga makten. Du är rikare än herr Patrik Berghem någonsin kommer att bli. Någon måste bara göra om din rikedom till en gångbar valuta. Tina förstod inte riktigt vad Jörgen menade, men hon var ändå nöjd med att någon lyssnade på henne. Klockan var nära ett då Tina slutligen klev in i taxin, som Jörgen beställt och insisterat på att betala, varefter hon vinkade adjö till sin nyfunne vän, vars nummer hon skrivit ner på en liten papperslapp, vilken hon höll hårt i sin näve. Halv två klev hon in genom ytterdörren, in i sitt tomma och ljudlösa hem. Några lugna dagar gick, eftersom Patrik hade fullt upp med att närvara vid ceremonier och liknande tillställningar. Men en fredagsmorgon när Tina kom till sitt jobb, låg oväntat en lapp på hennes skrivbord, på vilken det stod: Konferenssalen klockan två! // Mvh Jörgen Tina blev mycket förvånad när hon såg lappen men samtidigt mycket glad, då hon mycket gärna ville träffa sin vän Jörgen igen. Klockan fem i två gick Tina ner till konferenssalen på första våningen, där hon förväntade sig att på tu man hand få träffa Jörgen. Förvåningen var mycket stor, när hon märkte att alla anställda inom Umatonicana Investment AB var där. På scenen stod Jörgen och vid hans sida stod Patrik Berghem. Jörgen mötte hennes blick, utan att röra en fena. Men att Tina kom in i lokalen var tydligen det tecken han väntat på, eftersom han nästan genast startade: Välkomna alla Umatonicanare! Mitt namn är Jörgen Kraft och jag är mycket glad över att få vara gästföreläsare här idag! Jag hade tänkt tala lite om er mycket duktiga och välvilliga VD, herr Patrik Berghem, som nyligen tilldelats det fina priset Årets västmanlänning! Tina såg hur stora delar av salen skruvade på sig ogillande, då Patriks namn och ordet välvillig nämndes i samma mening. Patrik hade köpt sig titeln Årets västmanlänning, det visste alla inom företaget och han var mycket föraktad för det. Patrik är ingen vanlig man. När jag talade med honom tidigare, sade han nämligen att han egentligen hatar att vara i centrum. Han är alltså väldigt nobel! fortsatte Jörgen, och salen kunde inte låta bli att le. Tina började nästan skratta vid åsynen av den mer och mer osäkra Patrik, som stod där framför alla fnissande människor. Jörgen fortsatte: För den nobelheten unnar vi honom alla självklart all lycka och njutning. Vi unnar honom allt han har förtjänat genom sitt stora hjärta! Tina hörde några flickor bland städarbetarna som hostade till, varefter de elakt log mot sin chef. Jörgen såg ut att omedvetet stoppa ner handen i fickan men drog genast upp den igen. Ett ensamt mynt föll ner till marken. Han viskade då till Patrik i en låg ton, men en ton som alla ändå kunde höra: Oj, jag tappade 4

5 växeln från bussen, Patrik, skulle du kunna plocka upp den åt mig? Du vet hur det är, med ryggen och så. Jörgen tog sig diskret på ett symboliskt sätt över ländryggen. Ytterst besvärad böjde sig Patrik ner mot marken och plockade upp enkronan som ensam låg där. Hans ansikte övergick i en röd ton då han såg hur alla i salen gjorde miner, förvridna av förtjusning. Tina såg hur Jörgen viskade några få ord i Patriks öra, varefter Patrik förödmjukad tog några steg tillbaka och blev högröd i ansiktet. Han såg sig jagat om på alla människor som plötsligt började gapskratta och med skadeglada blickar såg tillbaka på honom. Patrik gick raskt ner från scenen, bort från Jörgen, som iskallt betraktade VD:n röra sig som ett trängt djur. Patrik flydde ut genom dörren, förbi Tina som stod längst bak i salen. Hon älskade det hon såg, hon tyckte inte för ett ögonblick synd om herr Berghem. Jörgen höll sin arm runt Tina då de långsamt gick mot utgången. Tack, sade plötsligt Tina. Svaret dröjde några sekunder: Ropa inte hej, förrän du är helt över bäcken. Tina förstod vad Jörgen menade, det skulle trots allt komma en morgondag. Jag tycker att du ska åka hem och vila dig nu, Tina! sade Jörgen bestämt. Tina nickade instämmande och log mot den resliga mannen, som obesvärat gick vid hennes sida. De tog farväl och Tina åkte genast hem. När hon klev in genom dörren möttes hon inte av den värme hon var van vid, huset var fyllt av oro. Tina hörde plötsligt Katrines snyftanden från övervåningen, hon rusade skräckslagen upp. Snyftningarna blev tydligare och tydligare, de kom från toaletten. Tina såg Katrine och pojkarna sitta vid toalettdörren. Vad har hänt?! vrålade Tina skakande av ångest. Pappa kommer aldrig ut, han har varit där inne i flera timmar, viskade Adam, näst intill apatiskt. Tina rusade fram till dörren, drämde sina nävar hårt i den och skrek hysteriskt: Tor-Björn! Är du där? Svara! När hon inte fick något svar, sade hon: Adam, hämta yxan i förrådet! Arthur, ring ett ett två! Pojkarna rusade iväg. Tina lyfte upp den gråtande Katrine, placerade henne i soffan och bad henne hålla en kudde för sitt huvud. Adam kom efter bara några sekunder tillbaka med den stora yxan. Tina svingade den med djurisk kraft mot dörrens lås, träet splittrades i flisor, hugg efter hugg. Plötsligt slets dörren upp och Tina kunde ta sig in på toaletten. Väl inne såg hon Tor- Björn ligga till synes livlös på golvet, med ett brev i sin hand. Tina uppfattade i all hast endast orden: beviljad anställning och omedelbar verkan, då brevet inte heller var av någon större vikt, i situationens stora alvar. Läkaren kom ut från operationssalen, lade handen på Tinas axel, tänkte ett långt tag innan han slutligen förbryllat sade, med ett diskret leende på läpparna: Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Han höll kvar handen några sekunder, till synes djupt funderande, innan han lyfte den och vandrade iväg, bort genom den långa korridoren. Tina gick sakta in i den sal läkaren nyss lämnat, hon gick fram till sängen och såg in i sin mans livfulla ögon. Jag vet inte vad som hände. När 5

6 jag läste brevet, blev jag så lycklig att jag höll på att ramla ur rullstolen! sade Tor-Björn med en munter stämma. sedan svartnade det bara, helt plötsligt. Tina lade under tystnad handen på sin mans knä och satte sig ner i sängen utan att se sig riktigt för. Tor-Björn grymtade till av den smärta hennes kroppstyngd orsakade honom, då hon satte sig på hans ben. Telefonen ringde på Tinas skrivbord, hon lyfte luren och sade: Hallå, herr Berghem, vad kan jag stå till tjänst med? Patriks stämma svarade spydigt: Jag hoppas att du njutit av ledigheten! Det blev tyst några sekunder, sedan fortsatte han: Jag vill att du kommer in till mitt kontor ett tag! Tina lade på luren och gick fram till dörren, gick sedan tryggt in och stängde dörren bakom sig. Där inne satt Patrik i sin fåtölj, han höll på att knäppa upp gylfen på sina byxor. Du vet vad du ska göra, sade han lugnt. Tina såg på honom och svarade sedan: Nej. Patrik blev med ens irriterad och sade argt: Kom hit och gör ditt jobb! De som inte sköter sina sysslor har inget i mitt företag att göra, kära Tina, det förstår du väl? Han log plötsligt illvilligt. Nej, jag vill inte! svarade Tina bestämt. Sug kuk din jävla hora, annars åker du ut och din tattiga familj får bo på gatan! Det knackade resolut på dörren, Patrik hann knappt stänga gylfen, innan en jätte till man klev in. Mitt namn är Alexander Nordahl, polischef i Västmanlands län. Härmed anhåller jag dig, Patrik Berghem, på sannolika skäl misstänkt för sexuellt ofredande. Tina såg på när två uniformerade poliser ledde ut Patrik Berghem från Umatonicanas huvudkontor. En annan polis avlägsnade försiktigt den mikrofon hon bar på bröstet. Tina mötte modigt Patriks blick och han såg bedjande tillbaka på henne. Men han fann inget hopp om förlåtelse i Tinas ansikte, endast ett leende fanns på hennes läppar, en segrares leende. Tina kände plötsligt något i sin ficka, hon greppade tag om föremålet och plockade fram det. Det var den lilla lappen med Jörgens nummer på. Tanken slog henne direkt, vad hade Jörgen viskat i Patriks öra? Tina tog genast fram sin mobiltelefon, slog noggrant in numret och hon lyften den till sitt öra. En kvinnlig röst svarade omedelbart: En abonnent med detta nummer finns inte, var vänlig kontrollera numret. Tina blev förvånad, men hon lugnade sig genast då hon hörde en röst bakom sig, en röst hon väl kände igen. Du där, ängel, nu går vi hem! Tina log. Ja, nu går vi hem. Hon tog ett fast tag i Tor-Björns hand, såg honom djupt i de varma ögonen och sade åter: Nu går vi hem. Tillsammans med sin lätt stapplande make, gick Tina lycklig hemåt. Tor- Björn lät stolt handen löpa utefter sitt bröst, där en silverfärgad bricka hängde, med inskriptionen: Polismyndigheten Västmanland Tina såg glädjen i Tor-Björns blick och hon tänkte tacksamt på all den lycka som kommit till hennes familj. Någon hade hört hennes böner och besvarat dem, och Tina var denne någon evigt tacksam. 6