Hälsingegårdar. Läs och res studiecirkel, träff 5

Transkript

1 Hälsingegårdar Med inspiration från slott och herresäten skapade sig landskapets bönder egna palats, det ena mer påkostat än det andra. Resultatet blev rum som respekterats och bevarats ända till idag. Läs och res studiecirkel, träff 5

2 Folk har i alla tider förundrats över Hälsingar nas sätt att bygga sina hus 1636 skrev Uppsalaakademikern Petrus Nerbelius: De älska att uppföra stora präktiga byggnader, hvilket visar, att de ej låta sig leda af ett sniket sinne, utan äro benägna för sedernas hyfsning och förfining, ty en rik och ädel husfar kan ej annat än glädja sig öfver att få utöfva en frikostig gästfrihet. Linné skrev på sin Lapplandsresa genom Hälsingland 1732 Folket är humant, har täcka hus och inuti snygga och rena, bättre byggda an på annor ställe I läseboken för folkskolan, 1878, står Hvad som i Jerfsö, liksom i det öfriga Helsingland, genast väcker en främlings uppmärksamhet är det storartade och ståtliga i byggnader. Hälsingegården Västeräng är ett levande lantbruk. Vad är en Hälsingegård Det finns inte någon särskild byggnadstyp som kallas hälsingegård Man kan enkelt säga att det är bondgård, byggd i trä med bevarade kulturhistoriska värden. I många fall har gården ägts av samma släkt i generationer. Den fina kombinationen av funktion och skönhet är resultatet av en lång byggnadstradition, som nådde sin kulmen vid mitten av 1800-talet. Gårdarnas storlek och utseende växlar, men gemensamt förmedlar de en säker stilkänsla med sinne för proportioner, detaljer material och kvalitet. Till gården hörde också marker och många olika byggnader, ibland så många som ett 20-tal, som alla hade sin särskilda funktion för livet på gården, hus för människor, djur, redskap och mat. De hade också flera bostadshus för olika funktioner som exempelvis fest- eller sovstuga, sommarbostad mm. Byggnadernas utseende är ett resultat av starka lokala traditioner men ofta också med influenser från barock, rokoko och Karl-Johan stil. Bodland, hemfäbod eller åkerfäbod Bodlandet var en mindre kopia av hemgården, med både manbyggnad, fähus, stall och uthus en extra gård som de flesta gårdarna i norra Hälsingland hade fram till mitten av 1800-talet. Den liknade en större fäbod där gårdsfolket och djuren vistades under sommarhalvåret. Vid midsommartid flyttade kor och vallpigor vidare till fäbodvallen. Vid bodlandet skördades både hö och säd. Bodlandet var vanligtvis beläget i utkanten av den odlade bygden ofta på någon mils avstånd från byn. Under 1800-talet blev det vanligt att bodlandet blev permanent bebodda och omvandlades till fristående gårdar, till exempel vid arvskiften. Marken gav mat till folk och djur Närmast gården låg åkern, därefter svaljorden, som var en äng som plöjdes upp med bestämda intervaller, så kallad cirkulationsbruk, och nedaför låg inägoängen. Skogen var ändå den viktigaste marken. Där fanns de betes- och fodermarker som krävdes för att djuren skulle klara sig hela året. 2 Fäboden Markerna hemma i byn behövdes till säd och hö. Därför anlades fäbodvallar för bete i skogen. Fäboden bestod av ett antal små hus, där varje funktion hade sin byggnad. Där fanns bostuga, fähus, småfähus, kokhus, bod och lador. Flera gårdar brukade samsas på samma fäbodvall och hade alla sin egen uppsättning byggnader. Fäboden var kvinnornas arbetsplats. Här levde de ett fritt men ansvarstyngt liv. Förutom att ta hand om djuren och tillverka smör, ost och messmör av mjölken, så skulle de också göra olika hantverksarbeten. Fäbodlivet skapade sin egen kultur där man till exempel kommunicerade med varandra och sina djur med kulning, näverlurar och horn. Längs kusten var strandfäbodar vanligt dit familjer flyttade sommartid för fiske och boskapsskötsel.

3 Jon-Lars i Långhed, en av de ståtligaste gårdarna. Den stora hälsingegården I Hälsingland fanns ingen adel eller herremän utan bönderna hade själva makten på gården, i byn och i socken. De var självständiga bönder med stor hantverksskicklighet. Välståndet hämtades från jorden, skogen och boskapen. Det fanns inga storbönder med väldiga jordarealer utan välståndet kom från flera olika inkomstkällor, varav linproduktionen var en viktig del. Många blev affärsmän och drev handel, blev sk forbönder, och reste till marknader för försäljning av gårdens produkter. Hästen var viktig, både för forbonderesorna men också för möjligheten att odla upp större områden. Omkring 1850 kom en högkonjunktur i hela Sverige, som gjorde att man nu också kunde sälja avverkningsrätter, skog eller färdigt timmer. Ibland blev det konflikter med järnbruken som såg skogen som en resurs för framställning av träkol. Festsalen på Kristoffers i Järsvö Hus för fest Det byggdes stora festsalar eller särskilda herrstugor, eller stora festhus. En hälsingegård kunde ha upp till femton inredda rum. Bara ett par stycken användes till vardags. De smyckade husen och rummen användes vid bröllop, dop, begravningar, husförhör och andra betydelsfulla tillfällen. Här skulle de dyrbara målningarna, tapeterna, paradsängarna och praktskåpen blända gästerna. I dessa hus fanns ofta sängstugor, som var gästrum för de långväga besökarna. Till vardags... Mitt i allt detta överdåd fanns en strävsam vardag. Familjen trängde vintertid ihop sig i vardagsstugan. Där lagades maten och där åt och sov man. Dessa utrymmen har oftast förändrats och följt med sin tid till idag i standard och utformning. Pallars i Långhed med sina flygelbyggnader i herrgårdsstil. Tvåvåningshus blev vanligare. De helt kringbyggda fyrbyggda - gårdarna blev trebyggda och började likna herrgårdar med flyglar. Parstugorna byggdes ut både på bredden och höjden. Förstukvistar kostades på. Husen började rödfärgas och få kakelugnar. Syftet var inte att i första hand skapa större utrymmen utan åstadkomma ett ståtligare uttryck. Som gäst skulle man känna sig välkommen och bli imponerad. När bönderna får mer pengar tar också handeln fart på landsbygden. Det var ett ekonomiskt överskott, stort hantverkskunnande och en sedan lång tid stark timringstradition som ledde till att husen blev både stora och starkt utsmyckade. Laga skiftet förenklar När byns åkrar delades mellan gårdarna i allt mindre lotter blev det allt svårare att bruka. Tvisterna blev många och jordbruket ineffektivt påbörjades jorddelningsreformen laga skifte och gårdarnas ägolotter samlades till några få sammanhängande ytor. Vardagsstugan med den viktiga vedspisen som underlättade arbetet för kvinnorna och gav värme i rummet. Utanvidsfolket Alla var inte bönder utan många var egendomslösa. Deras stugor låg vid sidan av den odlade bygden. De var bland annat pigor, drängar, kvinnor som livnärde sig på att spinna och väva åt bönderna, timmermän, snickare, murare, skomakare, aktiva eller avskedade soldater. Många bondsöner och bonddöttrar hörde hit eftersom gården oftast ärv des av äldsta sonen och öv riga syskon fick lösas ut. Tjänstehjonstadgan sa att alla som inte var ägare till en egen gård skulle ta årstjänst hos en bonde. Det kunde man slippa genom att istället få sin utkomst genom linhanteringen. 3

4 Samarbete mellan bönder och torpare En småbrukare som inte hade någon häst skulle i alla fall ha plöjt och harvat i jorden. I Rengsjö berättas om ett samarbete. En bonde kom dit med hästarna och plöjde. Sedan arbetade torparen åt bonden i stället.det här var en nödvändig sed för att torparen och småbrukaren skulle kunna bedriva jordbruk. Det fanns en viss räkning att gå efter. Ett karldagsverke = 2 kvinnfolksdagverke, ett hästdagsverke = 2 karldagsverke. Om en bonde plöjde med två hästar hos en torpare en dag, då fick torpar n betala för varje häst två dagsverken och ett för bonden som plöjde. Det blev fem dagsverken att ersätta bonden med. Var det en kvinna fick hon arbeta i tio dagar. Del av bonaderna som hittades i Alfta. Förstukvist från Voxnadalen Förstukvisten gårdens smycke Som ett litet smycket står den där, förstukvisten, och hälsar besökaren välkommen, vackert formad och ofta målade i fantastiska färger. Varje bygd har sin lokala tradition, när det gäller utseende och stil. Man kan nästan se på förstukvisten var man är i landskapet. I Bjuråker finns de mest ålderdomliga, i Voxnadalen de största, längs kusten är det ett sadeltak över dörren och i Forsa inget alls, där finns istället vackert snidade dörrar och omfattningar. Ofta anlitades snickare och mycket arbete lades ner på detaljer. Inspiration kunde de bland annat få från kyrkornas inredning, exempelvis predikstolen. Gemensamt för dem alla är den starka lokala traditionen och hantverksskickligheten. Väggmåleri med gamla anor Hur man prydde sina hus i Hälsingland under medeltiden vet vi inte mycket om, men arkivmaterial visar att målade och vävda bonader användes i hela Norden hittades ett stort antal målningar på väv från talen i en trossbotten i Alfta. Det sk Alftafyndet gjorde stor sensation och har bidragit till intresset för den hälsingska folkkonsten. En av bonaderna berättar om bibelns Ester. Målningen är odaterad, men Ester och hennes följe har alla målats i sådana kläder som var högsta mode vid det svenska hovet på 1500-talets slut, med puffärmar och pluderhosor. Eftersom må larna var noga med sina detaljer kan målningen dateras till den tiden. Hur alla dessa målningar hamnat i golvet på en gård i Alfta vet man inte. Idag kan man se dem på Hälsinglands Museum. Vilka målade I hälsingegårdarna finns måleri av akademiskt utbildade målare, av dem som lärt sig yrket hos målarmästare och de som är självlärda. Ofta är målarna soldater eller deras söner. Särskilt i södra Hälsingland har dalmålare under 1800-talet varit verksamma och vandrat från gård till gård och erbjudit sina tjänster. Deras hustrur och barn har ibland deltagit i arbetet Hur målade man de olika rummen I de förnämsta rummen målades ofta olika motivmålningar, religiösa motiv, stora landskapsbilder, stadsmiljöer och vackra blomsterdekorationer på väggarn a. I förstugan och vardagsstugan var marmoring eller stänkmål- 4 Måleri i salen på Renshammar i Bollnäs av Olof Hofrén

5 ning vanligt. Genom måleriet ville man förmedla en känsla av marmor eller exklusiv stenvägg. Schablonmåleri blev allt vanligare under 1800-talet och kombinerades ofta med annat måleri, tryckta tapeter och bårder, ofta i samma rum. Tapeter fanns redan i slutet av 1700-talet men blev allt vanligare under sista hälften av 1800-talet. Med tydlig medvetenhet köptes dyra handmålade eller tryckta tapeter ibland ända från Frankrike och alltid i tidens stil. De imponerande rummen visade allt det vackra man hade råd med, men visade även på känslan för både mode och flärd. Nu hände det att man ibland tapetserade över målade rum med det nya modet. Marmorering i farstun i Pallars tals måleri Salen på Mårtesgården i Edsbyn, målad av Jonas Hertman. Måleri Delsbo Forngård av Snickarmålar n Folkkonstnärerna under den här tiden hämtade ofta en stor del av sina motiv från bibeln. För samtiden var det här en väl förtrogen värld. Sin bibelkunskap hade man förvärvat genom flitiga kyrkobesök och krävande husförhör. Några exempel är Gustaf Reuter, korpral i Delsbo kompani och målare. Han skildrade gärna Jesu födelse och de tre vise männens tillbedjan till den nyfödde. Både hans son Carl och dennes svåger Erik kallad Snickar-målarn målade i många hus kring Delsbotrakten. Gustaf Reuter blev en stilbildare av den sk Delsbo- eller Reuter skolan. Om Snickarmålar n, Erik Ersson ( ) berättas det att Erik drogs inför tinget för sitt måleri: eftersom han hade tid att måla i stugorna ansåg överheten att han inte var fullt sysselsatt hemma på faderns gård och alltså lösdrivare. Som sådan kunde han tvingas bli soldat. Nu avvärjdes detta, men att måla var inte ansett som en sysselsättning. Under 1700-talet senare hälft verkade en grupp konstnärer med stark anknytning till den borgerliga stilkonsten i städerna. Dess främsta företrädare var målaren Paul Hallberg ( ). Han var en utbildad kyrkomålare och rumsdekoratör och flitigt anlitad i kyrkor långt utanför landskapet. Hans målningar finns bl a i Gnarps och Idenors kyrka. Jonas Hertman ( ) verkade i södra Hälsingland. Hans motiv var oftast bibliska exempelvis Jesu dop i Jordan och himmelsfärden. Även ålderstrappa n och takmålningar med exotiska fåglar kan förknippas med en kristen sym bolik. Traditionen sä ger att hustrun var med på målarfärderna. Även hon var målare och har troligen hjälpt sin man. När tapeterna blev mode så dekorerades salen med de vackaraste man hade. Här från Bommars där man kompletterat den tryckta tapeten med en schablonmålad bård för att täcka skarvarna mellan våderna. En kreativ lösning som ger rummet ett spännande utseende. 5

6 Vackert schablonmåleri och ornament av Jonas Wallström på Gästgivars tals måleri Människorna på landsbygden hörde via resande och i böcker om världen utanför byn och intresserade sig för andra platser. Målarna valde gärna romantiska landskapsbilder eller olika stadsmiljöer, ofta hämtade ur böcker. Det var nu kring 1830 som schablonmåleriet fick sitt stora genombrott. Dalmålarna kom under 1800-talet att dominera med sina granna färger och livliga figurer bland höga hus och svajiga träd. De uppfann kurbitsen, då de omvandlade den buckliga barockurna ur vilken hälsingemålarna långt tidigare låtit frodiga blad, blommor och fruktformer välla ut över sina herrstuguväggar. När tillgången på papper blev bättre kunde de måla sina bilder hemma, rulla ihop dem och vandra iväg och sälja dem i hälsingegårdarna. De allra flesta dalmålarna som gav sig ut på arbetsvandringar vandrade över till det rika och av gammalt bildglada Hälsingland. En av dem var Björ Anders Hansson ( ) Vanligast är hans vackra kurbits med blomsterurnor och blomstergirlander, men hans sätt att måla städer är något utöver det vanliga. Andra som märks särskilt är Knutes-pojkarna, söner och sonsöner till Knutes Olof ErsSon ( ) från Rättvik. Deras målningar, ofta mycket vackra och ljusa schablonmålningar, finns spridda från Västmanland till Härjedalen, men flest i Hälsingland. Några av Knutespöjkan flyttade också hit. När folk nere på bygden började köpa fabrikstapeter i sta n fick man så småningom övergå till att måla rullgardiner, ett slut som han delade med andra dalmålare. Det finns också hälsingar som lämnat efter sig underbara verk. Anders Ädel hade ett karaktäristisk blomstermåleri - en ljust och lätt dekorationsstil. Anders Ädel, ( ), Han var från Ljusdal, hade en fattig uppväxt, jobbade som dräng och blev soldat. Anders hade ett karakteristiskt blomstermåleri. Det var en ljus och lätt dekorationsstil som kommit att kallas ädelmåleri. Hans elegant särpräglade blommor och girlanger hittar vi idag, förutom på härligt friska väggar, även på bunkar och slädar, skåp och seldon, Exempelvis på världsarvsgården Kristoffers. Jonas Wallström ( ) var en mycket skicklig målare från Vallsta. Gick i bl a i målarlära i Hudiksvall och hos hovmålare och tapetmakare Torsselius i Stockholm. Han gjorde åtskilliga interiörer och inspirerade andra. Valde gärna romantiska landskapsmotiv och var en mycket skicklig på schablonmåleri och på ornamentsdetaljer i Karl-Johan stil. Målade bland annat på världsarvsgården Gästgivars. Olof Hofrén ( ) utbildade sig vid konstakademien i Stockholm och arbetade till stor del med kyrkointeriörer. Som rumsdekoratör målade han främst landskap. Har målat salen på Renshammar i Bollnäs. Blåmålaren är en okänd målare som verkade i Alftatrakten under mitten och senare delen av 1800-talet. Den blå, och då mycket dyrbara ultramarina färgen, har använts flitigt, därav namnet blåmålaren. Hans målningar består av äkta färgglädje och naivitet och består mestadels av en rad fantasifulla stadsbilder. Finns bland annat på världsarvsgården Pallars i Långhed. Salen i Regnesll i Västerby, schabloner av Knutes-pojkarna,

7 Blåmålaren använde flitigt den dyrbara ultramarinblå färgen. Fester och kalas på gårdarna Inte ens uppsluppna skördefester eller julkalas var fina nog att firas i festrummen. Men när det var dags för en riktig familjehögtid som bröllop och begravning då sparades inget. Den absolut största festen var bröllopet. Då skulle status och ställning visas upp för att befästas inför framtiden. Arbetskraft lejdes in för att snickra och måla, dekorera, baka och putsa flera månader i förväg. Bröllopet varade i flera dagar, oftast med hundratals gäster. Det finns protokoll från tinget på Renshammar 1773, där man försökte förbjuda bröllop i fler än tre dagar. Bruden i sin svarta klänning, skira pärlor, sidenschalar, pappersblommor och glänsande silver och guld stod i centrum. Mängder av mat serverades alla festdagar igenom. Brudparet, vars plats var vid de vackraste väggmålningarna, var i allas blickfång. Gästernas placerade i rangordning. Senare släppte man på det formella och det var fritt fram för alla att komma in och fira. Bröllopsgästerna sov över och nu kom alla rum och även grannarnas till användning. Traditioner som följt med tiden till idag Musiken, dansen och även mattraditioenerna lever fortfarande i Hälsingland. Förutom den traditionella folkmusiken så inspireras ungdomarna till nya dans - och musikupplevelser. På många ställen serveras traditionella rätter som hälsingeostkaka, kolbullar och pärgröt med fläsk. Världsarvet Hälsingegårdar Det finns närmare tusen hälsingegårdar. Alla unika, vackra och historiskt intressanta,. Sju av hälsingegårdarna är inskriv na på Unescos världsarvslista unde r namnet Decorated Farmhouses of Hälsingland, utvalda att representera alla Hälsingegårdar. Utnämningen fokuserar på det som verkligen är enastående och världsunikt med gårdarna. Alla världsarvsgårdarna är bevarade från 1800-talet då byggnadskonsten i Hälsingland nådde sin höjdpunkt. Vad gör då Hälsingegårdarna så unika att de är ett Världsarv? Bönderna i Hälsingland var självägande och bestämde själva över sina inkomster, sina liv och sitt byggande. Och som de bygg de! Det skulle vara stort och ståtligt. Det finns en anledning till att de har kallats för Träslott. Men det räckte inte bara med att bygga stort. De byggde dessutom fler och större rum för fest än bönder i någon annanstans i världen. Dessa fantastiska rum för fest, som manifesterade li vets alla skeenden från vaggan till graven, smyckades med unika målerier. Idag finns fler dekorerade interiörer i boendemiljö bevara de i Hälsingland jämfört med resten av världen. Det är därför Hälsingegårdarna är ett världsarv. Bröllop i Hälsingland 7

8 Den stora utvandringen till Amerika WIlhelm Moberg: - Med sin stora självkänsla och viljekraft och sin suggestiva attraktion som förkunnare hade Erik Janson åstadkommit vår emigranthistorias största och märkligaste grupputvandring Folkrörelser växer fram Under talen startades tidningar, möten genomfördes där propaganda för nykterhet och nya religiösa tankar spreds. Folk samlades till andakter även i hemmen såsom konventikelplakatet påbjöd, ofta till större grupper än bara gårdens folk. Detta tolererades i regel även om det inte var tillåtet. Till ett sådant andaktsmöte i Söderala kom 1843 bonden Erik Janson från Torstuna i Uppland, officiellt för att sälja vetemjöl, men i praktiken för att utröna hur folk i Hälsingland levde med bibeln, kyrkan och tron på Gud. Det blev inledningen till en sekt, Erik-Jansarna, som framför allt kom att beröra socknarna Alfta, Delsbo, Forsa, Söderala och Voxna. Erik-Jansarna Erik Jansson gick till angrepp mot kyrkans tro. Då han misslyckades med att vinna läsarprästerna till sin lära bekämpade han dem istället. Han fördömde alla präster som satans argaste skaffare och djävulens redskap. Han bannlyste alla böcker, postillor, andaktsböcker av Luther mfl som avgudar fulla av falska läror. Erik Jansson var en duktig talare, hans starka blick och hypnotiskt suggestiva förkunnelse om syndfrihet lockade människorna. Framförallt verkar Erik Jansson haft en stark dragningskraft på kvinnor. Hans predikningar varade ofta 5-6 timmar, på nätterna reste han och på dagarna predikade han. Med tiden utvecklade han en stark självkänsla, en tro på den egna ofelbarheten och stegvis avlägsnade han sig från den lutherska läran. Han menade bland annat att genom tron blir man fri från alla syndiga böjelser. Den som syndade var ett djävulens barn men den troende blev omedelbart helgad till syndfrihet. Han fick alltfler anhängare. När de nekades nattvarden, därför att de som syndfria vägrade deltaga i högmässans syndabekännelse, höll de egna möten under gudstjänsttid. Bokbål Erik-Jansarnas ordnade under 1844 bokbål i Alfta, Söderala och Forsa. Då brändes religiös litteratur som Luthers katekes och Arnds läror. Det enda som sparades var Bibeln och Erik Janssons egna skrifter. Minnessten över bokbålet i Tranberg i Alfta. 8 Emigrantmuseet berättar om familjen på väg till Amerika, En storm av ovilja mot Erik Janson bröt ut i hela landet och utförliga skildringar gick att läsa i många tidningar. Han greps flera gånger, släpptes och fortsatte, trots varningar och starka protester, sitt predikande. Erik-Jansarnas smädelser mot prästerskapet och lutherdomen besvarades med provokativa upplopp från folkhopar mot deras hem och möten. 1845, när han var på väg till Gävle i en fångtransport, blev han kuppartat befriad. Nu höll han sig gömd, men klädd som kvinna fortsatte han sina predikningar. Räddningen, förkunnade han, fanns i emigrationen från Sverige detta djävla näste till Amerika vars religiösa frihet prisats i böcker, tidningar och Amerika-brev. Efter en dramatisk flykt till Norge reste han, tillsammans med sina anhängare vidare till Amerika Vilka var det som utvandrade Under 1846 utvandrade bara ifrån Alfta 382 persone r, vilket utgjorde cirka 10% av socknens befolkning. Totalt utvandrade ca 1500 personer under åren Det var människor ur alla samhällsklasser och många familjer splittrades. I vissa fall åkte hustrun och lämnade mannen, morföräldrar såg sina barn åka och en del syskon kunde bli lämnade kvar hemma. Det var tragiskt och svårt både för dem som reste och de som valde att stanna hemma. De som reste var ur alla samhällsklasser, både rika bönder, pigor, drängar och andra egendomslösa. Viktigt var att det fanns många duktiga hantverkare med såsom tunnbindare, smeder, och svarvare som skulle kunna bygga upp kolonin i Amerika. Men värdet av en god kvinna, piga eller dräng som snabbt skulle arbeta av sin skuld framhölls särskilt. Hur bekostades resan Alla skulle sälja sina ägodelar och lämna försäljnings summan till den gemensamma kassan, som skulle uppfylla allas behov, men blind lydnad skulle vara allas plikt. Resan Totalt tio skepp med cirka 850 Ersk-Jansare från Gävle, Stockholm och Oslo for år 1846 iväg. till Amerika. Båtarna var små och byggda för att frakta järn och inte folk. Man hade ställt iordning rader med halmbritsar där passagerarna fick tränga ihop sig. Maten var ensidig och många drabbades av skörbjug g. Resan blev verkligt tuff och många barn och gamla dog. Några som inte kom fram alls var de 65 personer som gått ombord på skonaren Betty Cathrine i Söderhamn. Båten förliste och gick under med man och allt.

9 Resan tog cirka tre månader. Oturligt nog så anlände de till New York när Hudsonfloden var oframkomlig pga is. De fick nu, under usla förhållanden, vänta till våren då de kunde färdas vidare längs floden för att så småningom komma till sin nya boplats. Bishop Hill, uppkallad efter Janssons födelseort Biskopskulla i Uppland. Fler båtar följde efter de kommande åren. Livet i Bishop Hill Platsen de valt var mycket bra. Här fanns träd, och bra mark för att odla. Den första tiden bodde invandrarna i jordkulor. Man byggde kvarnar, garverier, verkstäder, bostäder och lade ner massor av arbeta på att komma igång. Trots detta var det tufft, människorna var i dålig kondition efter resan och tillsammans med fukt, sjukdomar och dåligt med föda var det många som dog. Enda bilden som finns med Erik Jansson, här stående i båten. Målad av Olof Krans. Livet var strängt, Erik Jansson bestämde allt, från vilka som fick gifta sig, vilka tid man skulle gå upp, när man skulle be, arbeta osv. Alla gillade inte hans diktatoriska sätt och ville lämna kolonin. Bishop Hill blev ett imponerande samhälle. Bostäder, verkstäder, kyrka, sjukhus, skolor, park, frukträdsodling mm bidrog till att samhället utvecklades. Kanske var det hälsingetraditionen som fick svenskarna i Bishop Hill att bygga så storslaget. Men de bröt med svenska stilideal och anpassade sig snabbt till det nya landets smak. Kolonin drabbades av flera olyckor under Jansson tid, bl a en koleraepidemi och han fick aldrig uppleva kolonins egentliga storhetstid, då han 1850 blev mördad av en före detta anhängare. Kyrkan i Bishop Hill, uppförd Erik Janssons ligger beg ravd här. Hans stränga påbud medförde bittra rättstvister där Erik vägrade avfällingar att medföra egendom eller få ersättning för utfört arbete. Detta ledde till att äktenskap splittrades och han mördades av en förorättad make Joris-Pelle - som blev Karl-Oskar Joris-Pelle som växte upp på Finngården Joris i Hassela är kanske mest känd som föregångaren till Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs bok utvandrarna. Det var de rosenfärgade Amerikabreven från trosfränder i Bisho p Hill, där Amerika lyftes fram som det förlovade landet, som smittade av sig på Joris-Pelle. År 1850 ledde han en grupp bestående av 109 svenskar som utvandrade. En av dem var den 17-årige Erik Norelius.Han följde med och skrev dagbok, där han berättade utförligt om hela resan, sökandet efter lämplig bosättning och åren som följde där i Minnesota. Det är ur dessa dagböcker som många anser att Wilhelm Moberg hämtat ramberättelsen för sitt emigrantepos. Eftersom Moberg var smålänning förlade han, med författarens frihet, hela berättelsen från Småland. Karl-Oskar och Kristina står staty i Karlshamn. 9

10 Trevliga besöksmål med inspiration från Hälsingegårdarna 50-tal öppna gårdar Under sommrtid är många gårdar öpp na för besök. Besök eller och se vilka som är öppna. Du kan också kontakta turistbyråerna för information. Besökscentrum för världsarvet Hälsingegårdar Här får du veta mer om kulturarvet, vilka gårdar som är öppna. Utställ ningar, informationsmaterial mm. Besök eller kontakta Bollnäs, Träslottet i Arbrå Telefon: E-post: besokscentrum@bollnas.se öppet: sommartid Ljusdal, Stenegård i Järvsö Telefon: E-post: besokscentrum@ljusdal.se öppet året runt. Ovanåker Hälsingegård Ol-Anders, Alfta Telefon: E-post: tourism@ovanaker.se Söderhamn Hälsingegård Erik-Anders, Söderala Telefon: E-post: info@erik-anders.se öppet året runt Världsarvet Hälsingegårdar Sju gårdar är utvalda att representer a ett unikt kulturarv i världen. Alla världs arvsgårdarna är bevarade från 1800-talet då byggnadskonsten i Hälsingland nådde sin höjdpunkt. Gästgivars i Vallsta, Arbrå Kristofers i Stene, Järvsö Jon-Lars i Långhed, Alfta Bortom Åa i Fågelsjö, Loos Bommars i Letsbo, Ljusdal Erik-Anders i Asta, Söderala Pallars i Långhed, Alfta Mittjasvallen, Edsbyn Mittjasvallen är en fäbodvall som funnits i släketn sedan 1700-talet. sommartid finns kor, får lamm och höns som här och ett fäbodcafé. Emigrantmuseet, Alfta Emigrantmuseet levandegör bygdens unika utvandrarhistoria. Ett centrum för släkt-och emigrantforskning från länet. Hälsingegården Ol-Anders, besöks centrum världsarvet Hälsingegårdar. Frågor att diskutera kring: Svedbovallen, Järvsö Gammalt fäboställe med anor från 1600-talet. Levande fäbod med djur sommartid. www. svedbovallen.se Bo på Hälsingegård Ett 20-tal gårdar har öppet för dig som vill bo på en Hälsingegård. Det är bekvämt boende i unika rum från olika tidsepoker, i originalmiljö eller varsamt restaurerade med genuin känsla. Du hittar dem på Folkmusik och dans Sommartid sjuder det av folkmusik på spelmansstämmor, i kyrkor och från scener. Delsbostämman och Bjuråkerstämman för att nämna några. Fakta på / evenemang 1. Diskutera hur 1700-talets måleri skiljer sig från 1800-talets måleri i Hälsingegårdarna. 2. Det finns många förklaringar till varför de byggde så stora gårdar. Vad tror du var en av de största anledningarna? 3. Tror du att många av dem som följde med Erik Jansson på resan över till Amerika ångrade sig sedan? 10

11 Läs mer Var något extra intressant som du vill läsa lite mer om? Här är några tips på böcker som kan vara intressanta. Bibiloteken i Hälsingland har många böcker om landskapet som du kan låna via fjärrlån. Det finns mycket material om hälsingegårdarna, måleriet och kulturhistorien i och omkring gårdarna. Här följer några exempel på intressant litteratur. Hälsingemålningar Ingmar Svensson Hilding Mickelsson, 125 sid 1968 Husbibeln Maj-Britt Andersson, Nina Ericson, 2004 Hälsingerunor 1996 Bild på bondevägg, 206 sid Fäbodlivets vardag Roger Persson, 2007, 142 sid Allmogemålaren Anders Ädel Maj-Britt Andersson, 2000 Besök Gävleborgs fäbodar, karta Länsstyrelsen Gävleborg Förstukvistar i Hälsingland Hilding Mickelsson, 278 sid 7 Världsarvsgårdar Mimmi Göllas, Lars Lööv, Stephanie C Kristofers 2012, 157 sid Bishop Hill, svensk koloni på prärien Olov Isaksson, Sören Hallgren Hilding Mickelsson, 181 sid, 1969 Bishop Hill, Film om utvandringen i Alfta ca 25 min, beställs hos Ovanåkers Turistbyrå tel (75,-) 11

12 Hälsingland Hedsjö Ramsjö Hassela Årskogen Fågelsjö Tandsjöborg Los Kårböle Hennan Lassekrog Ljusdal Tallåsen Ljusdal Färila Järvsö Strömbacka Moviken Friggesund Gnarp Gränsfors Gran Bergsjö Jättendal Mellanfjärden Harmånger Stocka Strömsbruk Ilsbo Delsbo Näsviken Hög Rogsta Hudiksvall Forsa Nordanstig Hamra Iggesund Undersvik Hudiksvall Enånger Vallsta Arbrå Långvinds bruk Voxna Växbo Edsbyn Ovanåker Rengsjö Alfta Bollnäs Ovanåker Segersta Annefors Kilafors Bollnäs Trönö Norrala Söderhamn Flor Marma Sandarne Bergvik Söderala Hällgrund Ljusne Vallvik Skog Storjungfrun Söderhamn 0 12, Km Copyrigt cx-kommunerna i Gävleborgs län. Kopiering, digitalisering eller avritning av kartbilden är inte tillåtet. Datum: Kontakt: ABF Västra Hälsingland Nygatan 8, Bollnäs tel nr: info.vastra-halsingland@abf.se Faktagranskare: Länsmuseet Gävleborg, Hälsinglands Museum Foto: Ljusdalsbygdens Museum, Hälsinglands Museum, Länsmuseet Gävleborg, Emigrantmuseet Alfta, Edsbyns Museum, 12Jakob Dahlström, Lars Lööw, Anneli Wiklund, Lars Nylander, Rolf Åkerlund m fl