Guts and Glory. Festskrift till Eva Lundgren. Redaktörer Åsa Eldén och Jenny Westerstrand

Transkript

1 Guts and Glory Festskrift till Eva Lundgren Redaktörer Åsa Eldén och Jenny Westerstrand

2 Omslagsbild: Erick Arango Marcano ISBN

3 Innehåll GRATTIS EVA!...5 SEMINARIUM...9 Höga klackar och foträt forskning: kvinnliga forskares position vid universitetet...10 Av Birgitta Meurling Vold i et flerkulturelt perspektiv: mellemøstlige kvinder fortaeller...35 Av Britta Mogensen We have always walked around naked together with the coach : sport milieu and women athletes experiences of sexual harassment...54 Av Kari Fasting och Celia H Brackenridge Masculinity...73 Av Tanja Joelsson The good, the bad and the ugly: endring av mannsrollen, fedrerettigheter og likestilling...86 Av Margunn Bjørnholt Jag är bara tjänsteman neutral och könlös : om motståndet mot genusperspektiv och risken för genusbias i medicinen Av Gunilla Risberg Utagerende go gutter og irriterende, forsiktige jenter Av Solveig Østrem POSTSEMINARIUM Frisørdynastier Av Bo Wagner Sørensen Ur sångskatten I Akademiska flickor Är du rimlig lilla feminist? Av Åsa Eldén

4 Ur sångskatten II Balladen om Slagen dam Till redaktionen för Genusvetenskaplig tidskrift Av Jenny Westerstrand Ur sångskatten III Studentikosa klassiker Venus Boyz kjønns-queering i praksis?: om overskridelser og normative identiteter Av Marianne C. Brantsæter Ur sångskatten IV Guts and Glory! Jag blev inte feminist för att bli populär Av Espen Lundgren Sørli OM FÖRFATTARNA...201

5 GRATTIS EVA! Guts and Glory! Professor Lundgren fyller 60 år och det vill vi fira med den här skriften. Guts and Glory! är den devis som vi, som i snart tio år bedrivit feministisk forskning i den av Eva vetenskapligt ledda miljön, har arbetat under. Och under åren som fristående enhet, Avdelningen för samhällsvetenskaplig genusforskning, har det blivit mycket av dessa ting. Glory! har vi känt omsvävar verksamheten att få forska, och att göra det i Evas miljö. Att tänka fritt, stort och olydigt! Guts! har vi behövt, och fått från Eva, under de våldsamma angrepp feministisk forskning utsatts för under de senaste åren och som hon har stått pall för på ett sätt som skapar den djupaste respekt. Och som visar på kraften i att som Eva söka vetenskapen för dess egen skull. Inte för att vinna en ombytlig opinions gillande. Det har gått 10 år sedan förra festskriften till Eva författades, Könssorter(ingar). Det har varit tio händelserika år, för att uttrycka oss milt. Feministisk forskning har de senaste 20 åren gått från att vara efterfrågad, teorisprängd och ett växande forskningsfält till att bli institutionaliserad som genusforskning, breddad, motarbetad och kanske även en smula trött. De senaste tre, fyra åren har Sverige sett en veritabel härdsmälta kring feministisk våldsforskning, regisserad av media och uppbackad av såväl arga manliga professorer som ilsket folk i stugorna också det oftast män. Och i skalvets epicentrum, Eva Lundgren. Evas vetenskapliga bidrag präglas av en tematisk bredd och ett teoretiskt djup. Den spänner från religionsvetenskap med studier om erotiserad makt inom prästers yrkesutövning till teoriutveckling om kropp, kön och identitetsskapande processer. Hon har också gjort sig känd för sina banbrytande studier om mäns våld mot kvinnor. Dels i form av kvalitativ forskning där hennes analytiska modell normaliseringsprocessen har förändrat synen på våldsutsatta kvinnor 5

6 och lett fram till viktig lagstiftning på det straffrättsliga området, och dels genom den kvantitativa studien Slagen dam, en studie som både hämtat och givit viktiga impulser från och till det europeiska våldsforskningsfältet. Hennes teorier och tolkningsperspektiv har vidare påverkat delar av dagens debatt om exempelvis våldtäkt, hedersrelaterat våld och ungdomar och heterosexualitet, inte minst genom den forskning som producerats med inspiration av hennes teoretiska arbeten. Och Evas betydelse för Kvinnojourernas viktiga arbete med att stötta och hjälpa våldsutsatta kvinnor kan inte underskattas. Eva har också handlett doktorander från disciplinerna teologi, etnologi, sociologi och juridik och till dags dato fört 13 doktorander i hamn, och hon har vunnit ryktbarhet för att bygga upp seminarier av högsta vetenskapliga klass. I den här skriften möter ni (främst) personer från ett av de forskningsnätverk som Eva har lett: Det nordiska våldsforskningsnätverket Glappet, finansierat av Nordiska ministerrådets forskningssektion. Efter att Eva kom hem från sitt år som gästprofessor vid New York University 1997 har hon trappat ner sitt resande kanske för att professorn reste hem sju gånger över Atlanten för att handleda. Men också för att med kraft ägna sig åt att bygga upp vår avdelning och syssla med det som betyder mest för henne: Forskningen. Många föreläsningar världen över har det ändå blivit, hos allt från Chinese Law Society och deras knivskarpt drillade och kapprätt sittande jurister, till Sorbonnes mer löst hållna akademikeress. Hon har också framträtt på litteraturfestivaler, hållit utbildningar för yrkesgrupper som möter våld, talat för Amnesty, hon sitter i Radio Uplands nyhetspanel, har haft sakkunniguppdrag i domstolar och i politiska utredningar. Ingen arena är främmande för Eva och ingen arbetsbelastning för hög. I Evas skola lär man sig att anstränga sig, och att anstränga sig lite till, för att sedan gå och skriva om igen. Sen är det galej! För det är viktigt för Eva att det ska finnas liv och glädje i det krävande arbetet. Därför har det under åren också blivit mycket glam och glory. Middagar i den feministiska kristallsalen, sånger om patriarkatets nedgång och fall, balladen om Slagen dam, uppvaktningar av allt från vicerektorer och disputerande doktorander till firande generaldirektörer. Evas akademiska entourage har låtit höra om sig där det dragit fram. 6

7 Och det har pressats hårt från tjejen från Norge med konungens medalj för högsta betyg i grundfag och med sin stora vetenskapsteoretiska och empiriska bredd. Kanske har norskan från det bibelsprängda Vestlandet, med sin eldfängde far för vilken endast det bästa var gott nog, haft svårt att förstå den svenska medelmåttan och kompromissviljan? Förmildrande omständigheter, bakgrundsförklaringar och välmenande försök har inte imponerat på Lundgren särskilt många gånger. Därtill har Eva Lundgren ett annat provocerande drag: Hon arbetar helst i kollektiv, med ett gemensamt mål för ögonen men med hierarkier inom gruppen när detta behövs. Det är alltid en svår balansakt, att pendla mellan att vara jämlikar och att inta olika positioner i en hierarki. Kanske är det extra känsligt i Sverige, där differentiering är tabu och tanken på att arbeta sig upp, att ta sig fram till en tätplats på eget arbete och på nedlagd tid, framstår som en förlegad, ja farlig tanke från en forntids äppelknyckarfilmer? Och kanske är det extra provocerande om den högsta akademiska positionen innehas av en kvinna? Liksom om det sker i ett feministiskt sammanhang där flata strukturer hyllas av många? Att arbeta kollektivistiskt i en miljö så till den grad individualistisk som den akademiska är vidare sprängstoff. Och saknar förlagor. Mycket riktigt har vi under åren med Eva sysslat mycket med att inför universitetet hävda vår uppfattning om hur ansvar bör fördelas och tas, där sammanhang respektive individer inte borde få gömma sig bakom varandra. Att i denna anda arbeta aktivt för att skapa en bas för sin forskning med det högst ställda kraven tror vi är en djup dolkstöt i akademins hjärta, en akademi som under århundraden visat oroande böjelser, ja några skulle säga att den var byggd på, att premiera kollektiv feghet och personlig vinningslystnad. Eva Lundgrens viktiga vetenskapliga gärning som präglas av nytänkande, mod och teoretisk excellens och hennes mod att ha en stark, fri och omutlig vision av det akademiska, gör att vi med orden Guts and Glory! och ett stort Grattis Eva! överräcker denna skrift till dig, på högtidsdagen. Åsa Eldén och Jenny Westerstrand Uppsala/Stockholm 24 november

8

9 SEMINARIUM Eva Lundgren är känd för den skicklighet med vilken hon byggt upp seminarier genom åren. Seminarier som blivit välbesökta och som fått högsta betyg i utvärderingar, men som också, förstås, har väckt motstånd: Högre seminariet i religionsvetenskaplig kvinnoforskning, Högre seminariet i feministisk sociologi och Högre seminariet i samhällsvetenskaplig genusforskning. Kraven vid dessa har varit högt ställda på respondent och opponent, men också på övriga deltagares förberedelsearbete. Lusten att bidra med sin röst, sin kunskap och sina perspektiv har också varit påtaglig bland deltagarna. Dock alltid i kombination med en respekt för att det yttrade ska hålla de vetenskapliga måtten. I Evas seminariemiljö är man mycket riktigt främling inför den sorts kidnappning av ordet, med lösa spekulationer och omärkliga passingar av talutrymmet till nästa broder, som annars kan prägla ett akademiskt seminarium. Detta gör något med doktorander och forskare. Plötsligt står vetenskapen i centrum! Kritiken har också kunnat vara hård, men alltid konstruktiv. Den text som diskuteras ska bli bättre, bättre och ännu lite bättre. Vi inleder festskriften med Seminarium, till Eva. Precis som de författare som medverkar med texter nedan har deltagarna i Eva seminarieverksamhet kommit från många olika institutioner och ämnestraditioner. 9

10 Höga klackar och foträt forskning: kvinnliga forskares position vid universitetet Av Birgitta Meurling År 1907 gjorde den svenska journalisten Elin Wägner ( ) sin litterära debut. Hon utgav då i bokform en samling skisser och noveller med titeln Från det jordiska museet. 1 Med kritisk och ironisk blick skildrar hon det framväxande moderna samhället. Inte minst ägnar hon de så kallade kvinnofrågorna uppmärksamhet. Det har nu gått hundra år sedan boken utkom. Mycket har förändrats, men somligt är sig förvånansvärt likt. Kvinnofrågorna har blivit jämställdhetsfrågor och hamnat på den officiella och politiska dagordningen, de har blivit aktuella ute i samhället, på skolor och arbetsplatser och inte minst vid universiteten. Denna artikel handlar om kvinnliga forskares tillvaro vid universitetet. Jag börjar med en historisk tillbakablick, där jag utgår från mitt eget ämne, etnologin, varefter jag går fram till vår egen samtid. Utifrån en rad exempel från min egen fakultet, den Historisk-filosofiska vid Uppsala universitet (UU), diskuteras kvinnliga forskares situation och position vid akademin. Jag använder olika typer av källmaterial som underlag för mitt resonemang. I artikelns första del utgår jag från tidigare forskning rörande kvinnliga etnologer i musei- och universitetsvärlden, samtalsintervjuer och nekrologer. I den andra delen diskuteras svaren på en frågelista 2 som jag skickat ut till kvinnliga forskare och i den tredje delen reflekterar jag kring begrepp, källor och ett porträtt. 1 Boken utgavs i faksimilutgåva 2006 av förlaget Podium. 2 Frågelistan är en vanlig källa och metod inom etnologin. Den innebär att människor i löpande text ger uttryck för sina minnen, erfarenheter och värderingar. Ibland är det insamlade materialet ett resultat av en frågelista med detaljerade frågor, ibland har skribenterna fått skriva relativt fritt utifrån ett antal teman (Hagström & Marander-Eklund 2005:9 29). 10

11 Genrebilder kvinnliga pionjärer inom folklivsforskningen Till ett sammanträde i fakultetens mörka plenisal gjorde hon effektfull entré i en vit klänning med stor vit boa om halsen. Titta, här kommer svandrottningen!, viskade Sten Lindroth i mitt öra. (Andræ 2000:10f.) Så beskrivs Sveriges första kvinnliga professor i etnologi, Anna Birgitta Rooth, av en av sina manliga professorskolleger i Uppsala. Att kvinnliga akademiker beskrivs och bedöms utifrån utseende, klädsel och framtoning är inte ovanligt, varken nu eller tidigare. Detta är en av flera aspekter som tas upp i den forskning om universitetsverksamma kvinnor, som växt fram inom en rad olika discipliner under senare år. Här återfinns studier om de kvinnliga pionjärerna vid akademin, men också samtidsstudier. 3 I det följande kommer jag att genom några nedslag i den etnologiska ämneshistorien diskutera kvinnliga pionjärer inom folklivsforskningen från det sena 1800-talet och fram till talet. 4 Exemplen får fungera som ett slags genrebilder, det vill säga bilder från det vetenskapliga vardagslivet. Från det Nordiska museet Ungefär vid samma tid som Elin Wägner inledde sin journalistbana, påbörjade de första kvinnliga folklivsforskarna sin professionella verksamhet. Dessa pionjärer var ofta aktiva i museivärlden. Några namn från den tiden är Anna Levin, Visen Levin och Louise Hagberg, alla anställda vid Nordiska museet. Deras insatser var betydande, men de omtalades ofta som fröknarna eller möjligen amanuenserna i museisammanhang. Ett foto från Svenska museimannaföreningens bildande i Göteborg 1906 illustrerar väl detta förhållande. Trettiotvå personer sitter uppradade kring sin nyvalde ordförande, arkeologen Oscar Montelius, blivande riksantikvarie och en arkeologins Linné (Arcadius 1997:113). 5 I utkanten av bilden sitter tre kvinnor. Den ena av dem, Anna Levin, har inte ens fått en egen stol utan halvsitter på armstödet till en av sina kvinnliga kollegers. I bildtexten presenteras de som fröknarna och om man inte läser artikeln som bilden illustrerar, kan man kanske få intrycket att de tillhörde gruppen 3 Se t.ex. Carls 2004, Carstensen 2004, Lundgren & Eriksen 1987, Lundgren 1996, Markusson Winkvist 2003, Meurling 2003, 2006a, 2006b, Ohlander 1987, Ronne 2005, Strömholm 1997, Wold & Chrapkowska Etnologi är den beteckning ämnet folklivsforskning får omkring Tidigare talade man om såväl folklivs- som folkminnesforskning. 5 Man kan notera att Oscar Montelius ( ) var gift med en av pionjärerna i den svenska kvinnorörelsen, Agda Montelius ( ). Agda Montelius var bl.a. ordförande i Fredrika-Bremer-Förbundet. 11

12 övriga museiintresserade. I själva verket tillhörde de alltså den professionella museimannakåren och det sedan cirka tjugo år tillbaka. (Arcadius 1997.) Idag är det förmodligen inte många som känner till varken Anna eller Visen Levin. Märkligt nog återfanns dock för några år sedan en bild föreställande Visen Levin på museibibliotekets lånekort. Louise Hagbergs ( ) namn figurerar emellertid då och då, som regel i samband med att hennes studie När döden gästar (1937) nämns. I en minnesteckning över henne i Fataburen 1945 beskrivs hon som den fint bildade och språkkunniga Louise Hagberg. Och vidare: Hon var inte endast språkligt bildad och representativ på ett sätt, som gjorde att hennes tjänster under årens lopp på olika sätt togos i anspråk och att hon ofta fick träda fram såsom museets first lady, i synnerhet när det gällde att mottaga förnäma utländska besök (Wikman 1945:171). Läsaren får också veta att Louise Hagberg var en kvinna med ett inte obetydligt kulturellt kapital. Hennes far, Jakob Theodor Hagberg, var nämligen professor i nyeuropeisk språkforskning vid Uppsala universitet. Louise Hagbergs habitus var med andra ord av det slaget att hon var en tillgång för Nordiska museet i många sammanhang. 6 År 1940 blev hon hedersdoktor vid Uppsala universitet, vilket måste betraktas som ett erkännande av hennes arbetsinsatser och vetenskapliga gärning. Även om mycket hänt på jämställdhetens och genusforskningens område sedan förra sekelskiftet, har inte bilden av museidamerna på Nordiska museet förändrats nämnvärt. I Nordiska museets jubileumsbok från 1998 heter det att att könsdiskrimineringen i museiarbetet varit liten eller ingen (Stavenow-Hidemark 1998:74f). Icke desto mindre sammanförs, som etnologen Agneta Lilja (2000:189) påpekat, åtta kvinnors arbete rubriken De kvinnliga amanuenserna, där författaren kortfattat redogör för deras viktiga och ansvarsfulla arbeten på museet (Stavenow-Hidemark aa:74f). Det behöver knappast tilläggas att 30 män får minnesord under enskilda rubriker i jubileumsboken som helhet, medan endast två kvinnor får det och de 6 Jag kommer inte att gå närmare in på den franske sociologen Pierre Bourdieus (1996) teoribygge. Kortfattat kan dock sägas att han talar om olika typer av kapital. En individs kulturella kapital är nära förbundet med utbildningsnivån. Med habitus avses ett system av dispositioner som bestämmer hur en människa handlar, tänker, uppfattar och värderar i olika sammanhang. Habitus finns nedlagt i våra kroppar (Broady 1996:48 51). Det är framförallt två institutioner, familjen och utbildningssystemet, som formar individens habitus (Borda & Lundin 1986:77). 12

13 kvinnliga amanuenserna buntas, som sagt, ihop under en och samma rubrik. till lärosätet Systrarna Levin och Louise Hagberg utförde sina forskningsuppgifter i museivärlden. Men så småningom sökte sig också kvinnliga folklivsforskare till universiteten. Om några av de kvinnor som var verksamma under 1930-, 40- och 50-talen har etnologen Britta Lundgren skrivit en längre artikel, Kön och genealogi i etnologisk ämneshistoria (1996). 7 Folklivsforskning har alltid varit ett ämne som lockat kvinnor, varför det på ett plan kan vara svårt att utröna hur det professionella etnologiska genuskontraktet (Hirdman 1988) faktiskt har sett ut, då man vid en första anblick får intryck av att viss jämställdhet rått. Men ser man till vilka personer som beklädde ledande positioner, har det med få undantag varit män. Förutom denna hierarkiska uppdelning mellan kvinnors och mäns positioner, ser man också att isärhållandets princip beträffande forskningsområden dominerat långt fram i tiden. Det har inneburit att kvinnor länge forskade om förment kvinnliga områden som textilier och kosthåll, medan män tog sig an de stora frågorna rörande det gamla bondesamhällets sociala organisation, festseder och folktro. I Britta Lundgrens artikel beskrivs de kvinnliga etnologernas situation i framför allt Lund och Stockholm. Men hur var det att vara kvinnlig folklivsforskare i Uppsala? 8 Uppsalainstitutionen är yngre än de ovan nämnda systerinstitutionerna. Den bildades 1948 och dess förste professor var Dag Strömbäck. Han var chef för Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA), men också professor vid institutionen för Nordisk och jämförande folklivsforskning, sedemera Etnologiska institutionen. Av de seminarieprotokoll som fördes under drygt 25 år framgår att såväl kvinnor som män deltog i Strömbäcks och hans efterträdares 7 Lundgren (1996) har arbetat med olika typer av material såsom seminarieprotokoll, intervjuer m.m. Informanterna (Mai Fossenius, Ann-Sofi Schotte-Lindsten och Gertrud Grenander Nyberg) kan betraktas som kvinnliga pionjärer inom etnologisk forskning, men deras insatser har sällan framhävts i den etnologiska historieskrivningen. Lundgren diskuterar olika skäl till det. 8 När det gäller de kvinnliga etnologernas situation i Uppsala, har jag inget intervjumaterial att tillgå, varför jag har använt mig av andra materialtyper. 13

14 seminarier (Ek-Nilsson 2000). 9 Flera av deltagarna, både kvinnor och män, blev kvar i universitets-, arkiv- och museivärlden och flera kom att bekläda höga positioner. I seminarieverksamheten speglades professorns egna intresseområden, vilka var folkloristiska ämnen och jämförelser inom det norröna området. Strömbäck präglade, i likhet med sina professorskolleger runt om i landet, inriktningen på de uppsatser och avhandlingar som studenter och doktorander producerade. Av protokollen framgår att det oftast var professor Strömbäck, docent Åke Campbell samt föredragshållaren som yttrade sig. Men ibland kunde även någon av de närvarande kvinnorna drista sig till att säga något. Om man jämför med de seminarieprotokoll som fördes vid seminarierna i Lund under folkloristen 10 och professorn Carl Wilhelm von Sydows ledning, framträder ett likartat mönster. Professorn var ledande i diskussionen. Det gick bra att ställa frågor till honom, men det var knappast möjligt att ifrågasätta hans tolkningar. Pedagogiken var patriarkalisk, vilket drabbade såväl kvinnliga som manliga seminariedeltagare. Vid seminariebordet utmejslades, och gör så fortfarande, dominerande tolkningsmodeller och ledarstilar (Lundgren 1996:71ff). I seminariesammanhang konstitueras, nu som då, inte blott kön utan också position och klass. Efter Dag Strömbäcks pensionering kom det etnologiska seminariet i Uppsala att bland annat ledas av Phebe Fjellström (vikarierande professor) och Anna Birgitta Rooth (Strömbäcks efterträdare). Utifrån protokollen är det svårt att utläsa om någon förändring i seminarieklimatet, som kan relateras till att kvinnor nu var i ledarposition, inträdde. Sannolikt var professorns position fortsatt stark och både Fjellströms och Rooths intresseområden kom att sätta sin prägel på verksamheten. Patriarkalisk trivsamhet De etnologiska institutionerna stod under 1900-talets första hälft under vetenskaplig ledning av manliga professorer Sigurd Erixon, Carl Wilhelm von Sydow och Dag Strömbäck vilkas eftermäle är av det 9 Där inget annat anges utgår jag här ifrån Ek-Nilssons (2000) artikel om seminarieprotokollen. 10 Etnologi är den vetenskap som i Sverige omfattar studiet av främst nordisk materiell och social kultur samt folklore. I övriga nordiska länder är folkloristiken en självständig disciplin. Inom folkloristiken intresserar man sig förutom för folkore för folktro, folkdiktning, folksed och folkmedicin bl a. 14

15 mer monumentala slaget. Erixon beskrivs som det ledande namnet inom europeisk etnologi under årtionden (Arnstberg 1989:7), medan von Sydow vann internationell ryktbarhet på den folkloristiska scenen. Strömbäck, slutligen, var även han internationellt känd och har beskrivits som reslig och hövdingalik, utrustad med klar diktion och glänsande vältalighet (Almqvist 1989:202). Dessa var de män som de kvinnliga forskarna skulle vinna gehör hos och det fanns de som lyckades med det, kvinnor som uppmuntrades att gå vidare i sina studier. Förutom tillfredsställelsen att bli sedda, kunde de erbjudas olika uppdrag och forskningsuppgifter (se t.ex. Lundgren 1996:41, Meurling 2006a:164). Kanske är detta en bidragande orsak till att trivsamheten i det etnologiska forskarsamhället understryks av de kvinnliga folklivsforskarna. Institutionsmiljöerna var små, nästan familjära och professorerna i mångt och mycket patriarker. Men det var patriarker som kunde uppmuntra och uppskatta kvinnliga forskare av det rätta virket. Det innebär inte att berättelserna är i total avsaknad av kritik av det akademiska livet. Där finns inslag som pekar på att kvinnor blev åsidosatta både i universitetsvärlden och i privatlivet, bland annat i samband med barnafödande. Men många av dessa kvinnor förväntade sig sannolikt att män skulle bekläda de högre positionerna. De visste sin plats i hierarkin och genussystemet och räknade inte med att bli professorer, arkiv- eller museichefer. Deras förpliktelser som hustrur och mödrar vilade ofta tungt på deras axlar. Men det fanns naturligtvis också kvinnor som reagerade negativt på de manliga strukturerna vid akademin och som protesterade eller tillgrep olika strategier för att hålla sig kvar och avancera i graderna. 11 Den första kvinnliga professorn i etnologi Det dröjde till början av 1970-talet innan svensk etnologi fick sin första kvinnliga professor, den ovan nämnda Anna Birgitta Rooth ( ). 12 Hon kom från Lund, där hon under perioden var forskardocent. År 1973 tillträdde hon professuren i etnologi vid Uppsala universitet. Hon var C.W. von Sydows uppskattade lärjunge och blev med tiden en internationellt känd och välrenommerad folklorist. Till hennes största forskningsinsatser hör 11 Se t.ex. Gertrud Grenander Nybergs skildring av sitt liv som forskare (Lundgren 1996:36 45). 12 Avsnitten om Anna Birgitta Rooth och Phebe Fjellström bygger delvis på uppgifter från de informanter som anges i källförteckningen. 15

16 bland annat fältarbetena bland indianer i Alaska och norra Kanada (Rooth 1976). När andra folklorister fortfarande främst arbetade med arkivmaterial gav sig Rooth ut i fält på nära nog antropologiskt vis, vilket var något av en pionjärinsats. 13 Hon var knappast en feministiskt orienterad forskare, men hyste ett intresse för kvinnors liv, insamlingsverksamhet och berättarrepertoar och bedrev därigenom en form av värdighetsforskning i kvinnohistorisk mening (se t.ex. Rooth 1969, 1981). 14 Anna Birgitta Rooth var Sveriges första kvinnliga professor i etnologi. Hon var verksam i Uppsala som professor Foto: Folklivsarkivet i Lund. Man kan konstatera att Anna Birgitta Rooth var en kvinna rik på såväl ekonomiskt som kulturellt kapital (Broady 1996:48 51, Bourdieu 1996). Hon var uppväxt i en köpmannafamilj i Ängelholm, gift med en läkare och medicine professor samt mor till tre barn. Svärfadern var riksbankschef. Hon hade enligt en gängse syn lyckats både i privatlivet och i den akademiska världen. Men hur betraktades hon av sina kolleger i Uppsala? Carl-Göran Andræ, professor emeritus i historia och Gustav Adolfs Akademiens dåvarande preses, beskriver henne i en minnesteckning enligt följande: Hennes starka forskningsmeriter gav henne 1973 professuren i etnologi i Uppsala. En sådan utnämning brukar ofta leda till att den egna vetenskapliga produktionen går i sin. Så icke i hennes fall, men till raden av rent vetenskapliga undersökningar kom nu flera handböcker för den akademiska undervisningen, många av dem i ett par upplagor. ( ) Anna Birgitta Rooth var en framgångsrik vetenskaplig författare. I det vardagliga administrativa slitet var hon inte alltid lika framgångsrik. ( ) I den 13 Se vidare Lövkrona 2001a, 2001b, Meurling 2002, 2006a. 14 För en närmare diskussion av Rooths L.O.-studie, se Meurling 2002a, 2002b. 16

17 [akademiska] världen var hon också något av ett festligt undantag. Den tråkiga doktorshatten gjorde hon om, sänkte den alltför höga kullen och gav brättena en extra elegant sväng; sedan kunde hon stolt visa upp sin skapelse i den akademiska processionen. Till ett sammanträde i fakultetens mörka plenisal gjorde hon effektfull entré i en vit klänning med stor vit boa om halsen. Titta, här kommer svandrottningen!, viskade Sten Lindroth 15 i mitt öra. Den gamla fakulteten utgjordes av den samlade professorskåren. Vid det sista sammanträdet i december inbjöds alla kollegorna till ett rikt och festligt julkalas på Övre Slottsgatan. Där, vid det dignande bordet och vid det varma skenet från alla ljusen, var hon en levande inkarnation av skånsk trevnad och omtanke, och det är just sådan jag vill minnas henne. (Andræ 2000:10f.) Rooths kollega i Lund, etnologiprofessorn Nils-Arvid Bringéus, skriver bland annat följande i en nekrolog i Sydsvenska Dagbladet: Anna Birgitta Rooth var först och sist forskare. De administrativa förpliktelserna som var förenade med professuren hade hon mindre fallenhet för. ( ) Anna Birgitta Rooth var en charmerande värdinna och hade en betydande vänkrets inte minst i Lund. (SDS ) Det är värt att notera att Andræ, efter att på sedvanligt vis ha redogjort för de akademiska meriterna, uppehåller sig kring Rooths administrativa slit samt kvinnliga företräden och dygder. Hon beskrivs som parant, välklädd och måhända en aning fåfäng, ett festligt undantag. 16 Därefter avslutas minnesteckningen med att hennes värdinneegenskaper lyfts fram, liksom hennes ursprungliga geografiska hemvist. På liknande sätt beskrivs hon av Bringéus. Sammanfattningsvis tecknas konturen av en framstående forskare (särskilt lycklig som forskardocent i Lund), en mindre framgångsrik administratör och, kanske viktigast av allt, av en riktig kvinna (jfr Lundgren 2001). och den andra Phebe Fjellström ( ) var en av Anna Birgitta Rooths konkurrent om uppsalaprofessuren. Även hon var en kvinna som till det yttre följde konventionerna: hon var gift med en läkare och trebarnsmor. Till hennes forskningsintressen hörde bland annat den samiska kulturen (Fjellström 1962, 1985) och år 1980 blev hon professor i et- 15 Sten Lindroth ( ) var professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet fr.o.m och ledamot av Svenska Akademien från Även om det är mer sällsynt, kan naturligtvis också mäns utseende och klädsel uppmärksammas. Den i föregående not nämnde Sten Lindroth beskrevs t.ex. av en recensent som lärd och elegant (NE, 17

18 nologi vid Umeå universitet. 17 Inte heller Fjellström var någon feministisk forskare, men intresserade sig i likhet med Rooth för kvinnors levnadsförhållanden och bedrev ett slags värdighetsforskning bland annat rörande kvinnor och kosthåll (Fjellström 2002). Phebe Fjellström, Sveriges andra kvinnliga professor i etnologi, på äldre dagar. Hon var verksam i Umeå som professor Foto: Privat ägo. Phebe Fjellström ihågkoms av forna studenter och doktorander som en entusiastisk och dynamisk pedagog. Liksom Anna Birgitta Rooth blev hon emellanåt föremål för kommentarer rörande sin kvinnlighet eller bristande sådan. I kretsen av läkarfruar kunde hon apropå sitt yrkesarbete och sin forskning få höra: Ja, det är ju olika hur mycket man tycker om sina barn! 18 Kommentarer av det slaget antydde naturligtvis att Fjellström bröt mot förväntade kvinnlighetsnormer. Som läkarhustru borde hon ha sett som sin huvuduppgift att ta hand om hem och familj, inte göra egen forskarkarriär. I en nekrolog över Phebe Fjellström har Lars-Erik Edlund, preses i Kungl. Skytteanska Samfundet, och Olof Kleberg, tidigare chefredaktör på Västerbottenskuriren, skrivit: Phebe Fjellström var en människa som utstrålade dynamik och entusiasm. Hon väjde inte för strid för det hon trodde på. Som talare kunde hon trollbinda en publik, både i akademiska och folkliga sammanhang. (SvD ) Här beskrivs Fjellström som dynamisk, entusiastisk och stridbar. Att hon kunde fängsla såväl ett akademiskt som ett folkligt auditorium, 17 Vid 1980-talets början innehades två av fem etnologiska lärostolsprofessurer av kvinnor, vilket måste betraktas som en förhållandevis god statistik i jämställdhetshänseende för ett litet ämne. 18 Uppgift från Katarina Ek-Nilsson, e-post

19 måste betraktas som ytterst förtjänstfullt för en etnolog. Här skrivs emellertid inget om hennes kvinnliga dygder. Dessa nämns dock i förbigående av Nils-Arvid Bringéus (2007), när han i en minnesteckning omtalar Fjellströms gästfria hem. Han beskriver henne som färgstark, energisk och som en oförglömlig kollega och personlighet. I likhet med Anna Birgitta Rooth sägs även Phebe Fjellström ha haft en guldålder när det gällde möjligheter att få utveckla sin forskning och sitt samarbete med kolleger. För Fjellströms del inföll den, enligt Bringéus, i Göteborg under det år då hon beklädde den Landbergska professuren. Värt att notera är att Rooths och Fjellströms respektive guldålder påstsås ha infallit innan de blev ordinarie professorer och tvingades tampas med uppgifter som inte enbart var forskningsanknutna. Huruvida dessa påståenden har med kön att göra eller ej är svårt att avgöra utifrån det material jag här använt mig av, men det är inte osannolikt. Frågan kräver dock närmare utredning. 19 Snapshots kvinnliga forskare vid universitetet idag När jag doktorerade uttryckte somliga sin förvåning innan de samlade sig till att gratulera. Vissa har fortfarande inte hämtat sig från chocken. (Kvinnlig forskare vid Historisk-filosofiska fakulteten, UU.) I denna artikelns andra del kommer jag att ge ett antal exempel, snapshots, från universitetsvärlden åren kring sekelskiftet Med snapshot menar man vanligen foton som tagits i stor hast. Här använder jag ordet i överförd bemärkelse. När jag sände ut min frågelista, gjorde jag det i stor hast och bad att få in svaren så snabbt som möjligt. 21 Därigenom kan man betrakta svaren som ett slag blixtbelysning av kvinnliga forskares erfarenheter som de formulerades hösten Nedan tar jag upp skribenternas syn utifrån 19 Vidare nämns att Fjellström under uppbyggnadsskedet av den etnologiska institutionen i Umeå stötte på motstånd från ett antal yngre, feministiskt orienterade forskare. Vems historieskrivning vi har att göra med här, vill jag låta vara osagt. Ämnet vore väl värt att fördjupa sig i, men det ligger utom ramen för denna artikel. 20 I Elin Wägners 1907 utgivna debutbok samsas bilder av det gamla och det nya Europa med varandra, vilket också satt sina avtryck i språket. Ett av modern teknik färgat bildspråk återfinns t.ex. i bokens tredje del, som har rubriken Snapshots (Wägner 2006). 21 Jag sände ut min frågelista till 21 kvinnliga forskare. Elva av dem svarade. Mina frågor handlade om deras situation som kvinnor vid universitetet. Detta är naturligtvis ingen undersökning som kan generaliseras, men svaren som inflöt lyfter fram teman som framträtt också i andra undersökningar (se t.ex. Lundgren 1996, Carstensen 2006, Wold & Chrapkowska 2004). Jag håller det således för troligt att många kvinnor vid akademin känner igen sig i de elva skribenternas svar och delar deras erferenheter i högre eller lägre grad. 19

20 olika teman som utskristalliserats i deras svar. Jag kommer att ge mina skribenter stort utrymme i form av citat; det är deras erfarenheter och resonemang som står i förgrunden. Kön, klass och homosocialitet Alla kvinnor som besvarade frågelistan var ense om att flera faktorer påverkade möjligheten att göra karriär vid universitetet. Två av de mest centrala var kön och klass. Att män blir uppmärksammade och uppmuntrade på ett annat sätt än kvinnor var de flesta överens om, liksom att kvinnor måste arbeta mycket hårdare än män för att nå lika långt. En kvinna skriver: Jag tror exempelvis att det finns en tendens att ta manliga doktoranders (och doktorers) teoretiska utläggningar mer seriöst än kvinnors. Fenomenet med geniförklarade unga män i akademin tror jag många av mina kollegor känner igen. En annan skriver: Men jag har också märkt hur män och kvinnor bedöms olika, i seminariesituationer och i granskningen av meriter. Kvinnor måste redan ha presterat, medan män kan vara lovande. Djärva, men inte alltid så välgrundade, projekt och idéer premieras och detta tycks mina manliga kollegor förstå. De kvinnliga forskarna anspelar här på vad som brukar kallas manlig homosocialitet, det vill säga tendensen att män ser, speglar sig i och stöttar andra män (Lindgren 1996). En annan av kvinnorna vidareutvecklar tankegången: Maud Eduards skriver ju om hur hotfullt många uppfattar det när kvinnor bildar egna organisationer och nätverk, i synnerhet om dessa inte välkomnar män; hur organisationer av det slaget synliggör de annars dolda maktstrukturerna genom att också män blir betraktade som grupp, och att de strategier män använder sig av, genom att solidariskt stötta varandra blir tydliga. Kvinnlig homosocialitet kan således upplevas som hotande för män, då det avslöjar dolda och enkönade maktstrukturer. Nu är det emellertid inte bara kön utan också klass, som spelar en inte obetydlig roll. Framför allt är det kombinationen av kön och klass som framstår som avgörande när det gäller möjligheten att göra karriär i universitetsvärlden. Men det är inga enkla eller självklara samband det är fråga om. Naturligtvis spelar flera faktorer in, men kön är en viktig faktor. Mina föräldrar är båda akademiker och det ger mig klara fördelar, menar en av informanterna. En kvinna från en annan institution har delvis andra erfarenheter: 20