Läkarförbundets primärvårdsenkät Specialistläkarnas fortbildning

Transkript

1 Läkarförbundets primärvårdsenkät 2015 Specialistläkarnas fortbildning RAPPORT November 2015

2 Sveriges läkarförbund 2015 Svante Pettersson Karl Engblom Sveriges läkarförbund Box 5610, Stockholm Telefon: E-post: 2

3 Innehållsförteckning Sammanfattning... 4 Inledning... 5 Fortbildning i primärvården... 6 Delundersökningens syfte... 7 Hur nöjda är vårdcentralernas specialistläkare med sin fortbildning?... 7 Hur inverkar chefen och arbetsbelastningen... 8 Skillnader mellan undergrupper... 9 Möjligheterna att utveckla kompetensen... 9 Möjligheterna att delta i externa kurser och konferenser Läkarbemanningens påverkan Öppna jämförelser mellan landsting Läkarförbundets krav på åtgärder

4 Sammanfattning Endast 36 procent av vårdcentralernas allmänläkare och övriga specialistläkare anser att de har goda möjligheter att utveckla sin kompetens inom de områden som det kliniska arbetet kräver. Knappt hälften av vårdcentralernas läkare är nöjda med utrymmet för internutbildning och en tredjedel med utrymmet för extern fortbildning. Särskilt utmärkande för de läkare som är mest nöjda med fortbildningen är att de: o arbetar på privata vårdcentraler där en eller flera av ägarna arbetar kliniskt i verksamheten och/eller o arbetar på vårdcentraler som inte har några vakanser. Egenskaper som karaktäriserar de läkare som rapporterar att de är minst nöjda med sin fortbildning är att: o de arbetar på vårdcentraler där det finns många vakanser, o de arbetar deltid, o de arbetar på vårdcentraler som drivs i offentlig regi, o verksamhetschefen inte är läkare. Bemanningssituationen är avgörande för hur nöjda läkarna är med alla aspekter av fortbildning, kvalitetsutveckling och egen forskning. I den grupp av läkare som arbetar i stora privata företag är de som är anställda vid Praktikertjänst genomgående mest nöjda med sina möjligheter till fortbildning. Öppna jämförelser visar att det finns utomordentligt stora variationer mellan landstingen. Särskilt i Norrbotten men även i Kalmar, Jönköping och Örebro är vårdcentralernas specialistläkare mer nöjda med olika aspekter av fortbildning, kunskapsutveckling och handledning än vad man är på andra håll Mönstret är inte entydigt så att landsting med få vakanser och stor andel läkare som arbetar på privata småskaliga vårdcentraler också har de mest positiva läkarna, det förefaller finnas också andra faktorer som avgör hur nöjd man är med de lokala möjligheterna till fortbildning. Läkarförbundets krav på åtgärder se vidare sid Det måste skapas system som säkrar specialistläkares möjligheter till fortbildning 2. Läkarbristen i primärvården måste åtgärdas och uppdraget måste byggas ut till en specialistläkare per 1500 invånare 3. Framväxten av småskaliga läkarledda verksamheter ska stimuleras 4

5 Inledning Att utvärdera primärvårdens vårdval har varit ett av Läkarförbundets högst prioriterade projekt under senare år. Förbundet hade en pådrivande roll inför att primärvårdens vårdval infördes Genom utvärderingen vill förbundet ta ett fortsatt aktivt ansvar genom att ta fram underlag till diskussionerna om hur den svenska primärvården kan fortsätta vidareutvecklas. Arbetet genomförs i tre steg. Det första var en kartläggning av läkarbemanningen vid landets vårdcentraler hösten Det andra beskrev hur primärvårdens resurser och produktion utvecklats från 2001 till Det tredje och avslutande steget handlar om att ge primärvårdens läkare möjlighet att lämna sina synpunkter på hur olika delar av vårdcentralernas verksamhet fungerar i den primärvård som formats av vårdvalet. Detta har gjorts genom en enkät till alla specialistläkare och ST-läkare allmänmedicin som arbetade vid landets vårdcentraler vårvintern % av vårdcentralernas specialistläkare är specialister i allmänmedicin. Resultaten från enkätundersökningen ska påskynda det nödvändiga förbättringsarbetet i den svenska primärvården och ge underlag till hur vi kan skapa en väl fungerande primärvård i vårt land. Undersökningen fokuserar på fem olika delar av primärvårdens verksamheter som alla måste fungera för att vårdcentralerna ska ha full funktion. Dessa är (1) patientvården, (2) vardagen på vårdcentralen, (3) landstingens styrning, (4) förutsättningar för fortbildning och kunskapsutveckling samt (5) IT och beslutsstöd. Resultaten av enkätsvaren inom vart och ett av dessa områden kommer att redovisas i separata delrapporter. Den här rapporten redovisar resultaten av enkäten i de delar som handlar om hur specialistläkarna värderar sina möjligheter till fortbildning och kunskapsutveckling. Detta är den andra rapporten som redovisar Läkarförbundets primärvårdsenkät Den första var en metodredovisning och där redovisas också svaren på de bakgrundsfrågor som ställdes i enkäterna. Beskrivning av metoden och uppgifter om fördelningen av olika bakgrundsuppgifter hittar du på Läkarförbundets webb se Del 3. 5

6 Fortbildning i primärvården Att verka för att alla läkare ges goda förutsättningar att få den fortbildning de behöver för att utföra sitt arbete är en av de frågor som står högst på agendan för Läkarförbundet och Svenska Distriktsläkarföreningen. Läkarnas kompetens är avgörande för sjukvårdens kvalitet och säkerhet. Fortbildningen och insatserna för det livslånga lärandet är därför viktiga delar av utvecklingsarbetet inom vården. Läkarnas upplevelse av sin arbetsmiljö avgörs i hög grad av om det finns tillräckliga förutsättningar att hålla kunskaperna uppdaterade och delta aktivt i kunskapsutvecklingen inom hälso- och sjukvården. Bakgrunden till att dessa frågor måste ges så hög prioritet är tyvärr att allt för många läkare anser att förutsättningarna inte är tillräckliga för att de ska få den fortbildning de behöver. Enligt Läkarförbundets-, Läkaresällskapets och Distriktsläkarföreningens riktlinjer behöver specialistläkare kunna avsätta minst en halv dag i veckan för internutbildning och egen kunskapsutveckling. Utrymmet för att kunna delta i extern fortbildning ska uppgå till minst 10 dagar per år. De tidigare enkäter Läkarförbundet genomfört visar att utvecklingen här förefaller gå i fel riktning. Den genomsnittliga tid som en läkare i den svenska hälso- och sjukvården kunnat avsätta för extern fortbildning har minskat från 8,7 till 7,1 dagar per år mellan 2007 och Allmänläkarna var sämst lottade. Dessa kunde endast avdela 5,3 dagar för extern fortbildning. Bland allmänläkarna rapporterade en av sex att de inte haft någon extern utbildning över huvud taget det senaste året. Den genomsnittliga tiden för internutbildning var oförändrad mellan 2007 och Allmänläkarna avsatte år 2012 i snitt 54 minuter per vecka för internutbildning. Lite mer än var femte angav att de inte haft någon internutbildning alls. Tidsbrist och svårigheter att hitta bra utbildningar nämndes som orsaker till bristerna i fortbildningen. Från primärvården har det rapporterats att ersättningsystemen i vårdvalen -kombinerat med det fokus på vårdproduktion som bland annat vårdgarantin gett upphov till- kan vara förklaringarna till varför möjligheterna till fortbildning och professionell utveckling minskat. Flertalet av landstingen ställer inte några specifika krav i sina regelverk för vårdvalen på att verksamheterna ska ge möjlighet till fortbildning. En granskning 2013 visade att 16 av de 21 landstingen inte formulerat några krav på personalens fortbildning och kompetensutveckling i sina regelböcker (SFAMs fortbildningsråd 2013). Undantagen utgjordes av Landstinget Gävleborg där man specificerat att fem procent av läkarnas arbetstid bör reserveras för kompetensutveckling. Landstinget i Kalmar anger att den externa utbildningen ska omfatta minst fem dagar per halvår och att den interna fortbildningen ska omfatta minst fyra timmar per månad. I Kalmar får de som uppfyller kraven också viss extra ersättning. I Region Skåne, i Landstinget Västmanland och i Landstinget Dalarna fanns mer allmänt hållna krav på regelbunden eller kontinuerlig fortbildning. I Kalmar, Västmanland och Värmland anger man att kompetensutvecklingen ingår i de parametrar som följs upp. 6

7 Delundersökningens syfte De undersökningar som tidigare genomförts om primärvårdsläkarnas fortbildning har framför allt kartlagt önskemål om form och innehåll. Eller så har man frågat om hur mycket tid läkarna kan avsätta för fortbildning. Däremot finns inga tidigare undersökningar som belyser i vilken grad man är nöjd med sin fortbildning och hur uppfattningarna om fortbildningen skiljer sig mellan landstingen, mellan olika drifts- och organisationsformer, etc. Huvudsyftet med de aktuella enkätfrågorna har varit att undersöka i vilken grad vårdcentralernas allmänläkare och andra specialistläkare är nöjda med sina möjligheter att utveckla den kompetens som deras kliniska arbete kräver. Ett annat viktigt syfte är att öka kunskapen om vilka organisations- och driftsformer som ger bra fortbildningsklimat. I den delen handlar undersökningen alltså om att identifiera faktorer som karakteriserar verksamheter där läkarna är mer eller mindre nöjda med sin fortbildning och kunskapsutveckling. Hur nöjda är vårdcentralernas specialistläkare med sin fortbildning? I enkäten till specialistläkarna ställdes sex frågor om fortbildning och handledning som rörde olika delområden i verksamheten. Alla frågor var konstruerade som påståenden där läkarna angav hur nöjd man var med den aktuella situationen. I svaren angav läkarna om de var helt nöjda alternativt att man var detta i stor utsträckning, delvis eller inte alls. I alla frågor fanns det också möjlighet att svara vet ej/kan ej ta ställning. Totalt sett var det enbart var tredje () som instämde i att man har goda möjligheter att utveckla sin kompetens inom de områden som det kliniska arbetet kräver. Bara var tionde instämde helt i att möjligheterna var goda medan mer än dubbelt så många svarade att detta inte alls stämde. Det område vårdcentralernas specialistläkare är mest nöjda med är utrymmet att kunna rådgöra med kollegor under löpande arbete. Här var en majoritet nöjda (5). Utrymmet för internutbildning var ett annat område där andelen nöjda också närmar sig hälften (48%). Minst nöjd är allmänläkarna med möjligheterna att bedriva kvalitetsutveckling och/eller egen forskning. Här är det bara en av fem som anger att de är nöjda och enbart en av tjugo anger att man är helt nöjd. Med tanke på den betydelse det har att alla läkare ges förutsättningar att medverka i den löpande kunskapsuppbyggnaden inom hälso- och sjukvården är detta ett särskilt allvarligt resultat i undersökningen. I frågan om kvalitetsutveckling och forskning är det en av sex som svarat vet ej/kan ej ta ställning. Även när det gäller frågan om möjligheterna att regelbundet kunna delta i planerade kollegiala gruppsamtal runt patientfall är det uppemot en av sex som inte vet eller som inte kan ta ställning. Det är enbart en av fyra som svarat att de är nöjda med möjligheterna att kunna delta i sådana samtal om patientvården. 7

8 Det är bara en av sjutton av vårdcentralernas specialistläkare som svarat att man är helt nöjd med utrymmet att kunna delta i externa kurser och konferenser i tillräcklig omfattning. Mer än vart fjärde har svarat att de inte alls är nöjda med det utrymme som finns för detta. Hur inverkar chefen och arbetsbelastningen I undersökningen ställdes två frågor som rör bakgrundsförutsättningar som kan vara viktiga för möjligheterna att kunna delta i fortbildning och kunskapsutveckling. Den ena handlar om huruvida chefen uppskattar och främjar fortbildning och den andra om belastningen på arbetsplatsen är ett hinder för att kunna fortbilda sig i tillräcklig omfattning. Drygt hälften upplevde att man har chefens stöd till detta och det var också drygt hälften som menade att arbetsbelastningen är ett hinder. 8

9 Skillnader mellan undergrupper För att ge en bild av vilka undergrupper av vårdcentralernas specialistläkare som uppfattar att fortbildning och handledning fungerar bättre respektive sämre redovisas här fördelningen på fem i topp respektive fem i botten när det gäller hur nöjda läkarna angivit att de är. Båda grupperna redovisas i samma figur. Mönstret för hur svaren fördelas mellan olika undergrupper är i allt väsentligt det samma mellan alla enkätens sex frågor om fortbildning och kunskapsutveckling. Här redovisas den detaljerade fördelningen för två av de frågor som ställts. Bilden är dock alltså i det närmaste identisk för alla de aspekter på fortbildning som belyses av undersökningen. Mellan de undergrupper som svaren brutits ned för finns överlappningar. Respektive grupp ska dock ses som ett utsnitt av vårdcentralernas allmänläkare och övriga specialistläkare som har vissa gemensamma nämnare. Bedömningen är att redovisningarna -oavsett överlappningarnager indikationer på vilka aspekter som det finns särskilda skäl att lyfta fram respektive tona ned i den fortsatta utvecklingen av primärvården. Möjligheterna att utveckla kompetensen Den undergrupp som i högst utsträckning instämmer i att de har goda möjligheter att utveckla sin kompetens inom de områden som det kliniska arbetet kräver är de 10 procent av specialistläkarna som angivit att de är knutna till verksamheten som ägare/delägare. Bland dessa är det i det närmaste dubbelt så hög andel som är nöjda. Samtidigt kan det dock vara viktigt att påpeka att dessa svar måste ses som en fingervisning om att det generellt sett är stora svårigheter i att skapa goda förutsättningar för fortbildning för de läkare som arbetar på 9

10 vårdcentral i vårt land. Även i den grupp som har bäst förutsättningar att själva göra sina prioriteringar är det alltså enbart lite drygt hälften som anger att de är nöjda med förutsättningarna för fortbildning och mer än var tionde är inte alls nöjd. Figur 1. Specialistläkarnas uppfattning om de har goda möjligheter att utveckla sin kompetens inom de områden som deras kliniska arbete kräver - fördelat efter olika kategorier av svarande Är ägare/delägare 3 Arbetar inom Praktikertjänst 1 Mindre företag där ägarna arbetar kliniskt 1 Arbetar på en fullbemannd vårdcentral 1 Verksamhetschefen är läkare 1 4 Alla specialistläkare 4 Verksamhetschefen ej läkare 4 2 Arbetar på en offentlig vårdcentral 4 2 Kvinnor 4 2 Tjänstgör mellan 70 och 90 % 2 4 Arbetar på vårdcentral med mer än 50% vakanser 4 0% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100% Instämmer helt I stor utsträckning Delvis Inte alls Vet ej De som arbetar vid en vårdcentral som är ansluten till Praktikertjänst är den grupp som kommer därefter, skillnaden i förhållande till ägarna/delägarna är påtagligt liten. Den därpå följande gruppen är de specialistläkare som arbetar på en vårdcentral som tillhör ett mindre företag där ägarna arbetar kliniskt i verksamheten. Den gruppens svar liknar de som lämnats av läkare som arbetar på fullbemannade vårdcentraler. De läkare som svarat att de arbetar på en vårdcentral som har en läkare som verksamhetschef är den femte gruppen som avviker positivt från fördelningen som helhet. Den grupp av läkare som har mest negativt avvikande svar arbetar på vårdcentraler med 50 procent eller fler vakanser. Bland dessa är det nästan 75 procent som anger att de inte är nöjda med förutsättningarna att utveckla sin kompetens och nästan var tredje har svarat att de inte alls är nöjda. Den grupp som följer är de läkare som arbetar deltid mellan 70 procent och 90 procent av heltid. Kvinnor är den därpå kommande gruppen bland de som avviker negativt i svaren på frågan om möjligheterna att utveckla sin kompetens. Att kvinnor uppfattar sig ha sämre förutsättningar till kompetensutveckling är alltså påtagligt och möjligheterna till fortbildning är alltså en fråga som behöver lyftas i jämställdhetsarbetet. Att deltidsarbete också slår igenom negativt skulle kunna tyda på att dubbelarbetande kvinnor som tar större ansvar för hemmet 10

11 uppfattar sig ha sämre förutsättningar till fortbildning. De som arbetar vid offentliga vårdcentraler är den därpå kommande gruppen som skattar sina förutsättningar till fortbildning sämre. Att arbeta på vårdcentraler som inte har en läkare som verksamhetschef är även detta något som slår igenom i hur man uppfattar sina förutsättningar att få den fortbildning man behöver. Möjligheterna att delta i externa kurser och konferenser Även på frågan om hur nöjd man är med utrymmet för att delta i externa kurser och konferenser är det delägarna som svarat mest positivt. Som sagt är det kanske inte så förvånande. Snarare är det återigen kanske så att det mest förvånande är att dessa inte själva kunnat skapa bättre förutsättningar än att mer än hälften anger att de inte är nöjda med möjligheten att kunna delta i kurser och konferenser. Också den här frågan indikerar alltså att det finns strukturella problem inom primärvården som innebär att frågorna om kunskap och kompetens idag inte kan ges den prioritet som är nödvändig utifrån den karaktär av kunskapsverksamhet som vårdcentralerna har. Även när det gäller frågan om externa kurser och konferenser är anställda vid Praktikertjänst den grupp som följer efter de som är ägare/delägare. Även i övrigt följer fördelningen den nyss redovisade frågan det vill säga grupperna som kommer därefter är de som arbetar på en vårdcentral som tillhör ett mindre företag med kliniskt verksamma ägare, följt av de läkare som arbetar på fullbemannade vårdcentraler respektive de som arbetar på en vårdcentral som har en läkare som verksamhetschef. Figur 2. Specialistläkarnas uppfattning om hur nöjda de är med möjligheterna att kunna delta i externa kurser och konferenser i tillräcklig omfattning fördelat efter olika kategorier av svarande Är ägare/delägare 3 Arbetar i Praktikertjänst 1 40% Mindre företag där ägarna arbetar klinikst 1 Arbetar på en fullbemannad vårdcentral Verksamhetschefen är läkare 40% 2 Alla specialistläkare Mindre företag där ägarna inte arbetar kliniskt 41% Offentliga vårdcentraler 2 Arbetar mellan 70% % Mellan och 50% vakanser 3 Arbetar på vårdcentral med mer än 50% vakanser 0% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100% Helt nöjd I stor utsträckning Delvis Inte alls Vet ej 11

12 På motsvarande sätt är det också de läkare som arbetar på vårdcentraler där hälften eller fler av läkarbefattningarna är vakanta som är minst nöjda med utrymmet att kunna delta i externa kurser och konferenser. Även den andra gruppen i ordningen bland de fem i botten innehas av de läkare som arbetar på vårdcentraler med bemanningsproblem. Den tredje gruppen är läkare som tjänstgör mellan 70 procent och 79 procent vilket alltså återigen kan ses som en indikation på att de som arbetar deltid har svårare att få sina behov av fortbildning tillgodosedda. De som arbetar vid offentligt drivna vårdcentraler är den grupp som följer därpå. Läkarbemanningens påverkan Som framgått tillhör bemanningen på den vårdcentral den faktor som har störst inverkan på hur läkarna uppfattar att deras fortbildning, kunskapsutveckling och handledning fungerar. Nedanstående figur tydliggör hur sambandet ser ut för alla de sex områden av fortbildning som frågor ställdes om i enkäten. Figuren visar att det finns ett mycket tydligt samband för alla delområden och att styrkan i allt väsentligt är det samma för alla områden. Figur 3. Hur nöjda är vårdcentralernas specialistläkare med olika former av fortbildning fördelat efter aktuell bemanning på den vårdcentral där läkaren arbetar (andel som svarat att man instämmer helt/är helt nöjd eller i stor utsträckning) 12

13 Öppna jämförelser mellan landsting Ett syfte med undersökningen har varit att illustrera betydelsen av att verksamheten med Öppna jämförelser kompletteras med ett personalperspektiv som belyser de förutsättningar som personalen har att ge kvalitet i sina patientkontakter. Öppna jämförelser är en löpande verksamhet som drivs av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Socialstyrelsen. Regeringen stödjer verksamheten genom uppdrag till Socialstyrelsen och överenskommelser med SKL. Det som karakteriserar Öppna jämförelser är att data om hälso- och sjukvårdens resultat redovisas på landstingsnivå. Tanken är att redovisningarna ska bidra till landstingens ledning och styrning av hälso- och sjukvården. Att vårdpersonalen har möjlighet att upprätthålla och utveckla sin kompetens inom de områden som det kliniska arbetet med patienterna kräver måste anses vara en av de mest grundläggande faktorerna som avgör vilken vårdkvalitet som det är möjligt att upprätthålla. Bilden kompliceras av att frågan om hälso- och sjukvårdspersonalens kompetens är ett kombinerat ansvar mellan den enskilde, vårdgivarna och landstingen som huvudmän. Emellertid torde det finnas en bred enighet om att det är vårdgivarna - med stöd av landstingen så som huvudmän som har det grundläggande ansvaret för att goda förutsättningar skapas på ett övergripande plan. I det följande redovisas Öppna jämförelser för hur primärvårdens allmänläkare och övriga specialistläkare uppfattar sina möjligheter till fortbildning, kunskapsutveckling och handledning. 13

14 14 1 8% 8% 8% % % 4 40% % 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100% Västerbotten Kronoberg Dalarna Värmland Blekinge Östergötland Västmanland Gotland Uppsala Skåne Västernorrland Västra Götaland Totalt Stockholm Jönköping Sörmland Halland Jämtland Örebro Gävleborg Kalmar Norrbotten

15 Nöjd med utrymmet för internutbildning Norrbotten 51% 1 Jönköpings 41% Östergötland 1 4 Örebro 1 4 Sörmland 4 Stockholm Skåne 1 1 Kalmar 3 1 Västra Götaland 1 3 Västernorrland Totalt Gotland 4 3 Halland 8% 1 Uppsala Västmanland 3 Kronoberg 4 Västerbotten Värmland 41% Gävleborg 1 3 Jämtland 1 4 Dalarna Blekinge 41% 3 0% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100% 15

16 Nöjd med utrymmet att delta i externa kurser Örebro 40% 3 Norrbotten 1 Kalmar 3 Jönköping 8% 3 2 Gävleborg Halland Sörmland 40% Västra Götaland Jämtland Stockholm 2 Totalt Västernorrland 3 3 Skåne 2 Västmanland 3 Östergötland 4 2 Värmland 8% 4 Dalarna 5 Uppsala 4 Blekinge 41% 3 Kronoberg 2 4 Gotland 4 3 Västerbotten 4 3 0% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100% 16

17 Nöjd med utrymmet att kunna rådgöra med kollegor under det löpande arbetet Norrbotten 3 Östergötland 4 1 Jönköpings län 2 Halland 4 3 Jämtland 4 8% Västra Götaland 3 1 Västerbotten Örebro Västmanland Stockholm 2 Totalt 3 Sörmland Gävleborg 3 Skåne 3 Västernorrland 1 Uppsala 1 3 Kalmar Gotland Dalarna Värmland 3 Blekinge 3 2 Kronoberg 48% 0% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100% 17

18 Nöjd med möjligheten att bedriva kvalitetsutveckling och/eller egen forskning Jämtland Norrbotten 1 1 Jönköping 2 Gotland 4 Kalmar 2 8% Östergötland Västra Götaland 1 Örebro 2 3 Skåne 3 Halland 3 Totalt Kronoberg 4 1 Värmland 1 4 Stockholm 1 Gävleborg Västerbotten 1 3 Dalarna 1 41% 1 Sörmland 3 1 Västernorrland 4 Blekinge 5 Västmanland 4 Uppsala 3 3 0% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100% 18

19 Nöjd med möjligheten att regelbundet kunna delta i planerade kollegiala gruppsamtal runt patientfall (t.ex. FQ, Balint) Jämtland 3 1 Kronoberg 2 Kalmar Sörmland Halland 8% 2 Skåne 2 3 Norrbotten 3 1 Jönköping Västernorrland Uppsala Östergötland Totalt 8% Blekinge 51% 1 Stockholm 8% % Västerbotten Västra Götaland 1 Värmland 2 Gävleborg 2 Dalarna 1 5 Örebro 1 Västmanland 2 3 Gotland 3 0% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100% 19

20 Läkarförbundets krav på åtgärder Svensk sjukvård närmar sig den gräns där det inte längre går att garantera att patienter får träffa yrkesutövare som är uppdaterade på nya rön och säkra behandlingsmetoder Specialistläkarnas deltagande i fortbildningsaktiviteter har minskat kraftigt under de senaste tio åren det vet vi utifrån den fortbildningsenkät som förbundet genomfört regelbundet sedan Föreliggande rapport ökar vår kunskap om fortbildningssituationen för specialister i primärvården. Den visar att allmänläkarnas möjligheter till fortbildning generellt sett är bristfälliga och att skillnaderna mellan landsting är stora. Den pekar även på ett flertal faktorer som har stor betydelse för hur specialister i allmänmedicin uppfattar sina möjligheter till fortbildning och som går att påverka för att styra utvecklingen åt rätt håll. Läkarförbundet anser mot denna bakgrund att följande åtgärder bör vidtas. 1. System för att säkra specialistläkares möjligheter till fortbildning måste skapas Reglera fortbildningen i föreskrift. Ett av de viktigaste skälen till dagens situation är att Sverige som ett av få länder i västvärlden saknar regelverk som stödjer specialistläkarna att upprätthålla lärande under hela yrkeslivet. Vi menar att staten därför bör reglera krav på systematisk fortbildning i föreskrift. Regleringen sker lämpligen genom att Socialstyrelsen i Föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete förtydligar ansvaret för såväl yrkesutövare som arbetsgivare. Yrkesutövarens ansvar bör vara att upprätthålla och utveckla sin yrkeskompetens samt att dokumentera utbildningsmeriter. Arbetsgivarens ansvar bör i sin tur framgå som skyldighet att följa upp att yrkesutövaren upprätthåller och utvecklar sin professionella kompetens och att skapa nödvändiga resurser för detta. I detta ingår årliga utvecklingssamtal där en dokumenterad plan för den enskilde yrkesutövarens fortbildning tas fram i samråd mellan chef och medarbetare. Det är viktigt att regleringen blir normerande i hela landet. Efterlevnad av kraven i föreskriften måste följas upp kontinuerligt bland annat genom tillsyn av IVO. Inrätta god lärandemiljö på arbetsplatsen. Arbetsgivaren måste avsätta tid till medarbetarna för kollegial dialog, eftertanke, kunskapsöverföring och sökande av information. Alla specialistläkare ska sammanlagt kunna avsätta minst en halv dag i veckan för internutbildning och egen fortbildning. Det är också viktigt att arbetsgivaren avsätter tillräckliga budgeterade resurser till utbildningar och konferenser med möjlighet till minst tio dagars extern fortbildning per läkare och år. Fortbildningen ska utgå från verksamhetens behov och vara långsiktigt planerad med öronmärkta medel. Ta in fortbildning i avtal och regelböcker. Det är viktigt att sjukvårdshuvudmannen i samband med upphandling kräver redovisning av anbudsgivarens åtaganden för medarbetarnas kompetensutveckling. I vårdvalsmodeller inom primärvården och specialiserad öppenvård måste huvudmannen kräva öppen redovisning av tidsåtgång för läkarnas fortbildning. För att ge vårdgivaren ytterligare incitament kan medarbetarnas fortbildning knytas till ersättningssystemen. 20

21 2. Läkarbristen i primärvården måste åtgärdas och uppdraget måste successivt byggas ut till en specialistläkare per 1500 invånare Läkarbemanningen är den faktor som är mest avgörande för hur primärvårdens läkare uppfattar sina möjligheter till fortbildning och kunskapsutveckling. Problem med att upprätthålla och utveckla kunskaperna är alltså en viktig aspekt av de problem som följer av läkarbristen i primärvården. I första steget krävs en fungerande kompetensplanering som innebär att dagens läkarbefattningar fylls med specialistkompetenta läkare och i det andra steget måste primärvården byggas ut så att uppdraget ger en bemanning på en heltidsarbetande specialistläkare per 1500 invånare. 3. Framväxten av småskaliga läkarledda verksamheter måste stimuleras Att de läkare som arbetar inom småskaliga privata läkarledda verksamheter värderar sina förutsättningar för fortbildning och kunskapsutveckling betydligt bättre än övriga som besvarat enkäten är ett tydligt resultat i undersökningen. Den modellen för att driva vårdcentraler är den gängse i Europa, särskilt i de länder som har en väl fungerande primärvård. Politiskt färgade diskussioner om vinster i välfärden och om att bryta upp vårdvalet har hindrat utvecklingen och gjort att de som funderar på att starta sådana verksamheter kan tveka. Den här undersökningen visar liksom flera andra (exempelvis Svenskt kvalitetsindex, 2015) på de kvalitativa vinster som kan uppnås utan att samhällets kostnader ökar. Läkarförbundet anser att osäkerheterna omedelbart måste elimineras och privata alternativ där de som arbetar i verksamheten också äger den måste stimuleras. Detta är en de viktigaste åtgärderna för att påskynda utvecklingen mot en effektiv och kvalitativ primärvård! 21