Rovdjursakutgrupper i Dalarnas och Värmlands län. En utvärdering efter tre års försöksverksamhet

Transkript

1 Rovdjursakutgrupper i Dalarnas och Värmlands län En utvärdering efter tre års försöksverksamhet rapport 6330 februari 2010

2 Rovdjursakutgrupper i Dalarnas och Värmlands län En utvärdering efter tre års försöksverksamhet NATURVÅRDSVERKET 1

3 Beställningar Ordertel: Orderfax: E-post: Postadress: CM Gruppen AB, Box , Bromma Internet: Naturvårdsverket Tel: , fax: E-post: Postadress: Naturvårdsverket, SE Stockholm Internet: ISBN pdf ISSN Naturvårdsverket 2010 Elektronisk publikation Omslagsfoto: Andreas Norin, Pantheon (get)

4 Förord Ett mål i arbetet med rovdjur är att få människor att acceptera och förstå den politik som förs. Som ett led i detta arbete utgick medel till att bilda och utveckla rovdjursakutgrupper i Dalarnas och Värmlands län. Grupperna skulle kunna rycka ut snabbt vid rovdjursangrepp. I en ändrig av regleringsbrevet 2009 fick Naturvårdsverket i uppdrag att utvärdera satsningen på rovdjursakutgrupper i de båda länen. Syftet med utvärderingen har varit att dra lärdom av den försöksverksamhet som pågått i länen. Utvärderingen är ett internt uppdrag från Naturvårdsverkets Viltförvaltningsenhet till Enheten för strategier och utvärderingar. Utvärderingen har genomförts av Gun Jonsson, projektledare och Mats Eriksson. Den slutliga rapporten har godkänts av avdelningschef Martin Eriksson, Klimatavdelningen Utvärderarna vill rikta ett särskilt tack till dem som deltagit vid intervjuer och vidare också till Inga Ängsteg vid Viltskadecenter som granskat rapportens innehåll. 3

5 Innehåll FÖRORD 3 INNEHÅLL 4 SAMMANFATTNING 5 SUMMARY 10 INLEDNING 16 Uppdrag och syfte med utvärderingen 18 Genomförande 18 Utgångspunkter och tidigare utvärdering 21 RESULTAT 25 Akutgruppsorganisationer i Dalarnas och Värmlands län 26 Förväntningar och krav på arbetet i fält 31 Akutgruppens arbete i fält 37 En förbättrad dialog 41 Ändamålsenligt nyttjande av akutmedlen 46 Rovdjursproblemen åtgärdas något snabbare i försökslänen 55 ANALYS OCH SLUTSATSER 63 Utvärderingsuppdraget och försökslänens uppgifter 65 Organisation och arbetssätt 66 Har dialogen blivit bättre? 70 Ändamålsenligt nyttjade av medlen? 74 Har rovdjursproblemen åtgärdats snabbare i akutgruppslänen än i andra län? 79 Kostnadseffektiva erfarenheter från länens arbete 80 REFERENSER 82 Metodbilaga 84 4

6 Sammanfattning I en ändrig av regleringsbrevet 2009 fick Naturvårdsverket i uppdrag att utvärdera satsningen på rovdjursakutgrupper i Dalarnas och Värmlands län. Uppdraget om att bilda akutgrupper i de båda länen kom genom regleringsbrevet till Sametinget 2006 och omnämns i ett pressmeddelande från regeringen ( ). Dessa båda källor pekar ut att rovdjursakutgrupper ska inrättas i Dalarnas och Värmlands län och att akutgrupperna snabbt ska kunna rycka ut vid rovdjurangrepp eller oro för angrepp vid förekomst av rovdjur. Länen fick årligen rekvirera 2 miljoner kronor var för arbetet med akutgrupperna. Inrättandet av akutgrupperna kan ses som ett led i målet att få människor att acceptera och förstå den rovdjurspolitik som förs. Utvärderingens syfte och övergripande frågeställning har utifrån 2009 års regleringsbrev kommit att formuleras till att tillvarata erfarenheterna från försöksverksamheten med rovdjursakutgrupperna i Dalarna och Värmlands län. Utvärderingen ska svara på följande fem frågor: 1) Hur har akutgrupperna organiserats och arbetat? 2) Har gruppernas arbete lett till en förbättrad dialog mellan brukare och länsstyrelse? 3) Har rovdjursproblemen åtgärdats snabbare i akutgruppslänen än i andra län? 4) Har de medel som utgått till grupperna nyttjats på ett ändamålsenligt sätt? 5) Kan erfarenheterna från försöksverksamheten med rovdjursakutgrupper tas till vara på ett kostnadseffektivt sätt i den framtida regionala rovdjursförvaltningen? Vad akutgrupperna skulle arbeta med har framgått av ett antal uppgifter som finns omnämnda i regleringsbrevet till Sametinget. Här skall nämnas att ingen av uppgifterna pekar ut att försökslänen skulle satsa på att en förbättrad dialog med brukarna (fråga 2). Uppgifter har dock varit utgångspunkt för att söka svar på fråga 4 hur medlen använts. Uppgifterna rör bland annat arbete i andra län, åtgärda problem snabbt, åstadkomma kontaktväg till Naturvårdsverket, verkställa skyddsjakt och bortdrivande av stora rovdjur samt arbete med information om rovdjur och den ersättning som utgår vid skada. GENOMFÖRANDE OCH METOD I urvalet ingår personer som är ansvariga för rovdjursakutgrupperna eller som annars arbetar i och runt akutgrupperna samt handläggare och besiktningsmän i de län som utvärderingen studerar, totalt 51 personer. Utvärderingen studerar också relationen mellan dem som arbetar i eller i anslutning till akutgrupperna och de brukare som arbetet kan tänkas rikta sig till. Urvalet brukare utgörs av personer som anmält rovdjursangrepp på tamdjur eller sökt bidrag för förebyggande åtgärder 5

7 under 2008 och 2009, totalt 102 personer. I utvärderingsuppdraget görs jämförelser med, motsvarande arbete i Gävleborgs, Västra Götalands och Örebro län, samt i vissa delar Västernorrlands län. Data har samlats in genom intervjuer och enkäter med berörda i försökslänen och i jämförbara län. Även data från Rovdjursforum (totalt rapporterade ärenden från åren ) och budget från akutlänen har använts i arbetet. Resultat Rovdjursakutgruppsarbetet resulterade i två olika organisationer. Dalarna har en plattare organisation som de kallar för stödgrupp där fem länsstyrelsetjänstemän områdesansvariga arbetar i fält i var sin del av länet. Ytterligare fyra resurspersoner anställdes. De fungerar främst som kontaktytor mellan brukare och andra organisationer och kan verka i alla fem områdena. De områdesansvariga, resurspersonerna och länsstyrelsens rovdjurshandläggare ingår i Dalarnas stödgrupp (totalt elva personer). De områdesansvariga kan själva kalla ut resurspersonerna för akuta insatser, eller så skickas de ut via handläggarna. Handläggarna har en samordnande roll. Det överordnade ansvaret har en chefstjänsteman vid Länsstyrelsen. I Värmland har en person från Länsstyrelsen det övergripande ansvaret för rovdjursakutgrupperna. Under denne finns tre länsstyrelsetjänstemän som arbetar i fält. De har god förankring i den bygd där de verkar och bor. Dessa tjänstemän leder var sin akutgrupp som består av personer som de handplockat i regel personer med förankring i LRF eller i Jägareförbundet. Akutgrupperna kan kallas ut när stora skador orsakas av rovdjur. Akutgruppens medlemmar arvoderas för en insats. Behovet av akutgruppens insatser är ytterst få i Värmland. Insatser genomförs oftast av en besiktningsman och ibland kallas enstaka personer ur akutgrupperna in. På frågan om brukarna känner till och nyttjat akutgrupperna är svaret nekande, många är tveksamma till vad grupperna är och vad de gör. Brukarna i de båda länen anser att informationen om grupperna varit begränsad. Information om grupperna saknas också på länens hemsidor. Flera blandar också ihop akutgrupperna med regionala eller lokala rovdjursgrupper, när de fått frågan om de hört talas om grupperna. När vi diskuterat grupperna, både med de anställda själva och med brukarna, visar samtalen att det sällan handlar om insatser från grupper. I regel är det enskilda personer som gjort en insats. Det händer också att insatser görs av två personer. Ofta följer en person med för att prata med den drabbade medan besiktningsmannen gör en besiktning av ett skadat eller dödat djur. Att arbeta två och två är uppskattat. Tjänstemännen känner det tryggt att vara två. De tycker också att de blir effektivare i fält och anser att de får bra kontakt med brukarna. De upplever även att de svarar mot brukarnas behov av insatser. Brukarna är nöjda med besiktningsmännens insatser både i försökslänen och i jämförbara län. Något som uppskattas är att besiktningsmännen snabbt kommer på 6

8 plats, har möjlighet att sätta upp akutnät och vara behjälpliga med att söka djur och vakta djur. De fungerar också som administrativt stöd när man ska söka ersättning. Resultaten är likartade i samtliga län. I både Värmlands och Dalarnas län är man dock marginellt snabbare på plats vid en skada och handlägger ärenden snabbare än i jämförbara län. Trots att det inte fanns något uttalat uppdrag om att förbättra dialogen mellan Länsstyrelse och brukare arbetar båda försökslänen aktivt med att möta människor i fält. Brukarna tycker att dialogen är bra i de allra flesta fallen, och då särskilt med besiktningsmännen, medan man har skattat dialogen med tjänstemännen inne på länsstyrelsen lite lägre. I Värmlands län är man nöjdare med dialogen inne på länsstyrelsen än i andra län. I Dalarnas län skattas dialogen lägre när det gäller tjänstemännen inne på länsstyrelsen. Både Värmlands och Dalarnas län har använt en del av pengarna till att inrätta fasta tjänster med koppling till akutgruppsverksamheten. Det är naturbevakare och besiktningsmän som också arbetar med ordinarie verksamhet. I Värmlands län har de som leder grupperna försetts med fordon och akututrustning, medan de som arbetar i fält i Dalarnas län har tillgång till släpvagnar med akututrustning. En del pengar har även använts för information, bland annat riktad till barn. Information om ersättning lämnas ofta i fält och med bra effekt. En mycket begränsad del av medlen kan sägas ha gått till arbete i andra län: Medel har heller inte använts för att upprätta en kontaktväg till Naturvårdsverket eller i samband med skyddsjakt och bortdrivande av rovdjur. Analys och slutsatser Utvärderingens syfte och övergripande frågeställning har varit att se hur man kan ta tillvara erfarenheterna från försöksverksamheten med rovdjursakutgrupperna i Dalarnas och Värmlands län. Svaret på den frågan är mångfasetterat men det finns erfarenheter från arbetet i båda akutgruppslänen som väl värda att beakta. Detta försiktigt optimistiska svar får man om man lägger samman de positiva erfarenheterna från de båda länen. De har resulterat i följande punkter: ORGANISATION Länen har valt två olika sätt att organisera akutgrupperna. Fördelarna med Dalarnas akutgrupp är samordningsfunktionen på Länsstyrelsen, de avgränsade områden där en person ansvarar för insatser och att vid behov kunna beordra in resurspersoner. Detta arbetssätt svarar väl mot de flesta av de insatser som behöver göras när det gäller angrepp på tamdjur. Fördelen med Värmlands akutgrupp är den väl strukturerade akutgruppsorganisationen som fyller en mycket viktigt funktion vid de tillfällen när stora skador uppstår. Utvärderarna anser att akutgrupperna bör vara lätta att kontakta, gärna också från andra län. Länsstyrelsernas representanter i fält bör ha ansvar och befogenheter att vidta åtgärder. Akutgruppsarbetet kan få ett gott stöd genom utarbetandet av en checklista som följs vid en insats. 7

9 Akutgruppsorganisationer måste förankras både inom myndigheten och ute bland människor i länen. DIALOG Fältpersonal och tjänstemän vid Länsstyrelsen beskriver att arbetet i fält bör vara en brygga för att förbättra dialogen mellan Länsstyrelse och brukarna. Utvärderarna anser dock att länsstyrelsepersonal inte ska betraktas som brygga det bör istället betonas att fältpersonalen är Länsstyrelsen. Då skapas en dialog med Länsstyrelsen i fält. Men fältpersonal behöver stöd i rollen som representant för Länsstyrelsen, möjligheten att arbeta två och två kan vara ett sådant stöd. Bryggan från brukare till Länsstyrelsen är fortsättningsvis viktigt men kan utgöras av andra organisationer exempelvis LRF, Jägareförbundet med flera. Mycket tyder på att dialogen förbättrats i försökslänen. Hur mycket av det som går att relatera till akutgruppsverksamheten är svårt att säga. Sammantaget ter det sig just nu mer kostnadseffektivt att fokusera på dialog med få personer än att använda ett tillsynes billigare alternativ storgruppsmöten eller envägskommunikation. I de fall acceptansen för rovdjuren ökar mer på sikt kan också de dialogskapande insatserna förändras till att omfatta större grupper och envägskommunikation. LÖSA PROBLEM SNABBT Problemen med stora rovdjur löses marginellt snabbare och med något bättre kvalitet i försökslänen än i jämförbara län. Detta underlättas av personer som ansvarar för avgränsade områden och har möjlighet att arbeta tillsammans med ytterligare en person under en insats. Lättillgänglig utrustning bidrar också starkt till att lösa akuta problem snabbt. NYTTJANDE AV MEDEL I regeringsuppdraget fanns frågan om ändamålsenligt nyttjande av medlen. Vi anser det är svårt att göra en sådan bedömning då länen exempelvis inte haft något återrapporteringskrav. Utvärderingen visar dock att cirka hälften av medlen (enligt budget 2009) har gått till personella resurser och utrustning som specifikt riktar sig till att lösa problem relaterade till rovdjursskador. Medel som gått till reseersättning/bilar är nödvändiga för att fältpersonalen snabbt ska kunna ta sig ut till platsen för skadan. Förutom insatser på plats finns indirekta effekter i form av förbättrad dialog, tillit till Länsstyrelsen och möjlighet att sprida saklig information till mindre grupper som samlas vid en skadeplats. Exempel på användande av medel som har ringa effekt är medel som gått till studieresor utomlands. Då personal inte enbart arbetar med den problematik som rör rovdjursskador kan man dra slutsatsen att akutgruppsmedel även använts i ordinarie arbete. Detta bör dock enligt utvärderarnas mening finansieras på annat sätt. 8

10 KOSTNADSEFFEKTIVA ERFARENHETER Utvärderingen tyder på att de mer kostnadseffektiva insatserna återfinns i det förebyggande arbetet. Vidare framgår att arbete två och två ger ett mervärde i förbättrad dialog och rättssäker bedömning av skador. Ytterligare ett kostnadseffektivt arbetssätt skulle kunna bestå i ett länsöverskridande akutteam för större skador. Akutgruppsmedlemmarna bör arvoderas vilket innebär att de inte uppbär kostnader när de inte används. Informationsinsatser i fält, återbesök och återkoppling ger positiva effekter. Information till mindre grupper och barn kan också ses som kostnadseffektivare än de insatser som görs i stora grupper där många olika intressen möts. Checklistor vid akutgruppsinsatser bör ses som en enkel och billig åtgärd för att effektivisera arbetet. Tillgång till akutnät tycks vara centralt, här skulle flera län kunna samverka. Om medel fortsättningsvis ska utgå för akutgrupper finns några alternativa möjligheter. Naturvårdsverket tilldelar medel till län som har problem. Länen kan äska medel ur en pott. Då måste Naturvårdsverket utarbeta ett antal kriterier och en lägsta nivå. Ett mer länsgränsöverskridande arbete är ytterligare ett sätt att nyttja medlen. Behovet kan sägas vara ett monetärt stödsystem som är flexibelt och som följer rovdjuren snarare än länsgränserna. 9

11 Summary In an amendment to the appropriation directions for 2009, the Swedish Environmental Protection Agency (the Swedish EPA) was tasked with evaluating the initiatives concerning predator response groups in the counties of Dalarna and Värmland. The task of establishing predator response groups in both counties was delegated through the appropriation directions to the Sami Parliament in 2006 and is referred to in a press release from the government (18 April 2006). Both of these sources note that predator response groups are to be established in the counties of Dalarna and Värmland and that the groups will be capable of responding swiftly in the event of a predator attack or the fear of such an attack. The counties were each allocated SEK 2 million for the work relating to the response groups. The establishment of the response groups can be viewed as part of the goal of getting people to accept and understand the predator policy that is being pursued. Based on the 2009 appropriation directions, the aim and general purpose of the evaluation has been: to learn from the experiences gained through the experiment involving the predator response groups in the counties of Dalarna and Värmland. The evaluation is to answer the following five questions: 1) How were the response groups organised and how did they work? 2) Has the work of the groups led to a better dialogue between users and the county administrative boards? 3) Have problems due to predators been resolved more quickly in the counties with a predator response group than in other counties? 4) Has the funding allocated to the groups been utilised appropriately? 5) Can the lessons learned from the experiments with predator response groups be applied cost-effectively for future regional predator administration? What the response groups should do has been specified in a number of tasks referred to in the appropriation directions to the Sami Parliament. It should be mentioned that none of the tasks imply that the counties (in which response groups were tested) should work towards improved dialogue with the stakeholders (question 2). However these tasks have formed the starting point for seeking answers to Question 4 how the funding has been used. Amongst other things, the tasks concern work in other counties, providing rapid problem-solving, establishing interfaces with the Swedish Environmental Protection Agency, protective hunting, large predator deterrence and information initiatives concerning predators and the compensation that is payable in the event of loss, injury and/or damage. 10

12 IMPLEMENTATION AND METHOD The selection includes people who are responsible for the predator response groups or who otherwise work in or interact with the response groups and administrators and inspectors in the counties that were evaluated, comprising a total of 51 people. The evaluation also looks at the relationship between those who work in or interact with the groups and the users at whom the work may be targeted at. The selected users therefore consist of people who have reported cases of predator attacks on domestic animals or of people who have applied for subsidies for preventive measures during 2008 and 2009, comprising a total of 102 people. In the evaluation report, comparisons are made with corresponding work in other counties, which consisted of Gävleborg, Västra Götaland and Örebro and in certain areas also the county of Västernorrland. Data have been collected through interviews and questionnaires with those affected in both the trial counties and the comparative counties. Data from the predator forum (a total of 1,495 reported cases from ) and the budget from the predator response group counties were also used in the work. RESULTS The predator response groups are organised differently. Dalarna has a flatter organisation, with so called support groups. Each support group consists of five county administrative board officials, known as area managers, who each work in their part of the county. Four additional resource people have been appointed. These people primarily act as interfaces between users and other organisations and can operate in any of the five areas. Together with the administrators, the area managers and resource people form part of Dalarna s support group (a total of 11 people). The area managers can themselves summon the resource people for urgent call-outs or they can alternatively be sent out via the administrators. The administrators have a coordinating role. A senior official at the county administrative board has overall responsibility. In Värmland, one person from the county administrative board has overall responsibility for the predator response groups. Under this person are three county administrative board officials who work in the field. They have a strong connection with the community in which they live and work. These officials each head their own predator response group, which consists of people that they have themselves handpicked generally people with a background in the Federation of Swedish Farmers or the Swedish Association for Hunting and Wildlife Management. The response groups can be called out in cases of major damage or losses caused by predators. The members of the response groups receive compensation for call-outs. In Värmland the need for response groups to intervene is limited. Efforts are usually made by an inspector or sometimes by a person from the response group. When asked whether the users were aware of and used the predator response groups, the answer was negative. Users in both counties consider the information 11

13 about the predator response groups to be limited. There is for example no information on the counties websites. Many people confused the predator response groups with regional or local predator groups when asked whether they had heard about the groups. When we discussed the groups, both with the employees themselves and with users, it was apparent that call-outs rarely involve groups. It is generally individuals, or sometimes two people working together, who act. Often, one person comes along to talk to those affected, while the inspector carries out an inspection of an injured or dead animal. Working in groups of two is appreciated. The officials gain a sense of safety from working together. They also believe that it makes them more efficient in the field and enables them to communicate well with users. They also find that they meet the needs of users for action. The users are satisfied with the inspectors efforts, both in the trial counties and in the comparative counties. People appreciate it when the inspector arrives quickly, is able to set up a response network and helps to find and protect animals, and provides administrative support in connection with applications for compensation. This it true for all counties. In both Värmland and Dalarna, however, officials are marginally quicker to arrive on-site and deal with cases faster than in comparative counties. Although there is no specific aim of improving the dialogue, both trial counties actively work to meet people out in the field. Users consider the dialogue good in most cases, particularly with the inspectors, whilst the dialogue with officials at the county administrative board offices was not considered quite so good. In Värmland, people are more satisfied with the dialogue with the county administrative board than in other counties. In Dalarna, the dialogue with officials at the county administrative board is appraised less highly. Both Värmland and Dalarna have spent some of the money to provide services with a link to the response group initiative. There are nature protection officers and inspectors, who are also involved in ordinary operations. In Värmland, group leaders have been provided with vehicles and response equipment, whilst those working in the field in Dalarna have access to trailers with response equipment. Some funding has also been used for information purposes, some of which is aimed at children. Information concerning compensation is often given in the field and to good effect. Very little of the funding is deemed to have gone towards work in other counties. Neither has any funding been used to establish an interface with the Swedish Environmental Protection Agency or in connection with protective hunting or predator deterrence. ANALYSIS AND CONCLUSIONS The aim and purpose of the evaluation was to see how one can: safeguard the experiences gained from the experiment with the predator response groups in the 12

14 counties of Dalarna and Värmland. The answer to this question is multifaceted, but yes, experience has been gained from the work in both response group counties which is well worth safeguarding. This cautiously optimistic answer is obtained if you add together the positive experiences from both counties. These experiences have resulted in the following points: ORGANISATION The counties chose two different approaches to organising the response groups. The advantages of Dalarna s respons group include the coordinating function at the county administration board, the defined areas within which a person is responsible for action and the ability to summon resource people where necessary. This approach corresponds closely to the initiatives that are being implemented in regards to predator attacks on domestic animals. The benefits of Värmlands response group lie in the well-structured response group organisation, which performs a vital role in cases where major damage or losses occur. In our opinion the response groups should be easy to contact, ideally from other counties, too. Furthermore the county boards representatives must have responsibility and the authority to take action in the field. The work of the response groups can be well supported through the preparation of a checklist. Response group organisations must have the endorsement of both the authority and the county s inhabitants. DIALOGUE Field staff and officials at the county administration claim that it is important for the field work to constitute a bridge between the administrative board and the users. However the evaluation comes to the conclusion that the officials at the county administrative board should act as representatives of the administrative board. In that case there will be a better dialogue between officials in the field and the users. The bridge between users and the administrative board is important, but should be made up of other organisations -- such as the Federation of Swedish Farmers, the Swedish Association for Hunting and Wildlife Management, etc. There is a lot of evidence that suggests that the dialogue improved in the trial counties. It is difficult to determine how much of this can be attributed to the work of the response groups. Generally, it appears that it is more cost-effective to focus on a dialogue with a few people than to use a seemingly cheaper alternative large group meetings or one-way communication. If the acceptance of predators were to increase in the long term, the dialogue-creating initiatives could be revised to include larger groups and one-way communication. RAPID PROBLEM SOLVING Problems with large predators are generally resolved marginally faster, but with somewhat better quality, in the trial counties than in comparable counties. This is facilitated by people who are responsible for defined areas and are able to work 13

15 together with another person during a call-out. Easily accessible equipment is another strong contributory factor in resolving response problems rapidly. USE OF FUNDS The task from the Swedish government included answering if the means had been used for the right purposes. In our opinion it is difficult to make such an assessment since the counties haven t had any report requirements. Nevertheless, the evaluation shows that around half of the funding is deemed to have been used appropriately (in accordance with the 2009 budget). This particularly applies to the funding that was allocated to personnel resources and equipment which is specifically aimed at resolving problems relating to losses caused by predators. Travel allowances/vehicles are also necessary to enable field personnel to reach sites quickly. In addition to on-site action, there are also indirect effects in the form of improved dialogue, confidence in the county administrative board and the opportunity to spread objective information to small groups of people who gather at a site where a loss has occurred. An example of the use of funding which has little effect is that for foreign study trips. As personnel does not only work on problems concerning losses caused by predators, it can be concluded that response group funding is also used for ordinary operations. However, it is the evaluators opinion that this should be financed by other means COST-EFFECTIVE EXPERIENCES The evaluation indicates that it is probable that the more cost-effective initiatives can be found in the preventive work. It also appears that working in pairs leads to greater efficiency and legal security. Another cost-effective approach could consist of large cross-county response team for major incidents. If these teams are compensated only for each incident, no ongoing costs would occur. Information initiatives in the field, return visits and feedback give positive effects. Information to small groups and children can also be regarded as a more cost-effective approach than information to large groups. Having equipment available is important. A cheaper method is to use trailers. It is undoubtedly a belt and braces approach to have employees on a part-time basis for example, but from the perspective of costeffectiveness, the number of employees is questionable. The advantage is that they can be summoned to a site and are therefore always available, but a cheaper alternative is personnel who are contracted and compensated on an hourly basis, particularly in counties where call-outs seem to be relatively limited. Check lists should be seen as a simple and cheap way of improving the efficiency of the work. Access to a response network seems to be pivotal perhaps it is cheaper to cooperate around response network. Today, networks are functioning poorly in counties where most problems with predators occur. Well functioning response networks should be established in counties with highest predator density and incidents, i.e. the establishment and organization of response networks (including availability of equipment) should be based on predator occurrence, rather than on county borders. 14

16 There are a number of alternatives if funding will be available to response groups in the future. The Swedish Environmental Protection Agency allocates funding to counties that are experiencing problems (the difficulty then lies in specifying which counties are experiencing problems). The counties could themselves demonstrate that they are experiencing problems and request funds from a pot. In such cases it is essential for the Swedish Environmental Protective Agency to develop a number of criteria and a minimum level. Another way of utilising funds in counties which are experiencing problems is a more cross-border approach. There is an apparent need for a monetary support system which is flexible and which follows the predators rather than county boundaries. 15

17 Inledning Våren 2001 fattade riksdagen beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik (prop. 2000/01:57). Rovdjuren ska finnas i så stort antal att de kan överleva i ett långsiktigt perspektiv, de ska också få möjlighet att sprida sig till sina naturliga utbredningsområden. Ett annat mål är att människor som bor i områden där rovdjur förekommer kan acceptera och förstå den rovdjurspolitik som förs. Det övergripande målet för landet ska vara uppnått inom en generation. Riksdagen beslutade också om miniminivåer, etappmål för antal rovdjur, hur stammarna får breda ut sig och hur man avser att skydda renbetesmarker i landet. Propositionen pekar också ut ett ökat ansvar för länsstyrelserna. Från att länen ansvarat för viltskador och inventeringar av stora rovdjur i renskötselområdet gäller från och med 2002 att alla län i hela landet ansvarar för inventering av stora rovdjur. De ansvarar också för viss skyddsjakt och att arbeta för att förebygga jaktbrott. Länsstyrelserna ska också inrätta regionala rovdjursgrupper, ta fram regionala förvaltningsplaner och utarbeta regionala delmål för rovdjursstammarna. Med ett politiskt beslut om en ökande rovdjursstam och det faktum att man närmar sig etappmålen för rovdjurspolitiken har också motsättningarna mellan olika intressen ökat. Motsättningarna hänger samman med människors förhållande dels till det fredade viltet, dels till de myndigheter som ska utföra rovdjurspolitiken. Befolkningen är å ena sidan positivt inställd till livskraftiga rovdjurstammar i landet och har en positiv attityd till rovdjur (Ericsson & Heberlein, 2002; Eriksson & Sandström, 2005). Å andra sidan pekar studier ut att tamdjursägare upplever ett ökat antal rovdjur som ett problem för sin verksamhet. Inom jägarkåren är vissa grupper emot tillväxten då jakthundar, i samband med jakt, riskerar att dödas eller skadas (Karlsson & Thoresson, 2001). En annan studie visar att människor kan känna oro för sin egen och sina barns säkerhet och upplever sig också avskurna från möjligheten att vistas i naturen (Sjölander-Lindqvist, 2006). För att bland annat få svar på frågan om hur man förändrar människors rädsla för rovdjur till en ökad acceptans för dem, genomfördes under 2007 ett forskningsprojekt. Projektet konstaterade att det mest effektiva sättet att bli accepterade är att rikta sig till de människor som generellt sett är oroliga och till dem som vars oro och rädsla är starkt kanaliserad mot de stora rovdjuren (Johansson et al. 2007). Ett par år innan resultaten från forskningsprojektet presenterades uppstod situationer i Dalarna och Värmland som resulterade i stor oro bland tamdjursägare. Orsaken till denna oro tillskrevs bland annat vargens tillväxt i dessa områden. Dessa situationer utpekades också som skäl till att regeringen föreslog att anslaget om Ersättning för viltskador m.m. bör ökas med fyra miljoner kronor (prop. 2005/06:100). Pengarna skulle, från och med den 1 juli 2006, användas till en 16

18 försöksverksamhet med rovdjursakutgrupper knutna till Länsstyrelsen i dessa län. Syftet med grupperna skulle enligt propositionen vara att förbättra formerna för samverkan genom det lokala och regionala inflytandet. I ett pressmeddelande från regeringen ( ) framgår att rovdjursakutgrupper ska inrättas i Dalarnas och Värmlands län och att dessa snabbt ska kunna rycka ut vid rovdjurangrepp, oro för angrepp eller förekomst av rovdjur 1. Inrättandet av akutgrupperna kan ses som ett led i målet att få människor att acceptera och förstå den rovdjurspolitik som förs. Grupperna ska snabbt kunna ta hand om och ge information i ersättningsfrågor och också snabbt kunna handlägga en förfrågan till Naturvårdsverket (om det rör varg) eller länsstyrelsen om skyddsjakt av problemdjur. Rovdjursakutgrupperna blir en försöksverksamhet i Dalarnas och Värmlands län med början 1 juli Kostnaden beräknas till fyra miljoner per år. Uppgifter för försöksverksamheten med rovdjursakutgrupperna Av regleringsbrev 2006 avseende Sametinget (senaste 2006/2117) framgår att det är Naturvårdsverket som ska fördela medlen till rovdjursakutgrupperna jämt mellan Dalarnas och Värmlands län. Här preciseras också vilka uppgifter rovdjursakutgrupperna förväntas utföra. I beslutet framgår att grupperna får arbeta i angränsande län. En skrivning som kom att ändras till att grupperna bör arbeta i angränsande län. I beslutet kan man vidare läsa att rovdjursakutgrupperna ska ledas av en rovdjurskunnig tjänsteman på länsstyrelsen och att gruppernas uppgift också omfattar att: omgående vidta åtgärder för att minimera skadeverkningar vid förekomst av stora rovdjur upprätta en effektiv kontaktväg till Naturvårdsverket verkställa beslut om skyddsjakt eller bortdrivande av stora rovdjur tillhandahålla information om ersättningar vid skador orsakade av stora rovdjur informera om Länsstyrelsens arbete med stora rovdjur på lokal nivå. Hur länge försöksverksamheten med rovdjursakutgrupperna kommer att pågå är ännu oklart, men det framgår i Naturvårdsverkets budget att medel utgår för Här framgår också att medel för 2010 och framåt ska avvakta en utvärdering av verksamheten. 1 www. Mynewsdesk.com Regeringen presenterar paket för bättre samexistens mellan människor och rovdjur. Pressmeddelande från Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet Jo2008/3942 Regleringsbrev för budgetåret Uppgifterna har varit desamma sedan Regleringsbrevet för År 2008 ändrades en skrivning om att grupperna får arbeta i angränsande län till att grupperna bör arbeta i angränsande län. 17

19 Uppdrag och syfte med utvärderingen I en ändring av regleringsbrev för budgetåret 2009 fick Naturvårdsverket i uppdrag att utvärdera den rovdjursförvaltning som bedrivits i Dalarnas och Värmlands län Då specifikt med avseende på förra regeringes satsning på försöksverksamhet med rovdjursakutgrupper. Av uppdraget framgår att: Utvärderingen ska ge svar på om medlen till rovdjursakutgrupper har nyttjats på ett ändamålsenligt sätt och om det går att påvisa en förbättrad dialog i fråga om stora rovdjur mellan länsstyrelse och boende i dessa län. I uppdraget ingår att göra en analys av om problem med stora rovdjur har kunnat lösas snabbare i de län där akutgrupperna verkat än i jämförbara län utan motsvarande förstärkning av rovdjursförvaltningen. Naturvårdsverket ska också ange hur erfarenheterna från försöksverksamheten med rovdjursakutgrupper kan tas till vara på ett kostnadseffektivt sätt i den framtida regionala rovdjursförvaltningen. Naturvårdsverket ska redovisa uppdraget senast den 15 februari Utvärderingens syfte eller övergripande frågeställning har därför fokus på att tillvarata erfarenheterna från försöksverksamheten med rovdjursakutgrupperna i Dalarnas och Värmlands län. Målet med utvärderingen är att söka svar på följande fem kärnfrågor: Hur har akutgrupperna organiserats och arbetat? Har gruppernas arbete lett till en förbättrad dialog mellan brukare 3 och länsstyrelse? Har rovdjursproblemen åtgärdats snabbare i akutgruppslänen än i andra län? Har de medel som utgått till grupperna använts på ett ändamålsenligt sätt? Kan erfarenheterna från försöksverksamheten med rovdjursakutgrupper tas till vara på ett kostnadseffektivt sätt i den framtida regionala rovdjursförvaltningen? Genomförande Då fokus i utvärderingen rör försöksverksamheten med akutgrupperna är det givet att urvalet för utvärderingen kommer att bestå av personer som är ansvariga för rovdjursakutgrupperna eller som annars arbetar i och kring akutgrupperna. Vidare kommer utvärderingens andra fråga, om förbättrad dialog, att besvaras genom att studera relationen mellan dem som arbetar i eller i anslutning till akutgrupperna och de brukare som arbetet kan tänkas rikta sig till. Därför blir de senare en särskilt intressant grupp att studera. 3 I departementets uppdrag används begreppet boende. För att kunna studera akutgruppernas arbete har utvärderingen inriktat sig på brukare se vidare i bilaga 1. 18

20 För brukarna utgörs urvalet av personer som anmält rovdjursskadeärenden eller sökt bidrag för detsamma under 2008 och Urvalet består också av handläggare i de län som utvärderingen studerar. I utvärderingsuppdraget ingår också att jämföra med andra län. Jämförbara län har identifierats med utgångspunkt i en (av flera) gemensam nämnare för rovdjursproblematiken i de båda försökslänen: i det här fallet en relativt stor utbredning av det antal vargar som finns i landet. Då vargens utbredningsområde också innefattar angränsande län kan man anta att liknande problem kan finnas där. Därför kommer Gävleborgs, Västra Götalands och Örebro län att ingå i urvalet. Besiktningsmän och handläggare i Västernorrlands län ingår också i urvalet (figur 1). Figur 1. Utbredning av varg i Dalarnas, Gävleborgs, Värmlands och Västra Götalands län 2008/2009. Intervjuer och enkäter Datainsamlingsmetoder genomförs enligt följande: Intervjuer med Viltskadecenter och CEFOS vid Göteborgs universitet för att få en bakgrundsbild av utvärderingsfältet (3 personer). Strukturerade intervjuer med ansvariga för och medlemmar i akutgrupper i Dalarnas respektive Värmlands län (11 personer). En mindre webbenkät till samtliga besiktningsmän i de län som ingår i urvalet (22 personer). Telefonenkät med ett urval av brukare (102 personer) i akutgruppslänen och angränsande län. telefonintervju/enkät med ansvariga för rovdjursfrågor och tjänstemän/handläggare vid länsstyrelser i angränsande län. 19