Och detta för mig in på ett av den generella välfärdens problem.

Transkript

1 Tack så mycket! Att svara på vad Timbro tycker om framtidens välfärd är en rätt öppen fråga, men jag ska göra mitt bästa. Och för att det ska bli lite mer konkret tänkte jag försöka avgränsa diskussionen till tre huvudsakliga punkter; som dels beskriver våra principiella ställningstaganden, och dels lyfter framåtsyftande frågeställningar som jag gärna skulle se mer av i den politiska debatten. Det handlar om 1) Förekomsten av välfärdsmarknader 2) begreppet likvärdighet och 3) frågan om hela Sverige verkligen kan leva. Men först tänkte jag börja i den verkliga begynnelsen, och prata om de generella utgångspunkterna för hela vår välfärdsmodell. För att veta vart vi ska, måste vi börja fundera över vad vi var... Sveriges solidariskt finansierade, generella välfärdssystem åtnjuter hög legitimitet. Man skulle nog till och med kunna kalla det för något av en nationalklenod. Mycket tyder också på att den generella välfärdspolitiken har varit framgångsrik. Den har givit sådana som mig en möjlighet att arbeta och den är mindre kostnadsdrivande än de försäkringsbaserade system som finns i andra delar av Europa. Och den upplevs som rättvis och jämlik eftersom den slår fast att alla har rätt till samma tjänster, varken mer eller mindre. Men det finns också problem med att saligförklara vår nuvarande organisationsmodell. Risken med att vara stolt, men inte nöjd, är att man inte är tillräckligt nyfiken för att inspireras av helt andra sätt att lösa problem. Det finns förstås mycket stora fördelar med att ha en lagstiftning som ålägger kommuner och landsting en allmänt formulerad skyldighet att erbjuda till exempel sjukvård och omsorg helt utan, eller till en högst marginell, kostnad för den enskilde brukaren.

2 Men man ska också vara medveten om att även förvaltningsmodellen har ett pris. Ett sådant är den fyrkantighet som kännetecknar de flesta stora organisationer och inte de minst de köer som följer i dess spår. En viktig förklaring till att den offentliga sektorn är förhållandevis kostnadseffektiv, trots en lägre produktivitet, är ju att den ransonerar tjänster. Det finns idag en stor, och vidgande klyfta i de förväntningar och ambitioner som medborgare respektive lagstiftare har på välfärdens kvalitet, tillgänglighet och omfattning. De stigande förväntningarnas missnöje som redan Erlander varnade för blir allt mer märkbara. Detta eldas delvis också på av de valfrihetssystem som infördes i början av 90-talet, som lärt medborgarna att de kan agera som krävande kunder, som konsumenter. Resultatet har blivit en ökad tillgång till många sociala tjänster, men också kostnadsökningar i många landsting, som det saknas täckning för. Att styra om mot mer av brukarinflytande har varit en i allt väsentligt nödvändig utveckling. Att välfärden skulle bli mindre individanpassad i framtiden ter sig helt osannolikt. Men bristen på diskussion om nödvändiga begränsningar innebär att det saknas beredskap för att skattefinansierade nyttigheter också måste ransoneras. Idag sker det främst via köer, eller via kvalitetsförsämringar. Jag har personligen väldigt svårt att se att det skulle vara möjligt, eller ens önskvärt, att hålla emot en utveckling som går mot mer av privata tilläggstjänster. Det som det allmänna tillhandahåller idag, kommer morgondagens pensionärer aldrig att acceptera. Idag är behovsprövningen inom t. ex äldreomsorgen baserad på kravet att varje människa har rätt till en skälig levnadsstandard (att jämföra med handikappade, som har rätt till en god levnadsstandard) Det är en standard som de flesta, i praktiken, upplever som väldigt låg. Detta förvånar många pensionärer som av goda skäl har trott på politiker som i decennier har bedyrat att den som har arbetat och betalat skatt har rätt till en värdig ålderdom.

3 Och detta för mig in på ett av den generella välfärdens problem. De generella rättigheter som vi har i vårt nuvarande system är sällan utkrävbara i praktiken. En av de stora fördelarna med försäkringslösningar är att man får svart på vitt vad ens rättigheter omfattar och att man faktiskt har en möjlighet att kräva sin rätt, om behov uppstår. I Sverige har man istället olika rättigheter i olika landsting, och när det visar sig omöjligt för det offentliga att leva upp till olika garantier och utfästelser står patienten eller föräldern där och kan inte göra ett endaste smack. Därmed tycker jag att det går att ifrågasätta om det verkligen är sant att den generella välfärden är så förskräckligt jämlik. Eller alltid särskilt rättvis. Jag skulle vilja fortsätta och nysta lite mer i det här med de olika servicenivåerna inom landstingen, för det illustrerar en annan poäng som jag tycker har bäring på hur välfärden ska organiseras i framtiden: att vi måste förhålla oss till att ett antal principer som ska vägleda omsorg, vård och skola står i konflikt med varandra. Vi vill både ha en demokratisk förankring, och ett lokalt grepp om de viktigaste samhällstjänsterna. Samtidigt kräver den svenska jämlikhetsanden likvärdighet. Det här går inte ihop. Skolan är kanske det bästa exemplet på det, därför att oförmågan att prioritera mellan olika goda värden går igen på flera nivåer. Dels syns det i uppdraget. Det finns en konflikt mellan att skolan ska vara socialt kompenserande, och samtidigt vara kunskapsförmedlande. Väldigt många tycks, tyvärr, ha glömt bort att det bara är den skola

4 som lyckas med kunskapsuppdraget som också kan verka socialt utjämnande. Oförmågan att prioritera ger en skola som varken rustar för kunskap eller klasresor. Men konflikten finns också i huvudmannaskap och driftsformer. För två veckor sedan kom en stor, ambitiös rapport från IFAU som slog fast att konkurrensutsättning höjer utbildningsresultat både i kommunala och i friskolor. Det är ingen magi som åstadkommer detta. Dels handlar det om att konkurrens tvingar lågpresterande kommunala skolor att fokusera sitt förbättringsarbete. Dels handlar det om att privata aktörer är bättre på att sprida goda exempel det är ju ett generellt problem med offentlig sektor, att kunskap hägnas in av landstingsgränser, ibland på enhetsnivå. Men så har vi det här med den lokala förankringen. I den förvirrade diskussion som nu råder om LOV ska göras obligatoriskt eller vara frivilligt för kommunerna hävdar somliga att det är viktigare med kommunpolitisk valfrihet, än att medborgarna själva får bestämma. Att inte göra LOV obligatoriskt vore, i mitt tycke, ett fundamentalt grundskott mot likvärdighetsprincipen. I framtiden får man nog bestämma sig för om man vill ha valfrihet och därmed en marknad för sociala tjänster, eller inte. Och vill man ha det måste man vara beredd att lägga in långsiktiga spelregler i ekvationen. Man kan inte skapa och avskaffa marknader vart fjärde år och tro att det inte får konsekvenser för hur de kommer att fungera. Demokratin har också ett pris. Och att det är ett pris som förvånansvärt många är beredda att betala, ser vi till exempel i det att vi accepterar en mycket högre dödlighet för vissa typer av avancerade operationer på landsortssjukhus, därför att det är viktigare att det finns kliniker som utför dem över hela Sverige, än att operationen faktiskt går bra!

5 Jag har all förståelse för att man kämpar för att behålla samhällservice över hela landet. Men man ska vara medveten om att likvärdighet på pappret inte är samma sak som likvärdighet i praktiken. Och att skillnaden däremellan, faktiskt kan vara liv och död. Och på detta sista tema vill jag avsluta mitt anförande: varför lägger vi inte mer fokus på det som inte fungerar i välfärden? Om det är något som skulle skapa en bättre framtida välfärd, så är det att börja fundera över vår problemformulering. I alla andra länder vars välfärdsdebatt jag har ett begrepp om, är den politiska diskussionen fast förankrad i att försöka hitta lösningar på sådana verksamheter som fungerar riktigt dåligt. I Sverige tycks den aspekten bara vara intressant bland privata utförare. Oproportionerligt mycket utrymme ges åt att diskutera vad vi ska göra åt verksamheter som går med vinst; trots att förvaltningsformen har en förkrossande dominans totalt sätt, och kanske framförallt bland verksamheter som återfinns på jumboplats. Vill man nu vifta bort mitt påstående med att det bara rör den mediala diskussionen, har jag mer att tillägga. Det är bara att se hur lagstiftningen är utformad, så ser man att det här med konkurrens neutralitet inte är något som politiker ägnat mycket tankemöda åt. En kommun behöver inget tillstånd för att få starta ett särskilt boende för äldre. En privat aktör har däremot mycket att bevisa innan verksamheten kan komma igång. Sanktionerna, om man bedriver dålig verksamhet är ett annat exempel. En riktigt dålig friskola kommer att stängas i värsta fall beläggs ägaren med näringsförbud. Men en kommunal utbildningsnämnd, och en riktigt dålig rektor kan fortsätta misshandla en skola i decennier utan att något drastiskt händer. Min poäng här är inte att säga att vi inte behöver några regler eller kontroller. Det är viktiga verksamheter, där det är helt centralt att huvudmännen har rätt förutsättningar att bedriva god verksamhet.

6 Min poäng är istället att peka på en paradox: genom att privata aktörer särbehandlas negativt, åtnjuter deras kunder, eller brukare faktiskt ett högre konsumentskydd. Dels därför att dåliga verksamheter kan stängas ner av det offentliga. Dels därför att de har möjlighet att själva agera, innan byråkratins kvarnar har malt färdigt. Att välfärdsmarknaderna får långsiktiga, konkurrensneutrala villkor tror jag är helt avgörande för om framtidens välfärd ska åtnjuta samma höga legitimitet som den vi har haft traditionellt. Det är en diskussion jag gärna hade sett mer av. Tack!

7