Kalla fall om polisens uppklaring av dödligt våld

Transkript

1 Kalla fall om polisens uppklaring av dödligt våld Granskningsrapport 2012:9 Rikspolisstyrelsen Enheten för inspektionsverksamhet Augusti 2012

2 Utgivare: Rikspolisstyrelsen, Box 12256, Stockholm D nr: STA /10 Grafisk form: Alenäs grafisk Form Upplaga: 100 ex Tryck: RPS Tryckeri, Stockholm 2012

3 innehåll Sammanfattning Den första juli 2010 avskaffades den tidigare 25-årspreskriptionen för vissa brott med livstids fängelse i straffskalan; mord och dråp, folkrättsbrott, folkmord samt terroristbrott (SFS 2010:60). Vad det i praktiken handlar om sett till de livstidsdomar som avkunnats här i landet under de senaste femtio åren är mord. Samtliga landets ca 150 livstidsdömda avtjänar således straff för detta brott. Med anledning av lagändringen beslutade därför rikspolischefen i juni 2010 att ge dåvarande professorn vid Rikspolisstyrelsen, Leif GW Persson uppdraget att 1 genomföra en sammanställning av samtliga ouppklarade och icke preskriberade fall av dödligt våld 2 i samband med denna kartläggning klarlägga i vilka enskilda ärenden som det kunde bedömas som juridiskt möjligt och praktiskt meningsfullt att vidta ytterligare utredningsåtgärder 3 samt slutligen att ge förslag till hur ett sådant arbete bäst bör organiseras på den nationella nivån samt inom de olika polismyndigheterna. Det totala antalet ouppklarade fall av dödligt våld som inträffat under perioden från och med den första juli 1985 till och med utgången av år 2010 uppgår till 430. Dessa fall kommer heller aldrig att preskriberas. Ett halvdussin av dessa ärenden har klarats upp medan den här kartläggningen genomförts. Samtidigt har det tillkommit nya ouppklarade ärenden från januari 2011 fram till dags dato. När detta skrivs, i juli 2012, uppgår det aktuella lagret av ouppklarade fall från halvårsskiftet 1985 till halvårsskiftet 2012 till cirka 480 ärenden vilket samtidigt ger en överskattning med mer än ett tjugotal fall eftersom de senast aktuella utredningarna ännu inte fått fullt genomslag på uppklaringen. Kort och sammanfattningsvis talar vi i dagsläget om ett lager på drygt 450 fall av ouppklarat dödligt våld. Närmare 75 procent av samtliga dessa brott ligger på de tre storstadslänen. Om vi tar hänsyn till befolkningsunderlaget i respektive län så har Skåne län den högsta andelen, därefter Stockholms län och på tredje plats Västra Götaland. Den högsta andelen uppklarade fall av dödligt våld har man således i Västra Götaland och den lägsta i Skåne. Under den stude- rade tidsperioden på tjugofem år har polisen i Västra Götaland, i genomsnitt och över perioden som helhet, drygt tio procent högre uppklaring än deras kolleger i Skåne län. Efter en genomgång av samtliga de 430 ouppklarade fall som inträffat under perioden från och med första juli 1985 fram till och med sista december 2010 har vi hittat cirka hundra ärenden som förtjänar ytterligare utredningsåtgärder medan drygt 300 av dem bedömts som ej utredningsbara. För det första drygt hundra fall där den misstänkte i vart fall blivit friad av domstolen i den del av åtalet som avser det dödliga våldet och där den friande domen har vunnit laga kraft. För det andra en grupp av juridiskt närbesläktade fall, totalt ett fyrtiotal, där bevisningen inte räckte för ett åtal och samtliga utredningsmöjligheter är uttömda. För det tredje den enskilt största gruppen på drygt 150 fall där de misstänkta gärningsmännen har avlidit. Slutligen ett tjugotal ärenden som har det gemensamt att de är alltför svåra för att man skall kunna klara upp dem. Polisen saknar helt enkelt de nödvändiga uppgifterna för att kunna utreda dem. Återstår således ett hundratal fall som bör utredas ytterligare och de uppgifter som hittills framkommit talar för att åtminstone ett tjugofemtal av dessa ärenden borde gå att klara upp. I ett tiotal fall har man till exempel säkrat teknisk bevisning som binder en gärningsperson till brottet men man har ännu inte lyckats hitta honom eller henne. Påpekas bör även att ytterligare ett tiotal av dessa brott redan är föremål för kontinuerliga utredningsåtgärder. Avslutningsvis föreslås ett antal olika åtgärder för att i framtiden kunna hantera det aktuella problemet. Den första kategorin av sådana åtgärder handlar om bättre regler och rutiner för registrering, arkivering och gallring av de fall som handlar om dödligt våld. Den andra avser de förstärkta resurser som såväl polisen och SKL behöver för att kunna hantera de praktiska problem som följer av att preskriptionen numera har avskaffats. I den tredje gruppen av åtgärder har vi slutligen diskuterat behovet av nya eller förändrade arbetsmetoder samt ytterligare utbildningsåtgärder för att på det viset kunna öka uppklaringen av de äldre fallen av dödligt våld.

4 Innehåll 1 BAKGRUND VILKA FALL SKA SES SOM OUPPKLARADE? Definitionen av dödligt våld...7 Överskattning av det dödliga våldet, det så kallade övertalet...7 En sammanfattande beskrivning av övertalet...7 Närmare om orsakerna till överskattningen av det dödliga våldet...8 Underskattning av det dödliga våldet, det så kallade mörktalet...9 En sammanfattande beskrivning av mörktalet...9 Oupptäckta fall av dödligt våld i samband med att en person har försvunnit...9 Oupptäckta fall av dödligt våld till följd av minskad medicinsk kontroll...9 Det allmänna diagnostiska problemet i samband med rubriceringen av ett dödsfall...9 Sammanfattande bedömning av den statistiska problematiken Problem när det gäller att fastställa vilka fall som är ouppklarade Fall som ingår i undersökningen Ouppklarade fall av dödligt våld som ingår i denna undersökning Fall där ingen gärningsman har kunnat lagföras Fall där vissa gärningsmän inte har kunnat lagföras.12 Fall med en känd gärningsman som ej har gripits.. 12 Fall som inte omfattas av vår undersökning Summering av antalet fall av ouppklarat dödligt våld Analys av undersökningsmaterialet Granskning av de ouppklarade fall som förtjänar ytterligare utredning Det totala dödliga våldets omfattning och utveckling sedan år Det ouppklarade dödliga våldets utveckling sedan år Faktorer som kan påverka andelen ouppklarade fall Omständigheter kring brotten Motiv Brottsplatser Våldsmetoder Offren Könsfördelning Åldersfördelning Tidsfaktorns betydelse vid uppklaringen av dödligt våld Majoriteten av gärningsmännen grips på plats Mönster i relationer mellan de inblandade som kan kopplas till tidsfaktorn Relationer mellan de inblandade och tidsfaktorn.. 21 Sammanfattning Skattning av antalet ouppklarade fall som bör utredas ytterligare Överväganden i samband med prioriteringen av de ouppklarade fallen Prioriteringsfaktorer vid utredningar av Kalla Fall. 25 Skillnader finns mellan äldre och nyare fall av dödligt våld Inventering av gamla fall Behovet av juridisk expertis Vilka prioriteringsfaktorer anses viktigast? Är en enhetlig prioriteringsmodell att föredra? Ska Kalla Fall prioriteras inbördes? förslag och konkreta åtgärder Tre typer av förslag En korrekt brottskod är viktig vid registreringen av dödligt våld Bristande register kan ge problem med inre spaning. 29 Arkiveringsregler och gallring Samtliga ouppklarade fall av dödligt våld bör hållas öppna Inventera konsekvenser för SKL och Polisen med anledning av den slopade preskriptionen Utveckla rutinerna för vad som ska tas i beslag vid en mordutredning Nationella enhetliga regler för beslagshantering saknas Hur ska de grupper som arbetar med Kalla Fall organiseras? Viktigt med arbetsro för utredare av Kalla Fall Regelbunden metodutveckling för mordutredare viktigt Finns det vissa grundläggande problem vid utredning och åtal av Kalla Fall? Ska anvisningarna i PUG om polisiär utredning av grova brott kompletteras med bilagor avseende specifika typer av mord? Hur stor andel av mordutredarna i landet har utbildats i PUG?... 33

5 Det finns ingen enhetlig FU-registreringsmetod i landet Viktigt att startpärmar och bevakningslistor upprättas Ett nationellt register över samtliga ouppklarade fall av dödligt våld bör inrättas Bör även ett centralt register avseende samtliga uppklarade fall av dödligt våld inrättas? Hur kan ett samarbete med källhanteringsfunktioner och Under Cover-funktioner utvecklas? Kalla Fall-brevlådor i varje län för bättre och säkrare inflöde av tips och uppgifter Kan Malmöinsatsen tjäna som en modell för framtiden? Bilagor Bilaga 1 Direktiven till denna utredning Bilaga 2 Ändringen av preskriptionsregeln, SFS 2010: Litteraturförteckning... 38

6 innehåll 1 Bakgrund I denna rapport redovisas en sammanställning och analys av samtliga kända fall av dödligt våld (mord, dråp och barnadråp samt olika kombinationer av misshandel och vållande till annans död) som inte har klarats upp och heller inte är preskriberade. Rapporten utgör ett led i det utvecklingsarbete som avser utredning av grova våldsbrott som inleddes efter granskningen av polisens och åklagarmyndighetens åtgärder i samband med utredningen av mordet på Pernilla Hellgren och redovisades av Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten i februari 2010 (Granskning av polisens och åklagarmyndighetens åtgärder i samband med utredningen av mordet på Pernilla Hellgren, Stockholm den 4 februari 2010). Skälen till att genomföra den här föreliggande studien är främst tre. För det första att göra en inventering av samtliga ouppklarade och icke preskriberade fall av dödligt våld som finns hos landets polismyndigheter. För det andra att granska de olika enskilda utredningarna för att utreda om det finns anledning att på nytt ta upp ett visst fall beroende på tillkomsten av ny eller förbättrad kriminalteknik, att nya uppgifter kommit in till utredningen, etc. För det tredje, slutligen, att undersöka hur vi genom en sådan samlad nationell inventering av olösta fall också skall kunna öka våra möjligheter att upptäcka eventuella samband mellan ärenden som ligger hos olika myndigheter, typ misstänkt seriebrottslighet, samt nya brottstyper och mönster vad gäller det brottsliga tillvägagångssättet (modus operandi). Den första juli 2010 avskaffades den tidigare 25-årspreskriptionen för följande brott: Mord och dråp, folkrättsbrott, folkmord, och försök till dessa brott samt terroristbrott (SFS 2010:60). Vad det i praktiken dock handlar om sett till de livstidsdomar som avkunnats här i landet under de senaste femtio åren är mord. Samtliga landets ca 150 livstidsdömda avtjänar således straff för detta brott. Regeringen motiverade avskaffandet av preskriptionstiden med att det fanns ett starkt allmänintresse av att grova brottslingar inte förblev ostraffade samt att det numera finns större möjligheter att utreda gamla brott, bland annat genom tillkomsten av den nya DNA-tekniken. Detta innebär att de fall av dödligt våld som begåtts från och med den första juli 1985, och som kan antas vara mord eller dråp, aldrig kommer att preskriberas och ändringen av preskriptionsregeln kom således även att aktualisera behovet av att göra en inventering av de mord och dråp som inte har klarats upp. Enkelt uttryckt att beräkna antalet ouppklarade fall av dödligt våld som landets polismyndigheter har på lager. Av det skälet beslutade därför rikspolischefen i juni 2010 att ge dåvarande professorn vid Rikspolisstyrelsen, Leif GW Persson, i uppdrag att genomföra en sammanställning av samtliga ouppklarade och icke preskriberade våldsbrott med dödlig utgång och i samband med denna kartläggning försöka klargöra i vilka enskilda utredningar det kan bedömas som juridiskt möjligt och praktiskt meningsfullt att vidta ytterligare utredningsåtgärder samt slutligen också ge förslag till hur ett sådant arbete bäst bör organiseras på den nationella nivån och inom de olika polismyndigheterna. Kriminologen Mikael Rying och juristen Eva Sjögren vid Rikspolisstyrelsen har biträtt Persson vid genomförande av hans uppdrag medan granskningen av de olika ärendena i första hand har skett utifrån de handlingar som är upprättade i respektive ärende och utförts i samråd med den polismyndighet som ansvarar för den aktuella utredningen (se bifogat beslutsprotokoll, STA /10). Så långt om bakgrunden till denna undersökning, syftet med den och de direktiv som har styrt genomförandet av arbetet. 6 Kalla fall om polisens uppklaring av dödligt våld

7 2 Vilka fall ska ses som ouppklarade? Definitionen av dödligt våld Att avgränsa de brott som omfattas av denna kartläggning är mer komplicerat än vad man kan tro. Med dödligt våld menas alltså i denna undersökning för det första de polisanmälda fall av våld som har lett till döden, det vill säga mord, dråp och barnadråp samt olika kombinationer av misshandel och vållande till annans död som i samband med anmälan bedömdes tillhöra någon av dessa kategorier. Till dessa brott har vi dessutom för det andra lagt ett mindre antal som ursprungligen redovisats under andra brottsrubriceringar, som t ex människorov, men där omständigheterna i samband med den aktuella händelsen starkt talar för att det handlar om ett fall av dödligt våld. Påpekas bör att den här kategorin endast utgör några få procent av vårt anmälningsmaterial och att flera av dessa fall kan ha fått sin ursprungliga rubricering ändrad till mord, eller någon annan typ av dödligt våld, under ett senare skede av utredningen. Dödligt våld är en av de minsta brottskategorierna som redovisas i vår kriminalstatistik men samtidigt den typ av brott som är mest belyst i våra media och får störst genomslag i den offentliga debatten. Samtidigt måste man vara klar över att trots den stora uppmärksamheten kring dessa brott begås sedan 1970-talet endast omkring 100 fall varje år. Utvecklingen visar också att det under de senaste 15 åren har skett en minskning av det anmälda dödliga våldet med omkring 25 procent om man tar hänsyn till befolkningsutvecklingen under samma tid (Brå, 2011). Risken att dö på grund av våld är således mycket låg i en relativ mening och jämfört med andra dödsorsaker som olika sjukdomar, olyckshändelser och självmord. Beräknad utifrån de ca 100 fallen som begås kommer ungefär en invånare på hundratusen i Sverige att under ett år falla offer för dödligt våld. Eftersom en mycket stor andel av brotten begås av endast en gärningsperson blir också sannolikheten att under ett år begå ett sådant brott ungefär densamma. Man måste också vara medveten om att dessa risker varierar kraftigt mellan olika delar av befolkningen. Att man bland dem som begår brotten hittar en kraftig överrepresentation av personer med sociala problem, missbruksproblem och tidigare kriminalitet är kanske inte så märkligt men det är värt att påpeka att en sådan snedfördelning även gäller många av offren och att detta huvudsakligen beror på den sociala närheten mellan offer och gärningsmän vid våldsbrott i allmänhet och inte minst vid dödligt våld. Vi skall för övrigt återkomma till denna fråga eftersom den har betydelse för utredningen av dessa brott och inte minst för sannolikheten att klara upp dem. Det faktum att det dödliga våldet är en så ovanlig brottskategori gör den också statistiskt känslig. Detta gäller för övrigt alla brott med små bastal. Antalet fall varierar regelmässigt från ett år till ett annat och vissa år kan variationen bli ansenlig och utgöra flera tiotal fall från ett år till nästa (vilket således utifrån det genomsnittligt anmälda antalet brott ger ungefär motsvarande procentuella variation). Antalet ouppklarade fall kan därmed också variera kraftigt och ibland kan en ansamling av flera fall av dödligt våld i ett visst geografiskt område och under en begränsad tidsrymd negativt påverka möjligheterna att utreda dem. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med utredningspersonal för att kunna hantera dem på ett professionellt sätt. Vi skall återkomma även till denna fråga men innan vi gör det är det nödvändigt att försöka bringa någon ordning i det undersökningsmaterial som vi talar om. De statistiska komplikationerna är nämligen både flera och i en antalsmässig mening ansenliga. Överskattning av det dödliga våldet, det så kallade övertalet En sammanfattande beskrivning av övertalet De anmälda fallen av dödligt våld är kraftigt överskattade i statistiken över anmälda brott och på det viset har det varit sedan mer än trettio år tillbaka. Ett exempel på detta och det finns alltså ett flertal liknande exempel är utfallet avseende år 2011 där endast 34 procent (78 fall) av de 229 fallen av dödligt våld som anmäldes under det året visade sig bestå av just dödligt våld (Brå, 2012). Andelen felaktigt registrerade fall har också ökat över tid och numera utgör de regelmässigt mer än hälften av anmälningarna. Den väsentliga förklaringen till att det så kallade övertalet har ökat är införandet av anmälningssystemet RAR (Rationell Anmälnings Rutin) under början av Kalla fall om polisens uppklaring av dödligt våld 7

8 Vilka fall ska ses som ouppklarade? 1990-talet. Det nya systemet innebar bland annat att de manuella kontrollerna av statistiken minskade jämfört med tidigare. En stor andel av de polisanmälda fallen av dödligt våld har således efter närmare utredning visat sig bestå i andra händelser än just dödligt våld. Detta är i och för sig inget större problem för polisen då de måste utreda alla dödsfall där man kan misstänka dödligt våld och i regel är det ganska enkelt att både upptäcka och åtgärda sådana fall. Problemet består i att ett och samma anmälningssystem används för två olika syften. Förutom av polisen i deras utredningsarbete används också dessa anmälningsuppgifter i den officiella kriminalstatistiken, som redovisas av Brottsförebyggande rådet och vad gäller just dödligt våld ger alltså statistiken över anmälda brott en kraftigt överdriven beskrivning av omfattningen av det dödliga våldet vilket bland annat kan vålla olika missförstånd i den kriminalpolitiska debatten. Närmare om orsakerna till överskattningen av det dödliga våldet Alla fall av dödligt våld som anmäls skall alltså utredas av polisen och den statistiska regel som gäller för beräkningen av antalet brott är att man skall räkna ett brott för varje offer. Syftet med utredningen är att ta reda på om det verkligen är fråga om ett fall av dödligt våld, att i så fall klara upp det aktuella brottet och se till att den, eller de, som har begått det blir lagförd. Som vi beskrev inledningsvis är det samtidigt på det viset att mindre än hälften av de ursprungligen anmälda fallen av dödligt våld faktiskt utgörs av dödligt våld. Majoriteten av de anmälda fallen består istället av andra händelser och bland de oftast förekommande av dessa kan följande nämnas. För det första anmäls varje år till den svenska polisen ett antal fall av dödligt våld som har begåtts utomlands men som inte har drabbat svenska medborgare eller av andra skäl utgör en del av den svenska polisens ansvar. Under vissa år kan det också handla om ett större antal brott. År 2005 gjordes således en anmälan som avsåg 30 uppgivna fall av dödligt våld i det forna Jugoslavien. En annan anmälan, från år 2002, avsåg 15 sådana fall i samma land. Ett tredje exempel är det stora antal anmälningar av dödligt våld som gjordes mot Chiles forne diktator Pinochet då han satt i husarrest i London år 1998 och som skulle ha begåtts i Chile under hans tid vid makten. Det gemensamma för dessa anmälningar är att fallen har begåtts utomlands men att de redovisas under samma rubrik som de fall som begås i Sverige. Eftersom de ska anmälas med samma brottskod som de brott som är begångna i Sverige går de heller inte att särskilja utan en närmare granskning av anmälningarna. För det andra de anmälningar som avser försök, förberedelse eller stämpling till mord eller dråp. Som rubriceringarna av dessa brottstyper visar består dessa händelser inte av fullbordat dödligt våld. Ändå anmäls ett antal sådana brott varje år som just fullbordat dödligt våld. Den troliga förklaringen till detta är att RAR-systemet inte reagerar om fel brottsrubricering skrivs in i kombination med brottskoden för fullbordade fall av dödligt våld. För det tredje två eller flera anmälningar som avser samma fall av dödligt våld. Dessa anmälningar har tidigare varit mer frekventa men har minskat genom åren. Numera handlar det om ett tiotal per år och vanligen rör det sig om en polisanmälan där man garderar en anmälan av ett mord med en anmälan om ett dråp och till och med en tredje anmälan om grov misshandel och vållande till annans död. Därigenom kommer tre fall av dödligt våld istället för ett att hamna i statistiken. En annan felkälla av liknande slag är till exempel den som aktualiserats av det nu pågående arbetet med så kallade Kalla Fall. När sådana fall, som begicks innan RAR-systemet infördes, ska tas upp för förnyad granskning måste utredarna upprätta en ny anmälan i RAR-systemet. Resultatet blir då att ett fall av dödligt våld registreras det år när ärendet tas upp på nytt trots att det finns en originalanmälan. Samma slags fel kan också uppstå i sådana situationer där två eller flera gärningsmän har mördat samma offer men att vetskapen om ytterligare gärningsmän framkommer först senare under förundersökningen och att man då missar att koppla ihop anmälan mot den nye gärningsmannen med den ursprungliga brottsanmälan. Även dessa fel utgör dock ett mindre antal, totalt högst ett tiotal fall varje år. För det fjärde slutligen att man efter det att utredningen har inletts upptäcker att det handlar om en annan dödsorsak än våld och att dödsfallet istället beror på andra orsaker som inte är kriminaliserade. Bland dessa kan nämnas olika sjukdomar, självmord och olyckshändelser samt fall av alkohol- eller drogförgiftning som således blivit anmälda som dödligt våld. Det här är också ett problem som i en praktisk och professionell mening kan vara svårt att hantera. Oavsett orsaken kan ett dödsfall ofta vara komplicerat och enkelt uttryckt kan man säga att många av dem som beror på någon av de just nämnda orsakerna vid en första betraktelse kan vara svåra att skilja från fallen av dödligt våld. 8 Kalla fall om polisens uppklaring av dödligt våld

9 Vilka fall ska ses som ouppklarade? Underskattning av det dödliga våldet, det så kallade mörktalet. En sammanfattande beskrivning av mörktalet Samtidigt som det dödliga våldet är kraftigt överskattat i anmälningsstatistiken ger samma statistik också en underskattning genom att vissa fall av dödligt våld aldrig upptäcks och därmed heller inte kommer att anmälas. Det är framförallt tre kategorier av händelser, eller omständigheter, som är intressanta i det sammanhanget, nämligen försvunna personer, färre obduktioner samt det allmänna diagnostiska problemet när man skall ta ställning till den juridiska rubriceringen av ett dödsfall som vi redan har berört ovan. Oupptäckta fall av dödligt våld i samband med att en person har försvunnit. Varje år anmäls cirka personer som försvunna. Den stora majoriteten av dessa fall klaras upp inom kort tid (den försvunne återfinns i livet och i normalfallet har han eller hon återvänt av fri vilja och egen kraft). I några hundra fall har den försvunne avlidit och de vanliga skälen till detta är de drabbats av en hastigt inträffad sjukdom, en olyckshändelse eller att de har begått självmord. Antalet fall av dödligt våld utgör bara någon procent av de fall där den försvunne visar sig vara död. Med ett trettiotal fall varje år är det samtidigt så att den försvunne inte återfinns och kan identifieras och vid några av dessa är omständigheterna i samband med försvinnandet sådana att det finns skäl att misstänka att den personen försvunnit på grund av att han eller hon har utsatts för ett grovt brott. Oupptäckta fall av dödligt våld till följd av minskad medicinsk kontroll. På grund av olika lagändringar inom vården har antalet obduktioner i Sverige minskat sedan 1970-talet (Veress, 1994). Eftersom omkring 5 10 procent av det dödliga våldet upptäcks i samband med obduktion kan denna förändring ha kommit att minska möjligheterna att upptäcka sådana fall av dödligt våld (Rammer m.fl., 1997). Dessutom har man genomfört förändringar vilka innebär att mindre rättsmedicinskt kvalificerade läkare än tidigare kan få avgöra om en obduktion ska utföras eller inte (Veress, 1994). Enligt Rammer m.fl. kan dessa förändringar förklara resultatet i en undersökning av huruvida onaturliga dödsfall polisanmäls, vilket alltid ska ske när man har sådana misstankar. Resultatet visade nämligen att en sådan anmälan inte gjordes i omkring 25 procent av fallen. Sammantaget finns det således olika omständigheter som talar för att den medicinska kontrollen av ett dödsfall har minskat vilket i sin tur kan ha lett till en ökning av de icke upptäckta fallen av dödligt våld sedan sjuttiotalet. Storleken av denna ökning torde samtidigt vara av mindre omfattning, i dag högst något tiotal fall per år jämfört med situationen för femtio år sedan. Det allmänna diagnostiska problemet i samband med rubriceringen av ett dödsfall. Till den medicinska problematiken ska man så lägga den polisiära som vi har nämnt ovan. Varje år polisanmäls således fler än hundra dödsfall där omständigheterna i samband med dödens inträffande är oklara. Det kan handla om hastigt inträffade sjukdomsfall, olyckshändelser, självmord eller fall av dödligt våld, men att i det inledande skedet bestämma vad som är vad är långt ifrån alltid enkelt. Den polisiära grundregeln, att man vid misstänkta eller konstiga dödsfall skall betrakta det som ett mord till dess motsatsen är bevisad, tycks heller inte tillämpas generellt eller på samma sätt vid olika myndigheter. Flertalet av dem rubriceras således som dödsfall utan misstanke om brott medan endast ett mindre antal förs in som mord, dråp eller misshandel med dödlig utgång. När det gäller den sistnämnda kategorin avskrivs varje år ett antal av dem med motiveringen brott ej styrkt vilket innebär att inga ytterligare utredningsåtgärder läggs ned på dessa ärenden trots att det kan finnas anledning att misstänka att det kan röra sig om ett fall av dödligt våld. Vad det handlar om är således i grunden samma problematik som ibland ger ett övertal genom att en olyckshändelse, ett sjukdomsfall eller ett självmord felaktigt kategoriseras som ett fall av dödligt våld och sett till statistiken i sig, och som helhet betraktad, kan de i en antalsmässig mening och i bästa fall korrigeras mot varandra. När det kommer till det rättsvårdande arbetet som polisen och åklagarna ansvarar för blir det däremot betydligt allvarligare genom att de falska positiva kategoriseringarna inte kan kvittas mot de falska negativa. En händelse som felaktigt anmälts som ett fall av dödligt våld kan visserligen i onödan ta ansenliga utredningsresurser i anspråk men det omvända misstaget kan i värsta fall leda till stora rättsförluster och att möjligheterna att bedriva en förundersökning allvarligt försvåras. Det finns också ett antal exempel på detta enbart från de senare åren. I samband med den här beskrivna granskningen har vi således stött på några fall som skrivits av som olyckshändelser och självmord där vi i vart fall inte delar den bedömningen. Någon större antalsmässig underskattning är det samtidigt inte fråga om. Totalt kan det handla om några fall varje år. Vid ett Kalla fall om polisens uppklaring av dödligt våld 9

10 Vilka fall ska ses som ouppklarade? par mycket uppmärksammade mord under de senaste åren har man också i det inledande skedet kommit att betrakta dem som sjukdomsfall vilket fått långgående och negativa konsekvenser för bland annat den tekniska undersökningen av brottsplatsen. Det ovan beskrivna problemet är förvisso inte enkelt och i flertalet fall kommer vi aldrig att få någon facit värd namnet. Den polisiära grundregeln att tänka mord till dess motsatsen är bevisad är samtidigt värd att ta till sig och inte minst genom att rättsförlusterna torde vara betydligt större när man inte upptäcker ett fall av dödligt våld på grund av att man gör en felaktig bedömning av orsaken till det. Sammanfattande bedömning den statistiska problematiken. Om man skall sammanfatta den tidigare beskrivna statistiska problematiken kan man bland annat konstatera följande. Problemet med övertalet är lättare att hantera än mörktalet i en rent statistisk mening och de rättsliga konsekvenserna av att man begår misstag i samband med det senare blir alltså långt mer allvarliga. Så till exempel när man felaktigt skriver av fall av dödligt våld med hänvisning till andra och icke kriminaliserade orsaker. Skälen kan naturligtvis vara flera. Att gärningsmannen har överlistat polisen, att polisen och andra som skall svara för kontrollen har begått egna misstag eller att de närmare omständigheterna i samband med den aktuella händelsen inte gått att klarlägga med de medel som står oss till buds alldeles oavsett motståndarens förslagenhet och kontrollapparatens professionalism. De åtgärder som kan förbättra den situationen består väsentligen i klarare anvisningar, bättre rutiner samt ökad utbildning. Vi skall för övrigt återkomma till detta i våra avslutande förslag. Vad gäller själva antalsbestämningen och mörktalets statistiska omfattning så är vi hänvisade till olika skattningar och mer exakta beräkningar låter sig inte göras. Den allmänna uppfattningen bland kriminologer i Sverige är samtidigt att mörktalet vid dödligt våld är förhållandevis litet. Om vi summerar de ovan nämnda orsakerna till att sådana brott inte upptäcks och anmäls brukar skattningarna hamna kring 30 procent av antalet begångna brott. Totalt ett trettiotal brott varje år som fördelar sig på sådana som kategoriserats fel och således slunkit genom kontrollsystemet eller handlar om försvinnanden vars orsak vi aldrig blev klara över eller ens upptäckte. Vissa försvinnanden kommer således aldrig till polisens kännedom och vår folkbokföring är långt ifrån fullständig i det här avseendet. Problem när det gäller att fastställa vilka fall som är ouppklarade Helt bortsett från de reservationer som följer av att vi har ett mörktal krävs alltså även ett omfattande arbete för att komma fram till vilka av de fall som kommit till polisens kännedom som faktiskt utgörs av dödligt våld. Svårigheterna i nästa steg, att därefter ta fram de brott som fortfarande är ouppklarade, har även de visat sig vara ansenliga. Det går således inte att hitta samtliga ouppklarade fall enbart genom att göra kontroller i respektive länspolismyndighets RAR-system. För att kunna skapa ett så fullständigt underlag som möjligt för vår granskning har vi därför använt två olika typer av material. Dels data som vi tagit fram med hjälp av RAR-systemet, dels uppgifter som finns i ett hos polisen tidigare insamlat material i samband med en specialundersökning som avser alla anmälda fall av dödligt våld under perioden Detta material innehåller bland annat alla ouppklarade fall av dödligt våld samt olika omständigheter i samband med dessa. När det gäller perioden 1 juli / fanns det dock inga motsvarande uppgifter att tillgå. För ändamålet användes i stället en lista från Rikspolisstyrelsen, som man tidigare tagit fram, och som omfattade alla anmälda fall av dödligt våld under denna period. Ett problem med den förteckningen var dock att den gav en långt ifrån fullständig beskrivning av vilka av de anmälda fallen som så småningom hade klarats upp. Av det skälet, och i samband med denna granskning, har därför samtliga länspolismyndigheter kontaktats och fått i uppgift att gå igenom sina fall på listan för att ta reda på vilka av dem som fortfarande är ouppklarade. Det har visat sig att det vid vissa myndigheter har varit svårt att klara ut den frågan. Skälen till detta är flera. Många av de äldre fallen har gallrats ut ur polisens register och översänts till lokala Landsarkiv, som därmed tagit över ansvaret för handlingarna. Detta innebär att polismyndigheten inte längre är ägare av handlingarna. Förutom att det har tagit tid att få fram handlingarna har heller inte samtliga handlingar återfunnits vilket i sin tur innebär att det kan finnas ett visst mörktal utöver det som tidigare har redovisats. Detta bedöms dock som litet i en antalsmässig mening då inga fall (och de handlingar som upprättats med anledning av dem) ska gallras från Landsarkivet när straffskalan för brottet är två år och däröver. Lokalt har de berörda polismyndigheterna försökt lösa detta genom olika kontakter och åtgärder i samarbete med landsarkiven. När det gäller vissa av de allra äldsta fallen har man ibland fått gå betydligt längre än 10 Kalla fall om polisens uppklaring av dödligt våld

11 Vilka fall ska ses som ouppklarade? så genom att intervjua de äldre poliser som hade hand om de aktuella utredningarna på den tiden som det begav sig, gå igenom gamla pressmaterial och liknande. Sammanfattningsvis, och i vissa enskilda fall, har man tvingats ägna sig åt något som närmast kan beskrivas som en omfattande kriminalhistorisk forskning. Samtidigt visar detta på en ur registersynpunkt mindre tillfredställande situation som vi hade svårt att föreställa oss innan den här redovisade utredningen inleddes. Om vi ser till straffvärdet handlar det således om de grövsta brotten som polisen har att utreda och de krav på registrering som lagstiftaren ålagt polisen i samband med detta arbete är mycket långtgående. Inget av brotten är heller äldre än tjugofem år och inget av dem är preskriberat. Registreringen borde ha varit heltäckande, och utredningshandlingarna borde fortfarande ha funnits kvar hos polisen, men detta var således inte fallet. Ungefär 75 procent av samtliga de ouppklarade fallen i hela landet (under perioden från första juli 1985 fram till utgången av år 2010) tillhör de tre storstadslänen; Stockholm, Västra Götaland och Skåne. Av dem är det endast Västra Götaland som har en komplett lista över vilka ouppklarade fall man har att arbeta med. För Stockholms och Skånes del finns det i dagsläget endast preliminära uppgifter som vi samtidigt och i en antalsmässig mening numera betraktar som i allt väsentligt fullständiga. Arbetet med att klarlägga vilka ytterligare ärenden som eventuellt skall ingå i materialet pågår också fortfarande och bedöms vara klart under år Sammanfattningsvis har det varit mycket svårt att komma fram till en bedömning av hur många ouppklarade och icke-preskriberade fall av dödligt våld som faktiskt finns i polisens lager sedan den första juli 1985 fram till inledningen av det granskningsarbete som redovisas i den här rapporten. Det problemet handlar också huvudsakligen om de brott som inträffat under andra halvan av åttiotalet. Av det skälet har vi gjort en skattning avseende de fem första åren som omfattas av denna studie. Den skattningen grundar sig dels på uppgifter om uppklarningen av olika typer av dödligt våld som vi hämtat från det material som vi har för perioden , dels på annat kriminologiskt underlag som framkommit i samband med denna kartläggning (denna skattning redovisas i avsnittet 2.6 nedan). Den skattning som vi gjort har en hög grad av tillförlitlighet. En orsak till detta är att den här brottskategorin uppvisar hög stabilitet över den studerade tidsperioden både vad gäller antalet brott och hur dessa i sin tur fördelar sig på olika typer av dödligt våld. Vad gäller antalet ouppklarade brott ger den högst sannolikt en rättvisande bild samtidigt som vi naturligtvis inte kan utesluta att åtminstone något eller några av dessa äldre enskilda ärenden försvunnit på vägen genom den polisiära utredningsapparaten. Fall som ingår i undersökningen Ouppklarade fall av dödligt våld som ingår i denna undersökning Sammanfattningsvis är avgränsningen av de ouppklarade fallen av dödligt våld långt ifrån enkel att göra ens när det handlar om att försöka beräkna hur många fall det handlar om. Med utgångspunkt från det material som vi slutligen avgränsat har vi därefter gått vidare och delat in detta material i olika kategorier av dödligt våld utifrån de juridiska och andra omständigheter som gäller för respektive kategori. I det följande har vi beskrivit åtta olika kategorier av dödligt våld som alla har det gemensamt att de är ouppklarade i den meningen att man inte genom en lagakraftvunnen dom har kunnat lagföra någon gärningsman i samband med utredningen av det aktuella brottet. Den naturliga slutsatsen av detta borde ju vara att samtliga dessa åtta kategorier ska omfattas av denna undersökning om ouppklarade fall av dödligt våld. Detta är dock inte fallet. Vissa kategorier av ouppklarade brott har uteslutits av det skälet att det inte är meningsfullt att arbeta vidare med sökandet efter en gärningsman. Det väsentliga skälet till detta är i sin tur att de antingen kan betraktas som polisiärt uppklarade eller det faktum att gärningsmannen inte har blivit lagförd saknar betydelse i det sammanhang som har styrt inriktningen av den här undersökningen, nämligen att hitta de fall av dödligt våld som vi måste gå igenom för att se om det är värt att ta upp dem på nytt. Varför det ibland kan bli på det viset torde förhoppningsvis framgå av den följande beskrivningen. En konsekvens av detta är också att vi kommer att få två kategorier av ouppklarade fall av dödligt våld. En större andel som vi avgränsat enligt den formella definitionen som omfattar alla icke lagförda ärenden och en mindre där vi tagit bort de fall som är polisiärt uppklarade eller ointressanta med tanke på den här undersökningens primära syfte. Fall där ingen gärningsman har kunnat lagföras. Den stora gruppen oavsett om vi talar om den första eller den andra kategorin av ouppklarade fall utgörs av de ärenden där utredningen inte har resulterat i att man hittat en gärningsman eller att bevisningen mot den eller de gärningspersoner som man riktat misstankar mot inte har räckt för en lagföring i form av en lagakraftvunnen dom. Kalla fall om polisens uppklaring av dödligt våld 11

12 Vilka fall ska ses som ouppklarade? Denna grupp kan i sin tur indelas i två underkategorier. För det första de fall där man inte hittat någon gärningsman som gått att lagföra trots att det ofta kan ha handlat om ett mycket omfattande utredningsarbete. Närmare nittio procent av samtliga fall i den större kategorin tillhör denna underkategori och om man så vill utgör den i allt väsentligt det summerade resultatet av det faktum att ungefär hälften av de så kallade spaningsmorden har förblivit ouppklarade under den period på tjugofem år som vi har studerat. Med spaningsmord förstås i det här sammanhanget sådana utredningar av dödligt våld där gärningspersonen inte är känd från början och där det således krävs särskilda utredningsåtgärder i form av spaning för att hitta honom eller henne. Den andra och återstående underkategorin utgörs av sådana ärenden där gärningsmannen visserligen har blivit åtalad för brottet men enligt en lagakraftvunnnen dom blivit frikänd av domstolen. Det mest kända exemplet i vår moderna svenska kriminalhistoria utgörs av en dom i Svea Hovrätt från år 1989 där Christer Pettersson frias för mordet på Olof Palme och totalt och i genomsnitt talar vi om två till tre sådana par fall per år under den studerade tidsperioden. Oavsett vilken underkategori vi talar om, ingår naturligtvis dessa ärenden i de ouppklarade fall av dödligt våld som vi granskat. Fall där vissa gärningsmän inte har kunnat lagföras. Den andra kategorin som omfattas av vår undersökning utgörs av de fall med flera inblandade gärningspersoner där vi inte har kunnat lagföra samtliga av dem. De ärenden som hamnat i den här kategorin förekommer i ett flertal olika varianter men det är värt att understryka att kategorin som helhet endast utgör en mindre del av vårt totalmaterial. Det kan exempelvis handla om fall där man endast kunnat döma en eller flera av de inblandade för medhjälp medan anstiftaren, eller den som utfört själva gärningen, inte har blivit lagförd beroende på att man aldrig återfunnit honom, att bevisningen mot honom varit otillräcklig för ett åtal eller att han friats av domstolen. Det typiska ärendet i den här kategorin utgörs av de fall av dödligt våld som utspelats bland kretsar av grövre kriminella eller inom den organiserade brottsligheten. Fall med en känd gärningsman som ej har gripits. I den tredje kategorin som ingår i vår undersökning handlar det om en känd och misstänkt gärningsperson som ännu inte har gripits. Denne kan befinna sig på flykt i Sverige eller, vilket oftast är fallet, utomlands. Ett exempel på ett sådant fall som numera har klarats upp är ett mord i Göteborg år 1996, där den misstänkte gärningspersonen greps i Kanada för något år sedan och i januari 2012 dömdes av Hovrätten för Västra Sverige till tio års fängelse. Domen har vunnit laga kraft. Ett problem med dessa fall är naturligtvis att även om polis och åklagare misstänker en viss person så innebär inte detta att han med säkerhet kommer att bli dömd i domstol i samband med en rättegång. Det kan visa sig att bevisningen var otillräcklig eller att den misstänkte till exempel anför att han handlat i nödvärn. Totalt handlar det om en liten andel av våra ouppklarade fall och det är ofta svårt att prioritera dem ur utredningssynpunkt eftersom man saknar en helhetsbild innan man kunnat gripa en misstänkt och ta del av hans eller hennes beskrivning av det som har hänt. Fall som inte omfattas av vår undersökning Återstår fem olika kategorier som vi av olika skäl inte tagit med i vårt material om sådant dödligt våld som eventuellt förtjänar ytterligare utredning. Två av dessa kategorier kan betraktas som uppklarade trots att de fall det handlar, av olika praktiska och formella skäl, inte har blivit lagförda och kunnat avslutas genom en lagakraftvunnen dom. Den stora kategorin utgörs av de fall där gärningsmannen har begått självmord i samband med brottet och totalt omfattar denna grupp närmare två hundra fall av dödligt våld under den studerade perioden på tjugofem år. De aktuella fallen handlar nästan alltid om föräldrar som dödat sina barn eller en man som dödat en kvinna som han haft en nära relation till. Ibland så överlappar dessa gärningar varandra och de gäller nästan uteslutande män som samtidigt dödat både kvinnan som han haft en nära relation till och ett eller flera av barnen i familjen. Det absolut vanligaste massmordet i vår svenska kriminalhistoria det vill säga de fall av dödligt våld där samme gärningsman vid ett och samma tillfälle har dödat minst tre offer tillhör för övrigt denna kategori. Såväl den tekniska som den övriga bevisningen vid den här typen av brott är nästan alltid tillräcklig för att man även efter en mindre omfattande utredning skulle ha kunnat lagföra en gärningsman om han nu hade funnits kvar i livet. Eftersom han är död har dessa ärenden istället fått avslutas genom ett åklagarbeslut där ärendet bedömts som uppklarat genom att en känd gärningsman har kunnat bindas till brottet. Återstår 12 Kalla fall om polisens uppklaring av dödligt våld

13 Vilka fall ska ses som ouppklarade? det definitionsmässiga problemet som följer av att det saknas en lagakraftvunnen dom. Ett faktum som vi således har bortsett ifrån när vi inte tagit med dessa fall i vår undersökning. Dessa ärenden utgör nästan alltid goda exempel på sådana fall där det ibland subjektivt präglade uttrycket polisiärt uppklarat kan vara sakligt motiverat ur bevissynpunkt och inte enbart grundas på en eller flera utredares personliga uppfattning om var skuldbördan bör placeras. Samma formella situation kännetecknar även fallen i den femte kategorin som heller inte tagits med i vår studie och som handlar om gärningsmän som varit yngre än femton år när brottet begicks. Även dessa ärenden har avslutats genom ett åklagarbeslut eftersom straffmyndighetsåldern inträder först vid 15 års ålder och att personer som är yngre än så således inte kan åtalas och få sin sak prövad av en domstol och det därmed heller inte kan bli fråga om någon lagakraftvunnen dom. Endast ett fåtal fall ingår i den här kategorin, totalt fyra fall under den studerade perioden på tjugofem år. Återstår tre kategorier av ärenden där det i ett flertal enskilda fall kan finnas misstankar om att det handlar om fall av dödligt våld men där man av olika skäl inte haft tillräckligt underlag för att kunna fatta ett formellt beslut i frågan och som av det skälet heller inte tagits med i vår granskning annat än när det kommer till ett litet antal mycket speciella undantag som vi ändå valt att ta med i vår undersökning. Den första av dem, som vi redan har berört, handlar om de fall av försvunna personer där dödligt våld kan ligga bakom försvinnandet. Varje år anmäls således cirka sjutusen personer som försvunna i Sverige. Så stor andel som 99,5 procent återfinns och nästan samtliga av dessa är fortfarande i livet. De som påträffas döda utgör något eller några hundratal varje år och de som aldrig återfinns uppgår till några tiotal per år. Den första kategorin, som alltså i genomsnitt utgör mer än 95 procent av samtliga försvinnande, kan vi utesluta av det enkla skälet att oavsett vad som nu ligger bakom försvinnandet så lever de ju fortfarande och har i vart fall inte fallit offer för dödligt våld. Med den näst största kategorin, de som påträffas döda, är det visserligen mer komplicerat men svårigheterna att utreda orsakerna till dessa dödsfall skall heller inte överdrivas. I det stora flertalet fall är deras kroppar i så pass gott skick att man kan genomföra både rättsmedicinska och kriminaltekniska undersökningar och genom att utreda olika omständigheter som handlar om den försvunnes liv (både den tidigare historiken och vad han eller hon haft för sig i samband med för- svinnandet) kan man ofta få en tillförlitlig uppfattning om orsaken till försvinnandet och dödsfallet. Man bör också vara klar över att det finns starka samband mellan orsakerna till ett försvinnande och de olika omständigheter som kan utredas när den döda kroppen återfinns. Dessa fall skiljer sig ofta åt beroende på om orsaken till försvinnandet är ett hastigt inträffat sjukdomsfall, ett självmord eller ett fall av dödligt våld. Omständigheter som för övrigt är betydligt mer subtila än att någon påträffas med burken med hjärtmedicin i handen, att han eller hon har lämnat ett självmordsmeddelande före försvinnandet eller hittas nergrävd i skogen, för säkerhets skull styckad och förpackad i svarta plastsäckar. Vilka dessa ytterligare omständigheter är har vi samtidigt valt att lämna därhän i den här rapporten av de vanliga polisiära och utredningsbetingade skälen. Vi nöjer oss med att konstatera att kunskapsläget ofta är gott för dem som har till uppgift att utreda saken. Låt vara att de individuella insikterna hos dem som får uppdraget kan variera. Problematiskt blir det framför allt i de fall där den försvunne inte kan återfinnas och de omständigheter som berörts ovan inte enkelt kan klarläggas. Vad gäller våra undantag de fall av försvinnanden som vi tagit med bland de fall som vi anser måste granskas för att se om de förtjänar ytterligare utredning så har vi gjort det enkelt för oss. Vi talar om fall där omständigheterna i samband med försvinnandet varit så pass underliga att man trots att man saknar en kropp ändå rubricerat om ärendet från ett försvinnande till ett människorov eller ett misstänkt mord. En närliggande kategori, där det alltså inte behöver handla om ett försvinnande, utgörs av det mindre antal fall varje år där dödsfallet visserligen kan te sig misstänkt men där misstankarna ändå inte har den styrkan att de räcker för att man skall inleda en brottsutredning. Kroppen efter den döde kan vara i så dåligt skick att dödsorsaken inte går att styrka, den dödes personhistoria kan vara sådan att den lämnar helt öppet för olika förklaringar till de skador som hittas på kroppen. Exemplen i den här kategorin är många och av varierande innebörd. Den sista kategorin, även den närbesläktad till de två ovan beskrivna, utgörs av olika fall av svårutredda dödsorsaker, till exempel plötslig spädbarnsdöd eller personer som dött efter att ha ramlat ner från balkongen. Handlar det om en svårutredd sjukdom eller kanske en kvävning, om en olyckshändelse, ett självmord eller att man blivit knuffad eller kastad över balkongräcket. Även olika förgiftningsfall hör till den här kategorin. Handlar det om sjukdom, olyckshändelser Kalla fall om polisens uppklaring av dödligt våld 13

14 Vilka fall ska ses som ouppklarade? eller självmord eller om dödligt våld där gärningsmannen arrangerat det hela i avsikt att få det att se ut som en icke kriminaliserad dödsorsak. Fallen i de senare två kategorierna avskrivs nästan alltid med motiveringen att ett brott ej har gått att styrka. Oavsett detta har vi ändå tagit med ett mindre antal av dessa formellt avskrivna fall (totalt mindre än ett tiotal under hela perioden) där vi delat de utredande polismännens uppfattning att det trots avskrivningsbeslutet ändå handlar om ett fall av dödligt våld. Det räknetekniska problemet som uppstår i det sammanhanget har vi löst genom att föra in dessa fall i den första kategorin som innehåller det stora flertalet av de ouppklarade fallen. Möjligen kan det ju vara så att nya kunskaper inom rättsmedicin och kriminalteknik kan räta ut de frågetecken som finns i dagsläget och i det läget är det ju praktiskt om utredningsmaterialet finns kvar. Summering av antalet fall av ouppklarat dödligt våld Som vi tidigare beskrivit i detta kapitel har vi av olika skäl inte exakt kunnat fastställa det totala antalet ickepreskriberade ouppklarade fall av dödligt våld. Detta främst på grund av svårigheterna med de ouppklarade fall som begicks under perioden 1 juli december För de ouppklarade fallen begångna under perioden finns dock säkra uppgifter (tabell 1). Tidigare i kapitel 2 har vi diskuterat vilka fall som skulle räknas som ouppklarade i en strikt juridisk mening, det vill säga att vi saknar en lagakraftvunnen fällande dom. Utifrån den redovisningen har de fall som omfattas av denna undersökning delats in i de fyra kategorier som redovisas i tabell 1. Det är dock endast kategorierna ouppklarade fall utan någon misstänkt och misstänkt ej gripen som de facto är aktuella för vidare åtgärder från polisens sida. När det gäller fallen där den misstänkte begick självmord eller var under 15 år (icke straffmyndig) är de samtliga avskrivna av åklagare och inte längre föremål för utredning. Fallen som ryms inom dessa båda kategorier kan i den meningen sägas vara rättsligt uppklarade utan att det finns en lagakraftvunnen dom. I dessa fall kommer heller inga ytterligare utredningsåtgärder att vidtas då skuldfrågan är avgjord så långt det är möjligt. Tabell 1. Antal fall av icke-preskriberat ouppklarat dödligt våld under perioden Antal Ouppklarade fall ingen misstänkt 341 Misstänkt begick självmord i samband med brottet 150 Misstänkt ännu ej gripen 6 Misstänkt under 15 år 4 Summa 501 Totalt finns det således i dagsläget 347 fall av ouppklarat dödligt våld begångna under perioden , som de olika polismyndigheterna har att arbeta med. Till detta kan läggas de fall som är ouppklarade under perioden 1 juli december Med reservation för något eller några fall har det alltså inom ramen för denna undersökning varit möjligt att få fram mer än 99 procent av samtliga dessa ärenden vilket duger gott som underlag för en skattning av samtliga ouppklarade och icke preskriberade fall av dödligt våld under perioden från första juli 1985 till och med utgången av år Resultatet av denna skattning ger oss ytterligare knappt åttio ouppklarade fall som inträffat under perioden från med första juli 1985 till och med sista december Dessa skall läggas till de tidigare 347 fallen och totalt under perioden som helhet handlar det således om knappt 430 fall som skall granskas för att vi skall kunna ta ställning till frågan om vilka av dessa ärenden som bör utredas ytterligare. Det är värt att understryka betydelsen av den lagändring där man tog bort preskriptionen för vissa brott med livstids fängelse i straffskalan. De fall som vi nu talar om kommer aldrig att bli preskriberade. Återstår för polisen att klara upp dem och ett första steg i det arbetet är att plocka fram de ärenden som förtjänar ytterligare utredning. I det här sammanhanget kan det också vara värt att nämna vad som har hänt sedan vi inledde vår granskning hösten Ett halvdussin av de ärenden som omfattas av denna undersökning har således klarats upp. Samtidigt har det tillkommit nya ouppklarade ärenden från januari 2011 fram till dags dato. När detta skrivs, i juli 2012, uppgår det aktuella lagret av ouppklarade ärenden från halvårsskiftet 1985 till halvårsskiftet 2012 av cirka 480 ärenden vilket högst sannolikt ger en överskattning på ett tjugotal fall eftersom utredningarna av de senast aktuella fallen ännu inte fått fullt genomslag. Kort och sammanfattningsvis talar vi i dagsläget om ett lager på drygt 450 fall av ouppklarat dödligt våld. 14 Kalla fall om polisens uppklaring av dödligt våld