Loggbok nr 168

Transkript

1 Lovade att berätta lite om hurtigrutten från Huskvarna ner till Asien, men vår husbil Loggbok nr 168 Hur kan man komma på en så tokig idé som att köra husbil från Huskvarna ner till båten som ligger i Turkiet, har en ganska enkel förklaring. När vi reste hem i juni månad så tyngde den nedgångna Stressless oss och samvetskvalen blev oss övermäktiga. Nu skulle det putsas, lackas och göra alla jobb, som blivit eftersatta under de 12 år vi bott och seglat i henne. Det är ju inte så lätt att bo i en båt, där allt skall frigöras, för att komma åt med slipklossar och lackpenslar. Dessutom så mår vi nog inte särskilt bra av att ligga i damm och lacklukt. Finike är ju ganska bergigt och visst fanns det hotellrum att bo i, men jag såg mig själv stiga upp på morgonen, vandra ner till båten och koka gröten, innan dagens jobb tog vid. Därefter jobba en hel dag för att mot kvällningen dra benen efter sig uppför till ett hotellrum. Nu har ni förklaringen till varför vi har valt att ta husbilen ner. Den kan vi parkera precis vid båten och vi får tillgång till både el och vatten. Förberedelse Vi hade i stora drag tänkt ut en resväg, då vi fick nys om, att det går en färja från italienska Ancona och som går hela vägen till Ḉisme i Turkiet. Den sista färjan för säsongen gick den 18 september, så nu blev det bråttom. T o m jag klarade av att boka en plats och betala den via Internet. Fick bekräftelse att allt var i ordning och det var bara att passa avgångstiden. Det var lite för tidigt egentligen, för vi får bara ha bilen inne i Turkiet i 6 månader och det innebär att vi måsta åka ut den 21 mars, och då är det väl fortfarande snödäckstid i alperna. Men vi får ju följa våren upp genom Europa då. Som vanligt så skall jag ju ha god tid på mig, varför vi beslöt att starta fredagen den 10 då vi hade bokat ytterligare en färja från Trelleborg till Rostock, på söndagsmorgonen och vid den tidiga morgonstunden halv åtta. Vi passade på att titta in hos min kusin i Lagan, lagom till 11-kaffet. Som alltid lika trevligt att hälsa på vänner och släktingar. Nästa stopp blev ute i skogen vid Skånes Fagerhult, där Gun-Britts farbror bor in en fin röd stuga vis Trulsabygget. Stoppet i Sölvesborg var ju också givet, där 6 av mina kusiner bor. Övernattning nere vid hamnen, där man står fint med en husbil. Lördagens färd gick på små vägar ner till Åhus, där vi besökte Åhusgas och fyllde upp vår tomma P11 flaska för 150 kronor, vilket är det billigaste vi fyllt någon gång. Kivik med alla fruktträd som dignade av äpplen, borgar för att Sverige blir med all sannolikhet inte utan äpplen i år. Vi färdades utmed Österlen och stannade på många ställen och bara njöt av att ha gott om tid. I Trelleborg åkte vi ut till färjeläget och betalade vår resa och fick en biljett, bara för att ha det klart till morgonen. Nytankade hittade vi så en parkeringsplats mitt inne i Trelleborg, där parkeringen var fri lörd-sönd. Visserligen stod det 4 timmar på en tilläggstavla, så jag vet inte vad som gällde. En fortkörande bilist blev stoppad av en ilsket blåblinkande polisbil, så jag passade på att fråga dem, då de utrett ärendet. Jag vill inte ha besök av er inatt, sa jag, men det lovade de att inte göra, då de hade annat för sig, sa de och vinkade adjö. Båda våra mobiler ställdes på väckning, men som vanligt så vaknade vi båda två alldeles för tidigt. Färden med färjan gick jättebra, inte en enda våg fanns, så lång ögat kunde se och de seglare som var ute just innan vi anlände till Rostock, låg nästan i total bleke. Men vädret var fint, så ingen klagade. Allt var fint skyltat och snart var vi på väg söderut. Vi höll en maklig fart på och det äter ju mil när man kör några timmar. Rastplatserna var många och när mörkret började sänka sig, hade vi fått nog för dagen. Stannade på en rastplats och sov

2 fram till ljuset anlände. Ni förstår nog snart varför det blev en hurtigrutt, då vi inte ville riskera att missa färjan. Genom norra och mellersta Tyskland gick det fort och snart kunde vi i horisonten skönja de alltmer tilltagande höjder som skulle bli alper, allt eftersom vi närmade oss Österrike. Dessutom så hade vi ressällskap av boken Den förlorade symbolen som räckte ända ner till Österrike. Vi köpte en bok som heter Upptäck Europa med bil och där inhämtade vi kunskaperna som var behövliga för att rätt anpassa oss. Vi hade ställt in vår navigator på undvikande av betalvägar, undvikande av betal-broar-tunnlar (man är ju född i Blekinge). I Österrike måsta vi ha en gobox som man laddar och den räknar ner de laddade slantarna för varje kilometer. Själva boxen skall sitta monterad på framrutan. Normalt så räcker det med att man skaffar ett klistermärke en så kallad Autobahn-vingette, men eftersom vår husbil väger 4 ton, så går den som tung husbil och skall följaktligen ha en gobox. Med hjälp av vår Navigon 70 premium navigator, så ledde den oss på de smala och krokiga vägar, som är avgiftsbefriade. Varför förstår vi, för efter många 20-tals mil, där vi har mött våra bromsljus i kurvorna. Visserligen har alla vägar vi åkt på varit belagda, men ack så smala. Tyvärr så har det inte funnits några parkeringar, så när det ena otroligt vackra sceneriet efter det andra passerade, kunde vi inte stanna och ta några foton. På ett ställe, just tidigt på morgonen, när solens första strålar lyste upp en spetsig alptopp täckt med glittrande snö, samt just nedanför oss en grön beteshage med betande kor, var det nära jag stannat mitt på vägen. Tyvärr så hade vi bilar bakom oss som ville förbi, så det var bara att dra vidare. Alla bilister och andra trafikanter var mycket vänliga och ingen tutade på oss. Vi passerade Brennerpasset, fast på småvägarna, och kunde avläsa nästan 1500 möh. Snön hade för länge sedan dragit sig tillbaka och det var lummigt grönt. Trafik Jag måste genast konstatera att utan vår navigator hade vi aldrig kommit fram till Ancona. Vi hade skrivit ut färdvägar med Google Maps där hemma och där hänvisade de oss till olika vägnummer och riktningar, som vi aldrig kunde lita på. Navigatorn däremot svek oss inte, då vi några tillfällen kom fel, ja då var det han bakom ratten, som var ouppmärksam eller kollade trafiken. Italien är ett kapitel för sig. Än har vi inte förstått oss på hastighetsskyltning. Ibland har det stått 30 på ett riktigt vägmärke, varför vi saktade ner och drog på oss mastodontköer. En del var så stressade då, så de körde om fast det var dubbla linjer. Förmodligen så tog de oss som traktor! Men det finns mycket husbilar här, så jag vet inte hur de tänker. Vid varje samhällsskylt, så skall det saktas ner till 50 och det gör vi. Sedan håller vi det om det inte står något annat. När husen tunnat ut, ja så blir vi omkörda, fast vi inte sett en enda skylt att 50 har upphört. Som tur är så har vi nu kommit till Ancona så förhoppningsvis så är bekymren ur världen. Vi har hittat en del ställplatser för bara husbilar från gratis till 12 euro men då ingick el. Känns bra att det finns sådana, då det ibland inte är lagligt att övernatta i bilar utmed vägen. Vet inte hur lastbilschaffisar gör! I Italien har man konsekvent undvikigt att laga de mindre vägarna och de tunga fordonen har kört sönder asfalten, så det är riktigt jobbigt, att höra allt skrammel i bilen. Vi har ju inte sjöstuvat och inte har vi Gun-Britts små sockar på alla glasen, utan jag slår dövörat till de flesta gångerna, då allt tumlar om. Gun-Britt har däremot lite jobbigare och letar ljud nästan hela tiden.

3 Vädret Väder har vi haft. Nästan hela tiden strålande sol och varmt. För någon dag sedan var det 34 grader, när vi skulle lägga oss. Det blev utan något över oss, varför vi vaknade framåt småtimmarna huttrande. Det blev en rokad. Det undre kom över oss och vi kom ner i duntäckesvärmen. Nu har det regnat i natt och då blev det svalare, men god sömn som följd. Just nu står vi uppe på kullarna ovanför Ancona, och skall om några timmar åka ner till hamnen och checka in och överlåta styrandet några dygn. Förskräckt När vi skulle hämta våra biljetter, ja, så fanns det inga där. Damen försökte ringa till de som bokat, men de ville inte svara. Hade de gått omkull och vi som inte hade något avbeställningsskydd. Jag hade i all fall det papper, som visar att vi både fått bekräftelse på plats och att vi betalt. De förklarade att de bytt båt, därför så kunde vi inte få hytten som stod på vår biljett, för den existerade inte. Vi fick nr 524 istället. Det hela redde upp sig och vi kunde andas ut. Som vanligt var vi i mycket god tid och fick därför stå kvar på parkeringsplatsen vid färjeterminalen. Hittade faktiskt ett öppen WiFi så vi kunde logga in och läsa lite mail mm. Kunde dessutom snacka via Skype med några därhemma. Plötsligt så kom det inrullande 11 franska husbilar, i varierande storlekar. Det var en gruppresa med husbil. De planerade att köra runt i Turkiet, men mycket mer fick vi inte reda på då franska är det enda språk, som behöver talas i hela världen! Vi träffade också en trevlig tysk i en engelsk jeep med sovmöjlighet mm. Utanpå sidorna fanns en hel uppsättning av diverse saker man måste ha för ökenkörning. Det väckte min nyfikenhet och då berättade han att de skulle genom Libanon, ner till Egypten för att sedan nedåt Sudan, Etiopien m fl ner till Syd Afrika. Det blev mycket körning på dåliga vägar och farliga sådana tyckte vi, men det var kanske så uppskrivet om pirater som vi hade på vår segling utmed Yemen. Vi snackade lite om faror och de hade väl ungefär samma filosofi som vi att folk dör även framför TV n Vi fick köra ombord och på denna årets sista tur, fanns det gott om plats. Vi blev dirigerade av en trevlig svart man direkt intill ett elskåp, där vi kunde plugga in elkabeln och få el till kyl och frys. Hade vi nu med oss allt? Vi hade packat en väska med de saker som vi skulle behöva under de tre nätter, som resan varade. Det var några småsaker jag glömde, bland dem, Gun-Britts glasögon. Sådär efteråt så hade jag gärna tagit med mig datorn med GPSpucken. Det var olidligt att färdas på sjön, utan att veta var man var. Resan gick ju från Ancona ner genom Adriatiska havet, Ioniska havet, Medelhavet och slutligen Egeiska havet för att slutligen komma till Cesme i Turkiet. Tänk er att när vi är ute med vår båt, så vet vi nästan på metern var vi är, men nu fick vi ingen information utan fick lita på att besättningen på bryggan kunde manövrera skutan. Vi gick upp till receptionen och skulle ha ut vår nyckel till hytt 524. Den var tydligen redan upptagen, så vi skulle få en annan nr 429. Han sa något om trångt, eller var det nu var. Det var i alla fall bara att tacka och ta emot och hoppas vi skulle kunna sova i lugn och ro Dyrt. Frukost ingick i biljetten, men resten fick vi betala själva. De hade ett bra system ombord och det gick ut på att vi köpte ett betalkort och sedan drogs det när vi köpt något eller ätit. Vi fick varje gång ett kvitto som berättade hur mycket det kostade och hur mycket återstod. Man blev ju lite bekymrad, när vi drack två koppar kaffe och såg att de kostade 60 spänn. Middagen nästan 300 kronor och då var det vatten, kyckling, några klyftpotatis och lyxen men två små tårtbitar, som bestod av nötbotten och något annat gott sliskigt ovanpå, men kniv och gaffel ingick. Vi fick en förståelse för de passagerare som kom kånkande med termoslådor och

4 termosar. Men vi har ju en välfylld bil, så vi klarar nog av det hela ändå. Ja, så välfylld att vi väger 300 kg mer än vad vi får. Sjön bråkade lite ibland, men var på det hela taget jättefint. Solen lyste och det var ljumma vindar ja, så ljumma att Gun-Britt kunde stå i flera minuter ute på däck och titta på andra båtar och ibland några delfiner som svepte förbi, och det i bara T-tröja. Vi hade varken läsning eller något annat tidsfördriv med oss, men den ena timmen efter den andra försvann och snart var vi inne på sista natten. Våra hyttgrannar var några konstiga ena. Vi såg dem aldrig, för de satt och pratade hela natten och sov förmodligen på dagen. Första natten trodde vi att någon glömt radion på, men så förstod vi att så var det inte. För de också var ju tvungna att använda toan, och det var en sådan vakumtoa, som med ett dånande ljud slukade allt. Färjan såg ut som en vanlig båt där vi kunde köra ombord på rampen i aktern. Funderade på om vi var tvungna att backa ut, eller om det gick att vända inne i på färjan. Vi kom i all fall fram klockan halv åtta på tisdagsmorgonen och döm om min förvåning, det blev ljust framme i fören. Det gick att fälla upp hela frampartiet och bilarna började så småningom tas av. När så det var husbilarnas tur, så var det invecklat. Rampen ner var så brant, så husbilar kom inte över kanten utan att riskera att fastna med underredet. Vår mörke trevlige man var med i ett gäng killar, som men plankor och andra tillhyggen gjorde så att vi kunde köra upp på dessa med bakhjulen, tills vi fick fri höjd för underdelen. Sedan kom vi ner mot kajen med framänden och då skulle bakänden av husbilen haka i rampen. Då var de där med nya plankor och höjde upp, medan vi segade centimeter för centimeter framåt. Allt gick bra men, oj vad spännande det var. Direkt till immigrationen och fick våra pass stämplade direkt. Sedan tog det lång tid hos tullen. Nästan alla bilar stod framför oss, utan fransmännen som stannat innan tullen. De skulle väl dricka upp det sista vinet! Jag var lite skrajsen, för vi hade ju bilen full med allehanda saker, dock inte sprit och tobak. Vi hade ju nästan 10 lite T-sprit men det kanske inte räknas. Bilarna framför oss letades igenom och jag funderade på hur omfattande kollen på oss skulle bli och vilka förklaringar som var godtagbara. Vi blev stannade av en barsk person och då for tanken igenom skallen, att nu är det nog kört. Fast vi inte hade olovliga varor så kanske det skulle vara lite svårförklarligt att vi skall jobba i 6 månader med vår båt och till det behövs grejor, samt att en del måste bytas ut. Innan mannen som stoppade oss kom fram, ropade någon inne i hytten där tullarna och satt som resulterade i att vi fick passera utan undersökning. Svenskar har ett gott rykte här och det kanske var orsaken. Kusadasi D300, vad 17 ligger den eller börjar den, frågade jag kartläserskan, som förgäves kollade kartboken i området runt Cesme. Inte någonstans stod vägnumret, utan vi kom givetvis upp på betalvägen. Plockade fram vår Lira, som pengarna heter här, och körde fram till spärren. Inte kunde vi betala där! Vi vågade inte fortsätta, utan jag fick hoppa ur och rusa iväg 100 meter till någon sorts kontor. Hade bara 10 lira med mig och ett kort skulle kosta 20, men jag vet inte hur de fixade det, jag fick ett kort och sedan var det bara att köra. Konstigt nog hade jag bara en bil bakom mig, som också stod och kollade alla apparater, men inte kunde betala något. Han blev glad när jag talade om att det gick bra att betala borta i kontoret. Efteråt förstod jag att den lilla väg som avvek från betalvägen och som stod service på, skulle vi åkt av och fixat biljett, men det var så att säga lite försent, när vi stod vid spärren. Vägen gick genom ett ganska ödsligt område som liknade mest en stenöken. Kunde i alla fall

5 hitta en bensinstation där vi kunde brygga vårt efterlängtade 11-kaffe. Oj, vad varmt det var. Vi brukar aldrig köra med AC n på i bilen, då vi tycker att vi aldrig vänjer oss vid värmen som finns utanför. Men nu var vi så nödd och tvungen, det var just nu för varmt. Så fort vi stannade, så åkte tempen upp till grader och det är just nu lite i överkant. Vi har ju kylt ner kropparna hemma, och det tar ett tag att anpassa sig igen. Efter det vi betalat vägavgiften, då hittade vi massor av avfarter, till väg D300. Tanken var nära att man medvetet hade gjort det svårt att hitta den fria vägen i början. Nu var vi på väg ner till Kusadasi, där vi skulle träffa Hans, på svenska båten Gråtrut med hemmahamn i JSS. Hasse satt och gottade sig i sittbrunnen, när vi dök upp och vi fick en fin dag tillsammans. Hasse har ju varit här nere en säsong, så vi fick lite tips av honom och han fick lite nya sjökort av oss. Vi sov över på en parkeringsplats i anslutning till marinan och fast det var lite dunkadunka så somnade vi sött och gott. Skönt att vara utvilad, när vi startade tidigt följande dag och det utan att först ha kokat gröten. Vi hade bestämt oss att äta frukost vid den gamla bibliska staden Efesus. Vi svängde av på den smala vägen dit och blev direkt anmodade att betala 25 kronor för att parkera. Vakten placerade oss också jättelångt från ingången till den gamla ruinstaden. Mätt och belåten gick jag ensam mot den förmodade porten in till staden. Där var massor av stånd och allt möjligt tingel-tangel, så tanken dök upp vad som hände i templet i Jerusalem när Jesus drev ut bettlare och månglare. När jag sedan fick se att inträdet var 100 kronor, ja då återvände jag till bilen och körde därifrån. Vägen ner mot Finike var på många ställen mycket fin och trafiken var sparsam. En del vägarbete störde dock, inte beroende på jobbet, utan mer att även här kördes det alldeles för fort. Vägarbetarna är ju lika mycket värda här, som hemma! Det var nog bara jag som hade någotsånär rätt hastighet. Dessutom är jag ju livrädd för att få ett stenskott i vår stora framruta. De sista 7 milen ner mot slutmålet var verkligen sceniska. En del bergsöverfarter, men vägen var bred och fin så Gun-Britt tittade ut mesta delen av tiden. Hon gillar ju inte avgrunder och vem gör det. Klockan hade passerat 17 när vi kom fram till grinden ner till Setur Marina i Finike, där vi nu skall tillbringa 6 månader, innan vi drar norrut med bilen. En tid som enligt planerna innefattar en massa jobb. Men planerna kan ju ändras! Vi kanske inte hinner med så mycket som vi vill, men vi ska ju försöka. Båten var belagd med damm från Sahara, men inne var det ganska fint. Inget mögel men en del damm hade ju tagit sig in genom de alltid öppna ventilerna. Vädret är soligt och just nu så har vi 34 grader i bilen, men en god bris sveper igenom de öppna fönstren. Nu är det bara at bälga i sig vatten och lite extra salt på gröten, så skall vi nog klara oss, tills tempen kryper ner. Är det något ni undrar över så skriv och fråga sy_stressless@hotmail.com öppnas varje dag, för nu är vi uppkopplade på marinans WiFi För någon dag sedan var det ju höstdagjämning med natt och dag lika långa, nu blir det bara mörkare, så nu är det tid att ta fram alla roliga och fina semesterbilder och planera för ljusare tider, om man nu kan göra det, med det politiska tillstånd som råder i Sverige. Hoppas att de två blocken behåller det fina vi har och inte sabotera varandra. De två sista raderna är nog det enda politiska jag skrivit i alla loggböcker, men de är menade att vi skall tillsammans ska vara rädda om vad vi har. Skaffa nya batterier till ficklampan, man vet ju aldrig Gun-Britt och Ingmar