Nettoströmmen I z i z-led i mittpunkten (0, 0, 0) mellan två volymelement ges av uttrycket

Transkript

1 [RMC] 7. Magnetostatik II: Materiens magnetiska egenskaper Om ett material är magnetiserat gäller att M. För de flesta material gäller att de enskilda dipolomenten pekar i en slumpmässig riktning, så att M =. Sambandet mellan atomära strömmar och magnetiseringen kan bestämmas med följande betraktelse. Vi betraktar två små volymelement i materialet bredvid varandra. De antas vara magnetiserade och alltså ha en ström, som kan vara riktad i vilken riktning som helst. Vi vill först räkna nettomagnetiseringen i z-led som orsakas av strömmar i x- och y-led. Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.1 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund Magnetisering I föregående kapitel granskades magnetfältet som tidsoberoende konventionella strömmar, d.v.s. strömmar i elektriska ledningar, ger upphov till. Eftersom dessa strömmar transporterar laddning över en makroskopisk region kan de också kallas transport-strömmar. Laddningar i rörelse förekommer också inne i alla slags av materie, p.g.a. elektronernas rörelse i atomer och molekyler. Dylika strömmar kallas atomära strömmar, för att särskilja dem från de konventionella. Det bör noteras att dessa strömmar inte kan transportera laddning över en makroskopisk region, utan åstadkommer istället en kontinuerlig cirkulation av laddning inom en atom eller molekyl. Därför kan dessa strömmar också kallas cirkulations-strömmar. I detta kapitel undersöker vi de magnetiska effekter de atomära strömmarna ger upphov till. De atomära strömmarna bildar en mikroskopisk sluten krets, så man kan approximera dessa som magnetiska dipoler då man bestämmer den flödestäthet de ger upphov till på stora avstånd. Dipolerna kännetecknas ju av det magnetiska dipolomentet m. Ett materials dipolmoments-täthet kallas magnetisering, och definieras som M = lim V i m i = dm V dv där summeringen löper över alla dipoler m i i volymen V. Denna måste inkludera ett stort antal atomer så att M = M(r) är en tillräckligt jämn funktion av positionen. Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.2 (7.1) Nettoströmmen I z i z-led i mittpunkten (,, ) mellan två volymelement ges av uttrycket I z = I I + I I (7.2) där I och I är strömmens komponenter runt x-axeln samt I och I runt y-axeln. Med Id = dm = MdV (7.3) kan vi för I I skriva Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.4

2 så att (I I )dxdz = För I I gäller = (I I )dydz = (M y ( dx2,, ) M y( dx2,, ) ) dxdydz ( M y (,, ) + M y dx x 2 (M y(,, ) M ) y dx x 2 ) dxdydz ( ) My x dx dxdydz (7.4) I I = M y dxdy (7.5) x (M x (, dy2, ) M x(, dy2, )) ) dxdydz ( M x (,, ) M x dy y 2 (M x(,, )) + M ) x dy dxdydz y 2 ( ) Mx = y dy dxdydz (7.6) Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund Flödestätheten från ett magnetiserat material Vi kom tidigare fram till att magnetiska vektorpotentialen för en avlägsen krets med dipolomentet m är där r är vektorn från origo till observationspunkten. Eftersom dm = MdV får vi nu att där V löper över det magnetiserade materialet. Ekvationen kan skrivas Med relationerna (r) = m r, (7.1) r 3 (r) = µ dv M (r r ) (7.11) V (r) = µ dv M 1 V (7.12) Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.7 så att I I = M x dxdy (7.7) y (ff) = ( f) F + f F (7.13) dv (ff) = ff d (7.14) Vi har nu att J z = I z dxdy = I I + I I = M y dxdy x M x y Detta motsvarar z-komponenten av uttrycket J = M. Motsvarande härledning för de övriga strömtäthetskomponenterna bekräftar att detta gäller. Vi har alltså visat att (7.8) fås (r) = µ dv M V + M d (7.15) J M = M (7.9) där J M kallas magnetiseringens strömtäthet, Vi har alltså nu relaterat cirkulationsströmmarna inne i materialet till dess magnetisering. Detta kan alternativt skrivas som (r) = µ dv J M (r ) V + d med hjälp av J M och det magnetiska materialets yt-strömtäthet: j M (7.16) j M = M n (7.17) För att erhålla B(r) måste vi utföra B = : Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.6 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.8

3 B(r) = µ dv (M(r ) r ) r V (7.18) är skalärpotentialen för ett magnetiserat material. Utanför materialet gäller ju M =. Med hjälp av regeln (F G) = ( G)F ( F)G + (G )F (F )G (7.19) får vi då andra och tredje termerna faller bort (ty är med avseende på r medan M nu beror bara på r ), att (M r ) ( r r r ) = M (M ) r r (7.2) Den första termen ger integralen Med regeln ( r r dv ) M = µ dv Mδ(r r ) = µ V M(r) (7.21) V (F G) = (F )G + F ( G) + (G )F + G ( F) (7.22) ger integralen av den andra termen Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.9 Med regeln kan skalärpotentialen kan modifieras enligt följande: Vi får nu ( (r r ) ) M (ff) = ( f) F + f F (7.28) = M 1 = ϕ M (r) = 1 M 1 M (7.29) M 1 dv M V d (7.3) Jämförelse med potentialen från ett polariserat dielektrikum indikerar att integrandernas täljare är tätheter av magnetiska källor. Man definierar volymtätheten av magnetisk polstyrka ρ M (r ) och yttätheten av magnetisk polstyrka σ M (r ): Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.11 µ [ ( r r dv ) ] M + µ [ ( r r dv )] M V V Den senare termen: (7.23) ρ M (r ) = M(r ) (7.31) σ M (r ) = M(r ) n (7.32) [ ( dv M 1 )] = (7.24) V Den tidigare termen: µ [ ( r r dv ) ] M µ V ϕ M (7.25) Vi har nu erhållit B(r) = ϕ M + M(r) (7.26) där ϕ M (r) = 1 ( r r dv ) M V (7.27) Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.1 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.12

4 7.3. Total flödestäthet 7.4. Magnetostatikens fältekvationer Den totala flödestätheten är en summa av flödestäthet från (i) konventionella strömmar, och (ii) magnetisering (d.v.s. atomära strömmar). Summan är där B(r) = M(r) ϕ M (r) + µ dv J(r ) r r (7.33) V Vi såg tidigare att Vi måste nu inkludera bidraget från magnetiseringsströmmen: B = J (7.38) ϕ M (r) = 1 = 1 V V dv M + 1 dv ρ M (r ) + 1 d M d σ M (r ) (7.34) (7.35) Men detta kan ju skrivas B = (J + J M ) (7.39) J = B J M = B M = H (7.4) Volymen V omfattar alla strömförande regioner och magnetiserade material i systemet. Ytan omfattar alla (gräns)ytor (inne) i systemet. Strömtätheten J innehåller enbart de konventionella strömmarna. Magnetiseringsströmmarna är beaktade i M, ρ M och σ M. så att H = J (7.41) För att underlätta lösningen av magnetiska problem, speciellt då J är känd men M okänd, och Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.13 De fundamentala ekvationerna för magnetostatiska problem är Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.15 man vill veta B, inför vi ett nytt begrepp. Man definierar den magnetiska intensiteten eller det magnetiska fältet som H = 1 B M (7.36) B = (7.42) H = J (7.43) Med B enligt tidigare, H(r) = ϕ M (r) + 1 dv J(r ) r r (7.37) V Obs: ϕ M innehåller fortfarande M via ρ M, σ M, så detta uttryck är ännu inte klart för användning då M är okänt och J specificerad. Ekvationernas motsvarande integraler är d B = (7.44) dr H = d J = I (7.45) C där I är totala konventionella strömmen genom det område som stängs in av den slutna kurvan C. Den andra ekvationen följer från Stokes teorem, med vilket ytintegralen kan skrivas som en kurvintegral. Denna ekvation är mpères lag för strömkretsar och magnetiska media och alltså en generalisering av den tidigare formen. Exempel : Låt en ledning bära strömmen I och vara lindad N st varv runt ett torusformat magnetiskt material, så att vi får en toroid. Bestäm magnetfältet på den streckade linjen i figuren. Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.14 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.16

5 7.6. Magnetiska material Para- och diamagnetiska material Längs med den streckade vägen är magnetfältet tangentiellt med vägen. mpères lag ger genast att Vi får där ψ är enhetsvektorn i den tangentiella riktningen. 2πrH = NI (7.46) H = NI ψ (7.47) 2πr För para- och diamagnetiska material gäller att χ M, µ är konstanter, förutsatt att det påverkande magnetfältet inte är för starkt. För paramagnetiska material gäller att χ M >, så att B > H, d.v.s. magnetfältet förstärks inne i materialet. Detta ger att µ > 1. Materialets dipoler vill alltså ordna sig med det externa fältet. För diamagnetiska material har man att χ M < och B < H, d.v.s. magnetfältet försvagas inne i materialet. Vi har då att µ < 1. Materialets dipoler ordnar sig motsatt fältet, så att detta försvagas inne i materialet. I allmänhet gäller att χ M 1 för dessa material. Paramagnetiska material luminium Magnesium Natrium Titan Wolfram Syre (1 atm) χ M 2, , 2 1 5, , 1 5 7, 6 1 5, Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.17 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund Magnetisk susceptibilitet och permeabilitet Man kan skriva om magnetiseringen för isotropiska material enligt M χ M H (7.48) där χ M är materialets magnetiska susceptibilitet. Diamagnetiska material koppar guld silver koldioxid (1 atm) väte (1 atm) kväve (1 atm) χ M, , , , , , Från detta följer att B = (H + M) = (H + χ M H) = (1 + χ M )H (7.49) Man definierar ett materials magnetiska permeabilitet µ med hjälp av ekvationen B µh (7.5) Vi får alltså att µ = (1 + χ M ) µ r (7.51) där µ r är den relativa permeabiliteten. [RMC, Ferromagnetiska material Ferromagnetiska material har inte en konstant susceptibilitet eller permeabilitet, utan dessa varierar med det externa magnetfältet. För isotropiska ferromagnetiska material gäller fortfarande B = µh, men så att B = µ(h)h (7.52) Ferromagneter uppvisar en permanent magnetisering, d.v.s. de är magneter. För dylika material fås ett speciellt beteende i ett H B-diagram, d.v.s. då man ritar ut hur flödestätheten B = µ(h)h inne i materialet beror på det externa fältet H. Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.18 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.2

6 Om man tar en icke-magnetiserad ferromagnet och utsätter den för ett magnetfält kommer flödestätheten B i materialet att först öka snabbt, men sedan långsammare. Se figur. Den avtagande tillväxten beror på att M når ett mättnadsvärde M s, saturations-magnetiseringen, så att tillväxten i B = H + M s efter detta bara beror på termen H. Om en ferromagnet har magnetiserats av ett fält till en punkt H max, B max, och man sedan minskar på det yttre fältet, så kommer (H, B)-punkterna inte att ligga på den kurva man fick då materialet magnetiserades. Detta beteende kallas hysteresis, och betyder att materialet har ett minne av sin tidigare historia. Se figur: Ferromagnetiska grundämnen M s (T) H s (/m) järn 2, 15 1, kobolt 1, 79 7, 1 5 nickel, 61 5, Ferromagnetiska material M s (T) H c (/m) Fe.96 Si.4 1, Perm-legering, Fe.55 Ni.45 1, 6 5, 6 Mu-metal, Cu.5 Cr.2 Ni.77 Fe.16, 75 1, 2 Permendur, Co.5 Fe.5 2, Ferromagnetiska material B r (T) H c (/m) Koboltstål, Fe.52 Co.36 W.4 Cr.6 C.8, Pt.77 Co.23, 6 3, Sm.5 Co.5, 84 6, Nd.13 Fe.81 B.6, 8 1, Ferromagneter används för att (i) öka det magnetiska flödet genom en strömkrets, eller (ii) som (permanenta) magneter. Ferromagneter har en kritisk temperatur, Curie-temperaturen, vid vilken de genomgår en fastransition. Över denna temperatur förlorar ferromagneterna sin permanenta magnetisering och deras beteende blir paramagnetiskt. Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.21 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.23 Ferromagnetiska element T C (K) kobolt 1388 järn 143 nickel 627 CrO gadolinium 292 dysprosium 88 I H B-diagrammet definierar man följande speciella punkter. Värdet för B då H = kallas materialets retentivitet eller remanens B r Värdet för H (H < ) då B = kallas materialets koerciva kraft eller koercivitet H c. Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.22 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.24

7 Lagen om monopolers icke-existens 7.7. Fältvektorernas randvillkor B = (7.53) ger då den yt-integreras över en tunn pillerburk centrerad på gränsytan mellan två media: eller med vektorer: B 2,n = B 1,n (7.54) (B 2 B 1 ) n 2 = (7.55) Observera att û inte kan plockas bort från båda leden i ekvationen ovan. I skalärform har vi H 2,t H 1,t = (j n 2 ) t (7.59) ntag vi har medierna 1 och 2, så att ingen ström flyter över gränsytan. Vi får: B 1,n = B 2,n (7.6) H 1,t = H 2,t (7.61) eller (för isotropiskt medium) Flödestäthetens normal-komponent är alltså kontinuerlig över gränsytan. B 1,n = B 2,n (7.62) 1 B 1,t M 1,t = 1 B 2,t M 2,t (7.63) Om medium 2 motsvarar vakuum: Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.25 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.27 mpères kretslag på en rektangulär kurva över gränsytan ger: B 1,n = B 2,n (7.64) B 1,t = B 2,t + M 1,t (7.65) H 2,t u H 1,t u För linjärt medium 1: = J d = J (uû v v) = J (v v uû) = (J v v) uû (7.56) Division med u ger H 2,t H 1,t = (vj v) û = (vj n 2 ) û (7.57) B 1,n = B 2,n (7.66) B 1,t = B 2,t + χ M,1 H 1,t = B 2,t + χ M,1 B 1,t µ 1 = B 2,t + ( µ 1 1) B 1,t µ 1 = B 2,t + µ 1 µ 1 B 1,t (7.67) Detta kan omskrivas som (H 2 H 1 ) û = (vj n 2 ) û (j n 2 ) û (7.58) Detta ger där j vj = uvj/u = J/u som har enheten /m, och därför är en linjär strömtäthet. Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.26 B 1,n = B 2,n (7.68) Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.28

8 vid gränsytan. B 1,t = µ 1 B 2,t (7.69) Om medium 2 inte är vakuum, blir det senare uttrycket mera komplicerat. = d B + d B 1 2 = d B + d B 1 2 = Φ( 1 ) + Φ( 2 ) (7.71) så att Φ( 1 ) = Φ( 2 ) (7.72) där d är riktad ut ur volymen. Detta betyder att det magnetiska flödet bevaras i en flödestub: det flöde som strömmar in genom ytan 1 strömmar också ut genom ytan 2. Detta gäller inte för H, eftersom H = B/ M och H = M = ρ M, som är volymtätheten av magnetiska poler. Om magnetiska poler finns inne i en flödestub fås då att Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.29 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund Flödestuber Φ( 2 ) Φ( 1 ) = V dv ρ M (r) (7.73) där volymen V omfattar flödestuben mellan ytorna 1 och 2. Volym-integralen av B = (7.7) över en flödestub ger Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.3 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.32

9 7.9. Översikt av magnetostatiska problems lösningsmetoder I många fall kan vi använda oss av specialfallen att magnetiska material inte är närvarande eller att vi inte har några konventionella strömmar. Vi kom fram till att magnetfältet i det allmänna fallet att vi har en strömkrets med ett magnetiskt material är där H(r) = ϕ M (r) + 1 dv J(r ) r r (7.74) V Specialfall 1: Inga magnetiska material, M = Nu gäller ϕ M så att och vi får tillbaka Biot-Savarts lag. H(r) = 1 dv J(r ) r r V = 1 B(r) (7.83) 3 Flödestätheten är som alltid ϕ M (r) = 1 = 1 V V dv M + 1 dv ρ M (r ) + 1 d M d σ M (r ) (7.75) (7.76) Specialfall 2: Inga strömmar, J = Nu gäller H(r) = (7.84) så att B(r) = µh(r) = (H(r) + M(r)) (7.77) H(r) = ϕ M (7.85) De grundläggande ekvationerna är Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.33 Om vi har att (i) det magnetiska materialet är linjärt, d.v.s. inte ferromagnetiskt, µ = konstant, Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.35 eller (ii) magnetiseringen är divergensfri, M =, så B = ger B = (7.78) H = J (7.79) Ekvationernas motsvarande integraler är d B = (7.8) dr H = d J = I (7.81) C Vi har två möjliga metoder att lösa allmänna magnetostatiska problem, beroende på geometrin. (i) För en situation med stor geometrisk symmetri kan vi använda mpères lag dr H = d J = I (7.82) C (ii) Den andra metoden är den fulla lösningen för H... Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.34 d.v.s. H = (7.86) 2 ϕ M = (7.87) Exempel 1: Magnetiskt klot med radien a och den konstanta magnetiska permeabiliteten µ i ett till början likformigt magnetfält B = H = ϕ M, = B ẑ. Bestäm magnetfältet inne i och utanför sfären. Vi har ett problem med azimutal symmetri. Lösningarna är zon-ytfunktionerna i r och θ: ϕ M (r, θ) = n r n P n (cos θ) + B n r (n+1) P n (cos θ) (7.88) Låt området innaför sfären betecknas 1, och vakuum 2. Vi har nu ϕ M,1 (r, θ) = 1 r cos θ + C n r n P n (cos θ) (7.89) Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.36 n=2

10 ϕ M,2 (r, θ) = 1 r cos θ + C n r (n+1) P n (cos θ) (7.9) Koefficienten motsvarar en konstant, som inte ger nåt bidrag till H = ϕ M, så vi har kastat bort den. Långt borta gäller ϕ M = B ẑ/ så att ϕ M = B z/ och 1 = B /. 1 a sin θ + n=2 C n a n dp n dθ lla P n (cos θ)-termer måste ta ut varandra, så att = 1 a sin θ + C n a n 1 dp n dθ (7.98) För r = a gäller: 1 = 1 + C 1 a 3 = B + C 1 a 3 (7.99) B 1,n = B 2,n (7.91) C n a n = C n a n 1, n 2 (7.1) d.v.s. Detta ger µ ( µ ϕ M,1 r 1 cos θ + ϕ M,2 = r=a r (7.92) r=a ) nc n a n 1 P n (cos θ) n=2 Vi har nu µ 1 = B 2 C 1 a 3 (7.11) 1 = B + C 1 a 3 (7.12) µnc n a n 1 = (n + 1)C n a n 2, n 2 (7.13) C n a n = C n a n 1, n 2 (7.14) Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.37 = ( B cos θ ) (n + 1)C n a n 2 P n (cos θ) lla P n (cos θ)-termer måste ta ut varandra, så att (7.93) µ 1 = B 2 C 1 a 3 (7.94) µnc n a n 1 = (n + 1)C n a n 2, n 2 (7.95) För n = finns det bara en konstant, C, så den måste vara noll. Den har vi redan plockat bort. Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.39 Vi får C 1 = a 3 B µ/ 1 µ/ = B 3 µ/ + 2 (7.15) (7.16) Från ekvationssystemet får vi två olika villkor för hur C n borde bero på C n för att bidragen från Legendre-polynoms-termerna ska överensstämma med varandra på gränsytan r = a. Detta betyder att vi måste kräva att C n = C n = för n 2. För r = a gäller också: Skalärpotentialerna är alltså d.v.s. så att 1 a ϕ M,1 θ H 1,t = H 2,t (7.96) = 1 r=a a ϕ M,2 θ (7.97) r=a ϕ M,1 = B 3 r cos θ (7.17) µ/ + 2 ϕ M,2 = B r cos θ + a 3 B µ/ 1 µ/ + 2 r 2 cos θ (7.18) Vi skriver r cos θ = z i första ekvationen. I den andra ekvationen finns en term Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.38 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.4

11 så att magnetfältet är Sfärens magnetisering är cos θ ( = r r 2 r + θ 1 ) cos θ r θ = r 2 cos θ sin θ θ (7.19) r 2 r 3 r 3 H 1 = B 3 µ + 2 ẑ (7.11) H 2 = B ẑ + B a 3 r 3 µ/ 1 µ + 2 (2 cos θ r + sin θ θ) (7.111) M 1 = χ M H 1 = (µ r 1)H 1 = 3 B µ µ + 2 ẑ (7.112) Exempel 2: Bestäm magnetfältet orsakat av en likformigt magnetiserad ferromagnetisk sfär, M = χ M (H)H, då inga övriga fält är närvarande. Sfärens radie är a och den är centrerad på origo. Låt magnetiseringen vara M = Mẑ, så att M =. Vi har nu att = (n + 1)C n a n 2 P n (cos θ) (7.118) B 2,n = H 2,r + M r (7.119) = n n a n 1 P n (cos θ) + M cos θ (7.12) H 1,t = 1 a θϕ M,1 (7.121) = C n a n 2 dp n dθ (7.122) H 2,t = 1 a θϕ M,2 (7.123) = n a n 1 dp n dθ (7.124) Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.41 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.43 Vi har nu att lösa Laplace-ekvationen för skalärpotentialen: 2 ϕ M =. Vi vet från tidigare att Laplace-lösningen är ϕ M,1 (r, θ) = ϕ M,2 (r, θ) = Randvillkoren vid r = a: C n r n 1 P n (cos θ), r > a (7.113) n r n P n (cos θ), r < a (7.114) B 1,n = B 2,n (7.115) H 1,t = H 2,t (7.116) Dessa uttryck ger: C a 2 + n=1 [ (n + 1)C n a n 2 + n n a n 1] P n (cos θ) M cos θ = (7.125) [ C n a n 2 n a n 1] dp n dθ = (7.126) [ (n + 1)C n a n 2 + n n a n 1] P n (cos θ) MP 1 (cos θ) = (7.127) [ C n a n 2 n a n 1] P n (cos θ) = konst (7.128) B 1,n = H 1,r (7.117) = r ϕ M,1 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.42 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.44

12 Den senare ekvationen ger för n =, 1, 2: Magnetfältet: eftersom dp n /dθ inte är konstant för n 2. C a 2 a 1 = konst (7.129) C 1 a 3 1 = (7.13) C 2 a 4 2 a = (7.131) För att första ekvationen ska stämma måste alla koefficienter till Legendre-polynomen försvinna. För n =, 1, 2: C a 2 = (7.132) 2C 1 a M = (7.133) 3C 2 a a = (7.134) Vi får att C =, =konstant. Ekvationerna för C 2, 2 är inkompatibla, så vi måste kräva C 2 = 2 =, och motsvarande för högre n-värden. Vi kan också välja =. med hjälp av ppendix. H 1 (r, θ) = r r ϕ M + 1 r θϕ M (7.141) = r 2 3 a3 Mr 3 cos θ + θ 1 3 a3 Mr 3 sin θ (7.142) = 1 3 M a3 r 3 (2 r cos θ + θ sin θ) (7.143) H 2 (r, θ) = r r ϕ M + 1 r θϕ M (7.144) = r 1 3 M cos θ + θ 1 M sin θ (7.145) 3 = 1 3 M( r cos θ + θ sin θ) (7.146) = ẑ 1 3 M (7.147) Notera att magnetfältet inne i sfären strävar att av-magnetisera denna, eftersom H är motsatt riktat mot M. Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.45 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.47 För C 1, 1 har vi systemet C 1 a 3 1 = (7.135) 2C 1 a M = (7.136) Flödestätheten inne i sfären: B 2 (r, θ) = 1 3 Mẑ + Mẑ = 2 3 Mẑ (7.148) att lösa. Lösningen är C 1 = 1 3 a3 M (7.137) 1 = 1 3 M (7.138) Problemets lösning är nu ϕ M,1 (r, θ) = 1 3 a3 Mr 2 cos θ, r > a (7.139) ϕ M,2 (r, θ) = 1 Mr cos θ, r < a (7.14) 3 Tätheten av magnetiska poler på sfärens yta är σ M = M r = Mẑ r = M cos θ (7.149) Denna fördelning ger upphov till det av-magnetiserande fältet. Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.46 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.48

13 Exempel 3: Ett sfäriskt skal med inre radien a och yttre radien b och permeabiliteten µ (relativa permeabilititeten µ = µ/ ) befinner sig i ett magnetiskt fält som ursprungligen är i z-riktningen, H = H ẑ. Bestäm magnetfältet i alla tre regioner. Vid gränserna r = a och r = b gäller att B n = B r = µ r ϕ M och H t = H θ = 1 a θϕ M ska vara kontinuerliga. Från detta får vi totalt fyra ekvationer. B n -villkoren: Skalärpotentialens lösning är bekant från förut. Vi får: nd n a n 1 P n (cos θ) = µ( nb n a n 1 P n (cos θ) (n + 1)C n a n 2 P n (cos θ)) (7.153) µ( nb n b n 1 P n (cos θ) (n + 1)C n b n 2 P n (cos θ)) = ( H cos θ (n + 1) n b n 2 P n (cos θ)) (7.154) (7.155) ϕ M,1 (r) = H r cos θ + n r n 1 P n (cos θ), r > b (7.15) ϕ M,2 (r) = B n r n P n (cos θ) + C n r n 1 P n (cos θ), a < r < b (7.151) Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.49 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.51 ϕ M,3 (r) = D n r n P n (cos θ), r < a (7.152) H t -villkoren: B n b n dp n dθ + D n a n dp n dθ C n b n 1 dp n dθ = B n a n dp n dθ + = H b sin θ + C n a n 1 dp n dθ (7.156) n b n 1 dp n dθ (7.157) Flytta över alla termer i ett led och kombinera koefficienterna för samma Legendre-polynom. Eftersom polynomen är unika och inte kan skrivas som linjärkombinationer av varandra, måste alla koefficienter försvinna för att det andra ledet ska bli noll. Detta ger: nd n a n 1 = µ(nb n a n 1 (n + 1)C n a n 2 ) (7.158) µ(b 1 2C 1 b 3 ) = ( H 2 1 b 3 ) (7.159) µ(nb n b n 1 (n + 1)C n b n 2 ) = ((n + 1) n b n 2 ), n 1 (7.16) D n a n = B n a n + C n a n 1 (7.161) B 1 b + C 1 b 2 = H b + 1 b 2 (7.162) B n b n + C n b n 1 = n b n 1, n 1 (7.163) Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.5 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.52

14 För n = : Vi får då att = µc a 2 (7.164) µc b 2 = b 2 (7.165) D = B + C a 1 (7.166) B + C b 1 = b 1 (7.167) Lösningen är = B = C = D =. För n = 1: D 1 = µ(b 1 2C 1 a 3 ) (7.168) µ(b 1 2C 1 b 3 ) = ( H 2 1 b 3 ) (7.169) D 1 a = B 1 a + C 1 a 2 (7.17) B 1 + C 1 b 3 = H + 1 b 3 (7.171) där vi dividerat bort ett b från sista ekvationen. Insättning i (7.175) ger Skalärpotentialerna är alltså B 1 = C 1 = 3(2µ + 1)H 2( a b )3 (1 µ ) 2 (µ + 2)(2µ + 1) 3a 3 (µ 1)H 2( a b )3 (1 µ ) 2 (µ + 2)(2µ + 1) 1 = (µ 1)(2µ + 1)(a 3 b 3 )H 2( a b )3 (1 µ ) 2 (µ + 2)(2µ + 1) (7.179) (7.18) (7.181) ϕ M,1 (r) = H r cos θ + 1 r 2 cos θ = ( H r + 1 r 2 ) cos θ (7.182) ϕ M,2 (r) = B 1 r cos θ + C 1 r 2 cos θ = (B 1 r + C 1 r 2 ) cos θ (7.183) ϕ M,3 (r) = D 1 r cos θ (7.184) Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.53 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.55 Beteckna µ = µ/ : µ B 1 2µ a 3 C 1 D 1 = (7.172) µ b 3 B 1 2µ C 1 = H b 3 (7.173) B 1 + C 1 a 3 D 1 = (7.174) 1 b 3 B 1 C 1 = H b 3 (7.175) (7.172) µ (7.174) ger Fältena är H = ϕ M : H M,1 (r) = r(h r 3 ) cos θ θ(h 1 r 3 ) sin θ (7.185) H M,2 (r) = r(b 1 2C 1 r 3 ) cos θ + θ(b 1 + C 1 r 3 ) sin θ (7.186) H M,3 (r) = rd 1 cos θ + θd 1 sin θ (7.187) Om vi nu har ett ferromagnetiskt material med µ 1, d.v.s. om µ : (7.173) 2 (7.175) ger Insättning i (7.174) ger D 1 = C 1 = a 3 µ 1 3µ D 1 (7.176) B 1 = 3H µ a3 (µ 1)D 1 b 3 (µ + 2) 9µ H 2( a b )3 (1 µ ) 2 (µ + 2)(2µ + 1) (7.177) (7.178) Obs: p.g.a. µ 1. 1 b 3 H (7.188) D 1 H r 3 9H 2( a b )3 µ 2µ = 1 9b 3 H (7.189) 2µ a 3 b 3 D 1 = (a 3 b (a 3 b 3 )r 3 ) 2µ 9 1 (7.19) Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.54 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.56

15 Detta betyder att fältet inne i hålrummet är mycket svagare än fältet utanför om µ är stort! 7.1. Strömkretsar innehållande magneter Vi betraktar nu strömkretsar fyllda med magnetiskt material. Tidigare hade vi att strömkretsarna t.ex. cirkulär strömslinga, solenoid var i vakuum eller luft. Om vi har en divergens-fri magnetisering, M =, och ingen yt-täthet av magnetiska poler, så gäller att ϕ M (r) = och H(r) = 1 dv J(r ) r r (7.193) V Detta betyder att H ges direkt av den externa strömmen. Detta medför att H för de tidigare vakuum-kretsarna gäller också för kretsar fyllda med magnetiskt material. Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.57 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.59 Vi har då att Exempel 1: Toroid med ferromagnetisk fyllning. H M,1 (r) rh (1 + 2b 3 r 3 ) cos θ θh (1 b 3 r 3 ) sin θ (7.191) 9H 9H H M,3 (r) r 2( a cos θ + θ b )3 µ 2µ 2( a sin θ (7.192) b )3 µ 2µ En toroid kan beskrivas som en sluten solenoid, se figur. I mitten av toroiden, längs med den streckade vägen i figuren, är magnetfältet H = NI ψ (7.194) 2πr där ψ är enhetsvektorn i den tangentiella riktningen, enligt ett tidigare exempel. Motsvarande konstruktioner kan användas för att skydda känslig apparatur mot yttre störande magnetfält. Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.58 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.6

16 Då ett isotropiskt ferromagnetiskt material läggs in i toroiden uppstår en magnetisering M som är parallell med H, p.g.a. att mediet är isotropiskt. Vi har då att Enligt ovan är M likformig, så att ρ M M =. Vi har då bara en yt-täthet σ M av magnetiska poler på materialets ytor i lufthålet. Vid hålets ytor är B:s normalkomponent kontinuerlig. Vi får: och B = NI 2πr M = M ψ (7.195) ψ + M ψ (7.196) där M beror på H eftersom materialet är ferromagnetiskt. Eftersom H är konstant längs med den tangentiella vägen kommer M också att vara konstant där. B f = (H 1,f + H 2,f ) + M (7.198) = B v = (H 1,v + H 2,v ) (7.199) H 1 är detsamma i ferromagneten (f) och vakuum (v), så det faller bort ur ekvationen ovan och kvar blir: mpères lag: H 2,f + M = H 2,v (7.2) dr (H 1 + H 2 ) = (2πr d)(h 1 + H 2,f ) + d(h 1 + H 2,v ) = NI (7.21) Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.61 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.63 Exempel 2: Toroid med ferromagnetisk fyllning, som har ett lutfhål. Men vi har ju 2πrH 1 = NI (7.22) Toroiden har N st lindningar, som genomlöps av strömmen I. En skiva med tjockleken d har avslägsnats från den ferromagnetiska fyllningen. Se figur. från tidigare, så vi får Vi bör nu lösa systemet (2πr d)h 2,f + dh 2,v = (7.23) mpères lag: H 2,f + M = H 2,v (7.24) (2πr d)h 2,f + dh 2,v = (7.25) eftersom vi har samma ström-krets som tidigare. 2πrH = NI (7.197) Låt fältet vara en summa av fälten H 1 = NI/(2πr) i den ursprungliga kretsen då fyllningen var hel, och H 2 som är bidraget från hålet. Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.62 Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.64

17 Lösningen är H 2,f = Md 2πr ( H 2,v = M 1 d ) 2πr (7.26) (7.27) Flödestätheten är nu B f = (H 1,f + H 2,f ) + µm (7.28) = ( NI 2πr Md 2πr + M) = ( NI 2πr + M(1 B v = ( NI 2πr + M(1 d )) (7.29) 2πr d )) (7.21) 2πr Denna är alltså samma i både i vakuum-hålet och det ferromagnetiska materialet! Elektrodynamik, vt 213, Kai Nordlund 7.65