Scenkonst med figurer, masker och objekt.

Transkript

1 dockteatern 2/2008 Scenkonst med figurer, masker och objekt.

2 ,, KINA NASTA Så är den över för den här gången, UNIMA:s internationella kongress och festival Det var charmiga Perth, i västra Australien, som denna gång stod för värdskapet. Festivalen tycks ha bjudit på en hel del gedigen, om än inte omskakande, dockteater. Och organisationen UNIMA har numera både ny ordförande och ny generalsekreterare. Läs här vad UNIMA Sveriges utsända Helena Nilsson, Margareta Sörenson och Gustaf Kull har att berätta om såväl festival som kongress! Till denna årets stora dockteaterhändelse hade de nordiska UNIMA-föreningarna gemensamt producerat en tidskrift som presenterade nordisk dockteater för en internationell publik. Den blev också nr av vår egen tidning Dockteatern. Och den försvann som smör i solsken, rapporterar våra utsända från festival-minglet! Det är, oss veterligt, första gången som alla de nordiska länderna går samman om ett sådant projekt. Särskilt glada är vi över att även UNIMA Island denna gång representerades! Tack alla ni svenska UNIMA-medlemmar som skickade in bilder och material! Nästa UNIMA-kongress 2012 kommer att hållas i Kina, ett land som är i allas våra tankar just nu: olympiad, mänskliga rättigheter och jordbävning. Staden Chengdu, som valdes till värd för nästa festival, är också den drabbad av katastrofen. Vad det får för konsekvenser för festivalplanerna går naturligtvis inte att förutse idag. Låt oss, i väntan på festival, besöka den utställning om Kina och kinesisk dockteater som i höst äger rum på Kulturen i Lund (mer om det på annan plats i denna tidning). Men låt oss framför allt gemensamt bistå de människor som just nu så väl behöver omvärldens stöd, i Kina och i Burma. I detta nummer: TEMA AUSTRALIEN: Rapport från kongressen sid 3 Stålmän och dvärgar sid 5 Mer om festivalen sid 7 Några ord från nye Generalsekr. sid 11 Bibu-scenkonstbiennalen sid 12 Fångnas masker fängslar sid 13 Bättre än Game Boy sid 14 Gammal polis blir som ny sid 15 Sista lördan med killing-gänget sid 16 Objekt och rum sid 17 Till minne sid 18 Att skriva för dockteater sid 18 Teater Spektaklet goes west sid 19 Svepet sid 20 Tips på sommarkurser sid 23 Viktigt meddelande från redaktionen: Som du käre läsare kanske har upptäckt/ /kommer att upptäcka så är det tunt med bilder i Dockteatern. Vi har tidigare bett alla som har föreställningsbilder att skicka in dom till redaktionen. Detta gäller såväl grupper som enskilda. Vi försöker bygga upp en liten bildbank men behöver mycket mer material. Du kan skicka dina bilder i vilket format som helst (även pappersbilder, som returneras). Maila bilderna till bildred@ unima.se eller för pappersbilder till Gustaf Kull, Hjälta 121, Bjärtrå. Glöm inte skriva vilken föreställning det rör sig om samt gärna vem som tagit bilden. Tomas Alldahl Redaktör Framsidan: MILLION PUPPET PROJECT Det blev inte riktigt en million dockor, men väl stycken! Läs mer på sidan

3 Unima-kongressen 2008: NYA NAMN I UNIMA:s LEDNING KVINNOKOMMISSION VÄCKTE DEBATT Dadi Pudumjee ny ordförande Kongresslokalen mitt i City. F.d. stadshuset. Tillsammans med Gustaf Kull och Margareta Sörenson representerade UNIMA Sveriges ordförande Helena Nilsson vår förening vid den 20:e internationella UNIMAkongressen i Perth, Australien. Här är hennes rapport. Mellan den 2 och den 8 april höll världsorganisationen UNI- MA internationell kongress i Perth i sydvästra Australien. Det var den 20:e kongressen i ordningen, och som vanligt kändes det bra att bli påmind om att vårt eget lilla UNIMA Sverige är en del av en omfattande internationell organisation med nationella center i 63 olika länder världen över. Många dockteaterintresserade fanns på plats i Perth, och av dessa deltog strax över 100 personer från 36 medlemsländer i kongressen. Särskilt kan Mali, Kenya, Algeriet, Burkina Faso och Sydafrika nämnas, vars närvaro möjliggjordes tack vare medel ur den internationella solidaritetsfond för Afrika som upprättades i vintras. Som ni kanske minns bidrog UNIMA Sverige med 220 Euro till nämnda fond, som sammanlagt lyckades samla ihop Euro från 28 donatorer. En av huvudpunkterna på kongressagendan var val av ny internationell styrelse. Därtill skulle ny ordförande och ny generalsekreterare utses, eftersom både f.d. ordföranden Massimo Schuster och f.d. generalsekreterare Miguel Arreche valde att lämna sina poster Jacques Trudeau ny generalsekreterare Till ny ordförande valdes Dadi Pudumjee från Indien och till ny generalsekreterare Jacques Trudeau från Kanada. Annette Dabs från Tyskland och Stanislav Doubrava från Tjeckien valdes till vice presidenter. Den nya styrelsen består av 18 personer från 18 olika nationer spridda över hela världen, vilket förstås skänker en efterlängtad global profil åt UNIMAs arbete. Skandinavien representeras av Knut Alfsen från Norge, som är UNIMA Sveriges kandidat och en mycket bra länk för oss skandinaver in i den internationella styrelsen. Kongressen fattade beslut om vilka kommissioner som skall ingå i UNIMAs arbete under perioden Man enades om sammanlagt 16 kommissioner, inklusive nykomlingen Womens commission. Då en japansk ledamot lade fram förslaget att bilda nämnda kommission möttes det av fnysningar och hånskratt från många håll. Manliga representanter från en rad afrikanska centren viftade dock ivrigt med sina röstkort till fördel för kommissionen, och även om de bistra fnysningarna fick oss svenskar att tro att vi förflyttats årtionden bakåt i tiden röstades en womens commission igenom! >

4 Nordiskt möte i en paus. Annette Dabs lägger sin röst i en av de många omröstningarna. Såväl Ryssland som det nya medlemslandet Kina har lagt fram önskemål om att få hysa nästkommande UNIMA kongress. Vid omröstningen vann Kina med 51 röster mot 45, vilket innebär att staden Chengdu i Kina kommer att stå som värd för den 21:a internationella UNIMA kongressen år Dessförinnan kommer ett rådsmedlemsmöte att hållas, år 2010 i Dordrecht i Holland. Kongressen fattade beslut om att årsavgiften till UNIMA skall vara 3 Euro x antalet medlemmar per nationellt center. Det nya avgiftssystemet kommer att börja tillämpas från år Syftet med det nya systemet är att jämna ut orättvisor mellan medlemsländer med olika ekonomiska förutsättningar. För UNIMA Sveriges del innebär det nya systemet en knapp fördubbling av den årsavgift vi i dag betalar till UNIMA. Vid jämförelse med andra nationella center kan man dock konstatera att UNIMA Sveriges nationella medlemsavgift, om 150 kr per medlem och år, ligger lågt. UNIMA Finland t.ex. begär ca 300 kr per medlem i årsavgift. Det internationella uppslagsverket, WEPA - The World Encyclopaedia of Puppetry Art, som UNIMA under lång tid arbetat med att färdigställa - kommer att gå i tryck om ungefär ett år. Verket, som omfattar sidor och innehåller 400 bilder, kommer att tryckas i en fransk version. Ett ex av verket kommer att kosta ca 80 Euro. Det finns många förespråkare för en engelsk webversion av WEPA så snart som möjligt. Helena Nilsson (ordf. i UNIMA Sverige samt internationell rådsmedlem) - 4 -

5 STÅLMÄN OCH DVÄRGAR Stor spännvidd när UNIMA-festivalen bjöd på kockteater Sprutt och slask! Ofta är det vansinnigt barnsligt och kul på den internationella UNIMA-festivalen i Perth, Australien. Och ofta är det dockteater med teknisk briljans. Ändå verkar det ibland som om något saknades? Dockteaterns Margareta Sörenson berättar och reflekterar kring vad hon såg. Så var de till slut räknade: stycken blev det. Handdockor, stavdockor, objekt-teater-grejer av plast och stål och papper, sådant som den stränga australiska tullen kunde acceptera. Inget från växtriket! Konstnärer hade skapat och barn hade knåpat och skickat till det stora Million Puppet Project under den internationella dockteaterfestivalen i Perth, Australien. Påfallande många vantar och sockor i Staffan-Westerberg-anda trängdes i montrar och på utställningssnören. Sålunda uppträdda var t ex långa rader med dockor gjorda av vanliga, bruna papperspåsar av den sort man får i bagerier eller bröddiskar. Själva räknandet av de dockorna leder nu till Guiness rekordbok, som sannolikt aldrig tidigare hemsökts av en dockteaterfestival, som sammanföll med kongress och samling för UNIMA, världsorganisationen för dockteaterns främjande. Perths barn och deras föräldrar fick en allt - är- gratis - söndag i den begynnande australiska hösten med dockteater för små, och dockteater för stora. Och mycket för alla, ett allt vanligare begrepp i åldersfloran inom dockteatern. Med tillräckligt skickliga och uppfinningsrika artister fungerar det när en föreställning kan avläsas på flera sätt. Visserligen skrattar vi åt olika saker, men när Men of Steel från Melbourne bjuder på kockteater med sallads-slabb och ketchup-glurp så det skvätter fungerar det strålande. Pjäs och teatergrupp har samma namn, och har ytterligare ett verk på repertoaren, Men of Steel on Holiday. Här skrattar barnen åt det mest förbjudna, att leka och äckla sig med maten, medan vuxna skrattar åt en surrealistisk parodi på tv-kockar. Ett uppfinningsrikt objektifierande av livsmedel och köksredskap rusar på i högt tempo; till slut räcker det att en mixer ställs fram för att man ska tänka iihh! Hjälp, nu blir det sprutt och slask rätt ut i publiken! HÖG STÄMNING Men det är den första halvtimmen som fungerar bäst. Överraskningsmomentet håller sig fräscht ungefär lika länge som ett salladsblad; sen rullar det på som en gammal vanlig köttbulle. Alltmer kritiskt distanserad börjar själva det tevemässiga i dramaturgin att bli för välbekant, och lite för likt det som skulle parodieras, tv-kockarnas effektiva proffsighet och ständiga studio-fusk. (Det här tar egentligen två timmar, men jag gjorde i ordning en form till i förväg.simsalabim.) A puppet in the drawers foto Maro Foli Men of Steel foto Sarah Reed Något riktigt genomskådande får inte Men of Steel (två män och en kvinna för övrigt) till. Mer perspektivrik fantasi har då belgiska La Compagnie des Chemins de Terre. (Namnet är en ordlek: Chemins de Terre låter som SJ på franska, men > - 5 -

6 betyder vägar på jorden.) Som så ofta i dockteatervärlden är gruppen i själva verket man och hustru, båda utbildade i cirkus, clownkonst, musik och dans. I tjugo år har de arbetat och turnerat internationellt, samt fått tre barn. I en soloföreställning, Le Polichineur de Tiroirs (Dockspelaren och byrålådorna) spelar Stephane Georis något som är lika mycket stand-up-show som föremålsteater. Tillsammans med en hög, smal byrå med smålådor åt alla håll drar han ideligen ut och upp nya aspekter på tillvaron. Han knådar marsipanfigurer som smulas sönder, han närmast gosar med en rå kyckling och (o, fasa, pussar den!) och växlar spår och lådor i raskt tempo. Hans publikkontakt är suverän, och vi som är svenskar i publiken tiger snart nervöst när han gör en lång svensk-parodi på låtsas-svenska. Ganska träffande. Stämningen i det svettiga tältet blir hög och glad, vi åker slänggunga mellan sorglösa skratt och äckel-rys, och här fungerar hans für alle lika bra för vuxna och för barn. att spela en gammal, hederlig pjäs med nergrävd skattkista och krångliga intriger komplett. Och fast man bara skrattar och har roligt i en timme, så går man därifrån med en ganska allvarlig frågeställning nånstans i bakhuvudet: finns det plats för både Disney och Molière? Populärkulturen hänger ihop med ett vidgat demokratibegrepp, sant!, men vad gör vi med klassikerna, kamrater? BARNPERSPEKTIV Molière kontra Disney är en frågeställning som inte är lika enkel för barn att följa, men i någon mening kan också de yngre uppfatta den. Den lilla sammetsteatern som börjar knäa och braka ihop under spelets tyngd och hetta, de roliga maskerna och den hopplösa tjatigheten med framhållandet av kulturens högtidliga kanon barnen känner nog igen tongångarna från både hem och skola. Föreställningar som vänder sig till barnpubliken i ett annat land, i en annan ände av världen, blir ofta en liten omskakning för den som kommer från ett skandinaviskt land. Vi är vana vid en barnteater som är, eller åtminstone försöker vara, befriad från ett allmänt välvilligt barnteaterleende, och en uppifrån-attityd. Vi är vana vid teater som åtminstone börjat diskutera vad ett barnperspektiv kan tänkas vara och det märks. Moliere och de sju dvärgarna foto: Denis Gregoire Det gör det i gruppens nästa föreställning också: Molière och de sju dvärgarna. Där spelar makarna med och mot varandra i en rolig dragkamp om vad som ska spelas: en klassisk Molière-pjäs eller Snövit och de sju dvärgarna i Disney-tappning. Geneviève Cabodi är en förtjusande rapp komedienne, hon blir populärkulturens banérförare och samtidigt en förkämpe för demokrati- och jämställdhetsfrågor. Hur hon lyckas angripa en stadgad, australiensisk herre på första raden utan att såra honom är en gåta men det går! Han har inget till övers för några rödstrumpor, det förstår man direkt, men hon hanterar både honom och andra som trilskas i publiken suveränt. Samtidigt pågår högkulturens härnadståg för rätten Sidney Puppet Theatre spelar Z for Giraffe (Z som i giraff), en på många sätt väl genomarbetad föreställning om den sanna historien om en stackars giraff, zeraff på arabiska, som under tidigt 1800-tal fördes från Afrika till Paris. Den fick gå Z for Giraffe foto: Sidney Puppet Theatre - 6 -

7 själv ibland, skeppas och skjutsas ibland. I Paris visades den i Jardin des Plantes, dog så småningom och finns än idag uppstoppad i La Rochelle. Projektet ägde rum i sann upplysningsanda och begynnande kolonialbygge i spåren efter Napoleontidens syn på världen. Giraffen togs emellertid i naturen från sin mamma, och här finns för den luttrade spanaren efter barnperspektiv en naturlig ingång till ett drama. Men Sidney Puppet Theatre berättar på och rör sig än till paschans hov, än till pariserlivet utan att ta tillvara vare sig separations-, kolonial- eller andra aspekter. Det hindrar inte att man berättar väl i vissa avseenden, och att skuggspelssekvenserna är vackra och fina. Och den högst märkliga och sanna berättelsen får man ju med sig. BEFRIANDE EFFEKT? Alldeles förbryllad blir jag av Explosion Therapy som Terrain Puppet Theatre (från Tasmanien söder om Australien) spelar hos festivalens värdteater Spare Parts Puppet Theatre. Det innebär för festivalpubliken en resa med pendeltåg till Freemantle, den förstad som fungerar som Perths hamn, dit stora delar av den australiska immigrationen, straffångar och andra, anlände. Terrain Puppet har arbetat med att kombinera film, skådespeleri och objekt (som kroppsdelar) och tekniskt är det bitvis mycket imponerande med aktörer som går in i och kommer ut ur fondens stora filmduk. Men någon terapi bjuds knappast i denna pjäs, som säger sig vilja förmedla till barnpubliken hur svagheter kan vändas till styrka. Det jag ser är en grym och ganska galen historia om två flickor och en man, deras pappa förmodligen. Flickornas inbördes elakhet och groteska problem skildras säkerligen med en estetik inspirerad av tv-spel och serieteckningsstil, men med en grotesk kylighet som blir egendomlig: vårtor och utväxter, hugg och slag, nedsläppande av stor tyngd i huvudet, till man blir platt som ett papper! Å andra sidan sitter en liten kille och skrattar så glatt bredvid mig. Kanske det är en befriande Max-och-Moritz-effekt, jag känner mig främmande för? Tekniskt är det av och till makalöst välgjort; men mig hjälper det inte. Att förblindas av tekniska finesser, knep och knåp är dockteaterns mest problematiska sida. Det gäller också dess högteknologiska varianter. Men det är långt ifrån så enkelt att inte föremål / dockor / figurer KAN vara själva meningen med projektet. De fantastiska processionsfigurer som cyklades eller bars runt på Carnival Day är tillräckliga som de är: en egenartad cykelbaserad spindelliknande jättevarelse. Lika intressant i rörelse, som stående helt still, parkerad en stund för tramparens fikapaus. Margareta Sörenson MER OM FESTIVALEN Skall man flytta någonstans, så är det ta mej sjutton hit!, tänker Gustaf Kull när han ett par veckor efter återkomsten från Australien drömmer sig tillbaka till landet down under. Behagligt klimat och vänlig befolkning inramade UNIMA-festivalen i Perth. Detta skall inte bli ett resekåseri, men lite lokalfärg känns rätt att peta in så här i början: delfinerna i Freemantles hamn, som vi såg från pendeltåget. Gratisbussarna i hela innerstaden. Serviceviljan på vandrarhem och hotell (välbehövlig när inte internetbokningen fungerade och man kom fram klockan två på natten). Den ytterligt välsmorda kongressorganisationen. Och inte minst de riktigt mysiga städerna Perth och Freemantle. Höstklimatet perfekt, mellan 30 och 35, men en behaglig värme med sköna vindar från Indiska Oceanen. Hur det är vid andra årstider vet man ju inte, men om detta är höst, så varför inte? Befolkningen tog det lugnt och var genomgående mycket vänlig och hjälpsam. Perth verkade vara ett vanligt mål för invandring från Asien, och inslaget av japaner och vietnameser var stort. Gatuköken hade spännande rätter från Asien och var betydlig mer välbesökta än McDonalds. Gratisbegivenheterna på gator och torg var uppskattade och ofta av hög kvalitet. Visst fanns det tiggare och uteliggare på gatorna, de flesta tyvärr från ursprungsbefolkningarna, som i den här delen av landet inte gillar att kallas aboriginer, vilket av dem ses som ett skällsord, utan vill heta nuomier. SKRÄP OCH GULDKORN Så till mina reflektioner runt några av de föreställningar jag såg (27 st!). > Richard III foto Denise Gregoire - 7 -

8 Mary Shurefoot Shoe Collection foto: Norman Bailey Margareta Sörenson har skrivit en del lovord om gruppen Compagnie des Chemins de Terre från Belgien. Jag såg ytterligare en föreställning med den duktiga belgiska familjen: Shakespeares Richard III framförd med kalvkotletter, tidningsorigami och köttkvarn. Helt suverän föreställning, men var det dockteater..? Föreställningen Molière och de sju dvärgarna innehöll precis allt Margareta nämner i sin artikel. Dock såg jag den vid ett annat tillfälle, och kan konstatera att publikkontakten styrde en hel del av stämningen. Skådespelaren Geneviève Cabodi var oerhört driven som improvisatör, och hennes lek med man / kvinna-fördomar blommade ut riktigt i förspelet. Visst hittade hon även här en mansgris på första bänk att häckla (var det samma snubbe?). På hennes fråga om världen skulle bli bättre om kvinnorna fick mer makt, räckte jag såklart upp handen och blev raskt utnämnd till Australiens räddare (hon kunde ju inte veta varifrån jag var). För min del började festivalen med en föreställning kallad Journeys of the Happy Budda. Började soft i Gouvernment Garden och det såg först lovande ut med objektspel, riktigt vackert. Efter en stund försvann allt utom ett gäng glada teaterelever som körde uppvärmningsövningar ett par timmar till De var faktiskt teaterelever, från Edith Cowan University i Australien, såg jag sedan i programmet! Som alltid på festivaler finns det mycket skräp, men även guldkorn. Frapperande var att det bästa kom från Europa eller Kanada. Jag skall dock försöka berätta lite om det som kom från down under och som var bra. En föreställning som jag kom att älska var The Mary Surefoot Shoe Collection från Western Australian Museum. En verklig skokartongs-teater. Max 10 i pupliken! Artisten Michelle Anderson plockade ut sko efter sko ur sin kollektion och lät dem berätta sin historia. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det kanske fanns något intressant längst ner i min garderob hemma. En mycket kärleksfullt berättad historia, inspirerande för den som gillar det intima formatet. KÖTT-TEATER Spare Parts Puppet Theatre, som organiserat hela festivalen, hade några shower med. (Margareta Sörenson har redan skrivit en del om Explosion Therapy). En annan av deras föreställningar hette The Arrival och handlade om invandringsproblematiken. Mer traditionell docka / kött-teater, men ändå lite ont om riktigt bra dockspel. Riktigt spännande, men man började vid det här laget fundera på om det var en dockteaterfestival eller en teaterfestival. En riktigt vanlig kötteaterföreställning från Spare Parts var Headhunter där nästan det enda på scen som inte var mänskligt var bilen (en Holden)! Väldigt rörig och pratig. Bland alla andra australiensiska föreställningar förtjänar Turtle and the Tradewinds att nämnas, Föreställningen producerades av Sandpiper Productions från Beaconsfield, också i västra Australien, där den mest kvalitativt högstående dockteatern tycks produceras. Drivande i gruppen är Sandy Headhunter foto: Peter Marshall Turtle and the Tradewinds foto: Sandy & Julie McKendrick - 8 -

9 McKendrick som uppenbarligen är dockteaterguru i Australien. En väldigt vacker berättelse om livet för en av västra Australiens viktigaste symboler, sköldpaddan. Vackert och poetiskt berättad i traditionell dockteaterstil. En fin utställning i teaterfoajén om sköldpaddornas liv och problem förberedde oss väl inför showen. HÄRLIGA FIGURER En av de pjäser jag sett fram emot var Woyzeck on the Higweld med scenografi, regi och animationer av William Kentridge (som Dockteatern presenterat i nr ). Förväntningarna överträffades med råge! Handspring Puppets från Sydafrika gav allt, och den 15 år gamla produktionen håller fortfarande. Med lite tur kommer vi att få se den i Sverige i höst! (Info om, var och när kommer på UNIMA Sveriges hemsida.) Richard Bradshaw På tal om gurus. Richard Bradshow (80+) är en mästare på skuggteater. Tyvärr missade jag hans föreställning, men hade lyckan att se en gratisshow en av kvällarna på Come-together. Han är skicklig inte bara som skuggteater-animatör, utan även som improvisatör. Den kvällen stod den gamle på scenen och improverade publikförslag så skickligt att man bara häpnade. Woyzeck on the Highveld foto: Ruphin Coudyzer Soma International, från Québec i Kanada, gästade Perth med Cabaret Décadanse, en riktigt skön show med en rad härliga figurer. Tekniken var marotter, och denna nummerrevy framfördes med en skicklighet som fick en att tappa hakan! Det kan synas som om detta var en kanadensisk festival, och visst var de flesta guldkornen från Kanada. Men även Belgien och Japan bidrog med föreställningar att minnas. Den japanska gruppen PUK hade en dubbelföreställning: Nutcracker och Buying Mittens. Två helt olika föreställningar men ändå lika. Båda var table top-shower, men där upphörde likheten. Nutcracker var baserad på Tjajkovskijs Nötknäpparen, men det blev väldigt upphackat och lämnade inte mycket kvar i minnet. Andra delen av denna dubbelföreställning lämnade däremot mer kvar av minnas. Den handlade om den lilla rävungen som drog till stan för att köpa vantar. Pjäsen berättade om alla äventyr och om alla han / hon mötte och lärde känna på vägen. Den innehöll både skickligt dockspel och roliga scenografilösningar, och den hade något för hela familjen. Cabaret Décadanse foto:nicolas Ruel

10 Ariel foto: Sergio Gridelli Vad är en festival utan Neville Tranter? Han brukar ju alltid finnas på festivaler runt om i världen. Den här gången fanns ingen av hans föreställningar med i programmet, men väl en av hans elever. Duda Paiva Puppetry and Dance från Holland bidrog med en föreställning kallad Angel. Inspiration till pjäsen fick dockspelaren Duda Paiva av en liten skulptur på en gravsten i Havanna. Den såg så förbannad ut att Paiva inspirerades till pjäsen! Som elev till Tranter låg det nära till hands att han använde sig av dennes spelform. Tyvärr lyckades Paiva inte fullt ut med närvaron, men hyfsat sevärt ändå. DOCKTEATERSPORT Så till sist: Kanada igen! Vad teatersport är, känner de flesta av oss till. Men Puppetry Sports, vad är det? Två lag, ett blått och ett vitt och en svart- och vitrandig domare med visselpipa och stoppur. Två bord, det ena med speldockor, det andra med olika föremål, ett svart spelbord och möjlighet att dra fram en skärm att spela över. Reglerna är enkla. Båda lagen får ett tema och två minuter att improvisera på, med det som finns till hands. Varje lag består av fyra dockspelare. Två från Association Québécoise des Marionettistes, och två från någon av de i festivalen deltagande grupperna. Det blev alltså väldigt internationella lag. För att sätta färg på föreställningen ingick en musiker från Kanada och en från Australien, som naturligtvis spelade på Australiens nationalinstrument Digery-Doo. Den kväll jag såg showen ingick förutom den fasta ensemblen såväl Sandy McKendrick som den legendariske dockteatermannen Gary Friedman med hemvist i både Australien och Sydafrika. I sista heatet tog man denna kväll även in två deltagare ur publiken. Publiken röstade sedan fram vinnarlaget i varje heat. Stämningen var hög från start, mycket tack vare den entusiasmerande domaren Stéphane Guy. Vilket lag som vann var inte så viktigt, men det var verkligen ett koncept att ta efter. Gustaf Kull PUPPETRY SPORTS Vita laget med Gary Friedman t.h. Domare Stéphane Guy

11 Dear UNIMA members, It is such a privilege for me to be able to communicate with each one of you. Presently there are 6363 members coming from 63 countries. You re all very important for the future of UNIMA. I wish, first of all, to congratulate you for having elected the UNIMA councillors representing your own country. Democracy is the only way to make our great association alive and creative! The Perth 20th UNIMA Congress has just finished and was a great success. I want personally tell the Australians organizers that they can be proud of themselves. They offered us a great site, easy to cover with a quality program and wonderful facilities. A wonderful occasion to gather with professionals and puppet lovers from more than 60 countries! Perth was no longer the most isolated city. This Congress made history! The 103 UNIMA Councillors have elected a President and a General Secretary coming from outside Europe. The President is from India, the General Secretary is from Canada. It s the first time since 1929, date of the UNIMA s foundation that something like this happen! We can say proudly, if we consider also the formation of the new UNIMA Executive Committee that is quite young and rooted in the 5 continents, so, completely representative of its members. Let this new wind of fresh air; contaminate positively the future of UNIMA. The four years to come will be blooming years for UNIMA! In 2009, we are going to celebrate the 80th anniversary year of our foundation in Prague. Remember that our association was an avant-garde one, being the first one to be created in the theatre field. Also, another motif of joy, in 2009, we should realize a dream...finally after 30 years of work and hesitation. L encyclopédie mondiale des arts de la marionnette will become a reality opening the way for its future English and Spanish translation, not forgetting its adaptation on the web! In 2009, the Executive Committee will hold its second meeting in Yekaterinburg, Russia. In 2010, you are invited to attend to the UNIMA Council in Dordrecht, celebrating, with a promising festival the 55th anniversary of UNIMA Holland. Our next Congress city, in 2012, as voted by the UNIMA Councillors in Perth, will be Chengdu in China, site of one of the biggest shadow puppet museum in the world. I want to tell you, dear members, that the membership fee is now 3 Euros, a decision unanimously voted by the 2008 Councillors to establish more justice. The payment of this fee is essential to maintain our services and develop new projects. For those who didn t pay off their duty, please do so as soon as possible to the UNIMA Centre of your country. You can count on me to defend and promote the UNIMA s priorities. My main objective is to work in harmony with our President, my friend Dadi Pudumjee and the 16 members of the Executive Committee, also president of the different Commissions. In a few months they will present concrete projects, that we hope to be able to sponsor, projecting UNIMA in a new phase of its development. Feel free to send me your ideas and preoccupations! Let UNIMA have a special place in your heart! I would like to thank my 2 predecessors, whose accomplishments will inspire my mandate, the regretted Jacques Félix for his incredible vision and numerous realisations and Miguel Arreche, who has run UNIMA S destiny, the last 8 years, with acuity, rigour and generosity. A very special thought goes in Margareta Niculescu, the large injury of the puppet which celebrates, this year, its 50 years of life and extraordinary achievements within the UNIMA. Let s contribute together to this unique big family! Jacques Trudeau New General Secretary of UNIMA SPARE PARTS PUPPET THEATRE, Freemantle

12 scenkonstbiennnal för barn och unga Det är mycket Tittut just nu: på den nyligen avslutade BIBU fick gruppen motta teaterkritikernas barnteaterpris för Om denna och andra biennalhändelser berättar här Helena Nilsson. Mer om Tittut hittar du i Svepet! Under fyra dagar i slutet av maj bjöds fullmatad scenkonstbiennal för barn och unga i Lund. 27 grupper hade valts ut att medverka, och bland dessa återfanns tre av UNIMA Sveriges egna medlemmar. Det var Dockteatern Tittut från Stockholm, Teater Sesam från Göteborg och Charlotte Elm / Kulturum från Hammenhög på Österlen. Välkända och etablerade Tittut och Sesam gav sina fina och uppskattade föreställningar Dollans dagis respektive Gasellpojken. Charlotte Elm, ny i det här sammanhanget men mångårigt aktiv som dockspelare vid såväl Marionetteatern i Stockholm som vid en rad teatrar i Köpenhamn, framförde sin poetiskt nakna och mycket finstämda Livet, döden och alltihop. Charlotte har använt sig av små barns teckningar och ord för att belysa vad det är att vara människa, och temat passade mycket väl in på denna biennal där teater för de allra minsta uppmärksammades särskilt. På knä för publiken stod som rubrik för ett samtal kring scenkonst för de allra yngsta,lett av Lis Hellström Sveningson. Inbjudna var Christer Dahl från Dockteatern Tittut, Ann Sofie Bárány, dramatiker och författare till Babydrama på Unga Klara, och Peter Sunesson som arbetar med dansföreställningar för barn upp till 18 månader. De inbjudna var alla eniga om att teater och dans för bebisar behövs, även om det fortfarande ofta ifrågasätts. Påståenden som att bebisarna ändå inte kommer att minnas något av sin upplevelse längre fram hade de alla mött, men hur kan man mäta det och varför ska bebisarna för den skull förnekas en njutbar upplevelse i stunden, frågade man sig. Dockteatern Tittut som har krönt sin 30-åriga pionjärgärning med kvalificerad konst och rikt innehåll för de minsta barnen med två strålande uppsättningar. Dollans Dagis som dramatiskt dockspel efter Barbro Lindgrens och Eva Erikssons bilderbok och Tove Janssons klassiker Vem ska trösta Knyttet? som rörligt skuggspel är fullödiga allkonstverk och stor teater för den allra yngsta publiken. Och för deras vuxna medföljare Alla festivaldeltagare hade utrustats med varsin flaska såpa och medan Tittuts grundare, Ing Marie Tirén, och hennes medarbetare mottog det välförtjänta priset blåstes den aftonsoliga Lundahimlen prickig av skimrande såpbubblor! Helena Nilsson UNIMA Sverige stod som värd för ett samtal med rubriken Gränslöst. Margareta Sörenson ledde samtalet och till panelen var Vesna Stanisic från Pygméteatern, Nasrin Barati från Teater Sesam och Sven Wagelin Challis från Dockteatern Tittut inbjudna. Under samtalets gång utbyttes erfarenheter av möten med barnpublik med mångskiftande etniskt och kulturellt bagage, vid turnéer i utlandet såväl som här hemma. Panelen var enig om den utmaning det många gånger innebär att få arrangörer utanför Sveriges gränser att respektera det lilla publikantal man önskar och, främst i Tittuts fall, att åldersangivelsen från två år faktiskt stämmer. I samband med biennalens officiella öppnande på Stortorget belönades Dockteatern Tittut med Teaterkritikernas barn- och ungdomsteaterpris Motiveringen löd: Livet och Döden och Alltihop

13 Gustaf III:s dödsmask foto: Nordiska Museet FÅNGNAS MASKER FÄNGSLAR Ovanlig utställning på Nordiska museet Teaterns masker räknas ofta som en släkting till figurerna i dockteatern. Det finns många gemensamma trådar i rotsystemet historiskt sett, och också en hel del gemensamt när det gäller arbetet på en teaterscen. Att det finns andra masker än de spännande och vackra i teaterns värld, vet vi egentligen. Nordiska Museets utställning Masker öppnar delvis andra perspektiv på masker och deras andvändning. Det är också intressant att museet alltid arbetar med ett tidsspann fram till nu: dagens barn i sina färdigköpta läskiga Halloween-masker hör till etnologin på samma sätt som en flera hundra år gammal snidad djurmask, behängd med en skinnfäll. Och något får man lära helt nytt. Fångmasker, till exempel. Det är bara att erkänna att jag aldrig hört talas om att sådana blev vanliga under senare delen av 1800-talet. På 1920-talet togs kravet att bära mask bort, men masker förekom vid svenska fängelser ända in på 1950-talet. Samtida teckningar visar hur t ex fångar i straffarbete bär mask. De som visas i utställningen är enkla tygmasker för män, ungefär som en tygpåse med hål för ögonen, och betydligt finare, nättare för kvinnor. Utställningens kvinnomasker är sydda i tunnare, ljusblått tyg, liknande äldre tiders sjuksköterskeklänningar, och ihopsydda av flera delar, så att en rynkad, kjolliknande del täcker den nedre delen av ansiktet. Syftet med fångmaskerna var att göra fången anonym, dels som en förödmjukelse i att vara ingen, dels för att fångarna skulle vara anonyma sinsemellan och inte kunna känna igen varandra, kontakta varandra och eventuellt dra in varandra i kriminalitet igen efter fängelsetiden. Mytomspunna fångmasker som järnmask hör också till avdelningen straff och fångenskap, med ett par järnmasker, genombrutna och låsförsedda. De har använts som en variant på skampåle där den som ska straffas leds omkring med skammasken på. Sådana masker kan ha en kläpp eller liknande som sticks in i fångens mun och omöjliggör tal; tydligen har de använts vid straff för skvaller eller förtal. Antalet utställda masker är inte så stort och utställningen kurar ihop i ett hörn av den gigantiska museihallen, till vänster om Gustav Vasa på sin tron. När jag följde en visning, bedyrade guiden om och om igen att hon inte visste mycket om maskerna, vilket är en nedslående utgångspunkt när besökaren strax får rader med frågor att grubbla på. Visserligen vet den intresserade redan en del om folkliga djurmasker, som julbocken eller skråpukar för firandet av Trettondagen eller Valborg. Liksom maskeradmasker från 1700-talet för vuxna högreståndspersoner som klädde ut sig, eller skyddsmasker som gasmask eller hockeyhjälm med visir. Men inför fångmaskerna uppstår idel frågetecken. Hur vanligt var detta? Var det allmänt påbjudet? Var det för att skydda finare fångars identitet eller gällde det verkligen alla? Likaså den fina samlingen dödsmasker skapar en del frågor. En dödsmask var ett sätt att få en sista bild bevarad av någon före fotografikonstens dagar, och skulle göras med ett vaxavtryck så snabbt som möjligt efter döden. Vanligen var det kända eller särskilt betydelsefulla personer man gjorde avgjutningar av. Sen gjöts en mask i gips. Men vem gjorde detta arbete? Hur vanligt var det? Den snabba avgjutningen ansågs kunna fånga något av den dödes själ i ansiktsdragen hur såg kyrkan på detta? Här finns dödsmasker från bl a Gustav III, Viktor Rydberg Skansens grundare Arthur Hazelius. Nordiska museet har med utställningen Masker tagit ett oväntat grepp och visat på maskeringens vardagliga historia. Jag skulle önskat att det kommenterande materialet varit rikare på fakta eller rimliga hypoteser kring bruket av masker. Samtliga hör till museets samlingar, och kanske utställningen delvis motiveras av detta: maskerna fanns i huset och resurserna räckte inte till en fylligare kommentar. Margareta Sörenson (Nordiska museets utställning Masker pågår t.o.m. 6 januari 2009.)

14 BÄTTRE ÄN GAME BOY! Fart och fläkt när Polisens Kasperteater lever upp Från 1953 och femtio år framåt turnerade två anställda inom Polisen på Stockholms skolor och i övriga landet för att spela dockteater. Den pedagogiska tanken var att bjuda barnen på underhållning och trafikvett. För några år sedan lades verksamheten ner, men i samband med att det nya Polismuseet i Stockholm invigdes i våras kom Kasper, Polisen och de lömska Trafiktrollen till heders igen. Charlotte Rosén träffade Herr Krokodil, dvs. konstapel Lasse Englund, och hans kollega Christer Hök i samband med en av de första föreställningarna på den nyrenoverade Kasperteatern. Bussen stannar utanför det nyöppnade Polismuseet på Gärdet i Stockholm. I entrén finns både en polisbil och ett café. Trappan upp leder till själva museet. En uniformsklädd man hälsar besökarna välkomna in i ett stort rum som kallas Amfiteatern. Längst fram står en vacker dockteater, och framför den bänkar runt scenen. Det röda sammetsprosceniet pryds av ordet KASPERTEATER och en bild på herr Kasper. Scenbilden visar kända Stockholmsmotiv som Stadshuset, Globen, Strömmen och tunnelbanan, och man skymtar också en polisstation vid Slussen (se vidare Jenny Bjärkstedts artikel här intill!) Polisens Kasperteater uppstod 1953 tack vare polisen Karl- Erik Engström i Stockholm. Efter krigsslutet 1945 gjorde han en tjänsteresa till Hamburg. Där fick han uppleva hur de tyska trafikpoliserna använde dockteater som pedagogisk undervisning i trafikvett. Det var poliserna själva som var dockspelare, och de körde runt med sin teater. Verksamheten var så väl utbyggd att det fanns fyra teaterscener med dockspelare: en i förskolan, två i grundskolan och en som åkte och besökte pensionärer. Också pensionärerna fick lära sig trafikvett av Kasper! Karl-Erik Engström blev mycket imponerad av sina tyska kollegor. Han åkte ett antal gånger till Hamburg för att lära upp sig som dockspelare. AVLÖNADE DOCKSPELARE Den svenska premiären ägde rum 1953 i en skola på Kungsholmen. Det fanns ett motstånd mot kasperteater hos polisledningen, men Karl-Erik Englund bjöd in polischeferna till premiären. För säkerhets skull tog han också dit en pressfotograf som skulle fotografera chefernas reaktion på föreställningen. Kasper och hans sällskap gjorde succé hos hela publiken, och bild och text hamnade i pressen. Kasperteatern kunde efter premiären fortsätta sin verksamhet i 50 år. Alla dockspelare inom polisen har varit avlönade och haft det som yrke, inom trafikverksamheten. Dockspelarna bar alltid polisuniform. De hade ingen fast scen, utan all verksamhet gick ut på att turnera. Alla lågstadieskolor i Stockholm fick besök av Polisens Kasperteater. Kasperteatern turnerade så småningom i hela landet, och det hände till och med att de dockspelande poliserna åkte utomlands och framträdde på olika festivaler. I Stockholm schemalade man alla skolor så ingen skulle bli utan Kasper och hans figurer. Det fanns alltid en extra dockspelare till hands ifall någon av de ordinarie dockspelarna skulle vara förhindrad. Inget framträdande behövde ställas Foto: Charlotte Rosén in under dessa år. Poliserna hade hela tiden god kontakt med lärarna på de olika skolorna. De kom ofta med förslag på vad Kasper och polisdockan skulle lägga in i undervisningen av trafikvett. Huvudkaraktärerna då som nu är Kasper och Polisen. De håller ihop och står på lagens sida. Ibland retas de med varandra, men representerar det goda. På motståndarsidan står Trafiktrollen. De försöker bryta mot alla lagar och regler. Trafiktrollen gör allt för att övertyga publiken att ställa sig på deras sida. Det förekommer även andra figurer i föreställningarna. Den röda tråden i handlingen är densamma idag som då det begav sig, men föreställningarna ändras beroende på publik och samhällsutveckling. Lasse Englund började som dockspelare1996 och hans kollega Christer Hök Från och med 90-talet höll man sig enbart inom Stockholms län med verksamheten. Antal skolor ökade kraftigt beroende på friskolornas tillkomst, och det blev svårt att hinna med alla besök. Utvecklingen av datorer och Internet har också påverkat kasperteatern. Lasse Englund berättar att på en skola kom en elev fram till honom och sa: - Det här är bättre än Game Boy!

15 PROTESTER Polisens Kasperteater var fullbokad till mars 2003, då man spelade vad som skulle visa sig bli den sista föreställningen. Samma dag blev dockspelarna nämligen inkallade till polischefen: - Från och med nu är det slut på kasperteater som undervisning inom trafikpolisen, sa polisledningen och avslutade samtalet. Dockspelarna kände sig helt överkörda även om de anat att Kasperteatern var nedläggningshotad, och det ledde till en liten protest: Kasper hängdes upp med en snara runt halsen i personalrummet. De dockspelande poliserna skickade också brev till samtliga skolor där det stod: Snaran och ridån har gått ner för Kasper och hans vänner enligt polisledningens beslut. Nedpackade i en källare hos Solnapolisen blev Kasper liggande, tillsammans med de andra figurerna. Men i mars 2008 kunde alltså Kasperteatern återuppstå! Numera får den uniformerade Lasse visserligen spela utanför sin ordinarie tjänst, och Christer får vara utan uniform eftersom han gått i pension. Men teatern har i alla fall sin givna plats på det nyöppnade Polismuseet. Vissa helger kan allmänheten se dockteatern, och skolorna får boka sina föreställningar hos museet. En föreställning tar ca 40 minuter. Barn betalar och vuxna går in gratis. Den lördagen jag är där är det både barn och vuxna i publiken. Polisdockan dyker upp på scenen, och strax finns också Kasper där och språkar med sin kompis. Ur avloppsluckan dyker Trafiktrollen upp, och den rafflande storyn kan ta sin början. Det är spänning, humor, fart och fläkt. Publiken njuter av föreställningen samtidigt som den får sig en dos trafikvett, minst lika nödvändigt idag som för femtio år sedan. Charlotte Rosén GAMMAL POLIS BLIR SOM NY Kasper må vara tidlös, men Polisens uniform var alltför omodern. Dockteaterkollektivets Jenny Bjärkstedt hjälpte Polismuseets Kasperteater med en sakkunnig och kärleksfull renovering av såväl dockor som scenografi. Här berättar hon själv om arbetet. åren. Den gamla polisdockan däremot var väldigt sliten efter många hårda duster med Kasper, och polisens uniform var av ett så omodernt snitt att vi bestämde att jag skulle bygga en helt ny polisdocka. Så jag snidade ett nytt huvud, med tydligt släktskap med den gamla polisen för att han skulle passa in i den övriga ensemblen, och jag tillverkade en ny kropp med en noga utformad uniform, det var ganska petigt med detaljerna, med märken och bältet med batong, handklovar och sånt. Jag gjorde också en helt ny intäckning av teatern. Den gamla hade varit ute i parklekarna sedan 70-talet och var gjord av gröna och gula gummerade presenningar med avflagnade bokstäver på fronten. Den nya skulle ha mer klassisk teaterkänsla med röd sammet och guldtofsar, men jag valde också att använda en blåvitrandig markisväv för att markera polisens egna färger. De ville också ha nya kulisser målade som andades mer nutid. Det var den svåraste uppgiften eftersom de gamla är så fantastiskt fina, men de ville bort från den nostalgiska 50-talskänslan och de ville gärna ha med Globen. Så jag kämpade på och fick med både Globen och tunnelbanan. Likt de gamla kulisserna valde jag att måla ett slags påhittat stockholmsmotiv, som ett sammandrag av Stockholms silhuett och vatten. I ett tidigt skede fick jag också träffa några av de poliser som faktiskt spelat föreställningar ända sedan 70-talet för att få deras synpunkter och önskemål. Det var otroligt roligt att se polisen Lasse Englund komma direkt från Bromma flygplats i sin uniform och dra på sig en docka och genast förvandlas till Herr Krokodil. Men jag har förstått att det inte tas helt seriöst av en del i kåren att poliskollegor håller på med dockor i stället för att göra sitt jobb. Utan att dessa kollegor inser vad det kanske inneburit att c:a barn om året fått ett sådant positivt första möte med polisen. Det var ett mycket roligt jobb att genomföra och jag känner mig stolt att jag fått röra vid en bit fantastisk och udda nutida teaterhistoria. Jag har inte kunnat se någon föreställning ännu, men efter att ha sett en liten kort visning hoppas jag bara att de dockspelande poliserna är lika goda poliser som de är dockspelare, för då kan vi alla känna oss trygga. Jenny Bjärkstedt Alldeles av en slump på ett barnkalas träffade jag Tina Landgren som arbetar på det nybyggda Polismuseet vid Gärdet i Stockholm. Hon berättade om Trafikpolisens gamla kasperteater som låg nedstuvad i deras källare, men som de så gärna ville ha framme och igång. Teaterns skick var tyvärr uselt och de behövde någon som kunde rusta upp och modernisera teatern för att den skulle passa in på det nya tjusiga museet. Jag tyckte det lät som ett underbart roligt jobb. När jag sedan pratade med Mikael Wallden på museet ville han först att jag skulle bygga en helt ny teater med nya kulisser. Han tyckte också att dockorna bara var gamla och skruttiga. Men när vi tittade tillsammans på teatern såg han också charmen med de vackra tidlösa kasperkaraktärerna, som pysslats om och fått nya tygdetaljer av en av dockspelarnas fruar under

16 I drygt 20 år har Towans Dockteater roat barnen på Gotland, under senare år med det fina sagorummet på Almedalsbiblioteket i Visby som bas. I höst går dockspelaren och barnkultursekreteraren Towan Obrador i pension, så Dockteatern passade på att vara med om Sista lördan med killing-gänget Det är knökfullt i det lilla runda sagorummet på Almedalsbiblioteket i Visby. I taket glimmar en hel stjärnhimmel, och allt andas förväntan och magi. Towan Obrador har sin sista lördagsspelning av Vargen och killingarna, handdockteater av klassiskt snitt för en engagerad och åldersblandad publik: blöjbattingar, dagiskids och ettagluttare i en trivsam och litet osorterad röra. Ett antal mammor (och en pappa) ur latte-generationen, vakande över sina små med samma ängsliga uppmärksamhet som den pjäsens killingmor ägnar sina killingar. Samt en och annan jourhavande mor- och farförälder, lika uppslukade av dockspelet som de telningar de är satta att hålla uppsikt över. För den som ska presentera Towan Obrador är det inte alldeles lätt att veta i vilken ände man ska börja: hon är utbildad bibliotekarie med lång erfarenhet, hon har gått Balettakademin och en akrobatik-kurs på Cirkus Scott. Hon är manusförfattare, regissör och producent för flera dans- och teaterföreställningar med barn och ungdomar. Hon har arbetat med gycklargrupper och varit med om att dra igång den årliga Medeltidsveckan i Visby. Hon har skrivit och regisserat ett mysteriespel som flera år framförts i S:t Nicolai-ruinen, och hon har samarbetat med Länsmusiken i en rad teater- och lyrikprogram. Säkert finns än mer att nämna. Men låt oss koncentrera oss på Towan och dockteatern. Till Gotland kom hon i slutet av 70-talet som praktikant på Gotlands Teater. När den perioden var avslutad hände det sig att man behövde en barnbibliotekarie till biblioteket i Visby. Det blev Towan, och så småningom kom hon också att bli öns barnkultursekretare. I denna egenskap har hon svarat för inköp, samordning och turnéläggning av barnkulturprogram på hela ön. Hon har haft nära samarbete med barnomsorg, institutioner, föreningar och fria grupper. Målet har varit minst två scenupplevelser per barn och år. Dockteatern har i sammanhanget utgjort en extra resurs. Towan har kunnat producera sina föreställningar inom ramen för sin tjänst som barnkultursekreterare (låt vara med åtskilliga timmars obetald övertid), och verksamheten har därför inte tärt på den relativt blygsamma budgeten. Hon har turnerat ön runt till de mindre biblioteksfilialerna, men har hela tiden också haft regelbunden föreställningsverksamhet på biblioteket i Visby. Hon har gjort två produktioner och spelat föreställningar per säsong. Hur många uppsättningar hon producerat totalt har hon inte hållit räkning på, men på repertoaren finns just nu ca 15 pjäser. De har brukat återkomma med ungefär fem års mellanrum, när publiken vuxit ifrån dem och en ny kommit till. Ny publik är också många av de gamla barnen, som nu själva blivit föräldrar och återvänder med sina barn. Repertoaren har mest bestått av klassiska sagor i Towans egna bearbetningar. Dockor och scenografi har hon designat själv, men docktillverkningen har hon haft assistans med. I Vargen och killingarna är tygdockorna lämpligt nog tovade (!). Kreativitet, engagemang och kontinuitet har präglat Towan Obradors långa och respektingivande insats för barnkulturen på Gotland. När hon nu ska gå i pension, är det bara att hoppas att öns kulturpolitiker fortsätter tänka klokt och framsynt. Själv hoppas Towan att tjänsten som barnkultursekreterare nu tillsätts med två personer, en med administrativ funktion och en som i någon form kan fortsätta det kreativa arbetet (gärna dockteater). - Det är ju ändå verksamheten vi ska satsa på, säger hon. Barnen är inte framtiden, de är HÄR och NU. Och de behöver kultur på sin nivå för att utvecklas. Tomas Alldahl

17 OBJEKT och RUM Under fem intensiva januaridagar anordnade Thy Theater i danska Thisted en spännande workshop på temat Animation / Objekt / Rum. Lena Nygren rapporterar. Efter att ha jobbat med hantverk och endast tillverkat dockor, kände jag en längtan efter att se dem få liv. Jag fick information om denna workshop genom Unima Sverige och bestämde mig för att åka. Väl i Thisted mötte jag deltagare från Finland, Estland, Litauen, Serbien, Danmark och Sverige. De flesta jobbade redan på något sätt med dockteater eller teater och var där för att inspireras. Det gjorde mig helt plötsligt väldigt osäker på varför jag var där, och jag blev nervös. Men jag bestämde mig för att vara med, med hela mig, och detta är min upplevelse av de fem dagarna. Varje dag inleddes med ungefär 45 minuters uppvärmning tillsammans med Nini Jolander, som jobbar på Thy Teater. Uppvärmningen bestod av andningsövningar och kroppsövningar för att få igång kroppen, men också övningar för att aktivera det intuitiva sinnet inför dagens improvisationer. Nini ledde också en del av dessa improvisationer. De handlade om att placera sig i rummet. Till en början bara var och hur vi ville placera oss, men sedan också i förhållande till rummet och till varandra, och till sist la vi även till rörelse och ljud. Vi samtalade kring de olika formationerna och funderade kring frågor som: Hur gick energin genom våra kroppar och våra rörelser? Var i rummet var det mest aktivt och var hade det stannat av? Vem verkade höra ihop med vem? Och vilka hade hamnat i utkanten? Vem ledde och vem följde? Vilka associationer fick vi? Vi såg också hur vi med enkla förändringar kunde kasta om hela känslan inför formationen och vad den berättade. OBJEKTEN SOM SPEGEL Resten av workshopen leddes av Katrine Karlsen, utbildad dockspelare / dockmakare på Thy Teater samt scenkonstnär / skådespelerska på Norwegian Visual Theatre Academy. Första dagen hade vi några övningar med objekt. Mest som en kortkort inblick i hur man kan förhålla sig till objekt. Vi gav t.ex. en klocka liv. Lät den lämna sin vanliga plats på armen för ett liv som maskkrypande varelse på det stora golvet. Och vi pratade om vikten att förflytta fokus från oss till objektet / dockan och verkligen tro på det liv som vi skapar. Vi använde oss också av objekt för att försöka hitta vad som var objektets egenskaper och sedan gestalta det som en människas känsla eller beteende. Ett skirt vinglas kunde gestaltas som en försiktig person, alldeles rädd för att bli sårad och gå sönder. Föreställ er sedan mötet med det burdusa ölstopet! Det var så spännande att se vilka egenskaper som varje person tog fram ur de olika objekten. Hela veckan kunde med lätthet ha använts till att spegla oss i objekten och varandra med hjälp av denna övning. Vi började utforska sight specific, det vill säga att istället för att bygga upp en scen använda sig av en befintlig plats eller ett rum och de objekt, ljud och stämningar som redan finns där. Metoden var många snabba improvisationsövningar. Vi gick i grupp genom teaterns alla rum, sedan fick en person i taget springa in i nästa rum och innan alla andra kommit in skulle den ha placerat sig i en stilla position. Vi fortsatte genom att använda oss av ett foto på en person. Vi blev på samma snabba sätt tilldelade ett rum men skulle nu när de andra kom in vara placerade och berätta om personen på bilden. Denna övning utvecklade vi sedan genom att få lite mer tid på oss att använda oss av rummet. Någon berättade inifrån en frysbox, huttrande för att beskriva den köld och det utanförskap den kände i samband med denna person. En annan tog rollen av en bartender i teaterns bar och berättade om sin person med bilden som en namnlapp på bröstet, samtidigt som hela kroppsspråket och handlingarna var en bartenders Det blev ju som små scener vi byggde upp, men övningarna handlade egentligen inte om skådespelarteknik. För mig handlade det mer om att närma sig dessa rum och objekt som oss själva. Vi fick inga roller att spela, så det gällde att ta vara på det man verkligen kände och de impulser man fick. Men också att snabbt hitta och använda sig av de olika kvalitéer eller funktioner som rummen och objekten kan ha. INSPIRATION FÖR LIVET Två av kvällarna hade vi vad Katrine kallade study evenings Vi visade varandra vad vi arbetar med vanligtvis och delade med oss av inspirationskällor. Katrine visade också en del filmer som vi samtalade kring. Det var roligt att närma sig allt detta även på ett teoretiskt sätt. Det blev en bra hjälp inför workshopens sista del som var en längre gruppuppgift som vi fick en och en halv dag på oss att arbeta med. Vi utgick från en text, t.ex. en artikel, reklam eller dikt. Vi började spåna i texten och skulle sedan göra research och forskning kring ämnet som vi tyckte att texten handlade om. I vår grupp bestämde vi oss för att dela upp oss och ge oss ut på Thisteds gator med intentionen att be människor om hjälp för att ta reda på hur vi blev bemötta och vad det ingav för känslor i oss. Sedan gällde det att samla informationen vi fått och med hjälp av den välja ett rum och skapa ett framträdande. På fredag eftermiddag visade grupperna upp framträdandena för teaterns personal. Resultaten var på många sätt ett skissande men det kom fram mycket fina idéer och kvalitéer. En grupp fick endast musiken från en bandspelare bakom en stängd dörr att beskriva en hel danssal. En annan grupp gav med hjälp av 1-minutsintervaller på mikrovågsugnen i teaterns kök rytm och ljud till sitt framträdande. Pling! Workshopen avslutades sedan med en diskussion kring våra framträdanden samt en utvärdering. Det blev intensiva dagar! Jag använde mitt bästa mod och ville så gärna landa i nya kunskaper, men under veckan kändes det snarare som att jag kraschade i trötthet. Men nu, ett tag efteråt vet jag att jag har mycket med mig därifrån. Det är fortfarande lite av en gåta varför jag åkte till denna workshop, hur det egentligen gick till att jag hamnade där. Jag har antagligen helt andra saker med mig hem än de andra deltagarna. Kanske en självklarhet att min upplevelse är min, men jag har så mycket inspiration för livet snarare än för något arbete med dockteater. Jag har lärt mig så många nya roliga sätt att förhålla mig till min omgivning. Var befinner jag mig nu? Vad är mitt förhållande till de andra människorna här? Vad vill jag göra här? Och hur kan jag använda de objekt och annat jag har runt omkring mig? Är det inte det en hel massa i livet handlar om? Bejaka sin intuition och nyfikenhet och skapa med det man har. Landskapet och vädret i Thy kan på många sätt beskriva mina känslor kring workshopen i Thisted. Blåsigt och omtumlande, vackert, förändring på kanten med hela Atlanten framför mig. Lena Nygren (är relativt nybliven UNIMA-medlem; hon kommer från hantverkshållet och går just nu en rörelsepedagogutbildning)

18 Till minne Vår medlem Birgitta Derantz har gått ur tiden vid en ålder av 88 år. Dockteater var hennes stora intresse sedan barnsben. Hon växte upp med teaterdockor och spelade flitigt för kamrater och familjen. I ungdomsåren gick hon en utbildning i bild och konst. Hon gifte sig och fick barn som hon spelade dockteater för. Kriget kom och gick, och som vi förstår ändrades mycket genom detta. Efter kriget gick hon flera kurser i dockteater i Tyskland, och detta inspirerade henne till att fortsätta sin verksamhet inom dockteaterkonsten. Hon tillverkade dockor i olika material och blev timlärare i dockteater i flera skolor i Stockholm. En av föreställningarna som sattes upp var Kamomilla stad, som bl.a. spelades på Nationalmuseum. Norge, Danmark och Sverige bildade tillsammans en dockteaterförening i början av 60-talet. Efter några år delades den upp i nationella föreningar och Sverige beslutade att bilda Svenska Dockteaterföreningen. Birgitta Derantz blev föreningens första ordförande slogs Svenska Dockteaterföreningen och UNIMA Sverige samman till Dockteaterföreningen UNIMA Sverige. Birgitta fortsatte sitt medlemskap i den nya föreningen, och man kan säga att hon varit en trofast medlem från början till slutet. Sista gången vi träffade henne var på ett medlemsmöte på Pygméteatern i Stockholm före jul. Birgitta var där och vi var flera som fick ett samtal med henne, då hon berättade om gamla minnen. Hon kände inte många av dem som var med den gången, och hon var besviken över att Gerd Henze inte orkade komma med. De två har gått sida vid sida i de olika föreningarna. Lisbeth Hamping och Gerd Henze Att skriva för dockteater En kurs i dramatisk text för dockteater kommer att hållas i Figurteaterkompaniets lokaler i Långban / Filipstads kommun. Långban är en gammal gruvby och samtidigt en av Värmlands museums utposter. Här, 50 m från sjön Långbanssjön, har Figurteaterkompaniet sina produktionslokaler. Den augusti 2008 kommer en kurs i skrivande för dockteater med dramaturgen Kirsten Bonnén- Rask att äga rum. Kursen är till för vem som helst som har lust att skriva: Du kanske har en idé du vill förverkliga. Ett manus du redan skrivit men har lust att jobba vidare på. Eller om du bara har lust att skriva men inte vet riktigt vad. Du har du chansen att under tre dagar jobba med ditt skrivande i en inspirerande miljö. Kirsten är dansk och arbetar över hela Norden med dramaturgi för film och teater. Hon har bland annat jobbat med filmerna Masdjävlar, Populärmusik från Vittula och Lilja 4-ever. Åtta deltagare kommer att få plats på kursen. I kursavgiften ingår logi i dubbelrum samt frukost, lunch och middag. Deltagaravgift inkl mat och logi: kr Maila din intresseanmälan på figurteater@telia.com före 1 juli. Arrangörer: Hugo Catolino och Pia Holmquist

19 Lagom till förra årets Linnéjubileum hade Teater Spektaklet i Uppsala premiär på sin föreställning Ordning i rabatten! sa Linné. Den blev en stor framgång, både här hemma och i USA dit Spektaklet bjöds in att förgylla firandet av den svenske världskändisen. Teaterns Margaretha Löfblad berättar. TEATER SPEKTAKLET GOES WEST - THE TRUE STORY! Om någon till äventyrs råkade missa det, så var det förra året 300 år sedan Carl von Linné föddes. Som Uppsalabo var det svårt att missa, då hela staden formligen exploderade i blomsterprakt och festligheter! Det pågick under hela året, men kulminerade kring själva födelsedagen den 23 maj. Det började med kurser och föreläsningar, utställningar och exkursioner, för att sedan blomma ut i happenings och events, musik, teater och balett! Man rullade ut gräsmattor längs med hela gågatan, och dagisbarn paraderade genom stan utklädda till blommor. Turister överallt, grisar och getter på S:t Eriks torg, folk i 1700-tals kläder, pukor och trumpeter! Alla var där, kejsaren av Japan var där, och vem ville missa det roliga? Vi hade för en del år sedan en idé om att göra en pjäs kring Uppsalas store vetenskapsman och världskändis, men det blev inget den gången. Så det var nu eller aldrig! Och vi fick ihop en föreställning kallad Ordning i rabatten, sa Linné. Dockor och scenografi av Eva Grytt, 1700-talsmusik spelad live av två musiker från Omnibus Kammarblåsare, och med oss två dockspelare från Teater Spektaklet, Per Löfblad och jag själv. KUNDE INTE MOTSTÅ Precis som vi var i färd med att stänga teatern för sommarledighet, ringde telefonen. Det var svenska ambassaden i Washington DC som genom kulturrådet Mats Widbom kom med an offer, we couldn t refuse : Hade vi lust och möjlighet att ingå i Ambassadens Linnéfirande under hösten? Vi skulle dessutom passa väl in i höstens övergripande tema Children First. USA-turnén skulle komma att även omfatta New York (svenska konsulatet där ville ha en föreställning), och Philadelphia.Alla praktiska bestyr inför resan, är ett kapitel för sig. Stora fraktlådor skulle byggas, ATA Carnet skrivas, SAS Cargo kopplas in. Transformatorer fick vi vänligen låna av Operan och Uppsala Tourism ställde upp med extra pengar för utgifter vi hade för det hela här i Sverige. (De insåg vilken PR för Uppsala detta var!) I övrigt betalade ambassaden resor och frakt, samt de flesta omkostnaderna i USA. Pjäsen var redan mycket förtjänstfullt översatt till engelska av professionelle översättaren Martin Naylor. Återstod att träna in allt så att det lät som om vi aldrig hade spelat på något annat språk! Och några små röstinspelade sektioner gjordes om, nu med Paul Kessel samt John och Carin Fiske i rollerna, engelska skådespelare bosatta och verksamma i Uppsala. Den 23 oktober åkte både vi och våra tre lådor (som tillsammans vägde nästan ett ton!) iväg, och den 26 oktober fick vi dem, efter en massa om och men, levererade till Scandinavia House, 58 Park Avenue, Manhattan, New York. Alla turer, märkliga bestämmelser, telefonsamtal och mindre utryckningar i USA skulle kräva en egen artikel, men allt ordnade sig hela tiden till det bästa! Mycket tack vare våra utmärkta värdar på plats! (Vår man i N.Y, Erik Sigge, visade sig var en improvisationernas mästare och någon att ty sig till när den amerikanska verkligheten visade sig från sin mer knepiga sida!) FÖRSTA TEATERN Lördagen den 27 oktober hade vi engelskspråkig premiär, och föreställningen mottogs med stor entusiasm! Publiken var i huvudsak amerikansk allmänhet, med en del inslag av skandinaviska ättlingar. Vi fortsatte sedan till Philadelphia där vi spelade för inbjudna skolklasser på det fina American Swedish Historical Museum. De amerikanska barnen skrattade åt exakt samma saker som de svenska brukade göra! Turnén kröntes i Washington DC där vi som första teatergrupp någonsin spelade på den nybyggda och prisbelönta ambassaden House of Sweden vid Potomacflodens strand. Två offentliga föreställningar, med fullsmockad salong, nöjda arrangörer och till slut även oerhört lättade och glada dockspelare och musiker! Väl hemma i Uppsala igen fick vi veta att vår scenografi blivit kvar på flygplatsen Newark! Det krävdes ett organisationsnummer från Scandinavia House för att kunna skicka lådorna ut ur landet. Några telefonsamtal hit och dit och man bedyrade att de skulle skickas med det snaraste. Ett par dagar senare kunde vi åka ut till Arlanda, plocka ut alla våra pinaler, lasta bussen och åka vidare till Sotenäs och nästa turné... Margaretha Löfblad House of Sweden i Washington foto: Thomas Quiggle

20 UNIMA SVERIGES ÅRSMÖTE UNIMA Sverige avhöll sitt årsmöte den 15 mars, denna gång i den gamla Teaterladan i kulturreservatet Wadköping, Örebro. Ett 30-tal medlemmar från olika håll i landet hade slutit upp för sedvanliga årsmötesförhandlingar. Vilket bl.a. betydde omval av föreningens ordförande, Helena Nilsson. (Årsmötesprotokollet kan laddas ned från UNIMA Sveriges hemsida.) Bland övriga frågor som kom upp fanns en efterlysning om mer information kring föreningens och dess medlemmars samt styrelsens aktiviteter, att kungöras i denna tidning och på UNIMA Sveriges hemsida. Ett utmärkt förslag, tycker redaktionen. Samtidigt som vi inte kan avhålla oss från en försynt du har något på hjärtat! Nyheter med kort bäste före-datum lägger vi ut på hemsidan. Efter årsmötesförhandlingarna bjöd teatergruppen Hamask på sin suggestiva berättarföreställning Vittra, traditionella skrönor med masker och folkmusik. Och sedan blev det guidad visning av hela Wadköping. Dagen avslutades med god buffé och trivsamt mingel i Dockteaterhuset. Varmt tack till Wadköping, samt till Lisbeth och Arne Hamping och deras medarbetare på Dockteaterhuset. MERA DOCKTEATERHUSET Tjugo år fyller denna Örebros och Wadköpings egen dockteater i år. Det firas under sommaren med skapande verkstad för barn den 1 och 4 juni kl , samt föreställningar den 8 och 15 juni kl Öppet hus med utställning och fri entré är det 9 17 augusti, kl Mer detaljerat program på Foto: John Rydqvist ÅRETS KUR-PENGAR Hur står sig dockteatern i årets konkurrens om de åtråvärda KUR-pengarna till den fria teatern? Sju UNIMA-grupper har beviljats bidrag i årets utdelning, dvs. samma antal som förra året. Också nu är det 4:e Teatern, Sesam, Tittut och Dockteaterverkstan som uppbär treårigt produktionsbidrag. Staffan Björklunds Teater beviljades produktionsbidrag för 2008, och s.k. enstaka produktionsbidrag gick till Dockteaterkollektivet och Hedmans Teater. Det var denna gång 11 UNIMA-grupper som sökt (en mindre än förra året). I ett avseende kan vi säga att dockteatern är en gynnad konstart: sju av elva betyder att 65 % av sökande UNIMA-grupper också beviljades anslag. Att jämföras med andelen av det totala antalet sökande som beviljades pengar, ca 45%. Dock kanske ska påpekas att 4:e Teatern inte profilerar sig som dockteater, även om gruppen glädjande nog (och hedrande för vår förening) väljer att alltjämt vara medlem i UNIMA Sverige. Å andra sidan finns t ex inte Marionetteatern med i KUR:s guldregn, eftersom den ju ingår i Stockholms Stadsteater. Så statistiskt kanske det jämnar ut sig. undran: är det inte just detta vi redan gör (även om vi säkert kan bli ännu bättre)? Det är bara upp till dig, bäste föreningsmedlem, att förse oss med den efterfrågade informationen, så sköter vi resten. Hör av dig till tidningen Dockteatern så snart SPRATTELGUBBAR, JAZZ OCH HÖNOR Årets Figur- och dockteaterdagar på Frölunda kulturhus i Göteborg fick en delvis ny utformning: något färre föreställ