Förklaring. Ingifwen till Kongl. Maj:t

Transkript

1 Förklaring Ingifwen till Kongl. Maj:t af atskilliga s.k. Läsare i Norr- och Westerbottens Län, i anledning af de, mot dem, äfwen hos Kongl. Maj:t utaf Hernösands Konsistorium, och Prostarne i Skellefteå, Piteå, med fleres, år 1845 gjorda anmärkningar och beskyllningar etc. Författad af Johan Riström. Neder-Luleå och Persön. PITEÅ Tryckt hos Nygren & Johansson, 1847 Ehuru M. V. Konsistorium i Hernösand samt Kyrkoherdarnes i Skellefteå, Piteå och Luleå, utlåtanden öfwer wår underdåniga ansökan, till Eders Kongl. Maj:t om den rena lärans åter-ställande oss icke af Hans Kongl. Maj:t blifwit remitterad, och i följd deraf Hans Kongl. Maj:t icke eller af oss äskat något utlåtande deröfwer, så hafwa wi dock ansett wår undersåtliga trohet och pligt fordra, att inför Eders Kongl. Maj:t inkomma med wårt betänkande deröfwer, och ehuruwäl wi frukte att härmed förekomma Eders Kongl. Maj: t, dels för Hans Kongl. Maj:ts dessutom mångahanda swåra embetsförrättningar, så ock att detta skulle af Eders Kongl. Maj:t upptagas i den mening att wi icke hafwa det förtroende för Hans Kongl. Maj:t att Kongl. Maj:t oss oombeden af sig sjelf eftersinnade, huru bemälte prelater i sina utlåtanden, dels hafwa afwikit från wår gjorda ansöknings ordalydelse, så ock i sin förmenta wederläggning, afträdt från den Christliga läran och bekännelsen. Dock oaktadt dessa hinder, för att i någor måtto iakttaga wår undersåtliga pligt emot Gud och wår Konung, hafwe wi icke kunnat underlåta att med nedanstående anmärkningar tillkännagifwa huruwida wi anse dem hafwa förfelat sig emot oss och den i Sweriges Rike antagna Christliga Trosbekännelsen. Att åtskillnaden emellan Lag och Evangelium är i den Christliga kyrkan ett det wigtigaste lärostycke, det hafwa alla omwända och sanna Christna i alla tider af egen erfarenhet bekänt, och ehuru swår denna skillnaden är för det enwisa och stolta förnuftet, hafwa dock rättsinniga lärare i alla tider beflitat sig derom, att med all flit åtskilja Lag och Evangelium och derom legat i strid med den falska kyrkan. Den Lutherska, i sin begynnelse, utmärkte sig på stridsbanan med en oöfwerwinnelig stridskraft, och gudomlig styrka, hjelten Giborg främst i spetsen, med en stor härskara, Propheter, Evangelister och Apostlar, som alla besannade om skillnad emellan Lag och Evangelium, men nu beklagligtwis äro män eller lärare uppsatte i kyrkoembetet i den Lutherska kyrkan, som hafwa klart insett att de förr omtalta hafwa allenast i och för den tid de lefwat egt och haft ett gudomligt ljus, men icke för wår tid, ty wi borde besinna, säga de, att Gud talar på olika sätt i olika tider. Ibland dessa wåra Doktorer, är Doktor Nordlander

2 i Skellefteå den högt uppsatte och efter tidens allmänna smak och riktning den mest intressanta, och i anledning deraf har det behagat Redaktionen af Aftonbladet, såsom mest hafwande af idéerna för den allmänna upplysningen och fram- eller afskridandet, från de i Swea Rike antagna Symboliska böckerna, hwilka idéer den i sitt blad N:o 42 den 20 Febr welat framföda. Med förbiseende af de andra Kyrkoherdarnes utlåtanden, wilja wi något litet uppehålla oss med Doktor Nordlanders. Hans ord lyda sålunda: Genom ensidig läsning af Luther hafwa de blifwit så genomluttrade af hat till Papismens falska läror, att hwarje ord om goda gerningar ljudar i deras öron såsom en djefla-lära. Här synes det wederfarits Doktorn det bedröfliga skådespel som första Sam. boks 5 Kap. berättar om de Filisteer, när Guds ark kom till dem, blefwo de slagne i deras hemliga rum baktill, ty Christus är såsom den gamla Simeon säger, satt till ett tecken hwilket emotsagt warder, ty ju frommare, heligare, lärdare och wisare menniskan är af naturen, ju mera förargar hon sig på Christum, det se wi ock på den höglärda Doktorn, ty när wi i enlighet med Rom. 3 Kap. 28 v. och Ephesernas 2 Kap. 8 och 9 verser bekänne att wi allenast af nåd för Christi skull, utan alla gerningar, warda saliga så måste det så förwändas af Doktorn, att wi anse hwarje ord, som handlar om ett heligt lefwerne (såsom en påföljande trones frugt) som en djefla-lära. Widare säger han: de hafwa så fastnat i de Lutherska talesätten och ordwändningarne, att de med största missnöje och misstroende anse allt andeligt tal, som dermed icke i formen till alla delar öfwerensstämmer. De kunna icke begripa att den himmelska sanningen kan efter olika tiders fordringar på olika sätt uttryckas och dock till sitt innehåll förblifwa oförändrad. För att nu wisa Theologie Doktorns eget mästarstycke, der han afträdt från Luthers talesätt och ordwändningar, och efter tidens kraf och fordringar framalstrat sina, och detta oaktadt efter sitt förmenande behållit den himmelska sanningen ren och oförfalskad, är det, för sammanbindandet af nöden upptaga hans underdåniga betänkande öfwer Döpelse-ritualen, som förekommer på andra spalten, i förr åberopade blad, der han sig sålunda yttrar: De påstå att i det nya Dopet Lag och Evangelium skall wara sammanblandadt. Här har det behagat Doktorn alldeles wända sig från ansökningens ordalydelse och påbörda oss det wi aldrig warit saker till. Wi hafwa aldrig ansett Dopet såsom ett nytt dop, ehuruwäl ritualen är ny, men detta lemne wi. Sedan låter han höra sin stora Theologiska wisdom, med twenne ögon, och mycket, Gud gifwe, beswärar sig öfwer de enögda klagandernas inbillade sammanblandning af Lag och Evangelium och så framkommer hans nya talekonst, så lydande: Derwid hafwa de ock förgätit eller icke förstått att Lag och Evangelium, som i dogmatiskt afseende synas wara motsatser, likwäl äro begge uttryck af den enda ewige Gudens helighet och kärlek, och äro således, såsom Luther förträffligt säger, de twenne händer, hwarmed en förbarmande Gud upplyfter menniskan till himmelen, ej i Guds wäsende, utan endast i wårt begrepp åtskiljda, räckas oss dessa händer i Dopet, der wi upptagas till Guds barn och arfwingar till ewinnerligt lif. Här har Doktorn med sitt nya ljus och förbättrade talekonst, bestämdt yttrat, att Lag och Evangelium äro i Guds wäsende sammanblandade, och endast i wårt begrepp åtskiljde. Är det nu så att Doktorn nu här med sin förklaring träffat rätta meningen i ritualen, så har han med sina twå lärda ögon icke mera sett än de enögda olärda klaganderna. Widare, äro Lag och Evangelium i Guds wäsende oåtskiljda? Hwem har då gifwit menniskorna tillstånd att åtskilja det Gud sammanfogat? Hwarföre stiger icke då Doktorn fram i full dager, utan att så försåtligen neka hwad han åter jakar. Men för att nu i korthet wisa att Doktorn med sin nya talekonst, icke behållit den himmelska sanningen wilja wi blott anföra 3 Kap. i Pauli 2:dra bref till de Cor. och sedan låta de gamla Lutheranerna, tala för oss öfwer detta ämne. Och denna åtskillnaden emellan Lag och Evangelium har Paulus uti sednare brefwet till de Cor. ganska tydligen förklarat, hwarföre på det Lagens och Evangeli lära åter igen icke må förblandas och ty eno tilläggas det som ty andro tillkommer, bör den rätta och egentliga åtskillnaden emellan Lagen och Evangelium, behållas och med all flit yrkas, och att allt det

3 som kan gifwa anledning, till en ny sammanblandelse, noga undflys, ty en sådan förblandning kunde snart förmörka Christi förtjenst och wäl-gerningar, och förwandla Evangelium uti Lagen, såsom wi weta wara händt under Påfwe-dömet och på detta sättet skulle de gudfrugtiga själar beröfwas den rätta trösten, som de böra fatta af Evangelio emot Lagens förskräckande, och de Påfwiska willfarelser få en öppen wäg, till att insmyga och intränga sig i Guds församling. (Formula Conco diaæ pag. 369). I Dopet, säger Doktorn, räckes oss händerna Lag och Evangelium, som äro i Guds wäsende oåtskiljda, och dermed upptager Gud oss till sina barn och arfwingar till ewinnerligt lif. Upptagas wi till Guds barn, med den handen Lagen, så är det derföre att wi gjort Lagens gerningar, och lefwat Laglikmätigt, ingalunda kan det wara derföre att wi lefwat mot Lagen, ty dermed hafwa wi förtjent rimligt och ewigt straff. Men så hafwa wi lärt af Guds Ord, att wi i Dopet upptagas till Guds barn icke med Lagen, af Lagen, eller för Lagens gerningar, utan endast och allenast af nåd för Christi skull, som skriften till öfwerflöd lärer, och hit kan utan misstag till bewis på wårt påstående lämpligt införas, först Christi Majestätiska befallning: går ut i hela werlden, och prediker Evangelium, allom kreaturom, den der tror och blifwer döpt han skall warda salig; att Lag och gerningar icke kunde medwerka i rättfärdiggörelsens handling lärer Paulus tydligt i Tui 3 Kap. Icke för rättfärdighetens gerningar, som wi gjort hafwa, utan efter sin barmhertighet gjorde Han oss saliga; lika lydande ord igenfinnes i Rom. 3 Kap, och 4 Kap. 6 v.; härmed instämma Symboliska böckerna och Luthers skrifter till alla delar. Nu till wår Doktor igen I deras trånga hjerna har bokstafwen så sammanwäxt med andan, att de ej kunna åtskiljas, utan att andan med detsamma utsläckes. Detta är Doktorns ord, och de äro på oss rätt lämpade, dock icke blott i hjernan, utan ock med hjertat och andan äro de sammanwäxta, och deröfwer låta wi Luther i öfwerensstämmelse med wår egen erfarenhet förklara sig. Han säger sålunda i Epistelboken, Predikan N:o 87, 46: Si huru han åter berömmer och upphöjer Skriftens och det utwärtes ordets wittnesbörd, i det han detta ordet efter skrifterna så drifwer och upprepar, och sannerligen icke utan orsak; nemligen först till att förhindra de galna andar som förakta Skriften och söka i dess ställe annan hemlig uppenbarelse, såsom all rum af sådana swärmeandar, de der af djefwulen förwirrade, anse Skriften såsom en död bokstaf, och berömma idel anda, men behålla dock hwarken ord eller anda, men här hörer du, huru Paulus anförer Skriften såsom sitt starkaste wittnesbörd, och wisar att ingen annan grund till wår tros och läras bibehållande, än det lekamliga och skriftliga ordet, som är författadt i bokstäfwer, ty här står klarliga Skrift Skrift Skrift. Men det är icke alltid idel ande hwarom dessa otäckor föregifwa, att anden allena måste göra, att Skriften är en död bokstaf, och kan icke gifwa lif; men det heter, så: oansedt det lekamliga Ordet i sig sjelft, icke gifwer lif, så måste det likwäl wara derhos, samt höras och anammas, och den Helige Ande derigenom werka i hjertat, samt hjertat genom Ordet, och i Ordet uppehålla sig i trone emot djefwulen och all anfäktning. Men om man låter det fara, så måste man strax mista Christus och Andan. Skryt fördenskull icke så mycket af andan, om du icke hafwer det utwärtes uppenbarade ordet, ty det kan sannerligen icke wara någon god anda, utan den lede djefwulen i helwetet m. m. Här har åter Doktorn afträdt ifrån den Apostoliska läran, och will hafwa en andelig wisdom som icke är sammanwäxt med Skriften; underligt nog, att Konsistorium, under hwilkens tillsyn presterskapet står, låter sådant fritt passera, ehuru Kongl. Maj:ts Bref och Förord-ningar, (res. på prest. besw. den 20 Nov. 1786, pag. 13 i Kyrkolagen) tydligen och allwarligen befaller, att wederbörande skola deröfwer hafwa den strängaste uppmärksamhet, så att alla i Swenska församlingen, wigde och förordnade prester, må föra ordet klart och tydligt, och enligt med den Heliga Skrift, och de för Swenska församlingen antagna Symboliska böcker, och att den eller de, som derifrån wika, må till Konsistorium genast inkallas, och så mycket strängare med honom förhållas, som han brutit sin ed och är ett skadligt werktyg (pag. 4 K. B. af den 2 Maj 1751). Mycket wore ännu att säga om Doktorns hårda och omilda förhållande, i hans förmenta ödmjuka utlåtande, allt nog att han antingen wetandes eller owetandes, afträdt från enfalldigheten i Christo; är det skedt owetandes, äro wi ganska benägna, att med wår Herre och Mästare bedja: Herre, förlåt dem det, ty de

4 weta icke hwad de göra. Wi bedje ock Eders Kongl. Maj:t, att icke räkna oss denna anmärkning till last, helst som Doktorn i sitt utlåtande förklarat sig hjertligen tillfredsställd deröfwer, att wi öppet framträda och tillika för wederbörande föregifwit att han flera gånger förgäfwes har uppmuntrat oss, att för samwetets och församlingens wälfärd skull, anklaga honom och hans embetsbröder för irrlära. På samma grund anse wi ock wår skyldighet, att i underdånighet för Eders Kongl. Maj:t tillkännagifwa wåra tankar öfwer M. V. Konsistori utlåtande i samma ämne. Konsistorium anser tillräckligt att fästa sig wid det hufwudsakliga af deras klander emot nya Handboken, helst dermed sammanhänger och deraf förklaras, nästan allt det öfriga hwari de anse sig wara i strid med kyrkan m. m.; detta medgifwes, dock innehåller wårt underdåniga utlåtande i ansökningen öfwer Dopens formulär icke hwad Konsistorium oss påbördar, ty wi hafwa icke sagt att barnen döpas bara under Mosen och icke till Christum, men det säga wi, att Dop-ritualen innehåller sådant nemligen, att barnen döpas till Lagen och till Christum, och att så säga, dertill hafwa wi fullkomlig anledning, både utaf ritualens innehåll och Kyrkoherdarnes, samt Konsistori egna utlåtanden. Ty är det sant att Gud med Lag och Evangelium i Guds wäsende oåtskildt i Dopet upptager oss till sina barn och arfwingar så är det ganska klart att wi döpas till Mosen och till Christum tillika, och det wore alldeles orätt om icke ritualen hade samma innehåll. Konsistorium säger: att menniskan genom Dopet förbindas till Lagens hållande, är wäl otwifwelaktigt, och i anledning deraf, döpes hon oemotsägligen, till Lagen och under Lagen, och till Christum och under Christum. Och wore således orätt om ritualen icke hade samma innehåll, att ändamålet med Döpelsen är att förbinda den döpta till Lagens hållande, har aldrig warit den Christliga kyrkans bekännelse, och kan aldrig som sådan betraktas. I Gal. 3 Kap. säger Paulus: Ty I, så många som döpte ären till Christum, hafwen eder iklädt Christum. Det är tillförne tillkännagifwit och ömsesidigt medgifwit att den hufwudsakliga striden härleder sig från Handboken, derföre anhålle wi i all underdånighet att än ytterligare få förklara oss deröfwer i wårt underdåniga yttrande: i ansökningen lyder det så: Döpelsen är ju tydligen ett Evangeliskt nådeförbund med Gud. Wi anse Döpelsen wara en Evangelisk handling emellan Gud och oss, der Gud upptager oss till sina barn för Christi skull, och i Dopet ikläder oss Christum efter Evangelium. Och att ikläda sig Christum efter Evangelium, är som Doktor Luther öfwer Episteln till de Gal. 3 Kap. 27 v. säger sker icke derigenom, att man måste efterfölja, hans gerningar, utan att man måste warda född på nytt, och omskapad. Hwilket sker då, när wi uti dopet ikläde oss Christum, det är, warde prydde och beklädde med hans oskuld, rättfärdighet, wishet, makt, hälsa, lif, anda och mera sådant. Af naturen äre wi beklädde med wår jordiska fader Adams råck och hud, som är en dödlig råck och syndig klädnad, det är, wi äre allesamman under synden kastade och sålde, att det är en gruflig blindhet och owetenhet uti oss, som gör, att wi icke känne Gud, icke frukte Honom, icke älske Honom öfwer allt, utan förakte och hate Honom: derjemte äre wi ock fulle med onda lustar, orenlighet, girighet m. m. Denna klädnaden, det är, denna förderfwade och syndiga naturen, har Adam iklädt oss, hwilken den helige Paulus eljest plägar kalla den gamla menniskan; den måste man afkläda med dess gerningar Eph. 4 Kap. 22, 23, 24 vv. och Col. 3 Kap. 9, 16 vv., så att wi utaf Adams barn warde Guds. Deraf således nogsamt kan förstås, att wi uti dopet ej warde beklädde med Lagens rättfärdighet, utan iklädde oss Christum. Men Han är wisserligen icke någon Lag eller Lagstiftare, icke eller någon gerning, utan en gudomlig och outsäglig skatt, som Fadren till den ändan skänkt oss, att han skulle wara den, som skulle göra oss rättfärdiga och lefwande, och förlossa oss ifrån allt ondt. Att fördenskull efter Evangelium ikläda sig Christum, är icke att ikläda sig Lagen, och Hans rättfärdighet; utan det är att genom dopet bekomma den öfwerswinneliga och owärderliga skatten, nemligen syndernas förlåtelse, rättfärdighet, frid, tröst, fröjd i den Heliga Anda, salighet, lif och Christum sjelf, med allt hwad

5 han är och har. Och i följd deraf, att dopet i och för sig sjelf betraktadt är ett Evangeliskt nådetecken eller nådeförbund, som icke frågar: har du tillförne hållit Lagen, eller will du härefter hålla Lagen? Ty den handlingen är tillförne afgjord, och jag blef skyldig Tio Tusend Pund; ty Lagen kommer wrede åstad och af Lagen känner man synderna, och är härmed inkommen, att synden skall flöda Rom. 4 Kap. 15 v. och 5 Kap. 20 v. När synden öfwerflödar i samwetet, det är när menniskan öfwertygad af Lagen, att hon hörer döden och fördömelsen till, då hafwer Lagen gjort sitt tillbörliga werk, då kommer Christus med sitt Evangelium och säger: förskräcks eller förtwifla icke för dina synder, ty Jag hafwer dem alla borttagit genom mig sjelf, och till ett bewis derom gifwer Jag dig dopet, och med dopet lif och salighet, tro det så är du salig. Ingen annan förbindelse talar Guds Ord om i Dophandlingen; med denna Evangeliska nådeförrättning följer den Heliga Anda, som är werkmästaren, werkar tron, upplyser förståndet, helgar wiljan, ja med ett ord, föder menniskan på nytt, utikläder henne Christum, med all Hans rättfärdighet och salighet. Att den Helige Ande är tillstädes i dopet bewises klarligen med insticktelseorden och Christi Dop. Matth. 3 Kap. 16 v. och såsom sådan bär hon frugt, och det i enlighet med Frälsarens Ord i Joh. 15 Kap. 4, 5 vv., men denna frugt är icke ett wilkor för saligheten såsom Konsistorium säger: att dessa gerningar ingalunda äro att anse såsom salighetens grund, men likwäl såsom ett wilkor för densamma. Men äro de wilkor för saligheten så blifwer menniskan salig för gerningarna; att så tala om goda gerningar att de äro ett wilkor för saligheten dertill äro de twungne så länge de wilja förswara de nya böckerna, och äro derföre i uppenbar strid med den Apostoliska Christeliga Kyrkans bekännelse, som bekänner att wi genom trona för Christi skull, för Gud rättfärdige warda förr än wi älske eller Lagen hålla kunna. Apologia pag. 110, 112, 113. Och är således Consistorium med sina böcker af Symboliska böckerna förkastad. Lika mycket stridande mot Kyrkans bekännelse, är den af Consistorium i förswar tagna 294:de Psalmens 2:dra v. Utan helgelse kan ingen skåda Herran Gud i höjden: mins det själ! som lyfter wingen, trängtande till himlafröjden. Intet orent wäg kan finna till lycksalighetens rike: menskan, för att himlen winna, måste blifwa Englars like. Antingen orden intet orent wäg kan finna till lycksalighetens rike tillämpas menniskans lefwerne före eller efter nya födelsen, det syns klarligen af Guds Egna Ord i 2:dra Mos. boks 34 Kap. 7 v. och för hwilken ingen är oskyldig. Att förtiga alla andra Skriftens ställen innehåller dock en Christens dagliga bön af Mästaren Christus sjelf författad: Och förlåt oss wåra skulder: att de helige äro i sitt lefwerne orena och likwisst wandrat på den rätta wägen till lycksalighetens rike. På hwad ståndpunkt står nu Konsistorium med sitt rimstycke; den Christna Kyrkan bekänner sig för en synderska, och oren i sitt lefwerne; och finner dock wägen till himmelen och håller så i sanning för, att den kyrkan som icke detta bekänner är en falsk, werkhelig, skrymtaktig och lögnaktig kyrka, som icke finner wägen till lycksalighetens rike, änskönt de mycket drifwa den läran: menskan för att himlen winna måste blifwa Englar lik. De nya böckerna hafwa samma art som alla willoandar hafwa; den ena gången lära de det, en annan ett annat, så till exempel lärer Catechesen i swaret på 147:de frågan, neml.: Huru bör menniskan bruka sin fria wilja? Med otwungen undergifwenhet under Guds Lag, med kärlek till det Gud och samwetet bjuda; såsom rätt, utan att förwillas af syndiga begärelser. Derefter citeras Ps. 40: v. 9: Att göra din wilje, min Gud, är min förnöjelse. Att detta talar om den store Profeten men icke om wår fria wilja, är klart af Guds Andas tillämpning Ebr. 10: till att wisa den fria wiljans stora skicklighet, Ps. 37. v. 2 säger författaren: åt mig du en, m. m. Ps. 38 v. 4 heter det: I en kraft af ondt och godt m. m., han är så förmäten, att han icke erkänner Guds godhet i lagens utgifwande; det synes oss att Paulus i jemförelse med författaren war för mycket olärd som i Rom. 7 Kap. 7 v. bekänner: men synden kände jag icke, utan af Lagen, ty jag hade sagt: du skall icke begära. Sedan fortfar Psalmmisten: Mig Du ensam gaf den lott, att med frihet dygden öfwa: och det i anledning af, ty Du håller dygden kär, m. m. Stort, stort hwar skall Herren Gud taga en nog skön himmel att insätta ett så stort Helgon. Sedan i v. 8 bugar han sig litet neder och sjunger: Stor och helig är

6 min plikt mot begärens öfwerwigt. Huru är det nu med den starka mannen, som ensam har fått den lott att med frihet dygden öfwa? Jo wäl ensam är han afskild från de rätta Helgon som med Paulus i Rom. 7. och 12, måste beklaga: ty det goda som jag will m. m. Han ser ännu en utwäg för sig öppen: nemligen Herre wid Din fotapall m. m., om Jesum wet Han icke ett ord. Här har författaren talat mot sig sjelf, först säger han sig hafwa en kraft att med förnuftet pröfwa hwad ondt och godt är, och en lott att med frihet göra det goda, att med frihet öfwa dygden: det är att utan alla hinder af de köttsliga motsägelserna fullkomligen hålla Guds Lag, först far han upp i egen förmätenhet och säger sig hafwa kraft dertill, men sedan faller han neder och tycker sig få för tung börda, att hålla hela Lagen mot begärens öfwerwigt, men han får kraft när han beder Gud derom. Lika förmäten inbillning att pröfwa hwad godt och ondt är tillägges samwetet i Ps. N:o 39, 2 v. när det sjunges: - Till hwarje handling, hwart begär, till godt och ondt det wittne är, som Herrans eget öga. Hade samwetet lika klar syn, att se hwad godt och ondt är, som Herrans eget öga, då wore Lagen onödigtwis utgifwen. Orätt wore ock hwad Paulus till de Rom. skrifwer i 5 Kap. 13 v., ty synden war wäl i werldene, allt intill Lagen, men der ingen Lag är, der aktas icke synden. Samma bedröfliga föremål träffas i N:o 41, v. 4. Jag hafwer till min ledning fått ett samwete, som säger hwad inför Dig är rätt och godt, hwad ewigt wärde äger. I helig lydnad för dess bud Jag söka will mitt bästa, och from befästa mitt hopp till Dig o Gud! med kärlek till min nästa. Här will nu författaren i helig lydnad för samwetets bud söka sitt bästa och from befästa sitt hopp till Gud. Här synes det wäl träffat det Paulus säger i Rom. 5 Kap. 13 v., ty synden war wäl i werlden allt intill Lagen, men der ingen lag är, der aktas icke synden. Här måste ock Gud blifwa en ljugare, som säger att menniskornas hjertans uppsåt och tanke är alltid benägen till det ondt är, 1 Mos. b. 6: v. 5. Hade här samwetet utan Lag sett synden som Herrans eget öga ser den, så hade aldrig den högfärdige författaren wågat fromt för Gud befästa sitt hopp. Sedan säger han i 5 v. när han är from för Gud och med kärlek till nästan, då går han sin Gud glad stilla och förnöjd till mötes i lif och död, glad öfwer sin fromhet efter Lagen uppsänder han sin fromma själ i Guds händer. Men så säger Luther om sådana: Ev. B. predikan N:o Ty hwad är det annat än att försmäda och wanära det höga Majestätet, att han beder så och säger: jag tackar Dig Gud för det, att jag är så helig och from, att jag på intet sätt behöfwer Din nåd, utan finner så mycket hos mig sjelf, och att jag så har hållit Lagen, att Du ingenting kan straffa hos mig, och har så mycket förtjent, att Du måste wedergälla och belöna mig derföre, både i tid och ewighet, så framt Du will behålla den äran att wara en rättfärdig Gud, som icke ljuger. Rättwist må wi nu fråga Konsistorium: säge wi sanning när wi säge att de nya böckerna hänwisa menniskan till sina egna naturliga krafter för att hålla Lagen? Konsistorium anser nya Psalmboken så tydlig, i synnerhet der nådens ordning i sitt sammanhang förekommer. Wi anse oss derföre förpliktigade att i underdånighet inför Eders Kongl. Maj:st tillkänna-gifwa att wi anse saken helt annorlunda, hwarföre wi ej kunna underlåta att wisa grunden dertill. Den första Psalmen N: o 164, som förekommer under rubriken kallelsen m. m., v. 4 heter det: Men om du af ånger slagen, har din wanmakt känna lärt. Här är Lagens skarpa udd afbruten, ty Guds sätt i den rätta bättrings ordningen är som Samuels moder i sin lofsång sjunger 1 Sam. 2 Cap. 6 v. Herren dödar och gifwer lif, förer till helwetet och derut igen. Uti ifrågawarande 4 v. nämnes wäl om ånger öfwer wanmakt, men detta är icke nog, utan det måste komma dertill, att menniskan finner ingen lust och kärlek till Gud och Hans heliga Lag, ingen förmögenhet, icke blott wanmakt, utan ett fullkomligt hat och fiendskap till Gud och Hans wilja i Lagen; ty Lagen fordrar just sådana gerningar som wi icke hafwe lust till, och twertom förbjuder det wi af naturen älske, och det med förbannelsens wilkor, detta är i öfwerensstämmelse med den heliga Skrift, och Lutherus i Ev. bokens

7 predikan N:o 114,. 12. Detta innerliga hatet till Lagen ligger ganska djupt rotadt i menniskans hjerta, men det wore icke så stort, der icke Lagen wore: det är, man skulle då icke så wäl känna det, och weta deraf, utan då skulle menniskan utan fruktan och owetande synda emot Lagen. Men så snart Lagen warder enom kunnig och uppenbar, straxt yppar sig ock en gensträfwig och twingande begärelse, som hatar Lagen, hwilken förbjuder menniskone sådan begärelse och gnager henne; deröfwer blir då den förbjudna lustan ond och wred, samt wäxer och ökar sig. Detta menar S:t Paulus när han säger: Lagen är inkommen, att synden skulle öfwerflöda, Rom. 5 Cap. 20 v. Så är nu Lagen syndens kraft, emedan han stärker och ökar synden; derföre kallas han ock en dödsens Lag, emedan han dödar i det han gör synden större. Han heter äfwen ett wredens ord, ty han kastar det brottsliga samwetet under Guds wrede, samt åklagar och öfwertygar det; ty genom Lagen warder icke allenast synden uppenbarad, utan wi warde ock öfwertygade att wi älske synden och hate deremot rättfärdigheten. Och så lärer Lagen hurudan menniskan är, nemligen, att hon är ogudaktig och en Guds fiende; emedan hon ej allenast icke af hjertat älskar Guds Lag, som likwäl är god, helig och rättwis, utan ock hatar Honom och wille att hwarken Gud eller Lag wore till, på det hon måtte få lefwa fritt efter sina lustar. Och sannas alltså det, att alla menniskor äro lögnaktige, ty de äro Guds sannings fiender och motståndare,. 13. Men detta tro icke somlige, fast de heta Skriftenes Lärare; emedan de följa philosophien, och hafwa wäl en god mening, i det de rätta sig eter sitt naturliga förnuft, men förstå sig dock hwarken på sin innerliga djupa ondska eller på Lagen. (Se äfwen Smal. Artiklarna om bot och bättring). Men i ofwanberörde Psalmvers är Lagens förklaring icke allenast stympad utan ock en falsk tröst, tillämpad när det heter: gläds till hörsamhet för Lagen, Jesus har dig kraft beskärt. Detta är emot nådaordningen och emot sakens natur. Att menniskan icke gläds af Lagen är klart af det ofwan anförda, det samma utwisar ock exemplet på Sinai berg, när Gud utgaf Lagen, 2 Mos, B. 20 Kap. att menniskan som nu kallas till sann bättring och lefwande tro, och nu står i första stycket, det är uti en sann kännedom och erkänsla af Lagens rättwisa fordring, och sin fiendskap till Lagen, samt derpå följande förskräckelse öfwer Lagens dom, att en sådan hänwisas till glädje deröfwer att Jesus har beskärt kraft till hörsamhet för Lagen; detta är icke enligt omwändelse ordningen, ty det gör idel werkhelgon och skrymtare, eller förer till förtwiflan. Men som förr sagt är, Lagens udd är afbruten och derefter blef trösten. Menniskan blef förd till erkänsla af sin wanmakt, det är: hon är icke så till alla delar förmögen att hålla hela Lagen, men det har ändå ingen nöd, Jesus skall gifwa dig kraft att hålla Lagen, och då får du ewinnerligt lif. Samma stympade Lagsförklaring finnes i nya Katechesen, ty när Gud icke är så sträng i sin Lags fordran, att Han fördömmer oss för minsta olust till Lagen, utan när ingen ting i werlden, heter det i swaret på 24 frågan kan förmå oss att uppsåtligen blifwa Gud olydig, är det ett wittnesbörd att wi älskat Gud öfwer all ting, och när menniskan älskat Gud öfwer all ting, har hon fullbordat hela Lagen. Och så stå sådana inbilska kloklingar som phariseen och tackar Gud för sin fromhet, men när häruti fattas, säger Katechesen, skole wi anwända de nådemedel, som oss till helgelse förlänta äro m. Smal. Artik. 22. Detta är en falsk och stympad förklaring öfwer Lagen, ty Lagen fordrar mer än afhållning från uppsåtlig synd, som ock samma Kateches lärer, och är derföre mot sig sjelf och bör derföre afskaffas. Falskt är ock det tillägg som här göres när det heter och anwända m. m. Gud framställer i sin Lag inga andra utwägar: än du skall, och du skall icke, som tio Guds bud nog tydligt utwisa, och summan af Lagen: Du skall älska Herren din Gud, du skall älska din nästa, och lägger dertill förbannad ware den m. m. 5 Mos. B. 27 och 28 v., andra utwägar utwisar Gud icke i och med Lagen. Nu säger Frälsarens i Math. 5 och 19 v. Derföre, hwilken som upplossar ett af dessa minsta buden, och lärer så menniskorna, han skall kallas den minste i himmelriket, men hwilken som det gör, och lärer, han skall kallas stor i himmelriket.

8 Men här i nya böckerna är icke allenast det minsta, utan hela Lagens mening förmörkad; och när Lagen icke rätt förklaras kan menniskan icke komma till rätt kännedom af sin owilja och hat till Lagen, som Luther säger, N:o 114 och. 12. Och när Lagens lära är förklämd, så att menniskan icke föres till sina synders erkänsla blifwer ock Evangelium mindre wigtig och nåden ingen ting; då framställer sådana Lärare Chistum sparsamt till en gåfwa, men mycket benäget till ett exempel, ty när menniskan icke känner sig efter Guds fordring i Lagen, så är det icke swårt att efterfölja Jesum, och då inbillar sig det stålta mennisko tycket, att det är rätt predika Evangelium för de fromma, och att Gud upptager menniskan till sina barn med Lag och Evangelium. Detta är frukten af det omogna Lag- och Evangelie framställandet i de nya böckerna; men här kommer Frälsarens åtta gånger we rop öfwer skriftlärda och Phariseer wäl till pass, Matt. 23 Kap., såsom ock Luther i predikan N:o 29, och. 51. Just emot sådana bör denna bättrings-predikan drifwas på det aldra starkaste, och såsom ett åske-slag slå sådana till jorden, och störta till helwetet och fördömelsen allt, som är säkert och förmätet, och ännu icke känner sitt elände och Guds wrede. En sådan predikan begynte Johannes Döparen uppenbarliga, som skulle bereda Christi wäg, och for frimodeliga och oförsynt med slika dunderslag öfwer hela Judiska heligheten, och angrep framför andra aldrahårdast de heliga Phariseer och Sadduceer, sägandes: I huggormars afföda, ho hafwer eder föregifwit, att I skolen undfly den tillkommande wreden? Matth. 3: 7. Men wi lemne nu detta och antage att här i ofwan anförde vers är en rätt uppwäckelse af Lagen, så är det lika oaktadt orätt, att menniskan hänwises till glädje öfwer hörsamhet till Lagen; först derföre, att det finnes ingen sådan uppmuntran i den Heliga Skrift till glädje deröfwer, att Jesus har beskärt kraft till hörsamhet för Lagen, detta är att med Jesu namn försåtligen föra menniskan under Lagen, ty när Propheten Zacharias i 9 Kap. uppmuntrar dottren Zion till fröjd, och dottren Jerusalem till glädje, så war det endast och allenast för Jesu nådetillkommelse. När Christi Lärjungar i Luci 10 Kap. kommo igen med glädje öfwer den andans kraft deras mästare hade gifwit dem säger han helt wänligt till dem i v. 20: dock fröjder eder icke deraf, att andarna äro eder underdåniga, utan fröjder eder att eder namn äro skrifne i himmelen. Han säger icke: war glad deröfwer att I gören min wilja och uträtten min befallning med tecken och under, ehuru I dermed bewisen att I ären mine rätta Lärjungar. Han hade wisst beskärt dem kraft till hörsamhet för Lagen; men war icke glad deröfwer, will Han säga, utan endast och allenast fröjder eder, att eder namn äro skrifne i himmelen. När Apostlarna i Apostla Ger. 5. Kap. af det stora Rådet i Jerusalem de Öfwerstar, Skriftlärda och Phariseer blefwo hudflängde gingo de med fröjd ifrån Rådet, glade deröfwer att de hade hörsamhet för Lagen, utan för det att de woro wärdiga lida smälek för Christi namn skull. Af det ofwan anförda är det klart, att Evangelium och Skriftens sätt, är icke att uppmuntra till glädje deröfwer, att menniskan har kraft att höra Lagen, utan endast och allenast deröfwer att Jesus är kommen i werlden att frälsa syndare hwilket hwar och en sann Christen gerna med Paulus säger sig wara den förnämsta. För det andra är ofwanberörde uttryck icke i enlighet med de hälsosamma Guds Ords eftersyn, som wisar menniskan från Lagen till Christum, ty här är den rätta tiden, neml. när menniskan är af ånger slagen, eller rätteligen sagt af Lagen slagen, att föreställa Christum, som är död för wåra synder, som Paulus i Rom. 4 Kap. 25 v. säger: Hwilken för wåra synders skull är utgifwen, och för wår rättfärdighets skull upp-wäckt. Och detta är enligt med de Symboliska böckerna: Apollogia pag. 232, Fördenskull sättje wi derhos thet andra bättringenes stycke, som är om tron på Christum, och säje, att uti thessa förskräckelser bör Evangelium om Christi samwetenom föreställas, hwaruti syndernas förlåtelse utlofwas och tillsäjes af nåde igenom Christum. Therföre böra de tro att för Christi skull warda synderna them af nåd förlåtna. Thenna tron upprättar, uppehåller och lefwande gör them som hafwa ett ångerfullt och bedröfwat hjerta, efter som skrifwit står uti Rom. 5 v. 1, Medan wi nu rättfärdige äro af trone, hafwe wi frid med Gud. Thenna tron bekommer syndernas förlåtelse; thenna tron gör oss för Gudi rättfärdiga, såsom samma språk betygar:

9 Medan wi nu rättfärdige äro af trone; thenna tron wisar åtskilnaden mellan Juda och Petri, emellan Sauls och Davids ånger och ruelse. Therföre war icke Juda eller Sauls ånger och ruelse them nyttig, förty att tron kom icke ther till, som omfattar syndernas förlåtelsen, som för Christi skull skänkt och gifwen är. Men therföre war Davids eller Petri ånger nyttig, emedan tron kom ther till, som omfattar syndernas förlåtelsen, som för Christi skull skänkt och gifwen är. Icke heller är kärleken till städes, förr än försoningen är skedd igenom trona. Ty Lagen hålles icke förutan Christo, efter thet som står i Rom. 5. Genom Christum hafwe wi ock en tillgång i trone till thenna nåd. Thenna tro tillwäxer ock småningom, och strider och kämpar hela ens lifstid igenom med syndene, att hon synden och döden öfwerwinna må; men uppå tron följer kärleken, såsom wi tillförene sagt, och i så måtto kan man klarligen beskrifwa hwad en barnslig fruktan är, nemliga en sådan rädsla eller bäfwan, som med tron är förbunden, thet är hwarest tron tröstar och uppehåller det förskräckta hjertat. (Smal. pag. 20). Widare i ofwannämnde vers: Hör Hans Evangelium: kom till bordet, här är rum. Men hwad säger då Evangelium efter författarens mening? Jo, det skall wäl Psalmen 145, 2 v. lära oss, som står under rubriken Evangl., men af det Evangelium går ljuset upp i mörkrets rum. Här nämnes ock Evangelium, och att ljuset går upp i mörkrets rum, men ännu är här icke ett ord omnämnt hwad Evangelium säger eller lärer, Widare heter det: Ditt råd jag ser, Din nåd tillber. Ja, wisserligen ett godt råd gifwer Frälsaren i Matth, 9 Kap. 16 v. när Han säger: Ingen lappar ett gammalt kläde med en ny klut; men här är en ny klut satt på ett gammalt kläde wid Ev. när författaren säger: Din nåd tillber. Icke hafwer Skriften lärt oss att tillbedja nåden. Med de Symboliska böckerna är det heller icke enligt: Evangelisten Johannes 1 Kap. 12 v. säger, icke den som tillbeder nåden: Men allom dem som Honom anammade gaf Han makt att blifwa Guds barn. Men för dem som göra Guds wilja gerna, som slutet på Psalm versen lyder, är det allt nog att tillbedja nåden, 5 v. Då skall jag from och älskande m. m. Här är en fullkomlig bekännelse af en blind träl under Lagen, ty Lagen lofwar den komma in i himmelriket som from och älskande ser en Fader i Gud, ty detta är det yppersta budet i Lagen, säger den som allt wet i Matth. 22 Kap. 38 v. Att författaren för den 164 Psalmen har haft sitt afseende på ett sådant Evangelium, som är framstäldt i Psalmen 145 är klart af Hans egna ord, när Han säger: Här Hans kärlek dig skall nära, att din tro må frukter bära. Här framställes icke ett sådant Evangelium, som borttager synden och rättfärdiggör syndaren, utan här heter det: Hans kärlek dig skall nära m. m. Och är således i denna Psalm icke allenast en ofull-ständig Lag-förklaring, utan ock som Paulus säger, i Gal. 1 Kap. 6 v. Men det är ett annat Evangelium än han och de andra Apostlarna predikat hafwa, och deröfwer säger Luther i förklaringen öfwer Epistelen till de Gal. pag. 56,. 52, 53, Låter oss derföre wäl märka, att det är djefwulens egen art och wana att hwarest han ej kan göra skada med förföljelse och ödeläggande, der skickar han sig så, att han will bygga och göra det annorlunda och bättre än Gud sjelf har gjort det, och will hafwat. Alltså förhindrar och hämmar den lede satan det käre Evangelium på bägge sidor, både till höger och wänster. Dock gör han likwäl till höger med sitt förbättrande större skada, än med förföljelse och mördande till wänster. Derföre måge wi wäl, och borde billigt, utan återwändo bedja, läsa, flitigt och stadigt hålla oss wid Christo och Hans ord, på det wi måge kunna öfwerwinna och emotstå djefwulens list, hwarmed han anfäcktar oss å båda sidor. Ty wi hafwe icke strid emot kött och blod, utan emot förstar och wäldiga, Eph Låter oss här en gång lära rätt att känna djefwulens arglistighet och illsluga konst. Ingen kättare kommer under det sken eller namn, som wore han kommen från djefwulen, och wille föra oss i willfarelse. Icke heller kommer djefwulen sjelf såsom en djefwul, utan han kommer helt hwit och fager framsmygandes, som wore han en Engel, ja Gud sjelf, då kan han först så mästerligen skyla skalken, och i fina skalkstycken, så öfwermästra sig sjelf, att han predikar sitt dödliga och pestilentialiska gift såsom idel nåd, och gifwer det ut för Guds Ord, och Jesu Christi Evangelium, och deraf kommer det att den helige Paulus äfwen kallar de falska Apostlars och djefwulens tjenares willfarande lära för ett Evangelium, och säger att de Galater hade

10 låtit afwända sig till ett annat Evangelium m. m., dock gör han det icke i allwarlig mening, som wore djefwulens lära ett Evangelium, utan att han hånligen må bespotta den samma. Som ville Han säga: nu wäl I mine käre Galater, I hafwen nu andra och nya Evange-liska lärare, ett annat och nytt Evangelium, derföre måste jag wara ett afskrap hos eder, och med mitt Evangelio föraktad, såsom det der icke mera duger. Samma Lag-Evangel. är ock i Psalmen 199, ty att from och ren i nådens sken, se himmelens Råd. Menas Guds råd, att gifwa dem himmelen af nåd, som äro fromma ock rena? Ty af plikt eller såsom en förtjent lön fås icke himmelen, och det är klart af Frälsarens Ord i Luce 17 Kap. 10 v., Sammalunda ock I, när I hafwen gjort allt det som eder budit är, så säger: wi äre onyttige tjenare, wi hafwe gjordt det wi worom pliktige att göra. Men enligt sitt råd och sitt nådiga löfte, som Han lofwat i Matth. 19 Kap. 17 v. gifwer Han himmelen åt dem som äro fromme och rene N:o 6, om sådane finnas. Samma skryt förekommer i 295 Psalmen att man from skall anamma nåden. 273 Psalmen är ock emot Evangelium, ty Evangelium will hafwa syndare. Ingen from anammar nåden, ingen är ödmjuk som icke anser sig wara en syndare det wisar tydligen exemplet om Phariseen och Publikanen Luc. 18, Jesus säger i den andragna versen, att de som tycka sig wara fromma och rättfärdiga försmå andra således kan ingen sjelffrom akta Herrans Lagar och deras bön är ock synd, och behagar icke Gud, ty allt hwad som icke går af tron det är synd. Den heliga Skrift säger: att den tro, som omfattar Christum är oljan i lampan. Men nya Psalmen 235 säger: Den tår som från ditt öga rinner på trones lampa oljan är. I den förbättrade gaml. Ps. 424, är det rätta Apostoliska Evangelium borttagit. Men det nya Lag-Evangelium infördt, som förkunnas och lyser för enfaldens öga och oskuldens tro. I den förr omnämnda 199 Psalmen heter det: För tro och hopp Han låter opp de himla portar klara. Men i 202 Ps., Och då jag lefwat som jag bort, för mig Du öppnar himlens port. På det ena stället är det af nåd, på det andra af gerning. Men så lärer Christ Apostel, i Rom. 4 Kap v., Ty om de, som lyda till Lagen, äro arfwingar, så är tron onyttig worden, och löftet är blifwet om intet. Är det af nåd så är det: Icke af gerningar på det ingen skall berömma sig, Eph. 2 Kap. 9 v. Öfwertygligt nog är af det ofwan jemförda att Evangelii sanning är icke beståndande i de nya böckerna, ej heller hos dem som förswara de tillägg och tillsatser, som der äro införde emot den Christeliga friheten och dermed föra de den Christeliga Kyrkan, i träldom twärt emot Pauli-förhållande med de Galater, 2 Kap. 4 5 v., Ganska lämpligt på wår fasansfulla tid, är Doktor Luthers tal deröfwer, när han säger i förklaringen öfwer Pauli Ep. till de Galater pag. 85,. 20 och af 21. Evangelium är wäl i sig sjelf enahanda, rent och rättskaffens; men blifwer utaf de elaka sällar, djefwulens tjenare förfalskadt och förwändt. Derföre, emedan den helige Paulus säger: På det Evangelii sanning skulle blifwa bestående når eder, will han tillika ock hafwa wisat att twå slags Evangelium är; ett som är rätt, det andra som är orätt. Som wille han säga: de falske apostlar predika ock tron och Evangelium, derföre har jag med min trotsande beständighet, och i det att jag så hårdeligen stått dem emot, och icke wikit för dem, likwäl uträttadt, och Gudi lof erhållit, att Evangelii sanning skulle blifwa beståndande när eder Men det rätta och sannfärdiga Evangelium består deruti, att gerningarna eller kärleken icke äro trones smycke, prydnad eller fullkomlighet, utan att tron för sig är en Guds gåfwa och werk i hjertat, hwilken Guds gåfwa eller werk gör derföre rättfärdig, att den omfattar Christum Frälsaren och Saliggöraren. Menskligt förnuft ser ändå fram på Lagen, och tänker blott så: det hafwer jag ej gjordt. Men tron, när hon gör sitt, är twert om på intet annat ställd, än på Christum Jesum Guds Son, som är utgifwen för werldens synder, och ej på kärleken; Här säger Luther att de falska apostlar predika ock tron och Evangelium, så göra ock wåra lärare och de nya böckerna de föreställa Christum torn och Evangelium, och dermed sammanbinda Lagen och wåra gerningar såsom wilkor för saligheten och så skall menniskan from söka nåden, from

11 förtrösta på nåden; och Evangelium lyser för fromma och menlösa själar, och för oskuldens tro. Deröfwer säger Luther i förklaringen öfwer Pauli bref till de Galater pag. 360, 361. Sedan föreställer ock Skriften oss Christum såsom ett exempel eller förebild, som wi skole efterfölja; men jag will sålunda ej låta mig Honom föreställas till exempel eller förebild, så framt icke min sak står wäl, och mitt hjerta utom anfäcktningen är gladt, (ehuruwäl jag ock då i synnerhet knappt kan ernå tusende delen af en sådan förebild), på det jag må hafwa en spegel uti Honom, hwaruti jag kan beskåda mig och känna mina brott och fel, på det jag icke må blifwa säker.- Ty djefwulen är en mästare i tusende konster, och förehåller dig Christi ord exempel på det sättet, att Christus är wäl sagtmodig och god, dock emot dem, som äro fromme och helige; men twert om hotar han syndare med den ewiga wreden och fördömelsen, Luc. 13: 3 5. Af detta är klart att den ofwan anförda läran i de nya böckerna, är att af Evangelium göra en Lag, som lofwar himmelen de fromma, och af Christo en Mosen, och det blir helt och hållet upprätta Lagen, som Luther förträffligen säger i förklaringen öfwer Pauli Epist. till de Galater, pag. 101, 102 och 103. Men måtte någen inwända; säger icke Paulus i Rom. 3 Kap. 31 v. göre wi då Lagen om intet med trone? m. m. Ja, wisst säger Paulus så och dermed instämmer ock Luther i förspråket på Pauli Epist. till de Rom. der han säger: Häraf kommer, att tron allena gör menniskona rättfärdiga, och fullbordar Lagen, ty hon förer Andan med sig af Christi förtjenst. Men Anden gör menniskona lustig och frihjertad, såsom Lagen kräfwer, så gå då goda gerningar sjelfkrafdt af trone; det menar han i 3 Kap., sedan han lagsens gerningar bortkastat hade, att det lyder, såsom han wille nederlägga Lagen genom trona. Nej, (säger han) wi upprätte Lagen genom trona, det är: wi fullborde Lagen genom trona. Och detta är i enlighet med hwad han säger på 4: de Sönd. efter Trettondagen i Epistelen. Nu hafwe wi ofta sagt, att allena tron på Christum borttager synden samt fullbordar Lagen. Allt wäl taladt, Gud gifwe, att wåra lärare följde denna regel, så behöfde wi icke skilja oss ifrån dem, här står tydligen att allena tron på Christum borttager synden och gör rättfärdig samt uppfyller Lagen, det är: Evangelium frambär Christum, som till alla delar har fullgjort Lagen, som har älskat Gud öfwer all ting och sin nästa som sig sjelf, Han har ock lidit den af Guds Lag afsagda dom och förbannelse när han wardt en förbannelse för oss, som Paulus säger i Galater 3. Kap. 13 v. Detta förkunnar Evangelium, och med Evangelium är den Helige Ande förenad, som gör att menniskan med tron emottager denna Lag fullbordaren och syndabotaren, och då är Lagen upprättad genom tron; så att en sådan trogen är Honom ingen ting skyldig, ty han är utiklädd Christum och Hans rättfärdighet och är nu ingen syndare, som ock Paulus till de Golater 2 Kap. 17 v. säger, dermed instämmer ock Luther. Widare säger Luther på Trettondedagen. Men sedan personen är worden tack ock rättfärdig, så gifwes honom den Helige Ande och kärleken, så att han gör det goda med lust: så säger ock Luther i förspråket till de Rom. Tro är en lifaktig och stadig förtröstning till Guds nåd; så wiss att man tusende resor dödde deröfwer. Och sådana förtröstning på Guds nåd gifwer menniskone lust och wilja till Gud, och till allt det skapadt är, hwilket den Helige Ande gör i trone. Deraf warder man willig och lustig till att göra allom godt, utan twång; allom till tjenst wara; all ting lida Gudi till wilja och lof, den honom sådana nåd bewisat hafwer, så att omöjligt är skilja gerningarna ifrån trona. Såsom omöjligt är skilja lågan och wärmen ifrån elden. Derföre tag dig wara för din egen falska tanka, och för onyttiga sqwallrare, som låtsas wise wara, mycket att döma om trone och goda gerningar, och äro dock aldrastörste dårar. Bed Gud, att Han werkar trona i dig, annars blifwer du wäl utan tro till ewig tid, ehwad du tänker eller gör. Utaf det ofwan anförda af Luther se wi huru owisligt det är lärdt, att Evangelium förbinder oss till Lagen, och att äfwen dopet förbinder oss till samma Lag, och att kärleken är wilkor för saligheten. Men de nya böckerna och de lärare, som dem förswara. De göra såsom de Påfwiska med de Lutherska: Uti alla de Skriftens språk, som handla om trone, så tillskicka de alltid en påminnelse, att de samma böra förstås om en sådan tro, som med kärlek beprydd är; men här anföra de ingen påminnelse, att ock tron är nödig igenom

12 hwilken wi för Christi skull hållas för rättfärdige. På det sättet, så utesluta wederparterne Christum ifrån rättfärdig-görelsen, och lära allenast om Lagsens rättfärdighet. (Apologia pag. 134). Så gör Handboken, så gör Katechesen och så göra Psalmboken ett klart bewis på en död författare, som Luther beskrifwer i förr bemälte företal med efterföljande ord: Tro är icke någon mensklig mening eller dröm, den somlige hålla för tro, hwilke när de se ingen bättring i lefwernet, eller goda gerningar efterfölja, ehuru wäl de om tron höra mycket talas, falla de uti den willo, att de säga: Tron är icke nog, man måste göra gerningarna, skall man warda from och salig. Detta kommer deraf då de höra Evangelium, så falla de till; och göra sig af sina egna krafter en tankar i hjertat, som säger: jag tror, det hålla de då för tro. Men såsom det är en mennisklig digt och tanke kan det intet förwandla hjertat till någon godhet; derföre följer der ock ingen bättring i lefwernet. Och då wilja de med förbindelse till Lagen framkalla trons frukt och göra fromt folk, och så förderfwa de läran om tron, om dopet och Evangelium. Bewisligt nog är af det ofwan anförda, att den Helige Ande först werkar tron och sedan kärleken, och att en sådan trogen först tror och sedan älskar, utan att dertill wara drifwen af Lagen, utan enligt sin nya art och natur gör han det goda med lust, och en friwillig håg, som ock Paulus säger i Rom. 7: de. Och detta är den Helige Andes beständiga och dagliga göromål att med Evangelium och Dopet trösta, det är: förkunna syndernas förlåtelse och gifwa kärlek, håg och lust till Guds Lag efter den inwertes menniskan, som då intet behöver till utöfning af goda gerningar, förpliktas eller förbindas till eller med Lagen; ty trons frukt hwarken kan eller bör utwidgas med Lagen, som ock Luther säger i Epistel Postillan, predikan N:o 12,. 11: Jag förmanar eder käre bröder. Han säger icke: Jag bjuder eder, ty han predikar för sådana, som redan äro Christne och fromma genom trona, i den nya menniskan, hwilka icke böra twingas med bud, utan förmanas, att göra willigt, hwad som med den syndiga menniskan göras bör; ty den som icke gör det willigt, blott till följe af wänlig förmaning han är ingen Christen. Och den som med Lagar uttwingar det af dem, som icke hafwa någon wilja dertill, den är icke någon rätt Christelig predikant eller föreståndare, utan en werldslig fångwaktare. Så säger ock Luther i Ev. B., predikan N:o 70, Detta är oss nu skrifwit till exempel, deraf wi skole lära hwad en rätt Christen är efter Andan, och att wi ej måge döma om honom efter Lagen, eller mästra honom efter wårt tycke. Ty Christus är äfwen derföre wår Herre, att Han gör sådana menniskor af oss, som Han sjelf är. Och såsom Han icke tål att man binder Honom med Lagen, utan Han är en Herre öfwer Lag och all ting; så bör icke heller en Christens tro tålat. Ty wi äro så högt satte, och så befriade genom Christum och Hans Dop, att wart samwete efter trona bör ingen Lag weta utaf, utan wi böre rent af wara så omästrade och odömde af Lagen, att wi efter samwetets inwertes wäsende ej äro annorlunda till mods, än såsom ingen Lag wore kommen på jorden, hwarken tio eller ett bud, ja hwarken Guds eller Påfwens, eller Kejsarens, utan wi böre alltid stå i den frihet att wi kunna säga: jag wet af ingen Lag, som kan göra mig för Gudi rättfärdig och salig, och behöfwer icke heller fråga efter någon sådan. Ty uti det stånd och wäsende, som gör att wi äro Christne, der upphöra wåra och alla menniskors gerningar, så ock alla Lagar. Ty der ingen gerning är, der kan ej heller wara någon Lag, som fordrar gerningar, och säger: det och det skall du göra, och det icke göra, utan wi äro genom Dopet och Christi blod rent af frie ifrån alla gerningar, rättfärdige af blotta nåd och barmhertighet, och henne allena lefwe wi för Gudi. Detta säger jag är wår skatt, efter hwilken wi äro Christne, samt lefwe och bestå för Gudi. Ty huru wi efter utwärtes wäsendet i kött och blod böre lefwa Lag likmätigt, det hörer icke hit. Nu är det ju Dopet och Evangelium, som gör oss till Christna, och i denna förrättning upphöra alla Lagar, derföre står det Evangl., Dopet och Christum till spott och wanära i Dop-Ritualen. Detta den tro, som förbinder oss m. m. Och barn will du till denna tro m. m. Ty der ingen gerning är der kan ej heller någon Lag wara, som fordrar gerningar m. m. Widare säger Luther i. 22, Lef ock du så m. m. Häraf se wi, att en Christen icke behöfwer efter den