2/2014. Borta bra men hemma bäst

Transkript

1 2/2014 Borta bra men hemma bäst

2

3 Innehåll nr 2/2014 Fältbiologen är Fältbiologernas medlemstidning som utkommer med fyra nummer per år och distribueras gratis till alla medlemmar. Skolor och andra intresserade kan beställa prenumeration för 250 kr/år. Tidningen Fältbiologen produceras av en ideellt arbetande redaktion. Redaktionen kan komma att redigera inkomna texter. Texter och bilder som återfinns i den tryckta tidningen publiceras även på Fältbiologens hemsida För icke beställt material ansvaras ej. Prenumeration eller adressändring: info@faltbiologerna.se Adress: Fältbiologen, Brunnsgatan 62, Gävle. Ansvarig utgivare: Lars Axelsson Ledare och notiser 4 Bostadsbrist drabbar både fältbiologer och snokar Aktionsbild 6 Umeå auktioneras bort Smultronstället 7 Naturen flyttar in Självhushållarna 8 I Gurkburken köps inga gurkor När ryggsäcken är hemma 12 Matthias lever som en modern nomad HJÄLP TILL MED FÄLTBIOLOGEN Fältbiologen är alla medlemmars tidning. Vill du skriva en artikel, en internrapport eller göra ett reportage? Har du fotografier eller vill illustrera något till tidningen? Ta då kontakt med redaktionen så blir vi väldigt glada, och så kan vi tillsammans arbeta fram den tidning vi vill ha! Skicka mejl till redaktion@faltbiologerna.se! OMSLAG Framsidesbild: Hanna Ekström Sidan 2: Helene Gedda Baksida: Erika Wolters Arter som ger livsmiljö åt andra 13 Många arter är beroende av aspen Invasiva arter 14 När främmande arter invandrar på onaturlig väg Kattens andra liv 16 Husdjuret som aldrig riktigt blev tamt Hemma i andras händer 18 Konst av Anders Sunna TRYCKINFO Tryck: Risbergs Information & Media AB Papper: Multi Art Matt 115 g, Svanenmärkt Upplaga: 3700 exemplar REDAKTIONEN Jennie Wadman, Kristin Hyltegren, Andris Fågelviskare, Helena Rimme, Olof Åström, Johan Andrén, Hanna Ekström. Mejl till redaktionen: redaktion@faltbiologerna.se Redaktionens blogg: faltbiologgen.wordpress.com Tack för er medverkan: Ola Gustafson, Linnea Andersson, Magnus Bjelkefelt. Tack Stina för datorn! Gör det själv istället 20 När allt i affären känns skumt Människans litenhet 22 Vi är trots allt endast en påhittig apa Höra hemma i FB 23 Hur välkomnande är föreningen? Hemma i sig själv 24 Öronproppar eller inre frid? Minifältis 25 Hur man bygger en biholk Kultur 26 Dikt, filmrecension och fågelkryss Internt 26 Spanienresa, aktiviteter och experter Johan Andrén, Kristin Hyltegren, Andris Fågelviskare, Helena Rimme, Olof Åström, Jennie Wadman. På bilden saknas Hanna Ekström. 14 Kalendarium 34 Aktiviteter i sommar Fältbiologen 2/2014 3

4 Ledare & Notiser Den hemlösa generationen Who still grows up where they were born? Who lives where they grew up? Who works where they live? Who lives where their ancestors did? And to whom do the children of this era belong, to television or their parents? The Invisible Committee Jag läste en rapport för ett tag sedan, den hävdade att Stockholms unga 20-åringar inte planerar bo kvar i Stockholm. Det finns inga bostäder till oss längre. Jag frågar mig själv var vi flyttar istället när vi flyr de gentrifierade metropolerna. De har skapat mer än bostadsbrist, de har skapat en generation utan hem. Förfrämligandet är inte längre bara från produkten av arbetet, de har implementerat någon slags livsdelning där vi alieneras från oss själva och vårt hemma. De flesta av oss har nog ändå ett rum där vi förvarar vår egendom, men det är vad hemmet och jaget har reducerats till, konsumtionsmönster och tomma ställningstaganden i form av nya sneakers. Vi pratar inte längre med grannarna i trappuppgången, bostadsföreningen har ombildats och plötsligt blev vi offer för bostadsspekulation. Vi isolerar oss i kollektivtrafiken med våra smartphones på avbetalning, på väg till de glänsande galleriorna eftersom de offentliga platserna byggs om och kommersialiseras en efter en. Lokalsamhället där jag växte upp finns knappt längre, skolan läggs snart ned och barnen bussas till den stora skolan inne i stan, lanthandeln är stängd sen länge och bussarna får färre och färre avgångar. Skogen jag lekte i som barn är nu kalhyggen med stora spår av skogsmaskiner, som sår över marken. Jag saknar det, men det finns inte längre. Samtiden skulle ha hånskrattat åt oss om vi bott kvar hos föräldrarna och gjort det vi känt för, kanske spelat dator och bara jobbat på ICA. Vi måste till varje pris genomföra ett fantastiskt självförverkligande och ta vara på alla de möjligheter vi har framför fötterna. Vi är skyldiga våra föräldrar det, de som byggde folkhemmet där alla kan bli vad de vill. Jag ser det inte längre, bara ett nedlagt dagis och skolor som en efter en marknadsutsätts och sätts i konkurs. Under det senaste året har jag bott på 6 olika adresser och ingen av dom platserna har riktigt känts som hemma. Jag har inte bott nära platser jag har en anknytning till, inte jobbat i närheten av min bostad, inte bott kvar länge nog för att hinna bekanta mig med omgivningen, inte känt att jag valt platsen själv. Nu har jag sagt upp min etta i andra hand, i sommar ska jag resa. Vi 90-talister gör så, reser långt bort så fort vi sparat ihop tillräckligt mycket av lönen från skitjobbet. Jag tror att vi letar efter ett hem. Jag tror att vi kommer hem tommare än vi åkte. Det fanns inget hem för oss i Sydostasien heller, så vi knegar vidare och reser till Sydamerika istället. Var är hemma? Jag längtar hem. Johan Andrén redaktionen Ekoxe, Lucanus Cervus. Foto: Tammy Bergstöm Årets naturfotograf 2013 Systrarna Jonna och Tammy Bergström har av Naturvårdsverket fått utmärkelsen årets naturfotograf Det är första gången två personer delar på priset och förutom prissumman på kr får vinnarna också chans att ställa ut på Naturhistoriska riksmuseet. Systrarna får priset framför allt för att de har tagit närbildsfotografin till nyskapande höjder. Som betraktare bjuds vi på starka intryck av små händelser från den lilla världen, skickligt fångade genom systrarnas kameralinser, säger Maria Ågren, generaldirektör på Naturvårdsverket. Mycket snack, lite verkstad En nysläppt rapport från miljöorganisationen Oceana visar att många av Östersjöns havsområden bara är skyddade på pappret. Det saknas helt planer för vad som får hända i upp emot 30 % av Östersjöns skyddade områden. När folk hör våra politiker tala om att skydda Östersjön, så tror jag att de flesta tycker det är bra att man tar hand om vår gemensamma miljö. Vad man inte förväntar sig är att allt prat inte stämmer överens med verkligheten, säger Christina Abel, marinbiolog på Oceana. Källa: 4 Fältbiologen 2/2014

5 Tips & Notiser Döden i Ölburken För den som inte redan visste hur viktigt det är att panta aluminiumburkar, kommer här ytterligare ett argument: Vid insamling av slängda ölburkar i skogen återfanns rester av döda näbbmöss i genomsnitt var tredje ölburk. Någon innehöll så många som tre näbbmöss. Kanske såg näbbmössen det lilla hålet i burkens topp som ett lämpligt gömställe. Kanske lockades de in av en cocktail av gammal öl och insekter, och när de väl hamnat där var burkens kanter för hala för att de skulle kunna ta sig upp till hålet. De döda näbbmössen lockar asbaggar ner i burken, vilka i sin tur kan locka ännu fler näbbmöss att trilla i fällan. Att alkohol är farligt visste vi redan, men det gäller även när festen är slut. Så panta för glatta livet, annars väntar döden! Gotlandssnok i ojnareskogen, snart kanske utan hem. Foto: Olof Åström Ojnareskogen åter hotad Den 2 juni föll domen återigen hård mot Ojnareskogen på norra Gotland. Området som varit hotat av Nordkalks kalkbrytning sedan 2005 rörde upp massiva folkprotester under sommaren Då lyckades Fältbiologerna, tillsammans med en rad andra organisationer och privatpersoner, stoppa avverkningarna och målet togs upp i Högsta Domstolen. Nu har frågan gått en tur till genom rätten och efter intensiva domstolsförhandlingar i Visby i mars kom så domen på försommaren i år: Ojnareskogen, med sina 270 rödlistade arter och avgörande betydelse för grundvatten och dricksvatten, ska bli ett 25 meter djupt och 170 hektar stort hål. Fältbiologerna som följt processen under flera år överklagar nu domen tillsammans med en rad andra myndigheter och organisationer. Fortsättning följer. Fyra myggfria tips Slipp närgångna getingar i sommar Getingar skyr vitlök. Ett smart tips för att slippa nyfikna getingar kring din balkong, uteplats, utesäng eller fönster i sommar är därför att skiva 4-5 vitlöksklyftor i centimeterstora bitar och trä upp på tråd och hänga på valfritt ställe utomhus. Den tråden vill getingarna inte komma i närheten av. Att myggorna har kommit har de flesta av er förhoppningsvis märkt. Har ni inte märkt det har ni suttit för mycket inne! Här kommer lite tips på vad en kan göra för att hålla den tvåvingade plågan borta. Håll dig sval, myggorna gillar nämligen svett. Ha på dig luftiga kläder. Gör en egen spray av citronsaft och äppelcidervinäger. Gnid in huden med skvattram, pors, rölleka eller björkblad. Alla dessa är bra myggmedel då de eteriska oljorna i växterna är myggfrånstötande. Ofta växer de dessutom på platser där myggen trivs. Repa av en näve blommor och blad och gnid in på bar hud och i hårbotten så blir myggen genast mindre närgångna. Behandlingen räcker ca en timme, sen behöver du gnida in dig på nytt. Bilder mygg och getingtips: Kristin Hyltegren bilder burkdöden Olof Åström Fältbiologen 2/2014 5

6 Aktionsbild Skicka in dina bästa aktionsbilder till Sugen på gräsmatta? Tusensköna finns lite överallt och dess blad och blommor är ätliga och passar bra i sallader. Hela sommaren går det att hitta groblad på gårdsplaner och i vägrenar och tillsammans med andra bladväxter går de att använda i grytor och annan matlagning. Groblad kan dessutom användas till örtte. Vill du ha fler tips på ätliga växter? Kika in på: Redaktionen vid det hotade äppelträdet. Sveriges största äppelträd hotat Några stenkast ifrån Fältbiologernas rikskansli i Gävle, i Sofiaparken, står Sveriges största äppelträd. Kronan är 16,4 meter i diameter på det största stället. Säkert 17 meter när grenarna är nedtyngda av frukt, berättar Sylve Rolandsson som är engagerad i Sveriges Pomologiska Sällskap, som är på plats när Fältbiologens redaktion tittar förbi. Han och några andra håller till i ett tält intill trädet, där de kan sitta dygnet runt och vakta det. Planen är nämligen att det ska byggas ett radhus alldeles intill. Foto: Sylve Rolandsson Auktionsaktion i Umeå text: Emil Eriksson bild: Fältbiologerna i Umeå tillsammans med Nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck demonstrerade på Rådhustorget i Umeå 25 april. Syftet var att uppmärksamma företaget Nickel Mountains planer på att göra tre megastora hål, varav ett av hålen på ett näs med början av Umeälven rinnande på båda sidor... Emil, i rollen som VD:n för Hyckel Mountain, förklarade för lyssnarna att en gruva lika stor som den i Rönnbäck skulle göras mitt i Umeå och att det inte fanns några risker för investerarna. Om något skulle hända miljön, eller om företaget skulle gå dåligt, så lovade VD:n att gå i konkurs illa kvickt och pytsa ut vinsten till ägarna så att inte vinsten skulle hotas! Demonstrationen var humoristisk men ändå tydlig. Folk var intresserade och det var mycket lätt att dela ut flyers. Ett busksnår, ansåg kommunen om äppelträdet, och gav det inget skydd. Marken där äppelträdet står ska enligt ritningarna bli parkering, garage och soprum. Lagen måste ändras! Plan- och bygglagen står över miljöbalken så även om kommunen hade utsett trädet till naturminne så hade det kunnat ändras när man ska bygga. Jag kunde inte drömma om att det var såhär illa innan jag engagerade mig i det här, säger Sylve. Trädet är mellan 150 till 200 år gammalt och är nästan helt obeskuret, med undantag av ett par grenar som sågats av eftersom de växte ut mot stigen intill. Man kan titta upp här i kronan och drömma sig bort till vildäppelskogarna i Kazakstan. Där ser äppelträden ut precis som det här, obeskurna och gamla, säger Sylve. Jörgen Edsvik, ordförande för bygg- och miljönämnden i Gävle, har efter uppmärksamheten från media och allmänheten gått ut med att han vill rädda äppelträdet. När detta trycks är fortfarande inget avgjort. Förhandlingar pågår och så länge som trädets framtid inte är tryggad sitter Sylve och hans vänner kvar i sitt tält och vaktar det. 6 Fältbiologen 2/2014

7 Här tipsar Fältbiologen om platser i Norden med fin natur, intressant djurliv eller annat som gör dem värda att besöka. Vilket är ditt smultronställe? Hör av dig till redaktion@faltbiologerna.se! Smultronstället Ett övergivet hus text och foto: Hanna Ekström På väg in i skogen rycker jag till vid varje kvist som bryts, varje duva som skrämt flyger iväg. Över mitt huvud skriker två tofsvipor och en tordyvel kravlar över den solvarma grusvägen. Snart syns den nedlagda fabriken och bredvid den ligger det övergivna huset som måste ha varit fabriksarbetarnas bostad. Ödsliga hus ger en särskilt kuslig stämning. Det är som att tystnaden blir så talande här att den inte riktigt lämnar mig ifred. Just därför dyker mängder av tankar upp. Övergivna platser kan vara det mest fantasieggande som finns. Ruttnande golvplankor och kvarlämnade emaljkärl är vad som finns kvar. Kanske brukade någon tända en eld i kaminen varje morgon eller dra ut en pärm ur bokhyllan som nu har rasat ihop. Huset har sedan länge stått tomt men är fullt av liv. Skogen har tagit över och de fyra rummen har blivit hem för mossor, lavar och mängder av insekter. Att gå hit väcker nyfikenheten om människorna som levde här och om arterna som lever här nu. Det känns som att naturen har tagit revansch på huset och med sin växtkraft långsamt tagit det tillbaka. Urban Exploration är att upptäcka övergivna eller bortglömda platser. Rörelsen startades på talet i Australien. På flera hemsidor finns foton och beskriviningar att inspireras av, blanda annat de svenska nedlagt.se och forumet 28dagarsenare.se. Oftast står det dock inte exakt var byggnaderna ligger och det är bra att vara medveten om att det kan vara olagligt att ta sig in i igenbommade hus och fabriker. Fältbiologen 2/2014 7

8 Tillbaka till framtiden text: Kristin Hyltegren foto: Andris Fågelviskare Miljöförstöring, koldioxidutsläpp och gifter det den moderna livsstilen har fört med sig är långtifrån bara positivt. Kanske måste vi till viss del gå tillbaka för att komma framåt? Hemma hos Ola Gustafson i kollektivet Gurkburken får vi inblick i en lokal livsstil med stort inslag av självförsörjning, som han menar är lösningen på många av dagens miljöproblem. Följ med på rundtur bland torkade örter och garvade skinn! Gruset knastrar under hjulen på min lånade cykel där jag rullar fram på vägen längsmed järnvägsspåret. Det är en gråmulen tisdag i maj och klockan är strax efter nio på morgonen. Jag och Andris, som agerar fotograf idag, befinner oss i Stehag, ute på den skånska landsbygden. Vi är på väg för att besöka Ola Gustafson i kollektivet Gurkburken. Där ska vi få en rundtur för att få se hur de har ordnat sitt kollektiv med målet att uppnå den nivå av självförsörjning som är möjlig för dem nu och fortfarande känns rolig. Andris leder vägen ut på en asfaltsväg, sedan vänster, runt en grön soptunna och där framför oss ligger det gula tegelhuset som är vårt mål. När vi har parkerat cyklarna och går mot ytterdörren kommer Ola oss till mötes, hälsar och visar oss in. Vid trappan hänger vi av oss jackorna och så börjar vi vår rundvandring genom huset. Till vänster om hallen finns Olas rum, som har utsikt mot Västra Ringsjön på andra sidan vägen. Mittemot hans rum ligger köket, som är så stort och har så mycket bänkyta att de flesta som bor i lägenhet nog skulle bli avundsjuka. Ola går fram till kylskåpet, som är i fullhöjd, och visar lapparna som hänger där. Här sätter vi upp oss för att göra olika saker, som lunch, middag, mata hönsen, säger Ola och pekar på en blå lapp med veckodagarnas namn i den översta raden och de olika sysslorna som ska fördelas i vänster kolumn. Vid lappen finns magneter med namnen på alla de fem som just nu bor i kollektivet. Magneterna flyttas Höns ska inte behöva trängas i en hangar även om de får ekologiskt foder och möjlighet att gå ut. runt för att markera vem som gör vad den aktuella veckan. När jag är hemma hos folk tycker jag alltid att det är intressant att kolla i deras kylskåp. Det säger någonting om vem man är. Vi får se vad det här säger om oss. Ola ler och öppnar kylskåpet. I den står ägg från de egna hönsen, diverse burkar med olika inläggningar med mera. Så har det inte alltid sett ut i Olas kylskåp. Innan han flyttade ut hit visste han nästan ingenting om odling, mjölksyrning, kötthantering, höns och bin. Saker som nu är självklara delar av hans liv. I kollektivet har de fått lära sig dels av varandra, dels genom att läsa i böcker och pröva sig fram. När man har flyttat ut på landet stöter man hela tiden på saker som man aldrig har gjort tidigare. Det blir problemlösning hela tiden. För Olas del började vägen hit med ett starkt miljöengagemang kombinerat med att han alltid har varit mån om vad han äter. Han vill ha kött utan hormoner samt obesprutade och näringsrika grönsaker, vilket inte alltid finns i frukt- och gröntdiskarna. Inte ens KRAV-ägg är något jag riktigt vill stödja. Där finns en moralisk djuraspekt. Höns ska inte behöva trängas i en hangar även om de får ekologiskt foder och möjlighet att gå ut. Ola anser att den enda vägen för att komma tillrätta med miljöförstöring, gifter och koldioxidutsläpp är att leva mer lokalt. Hans tanke är att försöka leva hållbart själv och genom det inspirera andra. Ola tar upp en skål med två plastförpackningar i från köksbänken. Den här lägger vi förpackningar i och så sorterar man dem när man går ut i det här rummet, säger han samtidigt som han öppnar dörren till det inglasade uterummet som gränsar till köket. Där ute står papperskassar för alla möjliga sorters förpackningar och Ola lägger plastförpackningarna där de ska vara. Självhushållning handlar för mig mycket om system. Det behövs bra system för allt så 8 Fältbiologen 2/2014

9 34-årige Ola Gustafson har hittat hem i kollektivet Gurkburken. att man hinner med. Det blir mycket jobb och då måste det vara effektivt. Att det är tidskrävande med ett så pass stort mått av självhushållning kan jag lätt se framför mig när vi fortsätter genom huset. Utanför det inglasade uterummet finns en altan med tak. Över en träbock ligger ett fårskinn som Ola håller på att garva. Från bjälkarna under taket hänger kött från ett tågdödat vildsvin på tork. Det är bäst att torka kött nu på våren när luften är torr, berättar Ola. Apropå torkat tillbaka i köket tittar vi närmare på tehyllan. Där finns mängder av örter som husets invånare har plockat, torkat och lagt i burkar. Dessa kan man sedan blanda efter smak. Björkskott är en favorit, säger Ola. Han visar vidare av vad som finns i hyllan: nässlor, citronmeliss, mynta, rönnblad, frön av spansk körvel, humle. Humle är ganska starkt men en knopp är sjyst. Här har vi ryskt te. Det är blad från rallarros. På tork står också maskrosrot. Det är bra när man fastar eller att ha som magte efter maten, berättar han. Har man problem med huvudvärk kan man ta älgört i teet. Det är dock inte bara i torkad form som älgörten finns i hyllan. Ola plockar upp en liten burk med vätska. Det här är starkt koncentrerad älgört. Älgörten innehåller salicylsyra, så det är därför den är smärtlindrande. Han tar fram en stor, vit termos med pumpfunktion. Det här är ett av mina bästa köp. Jag hittade den på loppis. Det är bara att fylla en barnstrumpa med örter, hälla på varmt vatten och så har jag te till två dygn sedan som jag bara kan gå och ta. Vägg i vägg med köket ligger vardagsrummet. Husets hjärta, säger Ola när vi går förbi den öppna spisen. Under de kallare delarna av året värmer vi upp det mesta av huset med ved. Vi är självförsörjande på ved. Ola pekar på en björkstam som står i ett hörn och har blivit försedd med en ny krona av trollhassel. Vi är självförsörjande på inredning också, skämtar han. Det visar sig snabbt att det inte ligger så långt ifrån sanningen som vid första anblicken. Förutom trädkonstverket står det också en stor trästol med armstöd i rummet. Den gjorde Ola under gymnasietiden, då han gick en utbildning till möbelsnickare. Hans intresse för att bygga och snickra har dock ändrat karaktär med tiden. Jag jobbade lite som möbelsnickare men fick nog av maskiner och damm, berättar han. Han slutade jobba som möbelsnickare och gick en ettårig utbildning i forntida hantverk och fortsatte sedan med en tvåårig utbildning i traditionellt bygghantverk. Nu har han en egen firma som heter Tradition bygghantverk. Jag brinner för det enkla byggandet, som inte kräver en massa maskiner. Hans nuvarande byggprojekt därhemma är att bygga ett utekök i korsvirkesstil med hjälp av återvunna bjälkar från en riven herrgård i närheten. Ett utekök borde alla självhushållare och ekobyar ha! På sommaren ska man inte Fältbiologen 2/2014 9

10 En tupp av rasen Hedemora fångar vår uppmärksamhet med sin vackra fjäderdräkt. Nära ån, sjön och järnvägen ligger det gula tegelhuset där Ola bor. Purjolöken har kommit igång i maj. I tehyllan ryms alla möjliga torkade örter: älgört mot huvudvärk och maskrosrot för magen. behöva gå in för att laga mat. I uteköket kan man vara nära elementen, grönsakerna och naturen. Det är viktigt för matlagning är ju en stor del av självhushållarlivet. Men det blir också tydligt under vårt besök i Gurkburken att självhushållning definitivt inte bara handlar om mat. Ola poängterar att han tycker att det är viktigt att leva lokalt på många plan genom att knyta vänskapsband med folk som bor nära, hämta föda i naturen och att ha allt som man vill ha nära. Som en del i att uppnå det har de bland annat ordnat läger hemma hos sig och planerar ett nytt till sommaren. Vi vill sammanföra människor som bor i trakten och bygga nya nätverk. Det är viktigt att det finns även dans och sådant som inte är arbete i vardagen på landet. Man ska inte behöva åka till något annat land utan kan vara på läger här istället. Ola var med och startade kollektivet i februari 2012, tillsammans med My Kjellberg och några andra som inte längre bor kvar. En del i det ursprungliga gänget hade aldrig bott på landet tidigare och inte heller prövat att bo i kollektiv, så omställningen blev för stor. För mig blev det ett ganska stort steg på det sociala planet eftersom jag har hela min släkt i Malmö, men det var inte ett jobbigt steg. Min tid förändrades mycket men det berodde också på att jag fick barn i samma veva. Jag fick inte lika mycket fritid att göra vad jag ville på. Men i början var det helt underbart. Det var precis vad jag behövde att stå och hugga ved och jobba utomhus. För ungefär ett år sedan flyttade de tre personer in som tillsammans med My och Ola utgör innehållet i den nuvarande Gurkburken. De hyr huset av en kille som bodde där själv tidigare. Han vill sälja huset nästa sommar och ser gärna att kollektivet köper det, men det är fortfarande osäkert om de kommer att få ihop de pengar som krävs. Vi vill försöka få hit mer folk och bilda en ekonomisk förening så att kollektivet kan finnas kvar oavsett vilka som bor här, säger Ola. Min vision är att bygga upp en långsiktig gemenskap, där det finns både en arbetsgemenskap och en hållbar social struktur. Vi söker fler med liknande visioner och som har ett långsiktigt tänkande. Vi tar trappan ner till matförrådet i källaren som på grund av årstiden är ovanligt tomt. På hösten står där fullt av pumpa, zucchini, äpple, rotfrukter och burkar med olika inläggningar. Några burkar finns dock kvar sedan i höstas. Vi är självförsörjande på inläggningar, berättar Ola och håller upp en burk inlagd gurka, som väl får anses vara representativ för kollektivet. Annars blir det mycket mjölksyrat. Det är bra att äta mycket mjölksyrat med den kosthållning vi har idag. Det ger en del bra ämnen som vi inte får i oss annars, fortsätter han. Han berättar att han har mjölksyrat kirskål, ramslök och rallarros enligt ett modifierat surkålsrecept. Han tycker om att ta vara på sådant som växer utan att man behöver odla det. Det blev lyckat. Men det är viktigt att använda späda skott av kirskål, annars blir 10 Fältbiologen 2/2014

11 den fiberaktig. Vi går vidare förbi bastun och in i verkstaden där det står en stor frysbox. Där innehållet i kylskåpet gav ett allsidigt intryck är innehållet här desto mer ensidigt. I frysen finns påse efter påse fylld med silverglänsande småfisk. Hönsprotein, förklarar Ola. Men efter en liten stund kommer det fram att också han brukar äta av småfisken. Det är bra av många anledningar. Det förbättrar miljön i sjön att ta upp småfisken. Dessutom är det bra att äta småfisk istället för rovfisk som är högt upp i näringskedjan, både för att spara rovfiskarna och för att man får i sig mindre gifter och tungmetaller. En annan anledning till att äta småfisk är att benen är så små att man inte behöver rensa. Det räcker att ta av huvudet och trycka ut inälvorna. Alla tomter nära Västra Ringsjön har inte fiskerätt och Gurkburken har en tomt utan fiskerätt. De får småfisken av fiskare i närheten, som får pengar för att ta upp den som en miljöåtgärd. Det finns inte tillräckligt mycket rovfiskar i sjön för att hålla nere antalet. Mängderna av småfisk äter upp djurplanktonen i sjön, vilket leder till ett underskott på djurplankton och ett överskott av växtplankton, som gynnas av att inte bli uppätna av djurplanktonen. Tills balansen återställs kan människan ta rovfiskarnas roll genom att ta upp småfisk. Vi går ut i trädgården. Vid södergaveln visar Ola vinrankor och, till min förvåning, även persikoträd. Vi får jättemycket persikor, säger han. Nere där vi parkerat cyklarna finns en vedbod som Ola öppnar. Därinne luktar det gott av björkved. Det mesta av veden kommer från tomten men de tar också sådant som beskärs intill järnvägen och vägarna. Förutom ved finns där en motorsåg, en lie och några garvade älgskinn. Motorsågen är ett nytillskott. Ola föredrar själv att såga för hand även om det tar tid. Att använda handverktyg blir som både fysisk träning och meditation. Den arbetsinsats som krävs för att leva såhär tycker han inte nödvändigtvis är jobbig. Det ger någonting på det själsliga planet. Det blir så tydligt att man gör saker för sin egen skull och för miljön, till skillnad från när man har ett vanligt jobb i samhället. Ingen av de fem som bor i kollektivet har ett heltidsjobb. Alla jobbar ganska lite, en del i perioder. Eftersom de är många kan de täcka upp för varandra om någon reser bort och t.ex. inte kan ta hand om hönsen. Genom att bo kollektivt och leva som vi gör får vi också ner utgifterna väldigt mycket. Totalt för hyra, el, soptömning, sotare, bredband och vatten betalar vi under 3000 kronor per person när vi bor fem här. Dessutom köper jag nästan aldrig någon mat i affären. Nära vedboden finns ett stort grönsaksland. Ungefär hälften fanns förra året men nu har det utvidgats. Här är jättebra, mullig jord. Det har varit sjöbotten tidigare. Självhushållning handlar för mig mycket om system. Olas favoriter i trädgårdslandet är pumpa och tomater. Pumpor kan lagras i rumstemperatur hela vintern och förra året tog de tomatkvistar och hängde upp inomhus mot hösten, så att tomaterna kunde mogna där. På det sättet hade de tomater ända till november december. Nu har vi ett växthus på gång, så snart blir det ännu bättre för tomater, säger Ola. Men odlingarna är inte det som intresserar honom mest. Vi har lite olika roller här. Till exempel Christian, som är trädgårdsmästare, håller på mycket med odlingarna. Jag är den som hugger ved och bygger saker. Det som behöver repareras tar ofta jag hand om. Vi kliver över stängslet, som avgränsar den halvan av tomten där hönsen får röra sig fritt, och in i ett litet skogsparti. Här är det fullt av liv, inte minst i luften. Jag känner hur hundratals små insekter krockar med mitt ansikte. Runt omkring oss går hönorna och de två tupparna och pickar efter mat. En tupp av rasen Hedemora fångar vår uppmärksamhet med sin vackra rödbruna fjäderdräkt. Hönorna är ungefär 20 stycken av två olika raser, dels värphöns och dels någon sorts blandning. Hushållet får betydligt fler ägg än vad de gör åt. Överblivna ägg säljer de till intresserade grannar. Ola berättar att de arbetar aktivt för att det ska finnas gott om mat för hönsen att hitta. Vi har dumpat en del ved här för att få hit insekter som lever på död ved. Jag har också grävt ner skinnet från det tågdödade vildsvinet som vi tog vara på. Vi avslutar vår rundtur i trädgården vid vattnet. Tomten gränsar till Rönne å och vid vattnet ligger ett par kanoter. Åt höger kan man paddla ut i Västra och Östra Ringsjön och åt vänster kan man ta sig till Stockamöllan och vidare. Till slut rinner ån ut i havet vid Ängelholm. Vi går ut på den lilla bryggan. Ån är en stor resurs, säger Ola. Och titta hur fullt det är med småfisk! Det är allt man ser som rör sig på ytan. Jag tittar på ringarna som hela tiden bildas på den annars så stilla ytan. Inte konstigt att Ola och de andra lätt kan fylla hela frysen med småfisk. I den där djungeln kan man spåra djur eller bara vara själv. Ola pekar på träden och de vildvuxna buskarna på andra sidan vattendraget. Det är den vilda naturen, inte konservering eller odling, som han upplever att han har lärt sig mest om under sina år här. Han har lärt sig om djurs beteenden och om ätliga växter. Hans sinnen har utvecklats mer och han är mer uppmärksam, särskilt på doftsinnet som han knappt använde alls tidigare. Men hans favoritställe i trädgården är inte här vid bryggan utan en liten bit åt höger längsmed ån eldstaden. Här sitter jag mycket och kopplar av. Det ger mig lugn i själen. Under vårt besök i Gurkburken har jag nästan blivit överväldigad av allt det jobb som krävs för att ta vara på mat, örter, ved och djurhudar. Men när vi står här ute är det lätt att känna av den frid som också går att finna i det här livet. När jag tar avsked är jag fylld av tankar och inspiration inför framtiden. Redaktionen tipsar: Är du sugen på att lära dig mer om självhushållning? Många är de fältbiologer som gått kursen Ekologisk odling och hållbar livsföring på folkhögskolan i Skattungbyn, Dalarna. Rekommenderas dig som vill lära dig odla, bygga och göra den perfekta squashmarmeladen. Kursen pågår ett helt år med start i Januari varje år. Fältbiologen 2/

12 Med himlen som tak text och foto: Hanna Ekström Mathias cyklade genom Sverige och en höstdag kom han till vårt kollektiv och hälsade på. Vi pratade om hans framtida planer som då var att fortsätta cykla söderut och därefter ta sig över Atlanten. När vi nu får kontakt igen har Mathias tagit sig till San Fransisco för att leva drömmen om ett nomadiskt liv. Men vad innebär det? Mathias, hur lever du? Jag lever på tummen upp, vilket betyder att jag liftar hälften av tiden. På det sättet får jag jobb och kontakter. Till exempel blev jag upplockad av en man i Kalifornien som tog med mig i sin bil till en lyxig restaurang. Det visade sig att bordsgrannarna firade en födelsedag så jag tog fram min gitarr och började spela. Hela restaurangen sjöng med happy birthday! Jag har alltid med mig min gitarr. Hon är min bästa reskamrat och får mig in på alla möjliga ställen. Gitarren är min VIP-biljett och jag lever på att vandra och sjunga för andra. Finns det något du kallar hemma? Jorden min och din, planeten som snurrar som våra liv. Himlen är mitt tak och marken är mitt golv. Förra året bodde Mathias på en getfarm på Teneriffa och tiden där fylldes av färsk getost, sångstunder med barnen i byn Ilos och honung från öns biodlare, som han blev kompis med. I San Fransisco har han sovit på stranden, spelat trummor och fått kontakt med en bokningsagent för Universal Records. Mathias återkommer ofta till glädjen i musiken och i mötet med andra människor. Finns det något du saknar med att inte ha ett fast hem? Att få barn. Men jag tänker att en segelbåt kan vara ett flytande hem. Mina vänner i Örnsköldsvik bodde med sin nyfödde unge på haven tills att ungen blev sju, så varför inte göra som dem? Varför vill du leva ett nomadiskt liv? För att vi är nomadiska i själen, vi människor. Bob Marley sa: My feet is my only carriage, so I got to push on. Och jag tror det, att acceptera livets gång som en cirkel och en vandrande rytm av olika tider för saker och ting. Det gör livet mer harmoniskt. Det är en dröm att vara nomad, jag kallar det: ditt liv är en film. Hellre lever jag filmen än ser den. Vad i det livet är det du uppskattar? Friheten, mötena, glädjen och känslan av att verkligheten är mystisk och vacker. Positivt tänkande är Mathias trygghet och han säger att det inte går åt mycket tid eller energi till att hitta någonstans att sova. Nej, jag kan sova var som helst och betalar med massage eller trädgårdsarbete för boende. Eller så liftar jag och får en ny vän. Klädkodex och gitarr är det bästa för liftare... så lätt att få lift då. Har du något tips till någon som vill leva på resande fot? Testa det, till exempel under en helg med en kompis. Ha tummen uppe när du går på gatan i Uppsala eller var som helst. Och om någon stannar, kliv in i vänskapens äventyr, där glädjen och musiken styr. 12 Fältbiologen 2/2014

13 Hembyggarna text: Andris Fågelviskare bild: Sally Fransson Genom att skapa bohål och våtmarker bygger aspens nyckelarter bostäder åt andra arter Nyckelarter är ett begrepp som används för att beskriva arter som på något sätt spelar en avgörande roll för en lång rad av andra arter i ett ekosystem. Ett bra exempel är eken. Genom blad och ekollon ger den föda åt alltifrån möss och fåglar till vildsvin och hjortar, men förutom det utgör den också livsmiljö för ett stort antal insekter, svampar, mossor och lavar. Några nyckelarter är särskilt viktiga för att andra arter ska ha någonstans att bo. Låt oss titta närmare på aspen, ett trädslag med många andra nyckelarter knutna till sig. Aspen kan växa på de flesta typer av jordar i Sverige, förutsatt att de inte är alltför torra. Aspen är ett så kallat pionjärträd, och etablerar sig tidigt på öppna, solbelysta marker. Aspens frön gror lättast i jord med aska, exempelvis efter en skogsbrand, men aspen har också förmågan att lätt sprida sig med rotskott där det finns tillräckligt med sol. Hela skogsdungar av asp kan breda ut sig kring ett moderträd, där alla träd är sammanlänkade, och genetiskt sett är samma individ. Aspen är viktig för många hackspettar, både som bostad och att finna föda i. Spillkråkan är en riktig hejare på att ge andra en vettig bostad. Varje år hackar den ut ett nytt bohål åt sig själv, helst i en gammal grov asp som redan är lite murken inuti. Året efter blir det stora hålet en perfekt bostad åt pärluggla, hökuggla, skogsduva, knipa, mård och andra som vill ha ett krypin. När det gamla trädet med spillkråkehålet blivit försvagat eller dött kan en kraftig vindpust lätt knäcka stammen i höjd med ett bohål. Härvid bildas en skorstensliknande högstubbe, som blir perfekt för lappugglan och slagugglan att bo inuti. Vedsvampar utgör en mycket viktig grupp i skogen. Genom att de rötar veden i levande träd underlättar de hackspettarnas arbete, och skapar ihåliga träd där många djur trivs. Asptickan är vanligt förekommande i bestånd av asp. Deras fruktkroppar växer ofta ut där det tidigare suttit en kvist på stammen. Genom att röta bort denna skapas till sist hål av varierande storlek, som utgör viktiga boplatser för fladdermöss, nötväckor, starar, mesar och andra hålhäckande småfåglar. Aspen är det viktigaste trädet för en av våra nyckelarter bland däggdjuren, bävern. Genom att fälla träd skapar bävern död ved och ljusöppna luckor i skog nära vattendragen. Genom att bygga dammar skapar den våtmarker, som livnär vattenväxter, insekter, fiskar, groddjur, fåglar, älgar och många fler. Aspen är en förutsättning för att en lång rad varelser ska finnas. Det var troligen ett av våra vanligaste trädslag en gång i tiden, men idag avverkas många aspar i samband med skogsavverkning, och älgbete i kombination med systematisk bortröjning av lövsly har gjort att den viktiga aspen har gått tillbaka mycket kraftigt. Risken finns att det i framtiden nästan helt kommer saknas asp i vissa åldersgrupper. Alla vill ha någonstans att bo. Genom att särskilt arbeta för att bevara nyckelarterna i landskapet, kommer även en lång rad andra få sin framtid tryggad. Boktips: Läs gärna Naturskyddsföreningens bok Asp darrar min asp, myllrar min värld. Fältbiologen 2/

14 De som inte hör hemma i vårt hem Pacifastacus leniusculus foto: Merike Linnamägi text: Helena Rimme foto: Djur och växter har alltid spridits över världen med vinden, med fåglar och med vatten. Vissa trivs inte alls på sin nya ort, lever en kort period och försvinner sedan medan andra är som de spanska erövrarna och lägger under sig enorma landytor. Med dagens resor över hela världen sprids arter snabbt från ena sidan jorden till den andra. Naturen själv hinner inte med. De som trivs bra i vår natur och inte har några fiender kan konkurrera ut de inhemska arterna. Det är dessa som är de så kallade invasiva främmande arterna. I dagsläget är det bara habitatförlust som utgör ett större hot mot den biologiska mångfalden. Främmande arter påverkar ekosystemet, rör om i grytan. En svamp som tar död på ett visst trädslag kan göra att en viss insekt som bor i träden minskar och det i sin tur kan leda till matbrist högre upp i näringskedjan. Ett nytt rovdjur kan också störa balansen och helt plötsligt utrota en annan art. I England är den nordamerikanska grå ekorren på väg att konkurrera ut den engelska eftersom den är bättre på att hitta föda. Ett annat störningsmomentet är om en ny art börjar para sig med en inhemsk och på så vis fasar ut dess gener. Det finns även ekonomiska intressen i att begränsa en hejdlös artspridning. Exotiska växter och djur kan förstöra skördar, skada byggnader eller påverka jakt och fiske. Den asiatiska bålgetingen och tigermyggan som spridits i Europa utgör ett annat slags hot: risken för mänskliga dödsfall. Dessutom krävs det stora insatser för att få bort en art när den redan etablerat sig. Sverige beräknas ha 388 klart invasiva arter och i hela Europa finns runt De flesta av dem hittas i urbana miljöer, inom jordbruket och i andra områden som människan sköter. En hel del finns också i skogen, på ängar och i marina miljöer. Trädgårdsnäringen anses vara den största boven. Därefter kommer transporter och jordbruk. I marina miljöer kommer främmande arter främst med fartygens barlastvatten. För att ge ett tomt lastfartyg stabilitet pumpar man in vatten i en speciell tank. När det sedan lastas släpps vattnet ut och med det en massa organismer som dagen innan befann sig på andra sidan jorden. Vi får skilja på de arter som införts avsiktligt och de som kommit hit av misstag. Ofta är det så att en art som vi fört in med vilje har fört med sig frön av andra arter som i sin tur spridit sig som ogräs och skadeinsekter. De flesta växter vi använder inom jordbruket kommer ursprungligen från utlandet och kräver skötsel av oss. De har inplanterats här för att de innehåller mer näring och ger större skördar än de vilda motsvarigheterna. Inom trädgårdsnäringen planteras växter in för att de är vackra. Vi har länge satt ut fisk för att ha tillräckligt med fångst till mat. Numera är det främst fritidsfiskare och kraftbolag som planterar in fisk i sjöar och vattendrag. På senare år har man gått över till att odla nordamerikanska arter som regnbåge och bäckröding där man tidigare odlade svenska arter som sik och öring. Inom skogsbruket och energisektorn planteras snabbväxande träd in för att ge mer virkesvolym på kortare tid och därmed ökade intäkter. 14 Fältbiologen 2/2014

15 Heracleum mantegazzianum foto: Inger Weidema Lupinus polyphyllus foto: John De Boer Exempel på arter som finns nu och hotar Många växter som nu är förvildade i vår natur har från början odlats i våra trädgårdar. Kanadensiskt gullris (Solidago canadensis), som är en flerårig korgblommig växt samt lupin, eller blomsterlupin (Lupinus polyphyllus) som är den vanligaste, kommer båda från Nordamerika och konkurrerar ut den ursprungliga floran i vägkanter, på banvallar och i annan kulturpåverkad mark. Jättebalsamin (Impatiens glandulifera Royle) är en balsaminväxt som har sitt ursprung i västra Himalaya och förekommer här främst vid vattendrag och sjöstränder. Den spanska skogssnigeln (Arion vulgaris), mördarsnigeln är en allätare som orsakar stora skador i trädgårdar. Den kom förmodligen hit genom import av jord och växter som innehöll ägg och sniglar. Den har sitt ursprung i sydvästra Frankrike men som hörs på namnet trodde man tidigare att den kom från Spanien. Igelkottar, grodor och paddor som annars gillar sniglar verkar inte föredra den stora slemmiga spanjoren. Signalkräftan (Pacifastacus leniusculus) började inplanteras i Sverige på 60-talet och sprids allt snabbare. Den är immun mot kräftpest men kan bära smittan med sig. Det har bidragit till att flodkräftan, som redan låg illa till, nu nästan helt försvunnit från södra Sverige. Rovvattenloppa (Cercopagis pengoi) är exempel på ett leddjur som följt med fartygens barlastvatten från Kaspiska och Svarta havet till Östersjön. De förökar sig snabbt både könlöst och genom befruktning. I Östersjön har rapporterats om att lopporna i stora massor fastnat i och förstört fiskeredskap. Man är orolig för att vattenloppan ska bidra till att algblomningen ökar och kanske har den även gett allergiska reaktioner hos fiskare. Vad vi gör åt saken Att arter uppstår och dör ut är egentligen helt naturligt och en förutsättning för att livet ska kunna utvecklas vidare. Problemet är att det just nu sker i mycket hög hastighet. Vi har, med våra snabba färdmedel och vår önskan att kontrollera, startat en rejäl artomflyttning som är svår att hantera för naturen. Generellt sett är problemet störst i tropiska områden eftersom fler växter trivs där. Med klimatförändringarna kommer vi förmodligen få mer problem med invasiva arter. Internationellt är arbetet inriktat på fyra delar: förhindra införsel, stoppa spridning, utrota och motverka skador. Både i Sverige och hos Europakomissionen har man diskuterat fram handlingsplaner för att kunna ta itu med spridningen av främmande arter. Ännu har inget av förslagen som tagits fram omsatts i praktiken. Däremot finns det internationella växtskyddsorganisationer som jobbar för att begränsa framfarten av vissa specifika arter. Det finns också enskilda konventioner som ger ut rekommendationer kring exempelvis hur fartyg ska hantera sitt barlastvatten. Enligt Konventionen om biologisk mångfald har vi en skyldighet att vidta åtgärder mot arter som utrotar de inhemska. I Sverige finns till exempel lokala handlingsplaner för mårdhund, mink, parkslide och jätteloka. Det finns även nationella åtgärdspogram för specifika arter. Om du själv hittar en främmande art kan du rapportera in det till ArtDatabanken (artportalen.se) som försöker förhindra att arten sprids vidare. Fältbiologen 2/

16 Ett vilddjur i hemmasoffan Kanske finns den i ditt eget hem. Kanske inte. I vilket fall är katten ett av de mest omtyckta husdjuren. Men den gosiga missen i soffan lever ett dubbelliv. Utanför hemmets vrå förvandlas den till ett livsfarligt vilddjur text och foto: Andris Fågelviskare Allting började någonstans i mellanöstern för ungefär tiotusen år sedan, när några nordafrikanska vildkatter, Felis silvestris lybica, lockades till de tidiga jordbrukande människorna av de råttor och möss som plundrade deras spannmålsförråd. Människan gav katterna mat och husrum, i utbyte mot att katterna höll gnagarna borta. Med tiden anpassade sig katterna efter våra förhållanden, och idag finns en uppsjö av olika raser och färgkombinationer. Många av dessa har tillkommit när människan medvetet avlat på vissa drag hos katterna. Nuförtiden är kattens roll mera att vara ett bortklemat keldjur än en skadedjursbekämpare. Att få maten serverad i en skål, ligga i en soffa hela dagen och bli kliad och ompysslad. Men skenet bedrar. Trots tiotusen år av domesticering har katten inte glömt sitt ursprung. När katten lämnar soffan och kliver ut genom dörren sker en förvandling. Det bortklemade husdjuret blir med ens till ett livsfarligt rovdjur. Alla sinnen inställda på jakt. Öronen vrids framåt och bakåt och fångar upp minsta ljud. Nosen snappar upp alla doftspår i terrängen. Ögonen upptäcker minsta lilla rörelse. Ljudlöst smyger rovdjuret genom det höga gräset. Så stannar den upp, blicken fixerad ner i vegetationen. En liten mus kilar försiktigt runt på jakt efter mat. Rovdjuret spänner musklerna, svansen knycker av upphetsning. Ett språng, och musen är fångad! Men jakten är långt ifrån över. Den skadade musen har nu blivit en leksak. Katten låter den fly ett stycke, varpå den åter fångas, och blir bollad fram och tillbaka mellan kattens tassar. Ibland får musen en flygtur och blir boxad av katten innan den faller till marken. Den dödliga leken kan pågå en lång stund, innan katten gör slut på den. Vissa katter kan specialisera sig på fåglar, och med tanke på hur mycket katter det finns så har de en stor påverkan på lokala populationer av såväl småfåglar som gnagare. Katten ser många gånger bättre än människor i svagt ljus, tack vare en ljusreflekterande hinna längst bak i ögat. Katten förlägger gärna mycket av sin aktivitet till dygnets mörka timmar. Förutom jakt så ska även hemområdet patrulleras. Kattens vilda förfäder strövade över stora revir. Dagens tamkatter får hålla tillgodo med mindre områden. Faktum är att de har anpassat sitt beteende för att kunna leva tätt inpå andra 16 Fältbiologen 2/2014

17 katter. Istället för att försvara ett stort revir har de något mindre hemområden, som också kan delas med flera andra katter. Ofta kan de utnyttja olika delar av området vid olika tidpunkter för att undvika konflikter. Det hus och den trädgård de bor i är däremot deras privata område, där utomstående katter inte är välkomna. Katter som känner varandra väl och bor i samma hus kan däremot dela även detta område, vilket vore otänkbart för deras vilda förfäder. Under parningstiden på vårvintern kan en del katter ströva långt utanför sina normala hemområden. I varje fall de som inte kastrerats. Finns en brunstig hona någonstans så dras ofta flera okastrerade hankatter dit. Stridigheter kan nu blossa upp på allvar, med högljudda jamanden och skrik när de ryker ihop med tänder och klor om rätten att para sig. Honkatten parar sig dock gärna med fler än en hane om hon har möjlighet. Kattungar som växer upp utan kontakt med människor reagerar på samma sätt mot människor som de ursprungliga vildkatterna, de kröker rygg, fräser och klöser om någon kommer för nära. På vissa håll i världen förekommer förvildade katter mer allmänt, men här i Sverige är det mest enstaka kvarlämnade sommarkatter som förvildas. Katten är troligtvis det husdjur som klarar sig bäst utan människan. Om de lyckas anpassa sig och har tillräcklig tillgång till bytesdjur i form av smågnagare, fåglar eller kaniner, kan de överleva och bli som vilket vilt rovdjur som helst. Alla gamla instinkter finns kvar inom dem. Vare sig det rör sig om en förvildad strykarkatt, eller någons bortskämda perser, så är katten tveklöst ett husdjur som aldrig helt har gett upp sin vilda natur Värvartävling! Dags för Fältbiologerna att bli ännu större! Sugen på att få ett nytt tält samtidigt som du hjälper fler att upptäcka Fältbiologerna? Var mer i årets värvartävling! Tävlingen är uppdelad i två delar: en individuell tävling och en klubbtävling. Priser individuella tävlingen 5 värvade medlemmar: Fältbiologerna-tygmärke 10 värvade medlemmar: Fältbiologerna-tröja eller valfri bok från Fältbiologernas förlag 20 värvade medlemmar: Gratis deltagaravgift på riksårsmötet 30 värvade medlemmar: Presentkort på 500 kr för deltagaravgift på fältbiologaktiviteter. Förstapris: Ett lyxigt tremanna-tält Priser klubbtävlingen 1:a pris 7000kr i stipendie till klubbaktiviteter 2:a pris 3000kr i stipendie till klubbaktiviteter 3:e pris Två insektshåvar och bestämmningslitteratur 1 juli till 1 oktober Be den som värvas att bli medlem genom att: Antingen skicka ett sms med texten FÄ + personnummer till eller gå in på hemsidan och fylla i formuläret under faltbiologerna.se/bli-medlem För att delta i tävlingen......skickar du namnen på de du värvat i ett mail till varvartavling@faltbiologerna.se. Antingen skickar du ett mail allt eftersom du värvar personer, eller så skickar du en sammanställd lista på alla som du värvat senast den 1 oktober. Endast medlemmar i åldern 6-25 år räknas. Individuella värvningar får räknas in klubbtävlingen, men det är klubbens eget ansvar att rapportera in sitt slutgiltiga resultat. Ifall det gjorts individuella värvningar inom samma geografiska område som inte rapporteras av klubben kommer de inte att räknas med. 1 oktober är sista dagen på tävlingen och efter det kommer vinnarna att koras. Priserna delas ut under Fältbiologernas riksårsmöte (RÅM) i början på januari Om du inte kan komma på RÅM skickas priserna till dig istället. Priserna bygger på varandra, så ju fler du värvar desto fler priser får du. Dra gärna ut med klubben och gör en gemensam grej av det. Nu kör vi! För frågor kontakta varvartavling@faltbiologerna.se eller ring Maria Bergström på Foto: Olof Åström Fältbiologen 2/

18 18 Fältbiologen 2/2014

19 Svensk forskning Anders Sunna 2012 Anders Sunna är 29 år och uppvuxen i Kieksiäisvaara utanför Pajala, men numera bosatt i Jokkmokk. I fyrtio år har hans familj stridit för rätten att åter få tillhöra samebyn och äga renskötselrätt. Konflikten har varit och är hård och ilskan tar sig uttryck i konsten genom de mörka silhuetterna, myndigheternas bruna skjortor och taggtrådarnas vassa linjer. Fältbiologen 2/

20 Hemmagjort text: Hanna Ekström bild: Hanna Ekström och Helena Rimme Med en yta på nästan två kvadratmeter är huden vår kropps största organ. Huden lagrar vätska och fett, skyddar de inre organen och bildar med solens hjälp D-vitamin. Eftersom huden inte bara stöter bort utan också tar upp det som den kommer i kontakt med spelar det roll vad vi tvålar in, smörjer in och schamponerar oss med. I många hudvårdsprodukter används ämnen som kan vara allergiframkallande, hormonstörande eller miljöfarliga. Här kommer därför tips på hudvårdsprodukter som kan göras med samma ingredienser som till matlagning. Följ med till skafferiet i jakt på hudkräm, schampo och deodorant! Björkvatten Nyutslagna björklöv Vatten Lägg de nyutslagna, musöronliknande björklöven i en flaska med vatten och skaka om. Låt stå i ungefär 30 min och sila sedan bort löven. Klart! Björkvattnet kan användas som schampo eller som ansiktsvatten. Sockerskrubb 1 dl strösocker/råsocker ½ dl olja, till exempel olivolja eller kokosolja Eventuellt vaniljpulver, kakao eller rivet skal av citron Leta upp en fin burk. Blanda socker och olja och, om du vill ha en god doft, lite kakao till exempel. Massera in och sätt igång att skrubba! Hudlotion på havre och lavendel 3 dl vatten 2 msk havregryn 4 msk kokosfett 2 msk olivolja 3 droppar lavendelolja Koka upp vattnet, tillsätt havregrynen och låt koka i 10 min. Smält kokosfettet under tiden. Sila bort havregrynen och häll havrevattnet i kokosfettet samtidigt som du vispar hårt. Tag bort från värmen och fortsätt vispa i 3 4 minuter. Kyl ned kastrullen genom att ställa den i en bunke med kallvatten och fortsätt att vispa. När lotionen svalnat, häll i olivoljan och lavendeloljan och vispa igen. Häll upp på flaska eller burk och förvara svalt. Om du hellre vill ha kräm tar du 5 6 msk kokosfett i stället för 4. Apbra ansiktsmask ½ mogen banan 3 msk turkisk yoghurt 1 msk honung Tebalsam 2 påsar grönt te 5 dl kokande vatten Mosa bananen med en gaffel, tillsätt yoghurten och honungen och värm blandningen till ljummen temperatur i kastrull eller i mikro. Applicera masken på ansiktet och en bit ner på halsen/nacken. Låt verka i min. Skölj av med ljummet vatten och klappa huden torr med en handduk. Gör te precis som vanligt (passa på att hälla upp i en extra kopp att dricka ur!). Låt balsamteet svalna och skölj igenom håret. Honungsmask 1 tsk honung Skölj ansiktet med ljummet vatten. Massera ut honungen. Om du vill kan du låta honungen sitta kvar i mellan 5 och 30 minuter. Skölj av. 20 Fältbiologen 2/2014