I livets slutskede. Inledning. Att bli gammal

Transkript

1 Anna Jildenhed Michaela Birgersson SOCH09 ht-2011 I livets slutskede Inledning Vi har valt att skriva om olika aspekter som rör döden. Vi är medvetna om att vår text på sina ställen är mer medicinsk än sociologisk men vi anser att även lite medicinsk kunskap kan vara av värde för en enhetschef inom äldreomsorgen. Detta framförallt eftersom enhetschefen leder personalgrupper som dagligen kommer i kontakt med allt som rör själva döendet samt den palliativa vården. Att bli gammal När vi hör begreppet åldrande tänker de flesta av oss genast på döden. Det är fullt naturligt eftersom vi är införstådda med att det biologiska åldrandet och livet avslutas med döden. Ämnet är oundvikligt för oss som skall arbeta som ledare inom äldreomsorgen och där också upprätthålla en professionell hållning både till döden samt till de äldre människor och deras anhöriga som vi möter. Döden på äldreboendet Att flytta in på ett äldreboende ses av många som den sista anhalten. Äldreboenden är starkt förknippade med döden eftersom det är där den äldre förmodligen inom en relativt snar framtid skall och kommer att avlida. För den äldre som bor på ett äldreboende blir döden en naturlig del i vardagen eftersom andra boende avlider. Anna Whitaker (2009) skriver att man ofta talar om äldre som om de flesta befinner sig i livets slutskede- döden kan komma fridfullt men ändå plötsligt- samt att en försämring av deras hälsa pågår hela tiden. Försämringen går långsamt och obemärkt förbi tills den dag då hälsotillståndet är så försämrat att döden snart är ett faktum. Visst är anhöriga och vårdpersonal förberedda på att den äldre förr eller senare kommer att gå bort men när döden

2 kommer snabbt kan det ändå bli ordentligt omskakande för alla berörda. Framförallt om det sker på ett dramtiskt sätt. Döden knackar på Callari (1987) skriver att det finns en tid av förberedelse omedelbart före döden. Förberedelsen börjar oftast tre dagar innan man överger den fysiska kroppen. Den döende människan känner ofta av (tillsammans med vårdpersonal och/eller närstående) att döden är nära. Den döende avmagrar ofta, då aptiten är liten eller helt obefintlig. Äldre döende får ett större sömnbehov. Whitaker (2009) beskriver denna sömn som en ej normal sömn utan att den äldre är lättväckt men ändå frånvarande. Den äldre tappar successivt kontakten med omvärlden. Huden övergår ofta i en gulaktig färg och den dåliga blodcirkulationen medför att händer och fötter är kalla och blåaktiga. Andningen kan vara ytlig, oregelbunden och långsam. Den äldre kan uppfattas befinna sig i ett medvetslöst, okontaktbart tillstånd och till slut upphör andningen helt. Anhörigperspektivet Ett viktigt perspektiv/område som inte får glömmas bort i sammanhang som handlar om döden är de anhörigas perspektiv. Även om döden är väntad och den närstående är kommen till åren kan bortgången generera i en chock och känslostorm för de anhöriga. Detta även om de inte alls förväntade sig att de skulle reagera på ett sådant sätt. Whitaker (2004) har genom intervjuer med anhöriga, som har närstående på äldreboenden, kunnat konstaterat att de flesta anhöriga önskar att sina närstående får somna in, och med det få en lugn och fridfull död. En del anhöriga uppger att de önskar att de skulle ske inom en snar framtid, oftast liksom den närstående själv, men de betonar då också att det är för den närståendes skull. De flesta anhöriga lever ständigt med tanken att den gamla ska dö. Speciellt förberedda är de anhöriga vars närstående blivit sämre periodvis men sedan blivit bättre igen. Samtidigt innebär detta att de anhöriga fått hopp om att den närstående inte kommer att gå bort och då kan döden komma som en chock när den väl kommer, tex: Hon klarade det inte denna gången. (Whitaker 2004) Många anhöriga säger att det faktum att deras närstående är sjuk/inte klarar av att ta hand om sig själv längre, påverkar deras eget välmående. Detta genom att gå runt och oroa sig och

3 känna ängslan över till exempel sin gamla mamma. De får även dåligt samvete för att man inte hälsar på tillräckligt ofta. (Whitaker 2004) Att samtala om döden Livets slutskede kan ge upphov till många olika slags känslor och tankar såsom oro, rädsla, separation och död. Här kan stödjande och informerande samtal vara till hjälp. All vård- och omsorgspersonal bör kunna samtala om döden men ibland kan det vara mer värdefullt för den boende att erbjuda samtal med någon andlig/religiös företrädare. Svenska kyrkan ger även ofta sorgestöd till efterlevande, enskilt eller i grupp. (internetmedicin.se) Livskvalité Det är livskvalitet och av betydande roll för den anhörige att ha sin närstående kvar i fysisk form och det betyder säkerligen mycket att fortfarande ha någon att hälsa på. Detta även om det kanske inte går att umgås ens kommunikativt längre med sin närstående. (Whitaker 2004) Många anhöriga uttrycker en önskan om att kunna vara med när den äldre går bort samt att det är viktigt för dem att deras närstående inte somnar in ensam. De anhöriga talar ofta om för personalen att de kan ringa när som helst. Detta trots att de anhöriga är medvetna om att de kanske inte kommer att hinna i tid. (Whitaker 2004) Den palliativa vården Palliativ härleds ur latinets pallium som betyder mantel. Den palliativa vården skall svara mot fysiska, psykologiska, sociala och andliga behov. Om det är nödvändigt sträcks den också ut till att även omfatta stöd till de sörjande vid deras anhörigs bortgång. (Ringskog & Wasserman 2000) Den palliativa medicinen Den palliativa medicinen är en vårdfilosofi som kan spåras tillbaka till 1967 och S:t Christopher s hospice i London. Härifrån spreds sedan hospicerörelsen över hela världen. I Sverige verkar den palliativa medicinen dels inom vårdhem, hospices samt inom de öppna

4 vårdformerna som hemsjukvården. Den palliativa medicinen är omvårdande (som att svepa en mantel om den sjuke) och ett komplement till den kurativa, botande medicinen. (Ringskog & Wasserman 2000) Den palliativa medicinen Ett alternativ till dödshjälp? När hoppet för överlevnad är ute för den döende människan kan man ge trösten att det fortfarande är realistiskt att hoppas på att inte lämnas ensam att dö samt att döden kan (ska!) bli fridfull. Ringskog & Wasserman (2000) ställer frågan om inte personalen kan finna stöd i den palliativa medicinen i diskussionen om dödshjälp, om den döende människan uttrycker en önskan om att påskynda dödsprocessen? Vi anser att det kan vara både ett bra och lugnande alternativ/tillvägagångssätt! En av grundtankarna inom hospice-filosofin är att försöka belysa varje problem hos den döende människan ur flera perspektiv- fysiskt, psykiskt, socialt och andligt. Den döende människan skall ses som en helhet och respekten för den döende människans integritet skall genomsyra all vård och omsorg. Den fysiska miljön är viktig, ett exempel kan vara musikterap (Ringskog &Wasserman 2000). Kraven på den professionella kompetensen sätts högt eftersom arbetet med en döende människa ofta kan vara tungt. Ringskog och Wasserman (2000) anser därför att personalstöd och personalutveckling är ett viktigt inslag i verksamheten. När det gäller döendet vill den palliativa medicinen verka för en naturlig inställning: bekräfta livet och samtidigt se på döden som en naturlig process (Ringskog & Wasserman 2000). Vår uppgift som professionella är varken att påskynda eller att fördröja döden utan att erbjuda smärtlindring och ett stöd samt en lugn och empatisk omsorg. Den palliativa medicinen skall verka för att underlätta det naturliga förloppet, att acceptera- och för den döendes omgivande familj och vårdare : att finnas kvar att inte överge. (Ringskog & Wasserman 2000) Diskussion Vi anser att enhetschefer inom äldreomsorgen bör ha förståelse för hur dödsprocessen påverkar alla inblandade. Detta för att kunna leda samt bemöta på ett etiskt korrekt och värdigt sätt. Den palliativa vården bör utföras av utbildad och van personal. Vi anser inte att det är rätt att det rings in ovana timvikarier på exemepelvis nattvak då det kan upplevas som både otryggt och obehagligt för timvikarien. För den döende människan kan det kanske

5 dessutom vara mer värdefullt att bli omhändertagen av en person som de känner väl. Vi anser även att timvikarier ska introduceras ordentligt samt få ingående information om döden och hur man hanterar det rent praktiskt. Ingen ska tvingas in i situationer som inte känns bra! Vi anser även att det är viktigt med uppföljning (samtal) i personalgruppen framförallt om det har hänt något dramatiskt eller obehagligt (enskilt eller i grupp). Referenser Böcker: Callari.E.S, En vänlig död- om stödjande vård inför livets slut, Wahlström & Widstrand, Stockholm: 1987 Whitaker. A, Livets sista boning- anhörigskap, åldrande och död på sjukhem, Akademitryck AB, Edsbruk: 2004 Whitaker. A, Åldrande, död och anhörigskap, Gleerups Utbildning AB, Malmö: 2009 Rapporter: Ringskog. S, Wasserman. D, Att påskynda livets slut Historik, forskning och aktuell svensk och internationell debatt om eutanasi Rapport 3/2000, Institutet för psykosocial medicin: Stockholm 2000 Elektroniska källor: Internetmedicin.se (2011), palliativ vård oro,