Socialt medborgarskap och lokal missbrukarvård

Transkript

1 Socialt medborgarskap och lokal missbrukarvård

2

3 SoRAD Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning Stockholms universitet Socialt medborgarskap och lokal missbrukarvård En studie av missbrukarvården i Lahtis, Kotka, Tavastehus, Norrköping, Västerås och Växjö från 1930-talet till 2000-talet Redaktörer Kerstin Stenius & Lennart Johansson * * * Åsa Folkesson, Anette Malinen, Weddig Runquist SoRAD Forskningsrapport nr

4 SoRAD Statens institutionsstyrelse Social Research on Alcohol and Drugs Box Stockholm University Stockholm Sveaplan SE Stockholm SiS och författarna 2009 SoRAD Forskningsrapport nr SoRADs rapportserie ISSN ISBN Tryck: Universitetsservice US-AB, 2009

5 Innehåll Förord...7 Författarpresentation Missbrukarna och lokalsamhället: En introduktion till boken... 9 Kerstin Stenius 2. Rättighetsutvecklingen för missbrukare i Sverige och Finland Kerstin Stenius & Weddig Runquist 3. Den svenska och finska alkoholpolitiken och kontrollen av missbrukarna Lennart Johansson 4. Kommunens roll i missbrukarvården Kerstin Stenius 5. Lokala definitioner av missbruksproblemen. Paternalistiska helhetslösningar och liberalare alternativ Kerstin Stenius & Weddig Runquist 6. Den definierande makten den kommunala nämndens organisation, förtroendevalda och tjänstemän Åsa Folkesson 7. Från öppen disciplinering till paternalism och behandling: Anmälningar och insatser på lokal nivå under en femtioårsperiod ( ) Weddig Runquist 8. En positivt inställd hustru. Nämndernas konstruktion av kvinnors och mäns missbruk i en familjekontext från mitten av 1930-talet till slutet av 1960-talet Åsa Folkesson

6 9. Inte har vi tvingat dig dit? Synen på tvång och autonomi i social- och missbrukarvården hos myndigheter och klienter i dagens Finland Anette Malinen 10. Klienters och socialsekreterares syn på frivillig- och tvångsvård av missbrukare i dagens Sverige Weddig Runquist 11. Kommunen och missbrukarna: Avslutande reflektioner Kerstin Stenius & Lennart Johansson Referenser Appendix

7 Förord Projektet Socialt medborgarskap och lokal missbrukarvård har pågått under sex år och inbegripit fem forskare, som alla arbetat på deltid. Målet med projektet var ambitiöst och vi har insamlat och bearbetat ett omfattande material. I denna bok redovisas och analyseras en del av detta. Ytterligare analyser ingår i Anette Malinens pro gradu-avhandling, Weddig Runquists och Åsa Folkessons kommande avhandlingar i socialt arbete samt olika separata publicerade och kommande artiklar. Projektet har finansierats av Stiftelsen för alkoholforskning i Finland och Statens institutionsstyrelse (SiS) i Sverige (projektnr /0021.3). Boken publiceras i SoRADs, Stockholms universitet, skriftserie. Vi vill framföra ett varmt tack för det generösa ekonomiska stödet och för att ni haft tålamod och tro på detta omfattande projekts vetenskapliga bärighet. Vi vill också tacka de sex kommuner som fungerat som analysobjekt i vårt projekt. Detta tack riktar sig såväl till socialförvaltningar, politiker och tjänstemän, som till de kommunarkiv som vi besvärat med komplicerade frågor och diverse sekretessprövningar. Ett särskilt tack också till A-klinikerna och deras arkivansvariga i Kotka, Lahtis och Tavastehus. De klienter som ställde upp för intervjuer bidrog med särskilt värdefull kunskap till boken. Tack! Avslutningsvis vill vi och våra medförfattare framför vårt stora tack till forskarkollegor. Johan Edman har läst nästan samtliga kapitel i något skede och gett omfattande och konstruktiva kommentarer. Följande personer har på ett synnerligen värdefullt sätt kommenterat enskilda kapitel eller avsnitt: Maria Abrahamson, Paul van Aerschot, Jukka Ahonen, Per-Olof Andersson, Peter Aronsson, Anna Hollander, Håkan Johansson, Aija Kaartinen, Jari Kuosmanen, Tarja-Liisa Leiniö, Anna Meeuwisse, Roddy Nilsson, Börje Olsson, Ingrid Sahlin, Vera Segraeus, Anette Skårner, Bengt Svensson och Henrik Stenius. Helsingfors och Växjö i december 2009 Kerstin Stenius & Lennart Johansson 7

8 Författarpresentation Åsa Folkesson: Fil. Mag och doktorand i socialt arbete vid Institutionen för vårdvetenskap och socialt arbete (IVOSA) vid Växjö universitet. Hon arbetar på en avhandling om det sociala medborgarskapets utveckling under 1900-talet i ett kommunalpolitiskt och historiskt perspektiv. Hon har bland annat publicerat magisteruppsatsen En modern socialpolitiks födelse: kommunal socialpolitik betraktad genom Växjö stads fattigvårdsstyrelses verksamhet i FoU-Kronobergs meddelandeserie. Lennart Johansson: Docent i historia vid Lunds universitet och verksam som forskare och handledare vid Växjö universitet och chef för Kronobergsarkivet. Har främst arbetet med 1900-talets alkoholpolitik i ett svenskt och nordiskt perspektiv samt med regionalhistoriska studier kring folkrörelser, folklig väckelse och politisk kultur. Den senaste publikationen är det omfattande arbetet kring svensk alkoholpolitik och alkoholkultur, Staten, Supen och Systemet. Svensk alkoholpolitik och alkoholkultur (2008). Anette Malinen: Diakon och socionom. Kapitlet i denna bok är en förkortad version av hennes pro gradu-avhandling från år 2006 om Tvång och autonomi missbrukare i social och hälsovården (Pakko ja autonomia Päihteidenkäyttäjä sosiaali- ja päihdehuollossa), vilken också publicerades i Diakoniayrkeshögskolans publikationsserie och belönades med Social- och hälsovårdsministeriets pris för bästa pro gradu-avhandling i yrkeshögskolorna på alkohol- och drogområdet år Anette Malinen har tidigare bland annat arbetat för de hemlösas förening i Helsingfors och gjort utredningsarbete för Social- och hälsovårdsministeriet om bruket av surrogatalkohol i Finland. Weddig Runquist: Socionom och doktorand i socialt arbete vid Lunds universitet och Malmö högskola. Han har tidigare bland annat tjänstgjort som kommittésekreterare i två statliga utredningar om hemlöshet respektive tvångsvård av vuxna missbrukare (SOU 2001:95, 2004:3). Kerstin Stenius: Docent i socialt arbete vid Helsingfors universitet, gästprofessor vid Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning, Stockholms universitet. Har forskat i missbrukarvården ur komparativt och systemperspektiv, bland annat om AA:s roll i olika länder och i en jämförande uppföljningsstudie om vårdens klienter i Stockholms län och ett län i Kalifornien. Privatisering och arbetsfördelning inom missbrukarvården är ett annat forskningsintresse. Tillsammans med Johan Edman publicerade hon år 2007 antologin On the Margins: Nordic alcohol and drug treatment

9 Kapitel 1 Missbrukarna och lokalsamhället: En introduktion till boken Kerstin Stenius Två vägar i tvångsvårdsfrågan: Bokens bakgrund och syfte Denna bok är resultatet av ett sexårigt finsk-svenskt forskningsprojekt. Projektet startade med två konkreta frågor. Hur kan man förstå eller förklara att Finland i praktiken övergav tvångsvården av vuxna missbrukare på 1980-talet, medan den fortfarande är en integrerad del av det svenska vårdsystemet? Kan man säga att något av ländernas behandlingssystem på ett bättre sätt garanterar de tunga missbrukarnas rätt till vård och trygghet och social delaktighet? För att förklara att två länder, som på många sätt är så lika varandra, valt olika förhållningssätt i frågan om tvångsvård framstod det som nödvändigt att ha ett långt historiskt perspektiv. Internationella jämförelser tyder på att missbrukarvården i både Finland och Sverige är ovanligt omfattande. 1 De två länderna hade också under största delen av 1900-talet en mycket likartad juridisk och administrativ ram för alkoholistvården och senare också narkomanvården. 2 Finland antog år 1936 nästan ordagrant den svenska Alkoholistlagen av år 1913 (reviderad 1931). 3 Alkoholmissbruket betraktades i båda länderna som ett socialt problem, som hotade individens förmåga att försörja sig och sin familj eller individens, samhällets och de närståendes säkerhet. Insatserna koncentrerades alltså i huvudsak på den fattiga delen av befolkningen. Huvudansvaret för beredande och genomförande av vården lades på de sociala myndigheterna i kommunen, uppbackade och övervakade av staten. Det uttalade syftet med vården var att genom fostran och behandlingsinsatser medverka till att missbrukarna åter blev dugliga samhällsmedborgare. Tvångsvården var en central och inte- 1 Klingemann et al. 1992; Klingemann et al Kaukonen & Stenius Rosenqvist & Takala

10 grerad del i båda ländernas vårdsystem. Tvånget antogs både fungera i avskräckande syfte och ha en terapeutisk funktion. 4 Kännetecknande för båda länderna var också den centrala roll som gavs åt politiskt utsedda lekmän i de kommunala nämnderna, såväl i vårdbesluten som i själva vården. Vidare var vårdsystemet korporativt till sin karaktär, det vill säga stat, kommuner, stiftelser och olika ideella föreningar från 1980-talet i Sverige också i stor omfattning aktiebolag producerade såväl frivillig som tvångsvård i ett ganska konfliktfritt samarbete. 5 I Finland antogs den första lagen om alkoholistvård således senare än i Sverige, några år efter förbudstidens ( ) slut. Landet genomlevde strax därefter två krig, vilka också kom att prägla de sociala insatserna. Vid följande lagreformer, med den svenska nykterhetsvårdslagen (NvL) som trädde i kraft i oktober 1955, i samband med motbokssystemets avskaffande, och den finska lagen om vården av dem som missbrukar berusningsmedel (PAV), som trädde ikraft 1962, vidgades målgruppen för båda lagarna och frivilligvården betonades vid sidan av en fortsatt tvångsvård. I den finska lagen var det paternalistiska argumentet svagare än i Sverige. Under 1980-talet gick de två länderna definitivt olika vägar i tvångsvårdsfrågan. Med Lag om missbrukarvård från år 1987 blev tvångsvården i Finland ett närmast negligerbart undantag och kunde enbart motiveras av livsfara för individen själv eller farlighet för andra, med maximitiden en månad. 6 I Sverige trädde socialtjänstslagen i kraft 1982 och reglerade den frivilliga vården. Samtidigt kom Lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Denna reglerade en tvångsvård som nu förkortats, med en viss inskränkning av de indikationer som skulle vara uppfyllda för att möjliggöra tvångsvård. Det så kallade paternalistiska tvånget tvång för individens eget bästa fick i den svenska lagstiftningen en mer central roll än tidigare. År 1989 utökades den svenska tvångsvårdstiden från fyra till sex månader, samtidigt som det blev socialnämndens uttalade skyldighet att ansöka om tvångsvård då lagens indikationer ansågs vara uppfyllda. Dessutom infördes en ny specialindikation löper en uppenbar risk att förstöra sitt eget liv (så kallad social indikation). Omfattningen av tvångsvård ökade efter skärpningen av lagen för att därefter, med den ekonomiska krisen på 1990-talet, minska till 4 Palm & Stenius Stenius Det bör visserligen noteras att akut tvångsvård, max fem dagar, av medicinska skäl och efter läkarbeslut inte registreras. 10

11 ungefär samma nivå som i slutet av 1970-talet. 7 Efter den svenska regeringens särskilda satsningar på tvångsvården under 2000-talet har antalet vårdade enligt LVM återigen ökat och år 2007 gjordes drygt intagningar av vuxna personer enligt LVM. 8 Den svenska och den finska tvångsvårdens legitimitet och roll har varit föremål för återkommande diskussioner under det knappa sekel som gått sedan den första lagen antogs. När är det berättigat med frihetsberövande av en vuxen person som inte begått något brott eller som inte är farlig för någon annan än sig själv? Hur skall man ingripa mot konsekvenser av berusning som huvudsakligen drabbar den privata sfären? Tvånget mot alkoholister motiverades från början främst med att man ville minimera den ekonomiska och moraliska skadan för (lokal)samhället, även om skyddet av den oförstående men hemfallna individen också anfördes som ett argument. Minskningen av tvångsåtgärder under talet i båda länderna var ett uttryck för den tidens demokratiska strävan att minska tvånget inom socialtjänsten, insatser som nästan uteslutande drabbade de lägsta sociala klasserna; ett led i försöken att förvandla socialvård till en universell rättighet och att komma bort från den individuella prövningen av behov av vård och hjälp. 9 Den finska lagen från år 1987 innebar en juridisk kodifiering av rådande praxis och den allmänna rättsuppfattningen, enligt vilken tvångsvården hade legitimitet enbart som akut, livräddande insats. I Sverige drevs LVM igenom 1981 trots strävanden från liberala och vänstersinnade grupper att förpassa tvångsvården till psykiatrins domän, men tvånget förkortades och fokuserades på skydd av individen själv. Sedan slutet av 1980-talet har den svenska staten genom lagstiftning, övertagande av tvångsvårdsinstitutioner inom missbrukarvården och ekonomiskt stöd försökt stimulera kommunerna att tillämpa tvångsvårdslagen. Det ser inte ut som om tvångsvården skulle försvinna från den svenska missbrukarvårdens karta. Tvångsvård med paternalistiska motiv har en stark ställning i dagens Sverige. Minskningen eller, som i det finska fallet, i praktiken ett upphörande av tillämpningen av tvångsvården kan vara ett uttryck för ökad respekt för (de fattiga) missbrukarnas autonomi. Det kan ses som ett resultat av att det inte finns övertygande belägg för tvångsvårdens effektivitet. Det kan vara ett utslag av en minskad tilltro till samhällets rätt 7 Palm & Stenius SiS 2008: SiS statistik år En och samma person kan under samma kalenderår ha varit intagen vid mer än ett tillfälle. 9 Edman

12 att försvara skötsamhetsvärderingar som inte längre upplevs som så allmänt delade. 10 Men det kan också vara tecken på en ideologisk förskjutning, minskade ambitioner från det offentligas eller samhällets sida att ingripa mot destruktivt beteende som är uppenbart skadligt för individen eller ökad likgiltighet för marginaliserade grupper i befolkningen. Ökad samhällelig tolerans för avvikare kan bland annat bero på att hela befolkningen inte längre behövs i produktionen. Margaretha Järvinen diskuterar en tendens, främst i det danska välfärdssystemet, att satsa allt mindre resurser på de mest utslagna missbrukarna. 11 Samhället har, menar hon, givit upp ambitionerna att integrera denna grupp som jämbördiga medborgare. Denna tendens kopplar Järvinen bland annat till vårdens professionalisering, som leder till ett ökat intresse för terapimottagliga och behandlingsbara klienter. Tecken på en tudelning av vårdsystemet i ett terapeutiskt inriktat å ena sidan, och en växande del med en mindre förändringsambitiös boendeservice och omsorgstjänster å den andra, finns även i Sverige och Finland. 12 Tvångsvårdens ställning blir i denna studie en ingång till en studie av förändringarna i en marginaliserad grupps medborgerliga ställning. Genom en historisk komparation, på lokal nivå, av behandlingen av tunga missbrukare vill vi studera, hur just deras skyldigheter och rättigheter definierats över tid. Hur har relationen mellan missbrukarna och kommunen förändrats? Hur har inkluderings- och exkluderingsprocesserna sett ut på lokal nivå? Om de båda länderna rör sig mot ett mera liberalt samhällssystem, bort från en socialdemokratiskt välfärdsstatlig regim, gör de det i olika takt och på olika sätt och i så fall varför? När tvånget minskas, ersätts det då av andra kontrollåtgärder? Perspektiv Lokala variationer Det är känt att när det gäller samhällets reaktioner på missbruk, mätta såsom de ekonomiska satsningarna på missbrukarvården, varierar andelen institutionsvård i förhållande till öppenvård eller tillämpningen av tvångsvård från kommun till kommun, såväl i Sverige som i Finland och utan något klart samband med konsumtionen av alkohol 10 Jfr Lehto Järvinen Oscarsson 2000; Kaukonen & Stenius

13 och narkotika. 13 Orsakerna till variationerna har inte varit föremål för systematiska analyser. 14 Bland tänkbara hypoteser kan nämnas olika typer av lokala medborgarkulturer, dramatiska effekter av lokala nedskärningar i den offentliga budgeten, lokala olikheter i förekomsten av olika välfärdsinstitutioner, arbetsfördelningen mellan socialtjänst, hälsovård och polis och lokala vårdpolitiska traditioner samt betydelsen av lokala aktivister som intagit centrala roller. Den lokala, i huvudsak kommunala, politiska och administrativa nivån har en ovanligt autonom roll i de nordiska länderna. Om man vill analysera behandlingspolitiken har den lokala nivån hela tiden varit central och uppenbarligen blivit allt viktigare under de senaste decennierna. Trots det finns det mycket lite forskning om hur kommunen och socialtjänsten har agerat och agerar som vårdpolitiker. Det är vår uppfattning att man också bör studera den lokala nivån för att förstå utvecklingen av vård- och tvångsvårdspolitiken i Finland och Sverige. Det var och är här lagarna tolkas och implementeras. Det är också i kommunen som många reformer som senare blivit lag först införts och motstånd mot dysfunktionella lagar först uppenbarats. Historiskt, lokalt och jämförande perspektiv på vården En jämförelse mellan just Finland och Sverige är särskilt fruktbar om man är intresserad av gemensamma tendenser i de nordiska systemen. Det är inte bara lagstiftningen som har en tydlig gemensam rot; också de ideologiska strömningarna har varit mycket likartade. Inget annat samhälle är lika lätt att förstå för en finländare som Sverige och tvärtom. För att förstå en förändringsprocess krävs ett historiskt perspektiv. Vi valde att gå tillbaka ända till den tid då den första finska lagens antogs, det vill säga mitten av 1930-talet. Detta gav oss också en möjlighet att få ett perspektiv på andra världskrigets betydelse för vårdens utveckling i de två länderna. Vi var särskilt intresserade av den lokala förvaltningens reaktioner på missbrukarna. Eftersom det inte existerar någon självklar relevant kategorisering av kommuner som skulle ge underlag för ett representativt urval i de två länderna valde vi tre kommuner i 13 Se bl.a. Socialstyrelsen 1992a och 1992b; Bergmark & Oscarsson 1994; Nuorvala et al för lokala variationer i vårdresurser och dess fördelning samt Gustafsson 2001 för kommunala skillnader i användning av LVM. 14 Stenius 1999 noterar lokala variationer i tillämpningen av marknadsmodeller i mitten av 1990-talet och konstaterar att huruvida kommunen har vänster- eller högermajoritet inte har särskilt stort förklaringsvärde, utan att de lokala reaktionerna förmodligen har djupare historiska rötter. 13

14 vartdera landet som var olika varandra beträffande tillämpning av dagens LVM (i Sverige) och utnyttjande av institutionsvård för missbrukare (Finland), för att få en bild av variation. Tre plus tre kan betecknas som ett minimiantal i detta syfte (se nedan för en summarisk beskrivning av städerna). Mot bakgrund av en beskrivning av kommunernas politiska syn på missbruksproblemen och deras samlade missbruksinsatser, var syftet också att beskriva och analysera mötena mellan förvaltningens representanter och de tunga missbrukarna, i termer av såväl insatser som argumentation. Vi försökte göra analysen så konkret som möjligt och koncentrerade oss på: a) Problemets anhängiggörande: vilka har för den kommunala vårdpersonalen och politikerna varit de situationer och de angivna skälen till att den kommunala socialtjänsten vidtagit åtgärder i konkreta ärenden som rört missbrukare. b) Problemets definition: hur har kommunen konkret definierat problemet och kan man se om denna definition sammanfaller med klienternas? Särskild uppmärksamhet ägnas åt huruvida argumenten präglas av samhällsskydd, liberalism eller paternalism. c) Val av åtgärd: hur har kommunens representanter agerat när de valt mellan de olika åtgärderna, med särskilt beaktande av om professionalisering, arbetsfördelning, lagstiftning och ekonomisk styrning haft någon betydelse för argumenteringen. d) Synen på klienten/klientens inflytande: i vilken mån har klienternas egna önskemål och åsikter beaktats i beslutsprocessen och hur beskrivs klienterna av myndigheterna i beslutsprocessen. Sex undersökningsstäder Sex städer/kommuner valdes således ut för att ge en bild av variation i förhållande till användning av tvångsvård respektive (i Finland) institutionsvård av missbrukare. Med kommuner som skiljer sig åt i detta avseende hoppas vi kunna undersöka gränserna för hur kommunerna i Sverige och Finland förhållit sig till tunga missbrukare under olika perioder. Bakom valet av kommuner fanns också praktiska skäl: städerna i Finland ligger 14

15 inom ett rimligt geografiskt avstånd från Helsingfors, och valen av Norrköping och Västerås dikterades av att material rörande tvångsvårdsärenden åren redan insamlats av Weddig Runquist i samband med en statlig utredning. 15 I Växjö hade en forskare i teamet redan inlett en analys av socialvårdens historia. Undersökningsorterna var i Finland Tavastehus, Lahtis och Kotka. Samtliga är medelstora finska städer, som ligger på cirka 1 2 timmars reseavstånd från Helsingfors. Tavastehus hade vid undersökningstillfället omfattande egenproduktion av missbrukarvård; också A-kliniken var kommunal. I Lahtis var missbrukarvården producerad såväl av den oberoende A-klinikstiftelsen som kommunen. I Kotka köpte kommunen all specialiserad missbrukarvård av Kymmenedalens A-klinikstiftelse. Av de tre städerna hade Kotka mest institutionsvård, medan Lahtis i relativt liten utsträckning lade resurser på behandling i heldygnsvård och Tavastehus befann sig däremellan. Av de svenska städerna hade Västerås år 2000 mycket litet tvångsvård, medan Norrköping, med samma befolkningsmängd, hade betydligt mer. I det följande ges korta karakteristiker av de sex städerna, för att läsaren skall kunna bilda sig en bättre uppfattning om det lokalhistoriska material som presenteras i boken. Av de finska städerna är Tavastehus äldst, grundad år 1638, cirka 100 km norr om Helsingfors. Staden var år 1935 trots sin anspråkslösa storlek en betydande ort, belägen längs landets första järnväg, några timmars resa från Helsingfors. Det var en residensstad, med läroverk, militärförläggningar och fängelse. Ekonomiskt dominerades staden av småindustri och hantverk, med en dominerande borgarklass och en ganska liten arbetarklass. Tavastehus var ett av fennomanins fästen och under 1930-talet också en viktig ort för den högerradikala Lapporörelsen. Trots sin borgerlighet var staden fattig. Fattigvården slukade en stor del av den kommunala budgeten (år procent av utgifterna, jämfört med 13,4 procent i finska städer i genomsnitt). 16 Tavastehus är fortfarande ett landshövdingesäte och har en tryggt småborgerlig prägel, trots en numera socialdemokratisk politisk majoritet. Befolkningen har vuxit relativt jämnt och behärskat, inklusive några utvidgningar genom kommunsammanslagningar 1947 och 1967, från knappt vid undersökningstidens början, till år 1960 och år År 2000 hade Tavastehus invånare. 15 SOU 2004:3. 16 Koskimies

16 I början av seklet hade staden det mest omfattande alkoholmonopolet i Finland, med strikta restriktioner i öppettiderna för försäljningsställen. 17 Under förbudstiden inrättade kommunen år 1926 en nykterhetsnämnd som skulle övervaka förbudet, framförallt den illegala sprithanteringen. Efter att alkoholistlagen trätt i kraft år 1937 fick vårdnämnden en alkoholist- och arbetslöshetsavdelning år Professionaliseringen av vårdarbetet tog ordentlig fart efter kriget. Kotka ligger vid Finlands sydkust och Kymmene älvs mynning, ungefär 60 km från den ryska gränsen. Orten växte upp under den ekonomiska boomen på 1870-talet och fick stadsrättigheter år Kotka var Finlands Klondyke, med en såg- och hamnindustri som drog till sig en stor och rörlig arbetskraft. Hamnen och närheten till Ryssland/Sovjetunionen gav staden en särskild prägel. Under de första årtiondena saknade Kotka nästan helt kommunala organ eller annan förvaltningsapparat. Först 1929 fick staden ett reglemente och 1930 godkändes arbetsordningen för fattigvård, socialnämnd, barnskyddsnämnd och arbetsstugan för kvinnor. 18 Stadens vårdnämnd som var indelad i kretsar som övervakades av nämnledamöterna fram till 1950-talet fick en avdelning för alkoholist- och lösdrivarärenden först år I många avseenden var staden alltså en motsats till det traditionsrika och välorganiserade Tavastehus. Staden var också politiskt annorlunda till sin karaktär och har hela tiden haft en vänstermajoritet, med undantag för 1919, efter inbördeskriget. I stadens historik framhålls att dryckenskapen från början var ett problem. 19 Det fanns också tidiga exempel på folklig organisering mot dryckenskapen. År 1874 organiserade de norska arbetarna på Gutzeits såg en dryckesstrejk efter ett stort krogslagsmål. Initiativet till dryckesstrejken år 1898, som spred sig runt hela Finland, togs av två arbetare i Kotka. Före inbördeskriget riktade vänstern i Kotka skarp kritik mot staden för dess alkohol- och vårdpolitik, som man ansåg gynna privata, ekonomiska intressen snarare än den fattiga befolkningen. 20 Krogtätheten var stor. Sammanfattningsvis kan man hävda att Kotka var en stad där dryckenskapen framstod som ett stort problem som ofta fick politiska laddningar, att staden hade en ung och ganska 17 Koskimies Anttila et al och Anttila et al Anttila et al Anttila et al

17 outvecklad förvaltningsapparat att handskas med dem, att polisväsendet dock växte snabbt och fick en central roll, medan det var sämre beställt med vårdresurserna. År 1935 hade Kotka knappt invånare och befolkningen ökade långsamt till ca år År 1970 var invånarantalet, efter en kommunsammanslagning, drygt , men år 2004 hade det sjunkit till cirka Stadens industrier var och är mycket konjunkturkänsliga. Lahtis är beläget vid sydspetsen av Päijännes insjösystem, cirka 100 km nordost om Helsingfors. När järnvägen kom 1868 och därefter kanalen mellan Vesijärvi och Päijänne tio år senare upplevde Lahtis en snabb expansion. Den snabba tillväxten ledde också till en rad sociala problem: bostadslöshet, prostitution, dryckenskap och kriminalitet. 21 År 1877 brann nästan hela orten ner. Ett år senare fick Lahtis status av köping. Befolkningsutvecklingen var dock under de närmaste decennierna blygsam. 22 År 1930 hade antalet invånare vuxit till cirka År 1947 var det dock redan cirka invånare. Efter fortsättningskriget var Lahtis en av de städer som tog emot särskilt många flyktingar från det avträdda Karelen. De uppgick i slutet av 1940-talet till en tredjedel av stadens befolkning, något som en lång tid präglade staden. År 1960 hade staden invånare och nu berodde expansionen på industrierna. Efterkrigstiden var således dynamisk. Näringen kretsade kring möbel-, textil-, metall- och mejeriindustri. År 2000 hade staden cirka invånare. Först när Lahtis blev stad år 1905 fick man bland annat direktiv om hälsovård. Då indelades staden i fem fattigvårdsdistrikt enligt Elberfeldsystemet. 23 Fattigvårdskostnaderna i staden var till en början enbart 1/5 av genomsnittet för Finlands städer, i hög grad beroende på att man inte hade några egna fattigvårdsinstitutioner. År 1931 togs det första steget mot en professionalisering av fattigvården, då man anställde en fulltidssekreterare för fattigvårdsstyrelsen. Samma år inrättades också en avdelning för vård av fyllerister. År 1937 ändrades fattigvårdsnämndens beteckning till vårdnämnd, och man fick en särskild sektion för alkoholist- och lösdrivarfrågor. 21 Halila Staden hade länge en svag institutionell struktur. Närmaste kyrka låg vid slutet av 1890-talet i Hollola. Det religiösa livet i Lahtis försiggick utanför kyrkan, i bibelsällskap och andra andaktssammankomster. I slutet av 1890-talet godkändes ritningar till en kyrka som därefter uppfördes med det kommunala utskänkningsbolagets pengar. Köpingen betalade kaplanens lön. Kyrkorådet var ett kommunalt organ med representanter för olika evangeliska riktningar (Halila 1958, s. 141). 23 Halila

18 Nödåren i början av 1930-talet var mycket svåra i Lahtis, med bland annat en stor ökning av mentalsjukdomar och tuberkulos. Stadens ekonomi har också senare varit konjunkturkänslig och recessionen i början av 1990-talet märktes i ökade sociala problem. Växjö i södra Sverige var under mellankrigstiden fortfarande en mycket liten landsortsstad i Småland, präglad av domkyrkan, skolorna och de offentliga institutionerna och förvaltningarna. Växjö har allt sedan medeltiden varit ett viktigt handelscentrum och verksamhetsmässigt dominerades staden av handelsmän och hantverkare med en eller ett par anställda. Efter att tändsticksfabriken, stadens då största industri, blivit lågornas rov 1922 fanns få större industrier i staden. En mekanisk verkstad, Växjö bayerska bryggeri och Malmqvists smidesverkstad var de enda industrianläggningarna med fler än 50 anställda. Ett tjugotal småindustrier hade något över 20 anställda. Ett linberedningsverk anlades under andra världskriget, men kom aldrig att utvecklas till någon mer varaktig industri. Växjö hade invånare. Genom inkorporeringar och en ökad inflyttning växte stadens befolkning efter andra världskriget. Växjös verkliga expansion skulle dock dröja till slutet av 1950-talet då flera större industrier (tjänstemannaföretag) flyttade till staden. Telub och Svenska fläktfabriken var i detta sammanhang de viktigaste. Genom en aktiv kommunal näringspolitik och ett omfattande bostadsbyggande var Växjö i början av 1960-talet en av Sveriges snabbast växande städer utanför storstadsområdena och i början av 1960-talet hade stadens befolkning ökat till närmare invånare. Icke desto mindre präglades staden fortfarande av kyrkan, de många skolorna och de offentliga institutionerna och förvaltningarna såsom regementet, lasarettet, länsstyrelsen och Sankt Sigfrids sjukhus (mentalsjukhus). Den gamla skoltraditionen lade också grunden för att det i Växjö inrättades en universitetsfilial till Lunds universitet, som senare utvecklades till en självständig högskola, som 1999 erhöll status av universitet. Genom kommunsammanslagningsreformen i början av 1970-talet försvann Växjö stad som administrativ enhet och staden och de omgivande landskommunerna bildade Växjö kommun. Den nya kommunen hade i början av 1970-talet drygt invånare och 2005 bodde det knappt invånare i Växjö kommun. Politiskt och kulturellt var Växjö långt fram i modern tid en typiskt småborgerlig landsortsstad med en dominerande medelklass och en klar majoritet för de borgerliga partierna i stadsfullmäktige. Arbetarrörelsen och dess organisationer har alltid varit relativt 18

19 svaga i Växjö, även om den politiska kartan visserligen ritats om något under de senaste decennierna i takt med stadens och senare kommunens expansion och en mer rörlig väljarkår. 24 I Norrköping, som ligger i Östergötland, utvecklades under industrialiseringen en stark textilindustri. Till följd därav ökade befolkningen kraftigt under en hundraårsperiod fram till Textilindustrin var fram till första världskrigets utbrott huvudnäringen för såväl manliga som kvinnliga arbetare. Sedermera utvecklades också pappersindustrin till en viktig basindustri. Så sent som 1950 beräknas hälften av den arbetsföra befolkningen ha sin utkomst inom industrin. Socialdemokratin har också lett kommunen från 1920-talet till 1990, och staden har nu åter en vänstermajoritet. Dock hade såväl barnavårdsnämnd som nykterhetsnämnd borgerlig ordförande fram till Textilkrisen på och 1950-talen ledde till att många textilfabriker tvingades slå igen. Idag har de tidigare fabrikslokalerna övertagits av bland annat universitetet och Arbetets museum. Norrköping har alltmera kommit att präglas av en växande tjänste- och servicesektor, bland annat som ett resultat av att vissa statliga ämbetsverk utlokaliserades till staden i början av 1970-talet och på grund av etableringen av en universitetsfilial i Norrköping. Den tidigare arbetarstaden har gradvis förvandlats till en tjänstemannastad med en växande medelklass. 25 År 1935 uppgick stadens befolkning till cirka och folkmängden växte fortsättningsvis för att år 1950 vara cirka Under hela 1970-talet och några år in på 1980-talet upplevde staden en befolkningsmässig tillbakagång. Utan några inkorporeringar i början av 1970-talet skulle befolkningen ha minskat ännu mer. Nedgången fortsatte under senare hälften av 1990-talet, men har sedan år 2001 återigen visat en tillväxt ( år 2001). Norrköping har en lång historia bakom sig som en norrbelägen handelsstad med starkt internationellt inflytande. Sedan 1900-talets början har detta inflytande fortsatt när industrialiseringen fick sitt genombrott och senare i samband med arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande både under och efter andra världskriget samt mitten av 1990-talet. I början av år 2005 var 13 procent av stadens befolkning födda utomlands Larsson 1991; Johansson Peterson 2000; Horgby Norrköpings stads statistikrapport

20 Västerås, som också ligger i mellersta Sverige, i Västmanlands län, har existerat som stad sedan åtminstone sent 1200-tal. I slutet av 1800-talet etablerades i Västerås två nya verkstadsindustrier, Asea och det som senare (1907) kom att ombildas till Svenska Metallverken. Under 1900-talets två första decennier fungerade staden som en magnet som drog till sig tusentals inflyttare som blev industriarbetare. 27 Från att år 1900 ha haft invånare hade Västerås 1921 nästan tredubblat sin befolkning (vilket delvis berodde på att två socknar inkorporerades 1918). Industriarbetarnas andel av stadens befolkning var, bortsett från krisåren under 1920-talet, i genomsnitt 17 procent talet innebar ett brott i utvecklingen och befolkningen minskade som ett resultat av den höga arbetslösheten. Av totala antalet industriarbetare i staden sysselsatte Asea 83 procent år Det är därför inte förvånansvärt att det mellan Asea och staden tidigt utvecklades en sorts symbios, vilken kom att bestå fram till idag. 29 Vid 1919 års val fick socialdemokraterna tillsammans med vänstersocialisterna majoritet i stadsfullmäktige. Från mitten av 1930-talet och under den närmaste femtonårsperioden hade socialdemokratin en ohotad ställning. 30 Staden expanderade kraftigt 31 vilket bland annat kan illustreras med att befolkningen ökade i genomsnitt med invånare per år från 1930 till Befolkningens sammansättning förändrades från 1940-talet. År 1945 bodde 500 personer födda utomlands i staden. Vid ingången av 2007 uppgick antalet utrikes födda till eller 16 procent av befolkningen. I början av 1970-talet drabbades Västerås av en mångårig stagnation, såväl i ekonomiskt som befolkningsmässigt hänseende. Det var först 1989 som befolkningen översteg 1970 års nivå. I slutet av 1980-talet började emellertid kommunledningen aktivt gå in för att försöka profilera Västerås som en kunskaps- och tillväxtstad, framför allt genom stadens satsning på en högskola, en skyskrapa i stadens centrum och en egen flygplats med internationella destinationer. Idag lever Västerås, i likhet med exempelvis Norrköping, i en postindustriell era. Den negativa befolkningsspiralen har nu brutits. Sedan 1995 har staden ökat med drygt invånare (2006/07: personer). 27 Jansson Svensson Henning Olsson Olsson