AFGHANISTAN. en rapport från fronten

Transkript

1 AFGHANISTAN en rapport från fronten TEXT: David Liljefors / FOTO: Jonna, Samverkansofficer FS19 och FS20 Sverige är i krig. Den svenska insatsstyrkan i Afghanistan ansvarar tillsammans med Finland för säkerheten i fyra provinser i norra delen av landet ett område fem gånger så stort som Skåne där eldöverfall och vägbomber hör till vardagen. Soldater ur den svenska insatsstyrkan i en RG32M, terrängfordonet Galten, på patrull med den afghanska polisen. 70 Buss på Sverige 3/2012 3/2012 Buss på Sverige 71

2 Den 16 oktober På den svensk-finska tillfälliga plutonsbasen vid Ali Zayi i norra delen av Afghanistan förbereder sig de svenska skyttegrupperna Echo och Foxtrot för att understödja fjärde plutonen Delta som rapporteras vara i strid några kilometer väster om deras position. Det är eftermiddag när en konvoj lämnar Ali Zayi: Två RG32M, Galtar (bepansrade fordon av jeep-modell), leder konvojen. Bakom dem en Patria AMV, ett finskt åttahjulsdrivet bepansrat fordon. Mörkret faller snabbt över det karga ökenlandskapet, och konvojen får stanna för att byta till mörkerkikare för att kunna överblicka vägen framför dem. Att pluton Delta hamnat i strid den här kvällen är ingen ovanlig företeelse. Under insatsens sex månader kommer de svenska insatsstyrkorna att vara i strid sammanlagt 74 gånger, eller mer än var tredje dag. Så gott som alla av dessa attacker sker i skymningen eller gryningen. Två och en halv kilometer från basen når konvojen en mindre betongbro som tidigare undersökts av insatsstyrkorna. De två galtarna passerar över, men när Patrian når den bortre änden av bron exploderar vägbanan under den och kastar det tjugo ton tunga stridsfordonet flera meter upp i luften. Samtidigt hörs automateld från vägsidan. I Galten omedelbart framför har kapten Jonna hört explosionen men eftersom två fordon, inklusive deras eget, just passerat bron tänker hon att Patrian blivit träffad av en RPG (ryskt raketgevär). Jonnas fordon stannar och besättningen försöker orientera sig om läget. Det kändes som en lång tid, men antagligen rörde det sig bara om ett par sekunder, berättar Jonna. Jag tittar ut genom ett av fönstren och ser finkalibrig eld komma snett bakifrån, samtidigt hör jag hur vår takskytt öppnar eld. Det jag hann tänka var att jag inte ville att vårt fordon stod stilla under beskjutning, så vi följde våra Kapten Jonna i öknen utanför Mazar-e Sharif i norra Afghanistan under FS 19 den första av hennes tre tjänstgöringsperioder i Afghanistan. Övre bilden: Det stora flertalet av Afghanistans cirka 32 miljoner invånare lever under väldigt enkla förhållanden. Undre bilden: Jonna på ett av många möten med den afghanska lokalbefolkningen. rutiner och framryckte längs vägen ut ur killzone. Några hundra meter bakom dem utrymmer Patrians besättning sitt förolyckade fordon efter bästa förmåga. Den kraftiga explosionen har kastat soldaterna mot fordonets tak och minst två av dem är skadade. Från en flodbank vid sidan av vägen besvarar de fiendestyrkans eld, samtidigt som de begär in förstärkningar och sjukvårdsunderstöd över radion. Ganska snart får vi information över radion att det tredje fordonet är utslaget och vänder tillbaka för att skydda dem, fortsätter Jonna. Det är många tankar som far genom huvudet, framför allt tänker man på personalen. Är de skadade? Är de ens vid liv? Borta vid vägbron ebbar striden samtidigt ut, nästan lika plötsligt som den börjat. Insurgenterna (det militära samlingsnamnet på talibaner, kriminella och andra grupperingar som attackerar insatsstyrkorna) drar sig tillbaka medan de kvarvarande svenska soldaterna säkrar platsen runt det utslagna fordonet som nu vilar med frontpansaret mot broräcket, ett rykande skal av vad det varit minuterna tidigare. 49 minuter senare är en amerikansk Blackhawk-helikopter på plats för att evakuera två av de svenska soldaterna till det tyska fältsjukhuset på Marmal, men för Patrians vagnchef Kenneth Wallin är det redan för sent. Sverige har förlorat sin femte soldat i strid. DU HAR JU GJORT LUMPEN Nästan två och ett halvt år har passerat sedan den ödesdigra kvällen vid vägbron väster om Ali Zayi då jag träffar Jonna på ett café på Södermalm i Stockholm. Sedan dess har hon varit i Afghanistan i två omgångar till. Först för en ny sex månader lång insats 2011, och alldeles nyligen för en kortare vistelse då hon kallades in som stöd till den internationella insatsstyrkan för att skapa kontakt med de afghanska kvinnorna. Det slår mig hur långt från min stereotypa bild av en militär utlandssoldat hon verkar vara en charmig och kortklippt tjej i trettioårsåldern som jag skulle ha ytterst svårt att placera en skarpladdad AK 5:a i händerna på om jag inte visste hennes bakgrund. Jag har ett halvt block med anteckningar och hastigt nedtecknade frågeställningar, och hon svarar på dem alla med tålamod och stor passion för den värld som är hennes. DEN SVENSKA INSATSSTYRKAN I AFGHANISTAN Årsskiftet 2001/2002. Sverige skickar ett 40-tal soldater från förbandet SSG till Afghanistan för att bistå den internationella insatsstyrkan (ISAF) vid Kabul. 18 januari Riksdagen beslutar formellt att skicka svenska soldater till Afghanistan. Insatsen ska enligt beslutet bestå av maximalt 45 personer, under en maximal tid av sex månader. Mars FN utvidgar ISAF:s ansvarsområde och mandat till att gälla hela Afghanistan. Sverige bidrar med personal till den brittiska armébas som upprättas vid staden Mazar-e Sharif i norra Afghanistan. Hösten Riksdagen beslutar att den svenska insatsen ska ökas till 200 soldater under två år, och att styrkan får uppgå till maximalt 375 soldater. 25 november Sverige förlorar sina första soldater i strid då Jesper Lindbloms och Tomas Bergqvists Toyota Landcruiser går på en vägbomb utanför Mazar-e Sharif. Mars Sverige övertar tillsammans med Finland det militära ansvaret för fyra provinser i norra Afghanistan. Militärbasen Camp Northern Lights invigs och den svenska insatsstyrkan utökas till 276 soldater. Ali Zayi är ett av talibanernas fästen i området, och var hem för den svenska bas som populärt kallas Rysskullen. Det kvadratkilometer stora svenska ansvarsområdet (markerat i grönt) består av provinserna Balkh, Jowzjan, Sar-e Pol och Samangan ett område fem gånger så stort som Skåne med en befolkning på två miljoner. 13 november Riksdagen beslutar att förstärka den svenska närvaron med bland annat transportflyg, sjukvårdshelikoptrar och fler utbildningsoch samverkansgrupper. Insatsstyrkan uppgår nu till 500 soldater, med möjlighet att utökas till 855 vid oförutsedda händelser. 7 februari De två svenska officerarna Johan Palmlöv, Gunnar Andersson och deras tolk Shabab dödas vid en polisstation väster om Mazar-e Sharif. 16 oktober Den svenska soldaten Kenneth Wallin stupar efter att gruppens terrängfordon av modell Patria gått på en vägbomb väster om byn Ali Zayi. April Säkerhetsansvaret för den svensk-finska styrkans ansvarsområde lämnas över till de afghanska säkerhetsstyrkorna ett första led i det svenska tillbakadragandet från landet. Maj Nästa svenska tjänstgöringsperiod (FS 23) startar, och den svenska insatsstyrkan roterar helt sin personal för 500 nya soldater Samtliga internationella styrkor är planerade att lämna Afghanistan, och landet ska på egen hand ansvara för säkerhet och utveckling i landet. Huvudstaden Kabul har en befolkning på 3,5 milj människor. Mazar-e Sharif, där den svenska basen Camp Northern Lights är belägen. 72 Buss på Sverige 3/2012 3/2012 Buss på Sverige 73

3 En man kommer upp från byn på en flakmoped med sitt svårt brännskadade spädbarn. Våra sjukvårdare undersöker flickan och gör vad de kan, men konstaterar att mannen måste ta henne till sjukhuset i Mazar-e Sharif för att hon ska kunna få hjälp för sina skador en sträcka på cirka 80 kilometer fram och tillbaka längs landsvägen. Mannen lyssnar och förklarar att han förstår, men att han inte kan göra resan. Om barnet överlever så får det överleva utan sjukvård, för flickan är inte värd den bensin hans moped skulle dra in till provinshuvudstaden. Jonna i full stridsmundering. Alla områden i Afghanistan har en säkerhetsklassning efter hur farliga de är. Klassningen styr hur man rör sig i området och vilken utrustning man bär. Hon har ett tydligt och koncentrerat sätt att prata ett språk konstruerat för en tillvaro där missförstånd kan kosta liv. Jag får med jämna mellanrum be henne förklara förkortningar och militära begrepp som passerar över mitt civila huvud. Du har ju gjort lumpen. Du borde ju känna till de här sakerna, säger hon och skrattar. FRÅN KABUL TILL MAZAR-E SHARIF Historien om Sveriges militära närvaro i Afghanistan tar sin början när American Airlines Flight 11 kraschar in i World Trade Centers norra tvillingtorn på Manhattan, New York klockan lokal tid inledningen på de händelser världen sedan dess ska känna som September 9/11. Tämligen omgående pekas det afghanska talibanväldet ut som ansvariga för attacken (ironiskt nog samma gruppering som USA finansierat under stora delar av 1990-talet då de ansågs kunna bidra till stabilitet i landet) och på kort tid formulerar USA:s president George Bush den flitigt debatterade War on terror -doktrinen den moderna amerikanska käpphästen för att sanktionera militära operationer overseas. När talibanerna föga oväntat vägrat att lämna ut sin ledare och chefsideolog Usama bin Ladin inför FN ekonomiska sanktioner och ett vapenembargo mot landet. Amerikanska och brittiska trupper mobiliserades och med hjälp av lokala afghanska krigsherrar störtar de talibanregimen inom loppet av några veckor. Problemet är bara att dessa krigsherrar, som nu gör upp om makten i landet, inte är ett dugg bättre än sina företrädare. Och framför allt leder de frekventa striderna om politiskt inflytande och ekonomisk vinning till en alltmer ohållbar situation i landet. I december 2001 sanktioneras den internationella insatsstyrkan ISAF av FN för att skapa stabilitet i Afghanistan, och redan någon månad senare har Sverige ett 40-tal soldater stationerade vid den internationella militärbasen Camp Warehouse utanför huvudstaden Kabul. Det är en personalstyrka som under det kommande decenniet kommer att utökas flera gånger: till 94 (2004), 200 (2005), 273 (2005), 373 (2008) och senast till 500 soldater Det geografiska verksamhetsområdet för den svenska insatsstyrkan har också förändrats sedan starten. Sedan mars 2006 ansvarar Sverige (tillsammans med drygt 200 finska soldater) för fyra provinser i norra delen av Afghanistan, med militärbasen Camp Northern Lights utanför Mazar-e Sharif som nav för verksamheten. Från att initialt varit en underrättelseenhet verkar i dag den svenska insatsstyrkan inom flera civila och militära områden en uppgift som allmänt brukar beskrivas utifrån tre pelare: Security, Governance och Development. Militära enheter ansvarar för säkerheten, medan civila enheter understödda av politiska rådgivare ansvarar för regerings- och utvecklingsbiten. Givet den rådande situationen i Afghanistan kan det emellertid inte vara täta skott mellan lagdelarna. Skyttegrupper måste kunna kommunicera med den afghanska befolkningen, likväl som enheter för samverkan behöver kunna freda sig i strid. UTLANDSTJÄNST I KOSOVO Den sektion inom ISAF som Jonna arbetat inom heter CIMIC (Civil Military Cooperation) och är en samverkansenhet inom den svenska försvarsmakten som än så länge bara existerar i utlandsstyrkorna. Sektionen för ärenden du inte trodde fanns eller har fantasi att tänka ut, lyder beskrivningen i Försvarsmaktens minnesbok från FS19 (insatsen maj december 2010). Ju mer Jonna berättar om sin tid i insatsstyrkan, desto mer framstår det som en rättvis beskrivning. Vad är det egentligen du har gjort nere i Afghanistan? Min officiella titel är samverkansofficer på sektionen CIMIC, förklarar Jonna. Det är en tjänst som egentligen vem som helst kan söka, men eftersom utbildningen nu för tiden är så pass kort så kräver den i praktiken en militär utbildning. Mitt specifika jobb är inte att kriga, utan att följa med enheter ut och prata med en så stor del av lokalbefolkningen som möjligt för att ta reda på hur de uppfattar situationen och det som händer. Hur kommer det sig att du valde officersyrket? Under min uppväxt bodde jag utanför Uppsala där vi hade nära till flygflottiljen, en plats som jag tidigt var väldigt intresserad av. Sedan har jag alltid tyckt om att vara utomhus och att jobba med kroppen. Den fysiska utmaningen tilltalar mig, känslan av ordning och reda och den här patriotiska tanken att kunna göra någonting för sitt land. Gjorde du lumpen? Efter att ha gjort lite annat i livet så bestämde jag mig efter gymnasiet att göra värnplikten. Jag trivdes så pass bra med det att jag sedan fortsatte som officer. Det hade jag väl kanske bestämt redan innan, i och med att jag bestämt mig för att göra värnplikten. Efter värnplikten läste jag två år på officershögskolan. Sverige går ju mer och mer mot en rent professionell armé. Borde vi ha allmän värnplikt igen? Jag är väldigt kluven för det här med yrkessoldater. Försvarsmakten kommer alltid att behöva specialister som bara finns att hämta inom det civila samhället. Jag tycker nog att vi kunde ha allmän värnplikt både för killar och tjejer. Förstå vilken bredd vi skulle ha med ett sådant urval. Men hur ser då arbetsmarknaden ut för en nyutexaminerad officer i dagsläget. Behöver man ens söka jobb? Nu för tiden behöver man göra det, men jag behövde inte göra det. Däremot så bytte jag inriktning så snart jag var klar med utbildningen, från luftförsvarstjänst till en sjukvårds- och logistiktjänst. Luftbevakningstjänst bedrevs på den tiden under jord och det var ett väldigt stillasittande jobb bland datorer. Sammantaget var det en ganska ångestfylld upplevelse. Jag ville ju vara ute, och jag ville hålla på med soldatutbildning. Afghanistan var inte din första utlandstjänst. Nej, det var det inte. Efter att ha arbetat som officer i ett år ungefär åkte jag till Kosovo. Det tilltalade mig verkligen att göra utlandstjänst, men för mig var det kanske ett sätt och fly den tråkiga luftförsvarstjänsten. Jag var med ett pansarförband, och lärde mig jättemycket om armén. Hur upplevde du situationen i Kosovo under din tid där? Det var lugnt i Kosovo, med ett krigshärjat lands mått mätt. Vi var aldrig i strid. Var du besviken över det? Nej, det var ingen som hade förväntat sig någonting annat. Det var andra utmaningar: fattigdom, kriminalite t och hat mellan folkgrupperna. Den stora skillnaden mellan Afghanistan och Kosovo är att i Kosovo ville båda sidor ha vår hjälp och de sköt på varandra, i Afghanistan är det vi som är måltavlan. TIDSMASKIN Afghanistan är ett av världens fattigaste länder, där det lilla som finns är fördelat på väldigt få medan det stora flertalet har lite eller inget. Landet är hårt sargat av krig och ockupationsarméer från Alexander den store, Djingis Khan, det brittiska imperiet och Sovjetunionen till talibanregimen och lokala krigsherrar. Landet är till stor del fortfarande ett stamsamhälle vars 32 miljoner invånare tillhör fyra större och ett trettiotal mindre folkgrupper där pashtunerna (63 %) är den överlägset största framför tadzijkerna (12 %), hazarerna (9 %) och uzbekerna (6 %). De större städerna har mycket av den infrastruktur och de faciliteter vi normalt förknippar med moderna samhällen: internet, affärsliv, tv, radio och tidningar, poliskår, skolor och brandkår men att lämna tätorterna är att äntra en tidsmaskin som tar dig allt längre tillbaka ju längre ut i periferin du kommer. Reportaget fortsätter på sid Buss på Sverige 3/2012 3/2012 Buss på Sverige 75

4 REPORTAGE AFGANISTAN AFGHANISTAN Övre bilden: Soldater ur den afghanska armén (ANA). Foto: Torbjörn F Gustafsson. Undre bilden: Afghanska polismän. Polismyndigheten har alltjämt stora problem med korruption och förtroendet hos lokalbefolkningen är lågt. Där städerna genomkorsas av bilar knattrar trehjuliga motorcyklar och mopeder i dess utkanter, längre ut följer åsnetransporter som i ökenområdena lämnar plats för kameler. Mindre än var femte afghansk kvinna (mycket på grund av de hårda sharia-lagarna i de områden talibanerna är aktiva) kan läsa och skriva, och landets BNP per capita ligger trots relativt stora naturtillgångar runt 700 dollar ( jämförelsevis är samma siffra för Sverige närmare dollar). Vad som ytterligare försvårar landets demokratiska utveckling är den utbredda opiumodlingen. Över 90 procent av världens heroin tillverkas i Afghanistan, och odlingen har länge varit en av talibanregimens främsta inkomstkällor resurser som går rakt in i den väpnade kampen mot insatsstyrkorna. Den stora tillgången på narkotika har även lett till att hundratusentals afghaner i dag är tunga missbrukare, och många av dem arbetar inom armén eller poliskåren. Var det ett svårt beslut att åka till Afghanistan? Nej, det var det inte. Jag hade arbetat några år som officer och sjukvårdsinstruktör på K3 i Karlsborg efter Kosovo när jag fick frågan om jag ville åka, och jag tvekade aldrig att tacka ja. Hur mycket visste du om Afghanistan innan du åkte ned första gången? Jag hade varit på en veckas rekognoseringsresa innan jag åkte ned på riktigt, så jag visste ju hur en del av platserna såg ut: flygplatsen och den svensk-finska campen till exempel. Det betydde jättemycket. Jag tyckte jag hade läst en hel del om vad som är signifikativt för olika folkgrupper och sådant, men verkligheten där nere var långt mer komplex. Det afghanska samhället styrs till stor del av invecklad historik, traditioner och fejder. Det tog flera månader innan jag kunde göra mig någon slags bild av situationen i området. Själva klimatet var också en utmaning. Vi roterade ju ner mitt i sommaren och det var fruktansvärt varmt och torrt. Damm tog sig in överallt och all utrustning kändes mycket tyngre än vad man var van vid. Hur var den militära situationen i området? Vi fick tidigt koncentrera nästan all militär kraft till ett område nära provinshuvudstaden Mazar-e Sharif i Balkprovinsen och den huvudsakliga transportleden, Ringväg 5. Det gjorde att vi i stort sett fick släppa de övriga tre provinserna i vårt ansvarsområde, men det var här insurgenterna var som mest aktiva, och mot dem vill man inte kriga i underläge. Vilken var din första erfarenhet av strid? Den första striden för FS 19 inträffade redan efter några veckor när en grupp blev attackerad under en patrull, körde fast och blev tvungna att lämna sitt fordon. Det blev en ganska chockartad start på insatsen, ett wake-up call för alla. Det var som att man tänkte: Jaha, nu börjar det. Nu kör vi! Vad händer när en enhet ur insatsstyrkan blir attackerad? Vi har en ledningscentral inne på stora campen dit alla larm går, och när det väl smäller någonstans drar det i gång en riktig cirkus på området. Beslut behöver fattas fort: Ska vi skicka förstärkningar? Behöver vi sjukvårdsresurser? Vi har alltid minst en QRU (Quick Reaction Unit) som står beredda att kunna rycka ut med mycket kort varsel. När larmet går börjar dessa människor springa, samla ihop utrustning och drar sedan iväg. Så fort man ser människor springa på campen så får man en klump i magen, för det betyder alltid att någonting har skitit sig och folk kan vara skadade eller döda. Vad tyckte din familj och dina anhöriga om att du skulle åka till Afghanistan? Du valde ju dessutom att åka en andra gång med kort varsel, efter att bara varit hemma några veckor. Att jag valde att åka en andra gång var helt enkelt för att jag inte var färdig. Jag var rastlös när jag kom hem och kände att jag hade mer att uträtta och avsluta. Min familj och min dåvarande man har alltid varit förstående och stöttande, men självklart var det inte ett helt igenom populärt beslut någon av gångerna. Särskilt mina systrar var väldigt ledsna när jag berättade att jag skulle återvända till Afghanistan. De hade varit väldigt oroliga under den tid jag varit borta, och hade sett fram emot att slippa den känslan. Skriver man någon form av testamente innan man åker? Alla soldater som åker ned uppmanas att skriva i Vita Arkivet. Jag valde även att skriva personliga brev. Det var skönt att veta att de där breven låg hemma om någonting skulle hända, att jag då inte glömt att säga någonting. När jag kom hem så läste jag alla breven igen, sedan rev jag dem. DET ÄR KLART NI VILL HA EN SKOLA En av de största utmaningarna för de svenska insatsstyrkorna (och för Jonnas samverkansenhet i synnerhet) är att överbrygga de ofta väldigt stora kulturella avstånden mellan den västerländska kulturen och den afghanska. Hur pratar man med människor som inte ser något värde i social och demokratisk utveckling, eller till och med motsätter sig den? Hur närmar man sig de kvinnor som levt instängda och kuvade under sharia-lagarna i flera generationer? Bland de svåraste grupperna att ha att göra med är pashtunerna, förklarar Jonna. De är så pass homogena som folkslag, och så olika alla andra grupperingar. Saker som med ett västerländskt synsätt kan tyckas självklara och logiska är det inte längre. Det är klart ni vill ha en skola? Det är klart ni vill ha tillgång till sjukvård? Nej, det vill de inte alltid. De har andra värden. Det måste vara frustrerande? Det är det många gånger. Ett exempel på precis hur svårt det kan vara är en händelse som inträffade på vår bas vid Ali Zayi. En man kommer upp från byn på en flakmoped med sitt svårt brännskadade spädbarn. Våra sjukvårdare undersöker flickan och gör vad de kan, men konstaterar att mannen måste ta henne till sjukhuset i Mazar-e Sharif för att hon ska kunna få hjälp för sina skador en sträcka på cirka 80 kilometer fram och tillbaka längs landsvägen. Mannen lyssnar och förklarar att han förstår, men att han inte kan göra resan. Om barnet överlever så får det överleva utan sjukvård, för flickan är inte värd den bensin hans moped skulle dra in till provinshuvudstaden. Med den fundamentalistiska kvinnosyn som ännu är norm på många platser i Afghanistan, hur upplevde du att du blev mottagen av befolkningen som kvinna? Innan jag åkte var det mycket snack hemma om att det var svårt att ha tjejer med i insatsstyrkans samverkansgrupper, för de afghanska männen pratade ju inte med kvinnor. Men det var faktiskt precis tvärtom! De afghanska männen, och kvinnorna, tyckte det var spännande och mer intressant att prata med mig än mina manliga kollegor. Alla soldater som åker ned uppmanas att skriva i Vita Arkivet. Jag valde även att skriva personliga brev. Det var skönt att veta att de där breven låg hemma om någonting skulle hända, att jag då inte glömt att säga någonting. När jag kom hem så läste jag alla breven igen, sedan rev jag dem. Vad pratade ni om? Det berodde mycket på vem jag pratade med. Med lokal ämbetspersonal som till exempel distriktsguvernören eller polischefen var det oftast en ganska tydlig agenda med frågor som skulle avhandlas. När jag pratade med byäldstar eller mannen på gatan var det andra samtalsämnen. Jag fick med tiden ett väldigt bra kontaktnät bland inflytelserika personer i byarna. Vissa soldater har ju uttryckt ett missnöje över att just de där samtalen i byarna sällan leder till någonting av värde. Afghanerna dricker en kopp te och pratar för att vara artiga, och så snart mötet är över är allting som vanligt igen. Det handlar ytterst om att bygga ett förtroende. Man måste också komma ihåg att afghanerna i det område vi opererade levde under ständigt hot från insurgenterna. Så fort vi hade lämnat en by kom talibanerna dit för att fråga ut byborna, ofta inom loppet av några minuter efter att vi åkt därifrån. För att få resultat måste du komma ett stort antal gånger och träffa så många som möjligt. Kan du prata med fem olika slags människor på regelbunden basis så kommer du förr eller senare att få en bild av sanningen. Det får du inte om du bara träffar distriktsguvernören. Amerikanerna är ju kända för att stundom gå in med en bunt sedlar för att motivera befolkningen. Vore inte det lättare? 108 Buss på Sverige 3/2012 3/2012 Buss på Sverige 109

5 För det första så är ju Försvarsmakten förbjuden att jobba med mutor, något som för övrigt många andra nationer utöver USA gör. Vi kan inte köpa till oss underrättelser och information. För det andra skulle pengar ändå aldrig hamna hos den person man gett dem till. Så fort vi lämnat platsen skulle talibanerna lägga beslag på dem, så det skulle i praktiken innebära att vi finansierade deras verksamhet. Däremot kan man ju föreslå saker som även ligger i linje med vår agenda, som att laga en väg till exempel. Eller att bygga en lekpark? Ja, vi byggde två lekparker på två skolor runt om Ali Zayi på mitt initiativ, en i en arab-by och en i en pashtun-by. Idén fick jag för att det helt enkelt finns väldigt mycket barn i byarna som inte hade någonting att göra, och unga uttråkade och spänningssökande pojkar är det perfekta rekryteringsunderlaget för talibanerna. Att använda oss av skolorna är ett bra sätt för oss att förmedla vikten av utbildning, och samtidigt informera om varför vi är i landet. Talibanerna jobbar själva stenhårt med propaganda, och den här typen av projekt är vår chans att jämna ut förhållandena. Färgglada klätterställningar på en pashtunskola kan inte ha setts med blida ögon av alla? De glada färgerna var ytterst avsiktliga. Det var en tydlig signal till talibanerna om ett samhälle i förändring. Men självklart var det inte populärt i alla läger. Mitt under uppförandet av lekparkerna kidnappades en av de lokala arbetsledarna. Vad jag vet så krävdes ingen lösensumma. Gärningens enda syfte var att tjäna som avskräckande exempel för vad samarbete med insatsstyrkorna kunde rendera i. Historien fick dock ett lyckligt slut, eftersom byborna till slut helt enkelt gick bort till det hus där arbetsledaren hölls fången och krävde att denne skulle släppas, vilket också gjordes. Samtidigt som talibanerna ofta hotar och kränker lokalbefolkningen är de samtidigt beroende av deras stöd, och det är de också mycket väl medvetna om. Hade du någon form av kommunikation med talibanerna? Nej, det hade jag egentligen inte. Ibland när vi kom till nya platser, kunde vi ha så kallade stormöten. Vid några av dessa möten närvarade en del personer som senare skulle visa sig ha samröre med talibanerna. Jag har också träffat en del andra människor där det inte råder några tvivel om vart sympatierna ligger, släktingar till högt uppsatta talibanledare och liknande. Samtidigt är det också väldigt svårt. Samme afghan som är en vanlig bonde på dagen kan gå ut och gräva ned en vägbomb på natten för att talibanerna hotat att bränna hans åkrar eller kidnappa hans dotter. Gör det honom till taliban? Interiör och exteriör. Stridsfordon 90 är utrustad med en 40 mm kanon, och kan transportera upp till åtta stridsutrustade soldater. Foto: Nicklas Gustafsson/Combat Camera (stora bilden) och Torbjörn F Gustafsson (lilla bilden). Men varför är det så många afghaner som fortfarande sympatiserar med talibanerna? Det är egentligen inte så konstigt. Under den tid som talibanerna styrde var det trots allt ganska lugnt i landet, och så länge vi är där kommer det alltid att vara stridigheter. Dessutom har det rent praktiska skäl. Säg att du är en afghansk bonde som behöver rättslig hjälp med en tvist om tre stycken kor. Förtroendet för de afghanska myndigheterna är lågt och för lokalpolisen är det än lägre. Går du till dem tar de kanske upp ditt fall om tre månader, mot en ansenlig summa pengar. Går du däremot till talibanerna får du alltid en rättvis rättegång, och du får den nästa dag. Varför är förtroendet så lågt för polisstyrkan. Är den korrupt? Korruption genomsyrar hela det afghanska samhället, men det är extra tydligt inom den lågavlönade, dåligt utbildade och dåligt utrustade poliskåren. Som regel har befolkningen stort förtroende för ISAF och inget förtroende alls för polisen vilket är ett stort problem eftersom vi nu för tiden gör väldigt få operationer utan poliserna. Idén är ju att de ska kunna operera självständigt inom en väldigt snar framtid, men det är ju inte särskilt tacksamt att hålla någon bakom ryggen som samtidigt går och stjäl från byborna. OPTIMISM OCH PESSIMISM Det finns en anledning till ISAF-styrkans allt tätare samröre med de afghanska säkerhetsstyrkorna. Det finns ett slut för insatsen som den ser ut i dag, inte bara för de svenska soldaterna utan för hela den Nato-ledda ISAF-alliansens soldater kommer i stort sett alla utländska beväpnade styrkor att lämna Afghanistan och lämna över det militära och politiska ansvaret till landets armé, poliskår och regering. Viken typ av närvaro respektive land kommer att lämna kvar i landet verkar ännu ingen riktigt vilja svara på, åtminstone inte officiellt. USA talar om ett strategiskt partnerskap medan Fredrik Reinfeldt beskriver framtida insatsen som långsiktig med betoningen på civilt, men också på uniformer med en helt annan inriktning. Klara besked! Optimisterna talar om demokrati, utländska investeringar, infrastruktur och alternativa exportinkomster. Pessimisterna flaggar för ett nytt inbördeskrig mellan talibaner, islamistiska fundamentalister och de otaliga krigsherrar som tycks vända kappan efter den politiska vinden. Den som inte känner sin historia är dömd att upprepa den, som talesättet säger. För vad det betyder så har insatsstyrkorna i alla fall två regelrätta fiaskon till försök att lämna landet på ett korrekt sätt att lära av bara de senaste tjugofem åren. Jag tror ändå någonstans att landet har en chans, säger Jonna. Men det är många saker som ska fungera parallellt för att utvecklingen ska gå framåt och pengar ska börja rulla. Just nu har det till exempel lagts enorma summor på att bygga en järnväg genom Balk-provinsen som möjliggör export av norra Afghanistans stora naturfyndigheter, och under våren kommer flera stora upphandlingar att hållas om exploateringsrätter. Det är projekt som på sikt kan få landet på fötter, men det kräver samtidigt att säkerheten är tillräcklig för utländska företag, att transporter fungerar, att lokal arbetskraft anlitas och att löner betalas ut utan att merparten försvinner i makthavarnas fickor kort sagt allt som inte fungerat hittills. De afghanska ledarna måste ta ansvar. De måste känna ansvaret inte bara åka med på vägen. ORDLISTA EN LITEN GUIDE TILL MILITÄRA BEGREPP ISAF (International Security Assistance Force) är den multinationella styrka i Afghanistan bestående av cirka soldater från 48 länder, varav cirka är amerikaner och 500 är svenskar (2011). SSG (Särskilda Skyddsgruppen). Specialförband inom den svenska försvarsmakten, verksamt mellan 1994 och 2011 och jämförbart med utländska förband som brittiska SAS och amerikanska Delta Force. Våra första soldater på plats i Afghanistan. CIMIC (Civil-Military Cooperation). Särskild del av staben inom den svenska insatsstyrkan vars uppgift är att skapa relationer till afghanska myndigheter, polis och det afghanska folket i syfte att inhämta information om det civila läget. FS. (Fortsättningsstyrka). Svensk benämning på de sexmånadersperioder under vilka soldaterna tjänstgör i insatsstyrkan. De som varit i Afghanistan refererar därför till sin tjänstgöringsperiod som FS 17, FS 20 etc. OMLT (Operational Mentor Liaison Team). Avdelning inom de svenska insatsstyrkorna som fungerar som mentorer åt den afghanska armén. ANA (Afghan National Army). Den nya afghanska armén grundad av Nato efter talibanernas fall ANA hade runt soldater En amerikansk Blackhawk-helikopter landar bakom en grupp svenska sjukvårdssoldater i Mazar-e-Sharif. Foto: FS21/Försvarsmakten. IED (Improvised Explosive Device). Hemmabyggd vägbomb, vanligtvis bestående av en tryckplatta med tillhörande laddning. Hemmabyggda bomber har hittills svarat för cirka två tredjedelar av ISAFstyrkornas sammanlagda förluster. TIC (Troops In Contact). Benämning på (oftast oplanerad) strid med fientliga styrkor. I Afghanistan sker dessa strider oftast i gryningen eller i skymningen, och de är betydligt vanligare under sommarhalvåret. FOB (Forward Operation Base). Framskjuten militär position eller bas som används för militära operationer i området. Ett exempel Rysskullen den finsk-svenska temporära basen vid Ali Zayi. Insurgent. Samlingsnamn för talibaner, kriminella och andra som attackerar ISAF och de afghanska säkerhetsstyrkorna (armén och polisen). RPG. Ryskt rekylfritt raketgevär använt av insurgenter för att bekämpa insatsstyrkans stridsfordon och trupper. Galt RG32M. Sydafrikanskt fyrhjulsdrivet terrängfordon av jeep-modell använt av den svenska insatsstyrkan. Patria AMV. Finskt åttahjulsdrivet multifunktionellt terrängfordon använt av den svenska insatsstyrkan. En Patria är betydligt större än en Galt, och har bättre skydd mot vägbomber och finkalibrig eld. 110 Buss på Sverige 3/2012 3/2012 Buss på Sverige 111