Nyhetsbrev om EU-rätt nummer

Transkript

1 1 Nyhetsbrev om EU-rätt nummer Innehåll AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M Processrätt... 1 Skatterätt... 2 Förvaltningsrätt... 2 Arbetsrätt... 3 EU-DOMSTOLEN... 3 Avgöranden rörande Sverige... 3 Förslag till avgöranden rörande Sverige... 6 Institutionell rätt och allmänna principer... 6 Processrätt... 8 Skatterätt... 9 Konkurrensrätt och statligt stöd Inre marknaden Övriga rättsområden NYA MÅL DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN ÖVRIGT INLEDNING Välkommen till ett nytt nummer av Nyhetsbrevet. Även i denna utgåva behandlas efterspelet till EU-domstolens svar på Haparanda tingsrätts begäran om förhandsavgörande i mål C-617/10, åklagaren mot Hans Åkerberg Fransson. Högsta domstolen har i mål B , se nedan under processrätt, nu meddelat prövningstillstånd för avgörande i plenum. Se mer nedan. Vidare har Högsta förvaltningsdomstolen fått svar på sin begäran om förhandsavgörande rörande tolkningen av begreppet sjukvårdstjänster i mervärdesskattehänseende, och närmare bestämt om eller i vilken mån estetiskt motiverade ingrepp kan anses vara sjukvårdstjänster, se nedan under Avgöranden rörande Sverige. Under rubriken Det händer i EU-domstolen berättas att EU-domstolen kommer att meddela dom angående kommissionens talan mot Sverige om fördragsbrott och löpande vite för Sveriges underlåtenhet att följa domen om underlåtet införande av bestämmelserna i det s.k. datalagringsdirektivet den 30 maj. Mer om detta i nästa nummer, alltså. Till slut noterar vi att Carl Wetter den 18 mars 2013 tillträdde sin tjänst som domare vid tribunalen. Han efterträdde Nils Wahl som avgått för att bli generaladvokat vid EU-domstolen. AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M. Processrätt Som sades inledningsvis beviljade Högsta domstolen prövningstillstånd för avgörande av mål B , att avgöras av HD i plenum. Som prejudikatfråga har angivits följande: Fråga om åtal för skattebrott, som avser lämnande av oriktiga uppgifter om ingående mervärdesskatt och lön m.m. samt om inkomster av tjänst och kapital, får

2 2 väckas när skattetillägg redan har påförts den tilltalade avseende samma beskattningsfråga. Även fråga om samma skattetillägg utgör hinder för åtal för bokföringsbrott, när gärningen avser felaktig respektive underlåten bokföring av samma tran saktioner som omfattas av skattebrottet. Av skattetilläggen har vissa men inte alla vunnit laga kraft. Målet har föredragits för avgörande och två s.k. återställningar har hållits. Förhoppningsvis kommer det ett avgörande innan sommarens semestrar tar vid. Riksåklagaren har vidhållit sin inställning att åtalen inte ska avvisas, medan den tilltalade hävdar motsatsen. Den tilltalade har gett in ett rättsutlåtande från professor Ulf Bernitz, som menar att åtalen för skattebrott bör avvisas. Bernitz framhåller bl.a. att punkt 36 i den svenska lydelsen av domen skiljer sig från andra språkversioner. Han menar att den korrekta översättningen bör vara Det ankommer på Haparanda tingsrätt att utifrån dessa kriterier bedöma huruvida det finns anledning att pröva den kombination av (tillägg kursiverat). De flesta domstolar förefaller ha vilandeförklarat sina mål där dessa frågor aktualiseras i avvaktan på Högsta domstolens prövning. Två hovrättsavgöranden har dock meddelats i mål där EU-domstolens förhandsavgörande meddelats mellan huvudförhandling och det att hovrättens avgörande meddelats. Det rör sig om Hovrätten över Skåne och Blekinge i mål B , beslut , och Hovrätten för Övre Norrland i mål B , dom I båda fallen har hovrätten avvisat åtalet (målet i HfÖN rörde även andra brott). Motiveringarna skiljer sig dock åt en smula. Skatterätt Högsta förvaltningsdomstolen har prövat en fråga som förekommit relativt flitigt i Nyhetsbrevets rapportering under senare år, nämligen frågan om betydelse av om den som begär avdrag för ingående debiterad och betald mervärdesskatt känner till att affärstransaktionerna utgjort ett led i ett mervärdesskattebedrägeri. Kammarrätten hade underlåtit att pröva hur det faktiskt förhöll sig med bolagets goda tro eftersom bolaget enligt dess mening inte lagligen kunde vägras avdragsrätt oavsett ond eller god tro. Högsta förvaltningsdomstolen gör en omfattande genomgång av EU-rättsliga bestämmelser och avgöranden och fastslår i dom den 15 mars 2013 i målen och att avdragsrätt för ingående mervärdesskatt enligt mervärdesskattedirektivet inte föreligger vid bedrägeri eller andra former av missbruk av EU-rätten, och att det därför är relevant om den skattskyldige varit i ond eller god tro med avseende på detta. Den regeln kan utifrån en direktivkonform tolkning tillämpas i svenska förfaranden om tillämpning av mervärdesskattelagens bestämmelser. Målet återförvisades till kammarrätten för prövning av huruvida bolaget faktiskt varit i ond eller god tro. Förvaltningsrätt Förvaltningsrätten i Stockholm, Migrationsdomstolen, har den 15 mars 2013 i mål UM beslutat återförvisa ett ärende till Migrationsverket för fortsatt utredning. Migrationsdomstolens skäl kan sammanfattas på följande sätt. De asylsökande är syrier. Förhållandena i Syrien är sådana att asylsökande inte får utvisas till Syrien. Italien ansvarar för prövningen av asylansökan. Det är inte utrett om de asylsökande skulle riskera att utvisas från Italien till Syrien om de överlämnas dit. Det finns en möjlighet för Sverige att enligt artikel 3.2 i Dublinförordningen självmant ta på sig

3 3 ansvaret för prövning av asylansökan. Sverige är folkrättsligt skyldigt (enligt bl.a. principen om non-refoulment) att ta på sig den uppgiften om asylsökandena riskerar att utvisas till Syrien om de överförs till Italien. Migrationsverket ålades därför att utreda detta. Arbetsrätt Stockholms tingsrätt har i dom i mål T m.fl. mål ogillat den talan som ett antal piloter eller f.d. piloter fört mot SAS. Piloterna var anställda i Linjeflyg när det bolaget år 1992 förvärvades av SAS. Löne- och anställningsvillkorens innehåll för SAS-piloter bestäms utifrån senioritet. Den överenskommelse som träffades när Linjeflygs piloter övergick till att arbeta för SAS innebar bl.a. att f.d. LINpiloter som hade längre anställningstid än fem år fick tillgodoräkna sig senioritetssdatum med avdrag för fem år, medan piloter som hade kortare anställningstid inte fick tillgodoräkna sig någon senioritet alls. Kärandena i målet drabbades av avdrag i fråga om senioritet jämfört med om de hade fortsatt att arbeta i Linjeflyg. Kärandena väckte talan mot SAS om skadestånd och gjorde gällande att SAS särbehandlat dem på grund av deras nationalitet i förhållande till piloter inom SAS med liknande erfarenheter. SAS gjorde gällande att avtalet inte omfattades av EU-rätten eftersom piloterna gått från ett svenskt bolag till ett annat och att avtalet inte innebar någon diskriminering på grund av nationalitet. Tingsrätten, som avslog kärandenas begäran om inhämtande av förhandsavgörande från EU-domstolen, gick på samma linje som SAS i båda dessa frågor EU-rätten ansågs inte tillämplig och avtalet innebar ingen diskriminering på grund av nationalitet. EU-DOMSTOLEN Avgöranden rörande Sverige Högsta förvaltningsdomstolen ( HFD ) begärde i februari 2012 med fyra frågor förhandsavgörande i målet Skatteverket mot PFC Clinic AB, vilket gäller undantag från skatteplikt. HFD ville få klarhet i hur begreppen sjukvård och sjukvårdande behandling ska tolkas i samband med medicinska tjänster som består i att utföra olika operativa ingrepp och behandlingar. Den frågade sig om dessa begrepp ska tolkas så, att de omfattar alla slags kirurgiska ingrepp eller andra estetiska behandlingar som utförs av läkare och annan legitimerad sjukvårdspersonal, eller om det bakomliggande syftet med åtgärderna har avgörande betydelse. EU-domstolen (mål C 91/12) preciserade tolkningsfrågorna på följande sätt: HFD har ställt frågorna, som prövas gemensamt, för att få klarhet i om artikel b och c i mervärdesskattedirektivet ska tolkas på så sätt att sådana tjänster som består i estetiska operationer och estetiska behandlingar är undantagna från skatteplikt. Den andra tolkningsfrågan har ställts för att få klarhet i om den bedömning som avses i den första tolkningsfrågan, det vill säga om tjänsterna ska anses vara undantagna från skatteplikt, påverkas av att tjänsterna eventuellt utförs i förebyggande eller terapeutiskt syfte. Om den frågan besvaras jakande, vill HFD med sin tredje fråga få klarhet i om tjänstemottagarnas subjektiva uppfattning om tjänsterna ska beaktas vid bedömningen av om det föreligger ett sådant syfte. Den fjärde frågan har ställts för att få klarhet i om det har någon betydelse för bedömningen om sådana tjänster som de som är aktuella i målet utförs av legitimerad sjukvårdspersonal. EU-domstolen kom fram till följande i dom :

4 4 Artikel b och c i direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt ska tolkas på följande sätt: Sådana tjänster som de som är aktuella i det nationella målet och som består i estetiska operationer och estetiska behandlingar omfattas av begreppen sjukvård eller sjukvårdande behandling i artikel b och c i direktivet, när de utförs i syfte att diagnostisera, tillhandahålla vård för och bota sjukdomar eller hälsoproblem eller i syfte att skydda, upprätthålla eller återställa människors hälsa. Den rent subjektiva uppfattning som en person som genomgår ett estetiskt ingrepp har om ingreppet är inte i sig avgörande vid bedömningen av om ingreppet har ett terapeutiskt syfte. Omständigheter som att sådana tjänster som de som är aktuella i det nationella målet tillhandahålls eller utförs av legitimerad sjukvårdspersonal, eller att det är sådan personal som tar ställning till syftet med ingreppen, kan påverka bedömningen av om sådana ingrepp omfattas av begreppet sjukvård i artikel b i direktiv 2006/112 eller av begreppet sjukvårdande behandling i artikel c i direktivet. Bedömningen av om sådana tjänster är undantagna från skatteplikt enligt artikel b eller c i direktiv 2006/112 ska ske med beaktande av samtliga de krav som ställs upp i dessa två bestämmelser samt med beaktande av andra relevanta bestämmelser i kapitel 1 och 2 i avdelning IX i direktivet, som till exempel vad beträffar artikel b i direktivet artiklarna 131, 133 och 134 i direktivet april meddelade tribunalen domar i 22 mål, samtliga gällande frågor om konkurrensbegränsande samverkan mellan upphovsrättsorganisationer. Bland dessa fanns målet T-451/08, Föreningen Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå u.p.a., Stim, mot kommissionen. Bakgrund till målen var i korthet följande. International Confederation of Societies of Authors and Composers (CISAC) är en icke-statlig organisation utan vinstsyfte som företräder upphovsrättsorganisationer som förvaltar upphovsrätter till särskilt musikaliska verk i ett hundratal länder. Upphovsrättsorganisationerna erhåller rätten att förvalta dessa rättigheter antingen direkt från upphovsmännen eller från en annan upphovsrättsorganisation, som förvaltar motsvarande typer av rättigheter i ett annat land. De meddelar licenser för användning av rättigheterna till kommersiella användare. Avgifterna för licenserna utgör källan till de ersättningar som erhålls av upphovsrättsinnehavarna, efter avdrag för organisationernas förvaltningskostnader. CISAC utarbetade år 1936 ett standardavtal för ömsesidiga representationsavtal mellan sina medlemmar. Standardavtalet är en icke-bindande modell för de ömsesidiga representationsavtal som ingås mellan medlemmarna för licensiering av rättigheter till offentligt framförande av musikaliska verk. Varje upphovsrättsorganisation åtar sig, på ömsesidig basis, att upplåta rättigheterna till sin repertoar till alla andra upphovsrättsorganisationer, för användning av repertoaren inom sina respektive territorier. Till följd av det nätverk som skapats genom alla ömsesidiga representationsavtal har varje upphovsrättsorganisation möjlighet att erbjuda ett globalt utbud av musikaliska verk till kommersiella användare, men bara för användning inom respektive organisations eget territorium. År 2000 ingav RTL ett klagomål till kommissionen beträffande det förhållandet att en organisation som är medlem i CISAC vägrade att meddela RTL en licens som täckte hela EU för alla RTL:s musiksändningar. År 2003 ingavs ytterligare ett klagomål, denna gång av Music Choice Europe Ltd, som erbjuder radio- och TV- sändningar via internet, mot CISAC, gällande CISAC:s standardavtal. Kommissionen förbjöd i juli europeiska upphovsrättsorganisationer att begränsa konkurrensen genom att

5 5 begränsa sin kapacitet att erbjuda sina tjänster till kommersiella användare utanför det egna nationella territoriet. Kommissionens beslut rörde enbart användning av upphovsrätten via internet, över satellit och för vidaresändning genom kabel. Kommissionen riktade i beslutet inte kritik mot förekomsten av ömsesidiga representationsavtal. I beslutet förbjöds emellertid medlemskapsklausulerna: klausuler som utformats med standardavtalet som modell och som begränsar upphovsmännens möjlighet att fritt ansluta sig till vilka upphovsrättsorganisationer de vill, ensamrättsklausulerna: klausuler som utformats med standardavtalet som modell och som har till resultat att varje upphovsrättsorganisation ges ett absolut territoriellt skydd, inom det territorium där den är etablerad, i förhållande till andra upphovsrättsorganisationer vad gäller meddelande av licenser till kommersiella användare, ett samordnat förfarande, vilket befunnits föreligga mellan upphovsrättsorganisationerna och genom vilket varje organisation i de ömsesidiga representationsavtalen begränsat rätten att meddela licenser för sin repertoar på den andra avtalsslutande upphovsrättsorganisationens territorium. Kommissionen påförde inte organisationerna böter, men krävde att dessa skulle ta bort klausulerna och upphöra med det samordnade förfarandet. - Flertalet av organisationerna och CISAC väckte talan vid tribunalen mot kommissionens beslut. - Genom domarna ogiltigförklarade tribunalen, såvitt gäller CISAC och 20 av de berörda organisationerna, kommissionens beslut i den del det i beslutet konstaterats föreligga ett samordnat förfarande. Tribunalen anser att kommissionen inte har uppfyllt sin bevisbörda. Kommissionen förfogade nämligen inte över handlingar som bevisade förekomsten av ett samordnat förfarande mellan upphovsrättsorganisationerna i fråga om den geografiska räckvidden av den licensieringsrätt som de gav varandra. Dessutom har kommissionen inte lyckats visa att sökandenas förklaring, att upphovsrättsorganisationernas parallella beteende inte berodde på ett samordnat förfarande utan på nödvändigheten av att effektivt bekämpa otillåten användning av musikaliska verk, var orimlig. Tribunalen ogillade talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut i den del beslutet rört medlemskaps- och ensamrättsklausulerna. - I målet T-451/08, Stim mot kommissionen, underkände tribunalen samtliga argument som framförts av organisationen, som inte i tid åberopat att kommissionen inte hade styrkt det samordnade förfarandet. EU-domstolen meddelade domar i sex fördragsbrottmål rörande frågor om mervärdesskattegrupper (mål: C-65/11 Nederländerna, C-74/11 Finland, C-86/11 UK, C-95/11 Danmark, C-109/11 Tjeckien och C-480/10 Sverige). I målet mot Sverige hade kommissionen yrkat att EU-domstolen skulle fastställa att Sverige underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt genom att i praktiken förbehålla tillhandahållare av finansiella tjänster och försäkringstjänster möjligheten att bilda en grupp av personer som anses som en enda beskattningsbar person för mervärdesskatteändamål ( mervärdesskattegrupp ). Sverige hade anfört bl.a. att bestämmelserna i mervärdesskattelagen inte strider mot mervärdesskattedirektivet. EU-domstolen antecknade att Sverige, i enlighet med artikel 11 andra stycket i mervärdesskattedirektivet, i syfte att förhindra skatteundandragande och skatteflykt beslutat att begränsa möjligheten att bilda en mervärdesskattegrupp till att avse företag som direkt eller indirekt står under Finansinspektionens tillsyn och som således omfattas av ett regelverk för offentlig kontroll. EU-domstolen konstaterade därefter att kommissionen inte på ett övertygande sätt visat att det saknades fog för

6 6 denna åtgärd, mot bakgrund av syftet att förhindra skatteundandragande och skatteflykt. Kommissionen hade enligt EU-domstolen således inte visat att det strider mot unionsrätten att begränsa ordningen enligt artikel 11 i mervärdesskattedirektivet till att endast gälla företag i finans- och försäkringssektorn. EU-domstolen ogillade därmed kommissionens talan mot Sverige. Förslag till avgöranden rörande Sverige Högsta domstolen begärde i juni 2012 i mål mellan Billerud Karlsborg Aktiebolag och Billerud Skärblacka Aktiebolag mot Naturvårdsverket förhandsavgörande avseende tolkning av direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen. HD ställde följande frågor till EU-domstolen: 1) Innebär artikel 16.3 och 16.4 i direktivet att en verksamhetsutövare som inte har överlämnat tillräckligt antal utsläppsrätter den 30 april ska betala en avgift oavsett orsaken till underlåtenheten, t.ex. när verksamhetsutövaren visserligen hade ett tillräckligt antal utsläppsrätter den 30 april men på grund av ett förbiseende, ett administrativt fel eller tekniska problem inte överlämnar dem då? 2) Om svaret på fråga 1 är ja, innebär artikel 16.3 och 16.4 att avgiften ska eller kan efterges eller jämkas exempelvis i sådana fall som anges i fråga 1? Generaladvokaten har i sitt lämnade förslag till avgörande (mål C-203/12) anfört: Artikel 16.3 och 16.4 i direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av direktiv 96/61/EG ska tolkas så, att den inte omfattar en verksamhetsutövares åsidosättande av skyldigheten att överlämna utsläppsrätter när vederbörande den 30 april det aktuella året hade ett tillräckligt antal utsläppsrätter för att täcka sina utsläpp under föregående år och denne inte har gjort sig skyldig till någon förorening som överstiger tillåtna mängder. Artikel 16.1 i direktiv 2003/87 utgör den rättsliga grunden för påföljd för en verksamhetsutövares åsidosättande av skyldigheten att överlämna utsläppsrätter, när det är utrett att verksamhetsutövaren innehar ett tillräckligt antal utsläppsrätter för att täcka sina utsläpp under föregående år och att denne inte har gjort sig skyldig till någon förorening som överstiger tillåtna mängder. Proportionalitetskravet i artikel 16.1 i direktiv 2003/87 ska, under sådana omständigheter som de som är för handen i det nationella målet, tolkas så, att det utgör hinder med förbehåll för vad som framkommer vid den hänskjutande domstolens nödvändiga kontroller av de faktiska omständigheterna för ett sådant påföljdssystem som det som föreskrivs i 8 kap 6 lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter eftersom det, under samma förutsättningar, har tillämpats med automatik, omedelbart och utan undersökning av omständigheterna i det enskilda fallet på en verksamhetsutövare som inte har fullgjort skyldigheten att överlämna utsläppsrätter, trots att vederbörande hade ett tillräckligt antal utsläppsrätter för att täcka sina utsläpp och inte har gjort sig skyldig till någon förorening som överstiger tillåtna mängder. Institutionell rätt och allmänna principer I mål C 260/11 avsåg begäran om förhandsavgörande av Supreme Court of the UK tolkning av direktiv om bedömning av inverkan på miljön av vissa projekt och direktiv om åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar. Begäran hade framställts i ett mål mellan, å ena sidan, David Edwards och Lilian Pallikaropoulos och, å andra sidan, Environment Agency, First Secretary of State och Secretary of State for Environment, Food and Rural Affairs rörande ett drifttillstånd för en cementfabrik som Environment Agency beviljat. Talan avser frågan om House of

7 7 Lords beslut att Lilian Pallikaropoulos, vars överklagande ogillats, ska ersätta motparternas rättegångskostnader (yrkade belopp GBP respektive GBP) är förenligt med unionsrätten. I målet diskuteras därför konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, godkänd på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2005/370/EG ( Århuskonventionen ). EU-domstolen uttalade i dom : Kravet att domstolsförfarandet inte får vara oöverkomligt kostsamt vilket föreskrivs i artikel 10a femte stycket i direktiv 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt och i artikel 15a femte stycket i direktiv 96/61/EG om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, - - -, innebär att de personer som omfattas av dessa bestämmelser inte, till följd av det kostnadsansvar som detta kan medföra, får hindras från att vid domstol väcka eller föra en talan som faller inom tillämpningsområdet för dessa artiklar. När en nationell domstol har att avgöra en fråga om förpliktande för en rättssökande som inte vunnit bifall för sin talan i ett miljörättsligt mål att ersätta rättegångskostnaderna eller när den, mer allmänt, har att under ett tidigare skede i handläggningen ta ställning till om kostnadsansvaret för den tappande parten ska begränsas, - - -, måste den försäkra sig om att detta krav iakttas och därvid beakta såväl den rättssökandes intressen som allmänintresset av miljöskydd. Vid denna bedömning får den nationella domstolen inte grunda sig enbart på den rättssökandes ekonomiska situation, utan den måste även göra en objektiv analys av kostnadernas storlek. Den nationella domstolen får härutöver beakta de aktuella parternas situation, om det föreligger rimliga utsikter att den rättssökande når framgång med sin talan, den betydelse som talan har för den rättssökande och för miljöskyddet, om de materiella och processuella rättsreglerna är komplicerade, om talan i något skede har varit att anse som grundlös samt förekomsten av ett nationellt system för rättshjälp eller en nationell ordning för begränsning av betalningsansvaret för rättegångskostnaderna. Den omständigheten att rättssökanden i praktiken inte har avskräckts från att föra talan är däremot inte i sig tillräcklig för att förfarandet inte ska anses oöverkomligt kostsamt för vederbörande. Slutligen får bedömningen inte grunda sig på olika kriterier beroende på om den görs i första, andra eller tredje instans. I mål C 103/11 P hade kommissionen yrkat att EU-domstolen skulle upphäva den dom som meddelats av tribunalen i mål T 19/07, Systran och Systran Luxembourg mot kommissionen. Genom denna dom hade kommissionen förpliktats att utge skadestånd med ett schablonbelopp på drygt 12 miljoner euro till Systran SA som ersättning för den skada som företaget lidit på grund av intrång i dess upphovsrätt och otillåtet röjande av know-how till följd av kommissionens anbudsinfordran avseende underhåll och språklig förbättring av kommissionens system för maskinöversättning. EU-domstolen upphävde genom dom den överklagade domen och avvisade samtidigt den talan som väckts av Systran SA och Systran Luxembourg SA i mål T 19/07. Tribunalen hade enligt EU-domstolen felaktigt tillämpat de principer som anger hur behörig domstol ska fastställas i skadeståndsmål mot gemenskapen. Vidare hade tribunalen gjort en felaktig rättslig kvalificering av avtalsförhållandena vilket medfört att tribunalen åsidosatt reglerna rörande dess behörighet. Tribunalen hade vidare felaktigt slagit fast att behörighetsprövningen innefattade en specifik och konkret analys av innehållet i olika

8 8 avtal. Tribunalen hade även gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i de punkter som avsåg den rättsliga kvalificeringen av de avtal som slutits mellan WTC/Systrankoncernen och kommissionen under åren Tribunalen hade gjort fel då den slog fast att tvisten avsåg utomobligatoriskt skadeståndsansvar i den mening som avses i artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG. Den överklagade domen upphävs, eftersom tribunalen åsidosatt reglerna rörande dess behörighet, såsom denna behörighet anges i artiklarna EG, 235 EG och 240 EG. Begäran om förhandsavgörande med fyra frågor av rumänsk domstol i mål C-81/12 avsåg tolkning av direktiv rörande likabehandling i arbetslivet. Begäran hade framställts i ett mål mellan Asociaţia ACCEPT och den rumänska nationella myndigheten för bekämpning av diskriminering ( CNCD ). Målet rör CNCD:s beslut att delvis avslå ett klagomål som ingetts med anledning av offentliga uttalanden från en person som utgett sig för att vara och som av allmänheten uppfattats som direktör för en professionell fotbollsklubb om att det var uteslutet för klubben att värva en fotbollsspelare som angetts vara homosexuell. EU-domstolen uttalade följande i dom : 1) Artiklarna 2.2 och 10.1 i direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet ska tolkas på så sätt att sådana omständigheter som de som gett upphov till det nationella målet kan anses utgöra ˮfakta som ger anledning att anta att det har förekommit diskriminering med avseende på en professionell fotbollsklubb, trots att uttalandena gjorts av en person som utger sig för att vara och som av massmedier och i samhället uppfattas som fotbollsklubbens huvudsakliga direktör, utan att denne nödvändigtvis har firmateckningsrätt eller rätt att företräda klubben med avseende på anställningar. 2) Artikel 10.1 i direktiv 2000/78 ska tolkas på så sätt att de bevisbörderegler som föreskrivs i artikel 10.1 i direktiv 2000/78 inte innebär att det krävs bevisning som är omöjlig att ge in utan att kränka rätten till privatliv. 3) Artikel 17 i direktiv 2000/78 utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka det vid konstaterad diskriminering på grund av sexuell läggning i den mening som avses i detta direktiv endast är möjligt att utfärda en varning när diskrimineringen konstateras efter utgången av preskriptionsfristen på sex månader från och med tidpunkten för de faktiska omständigheterna, om tillämpningen av nationella bestämmelser leder till att det inte vidtas några sanktionsåtgärder mot diskrimineringen som är effektiva, proportionerliga och avskräckande Processrätt I mål C-415/11 avsåg begäran om förhandsavgörande tolkning av direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal. Men här diskuterades också fråga om nationella processrättsliga bestämmelser om exekutionsförfarande avseende intecknad eller pantsatt egendom, vilka innebär att de invändningsgrunder som den som är gäldenär i ett exekutionsförfarande kan åberopa är begränsade. EUdomstolen kom fram till följande i dom : 1) Direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal utgör hinder för sådan lagstiftning i en medlemsstat som den som är i fråga i det nationella målet, som innebär att samtidigt som det inom ramen för utsökningsförfarandet inte finns någon möjlighet att till grund för en invändning åberopa att ett avtalsvillkor som legat till grund för en exekutionstitel är oskäligt, får den domstol som dömer i målet om fastställelse, och som är behörig att pröva om ett sådant avtalsvillkor är oskäligt, inte förordna om säkerhetsåtgärder, som till exempel inhibition av exekutionsförfarandet i

9 9 fråga, när ett sådant förordnande behövs för att säkerställa att domstolens slutliga avgörande får full verkan. 2) Artikel 3.1 i direktivet ska tolkas på följande sätt: - Begreppet betydande obalans till nackdel för konsumenten ska tolkas med beaktande av de nationella regler som är tillämpliga om inget har avtalats mellan parterna, för att avgöra om, och i så fall i vilken grad, avtalet försätter konsumenten i ett sämre läge än vad som följer av gällande nationell rätt. Det är likaså av relevans i detta sammanhang att undersöka konsumentens rättsliga ställning vad gäller de medel som enligt den nationella lagstiftningen står till hans eller hennes förfogande för att hindra fortsatt användning av oskäliga avtalsvillkor. - Vid bedömningen av om en sådan obalans har uppkommit i strid med kravet på god sed ska en prövning göras av om näringsidkaren, som förutsätts ha handlat lojalt och rättvist mot konsumenten, rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta det aktuella avtalsvillkoret efter en individuell avtalsförhandling. Artikel 3.3 i direktivet ska tolkas så, att den bilaga till vilken det hänvisas i denna bestämmelse endast innehåller en vägledande, inte uttömmande, lista på villkor som kan anses oskäliga. Begäran om förhandsavgörande av Bundesgerichtshof (Tyskland) i mål C 645/11 avsåg tolkning av förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Begäran hade framställts i ett mål mellan Land Berlin och Ellen Mirjam Sapir samt tio andra personer. Målet rör återbetalning av ett av misstag för högt utbetalt belopp till följd av ett förvaltningsförfarande avseende ersättning för skada förorsakad av förlust av fast egendom vid förföljelser under den nationalsocialistiska regimen. EUdomstolen slog fast följande i dom : 1) Artikel 1.1 i förordning (EG) nr 44/2001 ska tolkas på så sätt att uttrycket privaträttens område omfattar en talan avseende krav på återbetalning av ett felaktigt utbetalt belopp när ett statligt organ, som av en myndighet som inrättats genom en lag om kompensation för förföljelser av en totalitär regim ålagts att såsom gottgörelse utbetala en del av köpeskillingen enligt ett avtal om fastighetsförvärv till skadelidande, till följd av ett oavsiktligt misstag överfört hela köpeskillingen till denna person och sedan vid domstol begär återbetalning av det felaktigt utbetalda beloppet. 2) Artikel 6 led 1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas på så sätt att det finns ett nära samband, i den mening som avses i denna bestämmelse, mellan käromål mot flera svarande med hemvist i andra medlemsstater i det fall dessa svaranden, - - -, åberopar längre gående ersättningsanspråk med avseende på vilka det är nödvändigt att fatta ett enhetligt beslut. 3) Artikel 6 led 1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas på så sätt att den inte är avsedd att tillämpas på svarande som saknar hemvist i en medlemsstat när dessa personer är svarande inom ramen för en talan som väckts mot flera svarande, bland vilka det även finns personer med hemvist i Europeiska unionen. Skatterätt Begäran om förhandsavgörande i mål C-527/11 av domstol i Lettland gällde tolkning av direktiv 2006/112/EG om mervärdesskatt. Här diskuterades fråga rörande nationell lagstiftning enligt vilken en beskattningsbar person kan nekas inskrivning i mervärdesskatteregistret om den beskattningsbara personen inte lämnar uppgifter eller lämnar felaktiga uppgifter om dess förmåga att bedriva den uppgivna ekonomiska verksamheten. Begäran hade framställts i ett

10 10 mål mellan den lettiska skattemyndigheten och Ablessio SIA. Målet rör skattemyndighetens avslag på Ablessio SIA:s ansökan om att bli registrerat för mervärdesskatt. EU-domstolen kom fram till följande i dom : Artiklarna 213, 214 och 273 i direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt utgör hinder för att en medlemsstats skattemyndighet avslår ett bolags ansökan om registreringsnummer för mervärdesskatt, enbart med motiveringen att bolaget saknar materiell, teknisk och finansiell förmåga att bedriva den uppgivna ekonomiska verksamheten samt att ägaren till andelarna i bolaget flera gånger tidigare har tilldelats registreringsnummer för bolag som inte har bedrivit någon faktisk ekonomisk verksamhet och vilkas andelar har överlåtits strax efter det att det individuella registreringsnumret har erhållits, utan att skattemyndigheten med stöd av objektiva uppgifter har styrkt att det föreligger allvarliga indikationer på att det registreringsnummer för mervärdesskatt som tilldelas kommer att användas för skattebedrägeri I mål C 138/12 hade bulgarisk domstol begärt förhandsavgörande avseende tolkningen av direktiv 2006/112/EG om mervärdesskatt. Begäran hade framställts i ett mål mellan Rusedespred OOD och direktören för avdelningen överklagande och verkställighet, för staden Varna, vid den nationella skattemyndighetens centralförvaltning ( Direktor ). Målet rör Direktors beslut att inte till Rusedespred OOD återbetala den mervärdesskatt bolaget fakturerat en kund, efter det att skattemyndigheten beslutat att inte låta kunden göra avdrag för nämnda mervärdesskatt, med motiveringen att tillhandahållandet inte är skattepliktigt. EUdomstolen uttalade följande i dom : 1) Principen om mervärdesskattens neutralitet, såsom denna har konkretiserats i rättspraxis avseende artikel 203 i direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt, utgör hinder mot att skattemyndigheten på grundval av en nationell bestämmelse som införts för att införliva denna artikel nekar en person som tillhandahåller en från mervärdesskatteplikt undantagen tjänst återbetalning av mervärdesskatt som felaktigt har fakturerats dennes kund, med motiveringen att tjänsteleverantören inte har rättat den felaktiga fakturan, samtidigt som skattemyndigheten slutgiltigt har beslutat att inte medge denne kund rätt till avdrag för nämnda mervärdesskatt, varvid detta beslut lett till att förfarandet för rättelse enligt nationell rätt inte längre kan tillämpas. 2) Principen om mervärdesskattens neutralitet, - - -, kan åberopas av en beskattningsbar person som hinder för tillämpning av en nationell bestämmelse som föreskriver att den felaktiga fakturan måste ha rättats för att felaktigt fakturerad mervärdesskatt ska kunna återbetalas, samtidigt som skattemyndigheten slutgiltigt har beslutat att inte medge avdrag för nämnda mervärdesskatt, varvid detta beslut lett till att förfarandet för rättelse enligt nationell rätt inte längre kan tillämpas. Konkurrensrätt och statligt stöd --- Inre marknaden Begäran om förhandsavgörande av belgisk domstol i mål C-202/11, som gällde fri rörlighet för personer, avsåg tolkning av artikel 45 FEUF. Begäran hade framställts i ett mål mellan Anton Las och hans tidigare arbetsgivare, PSA Antwerp NV. Målet rör Anton Las rätt till avgångsvederlag och annan ersättning från PSA Antwerp NV till följd av att han sades upp från sin anställning. EU-domstolen

11 11 preciserade tolkningsfrågan på följande sätt: Den belgiska domstolen har ställt frågan för att få klarhet i om artikel 45 FEUF utgör hinder för lagstiftning antagen av en federerad enhet i en medlemsstat, enligt vilken alla arbetsgivare som har driftställe inom denna enhets territorium måste avfatta gränsöverskridande anställningsavtal endast på den federerade enhetens officiella språk, vid äventyr av att avtalen annars ogiltigförklaras av domstol ex officio. EU-domstolen kom i dom fram till att artikel 45 FEUF utgör hinder för sådan lagstiftning. Övriga rättsområden Förordning (EG) nr 1371/2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer innehåller bestämmelser om järnvägsföretags ansvar vid förseningar, utebliven anslutning och inställd trafik. Det hos EU-domstolen anhängiga målet C 509/11 rör ett järnvägsföretag som gör gällande att det inte behöver ersätta biljettpriset när en försening, utebliven anslutning eller inställd trafik beror på force majeure. Artikel 17, som är förordningens centrala bestämmelse om ersättning av biljettpris, innehåller ingen hänvisning till force majeure. Verwaltungsgerichtshof i Österrike vill av EU-domstolen få klarhet i om en begränsning av de förhållanden under vilka resenärer kan kräva ersättning för biljettpriset framgår på annat sätt. Generaladvokaten har i sitt framlagda förslag till avgörande hävdat följande: Artikel 30 i förordning (EG) nr 1371/2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer ska tolkas så, att det nationella tillsynsorgan som kontrollerar att förordningen efterlevs inte är behörig att utfärda tvingande föreskrifter avseende det konkreta innehållet i de villkor för ersättning av biljettpriset som ska tillämpas av järnvägsföretag, vars ersättningsvillkor inte uppfyller kraven i artikel 17 i förordningen, när tillsynsorganet enligt nationell rätt endast är behörigt att ogiltigförklara sådana villkor. Artikel 17 i förordningen ska tolkas så, att järnvägsföretag inte kan undandra sig sin skyldighet att utge ersättning av biljettpriset med hänvisning till force majeure. I mål C 92/11 avsåg begäran om förhandsavgörande av Bundesgerichtshof (Tyskland) tolkning av dels direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal, dels direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas. Begäran hade framställts i ett mål mellan RWE Vertrieb AG och en konsumentorganisation angående aktiebolagets användning av påstått oskäliga villkor i konsumentavtal. EU-domstolen slog fast följande i dom : 1) Artikel 1.2 i direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att direktivets bestämmelser är tillämpliga på de allmänna avtalsvillkor som införlivats i avtal som ingås mellan en näringsidkare och en konsument, när dessa villkor motsvarar en bestämmelse i nationell lagstiftning som är tillämplig på en annan avtalskategori och när dessa villkor inte omfattas av den nationella lagstiftningen i fråga. 2) Artiklarna 3 och 5 i direktiv 93/13, jämförda med artikel 3.3 i direktiv 2003/55/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas - - -, ska tolkas så, att vid bedömningen av om ett standardvillkor genom vilket gas leverantören förbehåller sig rätten att ändra priset för leverans av gas är förenligt med de krav på god sed, balans i avtalsförhållandet och klarhet och begriplighet som uppställs i nämnda bestämmelser är bland annat följande av avgörande betydelse, nämligen - frågan om skälen till och riktlinjerna för prisändringen har angetts på ett transparent sätt i avtalet, så att konsumenten har möjlighet att, utifrån klara och begripliga kriterier, förutse eventuella ändringar av priset. Att man inte alls lämnar någon sådan

12 12 information innan avtalet ingås kan i princip inte kompenseras endast genom att konsumenterna under avtalets giltighetstid upplyses om prisändringen med rimligt varsel och om rätten att säga upp avtalet för det fall att de inte godtar ändringen, och - frågan om den uppsägningsrätt som konsumenten tillerkänns faktiskt under de givna omständigheterna kan utövas på ett effektivt sätt Begäran om förhandsavgörande av ungersk domstol i mål C 254/11avsåg tolkning av förordning om lokal gränstrafik vid medlemsstaternas yttre landgränser och om ändring av bestämmelserna i Schengenkonventionen. Begäran hade framställts i ett mål mellan ett departementsdirektorat för polisen och den ukrainske medborgaren Oskar Shomodi som nekats rätt att resa in i Ungern med hänvisning till att han överskridit den längsta tillåtna vistelsetiden i Ungern enligt reglerna för lokal gränstrafik. EU-domstolen slog fast följande i dom : 1) Förordning (EG) nr 1931/2006 om lokal gränstrafik vid medlemsstaternas yttre landgränser och om ändring av bestämmelserna i Schengenkonventionen ska tolkas så, att innehavare av ett tillstånd för lokal gränstrafik utfärdat enligt den särskilda ordning för lokal gränstrafik som införts genom denna förordning dels ska kunna röra sig fritt inom gränsområdet under tre månader om vistelsen inte har avbrutits, dels ska ha rätt till en ny vistelsetid på tre månader varje gång vistelsen avbryts. 2) Artikel 5 i förordningen ska tolkas så, att med avbruten vistelse enligt denna artikel menas passagen av gränsen mellan den angränsande medlemsstaten och det tredjeland i vilket innehavaren av ett tillstånd för lokal gränstrafik är bosatt, enligt villkoren för detta tillstånd, oberoende av hur ofta detta sker, om så flera gånger om dagen. I de förenade målen C 335/11 och C 337/11 avsåg två begäran om förhandsavgörande av dansk domstol tolkning av direktiv rörande likabehandling i arbetslivet. Den ena begäran hade framställts i ett mål mellan HK Danmark, som företrädare för Jette Ring, och Dansk almennyttigt Boligselskab, och den andra i ett mål mellan HK Danmark, som företrädare för Lone Skouboe Werge, och Dansk Arbejdsgiverforening, som företrädare för Pro Display A/S i konkurs. Målen rör frågan om uppsägningarna av Jette Ring och Lone Skouboe Werge varit lagenliga. EU-domstolen slog fast följande i dom : 1) Begreppet funktionsnedsättning enligt direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet omfattar ett sjukdomstillstånd som har orsakats av en sjukdom som av läkare diagnosticerats som behandlingsbar eller obotlig, om sjukdomen medför en begränsning till följd av bland annat fysiska, psykiska eller mentala skador, vilka i samspel med olika hinder kan motverka den berördes fulla och verkliga deltagande i arbetslivet på lika villkor som andra arbetstagare, och denna begränsning kommer att bestå under lång tid. Beskaffenheten av de åtgärder som arbetsgivaren ska vidta är inte avgörande för huruvida en persons hälsotillstånd ska anses omfattas av detta begrepp. 2) Artikel 5 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att minskning av arbetstiden kan utgöra en sådan anpassningsåtgärd som avses i denna bestämmelse. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva om en minskning av arbetstiden såsom anpassningsåtgärd medför en oproportionerlig börda för arbetsgivaren under de omständigheter som föreligger i målen vid den domstolen. 3) Direktiv 2000/78 ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell bestämmelse som innebär att en arbetsgivare har rätt att säga upp en funktionshindrad arbetstagare med en kortare uppsägningstid om arbetstagaren har varit sjukskriven

13 13 med full lön i sammanlagt 120 dagar under de senaste tolv månaderna och sjukskrivningsperioderna är följden av att arbetsgivaren har underlåtit att vidta lämpliga åtgärder i enlighet med skyldigheten att vidta rimliga anpassningsåtgärder enligt artikel 5 i detta direktiv. 4) Direktiv 2000/78 utgör hinder för en nationell bestämmelse som innebär att en arbetsgivare har rätt att säga upp en funktionshindrad arbetstagare med en kortare uppsägningstid om han eller hon har varit sjukskriven med full lön i sammanlagt 120 dagar under de senaste tolv månaderna och sjukskrivningsperioderna orsakats av funktionshindret. Detta gäller emellertid inte om ett berättigat mål eftersträvas med denna bestämmelse och den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva. (Domen har kommenterats på European Law Blog. Se: ) I mål C 443/11 gällde begäran om förhandsavgörande framställd av Rechtbank te Amsterdam tolkning av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen samt av artikel 45 FEUF och förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen. Begäran hade framställts i mål mellan F.P. Jeltes, M.A. Peeters och J.G.J. Arnold, å ena sidan, och Styrelsen för institutionen med ansvar för arbetstagarrelaterade socialförsäkringar ( UWV ) å andra sidan. Målen rör UWV:s avslag på ansökningar om att beviljas eller att behålla förmåner med stöd av lagen om arbetslöshetsersättning. - EU-domstolen preciserade de i målet fyra framställda frågorna på följande sätt: Rechtbank har ställt den första frågan för att få klarhet i om domen i målet 1/85, Miethe, sedan förordning nr 883/2004 trädde i kraft, fortfarande är relevant när det gäller tolkning av artikel 65.2 i förordningen, vilket i så fall innebär att en arbetstagare som har behållit sådana yrkesmässiga och personliga band med den stat där han eller hon hade sin senaste anställning att arbetstagaren där har större chanser att ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden, kan välja att ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i den medlemsstaten för att där erhålla inte bara hjälp till omställning utan även arbetslöshetsersättning. Rechtbank har ställt den andra frågan för att få klarhet i om reglerna om fri rörlighet för arbetstagare, som särskilt återfinns i artikel 45 FEUF, ska tolkas så, att de utgör hinder för att den medlemsstat där personen hade sin senaste anställning, i enlighet med nationell rätt, vägrar att utge arbetslöshetsersättning till en helt arbetslös gränsarbetare som har störst chans att ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden i denna stat, på grund av att arbetstagaren inte är bosatt inom den medlemsstatens territorium. Rechtbanks tredje och fjärde fråga avser sådana situationer som de som M.A. Peeters och J.G.J. Arnold befinner sig i. Då endast en kort tid förflöt mellan de två perioder då dessa personer var arbetslösa ansökte de, med stöd av nationell lag, om att utbetalningarna av den ersättning som de först erhöll skulle återupptas. Deras ansökningar avslogs dock på grund av att förordning nr 883/2004 hade trätt i kraft under tiden. I dom lämnade EUdomstolen följande svar: 1) Till följd av ikraftträdandet av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, - - -, ska bestämmelserna i artikel 65 i förordningen inte tolkas mot bakgrund av domstolens dom i mål 1/85, Miethe. När det rör sig om en helt arbetslös gränsarbetare som har behållit sådana personliga och yrkesmässiga band med den medlemsstat där han eller hon hade sin senaste anställning att arbetstagaren har störst chanser att ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden i den staten ska artikel 65 förstås så, att den ger en sådan arbetstagare möjlighet att, som

14 14 en kompletterande åtgärd, ställa sig till förfogande för arbetsförmedlingen i den staten, inte för att där erhålla arbetslöshetsersättning utan endast för att där erhålla hjälp till omställning. 2) Reglerna om fri rörlighet för arbetstagare, som särskilt återfinns i artikel 45 FEUF, utgör inte hinder för att den medlemsstat där personen hade sin senaste anställning i enlighet med nationell rätt vägrar att bevilja en helt arbetslös gränsarbetare som har störst chans att ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden i denna medlemsstat arbetslöshetsersättning på grund av att arbetstagaren inte är bosatt inom denna medlemsstats territorium, eftersom det följer av bestämmelserna i artikel 65 i förordning nr 883/2004, - - -, att det är lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten som är tillämplig. 3) Bestämmelserna i artikel 87.8 i förordning nr 883/2004, - - -, ska tillämpas på helt arbetslösa gränsarbetare som, med hänsyn till de band som de har behållit i den medlemsstat där de hade sin senaste anställning, uppbär arbetslöshetsersättning från den staten med stöd av den medlemsstatens lagstiftning, i enlighet med artikel 71 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, Begreppet oförändrad situation, i den mening som avses i artikel 87.8 i förordning nr 883/2004, - - -, ska bedömas mot bakgrund av den nationella lagstiftningen på området för social trygghet. Det ankommer på Rechtbank att pröva om arbetstagare såsom M.A. Peeters och J.G.J. Arnold uppfyller de villkor som uppställs i nämnda lagstiftning för att kunna göra anspråk på ett återupptagande av utbetalningarna av den arbetslöshetsersättning som de, i enlighet med artikel 71 i förordning nr 1408/71, - - -, uppburit med stöd av den aktuella lagstiftningen. Begäran om förhandsavgörande av tjeckisk domstol i mål C 401/11 gällde tolkning av förordning om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket ( EUGFJ ) till utveckling av landsbygden samt av de allmänna unionsrättsliga principerna om likabehandling och icke-diskriminering. Begäran hade framställts i ett mål mellan jordbrukaren Blanka Soukupová och jordbruksministeriet rörande ministeriets beslut att avslå hennes ansökan om att få delta i stödordningen för förtida överlåtelse av jordbruksverksamhet. EUdomstolen kom fram till följande i dom : Det är inte förenligt med unionsrätten och de allmänna unionsrättsliga principerna om likabehandling och icke-diskriminering att den normala pensionsåldern i den mening som avses i artikel 11.1 andra strecksatsen i förordning (EG) nr 1257/1999 om stöd från EUGFJ till utveckling av landsbygden och om ändring och upphävande av vissa förordningar, med tillämpning av bestämmelserna i den berörda medlemsstatens nationella pensionslagstiftning om vilken ålder som krävs för att ha rätt till ålderspension, fastställs på olika sätt beroende på om det är en kvinna eller en man som söker stöd för förtidspensionering från jordbruk och, när det gäller kvinnliga sökande, beroende på hur många barn sökanden har fostrat. Begäran om förhandsavgörande av Tribunal Supremo (Spanien) i mål C 212/11 avsåg tolkning av direktiv om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism. Begäran hade framställts i ett mål mellan Jyske Bank Gibraltar Ltd ( Jyske ), som är ett kreditinstitut som är etablerat i Gibraltar och som bedriver verksamhet i Spanien inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, och Administración del Estado. Målet rör det beslut som meddelats av den spanska regeringen om avslag

15 15 på den begäran om omprövning som gjorts av det beslut som meddelats av Consejo de Ministros om att påföra Jyske böter i två fall på sammanlagt euro och att utfärda två offentliga varningar till Jyske till följd av underlåtenhet att lämna upplysningar som begärts av det spanska verkställande organet för åtgärder mot penningtvätt. EU-domstolen uttalade följande i dom : Artikel 22.2 i direktiv 2005/60/EG om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism, utgör inte hinder för en medlemsstats lagstiftning som kräver att kreditinstitut ska lämna de upplysningar som behövs för förebyggande av penningtvätt och finansiering av terrorism direkt till finansunderrättelseenheten i den medlemsstaten när dessa kreditinstitut bedriver verksamhet inom den medlemsstatens territorium inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster. Detta gäller dock under förutsättning att lagstiftningen inte äventyrar den ändamålsenliga verkan av direktivet och av rådets beslut 2000/642/RIF om en samarbetsordning för medlemsstaternas finansunderrättelseenheter avseende utbyte av information. Artikel 56 FEUF utgör inte hinder för en sådan lagstiftning under förutsättning att den motiveras av tvingande skäl av allmänintresse, att den är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet med den uppnås, att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål och att den tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva mot bakgrund av följande överväganden: En sådan lagstiftning är ägnad att förverkliga målet att förebygga penningtvätt och finansiering av terrorism om den gör det möjligt för den berörda medlemsstaten att övervaka och tillfälligt stoppa misstänkta finansiella transaktioner som genomförs av kreditinstitut som tillhandahåller tjänster inom den medlemsstatens territorium samt att i förekommande fall lagföra och straffa de ansvariga. Den skyldighet som lagstiftningen ålägger kreditinstitut som bedriver sin verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster kan utgöra en proportionerlig åtgärd för att uppnå detta mål, om det vid tiden för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen saknades ett effektivt system som säkerställde ett fullständigt samarbete mellan finansunderrättelseenheterna. I september 2009 antog Europaparlamentet och rådet förordning (EG) nr 1007/2009 om handel med sälprodukter ( basförordningen ) som har som syfte att fastställa harmoniserade regler för saluföring av sälprodukter. I januari 2011 väckte Inuit Tapiriit Kanatami, Nattivak Hunters and Trappers Association och ett flertal andra organisationer talan om ogiltigförklaring av basförordningen. Tribunalen avvisade i mål T 18/10 denna talan. (Beslutet har överklagats.) I augusti 2010 antog kommissionen förordning (EU) nr 737/2010 om genomförandebestämmelser för basförordningen. I november 2010 väckte Inuit Tapiriit Kanatami och ett flertal andra organisationer talan om ogiltigförklaring av förordningen (EU) nr 737/2010. Sökandena yrkade i detta nya mål (T-526/10) att tribunalen skulle förklara att ansökan kunde tas upp till sakprövning, ogiltigförklara förordningen (EU) nr 737/2010 samt förklara att basförordningen inte är tillämplig med hänsyn till artikel 277 FEUF. Kommissionen, parlamentet och rådet yrkade att tribunalen skulle ogilla talan. Tribunalen uttalade i dom att målet med basförordningen är att förbättra villkoren för den inre marknadens funktion och att denna förordning således kunde antas med stöd av artikel 95 EG. Tribunalen framhöll vidare att basförordningen inte inverkar på vare sig unionsregler eller nationella regler som reglerar säljakt, och att förordningen tillåter saluföring av sälprodukter som härrör från den traditionella jakt

16 16 som inuitsamhällena och andra ursprungsbefolkningar bedriver och som bidrar till deras självhushållning. Tribunalen ogillade sökandenas talan. ( Av processuellt intresse i detta mål är tribunalens uttalande i frågan om Upptagande till sakprövning. Rådet hade nämligen gjort gällande att majoriteten av sökandena inte uppfyller villkoren i artikel 263 FEUF för att talan ska kunna upptas till sakprövning, eftersom de inte alla är direkt berörda av den angripna förordningen. Kommissionen hade anfört liknande synpunkter. I domen erinrar tribunalen emellertid om att unionsdomstolarna får bedöma om en god rättskipning, mot bakgrund av omständigheterna i målet, motiverar att talan ogillas i sak, utan att först pröva om talan kan tas upp till sakprövning. Under de omständigheter som råder i detta fall och av processekonomiska hänsyn, finner tribunalen att det finns anledning att direkt pröva sökandenas yrkande om ogiltigförklaring, utan att först pröva vare sig huruvida talan som helhet kan tas upp till sakprövning, huruvida vissa argument kan prövas, eller sökandenas invändning om rättsstridighet, eftersom talan i vart fall, och av de skäl som anges nedan, saknar grund. (Domen har kommenterats i European Law Blog, se: ) NYA MÅL Östersunds tingsrätt, mark- och miljödomstolen, har begärt förhandsavgörande i ett mål där E.On Vattenkraft Sverige AB är part. Målnummer i EU-domstolen är C-251/13. Det finns ingen ytterligare information om målet för närvarande. Kommissionen har den 30 april 2013 väckt talan om fördragsbrott mot Sverige. Målnummer är C-243/13. Det framgår ännu inte närmare vad målet rör. DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN Dom kommer den 30 maj 2013 att meddelas i mål C-270/11, kommissionen mot Sverige. Målet rör en talan om fördragsbrott och om vite för att inte uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel FEUF eftersom Sverige inte vidtagit de nödvändiga åtgärderna för att följa domstolens dom i mål C-185/09, där det fastslogs att Sverige har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/24/EG av den 15 mars 2006 om lagring av uppgifter som genererats eller behandlats i samband med tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät och om ändring av direktiv 2002/58/EG (det s.k. datalagringsdirektivet), genom att inte inom den föreskrivna fristen anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. ÖVRIGT Enligt pressmeddelande nr 45/13 från EU-domstolen använder domstolens pressoch informationsavdelning från och med den 15 april 2013 Twitter för att informera allmänheten om domstolens verksamhet. Det kommer att skickas ut mellan en och tre tweets per vecka som handlar om domstolsavgöranden eller andra händelser vid domstolen. Från och med samma dag finns också en ny sida (mobilapplikation) tillgänglig för att ta del av pressmeddelanden i ett format som är anpassat för mobila enheter. Se närmare härom:

17 17 EU-domstolen höll en konferens för att högtidlighålla femtioårsminnet av domen i målet Van Gend en Loos. Se härom: och publicerades Ds 2013:18 Genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden. Se härom: publicerades SOU 2013:21 Internationell straffverkställighet. Se härom: togs andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II) i drift med syfte att öka säkerheten och underlätta den fria rörligheten inom Schengenområdet. Se härom: MEMO/13/ tog EU:s nya myndighet för storskaliga IT-system, eu-lisa, över ansvaret för Schengens SIS II. Myndighetens huvudkontor finns i Tallinn, Estland. Eu-LISA är också ansvarig för informationssystemet EURODAC, som innehåller fingeravtryck på alla personer över 14 år som sökt asyl i ett EU-land, samt VIS, EU:s databas över viseringar för medborgare utanför EU som reser till Schengenområdet. Läs mer här publicerades Ds 2013:21 Lagvalsregler på obligationsrättens område - Rom I- och Rom II-förordningarna. Se härom: bordlades prop. 2012/13:141 Förbättrade möjligheter till licensiering av upphovsrätt. Se härom: fattade regeringen beslut om två propositioner i arbetet med att genomföra blåkortsdirektivet (prop. 2012/13:148) och sanktionsdirektivet (prop. 2012/13:125). Blåkortsdirektivet är EU:s direktiv om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning. Sanktionsdirektivet är EU:s direktiv om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt. Se härom: bordlades prop. 2012/13:151 Överflyttning av vissa utlänningsärenden till den ordinarie migrationsprocessen m.m.. Se härom: beslöts lagrådsremiss om Erkännande och verkställighet av utevarodomar inom Europeiska unionen. Se härom: presenterade EU-kommissionen 12 nya åtgärder för att öka medborgarnas rättigheter, bland dessa förbättringar av reglerna för lösning av gränsöverskridande tvister om små belopp vid köp online eller i ett annat EU-land. Se härom: MEMO/13/409