Till minnet av Gunnel Öberg

Transkript

1

2 Till minnet av Gunnel Öberg 1

3 T A C K! Till Kerstin som stått mig nära under arbetet. Liksom Kajsa och Johan. Han tog initiativ till publicering och har gett mig värdefulla synpunkter. Jag känner stor tacksamhet mot de många sageskvinnor och sagesmän, som bidragit till att göra boken till en mångstämmig berättelse om trakten. De är förtecknade i slutet. Har någon blivit bortglömd, ber jag om överseende. Ett särskilt tack till Ingvar Olsson, Spånslätt, Svenneby, vän och sagesman sedan många år. Ett tack för uppmuntran och synpunkter riktar jag också till Erik Andersson, Olle Andersson, Lars Boberg, Gunnar Bäck, Gunnar D. Hansson, Borghild Håkansson, Britt Wall och Karl-Axel Wikström. Monica Ågren har haft vänlighet och tålamod att läsa korrektur. Personalen vid Dialekt-, Ortnamns- och Folkminnesarkivet i Göteborg har generöst visat mig tillrätta i sitt arkiv, liksom man gjort vid Landsarkivet i Göteborg och Lantmäteriet sammastädes. Personalen vid Guldhedens bibliotek, Göteborg, vid Bohusläns museums bibliotek, Uddevalla, och Gerlesborgsskolan har generöst varit mig behjälplig vid litteratursökning och vid framtagning av material. Jag tackar också personal vid Universitetsbiblioteket i Göteborg och dit hörande Kurs- och tidningsbibliotek. Särskilt tack till Anders Larsson, Handskriftsavdelningen. Wilhelm och Martina Lundgrens Understödsfond har lämnat bidrag till bokens tryckning. För ekonomiskt stöd tackar jag även Bottna hembygds- och fornminnesförening, Gerlesborgs konst- och kulturförening och Svenneby hembygdsförening. 2

4 Gerlesborg Gerlesborg Bottna Svenneby Närbilder och utblickar Text Gustav Öberg Teckningar Claes Jurander BOTTNAFJORD FÖRLAG 3

5 Text Gustav Öberg Teckningar Claes Jurander Omslagsbilder Claes Jurander Redigering Christer Wigerfelt och Johan Öberg Tryckt hos Mediaprint, Uddevalla 2003 ISBN BOTTNAFJORD FÖRLAG Gustav Öberg, Skjutbanegatan 8, Göteborg 4

6 Inledningsord 7 I Ett kustdrama 11 II Köpmanshuset vid Bottnafjorden 23 III Vad barnen såg, lekte och lärde 35 IV Sill, havre och en poet 47 V Närbilder 61 VI En konstskola i karriären Om platsens konst och konstens mening 73 VII Vid Fliseberget 97 VIII På Valön i havsbandet tycktes de mig leva sägenartat 111 X XI Mamma, vad är stenhuggare för slags djur? 131 Midsommar och krigstid Gemenskap med spår av forntida kult 147 XII Svenneby gamla kyrka Stödjepunkt vid en farled 159 XIII Ve dig, som hjälper satan och hans anhang XIV Vidskepelse och skuld, påsk och uppståndelse 183 Litteratur 190 Citerade och omnämnda personer 192 Sageskvinnor och sagesmän 194 IX Om bygd Idag lever ordet ett farligt liv 121 5

7 Inledningsord 7

8 Varför skriver jag om Gerlesborg? Rotlöshet och ett so cialt flackande utgör bakgrund och har skapat både behov och för må ga att pröva fas the ten i det som ligger inom synhåll, sam ti digt som det hållit mig svä van de och irrande. Träd finns, liksom drömmen om träd. Ursprungligen stockholmare och fäst vid Mälardalsidyller upplevde jag till en början norra Bo hus kus ten som för skräck lig, rentav motbjudande med sina steniga badplatser och sitt råa badvatten, som inte var mjukt ren gö ran de utan endast bitskt salt. Min bakgrund gjorde mig också till en främling i kus tens kärva levnads- och arbetsmiljöer. Under de femtio år som gått sedan jag kom till Ger les borg först som som mar bo en de har ovanstående upp le vel ser föränd rats och ersatts av vad som står i denna skrift. Mina beskrivningar är fixerade till delar av ett par kustsock nar, Bottna och Svenneby, i norra Bohuslän och sedda från det slutande 1900-talets utsikt. De rym mer vad jag känt anledning att fråga och läsa om. 8 Sageskvinnorna och -männen har varit många, liksom väg vi - sar na till källor. Utan deras generösa hjälp skulle denna bok inte finnas. Mina intressen: ordkonst, historia och lust att undervisa har varit en för ut sätt ning för mina anteckningar. Därmed menar jag inte endast, att jag i mitt yrkesliv som lärare i svenska och historia haft viss grund för att förstå bygden, avläsa den och att formulera vad jag upplevt och hört berättas. Jag syftar också på lärarkårens dåtida långa som mar fe ri er. Jag tyckte mig rent av leva ett dubbelliv. Att samtidigt bo och ar be ta i staden och växa in i bygden skapade en be svä ran de men på sikt fruktbar förening av distans och in le vel se. Pådrivande har varit livet i en liten familj med sommaradress Gerlesborg min frus föräldrar, som levde i knappa omständigheter och samtidigt med viss ut trycks full het rörde sig bland minnen och drömmar om en trygg borgerlig till va ro. För henne som barn och föräldrarna innebar somrarna vid Bottnafjorden nå got eget och därmed en tids glömska av hotan de utstötning och av gängse fö re ställ ning ar om anseende och framgång. Den lilla familjen undvek andra sommarboende, inte en dast för att de fruk ta de att man skulle genomskåda den yta bakom vilken de dolde både brist på tillgångar och sin ängslan för avslöjande. De var också ömtåliga om sig själva och be höv de i ro ständigt kunna bekräfta sin särart ifråga om iakt ta gel ser och upp le vel ser. De tydde sig om somrarna till ortsbor. Sedan levde och dröj de de om vint rar na kvar i en av dem själva skapad som mar värld. Detta gav dem en smula social styrka, så att de tillbaka i stadens sammanhang med stolthet kunde uttrycka vad de upptäckt och upplevt som något eget och unikt, som något tryggt beständigt

9 och som heligt avsides. De tog inte bara emot. Som skyddssökande kände de själva behov av att skyd da och värna människor som var ut sat ta. För sådana som de kände inte ifrå ga sat te deras sociala status blev de filantroper. Pengar hade de inte att ge bort, men råd och tröst och nybakat bröd och sock er ka ka. Tillsammans med glansen av små glas och deras innehåll på enkla och vack ert dukade lör dags kaf fe bord. Ef ter som de inte hade råd att roa sig och umgås i tävlan med andra, blev de intima med trakten. De promenerade och de 9

10 rodde i lånade, läckande ekor. De kom i sam språk med traktens innevånare på den tidens vägar, strän der och stugbackar och min svärfar, en Bott na stran dens av si des po et, skaldade: Under hög och bister klippstrands fina töckendraperier fjorden går i grått och silver Efter lycklig överfart i vår gamla eka, band vi den vid ranglig brygga. Liksom konstnärerna införlivade trakten med sig genom att avbilda den i skil da tekniker och stilar, så gick, cyk la de, rod de, samtalade, såg och läste vi oss till den. Och tidigt prövade vi på att gestalta dess förflutna. 10 Hemgång mellan bergen över liten stilla äng med doft av stackat hö O, ser du där i klyftan ju rosen svävar... Gunnar Hammargren För mig sammanfattade Gerlesborg, till en början omed ve tet, möjligheter i en både borgerlig och artistisk karriär. Jag tror, att jag därvidlag också talar för min nu avlidna hustrus räkning. Här låg i ett mäktigt landskap en stor och av tiden naggad gård, Köp mans hu set i skärgården med en herr skap lig och diffus litterär tradition och här fanns en konstskola i karriären. Detta var på 1950-talet. Att omfatta och leva inom dessa sfärer var lockande.

11 I Ett kustdrama 11

12 Den 30 juli 1953 hade jag och några kamrater nått fram till genrepet på Gunnel Öbergs, min frus, dramatisering av Emilie Flygare-Carléns roman Ett köpmanshus i skärgården, annonserad och affischerad som 12 ETT KUSTDRAMA i 4 akter under medverkan av ortsbefolkningen Ortsbefolkningen var tryckt med affischens minsta bokstä ver. Det väckte inget uppseende. Det var då kränkande nog självklart att klumpa ihop landsbygdsbor på orter, som låg avsides, utanför tidens och storstädernas dynamik. Vi an dra, storstadsbor, initiativtagare och arrangörer, ståtade med namnen i stora bokstäver. Genrepet ägde rum på Gerlesborgs gård, i det inre före detta spannmålsmagasinets översta våning. Scenen låg vägg i vägg med konstnären Gösta Asps sommarbostad och ateljé. Denne lyriske expressionist hade i ett svagt ögonblick som han vil le glöm ma över ta lats att låna ut sin arbetsplats till oss som re kvi si taut rym me och scenentré. Ut ur hans rum tågade två unga män, klädda som 1800-tals fis ka re. De bar på randigt ta pet se ra de kulisser. De rörde sig för sik tigt. Golvplankorna var nylagda och trots be ar bet ning doftade de ännu gödsel. Vi hade fått dem av gård sä ga ren, som nyligen hade bytt golv i lagårn. Det knarrade, medan de ovant hasade fram till tonerna från tre ännu inte riktigt samspelta spelmän från trakten: Vart jag kommer, vart jag far till Bohuslän jag traktar Enligt regianvisningarna skulle scenbytena ske under rytmisk gång till Otto Ulrik Marins Försök till folkvisa från Det var pjäsens musikaliska ledmotiv. När kulisserna kommit på plats och vi ängsligt konstaterat, att de stod för sig själva, uppstod en paus. Vem skulle göra entré i strålkastarljuset som strömmade ur hinkar med utslagna bottnar och över vilka spindelväven darra de och gnistrade? Ingen mindre än den kände Bohusförfattaren Willy Walfridsson, bördig från grannsocknen Bärfendal och därför nästan en bygdens egen son. Tillsammans med överläraren i Rabbalshede, som spelade rol len av Patron Moss, köpmanshusets förre ägare, hade han under eftermiddagen druckit en avsevärd mängd konjak. Båda var debutanter och behövde lätta på spänningen. I deras sam spel på scenen ingick också att då och då tömma ett glas. Sam va ron kunde alltså ses som deras eget intensivgenrep. Krökt, trött och stödd på käpp stod Willy Walfridsson, kommi nis ter i Svenneby, slutligen på scen. Vi iakttog honom ur scenbakgrundens mörker. Han bländades av ljuset och tycktes trevande och sökande inse, att han inte endast skulle spela alkoholiserad kom mi nis ter

13 och fader till den unge jaktlöjtnant som älskade patronens dotter. Willy Walfridsson var också annonserad som kustdramats för spel, dess inramning och attraktion. Skulle han förmå säga de intresseväckande inledande orden om sin föregångare, Emilie Flygare-Carlén? Vår oro var stor. Men orden kom och de föll långsamt och samlade. Han hade läst på. För nästan hundrafemti år sedan seglade Strömstadsflickan Emilie med sin far, köpmannen Rutger Smith, över den grundrika Soten in i Bottnafjorden. Båten var en jakt, benämd Kulten, bemannad med två man och troligen lastad med spannmål. Vinden avtog och det mörknade... Han tystnade. Han höll upp handen för ögonen för att inte blän das. Det skall fan stå här och berätta något för er. Han hade fått syn på Arne Isacsson, målarskolans rektor. Med ekande steg tågade han vredgad ut till oss. Detta var inte bara fylleri och dåligt ölsinne. Hans utbrott avslöjade en realitet, som vi andra också kände av. Vi rörde oss inte på en nivå, som konstnärskretsen önskade. Nu gällde att i ögonblicket rädda genrepet och dessutom de kommande vitt och brett annonserade och omskrivna fö re ställ ning ar na. 13

14 14 Genom den smala dörren till scen skulle stolar, tavlor och ett pelarbord in för att ge spelet en accent av tidigt 1800-tal. Gå ännu saktare, sa vi till scenbytarna. De såg tvivlande på oss. De visste att det var omöjligt. På nytt hasade de sig fram till tonerna av Vart jag kom mer, vart jag far och spelmännen gned kustdramats led mo tiv, om och om igen. Vår nervositet steg och vi kände, hur vilsen orts be folk - ning en kände sig. Deras lokale idol, den kände för fat ta ren, hade inte hållit för påfrestningen i sin första entré. Hur skulle det gå för dem själva? Inför dryckesbroderns utbrott på scen hade överläraren nyktrat till. Han tog av sig hatten, knäppte upp frackrocken och blev under sminket strax åter sitt verkliga jag, överläraren Rudolf Lindahl. Det skall sägas, att rollavståndet mellan den dominante patron Moss och överläraren inte var sär skilt stort. Han ställde sig framför oss och talade om vikten av ansvar för helheten, av att hålla samman och att behärska sig, det sis ta särskilt riktat till författaren. Vänd till oss alla sa han, att det nu gällde att göra sitt bästa. Alla lydde, liksom de skolbarn vi en gång varit. Så ställdes pelarbordet på plats intill väggens randiga tapet. Den pryddes med en av familjen Gerle utlånad tavla i guld ram, som framställde köpmanshuset med trädgård.

15 Scenbildens idyll och hettan i det nygifta unga köp mans pa rets första gräl fick oss alla att en stund glömma det kaos som hotat. Publiken satt kvar, även målarskolans rektor, vars anblick det var som fått Willy Walfridsson att tappa fattningen. Av publiken tycktes han förlåten: Vad kunde man begära av en nervös debutant, som kanske tagit sig ett par snapsar och som dessutom irriterats av det starka ljuset? Det var två rätt dämpade herrar, komministern och patron, som under pjäsens gång då och då träffades och drack vatten i mörkt färgade glas och även om de enligt manuskriptet inte kunde komma överens om att låta sina barn gifta sig med varann, så spelade de konflikten stramt, nästan övertygande, för att avsluta med värdighet och med nya lyftade nu ljusa glas konjaken var utbytt mot champagne hålla bröllop under avsjungande av kustdramats ledmotiv, Bohusläns bonde. Applåder. Det hade varit ett utmärkt genrep. Mycket hade i sann genrepstradition hotat gå snett, men åtmins to ne på ytan rätat upp sig. Vi var förberedda på premiär. Men inom Willy Walfridsson vred sig dystra tankar. Vi hade inte ens känt hans namn, när vi kom till Ger les borg tidigt på våren 1953 för att förbereda vår uppsättning av Köp mans hu set. Han var sommarboende hos en granne och skrev på en histo risk romanserie från norra Bohuskusten. Egentligen var han inlandsbo från Bärfendal. Han vistades sällan ute. Han syntes Vart jag kommer, vart jag far till Bohuslän jag traktar. Där i en stuga bor min far och mor hans ålder aktar. På höga fjäll står skogen grön och däromkring går salta sjön, ditåt, ditåt jag traktar. 15

16 aldrig på badplats eller i båt. Det var för inlevelsens skull, för att det i romanerna skulle synas havshorisonter och kännas frisk vind, som han hyrt in sig vid Bottnafjorden. Men sina upplevelser av havet fick han nog mest genom köksfönstret mot fjorden, där han riggat upp ett arbetsbord. Och av litteratur, främst Axel Emanuel Holmbergs klas sis ka Bohusläns historia och beskrifvning. De slitna tre delarna såg jag för första gången hos honom, uppslagna mellan ma nus kript si dor och skrivmaskin, askkopp och kaffekoppar. Han ville förnya sig. Bakom sig hade han flera väl mot tag na skildringar av 1930-talets proletärer. Som arbetslös va ga bond hade han ibland svältande dragit sig fram både på lands byg den och i Stockholm och Göteborg. Som fattig, ung och misskänd i hemsocknen hade hans enda karriärmöjlighet varit att ta värvning. Han blev stamanställd musiker vid Bohusläns re ge men te i Uddevalla, men förnedrad och besviken straffade han ut sig och började ett vandringsliv. Han levde ur hand i mun, samtidigt som han började skriva, för att finna sig själv och en mening med livet. Intet av detta visste jag eller förstod jag innebörden av, när jag första gången knackade på hans dörr i grannhuset för att fråga, om han ville vara med i vår uppsättning av Köp mans hu set. Han betraktade mig länge och forskande och jag kände, hur fastväxt studentmössan satt på mitt huvud. På 1950-talet var studentmössan ett klassmärke. På landsbygden ett herr skaps - 16 teck en. Jag fyllde den väl. Även om jag sällan bar den i som mar - so len, så gav den mig känslan av att vara överhet, men sit tan de mitt framför en livs levande proletärförfattare kände jag mig både osäker och en smula skamsen. Efter några dagars betänketid tackade han ja. Jag funderade aldrig över varför han gjorde det. Men hans utbrott på genrepet drev mig längre fram att börja reflektera över konstnärskap och makt och över i vilka olika skikt konstnä rer levde, hur åtskilda de kunde vara. Varför var det så? Jag tror, att Willy Walfridsson såg Arne Isacsson, initiativtagaren till konstskolan, som en rival. Som en ung konstnär som annekterat trakten, hans egen hemtrakt, för att finansiera sin och sina konstnärsvänners storstadskarriärer med hjälp av välbär ga de sommarkursamatörer. Detta var inte Arne Isacssons revir, utan hans. Kanske tänkte han också, att denne gått i lag med oss, för att med skolan införliva den litterära tradition som var för knip pad med platsen, Emilie Flygare-Carléns roman. Detta skulle ge skolan ytterligare finkulturell prestige. Hade han gjort sig löjlig och förödmjukat sig? Arne Isacsson och hans konstnärsvänner stod på 1950-talet unga och optimistiska på tröskeln till en ny tid, efterkrigstiden och dess konst, som i Willy Walfridssons ögon var både samhällsfrånvänd och ofta svårförståeligt abstraherande.

17 Själv dröjde han kvar och skrev i en naturalistisk, upp ro risk trettitalstradition. Hans utmärkta berättelser i Luffarliv från 1933 kan tjäna som exempel. Vad tänkte Willy Walfridsson om oss? Att vi var studenter, som lekte teater en sommar? Vi satte upp ett borgerligt färgat lustspel och gav honom en roll, som han kände sig fånig i. Varför tackade han inte nej till medverkan? Nog var han medveten om, att han deltog i en rätt aningslös spegling av ett förflutet herrskapssamhälle, samtidigt som han om dagarna skrev om det ur ett underklassperspektiv. Var han helt enkelt cynisk? Kanske var det givande för en författare med hans bak grund, att både se på och ställa upp i ett herr skaps bygde spel, förlagt till hans egna hemtrakter. Förutom att skildra en egen möjlig dubbelroll, gavs ju under spelets gång många motiv att fånga upp: Ortsbefolkningen i kontrast till oss studenter. Deras lokalt präg la de och sparsamma språk i kontrast till vårt rikssvenskt fär ga de, lite akademiskt och med känslosvall. Våra försök att framkalla ett kroppsligt scenspråk hos de till sträng behärskning uppfostrade lokala aktörerna. Sommarkvällarnas replikövningar med slåttertrötta bön der och slutkörda butiksägare. Mysteriet med den försvunna föreställningskassan. Pjäsens fästmö, en av bygdens unga lärarinnor, som iklädd 17

18 varmt svart svårt törstade under föreställningarnas strålkastarhetta, eftersom hon privat var i femte månaden. Hennes fäst man i pjäsen, ett kirurgämne, badgäst vid fjorden, vars skarpa blick gjorde honom utmärkt i rollen som tullöjtnant, men nå got reserverad som älskare. Ju närmare premiären, desto mer bakomryggensnack, desto mer avslöjad mänsklig svaghet, alltfler konflikter och därmed tacksamt romanstoff att nedteckna mot en fond av Bott na fjord ens berg i sommarsol. Förgäves har jag sökt spår av allt detta i Willy Walfridssons författarskap efter Willy jagades hårt av sin barndoms förnedring, av sitt be hov av upprättelse. Av sina föräldrar lär han ha lämnats till ett äldre par i det närbelägna Bärfendal. Kanske kan man kalla hans ursprung för hittebarnets. Med de historiska romanerna Eviga hav, Vägen mot gryning en och Tysta vandra stjär nor na som till största delen skrevs i Gerlesborg under som rar na , menar jag, att han försök te visa också sin hembygds människor vad han dög till. Under de somrar han bodde i Gerlesborg talade han ofta om att bygga hus och bosätta sig i trakten. Det föreföll mig, som om han rentav ville göra en karriär, påminnande om Bohus skal den Fredrik Nycanders och liksom denne in kar ne ra det förflutna Bohuslän, men till skillnad från den tungt fornnordiskt inspirerade och oftast oläslige barden Nycander, ville han vara folkligt läslig. 1 Sommaren 1954 arbetade han med att ställa 18 samman bohuslänska folksagor till boken Från vresig kust fullföljde han sin lokalpatriotiska linje genom forntidsspe let Kung Rane på Raneborg och drottningen på Hud. Spel plat sen var stilenligt förlagd till det forngravsrika Stenehed i Hällevadsholm. Medspelaren från Köpmanshuset, över lä - ra ren Rudolf Lindahl, regisserade. Från Stockholm, där Willy ofta bodde på vintrarna, medföljde Tor Bergner senare en le gen da risk vissångare med artistnamnet Broder Tor. Från uppsättningen av Köpmanshuset kom några ur vår ortsbefolkning, nu individuellt upprättad med namns nämnande i ett snyggt programhäftes tryck och med flera bi fo ga de foton. När författaren i sitt önskemål att åt sin hembygd skapa ett friluftsspel att uppföras varje eller vartannat år, fördjupade sig i bygdernas sagoskatter, gjorde han den vemodiga iaktta gel sen, att bohusläningen i det närmaste förlorat kontakten med den muntliga berättartraditionen och svunnen tid. Med detta i tankarna syntes det oss författare, arrangörer och med ver kan de så mycket angelägnare att åt eftervärlden bevara kän ne do men om denna speciella Svarteborgsaga. Willy Walfridsson i programförordet Jag såg aldrig spelet om Kung Rane. Efteråt känns det som ett svek mot honom och mot bygdespelets idé. I mig fanns en nedlåtenhet inför den litteratur jag ansåg han re pre sen te ra de. För mig var Willy Walfridsson inträngd i facket lands bygds be rät ta re.

19 Stenehedspelet pågick i två år, somrarna 1955 och Jag såg endast resterna något år efteråt. Bakom den för eve ne - mang et särskilt byggda utomhusscenen fanns omklädnings- och rekvisitarum. Hornprydda hjälmar, strålkastare, sladdar, svärd och sköldar låg kastade huller om buller. Det var som efter ett hastigt uppbrott. Spelplatsen hade övergivits, utan att någon känt ansvar för den. Enligt uppgift hade det skurit sig mellan några av spelens ekonomiska garanter och Willy. Han hade från deras sida känt översitteri och uppfattat nedsättande tongångar. För sådant fanns djupa ekovalv i honom sedan barnsben. Han tålde det inte och han drog in Föreningen Hällevadsholmsbygdens rät - tig het er till skådespelet. Han stod sedan inför en vändpunkt. Tankarna på hemkomst och bosättning ebbade ut, men barndomen och hembygden förblev rika källor och viktiga motiv i hans böcker. Efter vad jag hört, flyttade han ofta, skrivande och hållande föredrag i olika landsändar och städer. Ibland försörjde han sig som journalist. Mitt sista minne av Willy Walfridsson är från 1963, det år han gett ut den självbiografiska romanen Testamentet, vari han mot en fint tecknad Stockholmsbakgrund, berättar om en pro le tär - för fat ta res genombrott i början av 1930-talet. Jag hade då inte läst den, men visste att han fått fina recensioner och dessutom ett stort stipendium. Klockan var sju en solig vårmorgon, när vi stötte på varann utanför Jacobs kyrka vid Kungsträdgården i Stockholm. Jag hade nyss kommit med nattåget från Göteborg. Han såg sliten ut. Utvakad och orakad. Hans lite slängiga rörelser var sig lika. Och portföljen. Tunn i brun lä der i mi ta tion med enkelknäppe. Kanske innehöll den också nu en ny skri ven novell att nasa. Så hette det i Kla ra kvar te ren, då för fat tar na på och 40-talen gick runt till redaktionerna för att sälja. Willy hade tillhört Klarabohemen och han var efter vad som berättats mig den författare, som på sin tid skrev Sve ri ges flesta veckotidningsnoveller. Min portfölj var dubbelknäppt och gyllenbrun i läder, stinn av svenskämnets undervisningsmetodik. Han luktade svagt brännvin. Vi tog varann i hand, vi hade inget otalt med varann. Han blev glad, när jag lyckönskade honom till stipendiet. Därefter skildes vi. Jag skulle vidare till en konferens om svenskäm nets ställning i den då nya grundskolan. Så avlägsen den var hans författarskap, tänker jag nu. På konferensen talade vi om arbetarklassen, som många av oss saknade kontakt med, liksom med den strid för jämlikhet och bildning, som är en nerv i Willy Walfridssons och de öv ri ga så kallade arbetarförfattarnas böcker. Under konferensen talade vi utifrån nuet. Det blev nuet som premierades. Elevernas förmåga att nytt ja språket i det dagliga livet och i olika samhällsfunktioner och 19

20 att läsa litteratur om sig själva och sin egen utveckling och som hjälp att ta ställning i dagens frågor. Undervisningen i svenska fick i den nya grundskolan en allmänt socialpedagogisk inriktning. Jag och andra karriärsugna lärare befriade oss gärna från det förflutnas band, från ett ämnes inne håll, som vi fann alltför präglat och stelnat i min nen och historia. Här skulle röjas och vädras! Ut i dunklet med den borgerliga bildningens historia följde också arbetarklassens historia. Så ter det sig för mig nu, femti år senare. Willy Walfridsson föddes i Bärfendal 1904 och gick bort EFTERSKRIFT Utan tillgång till de historiska byggnaderna, magasinen, stäm ning en i miljön och fri passage på gården hade pjäsen aldrig kunnat uppföras. Ägaren, Anders Hansson, månade på allt sätt om oss, så att vi skulle kunna genomföra spelet. Detta skriver jag för att bevara minnet av en idyll. I början av 1950-talet rådde harmoni mellan ägarfamiljen och må lar sko lan, som Gerlesborgsskolan då kallades. Gården hade ännu inte drabbats av den tragedi, som stormen 1969 innebar. Den stora ekonomibyggnaden störtade då samman och brag te An ders Hansson om livet. Arne Isacssons medverkan var väsentlig för vår teateridés ge nom - 20

21 för an de. Han hjälpte generöst till, inte minst genom sina goda kontakter på orten. Samtidigt hade han viss ambivalens till vårt initiativ. Vi skilde oss åt i fråga om målsättning. Vi ville betona bygdespelet, den folkliga och lokala an knyt ning en. Han hade önskat teater av mer professionellt snitt och som bättre hade svarat mot hans tidigt väckta idé och ambition om Gerlesborg som mötesplats för olika konstarter. De flesta medverkande kom från bygden. De blev under re pe ti - tio ner och föreställningar dubbelarbetande. Flera av dem jord bru - ka re, som efter dagar av slåtterarbete och skörd, bur na av entusiasm per cykel eller motorcykel tog vägen till Ger les borg och sena kvällar. Bakom uppsättningen av Köpmanshuset stod jag och min fru Gunnel, i programmet benämnda Idé och Manus. Regissör var min studiekamrat från Göteborgs dåvarande Högskola, Carl-Edvard Nattsén. Han stabiliserade vår te a ter idé och lyfte med sitt samordnande öga föreställningen till något verkligt roande. Han var då aktiv inom Studentteatern och blev senare dramaturg vid Göteborgs stadsteater, Dra ma ten och fram till sin bortgång vid Stockholms stadsteater. För dekoren svarade min skolkamrat från Stockholm, Willem De Geer, då elev vid Konstakademin. För sång- och mu sik ur val stod göteborgaren Östen Holm. Han blev senare pi a no pe da gog. Folkskollärarinnan Birgitta Hansson i Bräcke var vår ar tist för - 21

22 med la re i bygden. Hennes familj bodde intill res ter na av biskop Johan Wingårds fädernehem. 2 Där hu se ra de jag, regissören och inspicienten. Utanför betade en häst. Han väck te oss genom att se in i sovsalen och pocka på mor gon bröd. Vårt eget fick vi ofta inne hos Birgitta. Köpmanshuset blev en stor succé. Trots publikframgången det gamla magasinet gungade bok stav li gen under pub lik tryck et upprepades föreställningarna ald rig under föl jan de år. Ändå hade trakten sjudit av en ga ge mang. En mängd omständigheter bidrog till att den avsedda tra di tio nen kom av sig. Värst var brandfaran. Det hade kostat myck et pengar att undanröja den och få fortsätta spelet i det gamla magasinet. Men trots alla tänkbara praktiska svårigheter till dem hör de, hur de som offrat tid och pengar skulle kunna gott gö ras för att delta i fortsättningen saknade både jag och min fru som initiativtagare den vilja och kraft att utveckla alla de slags inte minst den ekonomiska professionalism som en upprepning hade inneburit. Vi var ännu i tjugoårsåldern och föredrog att vända ögonen åt annat håll och att hävda oss på annat sätt. Men teatersommaren förblev inom oss. Vårt intresse för traktens historia fördjupades. Vi började läsa Emilie Flygare-Carlén med större uppmärksamhet och att också fundera över verkligheten bakom hennes roman om Köpmanshuset. 1 2 NOTER Nycander, Fredrik, , författare bl.a. till Ranrikes runor I-III. Bohuslänska berättelser från urtid till nutid. Stockholm Nycander uppträdde och skrev i ett fornnordiskt teatraliskt manér och en stor del av hans författargärnings innehåll och form kan belysas med de ord med vilka han prytt portalen till Havsbadet i Lysekil med den s.k. Trampen: INGÅNG Vandrare, hafvet dig hälsar Klippornas rike dig kallar. UTGÅNG Helbrägda hemåt du vänder sälta och sol du välsignar. Wingård, Johan, , biskop i Göteborgs stift, bördig från Bräcke i Bottna socken, till vars kyrka han donerat altartavlan. Det har i bygden länge berättats, att han som barn brukade stiga upp på en stor sten, den s.k. bispsstenen, och hålla tal till fåren som han vaktade. Samtiden beundrade honom främst som vältalare. Före sin död lät han dock, enligt Svensk uppslagsbok, förstöra de tal han hållit. Hans självbiografi är publicerad i Kyrkohistorisk årsskrift

23 II Köpmanshuset vid Bottnafjorden EMILIE FLYGARE CARLÉN 23

24 Vid tiden för Emilie Flygare-Carléns roman Ett köpmanshus i skärgården 1 låg vid Bottnafjorden ett blomstrande handelshus, grundat av familjen Gerle, en släkt vars verksamhet dominerade trakten från omkring 1830 i nära hundra år. Enligt den gerleska familjetraditionen skulle Emilie Fly ga re- Carlén vid flera till fäl len ha varit på besök. Enligt tra di tio nen skulle hon också då ha skrivit sin roman om köp mans hu set, stående lutad över en skriv pul pet, en sådan som fö re gick vår tids skriv- och da tor bord. Pulpeten förevisas nu i Bottna hembygdsmuseum, men kunde beskådas i kammaren innanför lanthandeln, dvs. den sista resten av köpmanshuset, som slog igen Den låg i yttre magasinet, byggt 1883, intill vägen som förenade gården med det intilliggande Saltebro och med den tidigare hä rads vä gen mellan Bärfendal, Bottna och Svenneby och därmed i norr med den dåtida stora världen, Fjällbacka och Strömstad och i söder med Uddevalla och Göteborg. Vore historien om pulpeten sann, hade författarinnan under höstbesök på ett stenkasts avstånd kunnat avlyssna Sotens attack er mot Hunnepallen, Bottna sockens yttersta udde, samti digt som hon gav dem gestalt. Kanske var detta den inlevelsefulle traditionsskaparens tanke. En kontorspulpet rymde visserligen stoff för romaner, men knappast utrymme för den som ville skriva dem. Det är tro li gen en senare tid, som kopplat ihop författarskapet med den ålderdomliga skrivmöbeln och därmed förgyllt husets his to ria. 24 Råholmen 2 vars inre del familjen Gerle bebyggde och nyttja de som ursprunglig adress, sätter punkt för Bottnafjorden. Sitt namn har den troligen fått av att vara en del av gränsen rågång mellan Kville och Sotenäs härader, numer mellan Tanums och Sotenäs kommuner. Råholmen var landfast. Men väl avgränsad med en kile från det mittemot liggande Salte bro. Till läsidan mot fjorden förlades manbyggnaden med se na re verandaprydd fasad, herrskapligt vänd mot den öppna Bottnadalen och dess breda kile, nu krympt till en å, som avvattnar högre belägna delar av dalgången och tar emot fjord ens högvatten. Ett kraftigt plank byggdes senare för att skydda en nu försvun nen stor trädgård för västanvinden, men också för insyn från vägen. Bakom manbyggnaden, i den s.k. Kumminklovan mot fjordens inre, anlades en stor frukt- och köksträdgård. De två trevåningshöga magasinen vänder gavlarna mot sjön, det inre och äldsta från 1838, det yttre från 1880-talet. Sandsträn der na fylldes ut, höjdes och skoddes med sten till kajer och försågs med bryggor. Mindre båtar i kustfraktfart lade till vid kaj, de större vid bryggorna eller ute på redden. Familjen Gerle var inte först på Råholmen. På en karta från 1781 benämnd Bottna Hamn anges 25 hela hemman med rätt till stran den. I det dokument om laga skifte avseende fast ig he ten Bräcke, vari Råholmen ingick och som överförde fast ig he ten i familjen Gerles ägo finns beträffande Råholmen en be kräf tel se: Stranden avsatt till allmän lastageplats. 3