Redaktörernas Ruta. November December

Transkript

1 ALLLLT DU BEHÖVER FFÖR ATT FFÖLLJJA ALLFFTAS FFRAMFFART II SKOGARNA!!!! November December Redaktörernas Ruta Så var då hösten här. Knappt har man hunnit njuta av någon varm sol, sköna dopp och svettiga pass i skogen, så är det dags att ta fram superunderstället och mössan igen och rusta sig för att möta minusgraderna. Bara för att det gått och blivit kallare så har vi på redaktionen inte legat på latsidan. Detta nummer är fyllt med läsvärda artiklar om t.ex. 25-manna, Daladubbeln och lite skid-o (även publicerad på Alternativet.nu under september). Så koka en kopp te, sätt dej i soffan (om du kan ta datorn med dej, annars; sitt kvar på stolen med en filt), och håll till godo! /Elin & Maria

2 Följande artikel har även varit publicerad på alternativet.se under hösten, och den är skriven av Elin W. Vartåt åker skidorienteringen? Den mjuka snön ligger djup mellan granarna, himmelen är klarblå och solen får de vita flingorna att gnistra som silver. Andedräkten blir till vit ånga där jag stakar fram på ett smalt skoterspår, som går svagt uppför mot hyggeskanten. Stavarna sjunker något varje gång de trycks ner mot snön, så benen får hjälpa till för att ta mej framåt. Jag stannar till i korsningen vid hyggeskanten, skrapar snabbt bort lite rimfrost från kartstället, höger! Sen ska den sitta där Rundar en sten lite till vänster, ser skärmen, stämplar snabbt, tar ett sekundsnabbt beslut om vägval till nästa kontroll och stakar frenetiskt vidare. Ni behöver inte oroa er. Det här ska inte bli någon hyllning till en, enligt många, onödig och udda sport. Det ska snarare bli en undran/reflektion över var svensk skidorientering egentligen är på väg. Antalet svenska utövare har sjunkit dramatiskt de senaste åren, och nu är sporten, som jag har förstått det, inte särskilt prioriterad i det svenska skidförbundet. Skidorientering har under många år varit, mer än orientering, en sport för inbördes beundrande. Det har varit ett och samma gäng som åkt runt i landet på de tävlingar som funnits, och verkligen brunnit för sin sport. Nu på senare år har dock antalet utövare, speciellt bland tjejer, börjat sjunka mot en väldigt oroande nivå. 4-5 deltagare i D20-klassen på SM har inte varit ovanligt, medan D21 kanske drog 20 stycken på kort-sm om det var ett bra år. Till årets säsong är det många av seniorlandslagsdamerna som valt att lägga kartställ och skidor på hyllan och satsar på annat i livet. Det är förståeligt, men samtidigt väldigt synd. När det inte heller fylls på från juniorklasserna blir det hela än mer oroande. Herrarna det dock inte lika illa ställt med. Juniorerna är rätt många, och landslaget består av 6 löpare (damlandslaget endast två till årets säsong). Varför har det då blivit såhär? Det finns förstås många faktorer. En stor sådan är självklart bristen på snörika vintrar; en snöfattig vinter rekryterar såklart inte några nya skidorienterare, det gör snarare att någon mer tröttnar på att åka långa sträckor till tävlingar i norra norrland varje helg, och väljer att satsa sin energi på annat. Sedan är det förstås svårt att fortsätta med sporten när du blir senior och kanske vill plugga vid sidan av. Det finns inte så många ställen i Sverige att bo på om man väljer att satsa vidare, och det blir lättare att lägga av och kanske helt gå över till fotorientering i stället. Ljuset i detta skido-mörker är Mora skidgymnasium. Vore det inte för det så skulle det nog knappt finnas några utövande tjejer och betydligt mindre antal killar. Här får man satsa hårt på sin idrott under 3-4 år med bra träningsförhållanden. Många i Mora satsar lika hårt på orienteringen, och efter tiden på skidgym väljer många att lägga ner skido-satsningen och helt gå över till orientering. Det vore kanske en idé att sträva efter att ta in åkare som satsar mer helhjärtat på skidorienteringen? Fast eftersom många av de duktigaste skidorienterarna hittas bland duktiga orienterare, så kanske det är en omöjlighet. Vad ska vi då göra? Jag sitter inte inne med någon lösning, och tillhör ju själv den skara som lagt ner min satsning p.g.a. flytt söderut. Den viktigaste faktorn är den vi själva inte kan styra över, alltså tillgången på snö. Fick man önska så skulle hela Sverige få tillgång till skidorienteingsbar snö någon gång varje vinter, om inte annat för att det är ett suveränt

3 träningskomplement till fotorienteringen. Skulle vi ha mer snö skulle detta också göra att sporten kunde göras mer lättillgänglig, fler mindre tävlingar skulle kunna anordnas och arrangemangen skulle bli lättsammare. Självklart behövs det också mer pengar till förbundet för att kunna göra en seriös satsning. Dock verkar inte skidförbundet pigga på att stödja sporten med så mycket, och frågan om byte till orienteringsförbundet är kanske lite aktuell? Jag kan inte så mycket om hur förbunden resonerar, men jag tror samtidigt att det nog inte skulle vara bättre om skido tillhörde orienteringsförbundet, sporten skulle nog vara lika underprioriterad där. Slutligen vill jag uppmana alla orienterare att prova på denna tuffa och otroligt roliga sport när tillfälle ges. En del renodlade orienterare ser nog på skido som en lite udda eller töntigt sport, något som jag verkligen inte håller med om. Den kräver enorm fysisk uthållighet och explosivitet, i kombination med blixtsnabba vägvalsbeslut och stark överkropp. Elin W SUPPORTERLOTTERIET Dragning nr 7 sept -05 Dragning nr 8 okt nr 92 Jon Hoof 200 kr 1. nr 32 Christer Carlsson 200 kr 2. nr 82 Emma Hoof 50 kr 2. nr 66 Bengt-Olov Sandberg 50 kr 3. nr 62 Lars Sturesson 50 kr 3. nr 78 Anette Carlsson 50 kr 4. nr 12 Anna Holm 50 kr 4. nr 06 Tord Söder 50 kr 5. nr 19 Maria Clevnert 50 kr 5. nr 30 Josefine Lindh 50 kr

4 25-manna 2005 Dags för revansch?? Ett år hade gått sen den snöpliga felstämplingen på 2004 års upplaga av 25-manna. Nu hade vi länge gått och laddat för revansch, i år skulle det hålla ända in i mål, och målsättningen att hamna bland de 40 bästa lagen kändes absolut inom räckhåll. Så vi knöt nävarna och styrde kosan ner mot Stockholm, tidigt på morgonen, lördagen den 8:e oktober. Till årets 25-manna mönstrade klubben endast ett lag, till skillnad från de två tidigare åren då vi lyckats skrapa ihop två. Något jag tycker var bra, då det kan kännas lite krystat att dra ihop två lag i en så pass liten klubb. Vi hade också tagit hjälp av några litauer, som sprang sträcka ett och 25. För att hinna ner till starten, som var kl. 9, fick alftaborna kliva upp i ottan, medan vi nere i Uppsala fick lite sovmorgon. Morgonen var rätt kylig, och molnen dolde ännu himlen när jag och Lina blev upphämtade av Anders-Erik-Bente-bilen vid Preem-macken på Norby-vägen i närheten av vår bostad i Uppsala. Efter en dryg timmes bilfärd kom vi så fram till en stor parkering belägen en liten bit (ca en timmas promenad, fick Lina och jag sen erfara) utanför Täby. Vi tog vårt pick och pack och gick mot tävlingsplatsen, fulla av förväntningar inför dagen. När vi hörde en välbekant speakerröst förstod vi att vi snart var framme, och väl på tc började vi reka hur läget var. Var var starten? Var varvade man? Fanns det billiga kläder i sportförsäljningen? Var killarna/tjejerna i klubb X lika snygga som sist? Var gick man in till växlingen? Hur gick växlingen till? Var höll Broman hus? Skulle man startstämpla? Det fanns mycket att reda ut Folk började strömma till tc, det långsträckta fältet fylldes snabbt med glada, förväntansfulla och färgglada orienterare. Vi letade oss en bra plats för att kolla in starten, som, som alltid, var över på några få sekunder Solen började lysa på oss i samma stund som tävlingen var igång. Sträcka ett och två är så kallade singel-sträckor (tror dock inte att det var nåt krav på speciellt civilstånd för att springa någon av dessa), och sedan kommer 5 parallell-sträckor med 4 löpare på varje innan tre singlar avslutar hela tävlingen. Vi hade en av våra litauiska löpare på första (ursäkta min otroligt dåliga namn-koll) och sedan Erik på den andra, och han växlade ut oss tjejer (Stina, Josefine, Lina, Elin) på den så kallade damsträckan. Det vimlade av folk (damer ) i skogen, kontrollerna låg tätt och det handlade mest om att flyta med rätt folk, hålla koll på koder och kämpa av bara tusan. Hittills hade alla löpare gjort rätt bra ifrån sig, och när vi damer växlade över till ungdomgubb-sträckan låg vi 36:a. Stabil inledning! Det roliga fortsatte, många bra insatser på i stort sett alla sträckor, och vi började hoppas på en placering långt under 40 (eller i alla fall jag gjorde det). Redan tidigt i tävlingen började dock lag kallas till tävlingsexpeditionen för att kontrollera/bekräfta felstämplingar. Vi trodde absolut inte det skulle hända oss. Inte igen Men livet är hårt ibland. Det blev en felstämpling på löpare X och en på löpare Y, på två skilda sträckor. Så var det roliga över Vi kunde dock glädjas åt att vi inte var ensamma om detta öde, runt 100 lag stämplade fel, däribland Forsa, som lyckades med tre felstämplingar inom samma lag.

5 Man kan ju undra varför det blev så här, hur kan egentligen 100 lag göra samma misstag? Slarv? Otur? Fel av arrangören? Jag låter det vara osagt Våra avslutande löpare (Ylva och Vilius) gjorde grymma insatser, och om om inte hade funnits, hade vi kommit runt 35:a. Det är väldigt bra, och visar på vilket kapacitet laget har! Vet inte hur jag ska sammanfatta dagen, men vi hade i alla fall tur med vädret Vissa valde att åka hemåt efter tävlingen, medan andra gick hela vägen in till skolan i Täby, klädde om och fortsatte in mot Universitetet, där vi på en fest i Alternativets regi slickade våra sår och hade kul ända in på småtimmarna. Written by Elin W DET HÄNDER I NOVEMBER! Det är dags för årsfest! Den 19 november i Nabbastugan - mat såklart och annat skoj! Anmälan senast den 6 november till Marita (arbete) (hem) Åsa Kostnaden är 50 kronor för vuxna, och 25 kronor för ungdomar. Ta med egen dryck. Vi ses där, va?!

6 Daladubbeln för stämningens skull! Daladubbeln är ju nästan årets grej. sa Lisa E och jag bestämde mig för att följa med. Egentligen borde jag inte. Jag skulle inte springa, på grund av halsont, hade ringt till Ylva K (som jag skulle springa med) och sagt det. Och det skulle ju inte direkt bli bättre av att gå runt på ett kallt TC och huttra. Men jag hade inte varit på en orientering på evigheter, det skulle kännas alltför snöpligt att bara låta vintern dimpa ner utan en enda höstorientering. Så jag åkte. Packade väskan konstigt att inte stoppa ner ol-grejerna också stod jag där på parkeringen vid OKQ8. Kul att se att 10:orna skulle med Therese, Agnes, Elin, Rebecka, Sebastian, Christian och Felix härliga människor! Hälsingland-bussen rullade in och vi hoppade på. Leif Bylars drog det viktigaste ur PM:et när vi närmade oss tävlingen, och påpekade att det var aningens bråttom för H16-löparna. Allt var som det skulle vara. Solen sken, det var oktoberkallt, och fint. Löpare hit och dit. Daladubbel-stämningen infann sig direkt med önskelåtlistan. (Jag och Lisa önskade Hon gör allt för att göra mig lycklig med Tomas Ledin ett minne från påsklägret för några år sedan.) Det gick bättre för vissa, sämre för andra, som det brukar vara. Josefine E och Helena Andersson (Tisaren) vann D20 med sammanlagt cirka 8 minuter efter seger båda dagarna. Bente och Cajsa Grape (Stora Tuna) kom 6 i D14 (lör: 3, sön: 9). Johanna E och Anna Kvick (Forsa OK) var 21 i samma klass. Det blev en bra helg. Med allt som hör Daladubbeln till: underställ, godismacken, friska andetag, boende med hela Hälsingland i Kunskapsgården (numera jag har fortfarande banden kvar till det andra huset), färgglada utklädda löpare som joggar två och två, matlådor på tävlingsplatsen med små mjölkpaket efter patrull-långdistansen, eller ja, ultralång-distans heter det väl numera. Daladubbeln är en tävling för sig. Det är bara ungdomar som tävlar. Det är den enda gången man får springa två och två. Den är som ett sista kraftprov innan säsongen är slut för många, och blir därför som ett farväl till ol-säsongen. De nya kan skolas in, efter att ha tränat orientering på våren och hösten. De får komma ut på en riktig tävling tillsammans med äldre från klubben. Det var verkligen roligt att vara med och se dem springa och ha kul, för det tror jag att de hade. Daladubbeln är en speciell tävling, och det var nog därför Lisa sa sådär. Maria R VINTERTIPS! Den årliga innebandymatchen går av stapeln 26 december i Sporthallen klockan !