* Det gick inte lika bra som planerat. Vargar hade en benägenhet att lägga sig i bakhåll, även om de sannerligen inte var de gruvligaste monster vi

Transkript

1 2 Oberons vrede väcks Det hade blivit skymning när vi passerade gränsen mellan de dödligas rike och den vilda skogen. Å andra sidan var det alltid skymning under skogens enorma bladverk. Solens strålar förmådde inte tränga igenom de tjocka grenarna på träden som reste sig hundratals meter upp i luften. Till skillnad från Sommarens klara ljus och Vinterns stränga kyla, vilade den vilda skogen i evigt mörker, med sina snår och lurande faror. Den var i ständig förändring, så man visste aldrig vad man skulle springa på härnäst. Jag älskade det. Även om jag tillhörde Sommaren kände jag mig mer hemma här än någon annanstans. - Nu är vi nästan framme, sa jag och steg in under två cypressträd som växt ihop med varandra och bildade ett valv mellan stammarna. Den vilda skogens mörker slöt sig omkring oss, men några irrbloss studsade runt bland grenarna i sin jakt på resande som gått vilse. Tjocka svarta törnsnår kröp fram mellan stammarna och ströp all annan vegetation. - Arkadien ligger inte långt härifrån, fortsatte jag. Jag hade gärna tagit vägen genom kvartsgruvorna, men jag är rädd att en lindorm har slagit bo där sedan jag passerade sist. Ash såg sig omkring, ständigt på sin vakt, och höjde ena ögonbrynet. Du inser väl att du har tagit oss rakt in i ett vargterritorium? Jag ryste till och hoppades att han inte såg det. Ja, vi får helt enkelt smyga tyst och försiktigt. - De här vargarna har inga öron, fortsatte Ash. De jagar genom att känna av vibrationerna i marken. Och i luften. De lyssnar förmodligen på oss just nu. - Vill du komma fram till sommarhovet eller inte, lillprinsen? frågade jag utmanande och lade armarna i kors. Det här är den snabbaste vägen. Det rasslade till i björnbärssnåren och vi fick en skymt av ett ondskefullt grönt öga innan något stort och hårigt försvann in bland skuggorna. - Och där försvinner den iväg för att meddela resten av flocken. Ash blängde på mig. Varför händer det alltid en massa saker när jag umgås med dig? - Bara tur, antar jag, svarade jag glatt när vi skyndade iväg för att slippa undan vargflocken.

2 * Det gick inte lika bra som planerat. Vargar hade en benägenhet att lägga sig i bakhåll, även om de sannerligen inte var de gruvligaste monster vi stött på under våra äventyr. Men de var luriga jäklar och hade den dåliga vanan att se precis ut som oskyldiga björnbärsbuskar ända tills du befann dig alldeles i närheten och så pang fick du en stor, vargformad buske rakt i nyllet. Vi parerade och högg oss förbi det första dussinet vargar och klarade oss undan de taggiga dödsbuskarna som kastade sig emot oss utan förvarning. Dessvärre har vargar även en benägenhet att lära sig av sina misstag, och började snart tillämpa både strategi och grupptaktik mot oss. Just som en av de långborstade varelserna försvann in bland buskarna framför oss, kom vi fram till en glänta. När vi fortsatte framåt, spända och på vår vakt, vaknade fyra buskar runt omkring oss till liv och gick till anfall. Ash och jag for runt och ställde oss instinktivt rygg mot rygg när de taggiga vargbuskarna kastade sig fram från alla håll. Ash drog sitt svärd och klöv en på mitten i luften medan jag högg uppåt med min kniv och träffade en varg i käken så att slungades mot sin vän. Den sista vargen gick en snabb död till mötes på Ashs klinga, men så plötsligt, helt utan förvarning, kastade sig två nya buskar fram och tog oss på bar gärning. Jag kände den stora vargens stickiga kropp slå emot mig och jag föll, samtidigt som den andra vargen satte tänderna i prinsens beväpnade arm. En kylig vind svepte bakom mig och jag grimaserade. Till slut hade det brustit för ispojken. I ögonvrån såg jag prinsen ta ett steg fram och trycka ner armen i vargens gap. En ny kylig vindpust och vargen stelnade till när istappar sköt fram ur dess nos och från kinderna som gigantiska nålar. Ash tog tag i vargens nos med sin fria hand och bröt käken lika lätt som om den varit en frusen kvist. Vargen gnydde, sjönk ihop på marken och blev stilla. Hotfullt blängde jag på vargen över mig och försökte freda mig från de vassa tänderna. Du behöver verkligen en halstablett, väste jag och spred min trollglans mot det taggiga odjuret över mig. Få se vad vi kan göra åt din hemska andedräkt. Vinrankor växte ut från vargens stickiga huvud och slingrade sig över ansiktet. De lindade sig runt käkarna som en munkorg och vargens ögon blev stora och runda. Med ett ynkligt kvidande kom den på fötter, krafsade sig i ansiktet och försvann in i skogens dunkel. Jag dammade av mig och reste mig upp. Ja, det var ju... intressant, sa jag och struntade medvetet i att Ash stirrade. Hans skjortärm var söndertrasad och han hade blod upp till armbågen. Jag kan inte minnas att jag sett vargar göra så där. - Om jag inte hade behövt dig för att ta mig in i sommarhovet...

3 - Åh, men det gör du, påminde jag honom med ett oskyldigt leende. Nu glömmer vi det här, eller hur, ispojken? Hans blick mörknade ännu mer och han vände sig bort. - Kom nu, sa han och lät ännu kyligare än i vanliga fall. Vi har inte tid med dina dumheter. - Det är det jag gillar med er vinteralver... ni är alla så slående kvicktänkta, så rappa i käften, så kloka och muntra... Jag duckade när en tallkotte ven förbi huvudet med tillräcklig kraft för att ställa till med värre saker än lite rufs i håret. - Alltid skönt att veta att du bryr dig, ispojken. Med ett roat skratt sprang jag före och hoppades slippa undan betydligt kallare och vassare missiler. * Efter fiaskot med vargarna delade vi på oss ett tag. Den frostiga prinsen försvann in i skogen för att göra ren och linda sin arm medan jag slog läger. Vi kunde inte vänta längre. Det var aldrig en bra idé att klampa runt med ett blödande sår i den vilda skogen. Man drog till sig allting och då menar jag allting. Dessutom var det snart natt och om vi fortsatte skulle vi snart vara framme vid träsket. Barghastar och träskvålnader rörde sig i träsken om nätterna i sin jakt på byten, och jag föredrog att ta mig över träsket utan att bli uppäten eller drunkna på kuppen. Vi hade faktiskt ett uppdrag att utföra. Så jag hittade en grotta, omgiven av glödande blå och orange svamp och med en mjuk mossmatta, där jag slog läger och tände en eld. Jag trädde några vildchampinjoner som jag hittat tidigare på spett och lutade mig bekvämt tillbaka på den mjuka mossan. Ash hade inte kommit än men om jag kände ispojken rätt hade han förmodligen gett sig ut på jakt när han väl tagit hand om armen. Det fanns ingen anledning att vara orolig, han skulle hitta hit när han var redo. Jag fnös och himlade med ögonen. Om inte den envisa idioten bestämde sig för att ge sig av på egen hand, förstås. Förhoppningsvis hade han lärt sig sin läxa förra gången han försökt sig på det. En klump formades i min mage. Det hade inte varit meningen att tänka på den där natten, men nu när jag gjort det, var det ingen idé att försöka glömma. Jag tittade in i elden och lät blicken mista fokus när minnena kom över mig. Det hade varit en kväll som i mycket påminde om den här, på en plats omgiven av glödande blommor. Fast det hade varit inom Vinterns territorium och inte i den vilda skogen. De hade inte lagt märke till mig, hade inte vetat att jag var vaken, men jag hade sett Ash och Meghan den natten och lyssnat när han berättat att han skulle ge sig av, ensam, för att hämta

4 tillbaka Årstidernas Spira. Jag hade lyssnat när han sagt åt henne att återvända hem, till de dödligas värld, och glömma honom. I smyg hade jag betraktat deras ansikten; Meghans strimligt av tårar när hon försökt vara tapper, och Ash som försökt dölja sin sorg. Jag hade varken sagt eller gjort något när han krossat hennes hjärta, vänt sig bort och försvunnit ur hennes liv. Och... jag hade varit glad. Äcklad av mig själv drog jag handen över ansiktet. Jag hade varit glad över att Ash hade krossat min prinsessas hjärta, över att han var borta och för att jag kanske äntligen skulle kunna få henne att se mig. Väldigt tålmodig hade jag varit, bidat min tid och väntat på den dag då prinsessan skulle öppna ögonen och se sin trogne Puck som mer än en tokig vän. Jag skulle bli mer än hennes beskyddare och kämpe och narren som fick henne att skratta. Jag skulle bli hennes allt, om jag kunde. Med en suck slet jag bort champinjonerna från elden och högg ilsket in på spettet. När Ash gett sig av hade jag försökt laga min prinsessas brustna hjärta, som den kalla isprinsen hade krossat så duktigt. Och ett lycksaligt ögonblick hade jag trott att jag hade en chans. Minnet av Meghans kyss hade etsat sig fast i hjärnan och jag skulle aldrig glömma den. Det hade varit en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Men mot alla odds hade Meghan och Ash hittat tillbaka till varandra och trotsat alla alvhov för att få vara tillsammans, och jag blev lämnad ensam kvar. Jag hade förlorat henne till slut. Så vad sjutton gör jag här fortfarande? - Goodfellow. Jag tittade upp med ett ryck. Rösten som tilltalat mig var inte Ashs, den var för djup och kraftfull för att tillhöra den frostiga isprinsen. Med en gång visste jag det var rösten som härskade över alla träd och skogsmarker, en röst jag hade lydit långt innan jag träffade den ombytlige Vinterprinsen. Oberon såg på mig över elden med ögon som glödde bärnstensgula i mörkret. Uttrycket i hans smala ansikte fick själva marken att skälva av rädsla. - Hej Robin, mumlade Oberon allvarligt. Jag befarar att vi måste ha ett litet samtal. Aj då. * Jag reste mig vaksamt med ett obekymrat flin på läpparna och lade händerna bakom nacken. Vem som helst skulle ha bugat eller knäböjt eller nigit, eller åtminstone nickat respektfullt, men jag hade känt den vänligt sinnade kungen så länge att sådana formaliteter var

5 fullständigt överflödiga. Om jag visade respekt på det sättet, skulle Oberon förstå att något var i görningen. Sommarkungen kände mig lika väl som jag kände mig själv. - Men ser man på! Oberon! Jag nickade mot honom, alltjämt leende. Vad gör du här? frågade jag och synade rustningen och den stora bågen på hans rygg. Ute och jagar? Alldeles ensam? Utan att bjuda med mig? Nu blir jag sårad. - De där dumheterna kan jag vara utan, Robin. Sommarkungen viftade med handen och åskan började mullra på avstånd. Mellan oss fladdrade lägereldens lågor och växterna som omgav oss blev som tokiga. De började slingra sig runt varandra, och vaggade och svajade i glädjen över att få träffa honom. Sådan var Sommarkungens enorma makt. - Jag tror att både du och jag vet varför jag är här. Var är den osaliga prinsen? - Prinsen? Jag rynkade pannan även om hjärtat började slå snabbare under skjortan. Hur hade ryktet om Ashs närvaro nått Oberon så snabbt? Vi var inte ens framme i Arkadien än. Varför tror du att jag vet något om prinsen? frågade jag med min mest oskuldsfulla min. Vi är fiender, han och jag. Du har kanske inte hört att han har svurit ed på att döda mig en dag. Inget av det där var lögn. Har man levt lika länge som jag blir man expert på att dansa runt sanningen, som vissa kallar det. Dessvärre var inte Oberon någon gröngöling han heller. - Robin. Kungen gav mig en otålig blick. Jag vet. Jag vet vad ni tänker göra. Tror du verkligen att jag inte har den blekaste aning om vad som försiggår i mitt eget hov? Titania är alldeles betagen av sin nya leksak. Jag vet att hon stal den av Leanansidhe hon gör ingen hemlighet av varifrån hon fick den. Självklart undrade jag hur Leanansidhe hade reagerat. Sedan fick jag höra att du och Vinterprinsen var på väg genom den vilda skogen i rikting mot Arkadien. Jag är inte dum, Goodfellow. Jag vet att ni tänker stjäla tillbaka Leanansidhes leksak. Hur som helst... fortsatte han, innan jag hunnit komma på någon ny plan som skulle hjälpa mig ur situationen utan att bli förvandlad till en fågel eller råtta för resten av livet. Du kan slappna av, Robin. Jag har inte kommit för att hindra dig. Jag slappnade inte av alls. Faktum var att det bara gjorde mig ännu oroligare. I stället lade jag armarna i kors och höjde ena ögonbrynet. Jaså? - Min hustru har varit väldigt distraherad på sistone, fortsatte kungen. Hon är så uppslukad av sin nya leksak att hon varken ägnar någon uppmärksamhet åt hovet, sina underordnade eller sin kung. Jag tycker inte om det. Aha. Där kom den, sanningen. Oberon hade alltid varit svartsjuk av sig. Allt som tog Titanias intresse från honom blev föremål för våldsamma gräl mellan de båda härskarna. Senaste gången det hände hade Titania vägrat att lämna ifrån sig en indisk bortbyting hon lagt

6 beslag på, och Oberon hade beordrat mig att slå en kärleksbrygd i hennes ögon så att hon skulle glömma alltihop. Och vi vet ju alla hur det slutade. Jag suckade, medveten om vart samtalet skulle leda. Låt mig gissa, sa jag. Du kommer att försvinna från sommarhovet ett tag. Och medan du är borta kommer även Titanias leksak att försvinna under mystiska omständigheter, och du kommer inte ha någon aning om vart den har tagit vägen? - Jag ska ge mig ut och jaga med mina riddare och jakthundar, svarade alvkonungen med stor värdighet. Jag bryr mig inte om vad Titania gör medan jag är borta. Däremot... Han kom närmare och fyllde hela grottan med sin närvaro. Hans långa skugga tornade upp sig över mig när han mötte min blick. Jag vill att du ska tänka på en sak, Robin. Tänk på vad jag har sagt när du går in i Arkadien med din plan, vad den än går ut på. Oberon böjde sig fram och viskade till mig över elden med sin djupa mörka röst: - Om din följeslagare plötsligt... försvann, viskade han och en kall hand grep om mitt hjärta. Om Vinterprinsen inte var här längre, hur länge tror du det skulle dröja innan Meghan Chase kom till dig? Jag kände hur luften gick ur mig och jag stirrade förskräckt på Oberon. Han tittade lugnt tillbaka, lika orubblig som en gammal ek. Vad... tänker du...? Jag kunde inte ens formulera tanken. Varför tror du att...? - Jag vet att du älskar henne, fortsatte Oberon utan att låta sig avskräckas. Min dotter. Jag känner till dina känslor för Meghan, Robin. Och jag har kommit för att berätta att du har mitt samtycke. Jag ser hellre att hon är tillsammans med dig, än med min forne fiendes son. - Det är inte mycket du begär, eller hur? Min röst lät skrovlig och hes, och jag vände mig bort från honom. Alla falska förespeglingar om att jag inte kände Ash gick upp i rök tillsammans med min fattning. Oberons blick följde mig när jag tog några vacklande steg framåt och grep tag i grenarna på en tall medan jag stirrade ut i natten. Bakom mig knäppte det i elden och Oberons blick brände mellan skulderbladen som den hetaste låga. - Vad vill du att jag ska göra? muttrade jag och såg ut i mörkret. Sticka kniven i ryggen på honom när han minst anar det? Är det vad du beordrar mig att göra? Det vred sig i magen vid blotta tanken. Tror du inte att Meghan skulle ha något att säga om det? Jag skulle aldrig kunna dölja det för henne. - Du behöver inte göra något, svarade Oberon tyst. Bara avslöja prinsen när ni befinner er i sommarhovet. Resten sköter Titania. Ashs blod kommer inte att finnas på dina händer, du

7 kommer bara att göra det som vilken sann tjänare som helst skulle göra. När prinsen är borta kommer Meghan att söka tröst hos dig. Och allt blir som det borde vara. Jag kunde inte svara. Jag kunde nästan känna Meghans kropp mot min, när hon skakade av gråt och sörjde sin vackra vinterprins. Jag kunde känna mina armar om henne när jag viskade att det skulle bli bra, att hon fortfarande hade mig och att jag aldrig skulle lämna henne. Och sedan ville jag sparka mig själv i huvudet för att jag tänkte så. Oberon betraktade mig tyst. Robin Goodfellow, sa han. Trots våra oenigheter genom åren, ser jag dig som min mest trofasta tjänare. Vi är gamla, du och jag, äldre än Vinterprinsen. Vi har känt varandra länge. Men ibland undrar jag om du förstår att du fortfarande tillhör sommarhovet. Det är ditt hem. Du behöver inget annat. Jag knöt händerna och kände hur grenen gick i flisor. Om Oberon såg det, brydde han sig inte om det. - Min dotter är i sanning en av oss nu, fortsatte han. Odödlig. En alvdrottning. Du har all tid i världen att få henne att älska dig. Det borde inte bli så svårt, ni står varandra nära redan. Jag vet att du kommer finna ett sätt att få vara nära henne, till och med i Järnriket. När du väl har föresatt dig något, Robin, går det inte att hejda dig. Men du måste göra dig av med Vinterprinsen för att hon ska få upp ögonen för dig. Jag svarade inte. Jag kände hur kungen drog sig tillbaka och gjorde sig redo att ge sig av. - Valet är ditt, givetvis, sa han över den falnande elden. Växterna runt omkring oss slutade slingra sig. Min jakt kommer att ta mig långt från Arkadien, långt bort från ryktet om att det är något sattyg på gång vid hovet. Du gör som du vill, Robin, men kom ihåg att det här kan bli din sista chans att få min dotter, om du älskar henne. Annars kommer du att mista Meghan till den som har svurit en ed på att döda dig. En varm vind drog genom grottan, väckte nytt liv i elden och fick löven att rassla utanför. När vindpusten dragit förbi var grottan tom, bortsett från mig själv. Alvkonungen var borta. Missa inte den spännande fortsättningen av Sommarhovets inkräktare av Julie Kagawa nästa vecka!