En gemensam europeisk plan för sysselsättning och tillväxt

Transkript

1 Den nya arbetsdelningen Arbetslivsforum en mötesplats för forskare och praktiker Växjö universitet oktober 2006 Årets Arbetslivsforum var det femte som arrangerades i Växjö, temat var Den nya arbetsdelningen. Syftet var att lyfta fram forskning om hur jobben förändras både till innehåll och till struktur. Meningen med de årliga träffarna är att skapa en arena för erfarenhetsutbyte mellan teori och praktik att ge praktiker möjlighet att ta del av aktuell forskning och forskare respons på aktuella forskningsresultat. Arrangörer för konferensen är FAS, VINNOVA och Centrum för arbetsmarknadsforskning, CAFO vid Växjö universitet i samverkan med Arbetslivsinstitutet, IFAU, Svenska ESF-rådet. Konferensens teman var: * Arbetsdelning, globalisering och tillväxt * Arbetsdelning, yrkesstruktur och jobbens förändringar * Den nya arbetsdelningen som forskningsfält * Arbetsdelningens osynliga hand om sortering och diskriminering * Kan vi behålla de goda jobben? Slutsamtal om globalisering som hot och möjlighet Tema 1: Arbetsdelning, globalisering och tillväxt Johan Sterte, rektor vid Växjö universitet hälsade välkommen och ställde frågan om högskoleutbildning verkligen leder till jobb för alla studenter. Kenneth Abrahamsson, programchef på FAS, inledde konferensen med några kommentarer om arbetsmarknadspolitikens nya villkor. 1 Därefter gjorde han en närtidshistorisk exposé över de frågor och den litteratur som intresserat arbetslivsforskningen under åren och som på olika sätt skulle dyka upp under konferensen. Han nämnde Harry Bravermans bok Labour and monopoly capital som för 30 år sedan reste frågan om taylorismens återkomst i arbetslivet och urholkningen av arbetets kvalitet, innehåll och möjlighet till kontroll för den enskilde medarbetaren. Frågan om arbetets kvalitet, innehåll och kontroll hade förbättrats eller försämrats var ett återkommande tema vid konferensen, exempelvis i professor Francis Greens bidrag. 1 Arbetslivsinstitutets generaldirektör hade tvingats lämna återbud pga av regeringens förslag om nedläggning av ALI. Tyvärr var också professor Lars Magnusson, Uppsala universitet tvungen att lämna återbud av personliga skäl. Mot den bakgrunden gav Abrahamsson en exposé över forskningsfältet, vilken var längre än ett planerat öppnande. 1

2 Abrahamsson fortsatte med att tala om krav/kontrollmodellen i de nya, så kallade platta organisationerna. Om projektifieringen i arbetslivet, om 90-talets trender av bantade organisationer, lean organisations, vilket också medfört en sortering av arbetskraften. Han väckte också frågan om hur tekniken påverkar arbetet, vilka färdigheter krävs? Finns här en sortering, och hur ser den i så fall ut? Vidare berördes genusordning som ett perspektiv på arbetsdelning, och att den redan sker på gymnasiets yrkeslinjer. Han lyfte den aktuella frågan om försörjningskvot: hur får vi de som är kvar i arbetslivet att försörja allt fler som inte arbetar när vi går mot ett fyra generationerssamhälle? Det goda arbetet, vad är det? Är det fler och bättre jobb, som EU talar om eller anständiga jobb som ILO talar om? Eller finns det en etisk dimension, handlar det om att göra ett gott dagsverke, som Howard Gardner anser? Kenneth Abrahamsson undrade avslutningsvis om vi ska vara rädda för globaliseringen, eller ska vi välkomna den. Håller den svenska modellen i en global värld? En gemensam europeisk plan för sysselsättning och tillväxt Anna Odhner, departementsråd på regeringskansliet Lissabonstrategin har inte givit den injektion i form av tillväxt och konkurrenskraft som den förväntades ge. Trots detta är processen inte förgäves. Anna Odhner har arbetat med Lissabonstrategin för Sveriges räkning. Senast 2010 ska EU ha blivit världens mest konkurrenskraftiga kontinent. Det målet formulerade Europeiska rådet under ett extrainsatt möte i Lissabon mars 2000; Lissabonstrategin var född. Utgångspunkten var globaliseringen och dess utmaningar. Rådet såg ett växande inkomstgap samt ett gap i forskningsintensitet mellan Europa och USA. Kraven på att modernisera den ekonomiska politiken ökade. Frågor om makroekonomisk stabilitet, företagsvänligt klimat, satsning på forskning och utveckling och en bättre inre marknad var på agendan. Hur har det då gått? Den som väntade sig snabba resultat blev nog besviken, förklarade Anna Odhner. Sysselsättningsgraden har inte ökat i den takt man hoppats på, inte heller den ekonomiska tillväxten. Den halvtidssummering som gjordes 2005 visar på svårigheter att få medlemsländerna att anamma det som Lissabonstrategin fastslagit. Frågor som forskningssatsningar, arbetsmarknadsreformer, pensionssystem och föräldraledighet har de enskilda länderna bestämmanderätt över. Men det betyder inte, menade Odhner, att arbetet har varit förgäves. Trots allt har åtta miljoner nya jobb skapats, marknader har avreglerats, bland annat finansmarknaderna, det växer fram en ny kunskapsbaserad arbetsmarknad. Under halvtidssummeringen fick Sverige bakläxa på hur man integrerat invandrare i samhället, samt att utväxlingen mellan utbildning och lön är för svag. Till en början var Lissabonstrategin strikt inriktad på frågor om tillväxt och sysselsättning. Efterhand tillkom miljödimensionen för hållbar tillväxt. Under Sveriges ordförandeskap fördes diskussioner om en åldrande befolkning och behovet av ökat barnafödande. Vårtoppmötet fick smeknamnet Baby-summit, och man såg det som grundläggande för tillväxten att kunna kombinera ett arbetsliv med ett familjeliv med barn. Man talade också om det goda arbetet med kvalitativa komponenter såsom kompetensutveckling, jämlikhet med mera. Denna vidgning av strategin har andra medlemsländer riktat kritik mot. De anser att strategin har förlorat i skärpa. Man har också kritiserat formerna för strategin, den öppna samordningsmetoden och de direkta jämförelserna mellan hur väl de olika länderna lyckats uppfylla målen. Naming and shaming, har det kallats för. Länder som Frankrike har kritiserat strategin för att stirra sig blind på USA. Europa har egna villkor och förutsättningar och måste skapa 2

3 egna lösningar, anser Frankrike. Anna Odhner påpekade att produktiviteten per arbetad timme under perioder har varit lika hög i Europa som i USA, men att antalet arbetade timmar är lägre. Européerna jobbar inte lika mycket och kanske stämmer uttrycket från en känd amerikansk ekonom, att USA is worth dying for, but Europe is worth living for. Tema 2: Yrkesstruktur och jobbens förändringar Rune Åberg, huvudsekreterare FAS och professor i sociologi vid Umeå universitet Skräpjobben har hittills uteblivit i Sverige. Istället blir jobben allt mer avancerade och ställer högre krav på förkunskaper och utbildningsnivå. Det visar Rune Åberg i en ny studie. Antalet okvalificerade arbeten på den svenska arbetsmarknaden har minskat med sedan 1990, samtidigt som de högkvalificerade jobben har ökat i nästan samma grad. Rune Åberg har använt den modell som nobelpristagaren i ekonomi, Joseph Stieglitz, utvecklade för att undersöka kvalitetsnivån på de miljontals jobb som skapades under Clintoneran. Var de skräpjobb, låglönejobb, som kritikerna hävdade? Joseph Stieglitz mätte lönenivån på de nya jobben och kom fram till att det huvudsakligen var högkvalificerade jobb som skapades, även om det också skapades låglönejobb. En liknande slutsats drar Rune Åberg för Sveriges vidkommande. Skillnaden är att i Sverige är de nya jobben ännu mer koncentrerade i de högsta lönegrupperna. Rune Åberg har mätt förändringar i lönenivån på svenska arbeten från 1990 fram till Lönenivån korrelerar starkt med utbildningsnivån och är enligt Rune Åberg det bästa tillgängliga måttet för hur kvalificerat jobbet är. Han har delat in jobben i fem grupper, quintiler, gällande lönenivå. Antalet jobb i de lägre grupperna sjunker stadigt år från år, kan Rune Åberg konstatera, och jobben i de högre grupperna ökar i antal i samma grad. Utvecklingen är svag men stadig över tid. År 1990 var 34 procent av alla jobb låglönejobb i den lägsta quintilen och mätåret 2002 hade andelen av dessa jobb sjunkit till 23 procent. Under samma tid hade de högst avlönade jobben stigit från 13 procent till 22 procent. I antal har de lägst kvalificerade jobben minskat med mer än mellan 1990 och 2002 och de näst lägst kvalificerade jobben har under samma period minskat med Samtidigt är ökningen av de högst kvalificerade jobben under perioden och cirka av de näst högst kvalificerade jobben. De år som sticker ut är krisåren 1992 och 1993 då av de lägst kvalificerade jobben försvann på två år. Därefter har minskningen varit runt per år. De högavlönade jobben har däremot ökat vartenda år utom år 1993, och ökningen har varit mellan och per år. Det här menar Rune Åberg är en indikation på att jobbens kvalitet inte har urholkats utan att jobben blir mer komplicerade och kräver mer kunskap. Vilka är det då som har de kvalificerade jobben? Andelen högutbildade i den högst avlönade quintilen fördubblades under 90-talet. Tidigare var det vanligare att även dessa jobb innehades av lågutbildade. Åberg ser också att andelen kvinnor i högkvalificerade jobb har ökat. Liksom att andelen högutbildade som innehar de lägst kvalificerade jobben har ökat sedan

4 Krävande arbete, jobbkvalitetens paradox i den växande ekonomin Francis Green, professor, University of Kent, England Att jobben blir mer kvalificerade har en baksida: Arbetsintensiteten ökar, det ställs högre krav på tillgänglighet och koncentration. Utvecklingen är i huvudsak teknikdriven. Francis Green har använt Surveyundersökningar som metod för att undersöka hur kvaliteten på jobben i Storbritannien har förändrats under och 2000-talet. Att jobben skulle öka i komplexitet var något alla förutspådde. Många tog också för givet att det skulle leda till ökad tillfredsställande för dem som utförde jobben. Det ser Green inte alls i sina studier. Det han ser är att kraven ökar. Enligt Green har antalet arbetade timmar på årsbasis inte ökat nämnvärt i Storbritannien. Det är fler som arbetar längre och fler som arbetar mindre eller inget alls, men medelvärdet är i stort sett oförändrat. Det som inte är oförändrat är den upplevda arbetsintensiteten. Den har ökat i stort sett över hela EU, så även i Storbritannien. I Storbritannien har andelen som instämmer i påståendet: Mitt jobb kräver att jag arbetar mycket hårt stigit från 30 procent till över 40 procent mellan 1992 och De som instämmer i påståendet: Jag arbetar i ett högt tempo hela tiden eller mesta av tiden har ökat i andel från 17 till 25 procent under samma period. Samma grupp som anser att kraven ökat vittnar om att det krävs fler färdigheter av dem än tidigare. Francis Green talar här om nya, generiska kunskaper; kommunikationsförmåga, problemlösarförmåga etcetera. Inte chefen som piskar Var kommer då denna hårdare press ifrån? Enligt Green är det inte längre chefen som håller i piskan. Det sköter kollegorna och kunderna om. Sex av tio britter känner sig pressade av sina kunder att arbeta hårt, vilket är en stadig ökning sedan 80-talet. Fyra av tio känner sig pressade av sina kollegor. För några år sedan, år 2001, var pressen från kollegorna högre än pressen från kunderna. Kanske har vi lärt oss att hantera pressen från kollegor men inte från kunder, resonerar Green. Green avfärdar däremot hypotesen att ökad osäkerhet om den egna anställningen skulle ha lett till hårdare krav. I Storbritannien, till skillnad från Sverige, så har osäkerheten på arbetsmarknaden inte ökat under 1990-talet. Han tror inte heller att ökad arbetstillfredsställelse är förklaringen. Hans egna studier visar att folk varken är mer eller mindre nöjda med sina arbetsuppgifter nu än tidigare. Enligt Francis Green så handlar det snarare om möjligheten att jobba hårdare. Mobiltelefoner och bärbara datorer gör att arbetet inte slutar för att man lämnar kontoret. I en global marknad får man dessutom räkna med att kunder och medarbetare kan tänkas vilja nå en när som helst på dygnet. På arbetsplatser som genomgått stora teknologiska förändringar ökar pressen på medarbetarna, har Green visat i jämförande studier. En annan förklaring kallar Green för Big Brother. Det har blivit mycket lättare för arbetsgivaren att mäta de anställdas prestationer. Det gäller inte minst callcenterpersonal, men även andra. När någon tar en paus så syns det. Francis Green ser att ökningen av arbetsintensitet planade ut i början av 2000-talet och parkerade på en hög nivå. Den viktiga frågan framgent blir enligt Green hur vi ska arbeta smartare, inte hårdare. Tre frågor till Francis Green, professor i ekonomi vid universitetet i Kent och en av Storbritanniens mest framstående forskare i labour economics. 4

5 Svenska regeringens nya jobbstrategi är bland annat att gradvis sänka nivåerna på a- kassa och sjukförsäkring. Kommer det att leda till fler jobb? Det är inte helt lätt att svara på. Att redan i inledningsskedet sänka nivåerna är kanske ingen tvärsäker metod. Däremot finns det belägg för att inledningsvis ha relativt generösa ersättningssystem men som efter en period, säg ett halvår, sjunker, bidrar till att arbetslösa kommer ut i nya jobb. Leder det även till att unga kommer ut i sina första jobb, eller finns det andra metoder för ungdomsarbetslöshet? I Storbritannien är ungdomsarbetslösheten förhållandevis låg, där finns gott om jobb som inte kräver några kvalifikationer. Istället har vi ett växande problem med överutbildning. Folk tar jobb som kraftigt underskrider deras kvalifikationer. Det leder till frustration och missnöje. Det finns möjligen ett amerikanskt argument för överutbildning. Man tror att IT-revolutionen i USA var så framgångsrik därför att det fanns en armada av överutbildade datatekniker som satt hemma på kvällarna och uppfann applikationer som de skickad mellan varandra. Francis Green är författare till boken Demanding Work. The Paradox of Job Quality in the Affluent Economy. Vad är det goda arbetet? Det ska utgå från de behov hos personen som gör jobbet. Det handlar om aspekter som lön, ansträngning, risker, självbestämmande och fysisk arbetsmiljö. Men inom EU har begreppet jobbkvalitet blivit förvirrat och blandats ihop med de behov som företagen har av ökad produktivitet och annat. Krav, kontroll och hälsa den karasekska och theorellska modellen Töres Theorell; professor institutet för psykosocial medicin, Karolinska Institutet Om cheferna utbildas i psykosociala förhållanden samt i krav/kontrollmodellens principer så sjunker halterna av stresshormon i blodet hos alla anställda. Det har Töres Theorell och hans medarbetare visat i en studie. Töres Theorell har utvecklat den så kallade krav/kontrollmodellen tillsammans med Robert Karasek, som var modellens upphovsman. Enligt modellen så tenderar ökade krav på den enskilde kombinerat med minskat beslutsutrymme orsaka stressrelaterade sjukdomar och sjukfrånvaro. Sjukdomsrisken ökar ytterligare om personen utsätts för press i privatlivet. Under 1990-talet har arbetslivets krav ökat på en mängd grupper i arbetslivet, samtidigt som de ekonomiska och administrativa förutsättningarna att göra ett gott jobb har minskat. Detta gäller inte minst för kvinnor i den offentliga sektorn. Men vad händer med anställda i en organisation om cheferna utbildas i psykosociala förhållanden? Theorell och hans medarbetare utvärderade i slutet av 1990-talet en interventionsstudie på ett större företag i Sverige. Under ett års tid träffades cheferna en gång i veckan under två timmar. Under träffarna fick cheferna först en kort föreläsning och därefter följde en diskussion om hur medarbetarna skulle bli mer involverade i beslutsprocessen och om förutsättningarna för god kommunikation på individ-, grupp- och organisationsnivå. De blev också utbildade i krav/kontrollmodellens principer. Chefsgruppen jämfördes med cheferna på en annan avdelning som inte fick utbildning. Parallellt med utbildningen togs regelbundna blodprover på de anställda. Efter ett år påvisades klara skillnader mellan de anställda på de två olika avdelningarna. De som arbetade där cheferna genomgick utbildning uppgav att de hade mycket större påverkansmöjligheter än tidigare. De anställda i kontrollföretaget uppgav vid samma tid att deras 5

6 möjligheter att påverka arbetsinnehåll och annat minskat. Skillnaden syntes också i blodprov. Blodhalterna på morgonen av stresshormonet cortisol sjönk kraftigt i den grupp där cheferna fick utbildning. Även andra blodförändringar (blodfettet triglycerider hos kvinnorna) var gynnsammare hos försöksavdelningens anställda. Töres Theorell berättade om en pågående studie, SLOSH, som följer upp tidigare undersökningar av långtidssjukdom. I studien, som genomförs i samarbete med SCB och som omfattar riksrepresentativa yrkesarbetande män och kvinnor, ska Theorells forskargrupp bland annat undersöka på vilket på sätt konflikter med chefer och dåligt stöd från arbetskamrater bidrar till risk för utmattningssyndrom. Forskning om sjukfrånvaro; vad vet vi och vad behöver göras? Kristina Alexandersson, professor vid sektionen för personskadeprevention, Karolinska Institutet Sjukskrivningar och sjukpensioneringar kostar samhället cirka 120 miljarder kronor om året, men i själva verket är forskningen kring sjukfrånvaron ytterst sparsam. Det visar en omfattande litteraturgenomgång som Statens Beredning för medicinsk Utvärdering, SBU, har genomfört. Det behövs fler, och framför allt bättre studier om sjukfrånvaron. Det budskapet levererade Kristina Alexandersson som lett SBU:s arbete. Hon och hennes kollegor har gjort en genomgång av alla vetenskapliga publikationer om sjukskrivningar på engelska, danska, norska och svenska. De har bedömt relevans, vetenskaplig kvalitet och eventuell evidens. Kristina Alexandersson fann förvånansvärt få studier med bärande data om sjukskrivningar, och de evidens hon fann var på en mycket generell nivå. Dessutom fann hon ett 60-tal olika mått på sjukfrånvaro. Tänk om det fanns lika många olika mått på blodtryck, resonerade hon. Något fann SBU ändå. Barn tycks till exempel inte vara en riskfaktor för sjukfrånvaro i Sverige. Ju fler barn desto lägre är i själva verket sjukfrånvaron. Man fann också att kvinnor oftare sjukskriver sig för psykiska sjukdomar men att mäns sjukfrånvaro vid sagda sjukdomstillstånd var längre. Men i stort saknas kunskap. Det saknas kunskap både om orsakerna till sjukfrånvaro och om effekterna av att vara sjukskriven. Det sistnämnda är kunskaper som individen, läkare och försäkringskassans handläggare bör ha innan de beslutar om sjukfrånvaro, likväl som arbetsgivare, försäkringskassans handläggare och politiska beslutsfattare också behöver dylik kunskap. Det är skillnad, betonade Kristina Alexandersson, på att vara sjuk och att vara sjukskriven. De flesta som har en sjukdom är inte sjukskrivna eftersom deras förmåga att klara sina arbeten inte är nedsatt. Och om man vet mycket om sjukdomar så vet man desto mindre om sjukfrånvaron. Det finns till exempel professorer i medicin i Sverige, men inte en enda professur i sjukfrånvaro eller försäkringsmedicin. Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS, har nu utlyst en sexårig professur i ämnet. Arbete och hälsosamma arbetsplatser paneldiskussion Moderator: Kenneth Abrahamsson Medverkande: Kristina Alexandersson, Francis Green, Töres Theorell Kenneth Abrahamsson inledde diskussionen med att efterlysa skillnader mellan svenskt och brittiskt arbetsliv. 6

7 Francis Green svarade att det finns mycket som är lika mellan länderna, men att Sverige tycks ha haft en annan utveckling under 1990-talet. Storbritannien gick ner i arbetslöshet, medan Sverige gick upp. Det verkar som om jobbkvalitet har fått en lägre prioritet sedan 1990-talets kriser. Där var Sverige tidigare ett paradexempel. Facken tycks vara mindre effektiva än vad Green trodde. Töres Theorell menade att skillnaden mellan Sverige och Storbritannien är tidtabellen. England hade samma utveckling som i Sverige fast tio år tidigare. Före Thatcher samlades alla politiker från höger till vänster i en konsensus om låg arbetslöshet. Men sedan blev låg inflation viktigast och det var en dramatisk förändring. När det gäller krav/kontrollmodellen så var England möjligen före Sverige med platta organisationer och att rationalisera bort mellanchefsnivåerna. Detta skruvade åt kraven på medarbetarna, precis som de nya informationsjobben på 1990-talet, med ostrukturerade jobbsituationer där folk inte hade någon kontroll. Kenneth Abrahamsson frågade om den stora sjukfrånvaron i Sverige beror på att vi blivit sjukare eller om den sociala konstruktion, som begreppet sjukfrånvaro är, på något sätt har förändrats. Kristina Alexandersson svarade att sjukfrånvaro inte är relaterat till sjukdom utan till arbetsbelastning. Särskilt bland kvinnligt dominerade arbeten har arbetsbelastningen ökat. Det är också där den största ökningen av långtidssjukskrivningar har ökat. Att befolkningen åldrats påverkar också lite. Kenneth Abrahamsson undrade om teknologiska eller organisationsförändringar i den offentliga sektorn hade påverkat arbetsbelastningen. Francis Green flikade in att den offentliga sektorn i Storbritannien under 1990-talet utsatts för hårda finansiella besparingar samtidigt som kraven på vad den levererade ökat. Det ledde till exempel till att engelska skollärare på ett närmast industriellt sätt fick se sin arbetsbörda öka. Det var inte fråga om teknologiska förändringar. Men det ledde till en rad organisationsförändringar, där man förmodligen inte visste vad man gjorde, men där resultatet blev sjukskrivningar på grund av överbelastning. Töres Theorell betonade att under samma period så ströps resurserna för rehabilitering dramatiskt. De som blev sjuka fick inte den hjälp de hade behövt för att återgå till jobb. Vissa av stressrelaterade sjukdomarna ökade inte vilket togs som ett argument för att folk lurades. Men män slutade röka under perioden, och vi lärde oss att hantera högt blodtryck. Kristina Alexandersson ansåg det som intressant att Storbritannien har en sex månader lång period av arbetsgivaransvar. I Sverige är perioden bara två veckor. Storbritannien har också ett års sluttid. I Sverige kan man vara sjuk i sju år. Tema 3 Det tjänstefierade industriarbetet Eskil Ekstedt, professor Arbetslivsinstitutet Det traditionella industriföretaget finns knappt längre. Det har förvandlats till ett slags paraply för olika pågående projekt och där koncernledningen inte alltid vet så mycket om arbetet i projekten. Eskil Ekstedt driver ett forskningsprojekt på Arbetslivsinstitutet och presenterade nyutkomna boken Den nya arbetsdelningen, för vilken Ekstedt är redaktör. Idag sker 70 till 90 procent av verksamheten i stora industriföretag i projektform. Verksamheten behöver inte ens pågå inom samma väggar utan kan äga rum var som helst i världen, och endast förenas i varumärket. Till exempel har storföretaget Sandvik slutat att ange var deras produkter är tillverkade. Det räcker att det står Sandvik på dem. 7

8 Och parallellt med de interna projekten läggs sidoverksamheter ut på entreprenörer som i sin tur bedriver projekt. Idag skapas fyra av tio nya industrirelaterade jobb i industrinära tjänsteföretag. Och tillsammans skapar det bilden av en allt mer fragmentiserad industriverksamhet, där tillverkning och tjänster blandas allt mer. Eskil Ekstedt tar en känd tillverkare av fläktar som exempel, som påstår att de inte tillverkar fläktar utan säljer klimat. Vad är drivande bakom denna utveckling? För att få grepp på detta måste organisationen studeras på flera olika nivåer: dels inom organisationen, dels mellan organisationerna men också på en internationell nivå. Därav det klassiska begreppet arbetsdelning, som här innefattar industriell, internationell och social arbetsdelning. Enligt Eskil Ekstedt är tid en central faktor. Att effektivisera tid har varit ett bärande strävan i all industriverksamhet. Managementtrender som just-in-time och lean production syftar till just det. Skapandet av projektorganisationer har även det med tidsvinster att göra, liksom utvecklingen av bemanningsbranschen. Ekstedt har egna erfarenheter av ABB:s T50 projekt som syftade till att förkorta tiden med 50 procent från ax till limpa. Det ledde till satsningar i omorganiseringar som var i miljardklassen. En annan aspekt av tid är organisationers varaktighet, och det är där projektformen kommer in. Även om vissa projekt permanentas så lever de under särskilda premisser. Vad betyder detta för arbetet? Det kanske skapar större entusiasm, men det blir i alla händelser mer tidspressat. Det lägger grunden för ett nytt resultatinriktat ledarskap som inte bryr sig om de mjuka delarna av ledarskapet. Det leder också till att individen tar över en stor del av företagets risk. Det är den anställde som ska fixa nästa kontrakt, som ska ta ansvar att verksamheten löper efter nyår. Eskil Ekstedt citerade en högre chef på ett internationellt IT företag som meddelade sina medarbetare: Ni ska agera som om ni vore egna företagare. Offentlig sektor, välfärdstjänsterna och den nya arbetsdelningen Elisabeth Sundin, professor Arbetslivsinstitutet Avregleringen av den offentliga sektorn har inte alltid lett till ökad mångfald för brukarna. Istället har nya koncentrationer bildats. Elisabet Sundin talar om oligopol och nyreglering istället för avreglering. Under 90-talet svepte en våg av så kallad new public management i offentlig verksamhet över Sverige. Den innebar i korthet att offentlig verksamhet skulle drivas enligt företagsekonomiska principer och utsättas för intern och extern konkurrens. Kvaliteten på de tjänster som utfördes skulle vara mätbara. Detta har förändrat välfärdstjänsterna i Sverige, men inte alltid på det sätt som var tänkt. Elisabeth Sundin försökte under sitt anförande beskriva de förändringar som offentliga, oftast kommunala verksamheter har genomgått de senaste femton åren. Och hur det har påverkat innehållet i tjänsterna och arbetsmiljön. Inledningsvis rätade hon ut en del begrepp: Vad skiljer den offentliga sektorn från privat? En skillnad är finansieringen, en annan är ägandet och en tredje regleringen och en fjärde utförandet. Enligt Elisabeth Sundin används begreppet privatisering slarvigt. Man talar då kanske bara om ägandet och utförandet. Finansieringen är fortfarande offentligt, liksom regleringen. Det finns gott om blandägande, och blandfinansierade verksamheter och den uppluckringen har pågått länge. Det kommunerna ville med new public management var att få ner kostnaderna och höja kvaliteten. Man ville också få en större mångfald. Man såg framför sig många alternativa utförare som införde alternativa metoder och utförandesätt. Ofta tänkte man sig att de anställda skulle ta över verksamheterna. Här har många blivit besvikna, menar Elisabeth Sundin. 8

9 De små lokala utförarna blev snabbt utkonkurrerade och uppköpta av stora nationella och i vissa fall internationella utförare. En orsak är tiden, och det anbudsförfarande som kommunerna använder. Om ett litet företag vinner ett anbud på tre år och förlorar nästa upphandling så förlorar de allt. För ett stort företag spelar det mindre roll. De stora oligopolföretagen har hittills etablerat sig i de stora städerna. Men Elisabet Sundin gissar att när marknaden i storstäderna är mättad, kommer de att dra vidare mot landsbygden precis som McDonald s har gjort. Elisabeth Sundin ser att Waldorf och andra sedan tidigare existerande alternativ förlorat position. Istället har likriktningen förmodligen blivit starkare. Elisabeth Sundin konstaterar också att avregleringen har lett till nya regleringar, inte sällan på begäran av företagen. Standardiseringsinstitut har haft goda tider. Det finns också tecken på att arbetsintensiteten har ökat för de anställda. FAS har finansierat ett pågående forskningsprojekt för att ytterligare studera de förändringar som välfärdstjänstearbetet genomlevt. Tema 4: Vem får jobben längst ner? Arbetsmiljö och diskriminering ur ett LO-perspektiv Christina Järnstedt, ombudsman på LO Idag finns ett okänt antal tusen personer som befinner sig i landet illegalt. De städar ditt hotellrum, serverar din pizza och de arbetar på byggen och industrier ofta under livsfarliga former. Hur ser de papperslösas arbetsmiljö ut? Christina Järnstedt är ombudsman på LO och knuten till det europeiska HESA-projektet som försöker kartlägga arbetsvillkoren för dessa de mest utsatta arbetstagarna i våra samhällen. Hesa ska utveckla en guide för fackligt förtroendevalda när det gäller illegala flyktingar, papperslösa. Idag finns det mellan fem tusen och femtiotusen flyktingar utan papper i Sverige, svaret beror på vem man frågar. Vilka arbetsvillkor har dessa? Hur ser deras hälsa ut? Christina Järnstedt har skickat brev till ett femtiotal myndigheter, utan att få någon redig information. Istället har hon vänt sig till organisationer som Läkare utan gränser. Den bild hon fått är bristfällig men ser ut så här: Många av de papperslösa är diversearbetare, som flyttas runt bland olika företag, till exempel byggarbetsplatser. De har byggkläder och smälter in bland de andra. Men de saknar skyddsutrustning, kollektivavtal och har löner som ibland inte är mer än femton kronor i timmen. De tar ofta de jobb som inte de vanliga anställda vill eller får ta. De drabbas ofta av svåra olyckor. En byggnadsarbetare från Moldavien föll tretton meter från en byggnadsställning. Hans kompis hjälpte honom till trappan på akutsjukhuset där han fick värktabletter. En kille från Palestina försökte spara pengar men bodde med sju andra och blev rånad. En kille blev misshandlad i tunnelbanan efter att ha städat hela natten. Kunde han gå till polisen? Nej. Kvinnor blir slagna och utsatta för sexuella trakasserier. Vilka är det som anställer dessa? Bland annat en stor kommun, berättade Järnstedt. Och ett stort hotell. Byggentreprenörer. Enligt Järnstedt saknas idag forskning om de papperslösa. Det finns viss forskning på europeisk nivå men alldeles för lite. Järnstedt opponerar sig mot att ingen verkar vilja äga frågan. Vad är det dessa papperslösa arbetare behöver akut? Enligt Järnstedt behöver de konkret information på sina egna språk. Vilken utrustning måste de ha? Vilka kemikalier är farliga? Men de ska inte ha informationen över Internet. Flygblad är det som fungerar bäst. 9

10 Etnisk diskriminering i rekryteringsprocessen om situationstest som forskningsmetodisk utmaning Dan-Olof Rooth, docent högskolan Kalmar En arbetsgivare av fyra diskriminerar jobbsökande med arabiska namn. Diskrimineringen är större på arbetsplatser med lågkvalificerade jobb och allra störst om personalrekryteraren är en man. Det som är positivt med den här undersökningen är att 75 procent av arbetsgivarna inte diskriminerar, förklarade Dan-Olof Rooth. Rooth och hans medarbetare har skickat ut dubbla jobbansökningar till 1600 arbetsplatser i Stockholm och Göteborg. Ansökningarna har varit identiska bortsett namnet på den som söker hälften har haft svenska namn och hälften arabiska. Ansökningarna har gällt 13 olika yrken med olika kvalifikationer, från dataspecialist till städare. Som diskriminering har forskarna räknat de fall då svenskklingande namn kallats till intervju, men inte dem med arabiska namn. Fall där ingen har kallats till intervju har inte räknats som diskriminering, inte heller då båda kallats. Att en av fyra arbetsgivare sållar bort arabiska namn motsvarar graden av upplevd diskriminering bland invandrare. Resultaten tyder också på, menar Rooth, att andra forskare som kommit fram till att diskrimineringen är 100 procent är fel ute. Och ju högre kvalifikationer jobbet kräver desto mindre diskrimineras den som heter Ali eller Muhammed. Till jobben som dataspecialist blev fem procent av de arabiska namnen bortsållade. Medan till städjobben sållades 80 procent bort. Det visar två saker: dels att utbildning lönar sig. Det visar inte minst de intervjuer vi gjorde med arbetsgivarna i efterhand. Det visar också att det är svårt för invandrare att få sina första jobb som ofta är lågkvalificerade. Störst var diskrimineringen på arbetsplatser med stor manlig dominans bland medarbetarna. Det ökar risken för diskriminering med 25 procent. Och om personalrekryteraren dessutom var man ökade diskrimineringen med ytterligare 16 procent. Däremot tycktes diskrimineringen vara mindre på de arbetsplatser där man rekryterade mycket folk. Det indikerar att man bör göra något åt utbudsfrågan, ansåg Rooth. Studien hade riktat sig till jobb som var utannonserade på Arbetsförmedlingen. Rooth konstaterade att majoriteten av alla jobb aldrig når arbetsförmedlingen utan tillsätts informellt. Dessa jobb får vi aldrig veta något om. Avslutningsvis ställde sig Rooth frågan huruvida det var etiskt att forska så som han gjort. Rooth kontaktade före projektet ett tiotal arbetsgivare för att få deras syn. Han och hans medarbetare ansträngde sig att minimera kostnaden i arbetstid för arbetsgivaren, bland annat genom att omedelbart tacka nej till erbjuden intervju. Rooth konstaterar att det är viktig forskning, och att arbetsgivare trots allt inte är enskilda personer. Studien är finansierad av FAS. Tema 5 Kan vi behålla de goda jobben? Jan Edling, Vinnova Jan Edling tror på Sveriges möjligheter att behålla de goda jobben. Men det avgörande är hur små och medelstora företag drar nytta av globaliseringen. I fjol satsade den gamla regeringen 35 miljoner kronor i exportstöd till medelstora företag. Det är lika mycket pengar som a-kassan kostar i Torsby. Den gamla regeringen satsar

11 miljoner konor såddfinansiering, ungefär samma summa som a-kassan får i Leksand. Det här säger något om hur dåligt regeringen begriper sig på globaliseringen, berättade Jan Edling. Ingen regering har förstått globaliseringen. De har inte förstått att det är de små och mellanstora företagen som ska dra nytta av den. Istället betraktar vi Sverige som en ö med 1,4 promille av jordens befolkning. Idag befinner sig 20 procent av befolkningen i icke-sysselsättning och det tär på välfärden från andra grupper. Jan Edling konstaterade att befolkningen i arbetsför ålder (20 64 år) konsumerar 45 procent av alla offentliga resurser. Då får vi en skola som inte är den bästa i världen, en äldreomsorg som urholkas, infrastruktursatsningar som bantas i sista stund. Han talade om den arbetsdelning han kallar karantänpolitik, som håller folk i karantän i avvaktan på något slags konjunkturuppgång. Samt om en ny regering som skapar en ny sorts jobbdelning med låglönejobb där vi byter tjänster med varandra. Samtidigt skapas det 438 miljoner jobb de senaste tio åren, många i Asien och Östeuropa. De är inte bara låglönejobb. Idag gör man allt mer avancerade produkter och på samma gång skapas grunderna för ett välfärdssamhälle, med kommunal ekonomi och en växande medelklass. Där måste små och medelstora företag var med, inte bara Ericsson. Vi kan arbeta tillsammans med indiska forskningsinstitut för att lösa vattenproblemen i Indien. Vi har högklassig sjukvård, äldreomsorg och utbildning. Detta kan vi exportera, men förutsättningen är att vi bejakar utvecklingen av privata företag i välfärdssektorn. Kommuner och landsting får nämligen inte exportera. Där krävs en satsning på privata aktörer med offentlig finansiering och styrning efter kvalitet som skapar kreativa lösningar. Edling beskrev avslutningsvis den försörjningsbörda vi står inför. Idag har vi fler än tidigare i arbetsför ålder. Om vi ska ha samma försörjningskvot om 25 år, alltså att varje person som arbetar försörjer lika många, så krävs det att 85 procent av de arbetsföra jobbar. Idag är den siffran 78 procent. Om dagens siffra består kommer försörjningskvoten vara samma som under 1990-talets värsta år. På spaning efter morgondagens arbetsmarknad paneldiskussion Moderator: Anne-Marie Qvarfort, generaldirektör Svenska ESF-rådet Medverkande: Maria Hemström, fil.dr, ämnesråd Finansdepartementet, Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef, TCO, Per Risberg, företagare och styrelseledamot Vinnova, Britta Rundström, avdelningschef på Sveriges Landsting och Kommuner. Anne-Marie Qvarfort gav ordet till Maria Hemström och efterlyste en analys av jobbpolitiken i den senaste budgetpropositionen. Maria Hemström förklarade att de sysselsättningsproblem som Sverige har bottnar i 90- talskrisen. Då försvann jobb på tre år. Andelen öppet arbetslösa och i åtgärder steg från 1,5 procent till 14 procent under samma tid. Och tillfälliga störningar på arbetsmarknaden tenderar att permanentas, förklarade hon. Jobbsökandet minskar efter tid, ett generöst bidragssystem låser in folk och det finns få låglönejobb för lågproduktiva. Anställningsskyddet ökar inte den totala arbetslösheten men påverkar fördelningen; den skyddar dem som har jobb och stänger ute dem som förlorat sina jobb. Vad finns då att göra? OECD råder Sverige att ge upp den här gruppen. Att bara se till att det inte händer igen. Om man ändå vill göra något krävs det en rad samverkande åtgärder som löser upp flaskhalsar och påverkar matchningen, utbudet och efterfrågan. Hemström berättade att flera av de åtgärder som alliansregeringen nu genomför ligger i linje med vad finansdepartementets experter föreslog den gamla regeringen så sent som i våras. Bland annat ville man minska åtgärderna fört korttidsarbetslösa eftersom konjunkturen stiger. Man ville satsa 11

12 på förmedlingsverksamhet och yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning. Hemström redovisade sedan alliansregeringens övriga jobbförslag i senaste budgetpropositionen, där förutom jobbavdrag, förändringar i a-kassenivåer, sänkt tak i sjukförsäkringen, också innehöll åtgärder för ökad efterfrågan i form av nystartsjobb för bidragstagare och flyktingar, sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar, särskilt anställningsstöd för långtidsarbetslösa samt ökade möjligheter till tidsbegränsade anställningar. Därtill kommer skattelättnader för hushållstjänster och i vissa tjänstesektorer. Hemström berättade att regeringen hoppas skapa nya jobb med sina förslag. Hemström tvivlar på att det blir så många. Roger Mörtvik påpekade att regeringens jobbpolitik följer de åtgärder som OECD ritade i sin Job strategy från Men OECD:s egen utvärdering från ifjol visar att länder som följt råden bara vissa fall har lyckats, men då till priset av ökade ekonomiska klyftor. Och att de länder som inte följt OECD:s råd har lyckats ännu bättre, utan ökade ekonomiska klyftor fast högre skatter. Det har gjort att OECD nu lämnar sina enkelspåriga rekommendationer och säger att det går att lyckas på andra sätt. Mörtvik kommenterade även Jan Edlings tal om försörjningskvot. Inte ens i det värsta scenariot kommer det att bli värre än under hemmafruepoken på och 1950-talet. Vi har vår högsta försörjningskvot bakom oss. Det som avgör om vi får en försörjningsobalans beror på hur pass högproduktiva jobb vi skapar. Britta Rundström talade om framtida problem i den offentliga sektorn. Om 50 år har antalet människor med vård och omsorgsbehov ökat så mycket att kommunalskatten skulle behöva öka med 80 procent för att finansiera den. Då är inte ökade förväntningar inräknade. Allt fler kommer att ha gott om pengar men idag får man inte komplettera offentliga välfärdstjänster genom att betala själv. Det kommer att bli ett problem. Vi måste också börja tala om att vi har kvalitet i världsklass när det gäller vård och omsorg. Inget annat land får sådan kvalitet för pengarna. Rundström talade även om att Sverige ligger i världsklass när det gäller resurser till utbildning. Per Risberg, bidrog med ett företagarperspektiv och sade sig inte vara bekymrad över globaliseringen. Det ser han inte minst i Småland. De små och medelstora tillverkande företag som finns här går bättre än någonsin. Att det inte medför nya jobb beror på att vi är så himla produktiva. Sverige slår de flesta länder i produktivitetsökning varje år nu. Risberg var med när japanerna kom på 1980-talet. Japanska arbetare var effektiva men gjorde bara vad de blev tillsagda. Svenska arbetare blev med tiden lika effektiva men kunde dessutom tänka kreativt och självständigt. Därför slog Risbergs företag det japanska genomsnittet i produktivitetstillväxt fem år i sträck. Risberg minns när han hade amerikanska företagsledare på besök och de stannade till hos en kvinnlig metallare i årsåldern som körde en maskingrupp. Jänkarna trodde inte sina öron: metallaren pratade om fabriken som det vore hennes egen. Hon pratade kvalitet, leveranssäkerhet, kapitalbindning. Där har vi i ett nötskal svensk industris främsta konkurrensfördel, menar Risberg och vi kommer att klara även kineserna. Problemet är jobb och det är mest en social fråga, inte ekonomisk. Vi måste sluta att tala om höga eller låga jobb, acceptera jobb där marknaden bara kan betala en viss lön, men där samhället kan tänka sig att betala resten. Det kan handla om äldreomsorg, vård, skola. Risberg framförde till sist sin käpphäst: Sverige ska lägga upp ribban högst i världen när det gäller lärande i yrkeslivet. Det räcker inte att vi är världsledande på forskning inom nanoteknik och Telecom. Var finns de innovativa pedagogerna så att kunskaperna sprids? Risberg vill se en nationell rörelse för lärande i yrkeslivet. Den måste pågå i minst tio år tills lärandet är inbyggt i arbetsplatserna. Roger Mörtvik återknöt till arbetsmarknadspolitik och påtalade att företagen drar sig för att anställa även i länder där lönerna är så låga som 50 kronor i timmen. Lösningen ligger alltså inte i att öka arbetsutbudet pressa ner lönerna. Det måste vara något annat. Och där tror även Mörtvik på att göra arbetskraften mycket mer kompetent, att satsa på lärande i yrkeslivet. Det skapar i sin tur kreativitet och nya jobb. 12

13 Maria Hemström förklarade att vi ändå måste sysselsätta dem som inte är tillräckligt produktiva, men som ändå kan göra nytta. Där måste vi rigga en finansiering som fungerar. Hon övergick till att tala om utbildning: Samhället satsar mycket, men mest på högre utbildning och på andra chansen-utbildning. Man satsar på att reparera misstag som begicks i grundskolan. Och lämnar man grundskolan utan att kunna skriva, läsa och räkna där är forskningen entydig så finns det ingen arbetsmarknadspolitik i världen som kan göra något åt det. Därför tror Hemström att man ska ta lite av resurserna från andra chansen-utbildning och satsa dem på de unga. Jan Edling: Trots alla åtgärder så kommer vi att ha människor som fortfarande inte har en chans. De som står sist i kön. De kommer att få sänkta ersättningar. I Thatchers England fick man uppfinna nya bidragsformer för att ersätta de sänkta bidragsnivåerna, och det stängde inne folk. Jag är rädd att vi hamnar i en situation där vi får uppfinna en massa nya bidrag för att komplettera de sänkta nivåerna. Varför drar den nya regeringen ner på exportstödet? Blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb, det måste till näringspolitik. Vi behöver två sorters kunskapslyft: ett kunskapskonto för enskilda som delvis ersätter a-kassa. Dels ett kunskapslyft för mindre företag, som ofta saknar kunskap att gå ut på exportmarknader. Britta Rundström ville fortsätta tala utbildningskvalitet: Svensk grundskola är signifikant över genomsnittet i OECD. Finland är outstanding. Men i Finland är det drygt en procent elever med utländsk bakgrund, i Sverige är siffran elva procent. Det förklarar inte hela skillnaden men ungefär 40 procent. Vi vet att elever med utländsk bakgrund presterar sämre men i Sverige presterar dessa elever signifikant bättre än i andra OECD länder. Detta kan vara bra att veta, tyckte hon. Självklart ska ingen behöva lämna skolan utan grundkunskaper. Men många invandrarelever kommer till skolan i elva-tolvårsåldern och ska lämna skolan när de är 16, oavsett om de har godkänt betyg eller inte. Därför: gör en flexibel grundskola. Så att den tar hänsyn till de kunskapsbehov barnen har. Först då har vi en chans i konkurrensen. Hon övergick att tala om arbetskraftsinvandring. Visst behövs den. Men vi har personer i Sverige som är nollklassade, som går på socialbidrag men som inte står till arbetsmarknadens förfogande och är inte sjuka. De behöver också något att göra. Roger Mörtvik: skolan är det viktigaste problemet vi har att hantera. Men att tro att en enkel utbildningsreform eller ny lärarutbildning räcker är naivt. Det behövs mindre klasser och det kostar pengar. Då måste man välja, ska man sänka skatterna eller höja ambitionen? Vi sneglar mot Danmarks flexicurity, men de satsar större andel av BNP i arbetsmarknadspolitik än vad vi gör. Alltså; vill vi möta globaliseringen måste vi också investera i kunskap, rörlighet och trygghet. Det går inte att snåla sig ur. Maria Hemström bemötte Mörtviks tal om hemmafruar. Hemmafruarna producerade också, även om de inte hade löner, och de fick inte transfereringar av staten. Idag har vi 20 procent som inte producerar och som uppbär ersättning från staten. Om vi inte får dem i arbete har vi sett slutet på välfärdsstaten som vi ser idag. FAS huvudsekreterare Rune Åberg tackade de medverkande och deltagarna för engagerade inlägg och hoppades att detta femte Arbetslivsforum ska ge idéer både för fortsatt forskning och för praktisk handling. Av Thomas Heldmark 13

14 Medverkande: Kenneth Abrahamsson, programchef på FAS Jan Edling, Vinnova Eskil Ekstedt, professor Arbetslivsinstitutet Mats Engwall, Vinnova Francis Green, professor, University of Kent, England Maria Hemström, fil.dr, ämnesråd Finansdepartementet Christina Järnstedt, ombudsman på LO Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef, TCO Anna Odhner, departementsråd på regeringskansliet Per Risberg, företagare och styrelseledamot Vinnova Dan-Olof Rooth, docent högskolan Kalmar Britta Rundström, avdelningschef på Sveriges Landsting och Kommuner Elisabeth Sundin, professor Arbetslivsinstitutet Töres Theorell, professor institutet för psykosocial medicin, Karolinska Institutet Anne-Marie Qvarfort, generaldirektör Svenska ESF-rådet Rune Åberg, huvudsekreterare FAS och professor i sociologi vid Umeå universitet 14