Bengt Rolfer. Från röra till reda Tio år med Industriavtalet. Premiss förlag

Transkript

1 Bengt Rolfer Från röra till reda Tio år med Industriavtalet Premiss förlag

2 Bengt Rolfer Från röra till reda Tio år med Industriavtalet Premiss förlag Drottninggatan Stockholm Bokens ges ut i samarbete mellan Facken inom industrin och Premiss förlag Bengt Rolfer och Premiss förlag Omslag och grafisk form: Linus Isaksson / Adore Tryck: Kristianstads boktryckeri, Kristianstad 2008 ISBN:

3 Innehåll Förord Inledning Del ett. Hur det hela började Del två. Tio år med Industriavtalet Röster från Facken inom industrin Röster från arbetsgivarsidan De opartiska Kritikerna Del tre. Framtiden Slutord från Facken inom industrin Del fyra. Fyra lokala röster Appendix Förord I Från röra till reda tio år med Industriavtalet ger några av Industriavtalets grundare sin bild av hur Industriavtalet kom till och erfarenheterna av de första tio åren. Boken bygger till stor del på ett antal intervjuer gjorda under några månader i slutet av Svaren är personliga. Det ger spänst åt berättelsen och bidrar till ökad insikt om de olika överväganden som faktiskt gjordes. Från röra till reda tio år med Industriavtalet är en dokumentation av ett viktigt skedde i utvecklingen på svensk arbetsmarknad. Författaren svarar själv för det urval som gjorts ur ett omfattande intervjumaterial. I de avsnitt som behandlar erfarenheterna av de första tio åren med Industriavtalet och Industriavtalets roll i framtiden får även kritiker, opartiska företrädare och lokala fackliga företrädare komma till tals tillsammans med de personer som idag är företrädarna för de organisationer som bär Industriavtalet. Som intervjuerna visar finns det olika uppfattningar och olika personer lyfter fram olika erfarenheter. De formar en spännande berättelse som ökar förståelsen av de 15 sidor som idag utgör Industriavtalet. Det går inte att ta miste på Industriavtalets betydelse. Stockholm i februari 2008 Göran Nilsson Kanslichef Facken inom industrin 4 Från röra till reda Tio år med indurstriavtalet 5

4 Inledning Den 18 mars 2007 fyllde Industriavtalet tio år. Skulle det vara något att fira? Om man frågar IF Metalls avtalssekreterare Anders Tiderman och Metallgruppens vd Bengt Huldt blir svaret tveklöst ja. De är två av centralgestalterna bakom avtalet och båda har varit med under hela resan. Det har varit en historisk period med tio år av höjda reallöner, säger Anders Tiderman. Industriavtalet har varit dragloket för en positiv utveckling och har bidragit till att stärka industrins konkurrenskraft. Det finns all anledning att lyfta fram dess betydelse, säger Bengt Huldt. Industriavtalet har en stor hyllningskör. I den ingår inte bara de närmast berörda utan också utomstående bedömare. Olle Djerf, fristående ekonom och ordförande i Industrins Ekonomiska Råd, beskriver avtalet som det viktigaste som hänt på svensk arbetsmarknad sedan Saltsjöbadsavtalet Samma betyg gav den legendariske professorn i arbetsmarknadsrelationer, Nils Elvander, strax innan han gick ur tiden i oktober Under sina första tio år har Industriavtalet bidragit till en ny stabilitet på arbetsmarknaden och konflikterna har lyst med sin frånvaro. Sedan det kom till har parterna tecknat treårsavtal fyra gånger 1998, 2001, 2004 och Det har också tagits en rad gemensamma initiativ från fack och arbetsgivare för att utveckla svensk industri. Trots alla dessa framgångar blev det inget firande på våren På årsdagen den 18 mars var parterna mitt uppe i en avtalsrörelse och veckorna därefter blev minst sagt turbulenta. Att Industriavtalet kommit i gungning är kanske lite för mycket sagt, men utan tvivel har formerna för den framtida lönebildningen åter hamnat i debattens fokus efter 2007 års avtalsrörelse. Den började utifrån ett numera sedvanligt mönster. Parterna inom industrin tog täten och följde sin upparbetade och väl fungerande förhandlingsordning. Ett par veckor innan de gamla avtalen löpte ut träffades också det första avtalet inom Industriavtalets ram. Det är det avtal som brukar bilda norm eller riktmärke för andra förhandlingar på arbetsmarknaden sat- 6 Från röra till reda Tio år med industriavtalet 7

5 tes detta märke den 16 mars, alltså två dagar för jubileumsdagen. Märket sattes till 10,2 procent på tre år. Veckan därpå utbröt virrvarret. Parterna inom handeln gjorde upp om löneökningar på 13 procent för de butiksanställda. Svenskt Näringsliv kritiserade Svensk Handel för uppgörelsen och arbetsgivarna käbblade inför öppen ridå. Inför avtalsrörelsen hade LO-facken sin motsvarighet i en frän intern debatt om olika syn på kvinnopotter och låglönesatsningar. Förbunden utanför industrin hade också börjat ifrågasätta industrins ledande roll i avtalsförhandlingarna Detta ledde i sin tur till en intensiv efteravtalsdebatt under hösten Var den debatten ska sluta och hur Industriavtalets framtid kommer att se ut ger den här boken inte svar på. Men den fångar upp de aktuella frågeställningarna och låter de berörda parterna ge sin syn på tioåringen. Sedan är det upp till industrins parter att själva vårda sin skapelse och följa den upp i tonåren. Boken börjar med en tillbakablick och slutar med en framtidsdiskussion. Den tar upp tre viktiga frågor: Varför skapades Industriavtalet? Vilka resultat har det lett till? Vad kommer att hända i framtiden? Dessutom skildras Industriavtalets betydelse från ett lokalt perspektiv i intervjuer med fyra lokala fackliga företrädare. Samtliga intervjuer gjordes i november-december Förutom de personer som intervjuats har Göran Nilsson, kanslichef på samarbetsorganet Facken inom industrin, bidragit med värdefulla synpunkter och bakgrundsmaterial. Bengt Rolfer i januari 2008 För att besvara dessa frågor har jag gått igenom en hel del skriftiga dokument, men framför allt bygger boken på intervjuer med personer som är eller har varit inblandade. Flertalet av dem representerar Facken inom industrin, som tagit initiativet till boken. Men det finns också gott om röster som ger andra perspektiv. Både industrins arbetsgivare, opartiska bedömare och utomstående kritiker från både arbetsgivare och fackliga organisationer får komma till tals. 8 Från röra till reda Tio år med industriavtalet 9

6 Del ett Hur det hela började 10 Från röra till reda Tio år med indurstriavtalet 11

7 Efter drygt tio år och fyra avtalsrörelser utan konflikt hyllas Industriavtalet för att ha gett både reallöneökningar och förbättrad konkurrenskraft för svensk industri. Men det var ytterst när att alltihop hade spruckit innan det ens hade börjat. Natten till den 18 mars 1997 satt fyra personer i slutförhandling på klassisk avtalsmark i en av arbetsgivarnas förhandlingslokaler på Blasieholmen i Stockholm. De fyra var Pappers ordförande Sune Ekbåge och Metalls ordförande Göran Johnsson på ena sidan och verkstadsindustriernas ordförande Lennart Nilsson och skogsindustriernas ordförande Bengt Pettersson på den andra. I rummen intill satt de stora förhandlingsdelegationerna. Parterna var överens om det mesta, men en viktig fråga återstod: Hur länge skulle de opartiska ordförandena (Opo) ha rätt att skjuta upp varslade konflikter? Arbetsgivarna ville inte ha någon tidsgräns alls, men hade motvilligt accepterat en månad. Facken ville inte att Opo över huvud taget skulle ha rätt att skjuta upp stridsåtgärder, men hade lika motvilligt gått med på en vecka. Där stod man. Förhandlingarna hade kört fast. Klockan passerade midnatt och folk i delegationerna började droppa av med misstanken att det inte skulle bli något avtal. Göran Johnsson berättar: Lennart Nilsson och Bengt Pettersson sa att det är ju själva fan att vi inte ska kunna komma överens när vi är så nära. Sune och jag tyckte likadant. Det skulle inte bli kul att gå ut och förklara för pressen att det hade spruckit. Då fick jag en snilleblixt i huvudet och slängde ur mig: Vi gör upp om 14 dagar. Jag hade inte förankrat det i delegationen och inte pratat med Sune om det heller. Jag tittade på honom och han nickade. Och så sa Lennart Nilsson: Jag är med på det, vi försöker få med vår delegation. Vi gick tillbaka till vår delegation och de applåderade nästan. Sedan kunde vi göra upp den natten. Om vi hade gjort patron ur och gått hem utan att skaka hand den natten hade det varit svårt att ta nya tag. Enligt Sune Ekbåge var det en strategisk poäng att det var två företagsledare och inte byråkrater från branschorganisationerna som skötte förhandlingarna på arbetsgivarsidan. Lennart Nilsson var vd i Cardo och Bengt Petterson koncernchef i Holmen. Det hade stor betydelse för att det till slut blev ett industriavtal, säger Ekbåge. Att paren Nilsson-Johnsson och Ekbåge-Pettersson hade väl upparbetade relationer och stort förtroende för varann spelade en viktig roll för förhandlingsresultatet. Lennart Nilsson berättar: Alla var inställda på att vi skulle dra igenom det här. Bengt Pettersson och jag hade fått mandat att göra det. Jag visste också att om Göran Johnsson gick med på något så kunde han driva igenom det på sin sida. Han var väldigt stark, enligt min mening, till skillnad från andra förhandlare inom till exempel PTK som alltid måste tillbaka till sin delegation. Vi fyra som satt den där natten hade förtroende för varann och de båda fackordförandena var starka i sina förbund. Sune Ekbåge pekar också på en ännu viktigare faktor som lade grunden till ett hållbart industriavtal. För att ett sådant avtal ska fungera måste det finnas en... inte terrorbalans men alla parter måste ha något att vinna på avtalet och alla parter måste ha något att förlora på att säga upp det. Den balansen måste man hitta och det var vi noga med att göra redan i de förberedande diskussionerna, säger han. Till saken hör att den klausul som slutstriden stod om aldrig har behövt användas. Det har förekommit ytterst få konfliktvarsel i industrins förhandlingar under de här fyra avtalsrörelserna. Och inte en enda gång har de opartiska ordförandena behövt utnyttja rätten att skjuta upp en konflikt. 12 Från röra till reda Tio år med industriavtalet 13

8 Förhistorien kristider och luft i lönekuverten Kontrasten är skarp mellan den senaste tioårsperioden och hur avtalsrörelserna såg ut tiden före Under och 1980-talen hade höga nominella lönelyft urholkats av inflationen och bidragit till en försämrad konkurrenskraft för svensk industri. Det var kristid i Sverige, arbetslösheten sköt fart grep regeringen in och tillsatte den så kallade Rehnbergkommissionen för att få bukt med lönebildningen. Den stora frågan var vad som skulle hända när parterna åter fick ansvaret för förhandlingarna. Redan vid den tiden hade Sune Ekbåge tillsammans med dåvarande Metallordföranden Leif Blomberg försökt få till stånd en diskussion med arbetsgivarna om nya samarbetsformer. Drivkraften från fackets sida var de allt tydligare attackerna på de centrala riksavtalen och några storföretags, inte minst ABB:s, starka vilja att decentralisera förhandlingarna till företagsnivå. Vi gjorde ett försök, jag tror det var 1992 eller 1993, men dörrarna stängdes direkt. Bert-Olof Svanholm från ABB som var ordförande i Verkstadsföreningen och Heinrich Blauert som var dess vd var tongivande på arbetsgivarsidan och motsättningarna visade sig vara alltför stora, berättar Sune Ekbåge. På hösten 1993 tillträdde Göran Johnsson som ordförande i Metall. Han minns att arbetslösheten i förbundet då låg på 20 procent. I avtalsrörelsen tidigare under året hade Metall för första gången samarbetat med Sif och Civilingenjörsförbundet i Förhandlingsrådet. En sak som gjorde att vi började samarbeta med tjänstemännen var arbetsgivarnas attityd, säger Göran Johnsson. Verkstadsföreningens överstyrelse hade fattat beslut om att det inte skulle vara några centrala avtal. Man ville ha lokala avtal med fredsplikt. Arbetsledarna hade accepterat den modellen och vi var skraja för att ytterligare någon tjänstemannaorganisation skulle acceptera det, så vi bejakade ganska aktivt ett samarbete med Sif och CF. Det visade sig hålla bra i 1993 års avtalsrörelse, då vi tecknade ett tvåårsavtal. Inför avtalsrörelsen 1995 var det samma kör. Det var fortfarande hög arbetslöshet och arbetsgivarna gick ut väldigt tufft med att de skulle ha lokal lönebildning och lokala förhandlingar om anställningsvillkor. Det enda som skulle tecknas centralt var fredsplikten. Jag sa till motparten att det är möjligt att vi är dumma ibland, men så jävla dumma är vi inte att vi går med på det. Till slut blev det ett avtal, men det var under medling och efter 23 dagars övertidsblockad. Efter den avtalsrörelsen sa vi att det här går inte längre. Vi måste hitta en ny ordning. Vi pratade med de andra förbunden inom LO och med Sif och CF. Det var en tuff debatt för att hitta en lönebildningsmodell som gav arbetskraftskostnadsökningar i takt med konkurrenterna i Europa. Vi hade ju ett 80-tal med dubbelt så höga kostnadsökningar som i Europa och två devalveringar bakom oss. Men mycket av det trendbrottet var väl redan fixat genom Rehnbergkommissionen? Ja, men det var inte en frivillig överenskommelse. Visst hade vi växlat ner takten, men det var genom ett statligt ingripande och det var ett undantag, en engångsföreteelse från regeringen för att bryta en trend. Och efter det återkom ju arbetsgivarna med sitt tal om lokal lönebildning. I 1995 års avtalsrörelse hade också lönenivån skruvats upp igen jämfört med Rehnbergåren. Skogsindustrin gick på högvarv och det var parterna där som tagit täten i avtalsrörelsen. Mitt emot sig vid förhandlingsbordet hade Sune Ekbåge Jan-Peter Duker, som då var relativt nytillträdd vd för Skogsindustrierna. Avtalet hamnade på en nivå som skrämde upp de övriga arbetsgivareförbunden inte minst Verkstadsföreningen som befarade att det skulle bli riktmärke för övriga avtal. Även marknaden och regeringen ansåg att avtalet låg för högt. Senare på året, i september 1995, fyllde Göran Johnsson 50 år och hade mottagning på restaurang Svärdfisken i Förbundshuset på Olof Palmes gata i Stockholm. När Sune Ekbåge gick dit mötte han ett gäng från Verkstadsföreningen med vd Heinrich Blauert i spetsen på väg ut. Blauert pekade på Ekbåge och sade till sitt sällskap: Där kommer han som skrämmer nybörjare. 14 Från röra till reda Tio år med industriavtalet 15

9 Det är Ekbåge som berättar historien och han menar att den säger en hel del om klimatet på arbetsgivarsidan vid den här tidpunkten. Även Bengt Huldt, vd i Metallgruppen, berättar att Blauert och Duker var ordentligt i luven på varann : Avtalsförhandlingarna 1995 var dramatiska. Verkstadsföreningen hade bett oss andra att hålla igen så att de fick köra klart med Metall. Då träffade skogs- och pappersindustrin ett avtal mitt framför näsan på dem. Det blev en fruktansvärd diskussion på Blasieholmen mellan Duker och Blauert, jag fick gå in och agera medlare. Tilläggas kan att Blauert och Duker gjorde helt olika bedömningar av avtalen även tre år senare när Industriavtalet hade bestått sitt första prov. Blauert var missnöjd och såg som enda fördel att avtalet kunde sägas upp sista året, medan Duker lovprisade det nya samarbetsavtalet och såg det som avgörande för den positiva utgången av förhandlingarna. Samtidigt är det svårt att undvika att dra en parallell mellan 1995 och Den här gången var det Dag Klackenberg i Svensk Handel som var nybörjaren, medan Jan-Peter Duker, nu vice vd i Svenskt Näringsliv, intog rollen av tillrättavisare. Jan-Peter Duker menar dock att parallellen haltar betänkligt: Jag vet vilken kritik jag fick då, men på den tiden var det uttalat inom SAF att det var förbundsförhandlingar som gällde. Vi hade visserligen en samverkan, men formerna var helt annorlunda än de som kommit senare. Vi skulle försöka få en differentierad lönebildning som tog hänsyn till olika branschers förutsättningar. Jag upplevde att jag följde de spelregler som gällde då. Vid det tillfället gick skogsindustrin så det rök. Jag hade tryck på mig från företagen att göra upp snabbt och de tvekade inte för den nivå det blev. Men det är klart att det fick följdverkningar för andra. Min verklighetsbild var att vissa branscher skulle kunna tillåta sig högre löneökningar, men efter den avtalsrörelsen insåg jag ju att så fungerar det inte i det här landet. Om några har fått så ska också andra ha. Detta ledde också fram till en diskussion inom SAF och vi enades om samverkan under djupare former från och med avtalsrörelsen Så det som var rätt att göra 1995 blev fel att göra 2007? Det är min uppfattning, ja. Men åter till tiden före Industriavtalet och läget Med i bilden fanns också att regeringen visade allt större intresse för att lägga sig i lönebildningen. Den nye statsministern Göran Persson hade uppmanat parterna att komma med förslag om förändringar i lönebildningen. I förlängningen hotade lagstiftning om ett medlingsinstitut med förstärkta befogenheter för staten att ingripa i avtalsrörelserna. LO startade det så kallade LISA-projektet, som i viss utsträckning bejakade en ökad makt för statliga medlare. Tjänstemannafacken såg den fria förhandlingsrätten som hotad och även LO-förbunden inom industrin var skeptiska. Vi deltog även i LISA-utredningen, men vi gjorde tummen ned för den. Vi tyckte att man borde kunna lösa lönebildningen avtalsvägen och vi ville undvika lagreglering, säger Anders Tiderman i IF Metall. Pappers Sune Ekbåge menar att hotet om ökad statlig inblandning fungerade som ett smörjmedel för att föra industrins parter närmare varann. Både vi och arbetsgivarna tyckte att det var bättre om parterna kunde göra upp direkt. Men det förutsatte att vi kunde lita på varann. Det som verkligen satte fart på diskussionen om ett industriavtal var en artikel på DN Debatt den 1 juni 1996 av ordförandena i Sif, CF och sex LOförbund inom industrin. Under rubriken Låga löneökningar vårt ansvar bjöd de fackliga ledarna in industrins arbetsgivare till samtal om industriell utveckling, kompetensutveckling och lönebildning. Idén till detta initiativ hade fötts en sen kväll och lång natt i februari på ett hotellrum i London där Göran Johnsson och Göte Larsson från Metall, Lars-Bonny Ramstedt från Sif och Jöran Tjernell från CF var på studiebesök med Förhandlingsrådet. Både Johnsson, Ramstedt och Tjernell vittnar om 16 Från röra till reda Tio år med industriavtalet 17

10 att samarbetet i Förhandlingsrådet hade fungerat mycket väl, men att man nu sökte en modell för att bredda och fördjupa det. I och med EU-inträdet och den flytande kronkursen var vi tvungna att definitivt klippa banden med 70- och 80-talens sätt att hantera avtalsrörelserna, säger Lars-Bonny Ramstedt, förhandlingschef i Sif/Unionen. Vi behövde hitta ett modernt sätt att sköta lönebildningen, som kunde mötas av respekt och accepteras av i det närmaste alla andra och som dessutom ledde till att löneökningstakten skruvades ner. Vid den här tidpunkten fanns det knappast någon som inte hade en bekant eller släkting som blivit uppsagd eller arbetslös, så det var också väldigt påtagligt att vi behövde göra något för att rädda jobben. Ramstedt berättar att en kväll när de fyra företrädarna för Förhandlingsrådet återvände till hotellet i London beslöt de att fortsätta prata samarbete över en whisky på Göran Johnssons rum. Diskussionen pågick till långt in på natten. Vi kom fram till att vi måste försöka samla alla facken inom industrin till ett liknande samarbete som i Förhandlingsrådet för att sedan utmana arbetsgivarna till en dialog om hur vi ska klara lönebildningen. Jag fick i uppdrag att skissa på en sådan modell. Redan nästa morgon hade förslaget till Facken inom industrin tagit form. Sedan förankrades idén bland berörda förbund på hemmaplan och den 1 juni publicerades debattartikeln signerad av ordförandena för åtta förbund inom industrin: Metall, Sif, CF, Industrifacket, Livs, Pappers, Skogs och Trä. Att vi valde formen att skriva en debattartikel var en chansning, säger Göran Johnsson: Det var ett sätt att överraska arbetsgivarna och det låg helt rätt. Vi visste att flera av våra motparter var ganska positiva till ett sådant initiativ, men också att det fanns stora tveksamheter hos Verkstadsföreningen. Det var nog ett riktigt chicken race bland arbetsgivarna om hur de skulle förhålla sig. Även Lars-Bonny Ramstedt talar om en väldig intern turbulens på arbetsgivarsidan. Två sidor stod mot varann på ena sidan en hårdare linje som ville fullfölja kampen mot riksavtalen och införa företagsvisa förhandlingar, på andra sidan en mjukare linje som tyckte att fackens initiativ var värt att pröva. Verkstadsföreningens dåvarande ordförande Lennart Nilsson minns att det fanns en utbredd skepsis i början, men ett chicken race vill han inte beskriva det som: Det var ingen större oenighet. Leif Johansson i Volvo stödde det och han är ju ganska tung. När han säger att något är bra då lägger sig nästan allihopa. Så vi sa: Okej, kan vi få ett bättre förhandlingsklimat är detta värt att pröva. Det vi upplevde som viktigast var att få en ny förhandlingsordning en struktur som gjorde att det inte hela tiden dök upp nya krav. Bengt Huldt i Metallgruppen hörde till dem som var positivt inställda. Jag hade pratat med Göran Johnsson om detta och kände mig bekväm med tankarna i debattartikeln. Frågetecknen från vissa gällde om det skulle uppfattas som en tillbakagång och hämma utvecklingen mot lönesättning ute på företagen, men jag tyckte ändå att vi på ett ganska naturligt sätt fick ihop en enad arbetsgivarfront och beslutade att ställa oss positiva till att inleda diskussionen om ett industriavtal. Även Skogsindustriförbundets dåvarande vd Jan-Peter Duker reagerade positivt på debattartikeln och hörde till tillskyndarna på arbetsgivarsidan: Jag insåg att det var ett klokt initiativ som vi inte med trovärdighet kunde avvisa. Vi hade bakom oss rätt turbulenta avtalsrörelser och arbetsgivar sidan efterlyste också mer ordning och reda i förhandlingarna. Vid den tidpunkten visste vi inte vad vi skulle få, men vi ville ju syna korten. Det var i första hand de nya formerna för förhandlingar som lockade. Hur långt kunde man gå för att få stopp på konflikter? Tonen i inbjudan kändes tilltalande, så jag förespråkade ivrigt att vi skulle gå in i de här diskussionerna. Men det fanns skilda uppfattningar? Ja, vi hade många diskussioner och det fanns olika värderingar. Alla var medvetna om att med ett sådant avtal hade vi för överskådlig tid accepterat att förhandla på förbundsnivå och om detta fanns det delade meningar. 18 Från röra till reda Tio år med industriavtalet 19

11 Arbetsgivarnas svar dröjde ända till den 24 oktober. Reaktionen var överlag positiv och tidningarna beskrev det som att ett nytt Saltsjöbadsavtal nu var på gång. På hösten kom överläggningarna i gång. Två arbetsgrupper bildades en A-grupp för samarbete om industriell utveckling och en B-grupp som skulle ta fram ett nytt stabilt förhandlingssystem. Från fackens sida deltog Anders Tiderman, Metall, Leif Ohlsson, Industrifacket och Lars-Bonny Ramstedt, Sif, i B-gruppen. Arbetsgivarna representerades av Gunnar Göthberg, Byggnadsämnesförbundet, Bengt Huldt, Metallgruppen, och Anders Sandgren, Verkstadsföreningen. Det var alltså den senare gruppen som tog fram den förhandlingsordning som är grundbulten i Industriavtalet. Men det skedde inte utan gnissel, minns Lars-Bonny Ramstedt: Sandgren var en extrem arbetsgivarpolitiker. Hans inställning var att det inte skulle gå utan lagstiftning som begränsar fackens konflikträtt. Det gällde att bryta ner hans motstånd och det lyckades vi med. Vi kunde beskriva i klartext vad det var som gjorde att vi brukade hamna snett. Det var ju att parterna inte hade något förtroende för varandra och över huvud taget inte kommunicerade. Vi tog ära och redlighet av varandra i media och kom aldrig i gång med förhandlingar förrän vi varslat och det var sällan vi slöt avtal utan medlare. Den nya förhandlingsordning som växte fram innehåller en strikt tidsplan för förhandlingarna. Preciserade avtalskrav ska lämnas tre månader innan avtalet löper ut. Samtidigt utses ett antal opartiska ordförande, Opo. När en månad återstår av avtalsperioden ska Opo ge sig in i förhandlingarna och biträda parterna. Målet är att det nya avtalet ska vara klart innan det gamla löper ut. Enligt Lars-Bonny Ramstedt var det den gamle mästermedlaren Bertil Rehnberg som väckte idén om Opo alltså samme man som ledde den statliga Rehnbergkommissionen i början av 90-talet. Han fick mig att förstå att en opartisk ordförande är något annat än en medlare. Opo skulle inte ha någon annan roll än att se till att parterna talar med varann. Först var jag tveksam, men han övertalade mig att detta kunde vara något att pröva. B-gruppen vände sig också till Lars-Gunnar Albåge och Rune Larson med en förfrågan. De båda hade spelat en viktig roll i Rehnbergkommissionen och accepterade med glädje att bli de första opartiska ordförandena inom Industriavtalet. I den nya förhandlingsordningen har Opo dessutom fått den unika möjligheten att skjuta upp varslade stridsåtgärder i två veckor. De fick alltså mer långtgående befogenheter än den statliga förlikningsmannaexpeditionen. Det var ett pris vi var tvungna att betala, säger Industrifackets förre ordförande Leif Ohlsson. Men det har aldrig behövt användas även om det varit nära ett par gånger. Till slut var alla förberedelser klara och man var framme vid slutförhandlingen den dramatiska marsnatten Då kunde till sist Samarbetsavtalet om industriell utveckling och lönebildning förlösas. Avtalet består av två delar, en om industriell utveckling och en om lönebildning. Det är den andra delen även kallad Industrins förhandlingsavtal som har blivit mest uppmärksammad. Dags att tänka annorlunda Industriavtalet var en skapelse av de centrala parterna. Nu skulle det säljas in hos medlemmar och förtroendevalda ute i landet. Vid den här tidpunkten var Jan-Henrik Sandberg processoperatör på Korsnäs AB i Gävle och jobbade fackligt i lokalavdelningen. Där fäste man inget större avseende vid Industriavtalet. Man visste ju att det fanns, men inte upptog det särskilt mycket av vår tid. Men sedan jag blev ordförande i Pappers 2006 har det blivit en påtaglig del av min verklighet, säger han. En liknande bild ger Livsmedelsarbetareförbundets ordförande Hans- Olof Nilsson, som 1997 var lokalombudsman i Halmstad. 20 Från röra till reda Tio år med industriavtalet 21

12 Om Industriavtalet Tidsplan för förhandlingar Industriavtalet kallas i dagligt tal det samarbetsavtal som fack och arbetsgivare inom industrin undertecknade den 18 mars Där finns parternas gemensamma syn på förutsättningarna för industriell verksamhet i Sverige, där finns Industrins förhandlingsavtal som bilaga och där finns regler för hur nya riksavtal ska förhandlas fram. Mot bakgrund av att en livskraftig industri skapar bättre förutsättningar för sysselsättning och reallöneutveckling syftar avtalet till att främja industriell utveckling, lönsamhet, konkurrenskraft och goda arbetsvillkor för de anställda och till att förbättra ordningen för lönebildningen i Sverige. Avtalet innehåller parternas gemensamma bedömningar och uppfattningar på en rad områden. Det handlar bland annat om hur företagens villkor och förutsättningarna för lönebildningen under åren före avtalet påverkades av stora förändringar i den ekonomiska politiken, av Sveriges EU-inträde och av den ökande internationaliseringen och den därmed förändrade konkurrenssituationen. I avtalet pekar parterna på områden som är särskilt viktiga för Sveriges industriella utveckling och som de ska samarbeta på. Det är till exempel forskning och utveckling, utbildning, kompetensfrågor samt energi- och klimatfrågor. Som ett led i detta arbete ordnas en Industridag varje år. Avtalet ska skapa ordning och reda i förhandlingarna om nya riksavtal. Därför finns en tidsplan som anger att förhandlingar ska påbörjas senast tre månader innan det gamla avtalet löper ut för att ett nytt avtal ska hinna bli klart under dessa tre månader. Förhandlingar inleds Parterna ställer sina krav Opartisk ordförande tillsätts 3 månader Partssamarbetet Berednings utskott 2 månader 1 månad Industrins Ekonomiska Råd Industrikommittén Opartisk ordförande biträder parterna Opartisk ordförande kan begära utlåtande från ekonomiska rådet lägga eget förslag Opartiska ordföranden Avtalet löper ut / nytt avtal tecknas Eventuellt varsel om konflikt Opartisk ordförande kan besluta att skjuta upp konflikten Partsgemensamma grupper 22 Från röra till reda Tio år med indurstriavtalet 23

13 Grupper och kommittéer Industrikommittén Industrikommittén ska följa och främja tillämpningen av Industriavtalet. Det är också den som utser de Opartiska ordförandena, Opo, och ledamöterna i Industrins Ekonomiska Råd, IER. I kommittén ingår företrädare för Industriavtalets fackförbund och arbetsgivare. Opartiska ordförande (Opo) Om parterna inte är överens om ett nytt avtal när en månad återstår av avtalsperioden ska de opartiska ordförandena (Opo) träda in. Opo är en grupp av fem-tio erfarna förhandlare som utsetts av parterna på ett år i taget. De ska fortlöpande följa avtalets utveckling och de ska bistå parterna i förhandlingarna vid behov. Opos uppgifter och befogenheter regleras i Industrins förhandlingsavtal. Industrins Ekonomiska Råd (IER) Industrins Ekonomiska Råd består av fyra ekonomer som är fristående från parterna och utses av Industrikommittén. Rådets uppgift är att ge rekommendationer i ekonomiska frågor på uppdrag av Industrikommittén, Opo eller av två eller flera förbunds parter gemensamt. Inför varje avtalsrörelse ger IER ut en eller flera ekonomiska rapporter med bedömningar av det ekonomiska läget. FI Rådet I FI Rådet, som är Facken inom industrins högsta beslutande organ, ingår ordförande och avtalssekreterare /förhandlingschef från varje förbund. Ordförandeskapet i FI Rådet, som sammanträder ungefär en gång i månaden, roterar mellan förbunden. ALI gruppen Förbundens avtalssekreterare/förhandlingschefer bildar tillsammans ALI gruppen där ALI står för Avtal, Lagar, Industrifackförbunden. ALI gruppen bevakar utvecklingen inom kollektivavtal och arbetsrätt, diskuterar, analyserar och utbyter erfarenheter. Den bereder också policymässiga ställningstaganden i förhandlingsfrågor innan dessa tas upp i FI Rådet. ALI gruppen träffas oftare än FI Rådet och under avtalsrörelserna minst en gång i veckan. FI ekonomerna FI ekonomerna är en grupp utredare och ekonomer som utbyter erfarenheter, producerar rapporter och utredningsmaterial, ordnar seminarier, driver projekt och bereder en del ärenden inför FI Rådet. FI ekonomerna producerar varje år rapporten Ekonomiska bedömningar med analyser av löneutveckling, sysselsättning, inflation och konkurrenskraft. 24 Från röra till reda Tio år med indurstriavtalet 25

14 Jag var väldigt fundersam när det kom och misstänksam till vad det skulle bli av det. Det var så nytt, man undrade vad det handlade om och om LO skulle spricka nu. Men när jag under årens lopp har sett vad det har inneburit har jag grundligt omvärderat min inställning. Stefan Löfven var då ombudsman på Metalls förhandlingsavdelning och minns när man skulle ut i klubbarna och predika återhållsamhet för medlemmarna. Vi var tvungna att få dem att tänka annorlunda och det var ingen lätt diskussion. Många hade svårt att förstå hur man skulle kunna få högre reallöner genom lägre löneökningar. Det fanns de som tyckte att vi hade gett upp och såg slutet för facket som en kamporganisation. Många var också tveksamma till att politikerna skulle klara av att sköta finanspolitiken och att Riksbanken skulle hålla nere inflationen, det var ju också något nytt. Men efterhand så märkte de att vårt resonemang bar och vi fick gehör för detta. Anders Tiderman tillägger att ett opinionsmässigt viktigt budskap till medlemmarna var att avtalen nu skulle bli klara tidigare. Det fanns en stor irritation i tidigare avtalsrörelser över att de nya avtalen inte var klara till semestern, trots att de gamla hade löpt ut i februari-mars. Mari-Ann Krantz hade tillträtt som Sif-ordförande på hösten 1996 och hamnade rakt i den otacksamma uppgiften att förklara för medlemmarna att det var dags att växla ner löneökningstakten. Vi fick ta på oss en viktig pedagogisk roll. Det är inte lätt att förklara att tre procent är mer än sju, men det var helt enkelt nödvändigt att hitta nivåer som inte spädde på inflationen. Efter hand har det synsättet vunnit acceptans och utfallet under de här tio åren talar ju sitt tydliga språk. Medlemmarna har helt enkelt fått mer pengar i plånboken. Att Riksbanken har visat att man kunnat hålla inflationen i schack har varit mycket viktigt, säger hon. Lars-Bonny Ramstedt tillägger: Förutsättningen för vår medverkan var att vi kunde se till att det inte var LO som tog beslut som vi sedan fick hänga på. Det har vi plågat våra kamrater på LO:s industrisida med hela tiden. Ska ni samverka med oss så ska vi göra det fullt ut och då får ni inte sitta med LO och göra upp. Men egentligen hade den tveksamma attityden redan försvunnit efter att vi hade bildat Förhandlingsrådet. Samtidigt var det ju organisationspolitiskt sprängstoff att vi skulle samarbeta med civilingenjörerna, men här stod större värden på spel så det gällde att enas. För Civilingenjörsförbundet var detta möjligen ännu svårare. Det var långt ifrån självklart att ett Sacoförbund skulle agera tillsammans med förbund från LO- och TCO-sidan. Isen var ju bruten i och med det samarbete vi hade med Sif och Metall i Förhandlingsrådet. Det hade vi fått mycket spott och spe för från Sacosidan och nu var det dags igen, säger CF:s förre förbundsdirektör Jöran Tjernell. Tjernell var nöjd med det samarbetet och han såg diskussionen om ett industriavtal som en möjlighet att ytterligare förstärka förbundets position på den privata arbetsmarknaden genom att ingå i ett större samarbete som även omfattade arbetsgivarna. Jag blev nedkallad till Saco för att förklara vad det handlade om. Där såg man det som att vi hade sålt oss till djävulen, och det var i första hand Sif man syftade på. Men jag är övertygad om att CF aldrig skulle ha haft samma inflytande och fått samma uppmärksamhet om vi hade avstått från att gå med i det här samarbetet. 26 Från röra till reda Tio år med industriavtalet 27

15 Del 2 Tio år med Industriavtalet Under de tio första åren har Industriavtalet spelat en viktig roll för lönebildningen och för svensk industris konkurrenskraft. Det har bidragit till en stabilisering av samhällsekonomin och inspirerat utformningen av det statliga Medlingsinstitutet. Men det har också kritiserats, inte minst av andra parter på arbetsmarknaden. 28 Från röra till reda Tio år med indurstriavtalet 29

16 Röster från Facken inom industrin Många förbundsföreträdare har samma uppfattning om vad som är fördelarna med Industriavtalet. Mari-Ann Krantz i Sif/Unionen sammanfattar dem i fem punkter: Ordning och reda på arbetsmarknaden Nya avtal när de gamla löper ut Nedväxlad löneökningstakt och reallöneökningar Konfliktfritt Industrins avtal har satt märke för hela arbetsmarknaden Den från fackliga utgångspunkter sannolikt viktigaste effekten är de ständiga förbättringarna av reallönen. Mellan 1998 och 2007 steg reallönen med i genomsnitt 2,2 procent per år, vilket kan jämföras med en halv procent i snitt mellan 1978 och Svenska löntagares reallöner har också utvecklats klart bättre än i övriga Västeuropa. Samtidigt har industriproduktionen ökat med 5,8 procent per år under tioårsperioden. Det är en markant ökning jämfört med perioden då den var 2,7 procent i snitt och klart högre än Västeuropas 1,7 procent under de senaste tio åren. Leif Ohlsson på IF Metall tycker att siffrorna talar sitt tydliga språk. Under och 80-talen kunde löneökningarna ligga på 8-10 procent, men det blev inte mer i plånboken. Sedan dess har reallönerna ökat hela tiden. Stabiliteten på svensk arbetsmarknad kom med Industriavtalet, fastslår han. På köpet fixade man också ett eget regelverk och undvek att regeringen ingrep med lagstiftning om hur förhandlingarna skulle bedrivas. Sune Ekbåge på Pappers betraktar de tre treårsavtal han var med om att teckna innan han slutade som ordförande som en unik period jämfört med hur det såg ut tidigare: Medlemmarna fick reallöneökningar varje år och vissa år med flera 30 Från röra till reda Tio år med industriavtalet 31

17 procent utan att industrin förlorade konkurrenskraft. Vi har också arbetat gemensamt med arbetsgivarna i viktiga frågor och på sätt haft inflytande över till exempel forskningspolitiken som blivit mer industrirelaterad. Det finns fler fackliga framgångar att redovisa. Förre Metallordföranden Göran Johnsson nämner bland annat arbetstidsförkortningen: Vi hade ett kongressbeslut från 1995 om att förkorta årsarbetstiden med 100 timmar och vi har kommit en bra bit på vägen. Dessutom förbättrades företagens konkurrenskraft så det var bingo för alla inblandade. De på arbetsgivarsidan som ville ha lokal lönebildning förlorade, men de hade å andra sidan aldrig annars fått denna goda utveckling för industrin. En klar förbättring är att det nya avtalet ska vara klart när det gamla löper ut och att det finns tidsgränser för när Opo ska träda in. Vi har också lyckats leverera avtal i tid. Det är en väldigt stor förändring. Gå tillbaka till tiden före Rehnberg, då var avtalen aldrig färdiga i tid. Ibland tecknade vi ettårsavtal i juni, sedan började man förhandla lokalt i september och mot slutet av året var det dags igen. Det var ett evigt tröskande och medlemmarna var med rätta irriterade, men nu har det blivit en väldig ordning och reda. Kjell Dahlström i Skogs- och Träfacket tycker också att det är bra för både företag och anställda att avtalen blir klara i tid. IF Metalls Stefan Löfven framhåller att Industriavtalet inte bara har varit bra för medlemmarna och för svensk industri. Det har varit bra för hela den svenska ekonomin. Han lyfter fram det goda samarbetet mellan parterna under avtalsperioden. Det är klart att det har betydelse att vi som parter kan arbeta ihop för att stärka industrin. Sedan ska vi med jämna mellanrum förhandla om fördelningen av resultatet. Då är det lite kamp och det ska det vara. Men i den långa period vi har mellan treårsavtalen finns det gott om tid för att skapa de bästa möjligheterna inför förhandlingarna, så att det finns något att fördela, säger Stefan Löfven. Industriavtalet har spelat en roll även i andra frågor som är viktiga för löntagarna vid sidan av löner och arbetstider. Samarbetet mellan Facken inom industrin har gjort att olikheter mellan de olika förbundens avtal kommit i dagen på ett annat sätt. Genom det fackliga samarbetet har man kunnat ge ökad tyngd åt sina krav. Hans-Olof Nilsson i Livsmedelsarbetareförbundet nämner arbetsmiljöfrågorna som exempel. I hans bransch råder tuffa arbetsmiljövillkor, inte minst inom slakterierna där det förekommer en hel del arbetsskador. Facken inom industrin har sedan flera år enats om en lista med krav, men det var först i den senaste avtalsrörelsen som det lossnade på allvar. Vi fick ett väldigt bra arbetsmiljöavsnitt i vårt senaste kollektivavtal. Bland annat har vi fått igenom att alla anställda ska ha tillgång till företagshälsovård och vissa minimikrav för hur den ska vara utformad. Vi har också fått inskrivet att alla förändringar av arbetsorganisationen måste föregås av en analys av hur de påverkar de anställdas arbetsmiljö. Avtalet var en direkt följd av de diskussioner vi fört med de andra facken och det fick ökad tyngd genom att alla stod bakom det. Sedan har olika förbund lagt olika vikt vid just det kravet i sina förhandlingar. Grunden var den gemensamma plattformen och det gedigna arbete som gjorts i Industriavtalets olika grupperingar, säger Hans-Olof Nilsson. Anders Tiderman i IF Metall anser att Industriavtalet indirekt banat väg för LO-gruppernas omställningsavtal 2004 och det nya pensionsavtalet Genom att vi samarbetat så nära med tjänstemännen har vi fått en ökad medvetenhet om deras avtalsvillkor. Det har inneburit en kompetenstillförsel som har tydliggjort orättvisor och skillnader mellan förbunden och som vi snabbt har kunnat lägga upp på förhandlingsbordet, säger han. I takt med att Industriavtalet levererat goda resultat har också arbetsgivarnas krav på företagsvisa förhandlingar klingat av. Jag vill med bestämdhet påstå att vi har vunnit fighten om riksavtalen, säger Tiderman. Även om motparten när en vision om att det är bäst om lönen fastställs mellan chefen och den enskilde så ser man nu mer nyktert på 32 Från röra till reda Tio år med industriavtalet 33

18 möjligheten att komma dit. Jag tror att skälet är att Industriavtalet så starkt lyfter fram att den konkurrensutsatta sektorn ska gå före. Det har fungerat som ett skydd för exportindustrin och har varit ett viktigt argument för att man skulle ro hem det här på arbetsgivarsidan. Jöran Tjernell som var förbundsdirektör i Civilingenjörsförbundet fram till 2002 säger att förbundet skulle ha haft en betydligt mer undanskymd position på svensk arbetsmarknad om man hade ställt sig utanför Industriavtalet. Han uppskattar den nya anda präglad av mindre konfrontation som blivit följden. Vi fick till stånd ett nytänkande kring lönebildningen och ett modernare samarbete mellan parterna. Dessutom har vi fått en större samling kring frågor som inte bara har med löner och anställningsvillkor att göra, säger Tjernell. För ingenjörernas del är det dock oklart hur gynnsam reallöneutvecklingen varit under den här perioden. Enligt Ulf Bengtsson, ordförande i det nybildade förbundet Sveriges Ingenjörer, har medlemmarna länge haft en negativ reallöneutveckling. Efter Industriavtalets tillkomst har man hämtat tillbaka en del, men han är inte nöjd och anser att hans medlemmar har förlorat i förhållande till övriga löntagargrupper inom industrin. Men det är egentligen inte Industriavtalets fel, utan den allmänna tendensen i Sverige att vilja trycka ihop lönerna. Ingenting tvingar dock ingenjörerna att vara med i det fackliga samarbetet inom industrin, men Ulf Bengtsson betonar att han finner det värdefullt inte minst för de gemensamma insatser som görs tillsammans med arbetsgivarna för att utveckla industrin (mer om det längre fram). Dessutom, tillägger han, förhandlar man ju inte bara om löner, utan också om allmänna anställningsvillkor. Eftersom Sif är så mycket större skulle vi ha mycket liten påverkan på de allmänna villkoren om vi stod utanför. Det är ren realpolitik. Trots olika utgångspunkter och till och med olika lönepolitiska mål tycker Ulf Bengtsson att samarbetet inom Industriavtalet fungerar bra. För de andra förbunden är det viktigt att satsa på de lägst avlönade, medan vi hellre vill ha individuell och kraftigt differentierad lönesättning. Men vår gemensamma plattform med en kombination av krontal och procent ger utrymme för båda tänkesätten. Sedan avgörs ju det slutliga resultatet i lokala förhandlingar. Fritt från konflikter Under Industriavtalets drygt tioåriga historia har industrin varit förskonad från arbetsmarknadskonflikter. Enda undantaget är en kort vild strejk bland gruvarbetarna i Malmfälten våren Det har förekommit några enstaka varsel, men inget av dem har utlösts. Det är ett anmärkningsvärt facit om man betänker hur många olika avtal och presumtiva konfliktytor det finns mellan parterna. Bara inom IF Metall finns 42 olika riksavtal. Av de varsel som trots allt förekommit har Industrifacket stått för tre. Två gånger gällde det Tvätteriavtalet och en gång Tekoavtalet, alltså typiska låglönesektorer. En gång var vi tio minuter från att utlösa varslet, en annan gång en halvtimma. Det gällde lönerna, vi fick ut lite mer genom varslen, men inte vad vi krävde, säger Leif Ohlsson. Han ser ändå utfallet vid de tillfällena som ett bevis för att det går att differentiera löneökningarna inom Industriavtalets ram. Om inte det hade gått så skulle det aldrig ha blivit ett industriavtal, säger han. Det är en myt att LO-förbunden inom industrin skulle ha något emot att lågavlönade kvinnogrupper får lite mer. Det har vi varit för hela tiden. Skogs- och Träfackets ordförande Kjell Dahlström lyfter fram sammanhållningen i Facken inom industrin som en viktig förklaring till att man lyckats undvika konflikter. I avtalsrörelsen 2004 var förbundet nära att varsla inom stoppmöbelindustrin. Då var det riktigt kärvt, arbetsgivarna ville inte leva upp till den nivå vi 34 Från röra till reda Tio år med industriavtalet 35

19 ansåg hade etablerats. Men genom att de andra förbunden stod bakom oss kunde det lösas. Det är en viktig del av Industriavtalet att det här gänget kan hålla ihop. Alla är besjälade av att hitta lösningar, säger han. Så det blev ingen konflikt den gången heller. Samarbete med konkreta resultat Det är framför allt i samband med avtalsförhandlingarna som Industriavtalet brukar uppmärksammas. Men Ulf Bengtsson i Sveriges Ingenjörer tycker att de delar som handlar om samverkan för industriell utveckling är betydligt viktigare. Han nämner till exempel Industrins offert till Sverige, som parterna gemensamt överlämnade till statsminister Göran Persson på den första Industridagen Det här samarbetet har lett till en hel del konkreta resultat. Det har startats branschsamtal om möjligheterna till mer behovsorienterad forskning och hur man ska få fram ekonomiska resurser till det. Det är särskilt viktigt för vårt förbund och där har vi gjort extra insatser för att ta fram underlag, säger Ulf Bengtsson. Industridagen anordnas av Industrikommittén, som är parternas gemensamma samarbetsorgan för att främja industriell utveckling. Det är ett årligt evenemang sedan På den senaste Industridagen i november 2007 fick statsminister Fredrik Reinfeldt ta emot industriparternas gemensamma inspel till den kommande forsknings- och innovationspropositionen. Huvudingrediensen där är fortfarande den behovsorienterade forskningen och medel till den. En annan viktig fråga är utbildningens kvantitet kontra kvalitet. Det har blivit en väldigt vildvuxen flora av ingenjörsutbildningar. Vi skulle vilja att man begränsade den och tydligare definierade vad dessa utbildningar innehåller, säger Ulf Bengtsson. Han vill också flagga lite extra för den sista punkten i Industrikommitténs 22-punktsprogram, som han hyser speciella känslor för. Den handlar om att stimulera fler företag att anställa sin första ingenjör. Det finns nästan företag i Sverige. 91 procent av dem har färre än tio anställda och av dessa är det bara 7 procent som har en ingenjör bland sin personal, berättar han. Sveriges Ingenjörer har låtit genomföra en undersökning som visar att de företag som under perioden anställde sin första ingenjör hade fem gånger så hög vinst som de företag som helt saknar ingenjörer bland sina anställda. Tillväxten i dessa företag var dubbelt så hög och produktiviteten tre gånger så hög. Är det verkligen så enkelt? Det finns säkert fler förklaringar. De som bestämt sig för att anställa en ingenjör har säkert andra planer också, men visst är detta ett element i det hela, säger Ulf Bengtsson. Han refererar också till en dansk undersökning som visar att varje anställd ingenjör skapar fem nya arbetstillfällen. Det borde ju vara till glädje för politikerna också. Så visst borde man göra fler insatser för att få företagen att våga anställa en ingenjör. Stefan Löfven lyfter fram skapandet av Teknikcollege som ett annat konkret resultat av samarbetet med industriarbetsgivarna. Teknikcollege är en förstärkt yrkesutbildning som finns på ett tjugotal platser i landet. Vi som arbetar inom industrin ville se till att vi får rätt kompetens även i framtiden. Det är en styrka att parterna kan göra sådant här tillsammans och det kommer absolut att gagna industrin på sikt, säger Stefan Löfven. Konceptet till Teknikcollege har utarbetats av Industrikommittén och utgör ett konkret exempel på vad man kan åstadkomma där. Hans-Olof Nilsson i Livs, som under det senaste året har varit vice ordförande i Industrikommittén, ser ett stort värde i denna samarbetsform: Det är ett bra forum där industrins tyngsta företrädare träffas regelbundet. Även om det inte är regelrätta förhandlingar så är det ett samarbete där det mejslas ut vad industrin och industrins anställda behöver. Det är viktigare än man tror för det banar väg för uppgörelser i slutändan. Det skapar förståelse för hur den andra sidan resonerar, säger Hans-Olof Nilsson. 36 Från röra till reda Tio år med industriavtalet 37

20 Industrikommittén I samband med industridagarna 2004 och 2007 över lämnade Industrikommittén industriparternas gemen samma förslag till utveckling av svensk industri till den sittande regeringen. På Industridagen 2007 var den kommande forskningsoch innovationspropositionen en av huvudfrågorna. Industrikommittén överlämnade ett förslag i 22 punkter. Förslagen gick ut på att staten bör satsa mer på forskning, i synnerhet industrirelevant forskning, en ökad samverkan mellan företag, akademi och industriforskningsinstitut, satsning på vissa för industrin strategiska forskningsområden och att stimulera till fler innovationer i nya och växande företag. År 2004 hette Industrikommitténs förslag Forskning för konkurrenskraft industrins offert till Sverige. Det innehöll en inbjudan att gemensamt utveckla industriforskningsinstitut och branschforskningsprogram, förslag till ny struktur för ingenjörsutbildningen och en modell för förstärkt yrkesutbildning med aktivt deltagande från industrins sida genom så kallade Teknikcollege. Samordningsproblem Men allt har inte gått på räls under de här tio åren. Industriavtalet har utsatts för både inre och yttre tryck. En återkommande tvistefråga har med samordningen att göra. Framför allt på LO-sidan har det då och då ifrågasatts att industriförbunden hellre samarbetar med tjänstemannaorganisationerna än med övriga LO. Det är en fråga som även dök upp i 2007 års avtalsrörelse, men det var verkligen inte första gången. Sune Ekbåge, Pappers, minns hur det var när Industriavtalet var nytt: Vi blev beskyllda för att svika samordningen i LO, men då ska man komma ihåg att den eventuella samordningen inom LO var väldigt besvärlig redan före Industriavtalets tid. En avtalsrörelse innebär alltid en massa moment där man blir osams, det skedde även bland Facken inom industrin. Men en sak som var viktig under alla dessa år var att vi i i Pappers, Metall och Industrifacket hade ett nära samarbete i alla frågor. I intensiva skeden träffades vi i stort sett till frukost, lunch och middag varje dag. Vi var överens om att om någon skulle gå före och bryta mark så var det någon av oss tre. Även om LO-samordningen stundtals var kämpig så var det ännu hårdare tag på arbetsgivarsidan. Ekbåge minns att parterna inom skogsindustrin var beredda att göra upp 2004, men att arbetsgivarna då blev inkallade till Svenskt Näringslivs beredningsutskott och förbjöds att skriva på. Vår motpart kom tillbaka och sa att beslutet inte låg i deras händer. Det här är en olycklig utveckling, säger Ekbåge. Om man inte möter en motpart som har samma mandat att göra upp som man själv så kommer alltihop att krackelera. Pappers nye ordförande Jan-Henrik Sandberg tar upp problemet med att hitta rätt balans mellan de olika sektorer som ingår i det fackliga samarbetet inom industrin. IF Metall och Sif väger ju väldigt tungt, liksom Teknikföretagen på arbetsgivarsidan. Vi får vara vakna så att det inte blir en alltför kraftig förskjutning och att det alltför mycket kommer att handla om just deras frågor. Det är lätt hänt att de som är lite mindre hamnar i skymundan när det finns 38 Från röra till reda Tio år med industriavtalet 39