DEN RASIFIERADE ARBETAREN

Transkript

1 MANA Antirasistisk tidskrift # kronor DEN RASIFIERADE ARBETAREN STATARSAMHÄLLETS ÅTERKOMST BEHOVET AV EN KOMPLEX KLASSBILD TARIQ ALI OM REVOLTERNA I NORDAFRIKA EGYPTEN EFTER UPPRORET

2 Tidskriften MANA bevakar och diskuterar samhälle, politik och kultur ur ett antirasistiskt perspektiv. MANA är en religiöst och partipolitiskt obunden tidskrift som kommer ut med 4 nummer per år. ANSVARIG UTGIVARE: Rebecca Selberg TEMAREDAKTÖR: Leandro Schclarek Mulinari REDAKTIONSSEKRETERARE: Natacha López ART DIRECTOR: Jan Petterson BILDCHEF: Sarah Hirani REDAKTION: Nadia Mazzoni, Jesper Klemedsson, Maja Sager, Natacha López, Emma Eleonorasdotter, Nazem Tahvilzadeh, Sarah Hirani, Serhat Daran, Aida Ghardagian, Katarina Lind, Rebecca Selberg, John Åberg, Florencia Rovira Torres, Leandro Schclarek Mulinari. SKRIBENTER: Berolin Deniz, Britta Abotsi, Leandro Schclarek Mulinari, Jesper Klemedsson, Rasmus Jeppsson, Anders Neergaard, Emma Eleonorasdotter, Tove Grönsroos, Tariq Ali, Per Björklund, Catherine Holt, Petter Larsson, Mariam Carlsson Kanyama, Ylva Sjölin, Aida Ghardagian, Christina Hansen. FOTOGRAFER: Jesper Klemedsson, Britta Abotsi, Terje Östling, Per B jörklund, Sarah Carr ILLUSTRATÖRER: Halfdan Livstræt Pisket, Andreas Norberg, Jan Petterson, Sarah Katarina Hirani OMSLAG: Sarah Katarina Hirani ÖVERSÄTTNING: Maja Sager, Martin Bergqvist KORREKTUR: Martin Bergqvist TRYCKERI: Trydells ÄGARE: Föreningen tidskriften Mana PRENUMERATIONER: För prenumerationsärenden kontakta prenumeration@tidskriftenmana.se KONTAKT red@tidskriftenmana.se ADRESS: Mana, Sevedsgatan 10 A, Malmö. ISSN BANKGIRO: Mana 2011 RÄTTELSE: Bilden på sida i Mana, nr 3-4/2010 illustrerades av Seif Alhasani. TEMASIDOR DEN RASIFIERADE ARBETAREN Med detta tema vill Mana ta ställning mot ökade klyftor i samhället, men också uppmana till en ny strategi för solidaritet. Då krävs det att man ser hur och varför klasstrukturen i Sverige förändrats. Först genom att förstå rasismens roll för att skikta samhället hur ras hänger samman med klass och även kön går det att lägga grunden för ett politiskt projekt som kan börja utmana de rådande orättvisorna. 06 På seglats mot Gaza igen. I slutet av maj förra året toppade Ship to Gaza nyhetssändningar världen över. Nu, knappt ett år senare, förbereds nästa konvoj. 08 #Prataomrasism. Berolin Deniz, ordförande för tankesmedjan Interfem, om vita feministers osynliggörande av rasifierade kvinnors erfarenheter. 10 konstpausen någon oro förmärks inte, alla äro glada och vänliga. Konstverk av Kajsa Dahlberg. 12 gömdas vardag blev doktorsavhandling. Intervju med Mana-redaktionens Maja Sager som undersöker de papperslösas vardag i Sverige. TEMA: DEN RASIFIERADE ARBETAREN 16 den nya arbetarklassen. Den svenska arbetarklassen har genomgått en omvandling och därför krävs ett intersektionellt perspektiv, menar Anders Neergaard, docent i sociologi. 20 de nya statarna tar skitjobben ingen vill ha. De kommer från hela världen och den svenska lagstiftningen gör dem i princip livegna. Mana tittar närmare på gästarbetarna och facken. 24 klyftan mellan barn ökar. Enligt Rädda Barnens Barnfattigdomsrapport 2010 är barn till utlandsfödda föräldrar mycket oftare fattiga än barn till svenskfödda. UTRIKES 30 utrikeskrönikan/arkitekter i flyktinglägren. Tove Grönroos reflekterar över konstkollektivet DAAR:s arkitektoniska arbete i Palestina. 31 ett arabiskt Den brittisk-palestinske författaren Tariq Ali om upproren i Nordafrika, dess möjligheter och västs för hållande till diktatorerna. 33 en ny gryning över egypten. Aktivister vittnar om hur armén har fortsatt att använda våld mot demonstranter. Samtidigt har det nu öppnats möjligheter till organisering som egyptierna aldrig tidigare har haft. 38 cerro de pasco. Bildreportage från Cerro de Pasco vars befolkning är utsatt för giftiga utsläpp från gruvan där man sedan 1600-talet brutit mineraler. Nio av tio barn här lider av för höga halter bly i blodet. KULTUR 42 rasexperiment på bioduken. Mana deltog i ett seminarium med idéhistorikern Edda Manga under Göteborgs filmfestival. 43 Recensioner av bland annat Revolution på meters höjd och Serier mot rasism. INTERNATIONELLT AKTIONSLÄGER Hjälp oss göra krig till historia! Följ med till NEAT militära övningsfält utanför Luleå, juli 2011 warstartshere.com ofog.org 26 agitera, utbilda, organisera! Leandro Schclarek Mulinari om att vara den ende blatten vid politiska och kulturella arrangemang och om misslyckade försök att få med sig ickev ita. 03

3 REPORTAGE FRÅN EGYPTEN AKTIVISTER GLÄDS ÅT OMVÄLVNINGARNA, MEN KAMPEN FÖR ETT NYTT SAMHÄLLE HAR BARA BÖRJAT. 33 DE TAR SKITJOBBEN INGEN VILL HA KOLLEKTIVAVTALEN HOTAS NÄR MIGRANTARBETARNAS VILLKOR BÖRJAR LIKNA STATARNAS. 21 KONSTPAUSEN MANAS SATSNING PÅ KONST INLEDS MED 500 NAIVA SVENSKA VYKORT FRÅN JERUSALEM. 10 CERRO DE PASCO FOTODOKUMENT ÖVER HUR KORRUPTA MAKTHAVARE LÅTER PERUANSKA BARN FÖR- GIFTAS AV GRUVBOLAG. 38 LEDARE DEN RASIFIERADE KHALED FÅR STANNA ARBETAREN TEXT:LEANDRO SCHCLAREK MULINARI TEMAREDAKTÖR När Rädda Barnens senaste rapport om barnfattigdom kom ut slog den många med häpnad. Är det verkligen så här illa? var det många som tänkte. Risken för fattigdom bland barn till en ensamstående utlandsfödd förälder uppgår i Sverige till nästan 50 procent. Samtidigt som andelen fattiga barn till utlandsfödda föräldrar ökat, så har fattigdomen bland barn med två föräldrar födda i Sverige minskat kraftigt. Utvecklingen är ytterst oroande, verkar inte avstanna (eftersom den politiska viljan inte finns) och bakom siffrorna framträder konturerna av det nya Sverige där ursprung också har kommit att bli en klassmarkör. Detta är en av utgångspunkterna för detta nummer av Mana som går under temat Den rasifierade arbetaren. Egentligen räcker det med att besöka en skola i Malmö och höra eleverna tala i termer av bra skolor och invandrarskolor, för att inse att frågor om etnicitet kommit att prägla vår samtid: att rasismen är ett av de mest innovativa instrumenten för att hålla isär samhället och bevara orättvisor. Trots det är det alltför många som vägrar att erkänna rasismen som en struktur som lever och frodas; som vägrar se att Sverige förändrats och därmed också den svenska arbetarklassen. Vi är i ett skriande behov av en ny praktik för ökad rättvisa, och då krävs det en förståelse för hur och varför arbetarklassen i Sverige kommit att bli rasifierad; varför den görs, skapas och definieras som annorlunda än vi. Att förstå vad rasifiering är (att precis som människor inte föds till kvinnor, så föds människor inte heller till blattar ) tillåter oss att se saker ur nya perspektiv och på allvar börja formulera ett politiskt projekt som syftar till att ge alla likvärdiga möjligheter. Ett sådant projekt kan inte utgå från en enkelspårig och föråldrad klassanalys. Men det går inte heller att vara en radikal antirasist utan att se att kön och klass vävs samman i dagens kapitalistiska system. Denna poäng gör sociologen Anders Neergaard som genom sju teser öppnar upp temat och ger sin syn på hur arbetarklassen i Sverige har förändrats. Temat fortsätter med ett reportage av journalisten Rasmus Jeppsson, där han belyser villkoren på arbetsmarknaden som vuxit fram, och som för tankarna till det gamla statarsamhället. Fackets förvirrade förhållningssätt, inte minst i relation till migrantarbetare, sätts under luppen och diskuteras. Emma Eleonorasdotter tar vid där detta temanummer började ta form, nämligen i Rädda Barnens senaste rapport om barnfattigdom, och här diskuteras bland annat varför skillnaderna mellan barn till svenska och utlandsfödda föräldrar ökar. Undertecknad avslutar temat genom att lyssna på den klassiska hip-hop-låten How We Gonna Make The Black Nation Rise och reflektera kring hur den rörelse som vill organisera människor för förändring ska bli mer inkluderande. Det gäller då att utmana och erkänna de maktstrukturer som försvårar för vissa människor att få tillträde till de rum som för andra är självklara att beträda. Förhoppningen hos Manas redaktion är att med detta tema inte bara ifrågasätta de föråldrade synsätten på arbetarklassen som är förhärskande bland vissa debattörer, utan även att (upp)mana till en ny strategi för solidaritet, något som är absolut nödvändigt i ett läge där de reaktionära krafterna i samhället inte verkar tappa i styrka. De gula solblekta fyravåningshusen står kvar som vanligt i Alvestas utkant. Tristessen ligger fortfarande som ett tungt täcke över gårdarna. Det luktar fortfarande på samma sätt i trappuppgången. Men det är ändå något som är annorlunda. Denna dag ropas mitt namn genom Khaleds skrattsalvor uppe från tredje våningen. Visst, hans gråa hår finns fortfarande där, sömnbristen är fortfarande uppenbar och hans familj sitter fortfarande fast i Jordanien. Men för första gången på tre och ett halvt år ser jag åter liv i min väns ögon. Efter alla år i Sverige har han nu äntligen fått uppehållstillstånd och efter fem och ett halvt år kan han träffa sin familj igen: fyra döttrar och för första gången den son som frun flydde höggravid med från Irak. Men hur kan det vara först nu som migrationsdomstolen insett det absurda i att neka någon uppehållstillstånd, som de ändå inte kan skicka tillbaka till Irak? För även om Khaled är född och uppvuxen i Bagdad vägrar Irak att ta emot honom. Han är nämligen palestinier. Tre och ett halvt år i Sverige utan möjlighet till arbete, förbjuden att läsa svenska, förbjuden att lämna landet och lägg till detta fem och ett halvt år utan sin familj. Även om Khaled åter skrattar har han varit utsatt för ett grovt brott mot en människas mest grundläggande rättigheter. Jesper Klemedsson FOTO: JESPER KLEMEDSSON

4 på Seglats mot Gaza igen I slutet av maj förra året toppade Ship to Gaza nyhetssändningar världen över. Nu, knappt ett år senare, förbereds nästa konvoj. ILLUSTRATION & FOTO: SHIP TO GAZA Vi hoppas kunna segla med dubbelt så många fartyg denna gång, säger Dror Feiler som är talesperson för Ship to Gaza. Nio personer dödades och ett fyrtiotal skadades när israeliska armén i maj 2010 bordade konvojens sex fartyg. De var på väg till det stängda Gaza med förnödenheter. Israels folkrättsligt illegala agerande på internationellt vatten fördömdes hårt av världssamfundet. Efter händelsen gjorde Israel vissa lättnader i sin blockad av Gaza men enligt Ship to Gaza är de marginella. Gaza har fortfarande ett stort behov av bland annat sjukvårdsartiklar och byggmaterial för att återställa en del av allt det som förstördes under kriget julen Bland annat mediciner och cement hoppas nu föreningen Ship to Gaza med många samarbetspartners kunna leverera till Gazaborna. Det var en fruktansvärd utgång förra gången. Varför gör ni det igen? Det finns inget annat sätt att bryta blockaden. Vi kommer att resa igen, igen och igen. Vi vet att vi genom en sådan här resa inte kan lösa den komplicerade situation som råder i Gaza. Bara för att laga de vattenbrunnar som förstördes under kriget behövs ton cement. Men vi måste göra det vi kan. Förra gången ledde det till ökad uppmärksamhet kring situationen i Gaza, vilket är viktigt för att nå en förändr ing. Det handlar också om att slå vakt om vår självbild som människor. Vad är vi för människor om vi vet vad som pågår men inte gör något? Finns det inga andra vägar? Huvudproblemet är just att varken Israel eller Egypten tillåter varorna att komma in i Gaza, och att våra politiker är passiva och bara ser på när folkrättsbrott begås. Förra gången tog Israel våra fartyg. FN tog sedan hand om godset så att det slutligen nådde Gaza. Men det handlar inte om att vi enbart vill öka biståndet till Gaza. Det handlar om en handelsblockad som måste brytas. Tror du att förändringarna i Egypten kan bidra till att det blir lättare att via Egypten komma in i Gaza? Det är omöjligt att veta. Vi kan inte spekulera i vad andra gör utan måste agera utifrån det läge som råder nu. Hur gör ni för att minimera risken att det som skedde förra gången sker igen? Vi kommer att ha ännu fler kända personligheter bland passagerarna. Vi har en stor uppslutning från många håll och kommer att blanda passagerarna på fartygen i större utsträckning. Det kommer att finnas personer ombord från skilda länder och religioner, och även personer som är icke-troende. På så vis kan inte ett fartyg eller en grupp utmålas som extremister eller något och vi blir tydligare i vårt budskap att detta är en gemensam aktion i kampen för de mänskliga rättigheterna. Vi kommer också att förbereda alla passagerarna mer genom träning i ickevåld. Tror du att ni kommer att lyckas? Jag vet inte, men jag hoppas det. Den situation som nu råder i Mellanöstern gör det svårare för Israel att agera som de gjorde förra gången. Det kommer också att vara en större bevakning av händelsen medialt. Med uppmärksamheten är det svårare för Israel att använda samma brutala metod igen. Konvojen fick mycket stor medial uppmärksamhet förra gången. Hur har det påverkat attityderna till er förening och till arbetet? Mycket. Förra gången, innan seglatsen mot Gaza, tyckte folk att vi var blåögda drömmare. Nu vet de att vi har gjort det. Vi har också fått med många fler länder, berömdheter, föreningar, fackförbund och så vidare. Intresset har varit stort både i Sverige och utomlands. Fler och fler lokala grupper har startats och många vill vara med och bidra. Därför tror och hoppas vi att vi denna gång kan segla med ett dubbelt så stort antal fartyg. Vad är det som främst behövs? Det ändras hela tiden vad som får tas in och inte, men cement är något som det behövs mycket av för att kunna bygga upp allt som förstördes. Vattenverket i Gaza är också skadat och behovet av rent vatten är stort. Vi tittar därför på avsaltningsmaskiner, solceller och annat som kanske skulle kunna vara till hjälp. Sedan behövs också mediciner. På Ship to Gazas hemsida kan man köpa såväl cement som sjömil. VI KOMMER ATT RESA IGEN, IGEN OCH IGEN. DROR FEILER, TALES- PERSON FÖR SHIP TO GAZA

5 Krönikan/ #Prataomrasism 2 dikter från Kairo/ Av Christina Hansen Berolin Deniz, ordförande i den antirasistiska och feministiska tankesmedjan Interfem DET KRYLLAR AV VITA PERSO- NER SOM VILL ARBETA INTER- SEKTIONELLT. DET ÄR INNE OCH SÄLJBART. Det går en #prataomdet-våg genom Sverige. Det hela började när författaren och journalisten Johanna Koljonen, i samband med rättegången mot Wikileaks grundare Julian Assange, twitt rade om sina erfarenheter av sexuella gråzoner, gränsdragningar och övertramp. Med anledning av detta mycket viktiga offentliga samtal bjöd en väletablerad feministisk organisation in till ett panelsamtal i Stockholm med syfte att just prata om det. När inbjudan damp ner i min inbox identifierade jag samtliga talare och moderatorn som vita. Med ett höjt ögonbryn konstaterade jag att super-jämställda-jämlika-sverige-här-finns-inte-rasism-här-finns-bara-fördomar-och-numera-i-och-med-sd-lite-främlingsfientlighet, konsekvent väljer att reproducera vithet inom kulturdebatten och det offentliga samtalet. Så det är den vita erfarenheten av att prata om det som ska diskuteras? mejlfrågade jag arrangörerna. Till svar fick jag: Vi hoppas på ett samtal där allas erfarenheter får utrymme. En av de frågor vi har tänkt ta upp är just vem som är inkluderad i samtalet #prataomdet. Hoppas att alla som vill och har möjlighet kan komma på onsdag så att vi kan fortsätta diskussionen! Jaha, icke-vita kvinnor är välkomna att tillföra några perspektiv från sidan. Bokstavligt och bildligt. Tolkningsföreträde och legitimitet i frågan ges ju talarna på scenen. Inte någonstans i programmet framgick det att ett av de viktiga teman för kvällen är just vilka som får prata om det. Allra minst framgick det att man ämnade problematisera den vita position utifrån vilken personerna skulle tala. Sexuella förbindelser och sexualiserat våld det må vara i gråzonen eller de facto rättsliga övertramp är inte fria från rasifiering. Tvärtom, det finns åtskilliga erfarenheter och berättelser som vittnar om hur sexism och rasism går hand i hand ofta också i samspel med andra maktstrukturer, i konstruktion av kvinnor inte minst i sexuella praktiker. Det är tröttsamt och ganska frustrerande att bli utsatt för dubbel bestraffning av vita feminister. Ena dagen anklagas vi för att inte vara med i svensk kvinnorörelse, andra dagen får vi höra att våra kunskaper, analyser och erfarenheter inte förtjänar plats på scenen. Det är med stor kluvenhet som många rasifierade feminister förhåller sig till vita feministers välvillighet. Någonstans mellan det totala osynliggörandets Varför vill inga invandrare vara med i vår organisation? och ihjälkramandets Vi för ju samma kamp, får jag god lust att be dem hålla sig långt borta från mig och stoppa sin välvillighet i påsen med alla övriga privilegier. Det kryllar av vita personer som vill arbeta intersektionellt, tänka intersektionellt, ja, vara intersektionaliteten personifierad. Det är inne och säljbart. På genusföretagarkurser föreläser personer med vita namn, vita utseenden och vita hemsidor som inte under någon flik tar upp könskonstruktionernas rasifierade dimensioner eller rasism om hur man kan göra intersektionalitet i praktiken. Vita feminister kapitaliserar på kunskap producerad av rasifierade kvinnor, kunskap som ofta är tillskansad genom mycket smärta och uppoffringar. Det vill jag prata om, och varför dessa röster bara får prata från sidan medan andra får scen, mikrofon, debattsidor och megafon. Jag vill prata om rasism inom svensk kvinnorörelse. Låt oss #prataomrasism. Jag är redan här i centrum kan vi röra på oss jag har varit till alla i fredags gjorde de oss illa riktigt illa men folk kom ut I centrum vi är kvar. sover här i centrum kan vi röra på oss inte utanför huset efter att polisen lämnat oss är det lugnt försökte stjäla med vapen, med stickor, knivar och sånt det är så vi känner i centrum kan vi röra på oss skrattar och sjunger gjorde allt som vi gjorde du kan inte vara inte aktiv om du bor här. omöjligt ( Fragment ur mobilsamtal med Adham Mubarak som står på Tahrirtorget, Kairo 31 januari 2011 kl 22) Trosbekännelser Du har ingen aning saker lugnar ner sig människor börjar tänka på bättre framtid eller mera kaos internt är vi svaga jag tror jag har läst konstitutionen vi borde åtminstone förändra under perioden han är gammal och kommer snart att dö åsikter baserade på få läsningar inte många, några böcker, några artiklar ( Fragment ur Yasmine Abdul Aziz mejl till mig 4 februari 2011 kl 17.45) 08 09

6 Konstpausen GRÄNSKONTROLLER VID MÖLLEVÅNGSTORGET Lördagen den 25 mars togs två papperslösa arbetare av polisen på Möllevångstorget i Malmö. En av de två männen, asylsökande från Afghanistan som arbetade som grönsakshandlare på torget, skickades sedan till förvaret i Gävle. Tre dagar senare deporterades mannen från Sverige. Av allt att döma hade hans resa planerats och biljetten bokats i förväg av gränspolisen, innan mannen greps under lördagsmarknadens sista timmar. Räder mot papperslösa arbetare intensifieras i samma takt som massdeportationerna från Sverige ökar. Arbetsplatser, särskilt de runt Möllevångstorget, får regelbundna besök av Skatteverket och gränspolisen. Sedan den nya lagen om obligatoriskt certifierat kassaregister trädde i kraft i januari 2010 har Skatteverket fått ökade befogenheter att kontrollera företag som säljer varor eller tjänster mot kontant betalning Skatteverket är inte skyldiga att rapportera om de upptäcker arbetare utan uppehålls- tillstånd men de tar ofta med sig gränspolisen vid sina oanmälda besök hos företagare. Asylsökande som har fått beslut om avvisning har inte rätt till något slags stöd för sitt uppehälle. Den enda möjlighet för dessa att överleva är att ta svartarbete, ofta till slavlöner. På grund av Sveriges asyl- och migrationspolitik och Skatteverkets val av arbetsmetoder behandlas dessa hårt arbetande migranter som ovälkomna slavar. Aida Ghardagian BRIST PÅ SJÄLVRANNSAKAN I NY MIGRATIONSPOLITIK OBEROENDE ÄR DET SOM SKRÄMMER INTE ISLAMISM SVART ASAGUD IRRITERAR KONSERVATIVA Någon oro förmärks inte, alla äro glada och vänliga (Vykort från Jerusalem 26/ /1 1999) är ett verk bestående av en samling med 500 vykort, skickade från Jerusalem till Sverige. Korten, som samlats från antikvariat och vykortshandlare över hela Sverige, sträcker sig över en period på nästan hundra år. De har kategoriserats utifrån meddelandets innehåll, såsom: Dom som skriver från Israel, Dom som skriver från Palestina, Dom som längtar hem, Dom som säger sig ha funnit Det Heliga Landet, samt utifrån politiska händelser under staden Jerusalems historia. Ytterligare läsning: FOTO: LUNDS KONSTHALL / TERJE ÖSTLING Regeringen och Miljöpartiets migrationspolitiska överenskommelse innehåller många fina formuleringar om idealen i svensk flyktingpolitik men ger få svar på hur vi ska nå dit. Motsägelserna duggar tätt. Sverige ska värna om asylrätten, men partierna tycks inte se några större brister i denna. Detta trots att minoritetsgrupper tvångsutvisas till Irak, kvinnors och HBT-personers asylskäl inte ges reell tyngd i bedömningar och politiska aktivister skickas till Iran, Libyen och andra diktaturer där de riskerar tortyr och död. Sverige ska ha en human flyktingpolitik, men samtidigt förklaras förvarstagande och tvångsutvisningar som nödvändiga för asylsystemets hållbarhet. Sverige ska ta hänsyn till barns bästa, men hur denna princip ska stärkas i asylprocessen nämns inte. Sverige ska verka för att UNHCR ska ha en framträdande roll i EU:s flyktingpolitik, men partierna verkar ha missat behovet att förtydliga detta för migrationsmyndigheterna i Sverige, som gång på gång ignorerar FN-organets rekommendationer. Slutligen ställer sig Miljöpartiet bakom EU:s gemensamma asylpolitik och det påtalas att Sverige ska vara med och fördjupa det europeiska samarbetet. Visserligen erkänns i överenskommelsen att förhållandena i flera EU-länders flyktingmottagande är oacceptabla, men ingenting sägs om hur Sverige ska verka för att asylsökande som är här inte ska återsändas till en tillvaro under dessa förhållanden. Detta trots massiv kritik mot överföringarna av barn till länder som Malta och Italien, där barnens rättigheter kränks och de tvingas bo i tältläger eller på gatan. Hur har regeringen och Miljöpartiet tänkt göra verklighet av alla vackra principer, om de inte ens vågar se de faktiska problem som asylsökande dagligen möter i asylprocessen? Glappet mellan policy och praktik är stort i den svenska flyktingpolitiken. Den migrationspolitiska överenskommelsen visar detta med all önskvärd tydlighet. Ylva Sjölin Mellanösterns folk kräver sin frihet och experter vill gärna göra liknelser till Sovjetunionens fall, men den enda ärliga och möjliga jämförelsen är den med Rumänien och Nicolae Ceauşescu, Östeuropas värsta diktator. Den man som väst frenetiskt stödde in i det sista. Det är där jämförelserna måste göras. Mellanösterns diktaturer har stötts tills dess att det inte funnits någon återvändo. Revolterna var helt enkelt oåterkalleliga. Västvärldens stödjande av olika gangstrar innebar stabilitet för väst. USA och Europa behövde inte bekymra sig över jobbigheter som folkligt inflytande och demokrati. I själva verket har de verkat för det motsatta. Glöm att vi sålde vapen och kindpussades med galningen Khadaffi, nu bombar vi Libyen! Väst har tydligen inte lärt sig av sina misstag utan fortsätter att stödja de framtida Khaddafis, Mubaraks, Ben Alis, Saddams och allt vad de heter. Vi köper deras olja, de köper våra vapen och håller radikala islamister på mattan. Men samtidigt stödjer väst just fundamentalistiska stater i stil med Saudiarabien och har genom historien stött islamistiska rörelser för att sätta käppar i hjulet för det verkliga hotet: sekulär nationalism, oberoende och demokrati. Och det är fortfarande just oberoendet som är det som skrämmer västmakterna mest. Oberoende, demokratiska stater kan de inte kontrollera. Vad vi dock måste ha i åtanke och vad historien gång på gång visat är att de värsta övergreppen ofta har skett efter att Natos bomber börjat falla. Det bör vi beakta när såväl vänster som höger i gemensam falsett lovordar bombningarna. Jesper Klemedsson Då du håller detta nummer av Mana i din hand har den nya Hollywoodfilmen Thor haft premiär. Vid första anblick kommer Thor möjligen att framstå som en vanlig äventyrskryddad actionfilm, med en berättelse hämtad från den nordiska mytologin. Filmen handlar om Thor, en arrogant krigare och gud, som tvingas leva på jorden som straff för sina gärningar. Men redan innan filmen gått upp på världens biosalonger har den dragit till sig uppmärksamhet, främst i USA. Det är inte det faktum att filmen handlar om en nordisk gud, från en främmande religion, som har upprört USA:s stockkonservativa och snedvridna kristna höger. Det godtas. I stället är det den brittiske skådespelaren Idris Elba, som spelar guden Heimdall, som upprör. Eller snarare hans hudfärg. Att en svart skådespelare spelar en nordisk gud har lett till att Thor har bojkottats av konservativa och vitmaktgrupper i USA. Vidare har rådet för konservativa medborgare i USA, som motsätter sig äktenskap mellan svarta och vita, inrättat en webbplats i protest och menar att en svart man i rollen som nordisk gud har infört social ingenjörskonst i den europeiska mytologin. Protesterna tyder inte bara på rasismens starka kvarlevnad, utan även på en skev verklighetsbild där Hollywood förväntas leverera historiskt korrekta framställningar. Det är ju bara film, men verkligen inte så bara. Det är ju social ingenjörskonst som Hollywood trots allt är bäst på. Dess framställningar har en djup påverkan på det kollektiva medvetandet och spelar en politisk roll. Medan konservativa grupper upprörs över Thor, fortsätter de att njuta av filmer med vita egyptiska faraoner och likaledes vita arabiska terrorister. Filmen 300 ligger säkerligen på de upprördas topp 10-lista. Skådespelaren Idris Elbas kommentar uppmärksammar den godtyckliga gränsen mellan historisk korrekthet och fiktion: Thor har en hammare som flyger till honom när han knäpper med fingrarna. Det är okej, men min hudfärg är fel? Film är inte bara film, rasismens projektioner gör film till så mycket mer. Denna gång av helt fel anledning. John Åberg 10 11

7 GÖMDAS VARDAG BLEV DOKTORSAVHANDLING Vad är ett medborgarskap? Vad är gränser? Och vilka är konsekvenserna av regleringen av invandringen i det svenska välfärdssamhället? När Mana-redaktionens Maja Sager undersöker de gömdas vardag i Sverige problematiserar hon vedertagna antaganden. TEXT&FOTO: BRITTA ABOTSI REDAKTIONSMEDLEM börja i de enkla, nästan naiva frågorna och ifrågasätta självklara gränser. Därför tog jag min utgångspunkt i genusvetenskapen som är ett ämnesområde som ifrågasätter givna grupperingar och kategorier. I min avhandling diskuterar jag vad en medborgare egentligen är. Sedan tar jag mig friheten att vända på vanliga resonemang och i stället för att fråga sig vad det skulle ge för Jag ville konsekvenser om Sverige slutade reglera invandringen, frågar jag vad regleringen i sig leder till, berättar hon. Everyday Clandestinity; Experiences on the Margins of Citizenship and Migration Policies heter avhandlingen som Maja Sager disputerade med på Lunds universitet i slutet av februari. Clandestinity är svårt att översätta till svenska. Jag valde det ordet eftersom det hänvisar till ordet gömda men ändå säger mer. Det är ett ord som fångar mer av det aktörskap och den handlingskraft som krävs för att hålla sig undan en utvisning, och på det sättet tycker jag att det bättre beskriver situationen för den grupp människor som jag träffat. Det handlar om asylsökande som fått avslag och sedan lever som gömda i Sverige, men ofta är de inte helt gömda. De håller sig undan myndigheter men är delaktiga i samhället, säger Maja Sager. Att gömda och asylrätt skulle bli föremål för Maja Sagers avhandling är inte så konstigt. I tio år har hon varit aktiv i Asylgruppen i Malmö och både hennes kandidatoch magisteruppsats behandlade på olika sätt asyl- och migrationspolitik. Jag kom i kontakt med Asylgruppen för tio år sedan. Det var en känsla av att upptäcka en helt ny aspekt av Sverige. Det var surrealistiskt jämfört med den bild av Sverige som ofta ges, säger hon. Nio gömda personer har djupintervjuats, vilket kompletterats av intervjuer med asylrättsaktivister och experter. Utifrån vardagsberättelserna har Sager gjort analyser av vad det innebär att vara gömd i det svenska samhället. På så vis blir boken ett tidsdokument över situationen för papperslösa på 2000-talet. Jag diskuterar hur avsaknaden av uppehållstillstånd och hotet om utvisning formar individens position på arbetsmarknaden och i familjelivet och föräldraskapet. Det är en delvis ganska mörk bild som ju många i asylrättsrörelsen redan känner till. Men jag diskuterar också att den här uteslutningen inte är helt kompakt. Tack vare olika individuella och kollektiva strategier tar gömda del i samhället. Det handlar om släktingar, vänner, aktivister och professionella som hittar vägar så att de gömda får tillgång till välfärdsservice, samt om den informella arbetsmarknaden som gör att de på en vardagsnivå är inkluderade i samhället, säger Maja Sager. De kan på så vis utöva ett aktivt medborgarskap i samhället även om de inte är medborgare i nationalstaten. Det pratas mycket om det postnationella medborgarskapet där det nationella medborgarskapet tappar betydelse och människors tillhörighet i stället grundas i andra gemenskaper. Och visst kan man se att de jag intervjuat hittar lokala former för tillhörighet, men utifrån de papperslösas perspektiv är det tydligt att det formella, nationella medborgarskapet ändå är grundläggande för deras situation. För dem är gränsen väldigt klar, även om den går vid uppehållstillståndet i stället för vid själva medborgarskapet, säger hon. Det asylrättsrörelsen och andra gör, är att på ett plan skapa en parallell fungerande vardag för denna grupp. Om man bortser från de enskilda individerna, finns det någon fara politiskt i att ett parallellsamhälle skapas? Visst skulle man kunna tolka det som att det asylrättsrörelsen gör handlar om välgörenhet i stället för om att kämpa för att ge gruppen rättigheter. Välgörenhet är ju aldrig ett alternativ till politiska och sociala rättigheter eftersom det är stor skillnad på att behöva vädja om hjälp och att så att säga äga sociala rättigheter. Men när stödet till asylsökande och papperslösa ges som ett led i en strävan efter just utökade rättigheter och en mer öppen asyl- och migrationspolitik kan det tolkas som en politisk handling snarare än välgörenhet. Jag tycker det är viktigt att asylrättsrörelsen inte deltar i att kategorisera grupper av asylsökande och migranter eller i att göra bedömningar av människors skyddsskäl. Det är också viktigt att inte enbart behandla gömda som offer utan att se dem som de handlingskraftiga personer de är, även om de också är offer för den migrationspolitik som förs. Där gäller det att hitta en balans, inte minst i kontakten med medierna. Under Maja Sagers forskningsarbete har mycket hänt inom svensk flyktingpolitik, inte minst i debatten om och synen på gruppen gömda. Gömda och papperslösa har gått från att vara närmast osynliga i debatten till att bli mer synliga som en grupp invånare i Sverige. Det syns exempelvis i Socialstyrelsens Social rapport. Tittar man på de tre senaste upplagorna har gruppen papperslösa gått från att över huvud taget inte nämnas till att i den senaste rapporten diskuteras i ett eget kapitel. Samtidigt verkar synligheten också ha inneburit en större acceptans bland allmänheten för att det är så här det ser ut. Bristen på rättigheter och det indirekta och direkta våld som riktas mot papperslösa och asylsökande verkar inte skapa så mycket upprördhet och protester som asylrättsrörelsen kanske trodde att det skulle göra, om man bara lyckades synliggöra det för allmänheten. Att också se gruppen gömda som aktiva medborgare är något Maja Sager återkommer till flera gånger. Många gånger avpolitiseras de. De slutar ses som politiska figurer i samhället och hamnar i polariseringen mellan att beskrivas antingen som offer eller som kriminella. Hur kan man ändra på det? Jag tror att det handlar om organisering, och där har också mycket hänt genom exempelvis Papperslösa Stockholms och Syndikalisternas arbete. Gruppen papperslösa har börjat ses som en mer aktiv grupp, som ett politiskt kollektiv som organiserar sig för gemensamma intressen. Några direkta lösningar på den problematiska situationen ger inte avhandlingen. Mina resonemang kan nog läsas som att vad man än gör är det problematiskt och jag tror inte att det går att hitta några konfliktfria lösningar. Men det är ändå relevant att göra motstånd och skapa alternativa sociala rättigheter så som papperslösa och asylrättsrörelsen gör. För de enskilda individernas skull, men också som en politisk handling. JAG KOM I KON- TAKT MED ASYL- GRUPPEN FÖR TIO ÅR SEDAN. DET VAR EN KÄNSLA AV ATT UPPTÄCKA EN HELT NY ASPEKT AV SVERIGE. DET VAR SURREALIS- TISKT Avhandlingen i sin helhet hittar du om du söker på Maja Sager på: forskning/avhandlingar -och-publikationer FAKTA/

8 Den rasifierade arbetaren Med detta tema vill Mana ta ställning mot ökade klyftor i samhället, men också uppmana till en ny strategi för solidaritet. Då krävs det att man ser hur och varför klasstrukturen i Sverige förändrats. Först genom att förstå rasismens roll för att skikta samhället hur ras hänger samman med klass och även kön går det att lägga grunden för ett politiskt projekt som kan börja utmana de rådande orättvisorna. ILLUSTRATION: ANDREAS NORBERG

9 DEN NYA SVENSKA ARBETARKLASSEN Den svenska arbetarklassen har genomgått en omvandling och en skiktning som det krävs ett intersektionellt perspektiv för att förstå. Genom sju teser sammanfattar sociologen och antirasisten Anders Neergaard sin analys kring hur relationerna mellan kön, klass och etnicitet förändrats och vilka konsekvenser detta får för den rörelse som kämpar för människans befrielse. TEXT:ANDERS NEERGAARD AKTIVIST & DOCENT I SOCIOLOGI ILLUSTRATION: SARAH KATARINA HIRANI KAPITALIS- MENS KLASS- STRUKTUR SAM- VERKAR MED ETT PATRIARKAT SOM REDUCE- RAR KVINNAN TILL EN MINDRE VÄRD VARELSE OCH EN STRUK- TURELL RASISM SOM UNDER- GRÄVER FOR- MELLA RÄTTIG- HETER FÖR RASIFIERADE GRUPPER Arbetarklassen är ett abstrakt begrepp som har det dubbla syftet att fånga en strukturell relation (arbete-kapital) och en rörelse eller aktör. Men hur man än definierar arbetarklassen så är dess medlemmar alltid mer än arbetare, de är bland annat könade och rasifierade. I den här texten kommer jag kortfattat att argumentera för några teser som jag ser som viktiga för en klassanalys och för en praktik för ökad rättvisa. Först dock några definitioner på konfliktfyllda och svåra begrepp som jag använder mig av i texten. Jag börjar med begreppet klass. Jag kommer att referera till klass som en maktrelation baserad på position i produktionen. Arbetarklass kännetecknas av en position utan ägande, lite autonomi, lite makt och ofta med sämre arbetsvillkor och lön än andra löntagare. Kön och köna refererar till en speciell maktrelation, till patriarkala system. Det handlar om hur biologiskt kön görs till en social relation i vilken män dominerar kvinnor. Slutligen, i användningen av ordet rasifiering är jag inspirerad av den brittiske sociologen Robert Miles definition: under vissa historiska omständigheter och under bestämda materiella villkor, tillskriver människor andra människor biologiska kännetecken för att hålla isär, exkludera och dominera: genom att återskapa idén om ras skapar de en rasifierad andra samtidigt som de rasifierar sig själva (1993:44, egen översättning). Jag kommer för enkelhetens skull att prata om rasifierade (rasifierad andra) och vita (de som rasifierar sig själva). Tes 1: Klassklyftorna ökar. Sedan slutet av 80-talet har klassklyftorna ökat i Sverige. Det här påståendet finns det ett betydande empiriskt stöd för oavsett vilken definition man har av klass. Arbetslöshetsrisk, tuffare arbetsvillkor, ökade skillnader i lön (klassmässig lönespridning), skillnader i inkomster (kopplat till kapitalinkomster), relationen mellan vinst och löneandel. Det sker samtidigt som det finns en generell process av ökad osäkerhet och informalisering som även drabbar högskoleutbildade och personer med övre mellanskiktsjobb, vilket till exempel Sennet (2000) skriver om. Det finns en hel del material och många forskare som argumenterar för att detta är globala processer, med begrepp som prekariat och informalisering. I Sverige är det LO som i återkommande studier systematiskt följt utvecklingen av klassamhället (ofta utan ett genus- eller rasifieringsperspektiv). I den senaste rapporten Makteliten alltid mer, aldrig nog sammanfattas att: Maktelitens inkomst före skatt jämfört med industriarbetarens var 2007 och 2008 de högsta under de 59 år som denna studie täcker. Vad som kännetecknar Sverige i ett internationellt perspektiv är att klasspolariseringen går fortare än på andra håll, men från ett utgångsläge där klyftorna var mindre. Jag menar att det finns två samverkande faktorer som förklarar den här utvecklingen i Sverige och internationellt: strukturella förändringar i produktionen som gör kapitalet mer flexibelt samt arbetarrörelsens (själv-) försvagning

10 DEN SVENSKA ARBETARKLAS- SEN BESTÅR INTE BARA AV FLER KVINNOR OCH PERSONER MED UTLÄNDSK BAKGRUND, DEN ÄR OCKSÅ TILL BETYDANDE DEL SKIKTAD MED VITA MÄN I DE MINST DÅLIGA POSITIONERNA OCH RASIFIERA- DE KVINNOR I DE SÄMSTA. Tes 2: Den interna klasskiktningen ökar. Parallellt med ökade klassklyftor mellan å ena sidan en bred arbetarklass och å andra sidan kapitalister, inklusive övre mellanskiktet, så finns det även en process av intern klassskiktning inom arbetarklassen, det vill säga att skillnader både vad gäller arbetsvillkor och inkomst, mellan olika grupper av arbetare inom Sverige ökar. Det har länge funnits en arbetarklassromantik som innebar att man tänkte att arbetare automatiskt skulle bli kamrater och driva ett gemensamt projekt. Sådana positioner har rätteligen kritiserats men postkoloniala forskare och antirasister har ibland hamnat i motsatt position, argumenterande att arbetarklassen egentligen inte finns och om den finns så är den rasistisk och patriarkal. Jag förstår arbetarklassen både som individer som har någorlunda likartade arbetsvillkor och samtidigt som en politisk interpellation (ett skapande av ett gemensamt vi arbetare ) där skillnader mellan individer och grupper av arbetare blir överkomna genom en politisk praktik (inte nödvändigtvis på ett rättvist sätt). Ett sådant perspektiv möjliggör användandet av begreppet arbetarklass men synliggör också inbyggda spänningar och förekomsten av skikt inom arbetarklassen. Det finns inget som automatiskt innebär att olika skikt av arbetare kan dra åt samma håll. Ett klassiskt exempel på detta är spänningen mellan industriarbetare och kommunalarbetare som inför LOkongressen 1986 formulerades av den dåvarande ordföranden för Metall. Leif Blomberg försvarade industriarbetarnas ställning som löneledande och anklagade Kommunals medlemmar för att vara som gökungar i boet, och hävdade att: När man fött upp dem så äter de dessutom upp morsan. Ett annat exempel är hur Byggnads länge jobbade mot utländska byggnadsarbetare i stället för mot exploateringen av byggare. Ju större skillnader det finns mellan skikt inom arbetarklassen, desto svårare är det att mejsla ut arbetarklassen som en strukturell position och än svårare att se hur arbetarklassen skapas som en inkluderande gemenskap och rörelse. Tes 3: Klass görs alltid tillsammans med kön och rasifiering. Jag har nu hävdat att såväl klassklyftor som intern klasskiktning ökat under de senaste decennierna, men huvudsakligen isolerat diskussionen till enbart en fråga om klass. Men samtidigt tillhör en människa flera maktrelationer. Det är därför inte meningsfullt att försöka förstå klassamhället utan att relatera det till en analys av såväl patriarkatet som den etniska regimen. Ingen människa är bara klass utan man är även bland annat könad och rasifierad. Ett litet tankeexperiment kan göras kring en situation som i renodlad form inte ens existerade under apartheidregimen i Syd afrika tänk ett samhälle där alla i arbetarklassen var rasifierade, alla i lägre mellanskiktet var vita kvinnor och alla i övre mellanskiktet såväl som kapitalister var vita män. Det skulle vara omöjligt att enbart förstå detta samhälle med hjälp av en klassanalys, då egen skaper utöver klass (kön och rasifiering) var så framträdande. Verkligheten är mer komplex och rörig än detta exempel, men har samtidigt tydliga inslag av detta. Ett sätt att åskådliggöra hur klass, kön och rasifiering vävs samman är pigavdraget. Socialdemokraterna införde aldrig hushållsnära tjänster trots en stark appell från en s- minister med ansvar för bland annat integrations- och jämställdhetsfrågor: Vi behöver en växande tjänstesektor. Inte minst tänker jag på dem som kommer hit som flyktingar och som kan baka bröd, sy, passa barn och städa. De ska kunna få utlopp för sitt kunnande och dessutom få betalt för det. ( Jens Orback, DN 31/ ). Det var i stället högerregeringen som införde denna reform och det blev de rasifierade (precis som Orback hade sagt) som fick utföra detta arbete. Enligt SCB:s siffror (mars 2010) är cirka 80 procent av de som jobbar inom denna näring i Stockholm och cirka 50 procent i hela Sverige rasifierade; drygt 50 procent är kvinnor, och de som utnyttjar pigavdragen är huvudsakligen höginkomsttagare. För den borgerliga regeringen är det bra och naturligt att rasifierade (en del högutbildade, en del med mindre utbildning) utför dessa jobb. Vita från övre mellanskiktet får service, samtidigt som man nyttjar en hög arbetslöshet bland personer med utländsk bakgrund. RUT-avdraget utgör på så sätt en symbol för det nya klassamhället ett samhälle där klyftorna ökar och där klass vävs samman med kön och rasifiering. Tes 4: Den svenska arbetarklassen har förändrats. Att kvinnor och/eller rasifierade generellt befinner sig inom de lägre skikten av arbetarklassen är ingen slump. Det handlar om hur kapitalismens klasstruktur samverkar med ett patriarkat som reducerar kvinnan till en mindre värd varelse och en strukturell rasism som undergräver formella rättigheter för rasifierade grupper, exemplifierat av Simona, vars verklighet lyftes fram i ett reportage i Sveriges Radio (3/3 2010): Simona tjänar 112 kronor i timmen före skatt och jobbar oftast ungefär 25 timmar i veckan. Men det varierar, beroende på hur mycket jobb det finns. Ibland blir det mer och ibland mindre, säger hon: Jag skulle hellre jobba heltid men man hinner inte det tar tid att gå från ett ställe till ett annat och det finns heller inte så mycket jobb på måndagar och tisdagar och onsdagar, för människor vill hellre ha städat i slutet av veckan. Den nya svenska arbetarklassen består i högre grad av kvinnor än män och i högre grad av personer med utländsk än svensk bakgrund. Vi ser ett könat och rasifierat klassamhälle. Men även inom arbetarklassen finns denna skiktning och jag lånar ännu en gång sociologen Miles ord (skrivet om England) för att beskriva utvecklingen i Sverige. Miles hävdar att rasifierade grupper kommit att: inta en strukturellt distinkt position i de ekonomiska, REFERENSER: Aftonbladet (2/3 1998). Leif Blomberg påstod att han var blyg men det han visade var principfast oräddhet. Osignerad. Tillgänglig på: aftonbladet.se/ nyheter/9803/02/ blom10.html de Los Reyes, P. & Mulinari, D. (2005). Intersektionalitet: kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap, Malmö, Liber. LO (2011). Makteliten alltid mer, aldrig nog: En studie av inkomstutvecklingen för makteliten perioden 1950 till 2009, Stockholm: Landsorganisationen. McCall, L. (2001). Complex Inequality. Gender, Race and Class in the New Economy, New York, Routledge. Miles, R. (1982). Racism and Migrant Labour, London, Routledge & Kegan Paul. Miles, R. (1993). Racism After Race Relations, London, Routledge. Sennett, R. (2000). När karaktären krackelerar: människan i den nya ekonomin, Stockholm, Atlas. Sveriges radio (3/3 2010). Få invandrare nyttjar RUT-avdraget. Jonasson, Anna. Tillgänglig på: se/sida/artikel. aspx?program- -id=3993& artikel= politiska och ideologiska relationerna i den brittiska kapitalismen, men inom arbetarklassens gränser. De utgör därför en fraktion av arbetarklassen vilken kan särskiljas som en rasifierad fraktion (1982:165, egen översättning). Även om det är en förenkling, och även om facket fortfarande domineras av vita män så tycker jag att symboliken (tavlorna) som finns i LO:s konferensrum är ett sätt att både spegla en förändrad svensk arbetarklass och en begynnande förståelse av detta. Bakom talarna finns den berömda väggmålning som bland annat Olle Sahlström kommenterat i sin bok Den röde patriarken (1998). Det rör sig om ett porträtt som föreställer arbetets blonda hjältar. Sedan LO:s 100-års jubileum finns nu mittemot en mosaik av arbetare som speglar utseendet hos den nya svenska arbetarklassen. Den svenska arbetarklassen består inte bara av fler kvinnor och personer med utländsk bakgrund, den är också till betydande del skiktad med vita män i de minst dåliga positionerna och rasifierade kvinnor i de sämsta. Tes 5: Det är problematiskt att se klass utan att se rasifiering och kön. Som forskare har jag ett flertal gånger hört att det bara är socioekonomisk position som är viktigt. Det är sällan ens klass nämns, men detta är det tvättade (avpolitiserade) begreppet för att säga att klass är det som skall studeras. Inom den breda vänstern finns motsvarande idé, klyftorna i samhället är i huvudsak (eller ibland allena) en fråga om klass. Jag tror att det är analytiskt fel, och jag tror att en sådan position gör det omöjligt att förstå (och därmed agera) i och mot dagens klassamhälle. Jag menar att de ökande klassklyftorna och klasskiktningen inte kan förklaras om man inte tar hänsyn till genus och rasifiering. Ju mer vi får ett klasslandskap där position är kopplad till kön och/eller rasifiering, desto mer krävs en mer komplex analys av hur dessa ojämlikhetsstrukturer samspelar. Reinfeldt-regeringen har skapat det så kallade RUT-avdraget, ett avdrag som gynnar huvudsakligen vita höginkomsttagare, där problematiken med jämställdhet i någon grad löses genom en ställföreträdande hemarbetare, ett jobb som utförs i huvudsak av rasifierade arbetare. Vi har en ny migrationslagstiftning som är utformad för att passa arbetsgivarna och därmed skapa möjligheter för att försämra löner och/eller anställningsvillkor. Vi har en arbetslöshetsnivå som trots så kallade goda ekonomiska tider ligger på sju åtta procent och som drabbar ungdomar, men först och främst personer med utländsk bakgrund (två tre gånger så hög arbetslöshet). En effekt av dessa skillnader är att verkligheten för arbetare varierar starkt och är kopplad till kön och etnicitet. Skattesänkningar innebär först och främst förbättringar för mellanskikt och kapitalägare men även för vita manliga arbetare. Försämringar i socialförsäkringar drabbar hela arbetarklassen, men främst vita kvinnliga arbetare och i än högre grad rasifierade (både manliga och kvinnliga) arbetare. Att skapa arbetarklassen som en aktör och rörelse (alltid med spänningar och aldrig komplett) är centralt för en mer progressiv politik, men det förutsätter att man vet att verkligheten för arbetare varierar kraftigt, vilket måste sätta avtryck i politiken. Tes 6: Det är problematiskt att se rasism utan att se klass och kön. Valundersökningar och enkätstudier tenderar att visa att vita manliga arbetare i högre grad stödjer rasistiska partier, att främlingsfientlighet som mäts med enkäter är större bland vita manliga arbetare. Motståndet mot invandring är också störst i denna grupp. Sverige håller på att bli ett samhälle med en allt mer markerad skiktning baserad på rasism mot muslimer, på hudfärg och rasifiering. Som antirasist forskare och/eller aktivist finns det goda skäl att fokusera på kampen mot rasism (och inte lockas av en vänster som säger att klass är allt). Ändå kan detta bli fel, på samma sätt som beskrivet ovan, fast omvänt. Strategier som går ut på att ta fram mångfaldsplaner och diskrimineringslagstiftning för att utmana den strukturella rasismen vilket lyftes fram under och 2000-talet med influenser från USA, England och EU var då och är fortfarande naiva. Det betyder inte att det är tandlösa och oviktiga reformer, utan att de inte är tillräckliga och att de dessutom är funktionella för kapitalismen. En antirasism som inte samtidigt slår mot kapitalistiska strukturer kommer först och främst att stödja etablerandet av ett rasifierat mellanskikt (på samma sätt som kvotering av kvinnliga styrelseledamöter i aktiebolag är en jämställdhetsreform som är funktionell för kapitalismen). Dessa former av kapitalistiska rättighetsrörelser innebär framsteg, men utan att ifrågasätta de grundläggande strukturer som garanterar den strukturella rasismens överlevnad. Jag har svårt att se en effektiv antirasism som inte samtidigt är socialistisk. EN LITEN BÖRJAN I STÄLLET FÖR ETT SLUT. Tes 7: En analys och praktik grundad i ett intersektionellt perspektiv är en del av svaret. En rättviseanalys och/eller en socialistisk, antirasistisk och feministisk praktik kräver en förståelse av att dessa tre strukturer samverkar. Det innebär att reformer i syfte att minska förtryck inte nödvändigtvis minskar (utan ibland till och med förstärker) andra förtrycksstrukturer. En sådan analys kallas intersektionell (McCall 2001; de los Reyes & Mulinari 2005). Det kräver en vilja att analysera effekter på flera led samtidigt, att söka efter reformer som positivt påverkar flera maktstrukturer samtidigt, och en vilja att bygga allianser. Vare sig man är intresserad av socialism, feminism eller antirasism som analys och/eller praktik så är det tuffa tider med bitvis isande blåst. Att leta vindskydd blir då oftast att kompromissa med makten på bekostnad av någon annans krav på social rättvisa. En intersektionell analys och praktik handlar inte först och främst om att visa altruism gentemot andra förtryckta, det handlar paradoxalt nog om möjligheten och styrkan i att bekämpa det förtryck som vi själva ser som viktigast. 18 MANA

11 De kommer från hela världen och städar svenskars hem eller plockar svenskars jordgubbar. De kan bli lovade i månadslön och sedan få Och den svenska lagstiftningen gör dem i princip livegna den som klagar blir av med jobbet och skickas ut ur landet. Sveriges nya statare slår undan benen på den svenska välfärdsmodellen. Mana tittar närmare på hur fackföreningarna försöker återfå fotfästet. DE NYA STATARNA TAR SKITJOBBEN INGEN VILL HA TEXT:RASMUS JEPPSSON JOURNALIST ILLUSTRATION: ANDREAS NORBERG Jag har en vän. Han kommer från ett land i östra Afrika och lever sedan fem år illegalt i Sverige. Han har städat hotell i Stockholm och restauranger i Göteborg för 30 kronor i timmen. I dag jobbar han på en liten bondgård i Kalmar län. Lönen är kolsvart, men han trivs på landet, och han slipper oroa sig för att bli tagen av väktare i tunnelbanan. Han är en av alla Sveriges nya gästarbetare. De kommer till landet på olika sätt. Vissa saknar papper, de kan ha kommit hit som asylsökande, turister, studenter eller ha träffat en svensk partner som det sedan tagit slut med. Andra kommer hit på tillfälliga anställningar med stöd av lagen om arbetskraftsinvandring som infördes De tar skitjobben ingen annan vill ha: bärplockning, städning, restauranger, en del byggnadsarbete. Och många som haft en tillfällig anställning blir kvar i Sverige när den tagit slut och deras arbetstillstånd har gått ut. De är en del av en internationell rörelse: 200 miljoner människor lever idag i ett annat land än där de föddes. Men bara nio procent söker asyl, de flesta har flyttat för att få bättre levnadsvillkor. FÖRVIRRADE FACKFÖRENINGAR Mitt i denna nya verklighet står en förvirrad svensk fackföreningsrörelse. I hundra år har svenska arbetare slagits för kollektivavtal med anständiga löner och en säker arbetsmiljö. Men plötsligt öppnar sig världen och där står miljoner människor från fattigare länder, beredda att arbeta för sämre villkor. Öppningarna för arbetskraftsinvandring EU-inträdet 1995, EU-utvidgningarna österut 2004 och 2007 och en ny lag 2008 har tillsammans med ökad arbetslöshet och en mängd nya osäkra anställningsformer totalt förändrat arbetsmarknaden. Hotell- och restaurangbranschen är en av de branscher där det i dag anställs tusentals gästarbetare. Hotell- och Restaurangfacket, HRF, bestämde sig för att ta reda på hur det ser ut på arbetsplatserna. En grupp från HRF besökte 54 arbetsplatser under tre månader. De skrämmande exemplen var många. Nästan ingen arbetsplats var prickfri, och allvarliga lag- eller avtalsbrott hittades hos 33 av de 54 arbetsplatserna. Emil Bäckström, ordförande i HRF:s Stockholmsavdelning tar ett exempel. En anställd på en krog i Länna blev i anställningserbjudandet lovad kronor i månaden. Men på anställningsbeviset var lönen sänkt till kronor per månad. Och när vi till slut lyckades få fram vad han faktiskt tjänat visade det sig att han fått kronor per månad under de två månader han jobbat där. För att kunna komma hit som gästarbetare måste man ha ett erbjudande om anställning från en svensk arbetsgivare. Det erbjudandet ska leva upp till svenska kollektivavtalsnivåer. Men erbjudandet är inte bindande, när gästarbetaren väl är i Sverige kan han eller hon fullt lagligt få ett helt annat anställningsavtal. Avtalen som visas för Migrationsverket är fejkade, med lönesummor som aldrig blir verklighet, säger Lovisa Lagerström Lantz, kommunikationschef på Hotell- och Restaurangfacket. Att organisera migrantarbetare i facket är svårt. Få vill bli medlemmar, och få vill ta strid för bättre villkor. Vi träffade en diskare som jobbade 250 timmar i månaden. Han funderade faktiskt på att gå med hos oss, men han ville ha garantier för att han inte skulle bli av med sitt jobb om han blev medlem. Det kunde vi ju inte lämna, säger Emil Bäckström. Han menar att migrantarbetarna inte vågar ställa krav eftersom de är oroliga för att skickas tillbaka. Orsaken är att arbetstillståndet är knutet till arbetsplatsen. Blir man av med jobbet har man tre månader på sig att hitta ett nytt, annars måste man lämna landet. Det är svårt att organisera folk då. De vågar inte driva något, vågar inte säga ifrån, säger Emil Bäckström. Lovisa Lagerström Lantz håller med: Ingen protesterar. Folk accepterar vilka villkor som helst. Du har rätt att protestera, men det finns en enorm okunskap och en enorm rädsla. NYA LAGEN OM ARBETSKRAFTSINVANDRING Den nya lagen från 2008 gjorde att det blev lättare för arbetsgivare att ta hit arbetare från andra delar av världen. Det fungerar så att den som vill arbeta i Sverige måste visa FAKTA/ GÄSTARBETARE Sverige har länge haft mycket restriktiva regler för arbetskraftsinvandring. Den 15 december 2008 infördes en ny lag som öppnade för människor från länder utanför EU. Om en arbetsgivare vill anställa en person från ett land utanför EU måste man visa upp ett anställningserbjudande för Migrationsverket, som sedan tar beslut. Anställningsvillkoren i erbjudandet måste vara i nivå med svenska kollektivavtal. Totalt beviljades arbetstillstånd under Den största gruppen bland dessa var lantarbetare. Dessutom finns många gästarbetare från fattigare EU-länder i Östeuropa. (Källa: Migrationsverket.) 21

12 FAKTA/ STATARE Statare var forna tiders lantarbetare. De bodde och arbetade på större bondgårdar och fick en stor del av sin lön in natura. De hamnade ofta i skuld till de storbönder de arbetade för och blev i praktiken mer eller mindre livegna. Statarsystemet fick sitt genombrott i Sverige på 1800-talet och avskaffades formellt (Källa: Nationalencyklopedin) PÅ AN- STÄLLNINGS- BEVISET VAR LÖNEN SÄNKT TILL KRONOR PER MÅNAD. OCH NÄR VI TILL SLUT LYCKADES FÅ FRAM VAD HAN FAKTISKT TJÄNAT VISADE DET SIG ATT HAN FÅTT KRONOR. upp ett förslag till anställningsavtal för Migrationsverket. Verket tar ställning till om anställningsvillkoren är rimliga. Facket är remissinstans men har ingen vetorätt. Migrationsverket kan välja att gå emot fackets rekommendationer. Vi får varenda ansökan. Antalet ansökningar ökar lavinartat. Men vi rekommenderar inte anställningar om det inte finns kollektivavtal, säger Lovisa Lagerström Lantz. Det var ju meningen att facket skulle ha någon form av insyn och att arbetstillstånden skulle prövas mot arbetsmarknadens behov. Men i dag kan man ju påstå vad som helst och få hit folk, säger hon. Det verkar tydligt att människors drömmar utnyttjas. Folk blir lovade en lön och får hälften, och de vågar inte protestera av rädsla för att skickas hem. Men detta är inte hela problemet. Emil Bäckström är bekymrad för att konkurrensen kommer att leda till sänkta löner och försämrade villkor i hela branschen. Kommer det människor från ett annat land och tar samma arbete som jag har fast till en mycket lägre lön så kommer det att urholka kollektivavtalet. Och det blir en taskig konkurrenssituation. Vilken restaurang ska kunna konkurrera om restaurangen bredvid tar dit personal för halva kostnaden? I ansökningarna kan det stå att man söker exempelvis en turkisk kock eller en asiatisk specialkock. Men detta är tomma ord, enligt Emil Bäckström. Sedan kommer de hit och jobbar som restaurangbiträden och plockar disk eller diskar. Det ser bättre ut om man söker en libanesisk kock. Precis som om det inte skulle finnas några libanesiska kockar i Sverige. SVENSKA MEDBORGARES VILLKOR PÅVERKAS Under arbetet med undersökningen upptäckte HRF också att även de anställda som var svenska medborgare hade villkor som var under kollektivavtalets. Arbetsgivarna vågar tänja på gränserna mer än de gjorde förut. Det påverkar all personal, säger Emil Bäckström. Två svenska tjejer som jobbade halvtid på en restaurang i Sollentuna fick exempelvis nöja sig med månadslöner på och kronor, nästan under kollektivavtalets lägstalön. Och det här är ändå ett ställe som har kollektivavtal. Folk sitter som fågelholkar när man berättar om deras rättigheter, säger Emil Bäckström. De här restaurangerna skulle aldrig någonsin ha tecknat kollektivavtal om de inte skulle ta hit utländsk personal. De vill bara få hit billig arbetskraft. Under en längre tid har svenska fabriker flyttat till låglöneländer. Men det som nu händer är att allt mer av låglönearbetskraften kommer till Sverige. Nästan all produktion har flyttat utomlands. Däremot utförs tjänster i Sverige, det är svårt att flytta på sådant som hotell och restauranger, säger författaren och debattören Anna-Lena Lodenius, som skrivit boken Migrantarbetare: grundkurs om rörlighet, rättigheter och globalisering. Villkoren tenderar att bli mer och mer lika världen över, menar hon, och jämför med USA och Storbritannien, där personer i låglöneyrken måste ha två eller flera jobb för att alls kunna försörja sig. Vissa jobb, där det krävs specialistkunskaper blir något slags frälse som har väldigt sjysta villkor. Men den stora mängden jobb är lågt arvoderade och med mer eller mindre usla villkor, säger Anna-Lena Lodenius. Låglönekonkurrensen, den höga arbetslösheten och de många otrygga anställningsformer som vuxit fram sedan 1990-talet har tillsammans lett till att arbetsgivarna kan välja och vraka och att människor ställer upp på vilka villkor som helst för att få ett jobb, menar hon. Svenska ungdomar förväntas i dag jobba gratis i allt högre grad. Det blir nästan hopplöst att få en hygglig lön, man måste vara provanställd, och om man inte duger kanske man inte får någon lön alls. STATARSYSTEMET ÅTERUPPVÄCKT Fram till mitten på 1980-talet jämnades villkoren i det svenska samhället ut. Löneskillnaderna minskade och tryggheten för personer i låglöneyrken byggdes ut. Jag ser på de äldre män som jag träffade inom Kommunal i Skåne. De hade föräldrar och släktingar som hade varit statare. De trodde att vi var på väg mot någon sorts jämlikhet då på 80-talet. Men när migrantarbetarna kom var det som att rycka undan mattan, säger Anna-Lena Lodenius. Kommunalarna upplevde hur Sverige plötsligt fick tillbaka statarsystemet, fast i ny form. Migrantarbetarna var precis lika utsatta och beroende av arbetsgivarnas välvilja som statarna på sin tid. Just att arbetstillståndet är knutet till en viss arbetsgivare skapar problem som liknar dem under statartiden. Det blir en väldigt stark lojalitet. Man är bunden till en arbetsgivare som man ska vara tacksam emot. Han är snäll, han ger mig jobb. Det blir någon sorts feodalt förhållande. Som exempel nämner Anna-Lena Lodenius den kortvariga moderata handelsministern Maria Borelius. Hon tvingades avgå efter åtta dagar sedan det bland annat kommit fram att hon hade anställt svart arbetskraft i hemmet. Hon hade en filippinska i källaren. Kvinnan var nästan som en del av familjen: fick följa med på semestrarna och fick avlagda kläder. Och man skickade presenter till hennes familj på Filippinerna. Anna-Lena Lodenius ser två faktorer som skulle kunna vara viktiga för en bättre utveckling. Det ena är att villkoren i de fattigaste länderna måste bli bättre, kanske med hjälp av bistånd. Det andra är att facken måste bli bättre på att organisera människor. Facken måste bli mer flexibla. Kanske andra former av medlemskap och att man skaffar tolkar. Om facken inte lyckas ta tillvara migrantarbetarnas intressen ser hon en utveckling fylld av arbetsmarknadskonflikter utanför de stora fackens kontroll. Som exempel tar hon fackföreningen SAC Syndikalisterna. SAC har med radikala medel vunnit vissa strider för papperslösa arbetare. En av de mest uppmärksammade just nu är striden mot Berns, där strejkvakter från SAC protesterat utanför Berns under många månader och krävt jobben tillbaka eller skadestånd för personer som arbetat på bemanningsföretag med bland annat städning på Berns. Striden är ännu inte avgjord. Anna-Lena Lodenius ser inte denna typ av konflikter som något att sträva efter. Hon vill ha en skärpning av regelverket och en uppryckning hos de stora fackförbunden. Papperslösa skulle behöva att de vanliga facken tog strid för dem. Fack som har kraft och möjlighet att åstadkomma skillnad, säger Anna-Lena Lodenius. TILLBAKA I SMÅLAND Min vän rycker på axlarna när jag säger att han borde organisera sig fackligt och kräva vettiga löner av alla sina olika arbetsgivare. Han är aningen imponerad när jag berättar om Syndikalisternas metoder, men mycket tveksam för egen del. Jag känner ingen som jobbar så hårt som han. Vi har jobbat tillsammans ett par gånger. Men efter krisen är det svårt för papperslösa att få jobb, och man får vara tacksam för det lilla man får. Att bråka verkar inte vara en bra idé när man hela tiden måste kämpa för att hitta jobb för att klara morgondagen. Min vän sätter sitt hopp till kärleken. Han hoppas kunna träffa en svensk tjej och gifta sig. Men det är viktigt för honom med ärlighet, han vill inte utnyttja någon. Så fort han träffar någon måste han berätta om sin situation, att han saknar papper och lever illegalt. Fler än en tjej har dragit öronen åt sig i det läget. Som om det här med att hitta kärlek inte var komplicerat nog från början. FAKTA/ PAPPERSLÖSA Personer som befinner sig i ett land utan att ha uppe - hållstillstånd har en mycket utsatt position på arbetsmarknaden. Siffrorna på hur många papperslösa som befinner sig i Sverige varierar kraftigt, från till BLIR MAN AV MED JOB- BET HAR MAN TRE MÅNADER PÅ SIG ATT HITTA ETT NYTT, ANNARS MÅSTE MAN LÄMNA LANDET. EN DEL HAR INGEN POSTKOD ATT EN DEL VINNA HAR INGEN PÅ POSTKOD ATT VINNA PÅ Men om 400 personer skänker 100 kronor Men om 400 personer skänker 100 kronor i månaden i månaden så så blir livet blir lite lättare livet för de som förlorat i migrationspolitikens lotteri. lite lättare för de som förlorat i migrationspolitikens lotteri. Delta i 400/100 utmaningen Postgiro Delta i 400/100 utmaningen Postgiro MARXISM FEMINISM ORGANISATION LÄS AKTIVISTKURSEN FÖRÄNDRA VÄRLDEN

13 KLYFTAN MELLAN BARN ÖKAR En ny rapport från Rädda Barnen om barnfattigdom i Sverige, visar att fattigdom bland barn med två föräldrar födda i Sverige har minskat kraftigt de senaste tio åren. Men samtidigt har andelen fattiga barn till utlandsfödda föräldrar ökat. Risken för fattigdom bland barn till en ensamstående utlandsfödd förälder uppgår till nästan 50 procent. TEXT: EMMA ELEONORAS- DOTTER REDAKTIONSMEDLEM Rapporten beskriver den ekonomiska utsattheten som påfallande bland barn med utrikesfödda föräldrar och barn i familjer som kommit till Sverige under senare år. Av samtliga barn som anlänt till Sverige de senaste två åren har barnfattigdomen fortsatt att öka och uppgår nu till drygt 70 procent. Av barn som bor med två föräldrar som är födda i Sverige är andelen ekonomiskt utsatta endast 2,3 procent uppgick denna andel till 6,8 procent, vilket alltså innebär en kraftig minskning. Mana har pratat med rapportförfattaren Tapio Salonen, som också är professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet och forskare vid Malmö högskola. Varför ökar de ekonomiska skillnaderna mellan barn till svenska och utlandsfödda föräldrar? Det har skett en omställning av det svenska samhället och vi har fått ett nytt postindustriellt mönster. Lågtröskeljobben som fanns tidigare är nästan helt borta. De som tidigare inte varit etablerade kommer inte in och de får heller inget stöd av de offentliga socialförsäkringarna. Birgitta Vilén Johansson är chef för individ- och familje omsorgsavdelningen på Stadskontoret i Malmö, en stad som enligt rapporten har en barnfattigdomsnivå på 31 procent. När Mana ringer upp för att fråga hur Malmö stad hanterar detta, vill Vilén Johansson först och främst problematisera rapportens fattigdomsbegrepp. Dels menar hon att fattigdomsbenämningen sätter en stämpel på folk, och dels att rapportens definition av fattigdom är felaktig, att de familjer som uppges vara fattiga i själva verket har det bättre än vad en sådan definition ger fog för. När man talar om fattigdom tänker man inte att det handlar om att köpa en ny iphone, man tänker på mat på bordet, och det har man ju. Försörjningsstödsnormen i Sverige är satt för att garantera en skälig levnadsnivå. Vilket begrepp skulle du i stället vilja använda? Jag tycker att man kan tala om ekonomisk utsatthet. Det handlar om att inte kunna göra det som andra kan. Inte bara om nya iphones eller lyxkonsumtion. Man kan inte åka på semester, gå och bada när man vill, se en film på bio när man vill. Garanterar försörjningsstödet en skälig levnadsnivå? Det kan man förstås diskutera, men det ska det göra. Om man lever länge på försörjningsstöd blir det svårare. Vad gör man i Malmö för att motverka fattigdom? Det jobbas mycket på det på alla fronter och det handlar i stor utsträckning om jobben och arbetsmarknaden. Men undersökningens senaste material är från 2008, och då gick Sverige in i en kris. Det blir sannolikt ett ännu sämre resultat för 2009 och Det kommer att bli bättre när det blir en högkonjunktur. Det är en analys som Tapio Salonen inte håller med om. Oavsett konjunktur har vi sett dessa skillnader öka. Just försörjningsstödet används som ett av två mått som Rädda Barnens rapport utgår från i sin definition av fattigdom. Familjer som erhåller försörjningsstöd ska enligt reglerna sakna några till buds stående medel att klara sin egen försörjning, de ska alltså sakna pengar på banken, bil eller andra kapitaltillgångar. Sedan räknas en normsumma ut för den som söker, med hänsyn till om man bor samman med någon, har barn et cetera. Försörjningsstödet är endast aktuellt för den som bevisligen aktivt söker jobb enligt strikt formulerade regler. Låg inkomststandard är det andra måttet. Detta är ett mått som räknats ut av Statistiska Centralbyrån, och som tar med i beräkningen både hushållets inkomster och utgifter. Men medan inkomsterna räknas samman utifrån familjernas faktiska inkomster, räknas utgifterna ut enligt en normerad uppskattning. En sjukdomsdrabbad familj till exempel, med ett stort behov av mediciner, hamnar alltså mycket sämre till när det gäller vad familjen faktiskt har att röra sig med än vad måttet låg inkomststandard åsyftar. Torbjörn Hjort är lektor vid Socialhögskolan i Lund och forskar om konsumtionens betydelse i social mening. Rapporten talar ju i första hand om relativ fattigdom, om skillnader som mäts genom en jämförelse med standardutvecklingen i övrigt. Denna har ökat, till skillnad från absolut fattigdom, som mäts vid ett specifikt tillfälle utifrån vad som anses behövas för en nödvändig konsumtion för ett drägligt liv i Sverige. Det man har sett är att de sociala aspekterna är minst lika viktiga som de materiella. Skammen, att inte ha tillgång till vissa saker, upplevs som ett individuellt misslyckande. Om alla hade fått kämpa, som i tredje världen, vore det inte skamligt och därför en annan situation. Enligt rapportens definition av fattigdom skulle många vänners barn vara eller tidvis ha varit fattiga. Mitt eget var när hon föddes snuddande nära. Ja, inkomstbaserade mått är ju otroligt trubbiga. Jag brukar säga till studenterna att ni har alla, med få undantag, samma inkomst genom studiebidraget. Ändå vet ni hur olika villkor ni lever under. Det handlar om kön, hälsa, var ni kommer ifrån, men kanske mest om det nätverk ni har. Man skulle kunna göra ännu mera omständliga och dyra undersökningar med intervjuer, men för att få en indikation över hur det ser ut och förändras kan de mått som används i rapporterna om barnfattigdom fungera bra. Torbjörn Hjort har nyligen, tillsammans med Karin M Ekström, skrivit om ekonomiskt utsatta ensamstående barnfamiljer i Konsumentverkets rapport Det blir många nej. De har intervjuat både personer som ligger under och några hundra kronor över fattigdomsgränsen. Det har visat sig vara utan betydelse vilken av dessa grupper man tillhör. Saknas andra tillgångar eller ett nätverk som kan hjälpa familjen blir vardagen för den som har en låg inkomst en kamp för att samla ihop till det allra nödvändigaste. Blöjorna till ettåringen tar alltid slut innan barnbidraget kommer. Andra står i kö för att få bröd från frivilligorganisationer. En intervjuperson talar om att slösa, och menar då att köpa mat och kläder till sig själv. Samtidigt talar intervjupersonerna parallellt med detta om behovet av märkeskläder till barnen, avsaknad av dator, problemen med kontantkortet till sonens mobiltelefon och så vidare. Vad betyder det att andelen fattiga barn till utlandsfödda är så stor och växer? Det är svårt att säga, men det är ett problem att skillnaderna ofta förklaras utifrån etnicitet. När människor precis invandrat till Sverige finns det självklart en etableringsperiod, då man inte kan förväntas generera samma inkomster som de redan etablerade. Problemet i Sverige är att den perioden är alldeles för lång. Många får inte in en fot på arbetsmarknaden även efter en lång tid i landet. Det leder inte bara till fattigdom utan också till andra sociala problem. EN SJUKDOMS- DRABBAD FAMILJ TILL EXEMPEL, MED ETT STORT BEHOV AV MEDI- CINER, HAMNAR ALLTSÅ MYCKET SÄMRE TILL NÄR DET GÄLLER VAD FAMILJEN FAK- TISKT HAR ATT RÖRA SIG MED ÄN VAD MÅTTET LÅG INKOMST- STANDARD ÅSYFTAR

14 Det politiska engagemanget har alltför ofta bara en färg: privilegierad vit. Utifrån reflektioner kring sitt eget engagemang diskuterar Leandro Schclarek Mulinari hur den rörelse som vill organisera människor för förändring ska kunna ändra på detta missförhållande. AGITERA, UTBILDA, ORGANISERA! 26 27

15 TEXT:LEANDRO SCHCLAREK MULINARI REDAKTIONSMEDLEM ILLUSTRATION: HALFDAN LIVSTRÆT PISKET OM BLATTARNA INTE KOMMER TILL DIG, MÅSTE DU GÅ TILL DEM. SÅ TÄNKTE VI NÄR VI PRATADE OM VAR VI SKULLE VISA FILMERNA. Medan jag skriver denna text strömmar Brother D with the Collective Effort ur mina högtalare. Gruppen var på många sätt banbrytande på 1980-talet: de var bland de första med att producera medveten hip-hop och de var ett musikaliskt svar på den svarta rörelsens på många sätt framgångsrika kamp i USA. Låten How We Gonna Make The Black Nation Rise som har ett glatt och dansant sound, utgör en fond för denna artikel som är en reflektion kring engagemang med antirasistiskt fokus (sätt därför gärna på den medan du läser texten). Det låter kanske underligt att i dagens Sverige tala om en svart nation, men textraderna: My people, people, can t you see what s really going on? Unemployment s high, the housing s bad and the schools are teaching wrong. Cancer in the water, pollution in the air, but you party hard like you just don t care är lika aktuella nu som då. Denna artikel har sin utgångspunkt i flera känslor: Känslan som skapas i magen när jag stiger in i ett rum med politiskt aktiva människor vars etniska enfald påminner om den i organisationer som Bevara Sverige Svenskt. Samma känsla infinner sig även vid diverse kulturarrangemang, liksom på vissa uteställen samt, allt för ofta, när jag sätter på tv:n. Men det handlar också om känslan av en innerlig identifikation med rörelsen, samt känslan av otillräcklighet: av att vi som gör anspråk på att vilja organisera människor för förändring i Sverige inte är tillräckligt bra på att få med oss människor med utländsk bakgrund, på att få med oss icke-vita människor. Rasifierade grupper i allmänhet och den rasifierade arbetarklassen i synnerhet lyser med sin frånvaro i allt från partipolitiken till andra gräsrotsorganisationer, något som jag ser som ett strukturellt problem som för det första måste erkännas som ett allvarligt hinder i kampen för ett mer rättvist samhälle, och för det andra måste bekämpas. SEVED I MALMÖ Jag har en lång erfarenhet av att vara aktiv i olika typer av organisationer och projekt med en antirasistisk agenda. En som jag här stött på i olika sammanhang är Annie Bolt, 25 år, som bland annat arbetat med den lokala hyresgästföreningen på Sevedsplan i Malmö där jag också bor. Alltså, situationen här är på många sätt värre än vad den var med Newsec-lägenheterna på Rosengård. Vi gick in i en trapp där det bodde människor vars dörr inte gick att stänga. Och så hade familjen levt i flera år. Det finns alltså mycket att göra i detta bostadsområde och ett av de forum där mitt engagemang har tagit sig uttryck är i granntidningen Området. Detta var ett initiativ som bland annat kom från Annie och mig, och det var tänkt som ett försök att få människor att skriva om Sevedsplan utifrån bostadsområdets horisont, en form av medborgarjournalistik. Det skulle inte finnas några pengar inblandade och tanken var att göra något för oss själva och under processens gång lära känna andra i kvarteret. Denna punkt var viktig eftersom Sevedsplan är ett av de områden som av Malmö stad identifierats som i behov av extra stöd, något som gör att stora resurser från kommunen riktas hit. Detta har i sin tur lett till att många grannar kommit att bli projekttrötta. I dagsläget har vi kommit ut med två nummer. Det första numret blev en affisch-tidning och det andra en vepa som hängde som en banderoll längs med en husvägg i området. Det har alltså på ett sätt gått ganska bra: vi har haft roligt, vågat tänka annorlunda och framförallt, i samband med produktionen av det andra numret, lyckades vi få flera nya skribenter grannar att söka sig till redaktionen. Responsen har också varit stor från kommunen samt från flera lokala medier. Men just nu befinner sig verksamheten på is. Delvis har det att göra med att initiativet blev sönderkramat från olika aktörer, men kanske framför allt att denna typ av satsningar tar tid att genomföra och tid är en dyrbar tillgång. Problemet med den splittrade aktivisten, som Annie beskriver det. För min del handlar det också om att i slutändan var majoriteten av dem som sökte sig till projektet inte den typ av människor som jag hade tänkt att vi skulle arbeta med. Sevedsplan befinner sig i en gentrifieringsprocess det som kan beskrivas som en form av urban kolonialism vilket innebär att nya grupper av människor flyttat in i stadsdelen. Däribland sådana Möllan-blattar, som Sadiq beskriver mig som. Vi ska strax återkomma till honom, men först vill jag sätta på pränt två av Annies reflektioner, som görs över en fika på pensionärsfiket Martins vid Malmös pulserande Möllan: Vem på Seved representerar jag egentligen? Inte ens i hyresgästföreningen är vi jättebra på att få med oss de som drabbas värst av problemen. Generellt tror jag att vi är alldeles för dåliga på att rekrytera nya människor, på att nå ut, säger hon. Den andra reflektionen är följande: Efter ett tag som aktivist i Malmö känner man ju nästan alla och det funkar tyvärr att vara få och trots det göra mycket. Och då nöjer man sig, eftersom man tänker att det räcker. Men vi måste arbeta på att bli bredare och en viktig del i detta är att fundera kring sin egen roll. BLATTEALIBIT? Vem är jag i detta sammanhang, vem representerar jag? Jag har funderat mycket kring denna typ av frågor, ibland kanske för mycket, vilket lett till att jag dragit mig ur vissa sammanhang, men också att jag sökt mig till andra. Till exempel till denna tidskrift Mana. Detta har varit en viktig plattform för människor vars hudfärg gör att de in på kroppen känner av de rasistiska strukturer som finns i samhället. Som baskettränare, inom idrottsrörelsen, har jag också känt att de etniska barriärerna i samhället utmanats. I andra sammanhang, i vissa organisationer och nätverk är man dock den enda, eller i alla fall en av få, som passar bättre som pepparkaksgubbe än som stjärngosse. Jag har också fått möjligheten att via olika projekt arbeta med frågor om rasism. På många sätt har detta arbete varit mer framgångsrikt än det som jag genomfört ideellt, i att nå andra än bara de som är etniskt och socioekonomiskt privilegierade även om dessa projekt alla lidit av samma allvarliga sjukdom: projektberoende. För två somrar sedan jobbade jag med en tidning som gavs ut av ungdomar från socialt utsatta bostadsområden i Malmö Tala ut. En av deltagarna var Sadiq Popal, som nu är 20 år gammal. Vi blev alla bättre på att läsa och skriva, och insåg att det var roligt. Men du gjorde också så att vi kände oss bra och fick självförtroende, berättar han som funderar på att studera på universitetet till hösten. Till dess hankar han sig fram via ströjobb och bor kvar i föräldrahemmet. Sadiq engagerade sig efter projektet i en satsning som gjordes av Folkets Bio, och arbetade bland annat med att visa film i Malmös ytterområden. Jag frågar honom varför han tror att det är så få som han själv i denna typ av organisationer och han konstaterar torrt: Man måste känna sig välkommen och det gör man inte i en förening där det bara är svenskar. Det är något med hur de pratar och är, förklarar han. I samband med intervjun försöker vi identifiera varför det just är vissa och inte andras grej att arbeta med film och vi diskuterar de osynliga kraftfält som gör att människor känner sig ovälkomna i vissa sammanhang. När Sadiq ska förklara varför han gillade mig varför han kände sig välkommen och bekväm med att arbeta med mig förklarar han att jag är en sådan där Möllan-blatte, något han ställer i relation till svenskar, men också människor från ytterområden i Malmö som Holma och Kroksbäck där människor, enligt honom, har en hårdare attityd. Vad är en Möllan-blatte mer specifikt? Jag själv vill gärna se det som en person som kan röra sig mellan samhället olika sfärer, som både kan göra sig hemmastadd (om än som en outsider) i Lunds universitetsvärld och som samtidigt kan handla på basaren på Möllevången där diverse hudvårdsprodukter och andra varor säljs för halva priset utan att bli blåst för att den utstrålar osäkerhet. En Möllan-blatte kan i bästa fall därmed verka som en bro, men kan samtidigt också fungera som ett blattealibi som inte utmanar de rasistiska strukturerna, utan bara synliggör att det är ett något mer komplext fenomen. Ordet välkommen upprepas flera gånger av Sadiq under intervjun. Och när jag ber honom reflektera kring hur fler ska engageras, pekar han inte minst på behovet av att skapa nya ingångar: När jag visade filmer med Folkets Bio så drog jag med mig folk som jag känner. Det är en bra strategi, för då vågar folk som jag komma, säger han. Om blattarna inte kommer till dig, måste du gå till dem. Så tänkte vi när vi pratade om var vi skulle visa filmerna. HUR FÅ MED SIG FLER? You dippy dippy dive, so-socialize, but how we gonna make the black nation rise? frågar Brother D i samband med hip-hopens guldålder. Frågan är lika aktuell i dag som i går. Sadiq pekar på behovet av att skapa nya kontaktytor och Annie lyfter fram problemet med att det tar tid att skapa relationer folk kommer inte bara för att de blivit inbjudna via mejl eller Facebook. Det behövs något mer, inte minst om syftet är att utmana maktstrukturer som försvårar för vissa människor att få tillträde till rum som för andra är självklara att beträda. Detta är den springande punkten: häri ligger utmaningen för alla oss som trots goda ambitioner erkänner att vi måste bli bättre om det är så att vill organisera fler än de som alltid kommer. Lika aktuell som den frågan är det svar som Brother D får från en unison kör, som till gungande toner utropar: Agitate, educate, organize!, eller Agitera, utbilda, organisera! Svaret är tidskrävande men också helt nödvändigt för att vi ska lyckas få upp frågor om orättvisor och rasism på dagordningen. Och låten om du inte redan satt på den är väl värd att låta sig inspireras av inför fortsatta reflektioner på ämnet. RASIFIERADE GRUPPER I ALL- MÄNHET OCH DEN RASIFIERA- DE ARBETAR- KLASSEN I SYN- NERHET LYSER MED SIN FRÅN- VARO I ALLT FRÅN PARTIPOLITIKEN TILL ANDRA GRÄSROTSORGA- NISATIONER 28 29

16 Utrikeskrönikan/ Arkitekter i flyktinglägren Översättning: Maja Sager & Martin Bergqvist Mellanrummet. Flyktinglägrets ovissa väntan. Temporära byggnader, sand och damm. Vi sitter i en sal på Iaspis, på en bakgata på västra Södermalm i Stockholm. Det är arkitekterna Sandi Hilal och Alessandro Petti från arkitektur- och konstkollektivet DAAR (Decolonizing Architecture Art Residency) som pratar om sitt arbete i Palestina. De är arkitekter som varvar sitt förvärvsarbetande arkitekturskapande i Jerusalem med ideellt utövande i flyktingläger. Hilal berättar om tillståndet i lägren, om ovissheten, minnena av de bostäder man har tvingats lämna, dröm men om återvändande, oavsett till vad. Flyktingarna upprepar mantrat om en plats som egentligen inte längre existerar, som nu ockuperas av människor med sannolikt liknande drömmar men med andra förutsättningar. Somliga, barn, kan inte ens minnas vad det gamla hemmet var, lägret har alltid varit deras hem. Medan föräldrarna vill tillbaka till den miljö som varit deras trygga verklighet. Dessa är grundförutsättningarna för DAAR:s arbete. Människor som lever i en ständig väntan, somliga vill vidare, andra vill tillbaka. Att förändra arkitekturen här är svårt, då de flesta anser att varje försök att bygga, att förändra sitt boende, är att acceptera situationen. Detta trots att många levt här i snart tio år. DAAR vill förändra situationen i lägret nu men tittar också på hur bosättningarna skulle kunna utnyttjas i framtiden, om de nuvarande bosättarna ger sig av. De har också undersökt den cirka fem meter breda linje som skiljer de tre olika zonerna på Västbanken åt, och funnit att detta är en fjärde, laglös, zon. DAAR har anlitat en advokat för att driva frågan om att detta område ska ses som en autonom plats, men det är ett fall som ännu inte är avslutat. Många skulle kanske påstå att en arkitekts arbete handlar om att rita byggnader. Jag skulle vilja påstå att en arkitekts arbete handlar om att definiera problem och möjligheter för att sedan hitta svar eller lösningar på dessa. Ett väldigt bostadskomplex, en mur eller ett lusthus kan vara svaret på frågan, men svaret kan lika gärna vara en kartläggning, en aktivitet eller ett omdefinierande av rådande arkitektur. När människorna inte vill bygga nytt omdefinierar DAAR i stället befintliga miljöer tillsammans med dem. En militärbunker blir en bingohall och middagsbord kan placeras ut på oplanerade, kollektiva, ytor mellan hus. Fågelbon i ruiner möjliggör för fåglar att erövra resterna av krigets arkitektur. Det är steg på vägen i att försöka förändra situationen, kanske till och med att Tove Grönroos är arkitektstudent. DET ÄR OMÖJLIGT ATT VARA NEUTRAL OCH PRECIS SOM SANDI HILAL SÄGER HANDLAR NEUTRALITET ALLTID OM ATT TA DE STYRAN- DES PARTI. börja skapa nya byggnationer, inte bara fastna i väntan. Att inta rumsligheter och fylla dessa med aktiviteter hör inte till arkitektens traditionella uppgifter och kan för många säkert uppfattas som aktivism snarare än som arkitektur. Petti berättar om kollegor som inte anser det vara arkitektens uppgift att göra politiska ställningstaganden utan att denne enbart ska vara beställarens verktyg och förhålla sig neutralt till politiska konflikter. Men det är omöjligt att vara neutral och precis som Sandi Hilal säger handlar neutralitet alltid om att ta de styrandes parti. Ett slott eller en skyskrapa må vara överväldigande arkitektur men är trots allt resultatet av någons makt över någon annan. Pyramiderna tjänade inte folket utan byggdes, precis som Burj Khalifa, på bekostnad av människors liv och livsvillkor. Om arkitekten vill tjäna en kung kan slottet vara svaret på den ställda frågan eller bara resultatet av en åtlydd order. Då avgörs gränsen mellan arkitektur och aktivism i slutändan bara av vem man väljer att tjäna, och vilka metoder som är mest lämpliga för detta eller som över huvud taget är möjliga. Efter föreläsningen promenerar jag hemåt, över Liljeholmsbron. Under bron stod tidigare konstnären och arkitekten Victor Marx färgglada bostadstorn ett hus för en hemlös, som revs av Vägverket 2010, ett år efter att det uppförts. Tornet var en politisk kommentar men också en lösning på ett problem. DAAR och Marx är några av få som visar att det är möjligt att vidga begreppet arkitektur, till att inn e- bära något större än att bara skapa monument över vinnarna. ETT ARABISKT 1848 När despoter understödda av väst blir utkastade har politiken förändrats för all framtid. Men hur långt kan revolutionen sprida sig? Den brittisk-pakistanske författaren Tariq Ali söker svar. Folkets vägran att kyssa eller nonchalera den påk som i många decennier tuktat dem har öppnat för ett nytt kapitel i arabvärldens historia. Och den absurda, om än ofta åberopade, nykonservativa uppfattningen att araber eller muslimer är fientligt inställda till demokrati har omintetgjorts. De som förfäktade sådana idéer verkar idag vara de mest missnöjda: Israel och dess lobbyister i Euro-Amerika; vapenindustrin, som skyndar sig att sälja medan tid finns (den brittiske premiärministern agerar dödens handelsman på Abu Dhabis vapenmarknad); och Saudiarabiens belägrade härskare, som undrar om smittan kommer att sprida sig till deras tyranniska kungadöme. Fram till denna dag har de erbjudit fristad åt många despoter, men var ska den kungliga familjen söka tillflykt när tiden är kommen? De måste vara medvetna om att deras skyddsherrar kommer att hävda att de alltid varit för demokrati och snabbt ta sina händer ifrån dem. Om man ska göra en europeisk jämförelse är detta 1848, när de revolutionära omstörtningarna blott skonade Storbritannien och Spanien även om Drottning Victoria, med chartisterna i åtanke, befarade något annat. I ett brev till sin belägrade brorson på den belgiska tronen, uttryckte hon sympati men undrade om vi alla kommer att bli dödade i sömnen. Oroligt vilar det huvud som bär krona eller juvelklädd huvudbonad, och har miljarder undanstoppade i utländska banker. Liksom européerna 1848 kämpar det arabiska folket mot utländsk dominans (en opinionsmätning visade nyligen att 82 procent av egyptierna har en negativ inställning till USA ); mot kränkandet av deras demokratiska rättigheter; mot en elit förblindad av sitt eget orättfärdiga välstånd och för ekonomisk rättvisa. Detta skiljer sig från den första vågen av arabisk nationalism, som främst handlade om att driva ut resterna av det brittiska imperiet från regionen. Under Nasser nationaliserade egyptierna Suezkanalen och invaderades av Storbritannien, Frankrike och Israel men detta skedde utan Washingtons tillstånd, och de tre tvingades därför att dra sig tillbaka. Kairo triumferade. Den pro-brittiska monarkin störtades av revolutionen i Irak 1958, radikaler tog makten i Damaskus, en äldre saudisk prins försökte genomföra en palatskupp och flydde till Kairo efter att ha misslyckats, väpnad kamp utbröt i Jemen och Oman, och det talades ständigt om en arabisk nation med tre samverkande huvudstäder. En sidoeffekt var en säregen stadskupp i Libyen som förde Muammar Khaddafi, en ung, halvbildad officer, till makten. Hans saudiska fiender har alltid insisterat på att kuppen var iscensatt av brittisk säkerhetspolis, precis som den som drev fram Idi Amin till makten i Uganda. Khaddafis påstådda nationalism, modernism och radikalism var enbart ett spel för gallerierna, precis som hans spökskrivna science fiction-noveller. Det kom aldrig hans eget folk till del. Trots oljerikedomarna vägrade han att ge libyerna utbildning, eller tillhandahålla sjukvård eller subventionerade bostäder, och slösade i stället pengar på absurda projekt utomlands. Ett sådant TEXT: TARIQ ALI FÖRFATTARE (ARTIKELN SKREVS I SLUTET AV FEBRUARI) DE ARABISKA REVOLUTIONER- NA, UTLÖSTA AV DEN EKONOMIS- KA KRISEN, HAR MOBILISERAT MASSRÖREL- SER, MEN INTE ALLA DELAR AV LIVET HAR BLI- VIT IFRÅGASAT- TA. SOCIALA, POLITISKA OCH RELIGIÖSA RÄT- TIGHETER HÅL- LER PÅ ATT BLI FÖREMÅL FÖR HÄFTIGA KON- FLIKTER I TUNI- SIEN, MEN ÄNNU INTE NÅGON ANNANSTANS

17 var att omdirigera ett brittiskt flygplan med oppositionella socialistiska och kommunistiska sudaneser till Sudan, och överlämna dem till landets diktator, Gaafar Nimeiry, som lät hänga dem. Därmed ödelades möjligheten till radikala reformer i det landet, med förfärliga konsekvenser som vi nu dagligen bevittnar. Där hemma upprätthöll han en strikt klanbaserad struktur, i tron att han kunde splittra och köpa klaner för att hålla sig kvar vid makten. Men inte längre. Israels seger i sexdagarskriget 1967 blev själaringningen för arabisk nationalism. Interna konflikter i Syrien och Irak resulterade i seger för högervridna baathister välsignade av Washington. Efter Nassers död och hans följeslagare Saadats pyrrhusseger mot Israel 1973, bestämde sig Egyptens militära elit för att vända på nedgångarna, ta emot miljarddollarstöd från USA och göra en överenskommelse med Tel Aviv. I gengäld mottogs dess diktator som statsman av Euro-Amerika, precis som under en låg tid hade varit fallet med Saddam Hussein. Om de bara låtit honom bli avsatt av sitt folk i stället för av ett elakartat och destruktivt krig och en ockupation, med över en miljon döda och fem miljoner föräldralösa barn. De arabiska revolutionerna, utlösta av den ekonomiska krisen, har mobiliserat massrörelser, men inte alla delar av livet har blivit ifrågasatta. Sociala, politiska och religiösa rättigheter håller på att bli föremål för häftiga konflikter i Tunisien, men ännu inte någon annanstans. Inga nya politiska partier har dykt upp, ett tecken på att de kommande valens bataljer kommer att bli en strid mellan arabisk liberalism och konservatism i form av Muslimska Brödraskapet, som har islamisterna vid makten i Turkiet och Indonesien som förebilder, vilka är i tryggt förvar i USA:s famn. Den amerikanska hegemonin i regionen har bucklats till men inte förstörts. De post-despotiska regimerna kommer troligen att bli mer självständiga, med ett demokratiskt system som är nytt och subversivt och förhoppningsvis får nya konstitutioner som värnar om sociala och politiska behov. Men militären i Egypten och Tunisien kommer att säkerställa att inget överilat händer. Den stora oron för Euro-Amerika är Bahrain. Om dess styrande avlägsnas från makten kommer det att bli svårt att förhindra en demokratisk omvälvning i Saudiarabien. Har Washington råd att låta det hända? Eller kommer det att använda vapenmakt för att hålla det wahabistiska tjuvstyret vid makten? För några decennier sedan tappade den store irakiske poeten Mudhafar al-nawab behärskningen, förargad av en sammankomst mellan despoter som beskrevs som ett arabiskt toppmöte:...mubarik, Mubarik, Välstånd och god hälsa Faxa nyheterna till FN. Läger efter läger och Camp David, Alla lägers Fader. Förbannade vare era Fäders Ruttna anhang; Era kroppars stank tar över era näsborrar... Åh låtsas-toppmöte Ledare Må era ansikten svartna; Fula era hängande magar Fula era feta arslen Varför förvånade över Att era ansikten påminner om bådadera Toppmöten toppmöten toppmöten Getter och får samlas, Melodiska fjärtar Låt Toppmötet vara Låt inte Toppmötet vara Låt Toppmötet bestämma; Jag spottar på var och en av er Kungar Shejker.. Lakejer Vad som än händer kommer arabiska toppmöten inte att förbli desamma. Poeten har fått sällskap av folket. EN NY GRYNING ÖVER EGYPTEN Egyptens diktator Mubarak har fallit efter en folklig resning. Men går militärledningens löfte om en snar övergång till demokrati att lita på? Aktivister vittnar om hur armén har fortsatt att använda sig av våld mot demonstranter. Samtidigt har det nu öppnats möjligheter till organisering som egypterna aldrig tidigare har haft. DEMONSTRATIONER I KAIRO PÅ POLISENS DAG DEN 25 JANUARI, DÅ PROTESTER MED TUSENTALS DELTAGARE ÄGDE RUM I FLERA AV LANDETS STÄDER. 32 FOTO: SARAH CARR 33

18 RUMMET DÄR LEDNINGEN SUTTIT FOTOGRAFERADES AV DEMONSTRANTERNA UNDER STORMNINGEN AV SÄKERHETSPOLISENS HÖGKVARTER I NASR CITY. TEXT: PER BJÖRKLUND FRILANSJOURNALIST, AKTUELL MED BOKEN ARVET EFTER MUBA- RAK EGYPTENS KAMP FÖR FRIHET NÄR MUBARAK AVGICK OCH LÄMNADE ÖVER MAKTEN TILL GENERALERNA VAR JAG MISS- TÄNKSAM MOT DEM FRÅN FÖR- STA BÖRJAN, MEN NU ÄR JAG ÖVERTYGAD OM ATT DE FÖRSÖ- KER BEVARA SÅ MYCKET SOM MÖJLIGT AV DEN GAMLA REGI- MEN. Säkerhetspolisens högkvarter i Nasr City i Kairo liknar en fästning. Innanför dess höga murar spärrades tusentals politiska fångar in och utsattes för brutala förhör under Hosni Mubaraks nästan tre decennier vid makten. Men lördagen den 5 mars, tre veckor efter att Egyptens diktator störtats, inträffade det otänkbara: den forna tortyrcentralen intogs av folket. Hundratals demonstranter trängde sig in genom portarna och sökte igenom den enorma byggnaden. Salma Said var en av dem som var där. Efter flera år som aktivist i demokratirörelsen Kifaya och nätverk som jobbar med Palestina-solidaritet är hon van vid att känna sig övervakad av säkerhetspolisen. Nu var rollerna plötsligt ombytta. Alla var överväldigade. Det var en märklig känsla att leta igenom deras saker, precis som de brukade söka igenom våra, säger hon. Det tog nästan en timme innan demonstranterna lyckades ta sig ned till rummen under jord med de viktigaste arkiven och fångcellerna. Där visade tidiga fångar var de suttit och hur de torterats. Många kunde inte hålla tillbaka tårarna både av plågsamma minnen och av glädje över det inträffade. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle uppleva den lyckligaste dagen i mitt liv i säkerhetspolisens källare, twittrade en aktivist efteråt. Salma Said säger att det mest surrealistiska ögonblicket var när hon vandrade runt i säkerhetspolisens kontor och kök. Det såg ut som på vilket företag som helst. Det är så svårt att förstå att agenterna som jobbade här var vanliga människor med familj och barn, som betraktade det här som sin arbetsplats. Det var efter att demonstranter stormat säkerhetspolisens kontor i Alexandria kvällen innan och funnit högar med strimlade dokument som folk strömmade till andra av inrikesministeriets byggnader runt om i landet för att rädda bevismaterial kring regimens brott. På vissa håll ledde det till våldsamheter när säkerhetsagenter öppnade eld mot demonstranter som samlats på gatorna utanför. Men högkvarteret i Nasr City var redan utrymt när demonstranterna kom dit. I stället var armén på plats för att förhindra att någonting fördes ut. De visiterade alla som gick ut ur byggnaden jag tror att de var oroliga för att dokument som berörde de själva skulle hamna i pressens händer. Men mycket var redan förstört. Vi hittade ett helt rum fyllt halvvägs till taket med strimlade dokument, säger Salma Said. Redan nästa morgon samlades hundratals människor utanför inrikesministeriet i centrala Kairo. Där stod de kvar hela dagen och kvällen i hopp om att kunna ta sig in. Men den här gången var arméns attityd annorlunda. Framåt midnatt började soldaterna som vaktade byggnaden utan förvarning att skjuta i luften och driva bort demonstranterna med elbatonger och gevärskolvar. Soldaterna var som tokiga. De anklagade oss för att ha provocerat dem och vägrade till och med att låta oss hämta en man som låg medvetslös på marken, säger Salma Said. MILITÄRENS AGERANDE I dag är Salma drivande i ett nätverk som arbetar med att uppmärksamma militärpolisens övergrepp och protestera mot att flera civila demonstranter ställts inför militärdomstolar efter Mubaraks fall. För henne liksom för många andra aktivister var soldaternas agerande den dagen bara ytterligare ett bevis på att militärledningens löfte om en snar övergång till demokrati inte går att lita på. När Mubarak avgick och lämnade över makten till generalerna var jag misstänksam mot dem från första början, men nu är jag övertygad om att de försöker bevara så mycket som möjligt av den gamla regimen, säger Salma. Situationen förändras från dag till dag, men det blir definitivt värre och värre. Armén har använt våld mot demonstranter gång på gång de senaste veckorna, vare sig det handlat om demonstrationer mot säkerhetspolisen eller kristna som demonstrerade efter att en kyrka attackerats. Aktivister som gripits har kommit ut med sår över hela kroppen och vittnat om tortyr, säger hon. När inrikesministeriet en dryg vecka efter stormningen av säkerhetspolisens högkvarter tillkännagav att säkerhetspolisen skulle upplösas, välkomnades det som ännu en seger för revolutionen. Men beskedet möttes också av tvivel. Salma Said säger att hon inte litar på några löften förrän hon sett dem förverkligats. De har sagt att en ny säkerhetsorganisation ska bildas som ska skydda folket och respektera de mänskliga rättigheterna. Jag är orolig för att säkerhetspolisen kommer att finnas kvar men under ett nytt namn, säger hon. Den kluvenhet som många känner inför beskedet om säkerhetspolisens upplösning är typisk för den osäkerhet som präglat situationen sedan Mubaraks fall. Hur man än betraktar den egyptiska revolutionen är glaset samtidigt både halvfullt och halvtomt. Å ena sidan har revolutionen inte rubbat den mäktiga militären, som styrt landet sedan 1950-talet och har enorma ekonomiska intressen och privilegier att slå vakt om. Både i form av de företag och de industrier som militären kontrollerar helt utan civil insyn och det generösa bistånd från USA på 1,3 miljarder dollar årligen. Å andra sidan har flera viktiga segrar vunnits. De interna säkerhetsstyrkorna har bannlysts från landets universitet, där studenter arrangerat de första kårvalen utan polisens inblandning på decennier. Den premiärminister som utsågs av Hosni Mubarak under protesterna, den förre flygvapenöversten Ahmed Shafik, har tvingats att avgå. En lång rad höga företrädare för det styrande partiet NDP har fängslats och väntar åtal för korruption eller för att ha beordrat våld mot demonstranter. Men Salma Said betonar att militären inte gjort några eftergifter utan påtryckningar. Och alla framsteg kan snabbt omintetgöras om folket inte är på sin vakt. Det viktigaste nu är att vi finner sätt att återvända till gatan. Militären har hotat att demonstranter kan dömas till det strängaste straffet, det vill säga döden, i särskilda säkerhetsdomstolar. Men vi har inte lyxen att vara pessimistiska. Den sista ronden har inte börjat än. Alla inom oppositionen känner likadant, även om vi har olika åsikter om taktik: kampen fortsätter! REVOLUTIONSDAGARNA När egyptiska ungdomsrörelser utlyste en nationell protestdag mot polisbrutalitet och inflation på Polisens dag den 25 januari var det få som kunde föreställa sig att Hosni Mubarak skulle vara störtad tre veckor senare. Visserligen förväntade sig många att Ben Alis fall i Tunisien skulle inspirera fler att gå ut på gatorna, men framåt eftermiddagen stod det klart att något historiskt var på väg att hända. Från stad efter stad rapporterades om demonstrationer med tusentals deltagare. I strategiskt viktiga Suez dödades två demonstranter i våldsamma sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna. I Kairo lyckades tusentals inta det symboliskt viktiga Midan al-tahrir, Befrielsens torg. Aktivisten och bloggaren Mona Seif berättade efteråt i en intervju med nättidningen Electronic Intifada om den nästan magiska förvandling som ägde rum på Kairos gator den dagen. Till en började handlade slagorden om löner, jobb och de stränga undantagslagarna. Men när flera mindre demonstrationer sammanstrålade och deltagarna plötsligt insåg att de var människor som rörde sig mot Tahrir ändrade protesten karaktär. Efter att ha trängt tillbaka polisen och erövrat torget satte sig demonstranter spontant ner i grupper och skrev kravlistor som alla började med punkten om Mubaraks avgång. Fram till midnatt när demonstranterna till slut skingrades med tårgas och gummikulor var det ett slagord som ekade gång på gång: Folket vill att regimen ska falla! Tre dagar senare, 28 januari, kom den verkliga urladdningen. Omedelbart efter bönen strömmade hundratusentals människor ut från moskéer runt om i landet. Efter flera timmar av gatustrider som böljade fram och tillbaka tvingades de centrala säkerhetsstyrkorna till reträtt. I Kairo stod det styrande Nationaldemokratiska partiets högkvarter snart i lågor och Tahrir intogs återigen av folket. Fram till Mubaraks avgång 11 februari stod demonstrationen på Tahrir i centrum för världens uppmärksamhet. Men revolutionen begränsades inte till det karnevalsliknande protestlägret på Tahrir om demonstranterna på torget var massrörelsens pulserande hjärta sträckte sig JAG HADE ALDRIG KUNNAT FÖRESTÄLLA MIG ATT JAG SKULLE UPPLEVA DEN LYCKLIGAS- TE DAGEN I MITT LIV I SÄKERHETS- POLISENS KÄLLARE. EN MAN VISAR SITT MISSNÖJE UNDER DEMONSTRATIONERNA I CENTRALA KAIRO DEN 26 JANUARI

19 DEN 5 MARS STORMADES SÄKERHETSPOLISENS HÖGKVARTER I NASR CITY I ALEXANDRIA AV DEMON- STRANTER DÄR LIBERALA AKTIVISTER FRÄMST FOKU- SERAR PÅ POLI- TISKA RÄTTIG- HETER OCH KAMP MOT KOR- RUPTION INSIS- TERAR VÄN- STERN PÅ ATT REVOLUTIONEN OCKSÅ MÅSTE GÖRA SLUT PÅ DECENNIER AV NYLIBERAL PO- LITIK SOM MED- FÖRT DRAMA- TISKT VÄXANDE KLYFTOR. dess kropp över hela landet. Massiva protester i industristäder som Suez och Mahalla och Kairo-stadsdelar som Imbaba och Shubra bekräftade också att inte bara en relativt välmående medelklass utan även arbetarklassen deltog fullt ut i revolten mot Mubarak. Från första dagen gick arbetare i Suez och på andra platser ut i strejk, och när revolten gick in på sin tredje vecka rapporterades tiotals arbetarprotester eller strejker dagligen. STREJKERNA OCH ARBETARPROTESTERNA Egyptiska vänsteraktivister lyfter fram strejkvågen som helt avgörande för revolutionens framgång. Även om de inte var uttalat politiska var det uppenbart att alla fackliga aktioner, som genomfördes i öppen trots mot regimens varningar, var liktydiga med ett stöd för revolutionen. De sista dagarna innan Mubaraks fall spred sig protesterna till det statliga bussbolagets arbetare i Alexandria och Kairo och fackliga aktivister spred upprop med maningar till total strejk i transportsektorn. Utan hotet att ekonomin skulle lamslås kunde demonstranterna på Befrielsetorget på sikt ha marginaliserats, precis som regimen hoppades. Arbetarklassens snabba inträde på scenen som en självständig kraft var troligen bara möjligt på grund av erfarenheterna från de senaste årens våg av strejker och sociala protester. Uppemot två miljoner arbetare och tjänstemän har deltagit i över strejker och andra fackliga protester de senaste tio åren, enligt den amerikanske historikern Joel Beinin som specialiserat sig på den egyptiska arbetarrörelsen. På otaliga arbetsplatser runt om i landet fanns därmed en beredskap att ta strid såväl som ett tydligt informellt ledarskap när revolten mot Mubarak bröt ut. Men framförallt hade de återkommande protesterna bidragit till att bryta ned den mur av rädsla som regimen byggt kring folket. Strejkvågen upphörde inte med Mubaraks fall snarare tycktes den bara bli starkare. De följande dagarna rapporterades 40 till 60 fackliga protester om dagen. I många fall var ett av de viktigaste kraven avskedandet av chefer som betraktades som korrupta eller som bedrivit förföljelsekampanjer mot fackliga aktivister. På universitet och statliga tidningar lanserades kampanjer för att bli av med rektorer och redaktörer som fått sina positioner på grund av lojalitet med regimen snarare än egen kompetens. I skuggan av den politiska maktkampen efter Mubaraks fall pågår nu en intensiv organisering bland arbetare och tjänstemän. Den 3 mars samlades fackliga ledare för att officiellt bilda en ny federation av fria fackföreningar utan att vänta på att lagen ska ändras så att man tillåter alternativ till den officiellt sanktionerade centralorganisationen EFTU, som i praktiken kontrollerats av regimen. I de flesta stadsdelar i Kairo har vänsteraktivister tagit initiativ till folkliga kommittéer för att försvara revolutionen och två nya vänsterpartier är redan på väg att bildas: Folkets allians och Demokratiska arbetarpartiet. I industristaden Mahalla el-kubra, ett viktigt symboliskt centrum för de senaste årens våg av strejker, har textilarbetare och vänsteraktivister samlats till stormöten för att diskutera hur man bäst organiserar sig, berättar den facklige ledaren Mustafa Fouda. Det pågår en diskussion om huruvida vi borde försöka ta över den existerande fackliga organisationen, och reformera den för att göra den demokratisk och till en genuin representant för arbetarnas intressen, eller om vi måste bygga våra egna organisationer från grunden. Det är möjligt att det under en tid kommer att finnas flera konkurrerande fackliga federationer, precis som det kommer att finnas flera arbetarpartier som på sikt kan ingå allianser eller slås samman. Det är helt naturligt eftersom det här är en rörelse som växer fram underifrån, säger han. För snart två år sedan fick Mustafa Fouda sparken från sitt jobb efter att ha lett en demonstration mot företagsledningen på Misr Spinning and Weaving, Egyptens största statsägda fabrik med över anställda. Nu hoppas han att alla avskedade eller omplacerade fackliga ledare ska få återvända till sina jobb. Men framförallt att revolutionen ska leda till verklig förändring, och inte bara till ett skifte inom landets politiska ledning. Revolutionen har öppnat fantastiska möjligheter. Vi kan mötas och organisera oss fritt på ett sätt som aldrig var möjligt förut. Drömmen om ett eget parti för Egyptens arbetare kan snart vara verklighet, säger Mustafa Fouda. EFTER REVOLUTIONEN Revolten mot Mubarak enade människor från olika klasser och ideologiska inriktningar i en massrörelse utan tydligt ledarskap. Så länge det primära målet var att störta Mubarak var avsaknaden av tydliga ledargestalter eller ett färdigt politisk program en av rörelsens största styrkor. Men det var inte svårt att förutsäga att rörelsen skulle splittras i samma ögonblick som den gemensamma fienden föll. Där liberala aktivister främst fokuserar på politiska rättigheter och kamp mot korruption insisterar vänstern på att revolutionen också måste göra slut på decennier av nyliberal politik som medfört dramatiskt växande klyftor. Omfattande privatiseringar och nedskärningar har lett till drastiskt försämrade villkor för miljontals arbetare och tjänstemän inom den offentliga sektorn. I den växande privata sektorn har avsaknaden av fackföreningar inneburit att lönerna halkat efter prisutvecklingen och arbetsförhållanden blivit allt hårdare. På landsbygden har och 1960-talets progressiva jordlagar delvis upphävts vilket lett till att hundratusentals småbönder drivits från sin jord. I Kairos utkanter har exklusiva och muromgärdade villastäder växt fram på statlig mark som sålts för vrakpriser till privata investerare, samtidigt som miljontals egyptier bor i extremt tätbefolkade informella bostadsområden som ofta saknar grundläggande infrastruktur som avlopp och rinnande vatten. Den stora striden står mellan de som vill bevara grunddragen i den rådande ordningen och de som vill se en radikal politik för social rättvisa en kamp som knappast kommer att avgöras på veckor eller månader. En första kraftmätning mellan Egyptens politiska läger efter Mubaraks fall blev den folkomröstning om förändringar av konstitutionen som ägde rum den 19 mars. En kommitté med domare och juridiska experter utsedd av armén hade på kort tid arbetat fram reformer som bland annat skulle göra det lättare för oberoende kandidater att ställa upp i presidentvalet och slog fast att ingen president får sitta mer än två mandatperioder. Medan Muslimska Brödraskapet helhjärtat ställde sig bakom reformerna har en sällsynt enad vänster lika kraftfullt förkastat dem som ett svek mot revolutionen. Motståndarna menar att ett ja till reformerna innebär en legitimering av en föråldrad konstitution som redan upphävts i sin helhet av revolutionen. De vill att en direktvald konstituerande församling med representation från alla politiska krafter i landet ska skriva en ny konstitution innan parlaments- och presidentval hålls. Annars finns risken att dörren till mer genomgripande förändringar stängs för överskådlig tid. Det liberala lägret är i sin tur mer splittrat: DEN 28 JANUARI BRÖT REVOLUTIONEN UT MED EN ENORM KRAFT, DÅ HUNDRATUSENTALS MÄNNISKOR STRÖMMADE UT UR MOSKÉERNA DIREKT EFTER BÖNEN. somliga förespråkar ett ja till reformerna trots att de hållermed om många av de principiella invändningarna, med argumentet att det är den snabbaste vägen till civilt styre. Debatten om konstitutionen blev stundtals hätsk. Muslimska Brödraskapet har anklagats för att ha slutit en uppgörelse med militären om snabba parlamentsval innan resten av oppositionen hunnit organisera sig, för att därefter kunna dominera skrivandet av en ny konstitution. Misstänksamheten gentemot Brödraskapets avsikter blev inte mindre när företrädare för den islamistiska rörelsen förklarade att det är en religiös plikt att rösta ja, och anklagade nej-sidan för att vara finansierad av USA. På själva valdagen rapporterades att Brödraskapets anhängare var ute i full styrka vid många valstationer enligt kritiker ett försök att skrämma bort väljare och att man på vissa håll försökt övertala folk att rösta ja genom att dela ut matvaror och andra mutor. Det officiella resultatet av folkomröstningen blev en förkrossande seger för ja-sidan, med 77 procent av rösterna. Enligt Egyptiska organisationen för mänskliga rättigheter förekom oegentligheter på flera håll till exempel saknades domare i flera vallokaler. Men även inom nejsidan medger många att valet ändå var relativt fritt. Några menar i sin tur att hela striden om konstitutionen mest varit en distraktion från det som verkligen betyder något. Det viktiga är inte folkomröstningens resultat utan hur vi organiserar oss ute i landet, säger Kareem el-beheiry, som skriver bloggen Egyptens arbetare. Enligt Kareem är den folkliga rörelsen nu splittrad mellan de som förespråkar fortsatta demonstrationer för att utöva påtryckningar på militären, och de som betonar behovet av organisering i kvarterskommittéer, fackföreningar och partier. Jag tror att vi behöver både och. Men det är svårt att mobilisera till demonstrationer just nu eftersom många har en positiv syn på armén och medierna inte vågar rapportera om de fall av övervåld och tortyr som förekommit. Att ifrågasätta militären är nu lika tabubelagt som det en gång var att kritisera Mubarak, säger han. Några dagar före folkomröstningen organiserade människorättsorganisationer en presskonferens där demonstranter och anhöriga till aktivister som gripits av armén vittnade om svåra övergrepp från militärpolisens sida. Inte en enda arabiskspråkig egyptisk tidning inte ens de oberoende som från början stödde revolten mot Mubarak rapporterade från konferensen. Trots det säger Kareem att han förblir optimistisk. Det finns nästan inte en stadsdel i Kairo som inte har en folklig kommitté till revolutionens försvar. Nästan varje dag hålls möten där aktivister och arbetare diskuterar hur vi kan föra kampen vidare. Arbetarklassen utgör majoriteten och vi kommer aldrig mer låta oss skrämmas, oavsett vad som händer. Min dröm är att vi en dag, inom några år, kommer att se en man av folket som president! SALMA SAID UNDER EN DEMONSTRATION I KAIRO FÖRRA SOMMAREN MOT POLISBRUTALITET. FOTO: SARAH CARR MOSTAFA FOUDA VARS DELTAGANDE I DEMONSTRATIONEN LEDDE TILL ATT HAN FICK SPARKEN FRÅN SITT ARBETE. FOTO: PER BJÖRKLUND KAREEM EL-BEHEIRY. FOTO: HOSSAM EL-HAMALAWY ALLA INOM OPPOSITIONEN KÄNNER LIKA- DANT, ÄVEN OM VI HAR OLIKA ÅSIKTER OM TAKTIK: KAM- PEN FORT- SÄTTER! 36 37

20 FAMILJEN PALMA STÅR UTANFÖR YTTER- DÖRREN TILL SITT HEM. FRÅN VÄNSTER: MAICOL, SHIRLEY, TAIS OCH NELSI. BAKOM BARNEN STÅR MARIA, MAMMAN I HUSET. SAMTLIGA BARN LIDER AV BLYFÖRGIFTNING. TOLVÅRIGA VLAMIDIR FATTAS. BRODERN DOG I NOVEMBER 2010 AV BLYFÖRGIFTNING. VOLCAN, FÖRETAGET SOM DRIVER GRUVAN, HAR KONSTANT IGNORERAT FAMILJENS ROP PÅ HJÄLP. JAG KÄNNER ATT JAG INTE HAR NÅGOT VÄRDE. DET ENDA HOPP JAG HAR INFÖR FRAMTIDEN ÄR ATT FÅ TILLBAKA LITE AV MIN VÄRDIGHET SOM MÄNNISKA. HADE VOLCAN GETT OSS ERSÄTTNING ELLER I ALLA FALL EN URSÄKT FÖR DEN SKADA DE VÅLLAT OSS KÄNNER JAG ATT VI FÅTT NÅGOT TILLBAKA. MEN INTE ENS NÄR VLADIMIR DOG ERBJÖD DE OSS SIN HJÄLP, SÄGER MARIA. BOSTÄDER TILL VÄNSTER. DUMPAT AVFALL FRÅN VOLCAN TILL HÖGER. TVÅ POJKAR PASSAR PÅ ATT LEKA LITE MEDAN DE HÄMTAR HEM EN NYTVÄTTAD OVERALL. MÅNGA AV STADENS INVÅNARE TJÄNAR EN EXTRA HACKA PÅ ATT TVÄTTA GRUVARBETARNAS OVERALLER. MED OVERALLERNA KOMMER ÄVEN DET GIFTIGA DAMMET IN I HEMMEN. CARLOS ROLANDO, TILL HÖGER, FÖRSÖRJER SIG NU SOM BYGGNADSARBETARE EFTERSOM DET I DAGSLÄGET INTE FINNS NÅGOT JOBB FÖR HONOM I GRUVAN. CERRO DE PASCO meter upp i de peruanska Anderna ligger Cerro de Pasco med sina invånare. År 1630 upptäckte spanjorerna silver i området och nu 427 år senare pågår fortfarande gruvdriften obehindrat under dygnets samtliga timmar. Eftersom gruvan aldrig sover är det omöjligt att undkomma det konstanta oljudet från maskiner och explosioner. Gruvans ägare har kommit och gått under åren, men sedan 1999 är det Volcan Mining ett peruanskt gruvföretag som bryter koppar, zink, bly och silver i gruvan. Alldeles intill gruvkanten börjar stadens bebyggelse och löper sedan runt hela den 1,8 km långa kratern. Det tar fem timmar att ta sig ner till gruvans botten. Genom generationer har stadens befolkning varit utsatt för gruvans giftiga gaser, slaggprodukter och utsläpp. Nio av tio barn från Cerro de Pasco lider av för höga halter bly i blodet. Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar en nivå som inte överstiger 10 mikrogram per deciliter blod (ccg/dl). I Cerro de Pasco finns det barn så förgiftade att blyhalten i deras blod uppgår till 120 ccg/dl. Blyförgiftning leder först till yrsel, glömska och koncentrationssvårigheter. För att sedan när förgiftningen blir 38 MANA