3.1 Internationella överenskommelser om urfolks rättigheter

Transkript

1 Stekenjokk MKB Bilaga (88) Internationella överenskommelser om urfolks rättigheter Ett antal internationella deklarationer och konventioner har ingåtts för att skydda urbefolkningars rättigheter och för att stärka hållbar utveckling. Några exempel följer nedan: International Labour Organisation (ILO) Konvention 169 om ursprungsbefolkningar (Eng. The Indigenous and Tribal Peoples Convention) är en konvention av central betydelse för samerna, men den har inte ratificerats av Sverige. FN:s Urfolksdeklaration antogs av FN:s generalförsamling 13 september 2007 och Sverige var ett av de 143 länder som röstade för antagandet. Vad denna innebär för samerna i Sverige beskrivs i samebyarnas vision (kap. 4.2). FN:s urfolksdeklaration går mycket längre än ILO-konvention 169 och den föreslagna nordiska samekonventionen. FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 27, stadgar att etniska, religiösa eller språkliga minoriteter inte skall förvägras rätten att ha sitt eget kulturliv, bekänna sig till och utöva sin egen religion och använda sitt eget språk. Konventionen om Biologisk Mångfald i synnerhet artikel 8j 1 (Eng. Convention on Biological Diversity CBD) fokuserar på Traditionell Kunskap (TK) hos ursprungsbefolkningar. United Nations Conference on Trade and Development (UNCTAD), World Intellectual Property Organization (WIPO) and World Trade Organization (WTO) fokuserar på äganderätt till Traditionella Kunskaper (TK) och hur de skyddas. Ett antal riktlinjer för företag har utarbetats, och nedan följer några exempel. International Finance Corporation (IFC) har i de s.k. Performance Standards definierat privatföretags roller och deras agerande med hänsyn till sociala konsekvenser och konsekvenser för miljön. Speciellt Performance Standard # 7 handlar om företagens agerande gentemot ursprungsbefolkningar. Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD) har utarbetat riktlinjer för multinationella företag (Eng. Guidelines for Multinational Enterprises). Sociala Konsekvensbeskrivningar är alltmer förekommande, och s.k. Traditionella Användarstudier (Eng. Traditional User Studies) finansieras ofta för att dokumentera ursprungsbefolkningars speciella förhållande till sina traditioner och kunskaper om natur, djur, religion etcetera. Liknande studier görs av forskare vid olika universitet i Sverige (Formas, 2006). En granskning har gjorts av Centrum för biologisk mångfald (Tunón, 2004) hur traditionell kunskap hos lokalsamhällen idag tillämpas inom naturvård, kulturvård och rovdjursförvaltning. Det visar sig att denna kunskap inte tas tillvara i Sverige varken i statliga utredningar, propositioner eller i det lokala arbetet. 3.2 Samernas och rennäringens status Samerna har enligt 1 kap. 2 fjärde stycket regeringsformen ett grundlagsskydd i egenskap av etnisk minoritet. Riksdagen uttalade 1977, i proposition om insatser för samerna (Riksdagen, 1976), att samerna i egenskap av ursprunglig befolkning i Sverige intar en särställning. De är idag de enda 1 Konventionen om Biologisk Mångfald, 8j lyder: med förbehåll för dess nationella lagstiftning respektera, bevara och bibehålla kunskaper, innovationer och sedvänjor hos ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt som är relevanta för bevarandet och utnyttjandet av det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald, och freda en bredare tillämpning av dessa, med godkännande och deltagande av innehavarna av sådana kunskaper, innovationer och sedvänjor, samt främja rättvis fördelning av nyttan som uppkommer vid utnyttjandet av sådana kunskaper, innovationer och sedvänjor.

2 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - som klassas som ursprungsbefolkning i Europeiska unionen (EU). I samband med att Sverige anslöt sig till EU träffades ett avtal som även i fortsättningen ger Sverige rätt att inom traditionella samiska områden ge samerna exklusiva rättigheter som har samband med deras traditionella levnadssätt (Riksdagen, 1994). Rättigheten kan upphävas genom lagstiftning, men så länge den utövas kan den inte fråntas innehavarna, vare sig i lag eller i annan form, utan ersättning enligt 2 kap. 18 regeringsformen. 3.3 Styrning och förvaltning av rennäringen Den offentliga styrningen och förvaltningen av rennäringen sköts av den s.k. rennäringsdelegationen på länsstyrelsen. Delegationen består av sju ledamöter med landshövdingen som ordförande, och där tre av ledamöterna skall vara rennäringsutövare. Rennäringsdelegationens uppgift är att fatta beslut i principiellt viktiga ärenden och policyfrågor som rör rennäring och fjällförvaltning. Ett av de beslut som fattas av länsstyrelsen är det högsta antalet renar som varje sameby får ha (Rennäringslagen 1971:437, 15 ). Detta baseras på de olika betesområden som finns inom samebyn för de olika årstiderna i renskötselåret, och medför att rennäringen kan vara långsiktigt uthållig utan att överbetning av markerna sker. I Jämtlands län baseras samebyarnas högsta renantal på en betesundersökning som genomfördes på och 1960-talet (muntl. Gustav Gustavsson). I Västerbottens län togs beslut om högsta renantal 2003, men beslutet upphävdes av domstol då samebygränserna var oklara. Därför gäller för närvarande i Västerbottens län det högsta renantal som beslutades i Byordningen från 1946 med stöd av Renbeteslagen från Den centrala förvaltningsmyndigheten var tidigare Jordbruksverket, men från den 1 januari 2007 är Sametinget ansvarig myndighet för rennäringsfrågor som t.ex. samebygränser. Däremot ansvarar Länsstyrelsen fortfarande för frågor som berör andra än renägande samer som t.ex. högsta antal renar. Sametinget är ett representativt organ för hela det samiska folket i Sverige, så att samer kan medverka i det politiska livet. Sametinget bildades i syfte att förbättra de svenska samernas möjligheter som ursprungsfolk att bevara och utveckla sin kultur, och det första sametinget hölls Det folkvalda organet kallas plenum och har 31 ledamöter, som utses genom allmänna val vart fjärde år. Drygt av Sveriges ca samer har hittills registrerat sig i Sametingets röstlängd. Sametinget har idag dubbla roller, dels som folkvalt parlament och dels som statlig förvaltningsmyndighet. Det är inte helt oproblematiskt att Sametinget i sin egenskap av statlig myndighet skall verkställa den politik och de beslut som fattats av riksdag och regering samtidigt som tingets folkvalda ledamöter valts in på partiprogram och vallöften som ofta går stick i stäv med denna politik. En lagändring i Sametingslagen (SFS 1991:1433) tydliggör gränsdragningen mellan sametingets politiska del och den myndighetsutövande delen. En ny bestämmelse har införts som innebär att förvaltningsfrågor skall handläggas i nämnder eller av styrelsen och inte i plenum. Rätten att bedriva renskötsel har bara samer som är medlemmar i en sameby. En sameby är både en ekonomisk och administrativ sammanslutning, och den ansvarar för renskötseln inom sitt område. Samebyn har en styrelse som utses av samebyns medlemmar, och den har till uppgift att förvalta samebyns resurser samt företräda samebyn i kontakter med omvärlden. Verksamheten inom samebyn regleras av rennäringslagen. Sameby är också benämningen på ett geografiskt område där betesmarkerna nyttjas kollektivt av samebyns medlemmar. En sameby består av flera renskötselföretag, som i sin tur drivs av en eller flera renägare. Utvecklingen idag är att brukningsenheterna blir större och färre, vilket leder till att många samer flyttar till tätorter, vilket i sin tur utgör en fara för samernas framtid som etnisk grupp. Av Sveriges ca samer är det idag bara ca som lever av renskötsel. 3.4 Rätten till användning av mark Enligt rennäringslagen (1971:437) har samerna rätt till renskötsel och får använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Den s.k. renskötselrätten grundas på urminnes hävd och får

3 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - utövas av den som är medlem i en sameby. Renskötseln får bedrivas under hela året inom året-runtmarkerna i fjällen som sträcker sig från odlingsgränsen och upp till gränsen mot Norge. Denna gränsdragning tillkom genom ett beslut i riksdagen 1867, och den idag gällande odlingsgränsens läge fastslogs Vissa samebyar har även året-runt-marker nedanför odlingsgränsen ner till den s.k. Lappmarksgränsen. Dessa marker tillkom genom avvittringsstadgan från 1873, som reglerar avskiljande av mark för nybyggare, där det stadgades att samerna fritt fick utnyttja renbete på kronans mark året om. Under vår, sommar och höst bedriver samerna renskötsel inom året-runtmarkerna, som framför allt ligger inom de statligt ägda renbetesfjällen. Renskötselrätten är starkast på året-runt-markerna. Där får markens användning inte förändras på ett sådant sätt att det innebär avsevärda olägenheter för renskötseln. Från 1 oktober till 30 april får renskötsel bedrivas inom vinterbetesmarkerna som består av övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen och sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av hävd bedrivs vissa tider av året. Dessa s.k. sedvanerättsmarker utgörs främst av privat- eller bolagsmark. Diskussionen kring begreppet sedvanerätt fördes första gången i samband med avvittringsstadgan från 1873, där det stadgades att samerna fick utnyttja renbete utan någon inskränkning under vinterhalvåret på de enskilda marker som skulle komma att avvittras inom lappmarkerna. Den konflikt som uppstod under 1870-talet och som fick namnet kulturkampen ledde fram till den första renbeteslagen som antogs av riksdagen 1886 (SFS 1886:38). Där stadgas att Lapparna är berättigade att,.., uppehålla sig med sina renar icke allenast inom Västerbottens och Norrbottens lappmarker och på de för dem inom Jämtlands län avsatta land, utan även på de trakter i övrigt, vilka de efter gammal sedvanerätt hitintills besökt, och att där betjäna sig av land och vatten till underhåll för sig och sina renar. Här bestämdes även den tid som samerna fick utnyttja markerna; må dock lapparna utan vederbörande jordägares eller brukares samtycke uppehålla sig endast under oktober, november, december, januari, februari, mars och april (SOU 2006:14). I Byordningen från 1946 fastslås de olika samebyarnas gränser och det högsta antalet renar som respektive sameby får hålla. Ett hot mot samernas sedvanerätt och därmed mot rennäringen utgörs av den svenska lagstiftningen, som idag lägger bevisbördan på samerna att visa att de av hävd har rätten till vinterbetesmarker (Beach m.fl, 2005). Under senare tid har flera rättsprocesser pågått om samernas rätt till vinterbetesmarker, och i flera fall har olika samebyar förlorat sin lagliga rätt till markerna. Dessa processer har initierats av markägare som överklagat samernas rätt till deras marker. Trots att det är samerna som blivit stämda måste de i domstolarna bevisa att de sedan urminnes tid bedrivit rennäring i de aktuella områdena. Detta är problematiskt då samerna i generationer levt med enbart en muntlig berättartradition, och nästan ingenting finns nedskrivet från äldre tider. I Norge gäller t.ex. omvänd bevisbörda, vilket innebär att markägarna måste bevisa att renskötarna inte har nyttjanderätt till deras områden. Detta har lett till att rättegångarna mellan mark- och renägare där har upphört. 3.5 Områden av riksintresse för rennäringen Viktiga områden för rennäringen skyddas som riksintressen enligt miljöbalkens grundläggande bestämmelser för hushållning med mark- och vattenområden 3 kap. 5, som anger att; Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra rennäringens bedrivande. Områden som är av riksintresse för rennäringen skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket. Jordbruksverket gav länsstyrelsen i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län i uppdrag att ta fram underlag för Jordbruksverkets bedömning om rennäringens riksintressen. Länsstyrelsen i Västerbottens län överlämnade förslag till Jordbruksverket på de viktigaste områdena i varje sameby som utgör nödvändiga förutsättningar för rennäringen. Sådana områden kan delas in i kategorierna kärnområden och strategiska platser som tillsammans bildar

4 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - funktionella samband. Kärnområden avser de viktigaste områdena där renarna hålls stationärt för bete och reproduktion (brunst och kalvning) och där de kan få betesro samt naturliga samlingsområden dit renarna söker sig själva. Inom kärnområdena ligger normalt byns viktigaste renskötselanläggningar, som kalvmärknings-, skiljnings- och slakthagar. Strategiska platser är områden som är viktiga för att renarna skall kunna röra sig mellan de olika delarna av en samebys betesområde, som t.ex. flyttleder, svåra passager, vadställen och rastställen. Då rennäringen är en storskalig areell näring som är starkt beroende av väderförhållanden, särskilt under vinterperioden, är det svårt att göra ett slutligt fastställande av riksintressen. Ett slutligt avgörande om att ett område är av riksintresse sker endast vid en tillståndsprövning då beslutsmyndigheten med utgångspunkt från befintligt underlag skall bedöma områdets status. 3.6 Renbeteskonvention med Norge De svenska samerna har alltsedan 1800-talet fått uppleva hur deras betesmarker i Norge successivt har reducerats på grund av överenskommelser om renbeteskonventioner mellan de svenska och norska regeringarna. Detta beskrivs mera utförligt i kapitlen 5.1 och 5.2. De norska samerna väster om Vilhelminafjällen vid norska gränsen upplevde däremot ett ökat tryck när nordsamerna kom ner till Susendal på 1940-talet. Den senaste renbeteskonventionen undertecknades 1972 för en kommande 30-års period och förlängdes tre år tills den upphörde Sedan dess har rennäringen bedrivits i ett konventionslöst tillstånd i väntan på en ny överenskommelse. Detta har medfört att i vissa delar av norra Sverige har renar och renägande samer jagats med norsk helikopter från bete inne i Norge. I Vilhelmina södra sameby, med tidigare konventionsbete på norska sidan vid Stekenjokk, säger dock både svenska och norska samer att de har ett bra samarbete. En ny renbeteskonvention mellan Sverige och Norge om gränsöverskridande renskötsel undertecknades den 7 oktober Två nya gemensamma myndigheter föreslås inrättas, nämligen en förvaltningsmyndighet, Svensk-norska renbetesnämnden, och ett överprövningsorgan, Svensknorska överprövningsnämnden. Båda kommer att ha ett starkt samiskt inflytande. Konventionen ska gälla i 30 år och träder i kraft när den har ratificerats av de båda länderna, vilket först förutsätter ställningstagande av Sveriges riksdag och Norges storting. Vid en diskussion i Sametinget avstyrkte en övervägande majoritet av sametingsledamöterna konventionen helt och hållet. Många samebyar och enskilda samer har varit ytterst kritiska till att deras enskilda egendom förhandlats bort av svenska staten till förmån för norska samer. En enskild same har nu lyckats få en prövning i Europadomstolen om renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge strider mot de mänskliga rättigheterna. 3.7 Nationella institutioner och myndigheter Jordbruksverket Jordbruksverket är regeringens expertmyndighet på det jordbruks- och livsmedelspolitiska området och har ett samlat sektorsansvar för jordbruk och trädgård. Tidigare hade Jordbruksverket ansvaret för rennäringsfrågor, men från den 1 januari 2007 är Sametinget ansvarig myndighet för rennäringsfrågor. Jordbruksverket kommer dock även i fortsättningen att ha ansvar för statistik över rennäringen och redovisa olika nyckeltal. Jordbruksverkets statistik över olika nyckeltal för rennäringen uppdateras regelbundet varje år under hösten och innehåller; antal företag och renägare, antal livrenar, antal slaktade renar, medelslaktvikter, köttklassificering och medelköttpriser. Jordbruksverket har ingen formell roll för ärendet med öppnandet av den efterbehandlade Bolidengruvan.

5 Stekenjokk MKB Bilaga (88) Länsstyrelsen Trots att Sametinget numera är ansvarig myndighet för rennäringsfrågor ansvarar Rennäringsdelegation på länsstyrelsen fortfarande för principiellt viktiga ärenden och policyfrågor, som rör rennäring och fjällförvaltning. Frågor som behandlas av delegationen är t.ex. det högsta antal renar som en sameby får ha, principer för upplåtelse av jakt och fiske ovan odlingsgränsen och beslut om markupplåtelser på statens mark. Länsstyrelsen har en central roll för ärendet med öppnandet av den efterbehandlade Bolidengruvan. Bergmästaren måste enligt Minerallagen (1991:45, 8 kap. 1 ) samråda med Länsstyrelsen om den miljökonsekvensbeskrivning (MKB) som lämnas i samband med ansökan om bearbetningskoncession. Länsstyrelsen kan t.ex. i sitt yttrande till bergmästaren meddela att det föreligger hinder att meddela bearbetningskoncession och föreslå att sökanden lämnas tillfälle att komplettera MKB:n i vissa delar. Om Länsstyrelsen anser att det föreligger hinder att meddela bearbetningskoncession, kan dock bergmästaren hänskjuta ärendet till regeringen för prövning Sametinget Sametinget är en nyinstiftad myndighet med 31 medlemmar, valda i allmänna val av de samer som är röstberättigade. Sametinget har således dubbla roller, eftersom det är en vald instans och en administrativ myndighet på samma gång. Den administrativa myndigheten har sin bas i Kiruna med lokala kontor i vart och ett av de tre nordligaste länen. Regeringen har via Jordbruksdepartementet i regeringsbeslut gett Sametinget i uppdrag att verka inom följande områden: Politikområde Verksamhetsområde Verksamhetsgren Samepolitik Det folkvalda organet, samisk kultur och rennäring Det folkvalda organet Det samiska språket Samiska näringar och samhällsplanering Kultur, inklusive litteratur- och biblioteksfrågor Information EU-program med samiska insatser Djurpolitik Viltvård Ersättning och inventering Sametinget har ingen formell roll för ärendet med öppnandet av den efterbehandlade Bolidengruvan Svenska Samernas Riksförbund Svenska Samernas Riksförbund (SSR) är en sammanslutning av samebyar och sameföreningar, där medlemmarna utgörs av 42 av Sveriges 51 samebyar och 19 sameföreningar. Förbundets uppgift är att främja samernas ekonomiska, sociala, rättsliga, administrativa och kulturella intressen. De årliga landsmötena är SSR:s högsta beslutande organ. Landsmötena samlar, förutom cirka 90 ombud för samebyar och sameföreningar, ett stort antal intresserade samer, representanter för riksdag, regering, myndigheter samt press, radio och TV. Styrelsen består av 7 ledamöter som utses av landsmötet. Landsmötesdebatterna speglar samernas situation och är grunden för det samepolitiska målet och riktlinjer i aktuella frågor. Exempel på landsmötesfrågor under de senaste åren är: Rättskampen De samiska näringarnas betydelse i samhället rennäringens framtid

6 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - Samerna i EU Samiska miljöprogram Samverkan mellan samebyar och sameföreningar SSR:s samepolitiska mål är: Vi skall sträva mot att tillskapa ett väl utvecklat och mångsidigt näringsliv byggt på det nära sambandet mellan näringen, miljön och kulturen och som skall kunna ge oss ett livskraftigt Sápmi. Vi vill behålla och utveckla rennäringen och slöjden som samiska näringar och arbeta för att utveckla och bredda det samiska näringslivet. I Sápmi skall vårt behov av att kunna nyttja land och vatten för försörjning åt oss alla vara överordnat andras, såväl statliga som enskilda, intressen. Ansvaret för att skapa ett livskraftigt Sápmi åvilar det samiska folket, men för att uppnå målet måste vi ges ett ökat självbestämmande, innefattande övertagandet av förvaltningsuppgifter, för avgöranden om resursutnyttjande av land och vatten. SSR har en central roll för ärendet med öppnandet av den efterbehandlade Bolidengruvan i form av rådgivare till samebyarna. Svenska Samernas Riksförbund är medlemmar i Samerådet, som är ett samarbetsorgan för samiska organisationer i Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Dess målsättning är att: tillvarata samernas intressen som enskilda individer och som ett folk, stärka samernas gemenskap, och arbeta för att samerna erkänns och behandlas som ett folk och att samernas ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter blir stadfästa i de enskilda ländernas lagstiftning som ett led i överenskommelser mellan respektive land och representativa samiska organ Samerådet deltar också i samarbetsprojekt inom det arktiska området, EU, FN och med utsatta urbefolkningar i fjärde världen Vilhelmina södra och Voernese samebyar, berörda kommuner och län Ett verktyg som samebyarna kan använda i sin planering är s.k. renbruksplaner, som tas fram av samerna själva med hjälp från Skogsstyrelsen i Vilhelmina och SLU. Tyvärr finns sådana planer framtagna endast för ett fåtal samebyar. Vilhelmina södra sameby fick sin renbruksplan i mars Den innehåller ingen inventering av renbete då medel för detta saknades. Därför har den begränsad användning som planeringsinstrument. Samernas förhållande och relationer till kommuner, länsstyrelser och andra statliga företrädare är viktigt speciellt när det gäller rennäringens hållbara utveckling, där framförallt markkonflikter med annan verksamhet har stor betydelse. Ju fler kommuner och län som finns inom en samebys betesmarker desto svårare får samebyn med sin planering av renskötselarbetet. Inom Vilhelmina södra och Voernese samebyars renbetesmarker finns 3 län; Västerbotten, Jämtland och Västernorrland samt 7 kommuner; Vilhelmina, Dorotea, Strömsund, Åsele, Sollefteå, Örnsköldsvik och Kramfors (Figur 3-1). Dessutom utnyttjas betesmark i Norge inom ramen för renbeteskonventionen, som sedan 2005 har upphört att gälla. Detta medför svårigheter när olika aktiviteter måste samordnas med rennäringen.

7 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - Figur 3-1 Vilhelmina södra samebys renbruksplan med berörda län och kommuner

8 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - Vid diskussioner med samerna återkom de ofta till problem relaterade till svårigheter att kunna förutse diverse påverkan på renbetesmarkerna utefter deras flyttleder. Kalhyggen kunde plötsligt finnas på tidigare skogsbevuxna marker, utbyggnad av flygplatser och annan infrastruktur som vägar och järnväg kunde ha byggts utan att samerna blivit informerade. För att kunna bedriva en långsiktigt hållbar rennäring krävs att renbruksplanen integreras med övriga befintliga och planerade samhällsaktiviteter, som skogsbruk, vattenkraft, vindkraft, industriella aktiviteter samt infrastruktur såsom vägar, järnvägar och flygplatser. Dessutom måste renbruksplanen kompletteras med inventering av renbetet inom de olika markerna inom samebyns gränser. Detta skulle göra det möjligt för samebyarna att på ett tidigt stadium kunna delta i en dialog angående effekterna av planerad konkurrerande markanvändning och dess eventuella ianspråktagande av viktig betesmark för renarna. Med den renbruksplan som finns idag är denna dialog med myndigheter och företag inte möjlig. Både Länsstyrelsen och kommunerna gör olika typer av planer, men planmonopolet, dvs. juridiskt bindande planer, ligger idag på kommunerna. Länsstyrelsen utarbetar en Regional Utvecklingsplan, som beskriver prioriterade branschområden som energifrågor etcetera, men utpekar inga fysiska områden för etablering. Länsstyrelsen gör även planer för framtida vägar s.k. Vägplaner. På länsstyrelsenivå finns även Miljö- och Planavdelningen, som hanterar frågor om rennäring, naturreservat och jakt ovan odlingsgränsen. På kommunal nivå görs en Översiktsplan som är obligatorisk enligt Plan och Bygglagen, men den är inte juridiskt bindande som Områdesbestämmelser och Detaljplaner. Vilhelmina kommuns målsättning beträffande rennäringen beskrivs i Översiktsplan för Vilhelmina kommun (2000, kap ) enligt följande. Kommunen betraktar rennäringen som en viktig näring att slå vakt om. Målsättningen är att näringen kan behålla den verksamhetsnivå som finns idag och att utveckling kan ske beträffande förädling av produkter från renen, slöjdalster, turistverksamhet med jakt och fiske. Kommunen betonar att rennäringen som sådan också har stort värde ur turistisk synpunkt för Vilhelmina. Följa arbetet med upprättande av skötselplaner i akt att bevaka rennäringen som riksintresse men samtidigt värna om den biologiska mångfalden. I samarbete med samerna driva projekt i syfte att stärka näringen. Verka för att planerad renbro över Vojmån uppströms flygfältet Sagadal kommer till stånd fick Länsstyrelsen en remiss från Energimyndigheten gällande Förslag till områden av riksintresse för energiproduktion genom vindbruk. I 2008 års översyn av riksintresseområden för vindkraft angav Energimyndigheten två områden av riksintresse för vindkraft i fjällområdet mot norska gränsen i Vilhelmina kommun i Västerbottens län; Stekenjokk och Durrenskalet i Fjällfjällen. Energimyndigheten håller för närvarande på att revidera riksintresseområdena för vindkraft vilket beräknar vara klart under Hela fjällkedjan ner till Klimpfjäll och Kultsjön är dessutom av riksintresse för rennäring, turism och friluftsliv, samt även naturvård förutom Stekenjokk och sydöst ner till Norra Borgafjällen. I och med det kommunala planmonopolet är det kommunerna som har bestämmanderätten över mark- och vattenanvändningen. Det är först när en ändrad mark- och vattenanvändning prövas enligt miljöbalken som riksintresset får en rättslig betydelse, och riksintressena bedöms mot varandra. Flera kommuner i Västerbottens län har fått medel från Boverket för att utreda lämpliga platser för utbyggnad av vindkraftsparker. Samtidigt sker en intensiv debatt i Sverige angående den svenska planeringsmodellen och dess svagheter och hur man ska finna en modell med mer deltagande från olika intressenter.

9 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - Vilhelmina kommun har tillsammans med Dorotea och Åsele kommuner genomfört en översiktsplanering av områden där vindkraftverk kan tänkas lokaliseras samt områden där vindkraftverk inte anses lämpliga att bygga inom kommunerna. I vindkraftplanen anges att hela fjällområdet mot norska gränsen i Vilhelmina kommun inklusive Stekenjokkområdet är avsatt som ett stoppområde för vindkraft, vilket innebär att kommunen inte kommer att bevilja tillstånd för utbyggnad av vindkraft i Stekenjokkområdet (Vilhelmina kommun, 2010). I vindkraftplanen står följande (kap. 2.5 sid. 20); Det är t.ex. inte lämpligt att föreslå områden för vindkraft som av kommunen är undantagna. Däremot kan vindkraft vara förenligt med tillståndsgiven berg- och grustäktsverksamhet som redan är en störande verksamhet. Vilhelmina kommun är endast en av de 7 kommunerna som ligger inom Vilhelmina södra samebys gränser, och som kan påverka förutsättningarna för en hållbar rennäring. För att få en mer fullständig bild av kommunernas integrering av rennäringen i sina planer behöver alla de berörda kommunplanerna studeras. Samebyarna och Vilhelmina kommun har en central roll för ärendet med öppnandet av den efterbehandlade Bolidengruvan i form av samrådsparter. Bergmästaren skall enligt Mineralförordningen (1992:285, 21 ) skicka meddelande om ansökan och MKB till bl.a. berörda nyttjanderättshavare, men bergmästaren skickar numera även en kopia på ansökan och MKB:n. 4 Samernas syn på rennäringen och hoten 4.1 Samråd och intervjuer Samråd har hållits med representanter från Vilhelmina södra och Voernese samebyar vid tre tillfällen, , och , förutom första gången då endast Vilhelmina södra sameby deltog (Bilaga 3). Vid det andra mötet deltog även förbundsjurist Malin Brännström från Svenska Samernas Riksförbund (SSR), och vid det tredje mötet deltog rådgivaren åt samebyarna Rebecca Lawrence. Vid det andra mötet tillsattes en grupp med representanter från Vilhelmina södra och Voernese samebyar, som fick i uppdrag att hantera rennäringsfrågorna och med Golder som sammankallande. Denna grupp träffades tre gånger under våren och sommaren, , och Vid ett möte hölls även diskussioner med företaget om en förstudie till social konsekvensbeskrivning (SKB). Detta arbete påbörjades under hösten, och där ingick en vistelse i Klimpfjäll med samerna i deras rennäringsarbete den 7 16 september Det första mötet var ett inledande möte med information dels från IGE om eventuellt öppnande av Bolidens efterbehandlade gruvverksamhet i Stekenjokk och dels från Vilhelmina södra sameby om rennäringen i samebyns område, och upplevda hot mot rennäring och samekultur (Figur 4-1 och Figur 4-12). Vid andra mötet informerade SSR att kontakt tagits med Rebecca Lawrence, forskare på sociologiska institutionen vid Stockholms universitet, med anledning av hur sociala aspekter kan inkluderas i rennärings MKB:n. En karta med samebyarnas aktiviteter i Stekenjokkområdet presenterades även och vissa kompletteringar gjordes, varefter kartan överlämnades till rennäringskonsulten. Det beslöts även att Tomas Nejne, Vilhelmina södra sameby kontaktar Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) för att ge rennäringskonsulten tillgång till den nyligen producerade renbruksplanen över Vilhelmina södra sameby. Golder fick tillgång till renbruksplanen först , varför det första mötet med rennäringsgruppen hölls i Klimpfjäll (Figur 4-2). På mötet diskuterades renskötseln i Stekenjokkområdet och samebyns vision om framtiden samt hur en gruva skulle påverka denna vision, och även kumulativa effekter av andra verksamheter. Dagen innan mötet gjorde Tomas Nejne och Carl-Lennart Axelsson en skotertur i Stekenjokkområdet för att direkt på plats visa och informera om förutsättningarna för renskötseln i området (Figur 4-3).

10 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - Figur 4-1 Tomas Nejne presenterar Vilhelmina södra samebys renskötsel Figur 4-2 Möte i Klimpfjäll med diskussion om renskötsel i Stekenjokkområdet

11 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - Figur 4-3 Tomas Nejne vid Dödsstenen (Jamiegerke på sydsamiska) invid sandmagasinet Samtidigt med rennäringsgruppens arbete pågick en diskussion mellan samebyarna och IGE om behovet av en social konsekvensbeskrivning av en gruvas påverkan på samebyarnas verksamhet och dess medlemmar. Det andra mötet med rennäringsgruppen hölls i Klimpfjäll och då gick representanter för båda samebyarna igenom och lämnade synpunkter på ett utkast till rennärings MKB (Figur 4-4). Därefter presenterade projektledaren för Stekenjokkprojektet Fred Boman IGE:s inställning till att utföra en SKB på projektet. Vid det tredje mötet med rennäringsgruppen i Klimpfjäll var personal från Golder Kanada med för att presentera hur en SKB för rennäringen skulle kunna genomföras (Figur 4-5). Samebyarnas expert Rebecca Lawrence från Stockholms universitet var även närvarande. Diskussionen rörde frågor vad en Förstudie till SKB och en SKB bör innehålla och hur arbetet skall kunna genomföras för Vilhelmina södra och Voernese samebyar. En viktig fråga var hur så många som möjligt av samebyarnas medlemmar skulle kunna intervjuas. Samerna hävdade bestämt att man inte kunde kalla medlemmarna till ett möte, utan att konsulterna måste vara på plats under t.ex. insamlingen och drivningen av renar till Bealloevaerie och slakten i Froskonbäcken och göra intervjuerna när samerna har tid, t.ex. under fikapauser. Det bedömdes att en lämplig tid att besöka Klimpfjäll var omkring 9 15 september. Då renskötselarbetet är beroende på vädret och inte går att förutsäga bestämdes vid mötet att vistelsen skulle börja några dagar tidigare. Under perioden 7 16 september gjorde alltså konsulterna från Golder intervjuer med samerna under renskötselarbetet med insamling och drivning av renarna förbi Stekenjokkgruvan till hagen i Bealloevaerie och vidare till Froskonbäcken för kalvmärkning och slakt (Figur 4-6 Figur 4-11).

12 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - Figur 4-4 Möte i Klimpfjäll med diskussion av utkast till rennärings MKB Figur 4-5 Möte i Klimpfjäll med diskussion av Förstudie SKB och SKB

13 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - Figur 4-6 Drivning av renar med motorcykel över vägen sydväst om gruvområdet (Bilaga 7:3) och med helikopter från hagen Bealloevaerie över vägen till slakteriet Froskonbäcken.

14 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - Figur 4-7 Arbetshagar (förgrunden) för kalvmärkning och skiljning av renar till slakt i Froskonbäcken (bakgrunden) Figur 4-8 Arbete med infångning och kalvmärkning

15 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - Figur 4-9 Infångning för slakt Figur 4-10 Åter till friheten Figur 4-11 Intervjuer under fikapaus