Uppbrott och återvändande

Transkript

1 Uppbrott och återvändande Och de sade till varandra: Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss? De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla andra församlade, och dessa sade: Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon. Uppbrott och återvändande 95

2 96

3 Det finns så många avgångar. Shanghai. Rostock. Ho Chi Minh City. Luleå. Städer som jag aldrig besökt men som nog finns eftersom flygplan landar där. Men det är obegripligt. Att livet pågår på andra platser just nu, parallellt med mitt, att miljoner pulsslag slår överallt samtidigt som jag står ensam kvar i avgångshallen. Att lämna. Skiljer sig helt från att hämta. Då är vi alltid många. Blickar fästa vid rulltrappan eller utgången från tullen. Luften tjock av förväntan, alla kollar klockan på tok för ofta och tar en helt onödig titt till på ankommande-tavlan. Och sedan springet, kramarna, hur-har-du-haft-det-mumlet. Som står i vägen för de stressade kostymerna med sina bärbara datorer på väg mot tickande taxibilar. Att lämna för att kunna hämta är ingen förlust. Bara längtan. Samma sak med att återvända. Om någon eller något väntar. De flesta letar hela livet efter att höra hemma. Utan att tänka på det. Vi längtar efter något som vi sällan vet vad det är. En plats, en famn, en doft, en beröring. Tillbaka till något som vi tappat bort. Eller tvärtom, längtan att hitta något nytt, långt bort från där man inte längre vill vara. Uppbrott kan vara att komma hem. Återvända kan vara att bryta upp. Uppbrott och återvändande 97

4 Bibeln berättar Det sista Jesus gör enligt evangelisten Matteus är att han sänder ut lärjungarna till alla folk. Evangeliet är gränsöverskridande. Kristi kyrka lever av evangeliet och korsar alla gränser alla etniska, kulturella och sociala gränser. De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt 28:16-20) Paulus liknar kyrkan vid Kristi kropp, där Kristus själv är huvudet och vi är lemmarna. Han använder bilden av kroppen för att visa hur vi genom dopet hör samman, och hur vi kan stå till tjänst för varandra, var och en med den nådegåva som han eller hon har fått: Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma Ande 98 Steg på vägen

5 genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill. Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. (1 Kor 12:4-13) Till eftertanke Lärjungarna bröt upp, lämnade Emmaus och återvände till Jerusalem. De övervann sin rädsla och förvirring och vandrade tillbaka till platsen som de hade lämnat, trots de risker det medförde. Det är en resa neråt, en vandring i Jesu efterföljd tillbaka till den stora staden. Den polske nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz berättar i sin roman Quo Vadis om hur en åldrig Petrus flyr ut ur staden Rom för att undgå att gripas. På vägen möter han Kristus. Petrus faller till marken och frågar: Vart går du, Herre? Jesus svarar: När du överger mitt folk, går jag till Rom för att återigen korsfästas. Petrus återvänder till staden, där alla de troende mottog honom med förvåning. Men på deras frågor svarade han bara lyckligt och lugnt: Jag har sett Kristus. Från kristen synpunkt handlar Apostlagärningarna och hela Kyrkans missionshistoria om ingenting annat än resor till Fördärvets stad, säger Lars Ahlin. Och det har han nog rätt i. Petrus och de andra gick en säker död till mötes. Men detta mönster av uppbrott och återvändande återfinns också i mindre dramatiska sammanhang i Nya testamentet. Återvändandet är Uppbrott och återvändande 99

6 i regel det som följer direkt på att Jesus botat någon. Han skickar helt enkelt tillbaka den som botats till det sammanhang som han eller hon en gång tillhört men utestängts ifrån, till exempel genom sjukdom. Han eller hon återvänder till släkt, vänner och grannar, för att där leva i Jesu efterföljd. Efterföljelse behöver alltså inte betyda att gå någon annanstans. I vår egen tradition har just detta drag i Nya testamentet betonats i talet om kallelsen. Jesus kallar dig inte bort från världen. Han kallar dig tillbaka till ditt vanliga sammanhang. Efterföljelsen skall därför förverkligas där du är. Just där uppfattar du din nästas anrop, upptäcker du din nästas nöd och behov. Just där kan du vara din nästas dagliga bröd. Martin Luther kallar detta att leva i sin kallelse. Kallelse och kall talar man ju om också idag, oftast med syfte på prästens, diakonens eller sjuksköterskans värv. Luther och de andra reformatorerna talade om varje yrke som en kallelse, smedens likaväl som prästens. Men till kallelserna hörde också mer än yrkesarbeten. Dit räknades alla uppgifter i nästans tjänst och till samhällets bestånd, till exempel att vara far eller mor, granne och vän. De är uttryck för hur Gud verkar i världen. För att hindra det som förstör och för att uppehålla och gynna det goda livet, använder Gud alla dessa kallelser. Att leva i sin kallelse innebär alltså att göra avkall på sitt eget för den andras skull. Luther talar om ett gradvis dödande av själviskheten, av den gamla människan, så att den nya människan, som föddes i dopet, skall kunna växa i nästans tjänst. Allt enligt vetekornets lag genom död till liv: Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd (Joh 12:24). Att leva i sin kallelse är därför detsamma som att leva i sitt dop. Själviskheten förleder mig att rymma från min kallelse, från mina förpliktelser. Guds kallelse och nästans rop manar mig att återvända till dem som behöver mig, för att där använda min be-gåvning, det jag fått som 100 Steg på vägen

7 gåva av Gud för att bruka i tjänst åt andra. Samma mönster återkommer, när Paulus talar om den kristna församlingen och Andens gåvor. Det framgår av breven, där adressaterna omväxlande benämns kallade, älskade och helgade. Församlingen har inte uppstått genom att vi slutit oss samman, utan genom att Gud kallat oss samman. Gud är den givande, och vi är de mottagande. När Paulus sedan skall tala om livet i församlingen, så kan han alltså likna församlingen vid Kristi kropp (1 Kor 12, Rom 12). De enskilda människorna är kroppens lemmar, som var och en ger sitt särskilda bidrag till helheten. I detta sammanhang talar aposteln om Andens olika nådegåvor. Några typiska drag är: Uppbrott och återvändande 101

8 Var och en har sin nådegåva. Nådegåvorna har ett och samma ursprung i Gud. Gåvorna har ett och samma syfte och mål: att bygga upp kroppen som är församlingen. Till nådegåvorna hör såväl förmågan att leda som gåvan att kunna trösta och allt däremellan utan någon inbördes rangordning. Ingen gåva blir till nytta, om det saknas kärlek. Det är ingen tillfällighet att Paulus, i sin utläggning om gåvorna och kroppen i 1 Kor 12, omedelbart fogar ett kapitel om kärleken, den kärlek som vi får leva av och ge vidare åt andra. Och i det kapitel som föregår talet om nådegåvorna handlar det om nattvardens sakrament. Ordet för nåd är på grekiska charis. Ordet för nattvard är eucharisti, som egentligen betyder tacksägelse. Och ordet för nådegåva är charisma. Det är samma rot i alla tre orden. Det antyder den djupa samhörigheten mellan nåden, nattvarden och nådegåvorna. Vår tro och bekännelse När vi bryter upp från nattvarden blir vi uttryckligen välsignade och sända ut till livet i hem och samhälle: Gå i frid och tjäna Herren med glädje. Egentligen upphör inte Gudstjänsten. Den intar bara en annan riktning. Förnyade får vi bryta upp från vår måltidsrast och återvända till våra vanliga liv och till tjänsten för våra medmänniskor. Ordet mässa kommer från ett latinskt ord (missa), som har med sändning att göra. Vi känner igen det i ordet mission. Mässa och mission hör samman. Vi sänds ut, var och en till sitt sammanhang. 102 Steg på vägen

9 Men vi sänds inte bara ut som enskilda, utan också som gemenskap. Som kyrka och församling är vi kallade att förverkliga vår kallelse att vara jordens salt och världens ljus. Då behövs verkligen en mångfald andliga gåvor. Om gåvornas mångfald och enheten i Kristus sjunger vi i Sv Ps 61: Lågorna är många, ljuset är ett, ljuset Jesus Kristus, lågorna är många, ljuset är ett, vi är ett i honom! Grenarna är många, trädet är ett, trädet Jesus Kristus, grenarna är många, trädet är ett, vi är ett i honom! Gåvorna är många, Anden är en, finns i Jesus Kristus, gåvorna är många, Anden är en, vi är ett i honom! Tjänsterna är många, Herren är en, Herren Jesus Kristus, tjänsterna är många, Herren är en, vi är ett i honom! Lemmarna är många, kroppen är en, Jesu Kristi kyrka, lemmarna är många, kroppen är en, vi är ett i honom! Uppbrott och återvändande 103

10