ANSVARIG UTGIVARE HAR ORDET: På lika villkor

Transkript

1 EN TIDNING FRÅN HABILITERING & HÄLSA Nr Tema: På lika villkor

2 ANSVARIG UTGIVARE HAR ORDET: Innehåll På lika villkor Jag har blivit en bättre människa! 3-5 Jämställdhet och lika villkor 6-7 Ta inget för givet! 8-10 Habiliteringen hjälper oss att stötta vår dotter Ny lagstiftning för hälso- och sjukvården 13 Habiliteringsprogrammen ger förutsättningar för likvärdig habilitering Habiliteringen är ingen spegel av samhället Grunden för vårt jämställdhetsarbete 19 Synlighet viktigt steg mot jämlikhet Föräldraperspektiv i centrum Hälsa för alla! 24 NUMMER Habilitering Nu är en verksamhetstidning som ges ut av Habilitering & Hälsa, Stockholms läns landsting. Habiliteringsverksamheten erbjuder råd, stöd och behandling till barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättningar. Verksamheten erbjuder också stöd till anhöriga och personal i barnets, ungdomens eller den vuxnes närmiljö. Habilitering Nu sprids till samarbetspartners inom landstinget, kommunerna i länet, handikapporganisationer m.fl. ANSVARIG UTGIVARE Carina Hjelm, Tel e-post carina.hjelm@sll.se REDAKTION Agneta Holmberg, Tel e-post agneta.holmberg@sll.se Katarina Kindwall Tel e-post katarina.kindwall@sll.se OMSLAGSFOTO Anki Almqvist ADRESS Stockholms läns sjukvårdsområde Habilitering & Hälsa Box Stockholm Tel Fax REPRO & TRYCK Ineko Stockholm 2013 Hoppas ni haft en fin sommar och precis som jag längtar efter att med nyvunna krafter komma tillbaka till en spännande höst med nya utmaningar. Under semestern har jag hunnit fundera lite mer på temat för det här numret av Habilitering Nu. Temat den här gången är jämställdhet och mångfald inom habiliteringen och habilitering på lika villkor. Det första man tänker på är kanske jämställdhet när det gäller kön, och då både bland medarbetare och brukare - men man kan också titta på de här begreppen ur ett funktionshindersperspektiv och då blir det plötsligt ett mycket stort område. Det handlar om patientmakt och om likvärdig vård och habilitering oavsett kön, funktionsnedsättning, ålder, etnicitet, religiös tillhörighet, sexuell läggning och även mellan olika geografiska områden. Det här är också en stor vårdpolitisk fråga som utretts i den så kallade Patientmaktsutredningen under de två senaste åren och som mynnat ut i förslag på en helt ny lagstiftning för hälso- och sjukvården i Sverige. Det är en lagstiftning som när den träder i kraft 2015 kommer att påverka Habilitering & Hälsas verksamhet. Vi arbetar redan idag, genom våra habiliteringsprogram, aktivt med frågan om likvärdig habilitering, något som du kan läsa vidare om i tidningen. Förhoppningen är att habiliteringsprogrammen, som ska tydliggöra för medarbetare, brukare och närstående vad Habilitering & Hälsa erbjuder och hur vårdkedjan ser ut, också kommer att skapa förutsättningar för en likvärdig habilitering oavsett var man bor i länet. I detta nummer belyser vi flera perspektiv på jämställdhet och likvärdig habilitering. Vi tar upp jämställdhet mellan könen både ur ett medarbetar- Foto: Anki Almqvist och ett brukarperspektiv, bland annat hur vi ska kunna rekrytera fler män till verksamheten. Du får träffa en av våra nya manliga chefer Thomas Atterljung, som berättar om sin syn på en verksamhet som har en mycket stor andel kvinnliga medarbetare. Du får också träffa Mikael Nordmark, som ur en pappas perspektiv håller föreläsningar om familjens situation. Och medarbetarna på Järva habiliteringscenter berättar om sitt arbete i ett område där invånarna representerar nästan hela världen, något som både är spännande och utgör en utmaning, inte minst när man ska kommunicera på lika villkor. God läsning Carina Hjelm Habiliteringschef 2

3 Jag har blivit en bättre människa Det är lätt att falla in i traditionella könsroller när man får ett barn med funktionsnedsättning. Kvinnan blir den känslosamma och mannen beskyddaren, som tar hand om det praktiska. Genom att bryta det mönstret och dela både sorgen och de praktiska utmaningarna, tror jag att man har större möjlighet att klara både relationen och föräldraskapet på ett bättre sätt, säger Mikael Nordmark, pappa till Hugo fyra år, som har det ovanliga tillståndet lissencefali, eller slät hjärna. Text: Monica Klasén McGrath Foto: Anki Almqvist När man lever med funktionsnedsättningar blir man också mer ödmjuk inför livet och man tvingas till att leva mer i nuet, säger Hugos pappa Mikael Nordmark. Mikael Nordmark öppnar dörren när vi ringer på en solig morgon i maj. Han har snälla ögon och ser lite trött ut. Sonen Hugo har haft ett längre epilepsianfall på småtimmarna och sover nu tungt. Trots att det fortfarande är tidig morgon och vi stör mitt i morgonbestyren får vi fika med bullar i det ljusa köket. Sedan Hugo föddes för fyra och ett halvt år sedan har Mikael omvärderat en hel del i sin tillvaro. För ett år sedan sa han upp sig från chefsjobbet på ett stort amerikanskt företag för att starta assistansbolaget God Assistans. Jag ville göra något helt annat. Något bra. Vi som lever med barn som har stora funktionsnedsättningar och omsorgsbehov, vet hur viktigt det är att assistansen fungerar. Den erfarenhet jag fått av hur det är att leva med assistans till Hugo, i kombination med att jag har jobbat i flera olika chefsroller och skaffat mig mycket erfarenhet i att utveckla företag, gör att jag tror att God Assistans verkligen kan tillföra något. Det känns viktigt att få syssla med något meningsfullt. Mikael håller också föredrag på temat När livet inte blir som man tänkt sig. Under föredraget berättar jag om vår familjs situation ur mitt perspektiv och jag försöker förmedla de erfarenheter vi gjort under de här åren. Till Mikaels föredrag kommer det många föräldrar och framför allt många pappor, något som det annars är ganska glest med. Jag tror att det är viktigt med 3

4 förebilder och få veta att man inte är ensam. Är man en pappa till ett barn med funktionsnedsättning kan det nog kännas skönt att få lyssna på en annan pappas erfarenheter. EEG-undersökning Hugo föddes vid en okomplicerad förlossning i december 2008 och han var då i både förlossningspersonalens och sina föräldrars ögon en frisk liten pojke. Bara ett par dagar efter att familjen kommit hem började Hugos mamma känna på sig att det var något som inte stämde. Han gjorde en del rörelser som vi kände oss oroliga för. Vid kontakt med barnläkare fick vi veta att det inte verkade vara något avvikande med Hugo. Hans rörelser kunde bero på matsmältningen. Min fru bad ändå om att man skulle göra en EEG-undersökning på Hugo och vi fick en tid några veckor senare. Ingen av dem var särskilt orolig och Mikael var på konferens med jobbet dagen för undersökningen. Jag hade i princip glömt bort att det var en undersökning den dagen, det kändes inte som någon stor grej. Men så fick jag ett meddelande att min fru sökt mig. Ring hem, bebis sjuk stod det på en lapp som jag fick och då förstod jag att det var något allvarligt. Jag kastade mig i bilen och åkte hem så fort jag bara kunde. Sedan åkte vi in till sjukhuset. Viktiga löften EEG-undersökningen hade visat att Hugo hade pågående epileptisk aktivitet i sin hjärna. Det var fruktansvärt att höra, men då visste vi inte att det skulle bli så mycket värre. För att ta reda på vad epilepsin berodde på genomfördes nästa dag en datortomografi på Hugos hjärna. Vi fick beskedet att Hugo har lissencefali, som innebär en alldeles slät hjärna. Läkaren berättade att det är ett ovanligt tillstånd som ger mycket stora funktionsnedsättningar och epilepsi. Vi Hugo är världens mest fantastiska lilla kille och vi älskar honom oändligt. fick också veta när vi senare kom hem bättre att låta känslorna komma för att och började googla efter information att sedan kunna gå vidare i den situation vi barn med den här defekten inte lever så hade framför oss. Vi grät tillsammans. I länge, många inte mer än ett par år. Så dagar och veckor. på ett dygn förändrades allting. Från att ha haft en frisk liten pojke, fick vi veta Tufft första år att han hade en av de absolut värsta Plötsligt vaknar Hugo och Mikael hämtar honom. I pappas famn vilar han diagnoserna man kan tänka sig. Det kändes som Hugo dog den där dagen, sedan medan hostattackerna avlöser att vi förlorat honom. varandra. Mikael lugnar och vyssar, Under de första dagarna på sjukhuset Hugo kommer efter hand till ro. gav Hugos mamma och pappa varandra Vi backar tillbaka till den där svåraste några viktiga löften, som de lyckats hålla tiden precis efter Hugo fått sin diagnos. under åren. En rad utredningar följde. Dels för att Vi bestämde att det här inte skulle hitta orsaken till skadan och dels för att få förstöra vår kärlek och att vi skulle ta reda på om Mikael eller hans fru bar ge Hugo det bästa liv vi bara kunde. I på en ärftlighet, som skulle öka risken detta ingick att skaffa honom ett syskon. för att även ett syskon skulle kunna Sorgen var så stor att den nästan inte drabbas. var gripbar, men Mikael bestämde sig Vi fick veta att Hugos defekt berodde på en nymutation och det var en för att våga sörja. Jag hade en känsla av att det var stor lättnad. 4

5 Det första året beskriver Mikael som extremt tufft. Det var ständiga läkarbesök och kontakter med habiliteringen, kommunen och Försäkringskassan. När Hugo var fem månader fick han infantil spasm, en mycket allvarlig form av epilepsi, som fullständigt slog ut honom. Han provade olika behandlingar och vi hade hemsjukvård som kom och gav honom cortisonsprutor, som så småningom hjälpte. Men Hugo blev mindre kontaktbar, det kändes som att förlora honom igen. Sorgen och allt det praktiska hotade att knäcka oss. Alla känslor tillåtna I oktober 2010 föddes lilla Klara och någonstans då blev allt lite lättare. Mikael säger att han nu några år senare tycker att de navigerat bra mellan alla vassa skär, både känslomässigt och praktiskt. Det kan lätt bli så klassiskt, kvinnan blir den känslosamma medan mannen tar på sig rollen som den starke beskyddaren som tar hand om allt det praktiska. Då blir det svårt att mötas i sorgen och ofta går relationen sönder, eller så går en av parterna sönder. Oftast mannen kanske, som inte tagit hand om sin sorg. Mikael menar att alla känslor måste få finnas i en sån här situation. Man måste kunna prata om allt och låta alla känslor vara tillåtna, även de som känns förbjudna. Han har träffat familjer som fastnat i sorg, bitterhet och ilska. Man kanaliserar sin sorg genom att bli arg på situationen, på vården eller på myndigheter. Det är verkligen förståeligt men inte särskilt konstruktivt. Genom att ta hand om sina känslor på ett bra sätt blir det också lättare att klara av det praktiska. Jämnare fördelning För Mikael har Hugos tillstånd bland annat medfört att han till viss del ändrat sin livsstil. Från att ha varit väldigt karriärinriktad i mitt arbete under många år, har jag insett att det finns annat i livet som är viktigare. De första åren var det min fru som tog det största ansvaret om Hugo även om jag också tog en aktiv del, men sedan Klara föddes är det nog jag som tar störst ansvar för Hugo. Mikael har saknat papporna på de föredrag han gått på under åren. Jag tycker att det borde vara bäst om båda föräldrarna är med och tar del av informationen. I mina föredrag vänder jag mig också till både mammor och pappor. Det skulle också vara positivt om det var en jämnare fördelning av kvinnor och män inom habiliteringen. Idag möts man nästan bara av kvinnor i alla situationer och det kan kännas konstigt. Mikael tycker också att åldern har betydelse. Jag har varit på många bra föredrag med väldigt kunniga, men avsevärt mycket äldre kvinnor. Men man är ju själv någon annanstans i livet när man har ett litet barn och kanske just blivit inskriven på habiliteringen. Sociala strukturer Men Mikael tror också att män och kvinnor hanterar svåra situationer på olika sätt. Min fru träffar ofta sina kompisar på tu man hand och pratar om det som är svårt. När jag träffar mina kompisar är det ofta i grupp och då gör vi saker tillsammans och de känns som om mina kompisar tycker att jag behöver tänka på annat, så de frågar inte så mycket om Hugo. Men det här handlar om sociala strukturer och egentligen inte om könsskillnader. Och det betyder ju inte att man inte har behov av att prata med andra män om det man går igenom. Genom assistansbolaget träffar Mikael flera andra pappor till barn i en situation som påminner om Hugos. Vi vänder oss främst till familjer som har barn med omfattande funktionsnedsättningar och då träffar jag många i vår situation. Det känns bra, vi kan prata om hur det är. Och genom God Assistans anordnar jag föredrag där vi bjuder in olika intressanta föreläsare som jag hoppas ska locka både mammor och pappor till barn med funktionsnedsättningar. En kniv i hjärtat Mikael säger att han ibland blir trött på den ofta ensidiga skildringen av hur det är att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättning. Det är sällan nyanserat. Antingen är det mest bara elände eller också är nästan allt underbart. Jag tycker att det är mycket mer komplext än så. Han tycker att smärtan alltid finns där, men att den varierar i styrka beroende på situationen. När vi fick beskedet om Hugo var det som om någon med all sin kraft körde in en kniv i hjärtat på mig. Det var nästan fysiskt smärtsamt. Efter ett tag vänjer man sig vid att leva med en kniv i hjärtat och det gör inte längre lika ont hela tiden. Sedan kan det uppstå situationer när man påminns om Hugos situation och prognos. Som när man får inbjudan till fotbollsträning för pojkar födda -08. Då är det som om någon skruvar på den där kniven och det hugger till i bröstet. Mikael säger att visst är det mycket som är svårt, men att mycket också är toppen. Hugo är världens mest fantastiska lilla kille och vi älskar honom oändligt. När man lever med funktionsnedsättningar blir man också mer ödmjuk inför livet och man tvingas att leva mer i nuet. Jag tror faktiskt att jag också blivit en lite bättre människa av allt jag och min fru upplevt och allt vi tagit oss igenom och klarat av under dessa år. Mikael kommer att hålla sitt nästa föredrag i Forum Funktionshinders regi i höst, närmare bestämt under vecka 41, som är den så kallade Anhörigveckan. Läs mer om Hugo i hans mammas uppskattade och välbesökta blogg 5

6 Jämställdhet och lika villkor I Habilitering & Hälsas jämställdhetsarbete ska både brukarperspektivet och medarbetarperspektivet finnas med. - Det handlar om att ge habilitering på lika villkor, att skapa förutsättningar för våra brukare att leva på lika villkor som andra, men också att skapa en jämställd arbetsmiljö och att vara en attraktiv arbetsgivare, säger Barbro Lagander, verksamhetschef inom Habilitering & Hälsa. Text: Monica Klasén McGrath Foto: Anki Almqvist Habilitering & Hälsa följer Stockholms läns sjukvårdsområdes (SLSO) jämställdhets- och mångfaldsplan. Denna grundar sig i sin tur på Diskrimineringslagen som trädde i kraft Alla policies och riktlinjer inom SLSO gäller även för Habilitering & Hälsa. Vi tar därför in viktiga aktiviteter som berör detta område i vårt styrkort, berättar Barbro Lagander. Habiliteringsinsatser på lika villkor Habilitering & Hälsa ska erbjuda habiliteringsinsatser på lika villkor till alla brukare. Vi behöver ta reda hur vi ger våra insatser, både med avseende på olika funktionsnedsättningar och kön. Därför håller vi på och ta in ny statistik som visar hur det ser ut. Vi har tidigare sett att flickor och pojkar får insatser i olika grad. Exempelvis vet vi att flickor med tillstånd inom autismspektrum tidigare diagnostiserades senare än pojkar och att deras svårigheter kan verka lindrigare, vilket förstås påverkade vilka stödinsatser de fick. Nu är diagnosti- ken förbättrad vilket innebär att också flickor kommer tidigare till oss, vilket är bra, säger Barbro Lagander. Fokus på funktionsnedsättningar Barbro poängterar vikten av att skapa förutsättningar för att personer med funktionsnedsättningar ska kunna leva i samhället på samma villkor som andra. Vi har en målgrupp som riskerar att bli marginaliserad på grund av sina funktionsnedsättningar med ökad risk för psykisk och fysisk ohälsa och det är ett självklart perspektiv för oss. Att vi skapar förutsättningar för tillgänglighet och delaktighet är en mycket stor fråga, som för oss börjar i hur vi organiserar vår verksamhet med tillgänglighet, brukarinflytande och att vi tillhandahåller kommunikationssätt som gör att alla kan komma till tals utifrån sina egna förutsättningar. Att exempelvis göra informationsmaterial tillgängligt på olika språk och i lättläst form är en självklarhet. Vi arbetar med att lära oss mer om På lika villkor innebär bland annat att få så goda förutsättningar som möjligt att kunna delta i samhällslivet, till exempel olika fritidsaktiviteter. 6

7 Vi har en målgrupp som riskerar att bli marginaliserad på grund av sina funktionsnedsättningar med ökad risk för psykisk och fysisk ohälsa och det är ett självklart perspektiv för oss, säger Barbro Lagander. olika kulturer och då har vi också lättare att nå ut till vår målgrupp och därmed göra habiliteringen tillgänglig för dem som har behoven. Stötta barn och ungdomar En av målsättningarna är att stötta barn, ungdomar och vuxna i sin utveckling till delaktighet, självständighet och ett gott liv så långt det är möjligt. Livstilsprojektet, som bedrevs mellan åren , är ett bra exempel. Det syftade till att stötta unga vuxna med funktionsnedsättningar till en aktivare fritid och även här handlar det om att få möjlighet att delta som andra i samhällets utbud. Även här kommer genusperspektivet in. Man vet att flickor och kvinnor med funktionsnedsättningar är mer utsatta och sårbara än andra kvinnor i samhället. Därför är det viktigt att stötta flickor genom att exempelvis öka medvetenheten om var den privata gränsen går och att få verktyg att sätta gränser mot omgivningen. Vi har utbildningar kring hot och våld och deltar tillsammans med andra huvudmän kring att öka medvetenheten på det här området. Men det handlar också om att man som flicka och kvinna får lära sig att ta för sig och göra sig hörd både i skolan och på arbetsmarknaden. Det finns anledning att även fundera kring pojkar och unga män. Vi ser att det inom habiliteringen blir färre pojkar i tonåren och unga män i jämförelse hur det är i lägre åldrar. Varför försvinner pojkarna? Beror det på att deras behov minskar, att vår information inte når dem eller att vårt utbud inte passar? Det är viktiga frågor som vi behöver hitta svaren på. Jämnare könsfördelning Habilitering & Hälsa ska också erbjuda en jämställd arbetsmiljö där alla medarbetare har lika rättigheter och möjligheter. Dessutom ska Habilitering & Hälsa vara en attraktiv arbetsgivare för både män och kvinnor arbetade 744 personer inom organisationen och av dessa var 688 kvinnor (93%) och 56 män (7%). Ungefär samma förhållande gäller bland chefer, vilket är ett mått på jämställdhet. I SLSOs jämställdhets- och mångfaldsplan står det att man strävar efter en jämnare könsfördelning inom alla yrkesgrupper i organisationen. Vid rekrytering får positiv särbehandling av det underrepresenterade könet tillämpas vid lika eller tillräckliga kvalifikationer. Barbro berättar att man inom habiliteringen tidigare gjort aktiva försök att rekrytera fler män. Det är betydelsefullt på flera sätt med en jämn könsfördelning. Under en period hade vi en arbetsgrupp, som jobbade med att formulera platsannonser på ett sätt som skulle intressera fler män, men det gav inget större resultat. På senare år har vi tagit emot flera män som läser till psykologer eller sjukgymnaster och som praktiserat här. Vi har också lyckats rekrytera några fler män inom verksamheten på senare år och det är roligt. Dom säger att jag också kan ha hjälp av psykoterapi På Psykoterapimottagningen Linden bedrivs sedan några år ett forskningsprojekt om vilka förändringar som sker i den psykiska hälsan hos personer med utvecklingsstörning under psykoterapeutisk behandling med psykodynamisk inriktning. I ett första skede har man undersökt några skattningsinstrument utifrån hur användbara de är när det gäller att spegla förändringar. En första delrapport är Dom säger att jag också kan få hjälp av psykoterapi, FoU-rapport Den är baserad på sju färdiga psykoterapier och finns nu i den nya digitala FoU-rapportserie som Habilitering & Hälsa har startat. Författare är sjukgymnast Ewa Rolén som även är diplomerad dansterapeut. Syftet med denna delstudie innefattar även att kritiskt granska reliabilitet och validitet. Som handledare har forskningsledare Eva Brogren Carlberg medverkat. FoU-rapport Nr Delrapport 1 Ewa Rolén Rapporten kan läsas och även laddas ned kostnadsfritt från: 7

8 Ta inget för givet! Ord och begrepp som är självklara för oss kan vara helt obegripliga för människor från andra länder. Vilken inställning man har i olika frågor kan också se annorlunda ut. Så det gäller för personalen på Habiliteringscenter Järva att hela tiden hålla sinnet öppet för andras erfarenheter och sätt att tänka, tycka och tro. Text: Helene Lumholdt Foto: Anki Almqvist Ungefär 70 % av invånarna i Tensta, Rinkeby och Kistaområdet har utländsk bakgrund i första eller andra generation. De siffrorna återspeglas förstås inom habiliteringen. Bland de hundratals besökare som årligen kommer till Habiliteringscenter Järva, utgör de med utomeuropeisk bakgrund en stor majoritet. I det här området är det också många som är relativt nyanlända. De behärskar inte språket ännu och har inte hunnit etablera sig i det svenska samhället. Det är också en ganska stor in- och utflyttning i området eftersom det är vanligt att familjer vartefter de etablerar sig väljer att flytta till andra områden, berättar Elin Ekdahl, kurator på Habiliteringscenter Järvas barn- och ungdomsteam. Allt det här innebär att många av dem som Elin Ekdahl och hennes kollegor möter i sitt arbete, inte har kunskap om vilken hjälp och vilket stöd de kan efterfråga. Ibland är jag tveksam till om de vet varför de har kommit till oss, varför de har fått en remiss och om de vet vad de kan förvänta sig att få hjälp med här. Jag tror att våra besökare, oftare än i andra områden, inte har tillräcklig förkunskap för att kunna ta till sig informationen som ges i samband med remitteringen, säger Elin Ekdahl. Extra tydlig Därför är tydlighet det ord som hon och hennes kollegor gång på gång återkommer till när det handlar om att skapa förutsättningar för hjälp och stöd på lika villkor. Vi måste vara extra tydliga med vad vi gör här och vad vi står för, vad de kan få hjälp med och inte, vad de kan ta upp här och inte. Våra ramar blir extra viktiga, konstaterar Malin Netz, som arbetar som kurator i ungdoms- och vuxenteamet. Få söker sig till Habiliteringscenter Järva på egen hand. De kommer istället efter tips eller uppmaning från LSS handläggare, vårdcentralen eller från psykiatrin. Mötena sker i hög utsträckning med hjälp av tolk, vilket är tidskrävande och kan leda till olika missförstånd. Det kan vara svårt att få tag i tolkar på alla olika språk och det är inte alltid möjligt att tillmötesgå andra slags önskemål. Som när kvinnliga besökare enbart vill ha en kvinnlig tolk och när arabisktalande besökare önskar en tolk som talar samma arabiska dialekt. Deras önskemål är lätta att förstå men inte alltid lätta att leva upp till. Ibland vill besökarna inte ha någon tolk alls. Det inträffar ofta när det handlar om små språkgrupper. Det är en så liten grupp att alla känner till varandra inom gruppen. Då blir många rädda för att tala öppet och ge förtroenden. De oroar sig för att tolken inte ska kunna hålla på sekretessen, berättar Eva Hagman, arbetsterapeut i barn- och ungdomsteamet. Då får vi ge lite mera tid, erbjuda fler samtal eller i vissa fall ta upp frågorna på nytt efter en tid när personens svenskkunskaper har förbättrats och tolk inte behövs, säger Eva Hagman. Svårighet ställa diagnos Elin Ekdahl påtalar svårigheterna med att ställa diagnos när det gäller kognitiva och intellektuella förmågor hos brukare med annat språk och annan kulturell bakgrund. När det gäller barn märks ofta utvecklingsstörningen i samband med att de börjar skolan. Då gäller det för skolan att utreda för att sedan hitta en skolform som passar barnet bra, säger Elin Ekdahl. Eva Hagman påpekar att personer som är nya i Sverige oftare bedöms ha en större kognitiv nedsättning än när de bedöms senare, efter att ha etablerat sig 8

9 Vi behöver få mer kunskap om dem vi möter, om hur de tänker, hur de organiserar sin vardag och vad som är viktigt för dem, menar Malin Netz, Eva Hagman och Elin Ekdahl. i landet. Men det kan också vara tvärtom, som med kvinnan som utreddes tre gånger med tre olika bedömningar som resultat. Första gången sattes diagnosen lindrig utvecklingsstörning. Vid den andra utredningen bedömdes hon inte ha någon utvecklingsstörning alls utan svårigheterna förklarades enbart utifrån kulturella skillnader. Vid den tredje konstaterades en måttlig utvecklingsstörning, berättar Malin Netz. En del föräldrar som kommer hit har själva en utvecklingsstörning. Det har inte uppmärksammats förrän de kommit till Sverige. Vi möter mammor som mår psykiskt dåligt för att de inte klarar av kraven som ställs på dem. Och kraven på dem som anländer är inte små. Familjerna är ofta barnrika, de vet väldigt lite om vårt land och kan inte språket. Några är analfabeter eller har haft ytterst sporadisk skolgång i sitt hemland eller i flyktingläger. Måste tänka nytt Personalen har stort fokus på bemötandefrågor ur ett interkulturellt perspektiv. Först och främst är det öppenheten som gäller, att hela tiden försöka se saker ur andra perspektiv, hitta nya ingångar och tänka nytt och att aldrig ta något för givet. Att hela tiden tänka på vad det man gör och säger kan ha för innebörd för mottagaren. Att vara medveten om all den förkunskap som krävs för att kunna ta del av habiliteringens information och stöd. Vi använder vedertagna begrepp som är självklara för oss men som kan vara helt okända och därför obegripliga för dem vi möter, säger Eva Hagman. Hon tar också upp begrepp som det råder konsensus kring i vårt samhälle, men som inte alls behöver vara självklara för deras besökare. Tänk på delaktighet och självständighet som är ledord inom habiliteringen. För en del föräldrar är de inte alls självklara. De kanske inte alls tycker att det är något mål att deras barn med svåra funktionsnedsättningar så småningom ska flytta hemifrån. För dem kan målet istället vara att familjen ger barnet ett gott omhändertagande i hemmet livet ut. Samtidigt är det viktigt att vi inte faller i fällan att tro att vi vet hur det är att alla familjer från det här landet vill ta hand om sina barn i hemmet till exempel. Det handlar ju alltid om individer, säger Eva Hagman. Kognitiva hjälpmedel Många invandrare får hjälp av släktingar och vänner som bott här längre, för att ta sig in i det svenska samhället. Men när det saknas nätverk eller när nätverket inte heller har kunskapen blir det en stor utmaning för personalen att skapa tillräcklig förståelse. Än svårare blir det om personen också har kognitiva svårigheter. Därför använder personalen ofta 9

10 själva kognitiva hjälpmedel i mötena med brukaren och familjen, som en sorts modellinlärning. Ofta handlar det om hjälp att hitta struktur i vardagen. Vi visar enkla kognitiva stöd som blir en hjälp för hela familjen, säger Eva Hagman. Direktkontakten viktig Till Habiliteringscenter Järva kommer många besökare utan att boka tid. Att söka information via telefon, brev eller Internet kan vara ogörligt för den som inte behärskar svenskan och inte heller kan läsa eller skriva på sitt eget språk. Vi har nog fler spontanbesök än andra habiliteringscenter. Det är vi väldigt generösa med. Att mötas direkt är ju faktiskt det bästa sättet för oss. Då kan vi visa med kroppen, peka i almanackan till exempel och boka tid tillsammans. Vid inplanerade möten med tolk, försöker personalen att noga förklara och ge kunskap om vad funktionsnedsättningen innebär för just den här personen. Vad till exempel en utvecklingsstörning innebär och vilket stöd brukaren och dess familj kan räkna med. Även om många besökare kommer in med låga förväntningar, så kommer andra med stora förhoppningar. Föräldrar som tror och hoppas att habiliteringens insatser ska kunna bota deras barn, alltså ta bort funktionsnedsättningen. De kommer till oss för att få hjälp och med stora förhoppningar om att vi ska kunna göra barnet friskt. Men istället hamnar de ännu längre ifrån det scenario de hade önskat sig. Föräldrar blir ofta förvånade när vi berättar om det vi ser hos barnet. Det var inte vad de hade förväntat sig, inte vad de ville veta, säger Elin Ekdahl. Samtidigt betonar hon att hon som professionell måste tro på värdet av att förklara och ge kunskap om funktionsnedsättningen och vad den innebär liksom att hålla fast vid samma värden som annars, även om familjen tänker annorlunda. Vi försöker hjälpa familjer att hitta ingången, nyckeln till förståelse av funktionsnedsättningen, vad diagnosen betyder och vad den innebär, säger Elin Ekdahl. Behöver mer kunskap På Habiliteringscenter Järva finns personal som behärskar finska, kurdiska, grekiska och turkiska. Att öka mångfalden ytterligare, tycker alla på habiliteringscentret är ett stort och viktigt utvecklingsområde. Vi är övervägande vita, medelålders kvinnor som möter familjer från hela världen. Vi tycker att personalgruppen borde spegla världen i större utsträckning. Det handlar inte bara om den språkliga kompetensen utan också om att vi saknar så många andra erfarenheter. Vi behöver få mer kunskap om dem vi möter, om hur de tänker, hur de organiserar sin vardag och vad som är viktigt för dem. Ta en familj med åtta barn som kommer hit med sjuåringen som har en lindrig utvecklingsstörning och som samtidigt tampas med en fjortonåring på glid. Kanske är det inte alls läge att engagera sig i sjuåringens funktionsnedsättning just nu. Kanske ska vi tipsa föräldrarna om annan hjälp och erbjuda dem att komma tillbaka till oss när det är bättre läge. Elin Ekbladh, Malin Netz och Eva Hagman önskar alla att habiliteringen hade större kontaktytor utåt att hämta kunskap ifrån och där de själva kunde göra sin verksamhet mer känd. Bland annat har de somaliska grupperna i Järva många föreningar som vi skulle vilja ha kontakt med, men dialog med många blivande brukare är ingenting som våra beställare prioriterar. De efterfrågar mest aktiva insatser till individer. Det är synd. Vi tror att vi är en viktig kontakt och ingång till det svenska samhället för många. Och att vi skulle kunna vara det för ännu fler, säger Elin Ekdahl. Habiliteringen När Rimsha kom med sina föräldrar till Sverige från Pakistan 2006, hade ingen av dem någon aning om den betydelse som habiliteringen skulle komma att få för dem. Idag har de sedan flera år en väl fungerade och tät kontakt med Habiliteringscenter Järva. Text: Helene Lumholdt Foto: Anki Almqvist 10

11 hjälper oss att stötta vår dotter Mamma Sobia Imran, dottern Rimsha och pappa Imran Khokher är alla mycket nöjda med den hjälp de får från Habiliteringscenter Järva. I augusti 2006 kom Imran Khokher, hans fru Sobia Imran och deras tre barn från Pakistan till Sverige. De lämnade det stora huset i Islamabad för en lägenhet i Kista. Orsaken var Ericsson, där Imran Khokher arbetat sedan Jag arbetade med leveranser och import på Ericsson i Pakistan och såg bara en sida av företaget. Jag visste väldigt lite om den svenska delen. Så när jag fick erbjudandet att komma hit och arbeta kändes det intressant och som ett bra steg i karriären, berättar Imran Khokher på engelska. Urdu är familjens modersmål, men på Ericsson talas det engelska och familjens barn talar svenska sinsemellan. Balansproblem Rimsha är parets äldsta dotter. Hon var fem år när familjen lämnade Islamabad, men redan innan hon hade fyllt ett år, hade de märkt att hon inte utvecklades på samma sätt som barn i samma ålder. De oroade sig och uppsökte läkare som efter undersökningar kunde konstatera att Rimsha har en cp-skada, lider av epilepsi och en sorts signalfel i hjärnan. Några signaler går ut som de ska och når vissa delar av kroppen medan andra signaler har en fördröjning och når andra delar senare. Fördröjningen orsakar problem med balansen. Familjen hade kontakt med sjukvården under Rimshas första år i Pakistan och visst fick familjen hjälp där. Men inte alls på samma sätt som här, inte alls på samma nivå, säger Imran Khokher. Om sitt allra första möte med Habiliteringscenter Järva säger Sobia Imran att hon minns det som ett väldigt bra möte, att personalen var vänlig och hjälpsam. Ja, det var ett möte som var helt annorlunda mot vad vi var vana vid från Pakistan. Vi fick en omedelbar känsla av att dem vi blev mötta av verkligen var professionella, att de var experter inom sitt område. De visste mycket mer än oss. Vi hade ingen erfarenhet alls. Rimsha var vårt första barn och den första i vår släkt att ha den här sortens svårigheter, säger Imran Khokher. 11

12 Det var kort efter att familjen kommit till Sverige som de kontaktade Astrid Lindgrens barnsjukhus för att få hjälp. Läkaren där rådde familjen att ta kontakt med Habiliteringscenter Järva och skickade en remiss. Att familjen flyttade till Sverige hade alltså ingenting med Rimshas svårigheter och den svenska vården att göra. Visste inget om habilitering Vi flyttade till Sverige på grund av mitt arbete och hade inga tankar på att Rimsha skulle kunna få bättre hjälp i Sverige. Att det fanns något som habiliteringen hade vi ingen aning om. Kanske var det någon annan som planerade vår flytt hit, säger Imran Khokher leende och sneglar mot tavlan ovanför soffan som på arabiska berättar att Gud är stor och finns med oss överallt, alltid. För sedan 2007 har familjen regelbunden kontakt med Habiliteringscenter Järva och tycker att de får mycket hjälp och stöd därifrån. Strax efter ankomsten till Sverige föddes parets fjärde barn, sonen Ibrahim. Han var så liten och fick alltid följa med när paret hade möten kring Rimshas sjukvård och habilitering. Det var när vi hade ett möte med läkaren på Astrid Lindgren, som hon uppfattade att allt inte var som det skulle med Ibrahim. Hon undersökte honom och kom fram till att han har samma problem som Rimsha, fast lite lindrigare, berättar Sobia Imran. Så nu har han också regelbunden kontakt med habiliteringen. Till vardags går han i förskoleklass och till hösten väntar skolstart. Samtal med hjälp av tolk Rimsha ska börja i sexan och byta skola. I familjens och habiliteringens gemensamma plan finns möten och kontakter med båda barnens skolor. Några har redan ägt rum men framåt hösten lär det bli fler. Föräldrarnas samtal och möten med habiliteringen sker alltid med hjälp av tolk. De konstaterar att kvaliteten på När jag kommer till Annika, sjukgymnasten, ger hon mig övningar som jag tränar på hemma. Jag tränar ganska flitigt. Nästan varje dag, berättar Rimsha. tolkningen varierar, men att det oftast fungerar bra. Och när det inte funkar så märks det, det känns. Om jag till exempel har talat länge om något och tolken sedan bara översätter med ett par ord, eller tvärtom, så förstår man förstås att här är något som inte stämmer, säger Imran Khohker men betonar samtidigt att det är väldigt sällsynt. Några missförstånd eller kommunikationssvårigheter som uppstått på grund av att familjen kommer från ett annat land med en annan kultur och religion, har de inte heller upplevt. Nej vi har inte känt någonting sådant. Vi har överhuvudtaget inte upplevt någon klyfta emellan oss, säger Imran Khokher. Tränar varje dag Rimsha kommer till habiliteringen ungefär tre gånger i månaden, men hon behöver ingen tolk. Även om hon behärskar både urdu och en del engelska räknar hon svenska som sitt första språk. Hon tycker om att gå till habiliteringen där hon oftast träffar arbetsterapeuten eller sjukgymnasten. När jag kommer till Annika, sjukgymnasten, ger hon mig övningar som jag tränar på hemma. Jag tränar ganska flitigt. Nästan varje dag, berättar hon. Rimsha går ner på golvet i familjens vardagsrum och visar en krävande balansövning. Sedan tar hon sig upp med en hjälpande hand från pappa och hastar ut i hallen för att hämta något. När jag var hos Annika fick jag med mig den här hem, säger hon och visar en låda som innehåller en TENS (Transkutan Elektrisk Nervstimulering). När jag kommer hem från skolan brukar jag ha så ont i ryggen. Men den här hjälper jättebra. Man sätter på den så här visar hon och konstaterar sedan att hon inte har haft ont i ryggen sedan hon fick den. 12

13 Tips om olika hjälpmedel Imran Khokher säger att det alltid är personalen på habiliteringen som kommer med förslag på hjälpmedel. Det är alltid de som säger; jag tror Rimsha behöver det eller det. De ser vad hon behöver och det är ju också de som vet vad som finns. Nu har hon precis fått en stor specialcykel och innan dess ett specialtangentbord till datorn. Vissa dagar mår Rimsha bra, har gott om energi och går till skolan som de andra eleverna, men långa tider kan hon må väldigt dåligt. När jag mår dåligt blir jag yr och kräks. Då kan jag inte göra något annat än att ligga i sängen. Mår jag bara lite dåligt vill jag gärna gå till skolan. När jag kommer ut i friska luften mår jag bättre, berättar Rimsha. Början av året var tung för familjen. Under tre månader kunde Rimsha knappt gå till skolan alls. Hon fick lunginflammation och kombinationen med de vanliga svårigheterna gjorde att hon mådde mycket dåligt. När Rimsha mår dåligt blir hon som en liten bebis. Hon kan bara ligga i sin säng. Jag måste ständigt finnas till hands. Därför har jag inte haft tid att lära mig svenska fast jag skulle vilja, säger Sobia Imran. Ansökt om assistans Rimshas stundtals stora hjälpbehov har fått familjen att nyligen lämna in en ansökan om assistans till kommunen. Så det är en önskan de har, men när det gäller habiliteringens insatser kan de inte komma på att de har något mer att be om. Kanske beror det på att vi är så pass nya i samhället, vi kan inte språket och vet inte vad vi kan förvänta oss eller kräva, men så är det i alla fall. Vi känner oss nöjda. Vi vet att vår dotter har problem och vår uppgift som föräldrar är att stötta henne så mycket vi kan. Det hjälper habiliteringen oss med. Ny lagstiftning för hälso- och sjukvården Patientmaktsutredningen har under sjukvård som ges. Utredningen poängterar att det i öppna jämförelser och i två års tid haft i uppdrag att föreslå hur patientens ställning inom och nationella utvärderingar framgår att inflytande över hälso- och sjukvården det förekommer betydande regionala kan stärkas. I utredningens betänkanden som lades fram under våren tat och kvalitet. Utredningen gör be- skillnader vad gäller medicinska resul- föreslås en tydlig patientlag och en dömningen att dessa skillnader bör utgöra underlag för statliga tillsynsinsat- helt ny lagstiftning för hälso- och sjukvården. ser. Man menar också att transparensen bör öka så att patienter får bättre I början av 2013 lämnade utredningen möjlighet att ta del av den information förslag till en patientlag (SOU 2013:2) som finns kring skillnader och brister. och i slutet av juni kom förslag (SOU 2013:44) som ytterligare ska förbättra Patientcentrerat synsätt patientens ställning och makt i hälsooch sjukvården samt förslag till en för- Utredningen belyser också hur hälsooch sjukvården under de senaste decennierna har utvecklat gränssnitt mot nyad lagstiftning som ska ersätta nuvarande hälso- och sjukvårdslag. Lagstiftningen i sin helhet föreslås träda i kraft medborgare och patienter som ställer krav exempelvis på datorkunskap, något som inte alla medborgare till fullo den 1 januari behärskar eller har tillgång till. Enligt Ökad patientmakt utredningens bör därför ett tydligare I delbetänkandet Patientmakt, som fokus ligga på ett mer personligt och överlämnades i januari, föreslår utredningen en ny patientlagstiftning, hur utsättningar för en mer jämlik tillgång patientcentrerat synsätt som ska ge för- patientens valmöjligheter inom vården till hälso- och sjukvård. kan stärkas ytterligare, hur patientens En övervägande del av de beslut behov av stöd, råd och information bör som fattas om vård och behandling, är hanteras inom ramen för vårdgarantin resultat av ett personligt möte mellan och det fria vårdvalet samt hur berörda patient och sjukvårdspersonal. Studier myndigheter bör arbeta för att stärka visar att resultaten av dessa möten är patientens ställning. beroende av underliggande faktorer som Förslaget innehåller särskilda bestämmelser om information, samtycke, delseland. Därför föreslår utredningen patientens utbildningsnivå, kön och fö- delaktighet, val av behandlingsalternativ, förnyad medicinsk bedömning, fast behandlingsinsatser utifrån bland annat att vårdgivare ska granska vidtagna vårdkontakt och individuell planering, genus och socioekonomiska faktorer. tillgänglighet, val av utförare, personuppgifter och intyg. underlätta kommunikationen mellan Vårdgivare ska också ha verktyg för att personal och patient för att skapa förutsättningar för en likvärdig vård mellan Tre perspektiv I utredningens slutbetänkande Ansvarsfull hälso- och sjukvård lämnas Den nya lagen ska vara en ramlag olika grupper. förslag till en ny lag om hälso- och sjukvårdens organisation som ska ersätta organisation och ansvarsförhållanden och samla generella bestämmelser om hälso- och sjukvårdslagen från inom hälso- och sjukvården. Utredningen börjar med att konstatera att det finns skillnader i den hälso- och Källa: www. regeringen.se 13

14 Habiliteringsprogrammen ger förutsättningar för likvärdig habilitering Det finns skillnader i habiliteringens insatser mellan olika områden i Stockholms län. Och utbudet skiljer sig också mellan olika funktionshindersgrupper. Text: Monica Klasén McGrath Foto: Anki Almqvist Om man jämför statistik när det gäller antal brukare, vilka funktionsnedsättningar och vilka insatser man ger i verksamheten, så ser vi att arbetssätten skiljer sig åt på våra enheter. Ett av syftena med habiliteringsprogrammen är att tydliggöra uppdrag och utbud, vilket i förlängningen ger förutsättningar för likvärdig habilitering, säger Emma Sjölund, verksamhetschef. I temat för det här numret av tidningen ingår likvärdig vård och likvärdig habilitering. I Hälso- och sjukvårdslagens andra paragraf stipuleras att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Även Diskrimineringslagen förbjuder diskriminering inom samtliga samhällsområden på grund av kön, ålder, funktionsnedsättningar, etnicitet, könsöverskridande uttryck, sexuell läggning och ålder. Habiliteringsprogrammen ska fungera som ett styrande dokument som möjliggör en god och säker habilitering, som är likvärdig oavsett var i länet man bor, säger Emma Sjölund. 14

15 Detta innebär att Habilitering & Hälsa är skyldiga att erbjuda en habilitering på lika villkor över hela Stockholms län. Här kan habiliteringsprogrammen vara till hjälp. I arbetet med programmen ingår att ta fram hur man ska prioritera mellan olika behov och olika insatser. I programmen ska det på ett öppet sätt framgå hur prioriteringen görs och hur det bakomliggande resonemanget ser ut. Något som också skapar en grund för likvärdig habilitering. Emma Sjölund menar att habiliteringen inte är riktigt likvärdig över länet idag. Vi har användbar statistik från Vi jämför habiliteringscenter för barn och habiliteringscenter för vuxna, och kan också jämföra hur olika yrkesgrupper arbetar. Vi ser att det finns skillnader och försöker ta reda på vad de beror på. Olika faktorer bakom skillnader Troligen finns det en rad faktorer som påverkar verksamheten och gör att insatserna skiljer sig åt. Ja, det finns flera förklaringar. Exempelvis kan det bero på det geografiska läget och hur långt familjerna har möjlighet att åka, på hur man organiserat verksamheten på de olika centren, på traditioner och rutiner, och på hur upptagningsområdet ser ut socialt. Och här är det inte säkert att behoven är det enda som styr. Hur och var insatserna ges beror också på föräldrarna. Det kan säkert se annorlunda ut i ett område med välutbildade och ganska medvetna föräldrar än i ett socialt mer utsatt område, där kunskapsnivån är lägre och därmed förmågan att ställa krav och efterfråga insatser. Tydliggöra uppdrag och utbud Hur kan då habiliteringsprogrammen bidra till att göra habiliteringen mer likvärdig? Habiliteringsprogrammen ska tydliggöra habiliteringens uppdrag och utbud, för medarbetare, brukare, nätverk och samarbetspartners. Och utbudet ska självklart vara detsamma över hela länet. Emma menar att när det gäller individuella insatser kommer det alltid att finnas ett inslag av individualitet, att det ligger i professionen. Men på ett generellt plan ska man veta vad man kan efterfråga och förvänta sig. Planen är att när vi är färdiga med prioriteringsarbetet behöver vi titta på vårdprocesser, det vill säga hur de olika grupperna av brukares väg ser ut genom organisationen och om vårdkedjan verkar vettig. Sedan måste vi utröna om vi har en organisation som stödjer en önskvärd vårdkedja och om det finns personal och resurser för att svara upp mot den. Här kan vi behöva göra förändringar. Snabb genomströmning Det finns också skillnader mellan olika funktionshindersgrupper som kan behöva ses över. Det gäller exempelvis barn i åldern 7-15 år med Aspergers syndrom, som idag får ytterst lite av individuella insatser. Men ålder är ingen bra grund för att avgöra vilka insatser en person ska få. Vi behöver se över det. Det finns också olikheter mellan hur många som begär insatser från habiliteringen i Stockholm och andra områden i Sverige. Man kan i statistiken exempelvis se att färre personer med lindrig utvecklingsstörning får insatser från oss jämfört med andra landsting (i förhållande till befolkningsunderlaget). Vi behöver ta reda på vad detta beror på. Det som annars utmärker Stockholm från andra landsting är den stora genomströmningen. Vi har en otroligt stor genomströmning, vilket förstås också påverkar vad vi ger för insatser. Det blir färre insatser per person i jämförelse med andra habiliteringar. Mål och syfte med habiliteringsprogrammen Huvudsyftet med habiliteringsprogrammen är att tydliggöra Habilitering & Hälsas utbud av råd, stöd och behandling för medarbetare, brukare, nätverk och samverkanspartners. Habiliteringsprogrammen ska fungera som ett styrande dokument som möjliggör en god och säker habilitering, som är likvärdig oavsett var i länet man bor. Genom systematisk uppföljning av programmen kan man kvalitetssäkra att insatserna bygger på forskning, beprövad erfarenhet samt brukarens kunskap och erfarenheter, och som därmed leder till nytta för brukaren. I programmen tillvaratas utvecklingen av ny kunskap och metoder som har mindre bra effekt fasas ut. Habiliteringsprogrammen kommer därför löpande att utvärderas och revideras. Sammanfattningsvis ska habiliteringsprogrammen öka tydligheten, stärka professionaliteten och skapa underlag för att utvärdera insatser, vilket i förlängningen leder till bättre nytta för personer med funktionsnedsättningar. Habiliteringsprogrammen Autismspektrumtillstånd utan utvecklingsstörning Utvecklingsstörning Autismspektrumtillstånd med utvecklingsstörning Flerfunktionsnedsättning Förvärvad hjärnskada Rörelsenedsättning 15

16 Habiliteringen är ingen spegel av samhället Thomas Atterljung, enhetschef på Habiliteringscenter Liljeholmen, tror att alla arbetsplatser mår bäst av att ha en jämn fördelning mellan kön, etnicitet och ålder. Idag är det traditionellt kvinnliga värderingar som råder inom habiliteringen. Dynamiken skulle bli en annan om det var fler män, men det är lika viktigt att det finns en spridning när det gäller ålder och etnicitet. Då har man en större beredskap att möta de människor som kommer till oss på ett bra sätt. Text: Monica Klasén McGrath Foto: Anki Almqvist Thomas Atterljung är sedan ett år enhetschef på Habiliteringscenter Liljeholmen. Hur är det då att komma som manlig chef till en organisation med övervägande del kvinnor? Jag upplever det inte speciellt problematiskt att jag är man på en enhet med bara kvinnor, mina medarbetare tycker nog snarare att det är positivt. Däremot har det kanske funnits en viss skepticism kring att jag inte är kliniker med erfarenhet från habiliteringen. Thomas har en bakgrund inom kommunen, kriminalvården och psykiatrin där han från början arbetade i verksamheten. Under tio års tid har han sedan varit chef för vård- och omsorgsboenden inom Täby kommun. I botten är jag beteendevetare, men jag har länge arbetat med verksamhet som vänder sig mot samma målgrupper som habiliteringen. Den största skillnaden är att Thomas nu leder en specialistverksamhet. Det är spännande och jag har mycket att lära. Bidragit med annan struktur Inom den kommunala verksamheten var han chef för cirka 60 medarbetare inom personlig assistans och olika boenden. På Habiliteringscenter Liljeholmen arbetar 26 personer. Jag trivs med den mindre personalstyrkan. Jag har möjlighet att träffa alla i stort sätt varje dag och det är en stor fördel. Habiliteringscenter Liljeholmen har aldrig tidigare haft en manlig chef. Hur påverkar det enheten? Svår fråga. Hur man är som chef beror ju både på kön och personliga egenskaper, jag tycker själv att jag bidragit med en annan struktur i arbetet än tidigare. I början märkte Thomas att medarbetarna gärna överlät traditionellt manliga uppgifter på enheten till honom. Jag blev tillfrågad att sätta upp hyllor eller flytta tunga grejer. Både jag och några av mina medarbetare hamnade säkert i ett läge där vi tyckte att det var naturligt att jag gjorde vissa saker och därmed blev vi offer för våra egna föreställningar. Blandad fördelning bäst Men hur kommer det sig att Thomas valt att arbeta inom ett så kvinnodominerat område som omsorg och habilitering? Jag trivs i en miljö där jag får användning av hela mitt spektrum av förmågor. Jag kan vara rationell och tydlig, men får också användning för andra sidor som empati och intuition. Det handlar ju inte om att det är mer kvinnor än män som arbetar här utan om verksamhetens inriktning på människor i behov av stöd på olika sätt. Thomas trivdes inte med kulturen inom varken psykiatrin eller kriminalvården. Nej jag tyckte inte att det var en human människosyn i kriminalvården. Även inom psykiatrin var det hårda tag och ett stort avstånd mellan personal och patienter, som jag inte kände mig bekväm med. Han tror att alla arbetsplatser mår bäst av att ha en blandad fördelning av kön, etnicitet och ålder. Ju större spridning det är i en arbetsgrupp eller på en enhet, desto större möjlighet finns det att möta upp olika situationer och olika människor på ett adekvat sätt. En arbetsplats borde egentligen vara en spegling av samhället. Men innebär det att arbetsmiljön 16