Studenter som tar ansvar Stråhlman, Christian

Transkript

1 Studenter som tar ansvar Stråhlman, Christian Published in: Framtiden börjar nu antologi för dialog om den svenska högskolan 2030 Publicerad: Link to publication Citation for published version (APA): Stråhlman, C. (2013). Studenter som tar ansvar. i L. Alberius, & A. Söderholm (redaktörer), Framtiden börjar nu antologi för dialog om den svenska högskolan (s ). Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF). General rights Copyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authors and/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by the legal requirements associated with these rights. Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of private study or research. You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portal? Take down policy If you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will remove access to the work immediately and investigate your claim. Download date: 25. May L UNDUNI VERS I TY PO Box L und

2 Framtiden börjar nu Utbildning och forskning i ett framtidsperspektiv, en antologi för dialog om den svenska högskolan

3

4 Framtiden börjar nu Utbildning och forskning i ett framtidsperspektiv, en antologi för dialog om den svenska högskolan 2030

5 Framtiden börjar nu antologi för dialog om den svenska högskolan 2030 Redaktörer: Lars Alberius och Anders Söderholm Utgiven av: Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) Tryckerigatan Stockholm Tfn: Fax: ISBN Omslag och layout: Elanders Sverige AB Tryck: Elanders Sverige AB, Stockholm 2013

6 Förord I takt med att vårt samhälle blir alltmer komplicerat, stiger också intresset för högskolesektorn. Dels i rollen som kunskapsleverantör dels som problemlösare. Det innebär att efterfrågan på utbildning och forskning som kan bidra till en långsiktigt hållbar samhällsutveckling, men också till ökad tillväxt och välfärd stadigt ökar. Det är på många sätt bra, men kräver att vi inom akademin tar oss tid att reflektera och diskutera på vilket sätt det ska ske. Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) har sedan 2011 bedrivit ett omfattande analysarbete med sikte på de utmaningar som väntar och vilken roll som högskolor och universitet ska eller bör spela i framtiden. Arbetet är tänkt att utgöra ett underlag för analyser, aktiviteter och tydliga ställningstaganden inom SUHF de närmaste åren. Arbetet har utmynnat i ett manifest. För att bredda och problematisera diskussionen i manifestet har denna debattbok tagits fram. Manifestet och debattboken utgår från det öppna, inkluderande och demokratiska samhället där högskolan är och ska vara en viktig aktör, samt i högskolans roll och uppgift att bidra till breda lösningar på komplexa framtida utmaningar. Kärnan är de tre orden kompetens, dialog och profil. De handlar om akademisk frihet och ansvar, att universitet och högskolor ska ha mod att utmana samt ett högskolelandskap som främjar olikhet som en väg att nå mångfald. Målgrupper är politiker och beslutsfattare inom offentlig och privat sektor. Förhoppningen är att den dessutom ska fungera som en ögonöppnare för högskolesektorn. SUHF önskar med denna debattbok skapa en öppen diskussion om högskolans roll i ett framtida Sverige och världen. Pam Fredman Ordförande, SUHF

7 4

8 Innehåll Inledning 1. Värdegrunden Lärosätenas värden och samhällsansvar, Göran Bexell Trends, pathologies, challenges and a charter for the modern university, Geoffrey Boulton Vart tog tanken vägen? Marie Demker Den bortglömda frågan om varför, Erik Arroy Thiam Högskolans uppdrag i framtidens samhälle Framtidens högskolesektor, Kristina Josefson Utmaning: en allt hårdare global och digital konkurrens, Jesper Strömbäck Kompetens akademisk frihet och ansvar New Academic Management realitet 2030? Agneta Bladh Ska akademin ledas? Bengt-Ove Boström En ko på vingar! eller om hur vi kan hålla oss levande som kreativa, kännande, tänkande, goda och kompetenta medarbetare, Efva Lilja Studenter som tar ansvar, Christian Stråhlman Dialog modet att utmana Dialog Vi ska utmana, Annette Granéli Universiteterne skal bidrage til løsninger på de store udfordringe, Lauritz B. Holm-Nielsen Öppna klassrum i samverkan för framtidens högskola, Ludvig Linge Dialog: Högskolans utmaningar, Anders Malmberg Profil: Olikhet för mångfald en nödvändig styrka Profilering för olikhet och mångfald, Mikael Alexandersson Når det fælles og det individuelle skal gå hånd i hånd, Søren Barlebo Rasmussen Vad är bildningens roll i högre utbildning? Ingela Josefson Profilering, Maria Lantz SUHF:s manifest 2013 (svensk version) SUHF manifesto 2013 (English version) Författarpresentationer

9 Inledning Lars Alberius och Anders Söderholm I slutet av 2011 inledde Sveriges universitetsoch högskoleförbund (SUHF) arbetet med en framtidsanalys för den svenska högskolesektorn med sikte bortom år 2020 och den aktuella dagspolitiken. En arbetsgrupp tillsattes bestående av Anders Söderholm, rektor Mittuniversitetet (ordförande); Stefan Bengtsson, rektor Malmö högskola; Bo-Erik Gyberg, rektor Stockholms dramatiska högskola; Karin Röding, rektor Mälardalens högskola; Eva Åkesson, rektor Uppsala universitet; Camilla Georgsson, tidigare ordförande i Sveriges förenade studentkårer (SFS); Marianne Granfelt, generalsekreterare SUHF och Lars Alberius, utredare SUHF (sekreterare). Gruppens primära uppdrag var att ta fram ett manifest som skulle vara ett underlag för högskolesektorns opinionsarbete. Gruppen skulle även analysera vilka utmaningar som väntar svensk högskolesektor och vilken roll universitet och högskolor kan och bör ha i samhället samt hur högskolesektorn ska möta en allt mer globaliserad omvärld och kunna tillgodose det framtida kompetensbehovet. Gruppen har låtit genomföra en intervjustudie med lärosätesledningarna och studenter samt en genomgång av aktuell framtids litteratur i Sverige, Norden, Europa och världen. Den har genomfört ett framtidsseminarium med inbjudna representanter från regeringens framtidskommission, forskare, kommuner och andra intressenter. Gruppen har fört samtal med EU-kommissionen, olika intresseorgansationer och regioner samt den svenska EU-representationen i Bryssel. SUHF:s framtidsmanifest siktar mot år Det tar utgångspunkt i framtidens samhällsutmaningar. Genom att ta sitt ansvar och problematisera, ställa frågor och finna svar har universitet och högskolor en viktig roll att bygga, upprätthålla och utveckla samhället. Kärnan i manifestet är akademisk kvalitet för en hållbar samhällsutveckling. Kvaliteten utvecklas då alla studenter, medarbetare och samarbetsparter tar sitt akademiska ansvar. Ansvaret grundas i den akademiska friheten och i modet att utmana det nuvarande, det uppenbara och det självklara. I ett framtida komplext samhälle är dialogen kärnan till utveckling. Ett sådant samhälle behöver ett högskolelandskap där en mångfald av lärosäten tar sin plats. Manifestet i sin helhet finns publicerat på svenska och engelska som separata trycksaker. Dessutom finns manifestet i slutet av denna debattbok. Ett manifest rymmer dock inte allt. Därför har SUHF bett 18 svenska och internationella författare reflektera över manifestet och högskolans framtid. Debattboken har samma upplägg som manifestet. Författarna fördjupar därmed resonemangen i manifestet. Författarna står själva för sina texter. I den första delen problematiserar Göran Bexell, Geoffrey Boulton, Marie Demker och Erik Arroy Thiam högskolans värdegrund. Göran Bexell lyfter fram universitet och högskolors dubbla roller att dels samverka med samhället och dels vara fria gentemot 6

10 samhället samt vilket ansvar detta innebär. Geoffrey Boulton beskriver trender och utmaningar och visar hur ett Magna charta för framtidens svenska universitet och högskolor skulle kunna se ut. Marie Demker reflekterar kring tankens och sanningssökandets roll inom akademin för att samhällsutvecklingen ska vila på förnuftet och inte på känslan. Erik Arroy Thiam diskuterar akademins roll och uppdrag i ett framtida samhälle. I debattbokens andra avsnitt avrapporterar Kristina Josefson en intervjuundersökning med landets rektorer och ett antal studenter. Jesper Strömbäck betraktar högskolan utifrån sina erfarenheter i regeringens framtidskommission. Det tredje avsnittet är tredelat. Den första delen behandlar frågan om kompetens i högskolan. Där resonerar Agneta Bladh kring frågan om högskolans styrning och ledning 2030 i ljuset av akademisk frihet och ansvar. Bengt-Ove Boström diskuterar akademiskt ledarskap och kollegial kvalitetsgranskning och utveckling utifrån frågan om akademin ska ledas. Efva Lilja lyfter fram det aktiva och visionära ledarskapet och varje medarbetares ansvar för att skapa en kreativ miljö. Avsnittet avslutas med Christian Stråhlmans artikel om studenternas roll som ansvarstagande medarbetare i högskolans styrning. Den andra delen behandlar dialogen och modet att utmana. Annette Granéli diskuterar hur viktig dialogen är för att skapa kreativa, ifrågasättande, analytiska, konstruktiva och dynamiska forskarmiljöer som attraherar de bästa forskarna. Lauritz B Holm-Nielsen resonerar kring hur universitet och högskolor på bästa sätt kan vara med och bidra till ny kunskap för att lösa framtidens utmaningar. Ludvig Linge ger ett antal konkreta förslag på förändringar i dagens högskolesystem för ökad samverkan mellan samhälle, näringsliv och högskola. Anders Malmberg diskuterar högskolans samhällsroll som obekväm och utmanande sanningssökare och sanningssägare utifrån de oväntade kombinationernas och den utmanande problemställningens roll i kunskapsutvecklingen. I det tredje och avslutande avsnittet profil menar Mikael Alexandersson att standardiserade utbildningsområden, normerande utvärderingar och formalistiska krav på samsyn inom forskning och utbildning inte främjar utvecklingen av högskolesektorn. Søren Barlebo Rasmussen hävdar att ett internationellt starkt varumärke skapas genom en god genomsnittskvalitet i allt man gör. Ingela Josefson visar hur viktig bildning och kritisk reflektion är för högre utbildning av god kvalitet. Slutligen resonerar Maria Lantz kring högskolans profil, autonomi och kultur i ett framtidsperspektiv. Denna debattbok ska inspirera till dialog om framtidens högskola i Sverige och i världen. Vi hoppas att denna debatt kommer att föras i högskolesektorn och i samhället i stort. Högre utbildning, forskning och innovation är kärnan för en stark samhällsutveckling i Sverige såväl som internationellt. 7

11 8 Värdegrunden

12 L ärosätenas värden och samhällsansvar Göran Bexell Universitet och högskolor har en dubbel roll i samhället. De är samverkande med och beroende av samhället, men samtidigt är själva grundidén att de är och ska vara fria gentemot samhället. Friheten vilar på att de själva tar sitt ansvar och att samhället litar på det. Förtroende från allmänhet och folkvalda politiker är därför av högsta betydelse. Högre lärosäten i Sverige kan gläda sig åt högt förtroende från allmänheten, vilket i sin tur kräver ständig observans från lärosätena att följa sina egna grundläggande värden och lösa sina uppgifter med högsta kvalitet. Förtroendet för SJ rasar när tågen inte går i tid eller inte går alls under vintern. Förtroendet för universitet och högskolor kan lätt falla, till exempel om hög akademisk kvalitet inte upprätthålls, om forskningen bortser från vanliga sjukdomar och det globala samhällets behov, om forskningsfusk förekommer och om otillbörliga relationer finns mellan lärare/forskare och politiska, ekonomiska eller andra intressenter. Dubbelheten av akademisk frihet och akademiskt ansvar, särskilt samhällsansvar, är ett huvudtema i det följande, men det ses i samband med vilka värden som i stort bör vara styrande för våra lärosäten. Som bakgrund finns frågan: Vad är ett universitet/ högskola? För en vidare diskussion får jag hänvisa till min bok Akademiska värden visar vägen (Atlantis, 2011). Två fundament Universitet och högskolor vilar på två fundament. Det ena är lag och förordning, det andra är akademiska och andra värden. De är därmed inte värdeneutrala institutioner i samhället. Två argument får stödja påståendet. Det första slår fast att som andra samhällsinstitutioner, statliga eller privata, har de att stå för sådana värden som uttrycks i FN:s deklarationer, för EU-ländernas del i EU:s värdegrund och för vårt lands del värdegrunden i Sveriges grundlagar. I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna heter det t ex att var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet, att söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser. EU stadgar respekt för människans värdighet, frihet, demokrati och jämlikhet. Enligt Regeringsformen ska den offentliga makten utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Det allmänna, till vilket högre lärosäten hör, har att trygga rätten till utbildning, främja en hållbar utveckling, verka för demokratins idéer och allas delaktighet och jämlikhet i samhället. Lärosätenas främsta uppgifter är och förblir utbildning och forskning, men dessa verksamheter och dess konsekvenser ska utvecklas i det värdelandskap som de an- 9

13 givna värdena pekar ut. Det andra argumentet byggs upp av universitetens och högskolornas egna inre verksamheter och de värden dessa förutsätter och ska främja. En grupp personer bildar en akademisk gemenskap med uppgift att skaffa och sprida kunskap till dem som söker den. Regler och praxis för hur kunskap söks och vinns har utformats: det finns sanningar som står över individen och forskningen måste prövas, ifrågasättas och diskuteras kollegor emellan utan styrande påverkan. Frihet i tanke, ämnesval, publicering och kritik måste finnas. Om någon utifrån styr eller otillbörligt påverkar leder det förr eller senare till stagnation, det må gälla borgerskap, kyrkor, kungar, näringsliv, familjer, kommuner, eller regeringar. Västerländska universitet har under hela sin historia slåtts för sin särart och frihet samtidigt som de alltid varit beroende av och tjänat sina samhällen. De har genom denna inledningsvis nämnda dubbelhet haft ett avgörande inflytande på samhällsutvecklingen. En sådan historisk insikt är betydelsefull när lärosätenas framtid diskuteras. Högre lärosäten är som synes inte värdeneutrala. Det behöver klargöras intellektuellt och praktiskt, särskilt som forskningens strävan efter välgrundad objektivitet alltför lätt blandas ihop med universitetens och högskolornas värden. Västerländska universitet har under hela sin historia slåtts för sin särart och frihet samtidigt som de alltid varit beroende av och tjänat sina samhällen. 10 Många lärosäten har antagit egna dokument med etiska riktlinjer. En förnyad gemensam diskussion inom högskolevärlden och inom varje lärosäte skulle klargöra var problemen finns idag och tydliggöra vilka värden som utöver lag och förordning ska styra verksamheterna. Ett värdevitalt lärosäte blir utan tvekan ett bättre lärosäte än ett lärosäte där allt går på obetänksam slentrian. En ny Magna Charta? Temat om frihet och samhällsrelation finns i den ofta citerade Magna Charta Universitatum, som 388 universitetsrektorer undertecknade i Bologna den 18 september 1988, drygt ett år innan Berlinmuren föll. Idag har cirka 750 universitetsledare från hela världen undertecknat dokumentet. Bolognauniversitetet och European University Association (EUA) har bildat The Magna Charta Observatory of Fundamental University Values and Rights. När International Association of Universities (IAU) i San Juan 2012 antog nya Etiska riktlinjer för högre utbildning skedde detta i samverkan med Observatory led östeuropeiska universitet fortfarande under statsmarxismens förtryck. Universiteten hade successivt utarmats. Forskningsinstitut utan utbildning var en het fråga. Livslångt lärande höll på att diskuteras. Det är några bakgrunder till att dokumentet tar upp och betonar akademisk frihet liksom att forskning och utbildning ska hållas ihop och återkommande utbildning etableras. Den mest citerade meningen i Magna Charta uttrycker välformulerat vad akademisk frihet är och att sådan frihet paradoxalt nog bäst leder till att samhällets behov kan fyllas: För att tillgodose omvärldens behov måste universitetens forskning och undervisning

14 vara moraliskt och intellektuellt oberoende av alla politiska, ideologiska och ekonomiska maktgrupperingar. Det diskuteras nu om det är dags att efter 25 år revidera Magna Charta. Jag tillhör dem som menar att ett äldre dokument som tillkommit i en viss historisk situation och som kraftfullt uttrycker hur dåtida ledare såg på risker och möjligheter inte ska skrivas om. Uppgiften idag är snarare att med solid förankring i traditionerna formulera vad vi som arbetar inom högskolesektorn och andra berörda nu ser som centrala värden och uppgifter och då står vi åter inför att förena tradition och förnyelse och att bjuda in samhällets olika sektorer till dialog. Vår uppgift är att tolka vad vi uppfattar som bärande i de akademiska traditionerna och tillämpa det på nuvarande villkor och omvärld och gärna också på en förmodad framtid. Det är ett både svårt och intressant arbete. Motsvarande fråga slår med brutal kraft mot alla som står i en på något sätt värdebestämd tradition. Sociala villkor förändras liksom medborgarnas preferenser ska också värdena förändras? Alla har samma principiella problem: klassiska svenska folkrörelser, socialdemokratin och centerpartiet, katolska kyrkan och islamska traditioner. Akademisk frihet och akademiskt ansvar Akademisk frihet behöver klargöras och försvaras idag och i framtiden, i manifest och vardagliga rutiner. Olika grader av organisatorisk och ekonomisk autonomi kan ses som en del av friheten, men denna kan öka eller minska i olika typer av juridiska former, statliga eller privata. Friheten avser främst utbildningens och forskningens frihet. Högskolelagen föreskriver som välkänt är att forskningsproblem får fritt väljas, forskningsmetoder fritt utvecklas och forskningsresultat fritt publiceras. Att akademisk frihet ska finnas råder enighet om bland högre lärosäten, men exakt vari denna idag bör bestå råder inte samma enighet om. Kärnan i akademisk frihet är akademisk integritet; om detta måste råda enighet. Kärnan i akademisk frihet är akademisk integritet... Friheten kan finnas på olika nivåer och gälla forskning och/eller utbildning och vardagliga rutiner: hos universitet, fakultet, institution, forskargrupp eller individ. Det område där friheten begränsats mest under senare decennier är förmodligen den enskildes frihet att fritt välja och publicera. Prioriteringar och kvalitetsgranskningar är nödvändiga, men de lärosäten som erbjuder både högsta kvalitet och stor frihet är mest attraktiva för unga forskarbegåvningar som går sin egen väg. Med bevarad insikt om begränsande villkor är ökad frihet är ett mål att alltid hålla i sikte. Vad som däremot inte får begränsas överhuvudtaget är akademisk integritet. Med friheten följer en motsvarande grad av ansvar. Det gäller som vanligt främst kärnverksamheterna utbildning och forskning. Ger vi verkligen den bästa utbildning vi kan erbjuda för framtidens generationer? Väljer vi program och kurser som innehåller både högsta grad av samhällsrelevans, akademisk träning och bildning i vidaste mening? Väljer vi forskning som svarar inte bara mot aktuella vetenskapliga intressen utan också mot 11

15 vad samhället, även det globala samhället, bäst behöver? Samhället ska kunna lita på att universitet och högskolor hela tiden strävar efter hög akademisk kvalitet och tar sin del av det samhällsansvar som ligger i hur utbildning och forskning väljs och genomförs och hur resultaten används. Internt har alla ansvar för att förverkliga akademiska värden och bygga av en god akademisk miljö med både frihet och ansvar, naturligtvis med högt i tak för fria diskussioner, analys och kritik. Det fria kollegiala meningsutbytet ska beredas organisatoriskt utrymme. Ett intellektuellt vitalt högre lärosäte ska hålla frågan om akademisk frihet och akademiskt ansvar vid liv i teori och praktik. Akademisk kvalitet som gemensamt mål En påtaglig förändring i Sverige sedan Magna Chartas tillkomst är att det finns fler universitet och högskolor. När jag var ordförande i SUHF tillsatte vi en grupp som skulle diskutera fram vad som trots olikheter kunde förena ett framtida svenskt högskolelandskap. Stora forskningsuniversitet och mindre regionala högskolor har olika förutsättningar och möjligheter, men behöver det bara leda till intressekonflikter? Ett svar blev att akademiska värden förenar sektorn och inte minst strävan efter hög akademisk kvalitet; jag använder presensformen förenar i både deskriptiv och normativ mening. Slutsatsen får långtgående konsekvenser om den tas på allvar: har vi inte hög kvalitet på forskning eller utbildning i ett ämne får vi antingen satsa mer eller lägga ner. Som i fråga om frihet råder enighet om att kvalitet bör råda, men den exakta innebörden och särskilt hur kvalitet mäts finns olika uppfattningar om. Desto viktigare är att universitet och högskolor klart står upp för och manifesterar att akademisk kvalitet har en viss ofrånkomlig innebörd och därmed måste kunna mätas på ett sätt som motsvarar åtminstone den innebörden. Samhällsansvar Genom sitt höga samhällsförtroende och sina uppgifter att med stora statliga och privata medel bedriva forskning och utbilda ständigt nya generationer samhällsmedborgare är lärosätena några av de mest inflytelserika samhällsaktörerna i vårt land, desto viktigare att de står för de angivna värdena och inte uppfattar sig som värdeneutrala. Dessutom finns ett ansvar för att överväga konsekvenserna av den utbildning och forskning man bedriver. Det behöver preciseras och gäller naturligtvis inte att t ex ta ansvar för vad varje student gör med sin utbildning, men jag ska ge ett exempel. Kunskap om negativa hälso- och miljöeffekter av giftiga utsläpp från främst bilar, båtar och flyg och industrier men också metoder för att rena dessa har forskare länge känt till. Varför började lagstiftning om sådan effektiv rening alltför sent? I denna och motsvarande andra frågor finns ett delat ansvar för allmänhet och politiker men inte minst för forskare som individer och kollektiv och för lärosäten. De enstaka röster som hörs borde få stöd. Lojaliteter till ekonomiska intressen som sponsrar viss forskning, det må gälla militärindustriella komplex, telekomindustri, bilindustri eller läkemedelsföretag, kan utgöra hinder liksom lobbyister som lugnar allmänheten så snart forskare sänder upp en varningssignal. Inbördes dis- 12

16 kussion mellan forskare används alltför lätt av allmänheten som ett argument för att allt är som det borde. Idag öser EU ut pengar för forskning kring högaktuella områden som smart cities och green transportation, men varför ska utvecklingen komma till kris och nästan katastrof, innan de insikter som länge funnits om urbanisering, hållbart byggande och håll bara kommunikationer ska komma till användning? Det är dags för omvärlden att med allvar ta till sig tillförlitlig kunskap men också för lärosätena att inse sitt ansvar för sitt kunskapsinnehav, som samhället har bekostat men inte alltid vill använda sig av. Även inför FN:s globala milleniemål och post 2020-agenda behöver lärosätena bli mer högröstade. Spegel av samhällsklimatet eller motbild? Det är ofrånkomligt att lärosätena speglar sin tids kultur, men om de bara gör detta har de förlorat sin spets och funktion att också vara en motbild, byggd på fakta, forskning, analysrikedom och alternativa synsätt, som kan finnas sida vid sida så att mer än bara en förmodad sanning finns åt gången. Det är en del av ansvaret att fylla denna uppgift konstruktivt. Den enorma ökningen av information och kommunikation via nätet är en utmaning för universitet och högskolor i åtminstone fyra avseenden. Den första är att mycket mer kreativt använda webben och andra media i föreläsningar, utbildningar och annan spridning av kunskap. Den andra är den klassiska att som klippor stå upp för betydelsen av respekt för fakta och välunderbyggda uppfattningar gentemot strömmen av bloggar, subjektiva betraktelser och medvetet vilseledande information. Behovet av seriösa inlägg och välunderbyggd analys är större än kanske någonsin. En tredje utmaning är att det öppna samhället och åsiktsutbytet har stor betydelse för demokratin. Lärosätena ska gentemot censur och strypning av Google och andra kanaler försvara öppenheten så länge den följer yttrandefrihetens regler. En sådan hållning svarar mot inte bara grundlagar utan också mot lärosätenas akademiska värden. Det bästa sättet att komma åt skumraskargument är inte att förbjuda dem utan att lyfta fram dem i ljuset. En fjärde utmaning är att inte bara på nätet fylla de tomrum som nedlagda kultursidor och medial brist på uthållig och grävande samhällsanalys medför. Den offentliga debatten längtar efter kunskapsbaserade och perspektivrika inlägg. Lärosätena bör ge tid och meriterting åt dem som med framgång kan ägna sig åt sådan forskningsbaserad och för lärosätenas samhällsansvar betydelsefull verksamhet. Här finns också en stor uppgift också för lärosätenas informations- och kommunikationsansvariga. 13

17 Trends, pathologies, challenges and a charter for the modern university Geoffrey Boulton Universities are amongst the most longlived of human institutions. They have been durable because their fundamental roles of expanding and re-assessing the corpus of knowledge and understanding, of setting up their students to develop their own capacity for understanding, and of communicating knowledge and understanding to the broader benefit of society have been continually adapted to contemporary demands, mores and technologies to bring perceived benefits to the societies of which they are part. To do so they have periodically re-invented themselves whilst maintaining their essential purpose. They have changed but have remained the same. The question is not whether they will survive, but how they will adapt to current challenges and how important they will be in a rapidly changing world. Universities: what and how? At their best, universities have taught their students to question received interpretations, to reduce the chaos of information to the order of a rational argument and to identify and solve problems for themselves, whilst learning not to be dismayed by complexity but to be capable and daring in unravelling it 1. What is learned is at least as 1 Geoffrey Boulton and Colin Lucas. What are Universities for? League of European Research Universities ( important as how it is learned, an approach that generates a depth of understanding in a subject-specific context that makes the latter creative, applicable and adaptable, rather than being a mere narrative of facts. They stimulate the qualities that all societies need in their citizens as a basis for a, robust and creative society. In research, universities have explored the deepest and most intractable problems that challenge human understanding, and yet seek the practical applications of discovery. It is an enterprise that has produced many towering intellectual achievements that have had, sooner or later, powerful practical applications or deep philosophical, scientific or social insights that change the frameworks of human perception or the practicalities of life. Universities strengths lie in the fusion of these two elements: of education and research. It is the basis of a powerful but delicate ecology where new students are taught by academics probing the boundaries of human understanding and postgraduate students form a matrix that interacts intellectually and socially with both. This fusion may also be the reason why universities have proved to be highly cost effective settings for basic research. Their non-hierarchical nature and the pervasive presence of the irreverent young, whose minds are not so full of the means of refu- 14

18 tation that original ideas are denied entry, contrast with specialist research institutes, where the peace and quiet to focus on a mission, undistracted by teaching or other responsibilities, and with relatively assured funding, may be a questionable blessing. This rich and creative ecology is one that only publicly funded or well-endowed, notfor-profit institutions are able to sustain. Trends The trends of recent decades to which universities struggle to adapt have been well-rehearsed: a ten-fold increase in home student numbers in pre-existing universities; the creation of new universities, some having evolved from non-university colleges; vastly increased international student mobility, which, in some jurisdictions, has been an important source of funding from fees; increased public investment in research; the stimulation of commercialisation and entrepreneurism on the assumption that the exploitation of new knowledge in the places where it is created will lead to national economic benefit; expectations that universities will play a major role in enhancing social mobility; the rise of new mindsets amongst students in an information age that gives them ubiquitous access to information and communication; and a perception that high level technical skills are the route to secure employment in an insecure world. These changes and a cacophony of almost irreconcilable demands, to be practical as well as transcendent, to assist immediate national needs and to pursue knowledge for its own sake, to be open but yet to protect commercial confidence, to both add value and question values have all placed great pressure on universities to justify themselves to the society that has increasingly supported them from general taxation. An understandable response has been to increase the size, diversify the roles and extend the reach of increasingly centralised management in order the control the practices and define the purposes of institutions so that they converge with national priorities. Whilst greater professionalism in management is to be welcomed, the risk is that universities come to behave as corporate organisations with centrally-defined priorities to which all their members must acquiesce, rather than acting to protect their members untrammelled freedom to think, to explore and to broadcast their views in novel areas of critical enquiry. Indeed, there have been growing numbers of cases where universities have felt it proper to defend the corporate entity through disciplinary actions against staff and students, justified on nebulous and inappropriate grounds such as breaching confidentiality or of undermining a university s good name. One of the dangers of corporatism is that it can crush one of the most powerful agents of university creativity, that of academic freedom. The freedom of individual academics to research and teach without direction or prescribed syllabus might seem to be self-indulgent, but it has been a powerful agent of university productivity. In research, it has been the source of many of the most influential discoveries. In education it permits the trajectory of learning to be determined through the extraordinary alchemy that can exist between good teachers and their students. Creative universities are unruly places, and it is important that university boards and 15

19 management are not seduced by the managerialist fallacy: that features that make management difficult necessarily need to be reformed or removed. An easily managed university is a tame and ineffectual beast. Pathologies These trends have been associated with behaviour that can both undermine the integrity of an institution and detrimentally influence the nature of national higher educational systems. Patterns and processes of funding have become increasingly prescriptive, with injunctions to re-design, re-package and sell university products in response to shifting governmental or consumer priorities, to the temporary benefit of one part of the university enterprise, but potentially to the detriment of the whole. The knowledge on which human society depends is not separable in such a way. It is a complex interacting whole that needs to be understood as a whole. Although public policy might put a premium on this or that aspect at any one time, it would be profoundly unwise to neglect the rest purely on the ground of present concern. The retreat in recent years and in many societies from social democratic values has been accompanied by governmental approaches that have embedded the philosophy and practices of market models. In these, higher education comes to resemble any other personal service industry, where branding, a tool of a company s sales and marketing department, is regarded as a powerful device, and those who study are redefined as customers rather than students. What are these customers buying? Is it a degree of guaranteed standard? Is it a university brand that will impress potential employers? Is it the learning outcomes the set of memorized facts, theories and narratives that qualify the graduate as a skilled exponent in a specific field? The term customer implies a quasi-contractual relationship between customer and provider. It subverts the open-ended relationship between academics and students that disturbs complacency and challenges students to reach for that which, at first, exceeds their grasp, but whose compelling fascination draws them after it. Replacing focus on the process of learning by focus on specific learning outcomes, about what is learned rather than critical focus on how to understand and analyse, waters down education. It condescends to the unknown capabilities within students and particularly to those judged, a priori, to be incapable of better things. It falls far short of the poet Ben Okri s inspiring injunction that universities should set up their students for the act of self discovery. This developing higher education market now has its stock market quotation in the international ranking tables that purport to reflect the relative excellence or the reputation of universities worldwide. They commit errors that we teach our students to avoid. Whilst their logic and their claims to relevance and utility can be readily demolished 2 3 league tables are a seductive device. 2 Geoffrey Boulton. University rankings: diversity, excellence and the European initiative. LERU Advice Paper Onora O Neill, O. Excellence, success and university league tables. Excellence in Universities, Danish Presidency, Aarhus

20 Their pathology is to encourage institutions to converge towards a research-dominated model that generates high ranking scores, thereby reducing the vital diversity of a university system and undermining the potential of many to contribute to society in other ways. Students are encouraged to apply to highly ranked universities rather than those that might better suit their needs. Ironically, an overriding obsession with research tends to diminish the esteem in which education is held, such that research can become the enemy of education rather than its complement. A good university is no longer one where a student might simply expect to get a good education; it is one with a distinctive brand. Branding is a means of providing customers with reassurance prior to product purchase or experience. At its simplest, it seeks the response it must be all right if it s from Chanel, Gucci or Ferrari. Or at its more complex, unconscious and subversive my husband will appreciate me more if I use Chanel. Applied to universities, or even to handbags, it does not reflect the real utility of either the university or the handbag. A symptom of this increasingly marketised environment is reflected in the growth of university expenditure on advertising and the mendacity of the glossy propaganda in many university magazines and websites 4. This plague of PR has the purpose of eliminating truthfulness as a measure of worth, giving absolute precedence to the image over the real. There are no commonplace objectives that are not visionary, no research that is not cutting edge, no prize that is not prestigious, and international excellence lies around like litter. It is a corruption of language that corrodes the capacity for a university to speak truthfully, plainly and fearlessly about subjects close to its heart. However, it would be naive to believe that it is easy for university heads to ignore rankings or the seduction of boastful marketing to influence their institution s reputation, particularly in the face of pressures from university councils or governments, or simply in an attempt to save the institution from financial shipwreck. The popularity of a simple, comprehensible monotonic ranking scale is such that it is likely to maintain a hold on the popular imagination, to the detriment of more discerning analyses that dig more deeply into institutional character. But is there a price in bowing the knee to these pressures? For a university to shout its wares in the marketplace with little regard for reality is to undermine its credibility. For it to abandon itself to a frantic ascent of the rankings may undermine some of the benefits that it confers on its students and the society of which it is part, in addition to the negative impact on the collegiality that can contribute so much to the efficiency of a university. A well-led university with a strong sense of itself, and a willingness from time to time to permit adventurous spirits to help it rise above natural conservatism to cope with a changing world, need not fall prey to such pressures. 4 Fred Inglis. Shiny happy periodicals. Times Higher Education, Nov 15,

21 New technologies can disrupt patterns of behaviour and organization and create novel opportunities for those creative and flexible enough to exploit them. Challenges New technologies can disrupt patterns of behaviour and organization and create novel opportunities for those creative and flexible enough to exploit them. Gutenberg s printing press was one such technology. The internet, and the associated computational engines represent its successors. They could usher in a new scientific revolution as powerful in its impact as that of the scientific revolution of the seventeenth and eighteenth centuries 5. They create the potential for all research journals to be online, all data to be online and for the two to interoperate in creative ways. They facilitate collaboration between scientists in the use of massive datasets in powerful and novel ways. They have the potential to revolutionise higher education by using tools that permit both massive outreach beyond the university and the re-discovery of more intimate and personal styles of learning within. Realising this potential will require universities and those that fund them to take large and adventurous decisions about central university functions such as the library, to consider who owns the output of research data, the extent to which data sharing should be 5 The Royal Society. Science as a public enterprise. June 2012 ( encouraged, the criteria for research recognition and promotion, the responsibility of the institution for the knowledge it creates and the extent to which it is prepared to engage with the community beyond its gates. The eruption of massive open online courses (MOOCs) in particular could be the catalyst for conventional universities to adapt more imaginatively to the massive expansion in student numbers of recent decades by using MOOCs-inspired courses to replace many conventional lectures. It would free up academics time to return to more intimate styles of learning by tutorials and seminars where the consequences of the encounter between minds, between a mind, a problem and evidence, and between the minds of successive generations can be profoundly and marvellously unpredictable and could again be at the heart of most university learning. But at this juncture in history, the largest challenge to universities undoubtedly lies in the potential instability of rapidly changing global systems as the planetary population continues to boom, as we increasingly intervene in the natural systems of the planet, as the geopolitical balance shifts and there are rapid and profound social transformations and deep cultural faultlines, as greater mobility and growing antibiotic resistance threaten pandemic, and as our capacity to manage risk in complex financial dealings has been exposed as dangerously fallible in creating a bubble of false prosperity. Have universities done enough, not just to research these matters, which they do, but to be vociferous in the public domain about the deep and unsettling issues that all societies need to confront? Or has the market model become the defining identity of higher edu- 18

22 cation such that we have become too captive to the immediate economic objectives to which governments increasingly point us? Are academics, cocooned in a mantle of corporate appeasement, too pusil lanimous to be activists on the broader social or global stage, but merely drones who do research in specialist prescribed fields, publish in learned journals, gather in the citations and await promotion? These are central issues for the future of universities. Do they contribute most to society as agents for the implementation of government policy, particularly in the economic field, or should they stimulate a distinctive public discourse by articulating a depth, breadth and diversity of vision absent in an inevitably myopic political discourse that is driven by electoral cycles? There is always a tendency in relatively stable societies to underestimate the magnitude, violence and unpredictability of the erratic swerves of history. As recent events have shown, civilisation is a thin veneer that can be rapidly disrupted, old evils return, often in a novel guise, and what seem to be unalterable features can vanish in the twinkling of an eye. One of the central roles of the university is to prepare their students with the mental tools that will enable them to help society adapt to an unknowable future and to avoid social dislocation. The humanities and social sciences in particular study what binds and separates human beings, the complexities of moralities, traditions and beliefs and the fabric of social order. The flight from the humanities in many countries, partly in response to a dominant discourse about economic growth and the role of the sciences, which implicitly dismisses the roles of the humanities and social sciences, has the potential to weaken the social vitality to which these disciplines are major contributors. The Magna Charta Universitatum a manifesto for the future? The Magna Charta signed in Bologna in 1988 does not belong amongst those documents that have pithily, precisely but heroically stated what their progenitors believed were universal principles, such as The Universal Declaration of Human Rights, the Preamble to the US Constitution or the Magna Charta of the Liberties of England. Sadly, it reads as if written by a clerk trying to capture the outcome of hard, sometimes self-interested, inter-rectoral bargaining. Putting that to one side, what are its enduring and essential assertions, what are its errors, and what are its omissions? The Charta asserts the value of learning to society, of the responsibility to spread knowledge, and of respect for the great harmonies. It takes as fundamental principles: university autonomy and independence from political and economic power, the inseparability of teaching and research, the freedom of academics in their research and teaching and the primacy of the European humanist tradition. One of the central roles of the university is to prepare their students with the mental tools that will enable them to help society adapt to an unknowable future and to avoid social dislocation. 19

23 Problematic issues are its failure to recognise the tension between institutional autonomy, which in practice tends to mean the untrammelled freedom of rectors to manage, and academic freedom; the presumption that culture is something done within the university rather than being an attribute of society to which the university contributes; it refers to the great natural harmonies, a concept that modern science would find difficult to stomach; and why does it give special priority to humanism rather than the diverse philosophies of a diverse world? It writes of true universities ignoring that there is now little prospect of imposing or rehabilitating any single view of what a university is or should be. Essentialism is for the past, and we can at most expect family resemblances among the varied institutions that call themselves universities. Moreover, if there is diversity of mission, should there also be diversity of accountability? 6 There are two major issues that the Charta omits to address. The first is what I believe should be the responsibility of universities to engage publicly on important issues of the day and to articulate boldly the deep and unsettling questions about the future of society. The lack of powerful university voices as western economies slid into a crisis created by greed and materialism over the last few years may reflect institutions that have turned in on themselves, an attitude that must change. Ironically, universities have shown some pride in recent years in having closed the door of the ivory tower. But the 6 Onora O Neill. University and diversity. October 2011, ivory tower may be one of the university s most important contributions to society, a source of ideas and perspectives that are otherwise unthinkable. The second major omission relates to the tension between freedom and accountability. The increased contribution of public funding to university budgets inevitably raises the issue of accountability for public funds, which implicitly questions whether the Charta s insistence on independence from influence from political or economic power is a sustainable stance. He who pays the piper calls the tune and governments in a modern democracy cannot simply hand public money even to public agencies, as Swedish universities are, without accounting to Parliament for the use to which funds have been put. Much clearly depends on explicit or implicit agreement between those responsible for allocating public funds and those, the universities in this case, who spend it, about priorities and acceptable processes. A Magna Charta for Swedish Universities? The English Magna Charta negotiated complementary rights and responsibilities between king and people. The analogous essence of a modern charter for publicly funded universities would be a clear declaration of fundamental university purpose, the social rationale for that purpose and the processes that have been found necessary to sustain it. This would be underlined by a compact that assures university independence and increased security in return for clearer accountability and greater responsiveness to a wide range of legitimate stakeholders. The essence of such a charter 20

24 might be: 1. Statement of enduring principles and essential processes The fundamental purpose of universities is continually to re-assess and replenish the corpus of human knowledge, to set up their students to develop their own capacity for understanding, and to communicate knowledge and understanding to the broader benefit of society. Universities should be energetic and creative in adapting the ways in which these purposes are pursued to contemporary needs, challenges and technologies. Knowledge is not only a private good to those who acquire it, but also a public good, fundamental to good government, to social and economic vitality and to society s capacity to respond to major chal lenges. The acquisition of knowledge through study and research is therefore an important public priority. Universities should be accessible to all those with the demonstrable potential to benefit from the education they offer. Universities offer the greatest value to society when they are free to govern themselves in pursuit of their fundamental objectives and free to adapt to contemporary circumstances in ways that best serve these objectives. Academics must be free to debate ideas, structure the university s teaching programmes and seek new knowledge through scholarship and research without institutional restraint or direction. The creativity and potential for discovery in a university are in large part a consequence of this freedom. Academic freedom is disciplined by the responsibility to base arguments on scholarly rigour and faithfully to fulfill professional duties and obligations. Research is most creative and most fruitful when there is tension between the free exploration of novel opportunities for understanding and the search for answers to specified questions. In the former case, independent researchers are best qualified to determine how funds for research should be allocated. In the latter, government, in association with other users of research, may specify objectives, but independent researchers are again best able to judge in detail how funds should be allocated. Universities and academics have a responsibility to communicate their knowledge and understanding in the public domain in matters that are or should be of public interest or concern. They must maintain a critical and a disinterested standpoint, with a particular duty to advocate positions that do not conform to conventional wisdom. 2. The compact with government a) Government should recognize and acquiesce to the principles and supporting processes set out above as essential to the fundamental purpose of universities. b) Government and universities should agree the processes by which universities account for the use of public money in ways that are not inimical to the above principles. c) Government and universities should jointly commit themselves to ensuring that the inability to pay is not a barrier to study by students with the demonstrable potential to benefit from university study. d) Although government may properly articulate the need for specific research solutions, the selection of projects for fund- 21