Att hitta rätt. Fall 1: Ön på kartbladet?

Transkript

1 Att hitta rätt En karta skulle underlätta. Jag är van sedan barnsben att orientera mig med hjälp av kartor. Men orientering med karta och kompass tillhör numera historien. Ungdomens sökande efter lämplig väg i skog och mark med hjälp av en karta gav i alla fall en känsla för att kartan är viktig. Sverige är tillsammans med ett dussintal andra länder i världstopp i orientering. I andra länder finns de många andra sätt att hitta rätt om man nu gör det! Några glimtar från två år i Guinea-Bissau ger perspektiv på tillvaron. Kartorna i Guinea-Bissau är fina, men en aning gamla. Många är från 1950-talets kartografiska uppdrag under kolonialtidens Portugal. De heltäckande kartorna finns i skala 1: De ger en viss orientering, men saker har hänt sedan dess, och det gör att man inte alltid är säker på vad som gäller. Som projektledare i ett EU-finansierat projekt med början år 1996 var uppgiften att arbeta med landets Lantmäterimyndighet för att skapa bättre förutsättningar för fastighetsregistret och utfärdandet av lagfarter. Till det behövs kartor, både översiktliga och förrättningskartor. Jag minns några situationer där bra kartor och koordinater hade underlättat. Fall 1: Ön på kartbladet? En av grundförutsättningarna var att ha ett fungerande stomnät. Det existerande etablerades av portugiserna på 1950-talet. Kompetensen var kanske god då, men under 50 år hinner mycket hända med triangelpunkterna. Fanns de kvar, och kunde man bygga på dem för ett nytt och kanske förtätat stomnät? Några av ingenjörerna kände till en del triangelpunkter, och att vissa andra inte längre fanns kvar. Vi behövde dock kolla upp somliga punkter som ingen visste något om. En låg på en ö uti i den stora Bijagos-arkipelagen. Vi ordnade en snabbgående båt för vår grupp. Självaste lantmäterichefen, en ingenjör och geodesikonsulten Stig Johansson från Stockholm åkte iväg. Själv valde jag att stanna hemma för andra sysslor, även om det lockade att ta en tjänstetur ut i den fantasiska övärlden. Den är stor, med många öar, men också en del öppet hav. Det var just i dessa öppna farvatten vår delegation åkte med sikte mot en ö som de två guineanerna visste var den låg. Någonstans ute på öppna havet började den givna riktningen bli lite mindre given, och efter ytterligare ett tag började man fundera över var man egentligen hade hamnat och vart man var på väg. Det fanns inga referenspunkter, utan bara öppet hav, och eventuellt någon ö som man inte riktigt säkert kunde säga vilken den var. Det var inte heller någon trygghet att bara åka fram till en ö. Somliga var inte bebodda, och de som man eventuellt skulle kunna hitta folk på kanske inte kunde något gemensamt språk. Många öar i Bijagosarkipelagen är ganska isolerade och har egna språk. När osäkerheten hos de guineanska kollegorna spred sig över till Stig, fanns rädslan inom räckhåll. Alla detaljer i den fortsatta båtfärden fick jag inte, men den viktigaste för överlevnaden: Stig hade lyckligtvis med den GPS-mottagare, som vi hade köpt in och börjat introducera för kommande användning i mätuppdrag i förrättningar. Med stor kyla i den stekande solen tog han ut riktningen till den eftersökta ön och räddade gruppen från vidare irrfärder till havs. Denna gång var kartan av underordnad betydelse. Fall 2: Var går gränsen? Vi hade påbörjat uppbyggnad av nya triangelpunkter. Rejäla cementklumpar i marken, som placerades i par för nollning i vanliga polygontåg. Vi skulle bygga upp ett 80-tal par runt om i

2 landet, som är lite större än Småland. Vi lät 3-4 olika grupper av ingenjörerna att bygga upp triangelpunkterna. Det var en rejäl mobilisering ut av personalen, ända ut intill gränserna till grannländerna. Jag skulle ut och kolla två grupper som höll på i norra Guinea-Bissau. Jag hade kört vägen till tätorten Farim en gång tidigare, med en guinean som guide. Denna gång hade jag med Brandão, en annan ingenjör som inte hade varit där, men vi skulle nog hitta ändå. Han skulle ansluta till en av de två grupper som fanns i regionen. Dessutom var Per och Helene med, två exjobbare från KTH. Jag tog med dem på resan för att de skulle kunna lära känna en annan del av landet. Jag minns från min första resa till Farim att vi tog av någonstans från huvudvägen på en bra raksträcka, för att köra upp och ansluta till en annan väg. Men exakt var det var kommer jag inte ihåg, och vi hade inte hjälp av 1950-talskartan, då vägen var nyare än så. Jag såg några avtagsvägar, men tvekade att ta dem, då jag inte säkert kände igen dem. Så småningom tog fina vägen slut, mitt på en raksträcka. Oj då! Vad gör man nu då? Det var nog inte så långt fram till den andra vägen som går mot Farim, men frågan är hur man kommer dit. Jag kunde inte fråga någon av mina passagerare om råd, eftersom de inte kände till området. Kartan var inte heller till någon hjälp. Och vi hade inte heller GPS-mottagaren med oss Jag tog i alla fall in på den närmaste vägen, som fortfarande var en bilväg, och tänkte för mig själv att den nog leder fram till den andra huvudvägen. I början gick det bra, men så småningom blev den smalare och efter ett tag var vi på gångstigar mellan åkrarna. Att vända och köra tillbaka till den stora vägen vi kom ifrån var inte så lätt efter ett antal småvägar och stigar. Det fanns för många alternativa småvägar/stigar. Dessutom närmade sig skymningen inom någon timme. Vi fick börja med att fråga befolkningen. Brandão fick ansvaret. Han började, och hade först problem. De talade inte samma språk det finns ca 15 olika språk i Guinea-Bissau. Men efter ett tag lyckades han hitta några som förstod honom, och två personer fick hoppa in i LandRovern. De visade vägen ett tag, och förhoppningsvis var vi på rätt väg. Om de verkligen visade rätt väg, eller bara passade på att få skjuts i en fin bil, är svårt att veta. Jag förstod inte vad de sade, så jag frågade min kollega om vad han visste om läget. Han nämnde då att de hade gjort sig förstådda på Wolof det största språket i Senegal. Han sade att vi förmodligen nu redan var över gränsen till Senegal. Det bekymrade mig inte så mycket då, utan det viktigaste var att vi kom fram till någon huvudväg, innan mörkrets inbrott. Efter någon mil eller två inne på småvägar och stigar (olustkänslan mättes inte i kilometer eller mil) kom vi äntligen fram till en huvudväg, lagom i tid till skymningen. Nu gällde det att sätta fart mot Guinea-Bissau. Väl framme vid gränsen fick vi veta att den lilla gränsstationen redan hade stängt. Vi letade dock upp tullchefen och började förklara läget. Jag lät Brandão sköta snacket. Det var utmärkt att han pratade wolof det språk som gärna användes i denna region. Brandão var född i Senegal, men hade flyttat till Guinea-Bissau, så för honom var det inga problem med wolof. Ibland förstod jag diskussionen med tullchefen när de gick över till franska. Det var intressant att höra om det pratades pengar, i form av eventuella mutor. Jag sade till Brandão att han skulle framhärda i att vi ville ha kvitton, för redovisning i projektbudgeten som Oförutsedda kostnader. Om nu EU-delegationen skulle godkänna sådana kostnader. Förutom den stängda gränsen, var ett problem att ingen av oss hade pass med sig. Det krävde ytterligare diskussioner, samtidigt som syrsorna höll igång sin ljudliga serenad. Brandão hade sitt nationella ID-kort med sig, och lyckades i en blandning av franska och wolof övertyga tulltjänstemannen att vi kunde passera gränsen. Utan kostnad. Väl över till den guineanska gränsstationen fick vi förklara situationen på nytt, men de kunde bara konstatera att det inte var rimligt att skicka tillbaka oss till Senegal.

3 Fall 3 Hur stor är fastigheten? En viktig del av cadastreprojektet var att utarbeta nya rutiner för mätverksamhet i samband med fastighetsbildning. Det totala antalet officiella fastigheter var ca 3000, i ett land med drygt en miljon innevånare (stort som Småland). Många av dessa fastigheter var från kolonialtiden, och ajourhållningen hade inte skötts så bra. En studie av rutinerna vid fastighetsbildning var nödvändig. Vi höll på att utbilda personalen i GPS-mätning, med en basstation och GPS-rovern ute i fält. Det var innan SA-faktorn hade tagits bort av USA, så det innebar lite beräkningar innan man kunde få rätt värden. GPS-mottagarna var då (1997) inte lika bra som idag, men vi ansåg att de räckte till för att börja använda. Med goda inledande erfarenheter tänkte vi på en ny era i mätteknikernas verksamhet, med GPS-mätningar istället för de traditionella mätningarna utifrån stomnät. Det var trots allt ett visst avstånd (ofta km) mellan triangelpunkterna, vilket krävde polygontåg för mätningar i de aktuella områdena. Det fanns annars en utbredd vana att göra mätningar utifrån någon lokal fixpunkt, dvs i ett lokalt nät. Vi valde ut ett projektområde utanför tätorten Cachungo i västra Guinea-Bissau. Vi letade rätt på alla markområden med ansökningar om lagfart, dvs för officiell upplåtelse av mark för första gången. De var inte så många ett dussintal, men de var lämpliga att använda för kontrollmätning, och övning på GPS-mätning. Systemet för utfärdande av lagfart var en långdragen process. En första ansökan gjordes, där en preliminär skiss och den begärda ytan för upplåtelse av lagfart angavs, inklusive en kartskiss. Därefter skulle man göra en undersökning om eventuella konkurrerande anspråk, utsättning av gränser och definitiv inmätning av området. Vi tog fram en lagfartsansökan för ett område som uppgavs vara 40 hektar stort, med givna angränsande områden. Det fanns m a o inga områden intill som eventuellt skulle kunna inkluderas. Vi skickade ut en mätgrupp med teodolit och mätband, och en annan med GPSmottagare. Efter inmätning av gränspunkter räknade de ut koordinater och områdets area. Båda grupper fick relativt liknande resultat. Det kändes skönt. Men det fanns bara ett problem. Arean på området hade uppmätts till ca 2,8 hektar en rejäl avvikelse från den i ansökan uppgivna ytan. Det var en stor gåta hur kan man hamna så fel eller hur görs den första skissen och beräkningen av ytan? Vi tittade igenom ansökningshandlingarna, och identifierade ansvarig mättekniker för dem preliminära mätskissen. Det var mättekniken Brandão! Han hade givit ett seriöst intryck på mig, men vi fick naturligtvis fråga honom om hur han hade kommit till ett resultat med fel på decimalen. Hans förklaring var att han hade skickat ut en annan person utan utbildning, som fick göra uppmätningen och beräkningen av ytan. Jag frågade om det ändå inte skulle kunna göras lite bättre, t ex med översiktlig kontroll genom uppskattning av antal fotbollsplaner området täckte. Jag fick nöja mig med att förstå att det ibland inte är särskilt exakta uppgifter som lämnas in. Av de 3000 lagfartsprocesser som fanns hos den nationella Lantmäterimyndigheten var det nog också så att många kanske bara hade kommit till den första ansökan. Vad kan man då säga om hur mycket av landet som omfattades av formella ansökningar om lagfart? Nog skulle GPS-mottagare kunna bidra till att utveckla kvaliteten i fastighetsregistret. Priserna har sjunkit mycket, och noggrannheten blivit bättre. Den första GPS-mottagare vi köpte hade en noggrannhet på 1-2 meter efter reduktion av SA-faktorn. Det borde räcka till att

4 få lite mer noggrannhet i bestämningen av en jordbruksfastighet, även om tiondelens millimeter var det formella kravet vid alla geodetiska bestämningar. Fall 4: Walkie-talkie istället för GPS Lantmäteriprojektet i Guinea-Bissau fick tyvärr avslutas i förtid. Inte på grund av oöverstigliga utbildningskrav eller finansiella begränsningar. Utan på grund av ett inbördeskrig som började tidigt en söndagsmorgon i juni 1998, några timmar efter att jag hade kommit hem från en bröllopsfest. Det var strömavbrott när jag hade kommit hem, så jag kopplade på husets generator. Den bullrade en hel del, men man kunde ändå sova. Jag vaknade motvilligt till av något mer ljud än generatorn, som arbetade jämnt. Här var det ojämna stötar från den artillerield som hördes tydligt. När jag frågade husets vakt fick jag klart för mig att det var något som hade satt igång. Inga nyheter var tillgängliga direkt, inte heller något larmton som man hör i Sverige kl första måndagen i varje månad. Något rykte letade sig i alla fall fram om att det var något revolt på gång. Jag minns inte tiden på morgonen, men däremot min tvekan att ringa Ulla, Chargé d affaires för Svenska ambassaden. Hon hade också varit med på bröllopsfesten, men i ett sådant här läge kom jag fram till att jag måste ringa henne och nämna vad jag visste. Smällarna hördes från ett militärområde en kilometer norr om mitt hus. Ulla bodde längre bort från stridszonen, i centrala staden. Det visade sig dock att jag inte hade väckt henne, utan hon hade blivit väckt av någon annan inom diplomatkåren. Under tre dagar var jag kvar i mitt hus (familjen hade lyckligtvis redan åkt hem till Sverige, efter skolans avslutning), och hörde hur luftvärnselden skickades in mot sta n, och vice versa. Även om det var olustigt, insåg jag i alla fall att mitt hus låg på lagom långt avstånd från målet för luftvärnselden. Det kändes mer osäkert när jag kom in till sta n, till ett hus som andra svenskar bodde i. Där fanns det mycket bättre information, från portvakter och andra som kommunicerade mellan sig om vad som hände. En av gångerna hade min fru lyckats nå fram per telefon, och vi passade på att prata om vad som hände. Hon kände ju till sta n och jag kunde berätta vilka mål som var mest utsatta. Under samtalet satte skjutandet igång igen, och efter en stund, under samtalets gång, berättade husvakterna att de sköt mot presidentpalatset. Min fru fick då en rykande het bild av inbördeskriget. Efter samtalet berättade husvakterna vidare att regeringstrupperna hade fångat in några från rebellstyrkorna, som hade stått med en walkie-talkie och meddelat gerillafästet (vid militärbasen 1 km från mitt hus) var luftvärnselden hade slagit ned i närheten av presidentpalatset. De skulle sedan hjälpa sina kollegor bakom luftvärnskanonerna att ändra riktning och styrka vid avfyrandet. Berättelsen tröstade mig något i att de hade en någorlunda säkerhet när de fyrade av elden, men helt säker var man inte, särskilt inte när man hörde dem komma flygande i luften. Än värre var det när regeringssoldaterna ställde några mobila luftvärnskanoner i närheten av vårt hus i stan och fyrade av. När kommer svarselden? undrade man ängsligt. Under de åtta dagarna innan vi lyckades bli evakuerade på ett franskt örlogsfartyg hann man fundera en del över krigföring och hur bra de klarade av det. Våra tidigare övningar med GPS återkom i tankarna, men jag trodde mig i alla fall veta att det bara var vi inom lantmäteriområdet som hade kompetensen. Och om militären eller rebellerna mot förmodan skulle haft GPS till sitt förfogande, med SA-faktorn fortfarande i bruk, var störningen enligt instruktionsböckerna upp emot 100 meter inte mer! Både i mitt eget hus och i de andra svenskarnas hus var jag ändå minst 500 meter från presumtiva mål. Det kunde vara en viss tröst.

5 Inbördeskriget fortsatte några månader efter vår evakuering, och så småningom stabiliserades situationen. Några politiska lösningar har skapats, även om den militära osäkerheten har återkommit vid några tillfällen. När vi evakuerades på det franska örlogsfartyget var frågan om att hitta väg bara en fråga om att komma ut från farozonen för luftvärnselden. Därefter kände jag stor trygghet att kaptenen skulle hitta rätt till destinationen Dakar i grannlandet Senegal. Med mig hade jag nu det svenska passet. Denna gång skulle jag i alla fall komma till Senegal med mitt pass. Projektet avbröts och återupptogs inte igen. Efteråt har jag haft lite kontakt med mina tidigare arbetskollegor. Jag fick en inbjudan till en internationell konferens i Kosovo om markrättigheter i efterkrigssituationer. Mina kollegor lyckades tyvärr inte ordna finansiering för sitt deltagande. Jag lovade dem att åka dit om de lyckades hitta sin väg dit. Vi hade ju en del saker att tala om sedan vi skiljdes åt i början av juni Jag vet inte hur de har utvecklat sin kompetens att hitta rätt. Man måste kunna hitta - triangelpunkter på öar, i gränstrakter eller någon annanstans i landet, och koordinater för rättvisande mått för nya lagfarter. Klas Ernald Borges