Charlotte, 41, riskerade sitt liv för sonen bröt ryggen

Transkript

1 Charlotte, 41, riskerade sitt liv för sonen bröt ryggen 15 mar 2015 Charlotte, 41, riskerade sitt liv för sonen bröt ryggen Charlotte Ohlson-Bresciani var 34 år och mitt i en separation när olyckan var framme. I ett försök att rädda sin son bröt hon ryggen på tre ställen och blev förlamad. - Jag sörjer att jag aldrig kan gå igen. Men jag är minst lika lycklig i dag som före olyckan, berättar Charlotte, 41 - som i våras fick sonen Charlie med nya maken Claudio. Torsdagen den 14 juni 2007 parkerade Charlotte bilen utanför familjens gula villa i Sorunda, Nynäshamn. Hon hade handlat och skulle bara lämna kassarna - sedan åka vidare. Sonen Linus, då fyra år, satt i bilen och väntade. Det var sol och varmt, och Charlotte lämnade dörren till framsätet öppen. Huset var fullt av flyttkartonger; Charlotte och hennes sambo höll på att separera. Hon var 34 år, hovmästare och gick en utbildning till sommelier. Hon tränade fem pass i veckan: - bodycombat, core, aerobics. Åkte telemark, älskade fjällen, skogen, att plocka svamp, att resa.

2 - Jag hörde Linus ropa "Bilen jullaj!". Sen skrek han. Jag såg hans keps och rädda ögon medan bilen sakta rullade mot en brant backe. Jag släppte kassarna och sprang. Men när Charlotte kom i fatt bilen hade den fått för hög fart. Hon kastade sig in för att dra åt handbromsen men slogs omkull av bildörren, fastnade och släpades under bilen och blev överkörd. - När ryggen gick av var det som att någon drog ur en sladd. Det smärtade till - sen försvann liksom kroppen från midjan och nedåt. Samtidigt upplevde jag en tung, varm känsla. - När jag såg mina ben och fötter, i vilken konstig vinkel de låg, fattade jag att jag aldrig mer skulle kunna gå. - Det kändes som när man försöker väcka sig själv ur en outhärdlig mardröm. Varför vaknar jag inte! tänkte jag. Charlotte låg i backen medan bilen stannade på en åker. Hon försökte lugna Linus, ropade: "Älskling, jag kommer snart!" Av en slump var Charlottes bästa vän och granne Petra hemma och kom rusande. Petra lyfte på Charlottes tröja och såg bara en grop där ryggraden skulle sitta. Bröstbenet var brutet och hon hade skrapsår på huvudet och ryggen. Sonen Linus klarade sig oskadd, men var förstås skräckslagen och hade krupit ihop på bilgolvet. - Skyddad av chocken var jag märkligt lugn, och ringde barnens pappa. Ambulansen kom. På väg till sjukhuset fick Charlotte så svåra smärtor att hon försökte svimma, minns hon.

3 Ett traumateam tog emot. Charlottes föräldrar och syster skyndade till sjukhuset. Hon opererades i sju timmar. Ryggen - som var bruten på tre ställen - stagades och nerver lades till rätta. Sen kom nästa smäll. På väg från sjukhuset den kvällen fick Charlottes pappa en stroke. Plötsligt låg de på samma intensivvårdsavdelning. Några veckor senare avled han. - Det är som att kroppen försvarar en, så att man inser svåra saker bit för bit, så att man orkar, säger Charlotte i dag, sju år efter olyckan. - De första dygnen grät jag inte. Jag kommer nog hem snart, tänkte jag. Det här går nog över. Att pappa var så sjuk tog jag först inte in. - Sen grät jag varje dag. Charlottes familj och vänner turades om att vara hos henne. Kompisarna lockade hennes hår, målade hennes naglar, pratade och peppade. Hon flyttades till en specialistavdelning för ryggmärgsskadade. - När personalen kom rullande med en blå rullstol bröt jag ihop fullständigt. Va? Skulle jag sitta i en sådan? - På sjukhuset är man så ompysslad, det var som en låtsasvärld. På rehabiliteringen blev min skada mer verklig. Jag saknade barnen, oroade mig. Hur skulle jag kunna hjälpa dem, finnas för dem?

4 Men Charlotte hade från början en stark drivkraft att klara saker själv. Efter elva veckor flyttade hon hem till huset där barnens pappa byggt en ramp. Flytten till separata boenden fick vänta. - Barnen, Linus och Emma, drev mig. De var fyra och sex år och förväntade sig att jag skulle vara den mamma de var vana vid. Visst förstod de att jag inte kunde göra vissa saker. Men de hjälpte mig att hitta lösningar. Som: Nu ska vi ha picknick i skogen - hur gör man? Vi upptäckte att det mesta går. - I början kunde jag inte ens vända mig. Men för varje grej jag lärde mig ökade lusten att klara mer. Jag minns hur jag njöt första gången jag tvättade håret själv. Glädjen då jag kunde köra första tvätten hemma. Charlotte fick en anpassad bil. Hon reste till USA. Hon fortsatte sommelierutbildningen och tog examen ett år efter olyckan. - Jag har rest med barnen till Thailand och Spanien. Det kräver planering men är enklare än jag trodde. Att flyga med rulle är väldigt smidigt. - Hemma kan jag pressa mig till saker jag egentligen inte behöver göra. Släpa säckar med jord, plantera och känna jord mellan fingrarna. Montera ihop en hylla. Jag har till och med satt upp gardiner! Hon simmar, tränar styrketräning och jobbar halvtid, bland annat med att föreläsa om sin väg tillbaka från olyckan.

5 Skadan gjorde henne förlamad från höfterna och nedåt med viss funktion i knän och lår. Hon kan stå upp med stöd. - Jag hade tur i oturen - så väljer jag att tänka. Jag kunde ha brutit nacken. Jag har mina starka armar som gör mig självständig. Två år efter olyckan träffade hon maken Claudio Bresciani, som är fotograf, via en dejtingsajt på nätet. - Jag skrev inte i min profil att jag sitter i rulle, men berättade att jag höll på att jobba mig tillbaka efter en svår olycka. - Vi mejlade i en vecka och pratade i telefon en vecka. Långa samtal. Först var jag rädd att Claudio skulle bli skrämd av att jag inte kan gå, men den oron försvann snabbt. Sen sågs vi och allt kändes rätt på en gång. I dag bor paret i en villa med utomhuspool söder om Stockholm. Charlottes barn Emma och Linus bor hos dem varannan vecka. Och sista april 2014 föddes Charlie. - Att vi skulle skaffa barn var inte självklart, jag visste varken om jag kunde eller vågade. Men allt gick bra. Det var tungt att flytta sig på slutet under graviditeten, och värkarna var vidriga - här hade jag ingen nytta av förlamningen. Jag fick inte ta ryggbedövning på grund av skadan. Att komma hem med en nyfödd var komplicerat mitt i lyckan. - Vardagen var full av utmaningar: Hur flyttar jag mig med honom i famnen? Hur får jag ut honom i vagnen i trädgården? In i bilen? - Men nu har vi lärt oss. Charlotte delar upp sitt liv i före och efter olyckan, berättar hon. - Det är tufft att sitta i rulle - fysiskt och psykiskt. Därför ser jag till att fylla mitt liv med saker som gör mig glad. Jag har insett att jag förr ofta sköt upp må bra-grejerna. Först skulle jag vara duktig - sedan njuta. I dag kan jag strunta i om köket är stökigt och i stället spela yatzy med barnen eller göra något annat som ger mig energi. Att hon aldrig mer kan gå beskriver hon som en sorg. - Visst kan jag längta efter att dra på mig stövlarna och stega ut i skogen. Bygga koja med ungarna. Gå i högklackat. Åka skidor. Samtidigt är hon minst lika lycklig i dag:

6 - Det kan låta som en klyscha, men livet har fått ett annat djup. Jag kan känna en större glädje än förr. Har man upplevt en så stor sorg tror jag att hela känsloregistret växer: lyckokänslorna expanderar. Jag vet ju hur snabbt man kan förlora något. Hon känner sig också modigare. - Om jag blir rädd och tvekar kan jag tänka: Är det värre än att bryta ryggen? Och då vågar jag ju. Som när jag föreläste första gången för 300 personer. - Före olyckan njöt jag också av livet - men i dag kan jag se hur ofta jag låg steget före, att jag tänkte: Till helgen, så kul det ska bli! Till semestern! - Livet är nu - när jag sitter och sjunger med barnen i bilen. När jag hänger tvätt i solen och en citronfjäril kommer flygande. Jag kan bli så glad av minsta lilla.

7