tema: S l o w Nummer Tidningen haro! nr 1, 2011.indd 1 2/20/ :01:38 PM

Transkript

1 tema: S l o w Nummer Tidningen haro! nr 1, 2011.indd 1 2/20/ :01:38 PM

2 ordföranden har ordet ORDFÖRANDEN HAR ORDET Slow. Långsam. Jag. Jag kallas Madeleine Slow Wallin av vissa i styrelsen och jag har mig själv att skylla. Jag skrev en krönika om det en gång, som finns att läsa på Haros hemsida, och eftersom vi umgås mycket intensivt inom styrelsen och känner varandras styrkor och brister väl så är det oundvikligt att hålla sådant hemligt. En av mina styrkor och brister är just att jag är långsam. Det innebär oftast genomtänkta beslut, en långsiktig plan och en stressfri tillvaro. Det innebär att jag äter långsamt, går långsamt, har svårt att fatta snabba beslut i små frågor och att jag har svårt med klocktid. Jag har lätt för att gå in i ett meditativt tillstånd och förlora alla tidsbegrepp. Det finns en del tillfällen då man bör vara snabb, agera snabbt innan ögonblicket är försvunnet. Innan personen du kanske bara får ett tillfälle att tala med har gått sin väg, innan möjligheten att välja en ny väg har gått förlorad. Det gäller att vara vaksam när man vet med sig att man har en långsam personlighet. Lära sig att hugga till vid exakt rätt tillfälle, att liksom lukta till sig de möjligheter som ett tillfälligt ögonblick kan ge. Att veta vem man är och vad man vill är en grundförutsättning och en ovärderlig hjälp. Man kan då släppa taget, driva med i livets flöde och trots långsamheten vara snabb när det krävs. Nåväl, vare sig man har en snabb eller långsam personlighet, så behövs båda i ett samhälle. I mitt minisamhälle, min familj, är min man snabb och impulsiv, flera av barnen är likadana och en av mina söner är lika långsam som jag. Vi har alla olika personligheter och det är en utmaning att uppmuntra till det istället för att försöka forma och förändra. Man kan bli irriterad på det en annan person har som man själv saknar, men man kan även söka efter och bli förälskad i det. Få balans. En av min mans egenskaper som jag föll för var just hans impulsivitet. Min man och jag går inte precis i takt. Jag får ofta springa ikapp och då menar jag bokstavligt talat. I en relation behöver man inte gå precis bredvid varandra, det räcker om båda går framåt. Vi får springa ikapp eller sakta ner ibland för att mötas och dela med oss av våra upplevelser och liv. Vi lever tillsammans men inte i symbios utan i en relation där vi får utvecklas och vara dem vi är. Relationen som finns mellan oss inom Haros riksstyrelse är helt unik och jag är glad för detta fantastiska samarbete och tacksam över att få vara med. Vi delar ett mycket starkt gemensamt mål och trots alla våra olikheter så finns där en respekt för varandra som jag tror kommer utifrån den respekt vi alla har för nära familjerelationer. Haro firar 30 år som organisation i år och 2011 har börjat bra med ett besked om statsbidrag som ökat med ca 50%! Vi söker numera organisationsbidraget på förra årets verksamhetsberättelse och den var så pass bra att vi fick ett ökat anslag. Bra jobbat hela styrelsen och alla medlemmar som bidragit på många olika sätt. Vi ses på Riksstämman i Örebro den 9-10 april då vi firar lite extra! Madeleine Nr 1/ 2011 Tidningen haro! nr 1, 2011.indd 2 2/20/ :01:39 PM

3 haro! - franskt ord som betyder upp till kamp, stoppa tjuven, buss på slow--mamas lilla tips utgives av: Haro, Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap. En demokratisk, ideell organisation som är partipolitiskt och religiöst obunden. Tidningens syfte är att främja en större mångsidighet i samhällsdebatten kring barnomsorgs-, familje- och jämställdhetsfrågor samt att skapa ett forum även för åsikter grundade på idealen valfrihet, jämställdhet och föräldraskap. adress: Riksorganisationen Haro Box 737, Stockholm Hemsida: E-post: info@haro.se ansvarig utgivare: M. Wallin Bonared Stenhaga, Hyssna madeleine.wallin@haro.se Tel: redaktion: Allt material till tidningen skickas till: redaktion@haro.se eller till: Therese Murphy, Flugsnapparegatan 1, Mölndal Tel Dessa material kan komma att publiceras på kontaktperson: Therese Murphy therese.murphy@haro.se, Tel: layout: Gabriella Häger Hahne medlemsavgift: 200:-/år Nyhetsbladet haro! ingår Postgiro: kassör: Mattias Renman Nymånegatan 7, 1tr Göteborg mattias.renman@haro.se, Tel adressändringar: Ingvild Segersam Blekingevägen 19, Uppsala ingvild.segersam@haro.se, Tel redaktionen ansvarar ej för icke beställt material och skribenterna ansvarar själva för innehållet i artiklarna. Redaktionen tar inte in material som syftar till att hetsa, kränka eller diskriminera individer eller grupper. Åsikter som presenteras i tidningen behöver nödvändigtvis inte vara organisationens. manusstopp och teman för 2011: 15 april - Kunskap och Lärande 15 juli - Moderskapet 15 oktober - Längtan och Kärlek på omslaget Målning av Lydia Loeskow Söderberg Förändring 160 gånger 100 cm, gjord i blandteknik: akryl, oljepastell och tusch. Slow-Mamas lilla tips.. Siri Olers Björck hjälper morfar och gammelmorfar att dra upp lök!!! Det första jag kommer att tänka på som ger långsmahet och en naturlig puls/takt/rytm i livet, är att göra det man kan UTE och allrahelst i en inte tillrättalagd miljö. När man är ute med barn så är det spännande att inte börja med en massa saker utan att vänta på fantasin och låta saker hända av sig själv. Mat utomhus på olika sätt är också bra och roligt! Slow-Mama: Doris Björck, Moarna, Tvååker Innehållsförteckning Ordförande har ordet Slow-Mamas lilla tips När tiden stod stilla Inbjudan till riksstämman Visst kan jag Vad kan vi lära oss av långsamhet Långsamhet Haro varnar Europa Tid för pottan Slow i huvudstaden Till Sist Stille Anmälningsblankett Boktipset! Tema för nästa nummer Kontaktpersoner i distrikten Man hinner med nästan hur mycket som helst bara man inte gör sig någon brådska Gösta Ekman Har ni hört talas om Sponsorhuset? På finns en länk som heter Sponsorhuset. Klickar ni där så kommer en mängd nätbutiker, hotell och annat upp. Varje gång ni t.ex beställer linser via Haros hemsida så får Haro en % av det du köper, det kostar inte dig ett dugg mer, att vi får pengar ordnar sponsorhuset. Det roliga är att man också kan se hur stor vår nästa check blir från Sponsorhuset. Så gå gärna in och titta vad som tjänats in till Haro via shoppande medlemmar. Se gärna över butikerna som finns tillgängliga och gör en minnesanteckning, så nästa gång du köper en bok på nätet gör det alltså via Haros hemsida, då trillar pengar in till organisationen. (-: Tack för hjälpen! Nr 1 / 2011 Tidningen haro! nr 1, 2011.indd 3 2/20/ :01:40 PM

4 när tiden stod stilla När tiden stod stilla Det var lördagen den 16 dec. Jag hade gått över två dagar med lilla Melinda Therese, vårt femte barn. På morgonen stod jag i köket och kände mig lite orolig, hon hade inte rört sig på ett tag, jag visste att små bebisar brukar bli stilla innan förlossningen för att vila och förbereda sig så jag slog bort tanken. Min man sa till mig att åka ut och göra de sista inköpen inför jul. Det kändes skönt att få en dag för mig själv. Sammandragningarna kom ganska ofta och de gjorde mig lyckliga. På kvällen runt fem tiden var jag klar och jag körde hemåt. Jag dividerade med mig själv om jag skulle åka upp till lasarett på vägen hem och be att de vidgade mig lite så att det skulle sätta igång. Jag kunde åka hem promenera lite till så skulle jag säkert föda innan morgonen. Sagt och gjort, jag åkte av vid avfarten. Doften av sjukhus och BB kom över mig när jag nådde våning fem tillsammans med oron...måste få höra hjärtslagen, få veta att allt är väl. När sköterskan kom för att öppna var det som om allt sans och vett lämnade min kropp och jag började gråta. -Snälla jag vill bara höra hjärtslagen, veta att allt är ok.. Med tratten på magen och barnmorskans ansikte mot mitt började jag inse att detta skulle bli en natt jag aldrig skulle glömma. Alla förlossningar som jag älskat hade kommit till ett slut. Detta skulle bli en sorgens födelse, min Melinda hade inget hjärtslag hon låg så stilla. Jag ringde min man och berättade. Han och mina söner höll på att sätta upp babysängen, den tog de ner och sen kom han. Vad vi grät, höll om varandra, tiden stod stilla. Vi bad och aldrig har jag känt en sådan närhet till Gud, jag kände mig lugn, trygg det var som om han sa till mig att jag en dag skulle jag förstå. De satte igång mig och jag gick mycket, ville få igång värkarbetet ville få det gjort. Jag har alltid älskat att föda, men detta var så sorgligt och ledsamt, hörde hur bebisar föddes med små skrik och vi grät. Jag krystade, de sa det vanliga om hur duktig jag var men det var stilla och tyst min man grät, min barnmorska grät och jag krystade. Jag fick krafter som jag inte trodde fanns inom mig men till slut gav jag upp. Varför kom hon inte...fick lustgas, hoppades att de inte märkte att jag höll på att dö, sög ännu mer så var jag borta. Jag hörde röster, de var elaka människor som ville mig illa de ropade... sen hör jag min man; Krysta Tess, hon kommer...och jag var tillbaka och krystade, hon gled ut så lätt, hel och fin. Hon var varm med ett huvud fullt av svart hår, precis som alla de andra och det var ofattbart att hon inte fanns där med oss. Hon skulle aldrig öppna sina ögon. Tiden stod stilla och jag såg att bilarna fortsatte att köra på motorvägen nedanför. Hon lindades in och vi somnade med henne mellan oss. Nästa dag kom min mamma och syster med våra fyra barn, en son tog bilder och de fick hålla henne och vi pratade, grät och konstigt nog skrattade. Hon är vår Melinda, hon finns och väntar på oss, det var så självklart när vi satt där. Barnen åkte hem och vi satt där ett par timmar till sen var det som om det var dags att gå inget mer att göra, vi hade en familj hemma som behövde oss och som väntade på oss. Vi lämnade henne i en filt på min säng och solens strålar lös på henne och vi grät. Det har gått mer än ett halvår när jag skriver detta och jag är lycklig med sorgen under ytan.. kan inte förklara det, men jag har så mycket att leva för att glädjen kommer av sig själv men det jag varit med om har för alltid förändrat mig och frågar någon mer på djupet kommer tårarna, några stycken, sen är det över. Det måste få rinna över då och då. Jag känner mig så tacksam för alla vänner, för middagar som kom till vår dörr varje kväll, min vän organiserade detta och i efterhand så inser jag vilken stor del detta var i mitt sorgearbete. Varje kväll kom någon och pratade med oss, de lät oss berätta igen och igen vad som hänt och jag grät tills det inte fanns några mer tårar. Jag såg att de led med oss, vi var inte ensamma. Jag känner mig så tacksam för min man som är mig så nära, vi bär vår sorg tillsammans vi kan befinna oss i ett rum med många människor, så kommer någon med en baby, eller något sägs, våra ögon möte och vi känner sorgen, han blinkar tröstande. Vad hade jag gjort utan honom. Jag önskar att det aldrig hänt men känner mig samtidigt tacksam för erfarenheten, hur svår den än varit så har den förändrat mig format mig och hjälpt mig komma närmar Gud. Therese Nr 1/ 2011 Tidningen haro! nr 1, 2011.indd 4 2/20/ :01:44 PM

5 visst kan jag... Visst kan jag... Visst kan jag skriva något snabbt om långsamhet, tänkte jag. Jag har lite tid på söndag eftermiddag. Där kan jag käckt klämma in några minuters skrivande. Efter kyrkan och familjemiddagen. När disken är diskad och pratet är pratat. Då ska jag hastigt fokusera och spontant rabbla om långsamhet. Om det bara blev lite tystare och lite ensammare. Jag skall bara kolla mejlen först. Och skriva klart ett inlägg på bloggen. Sedan kanske titta lite vad som händer där ute i cyberrymden. Troligen tänka lite på Egypten och demokratin i Mellan Östen. Länka mig vidare till en allvarlig krönika om aktiv dödshjälp. Tills 4-åringen måste gå på toa. Och 9-åringen vill visa ett roligt klipp på YouTube. Då passar jag på att planera lite inför veckan. Samtidigt. Och det var någon gång efter klippet på YouTube jag insåg den pågående konflikten. Att något i mig strävar Anmälningsblankett till årets riksstämma finns på sidan 11. mot motsatsen till långsamhet och ett tillstånd där allting händer samtidigt. Ett jonglerande av tider att passa, uppgifter att hinna. En mättande känsla av att göra mycket, snabbt och effektivt. Det är den effektiva människan vår omvärld premierar i livets aktivitetsfabrik. Föräldern som arbetar och studerar samtidigt som barnen är små. Skolflickan som har 8 fritidsaktiviteter i veckan. Salig är den som gör mest snabbast, ty den skall få mycket gjort? I alla våra kvantitativa effektivitetstimmar är det oftast livskvaliteten som får stryka på foten. Kvalitet och långsamhet hör ihop. Ett träd som skall bli en bärbjälke i ett hus, kan inte växa snabbt som i en julgransodling. Långsamhet handlar om att låta de naturliga processerna ta tid. Att vara närvarande i livet så både jag själv och min omgivning kan mognas. Skyndar jag för mycket, blir jag inget annat än en omogen och ytlig människa en prålig julgran. Nr 1 / 2011 /Ingvild Tidningen haro! nr 1, 2011.indd 5 2/20/ :01:46 PM

6 lära oss av långsamhet DEL 1 AV 2 FORTSÄTTNING FÖLJER I NÄSTA NUMMER AV haro! Vad kan vi lära oss av långsamhet Av Jan-Erik Mansikka Sixten, 20 månader, läser intresserat tidningen haro! {: Baserar sig på ett föredrag av Jan- Erik Mansikka vid Helsingfors universitet inom ramen för samarbetsnätverket pedagoger mötas. Min tes är följande: Långsamhet kan betraktas som en värdefull egenskap. Därför frågar jag: Vad menas med denna långsamhet? Varför är den värdefull? Hur skall den förvärvas? Långsamhet har att göra med tiden. Vår upplevelse av tiden. Vårt varande i tiden. Vår ursprungliga relation till tiden är inte sådan att den följer den objektiva längden av tiden utan vår upplevelse av tiden. Vi har ju alla den erfarenheten att tiden känns löpa fortare vid vissa tillfällen än vid andra. När vi är uttråkade försöker vi döda tid för att försöka få den att gå snabbare. När vi gör någonting inspirerande så känns tiden skrida väldigt fort. Men samtidigt: Om tiden skrider förbi i en väldig fart kan man tänka sig att livet går en förbi utan att man riktigt hinner med. De människors liv som jämt är i sysselsättning har ett liv som är ytterst kort, skriver Seneca kring tideräkningens början. Två årtusenden senare frågar den tyska filosofen Martin Heidegger: Skall tiden upplevas gå snabbt? Vill inte vi alla ha en lång tid, mycket tid? Men när tiden blir lång för oss får vi långtråkigt vi fördriver tiden och därmed hindrar den från att bli lång. Tiden kan alltså framstå som ett slags livsproblem? Hur skall vi förvalta vår tid? Vi vill ha rikligt med tid men det får inte bli tråkig tid. Då börjar vi döda den. Tiden skall alltså fyllas med meningsfullt innehåll. Sociologer har funnit att stigande välstånd och bättre utbildning skapar en spänd inställning till tiden. Vi lever i en kultur där vi har ont om tid. Att hantera tiden har blivit ett livsvillkor. Om vi släpper taget om tiden tappar vi därmed greppet om livet. Våra liv är projekt som skall realiseras i den meningen lever vi i romantikens efterdyningar. Romantikens uppfattning om människans självförverkligande var visserligen likt ett konstnärligt skapande där helheten styr delarna. Hela naturen var ett enda stort skapande subjekt. Och människan en del av detta skapande. I dag förverkligar vi oss mera mekanistiskt och kumulativt vi samlar på oss erfarenheter och formella meriter utan att nödvändigtvis se till att helheten mår bra eller att kunskapen hinner förankras i oss själva. Vi lever i effektivitetsbetonat samhälle, där det förväntas att vi skall producera möjligast mycket. Genom att ställa vår produktivitet i förhållande till tiden kan vi mäta vår effektivitet. Vi är som en tom tavla, tabula rasa, där erfarenheterna inristas i oss som i en CV. I ett sådant etos får vi väldigt bråttom med oss själva. Vårt värde kommer från det vi presterar. Vår situation är som en förlängning av vad Karl Marx redan såg i medlet på 1800-talet att tidmätningens spridning leder till en slags avhumanisering och förslavning. I den mekaniserade fabriken synkroniseras människor med maskiner. Idag sammankopplas också människor med maskiner men lyckligtvis sällan på ett liknande sätt som under den tidiga industrialismen. Människan synkroniseras istället med näringslivets och den samhälleliga utvecklingens krav. Men även denna sfär glömmer att livet, i grund och botten, måste hanteras som en helhet. Livets olika skeden och tillväxtprocesser kräver olika mängder tid. Varje människa behöver olika mängder tid. Man måste lämna utrymme åt individen. Det är här som långsamheten kommer in. Men vad har långsamhet med pedagogik att göra? Vid första anblicken ganska lite. Vid andra anblicken kanske lika lite. Är det så att pedagogiken tar slut där långsamheten börjar? Är långsamheten ett uttryck för att pedagogiken har misslyckats? Pedagogiken är ju nära förknippad med uppmuntran till aktivitet. Betyder långsamhet helt enkelt att man är ineffektiv? Vill vi ha långsamma elever i skolorna? Vill vi bromsa utvecklingen? Knappast. Men vi vill kanske ha elever och arbetstagare som kan stanna upp, som kan grunda sina beslut i livet som helhet, som inser att vissa saker kräver mognad, som har en förmåga till det långsamma lärandet. Att varje ting har sin tid. Fortsättning följer i nästa nr av haro! Långsamt Jag tror att barn har en helt annan tidsuppfattning än deras föräldrar. Det märks ju lätt så fort vi ska någonstans. Vi kommer utanför dörren, och barnen vill upptäcka marken precis utanför porten. Vi går nerför backen, och de promenerar glatt. Vid bron stannar de till och undersöker huruvida isen smält, och om det finns några änder eller gäss. Sen vill lillan åka vagn en stund, och vi går framåt snabbt i ungefär en eller två minuter. Sen vill hon ut igen, och barnen börjar leka i snön. Vi gör en fotbollsplan. En stund senare: Titta, mamma, jag har gjort ett land här! ropar fyraåringen. Sen börjar hon frysa. Jamen, skynda då, vi är snart framme i affären. Jag tänker att jag måste komma på ett bättre ord än skynda. Ellinor Petersen Nr 1/ 2011 Tidningen haro! nr 1, 2011.indd 6 2/20/ :01:49 PM

7 haro varnar europa... Haro varnar Europa för svensk familjepolitik beskattas som en enhet, inte som individer. Haro fick 20 minuter för att inleda ett tema om 0-6 åringar: The future of our countries is in the new generations a shared responsibility between families & society. Vad säger man om detta ur Haro-synpunkt? Jag valde denna ingång: Sverige har 30 års erfarenhet av delat ansvar samhälle och familj. Erfarenheten visar att en valfrihet där föräldrarna har sista ordet är nödvändig. I annat fall riskerar man få en statligt kontollerad omsorg styrd av de politiska livets regler, snarare än av föräldrarnas kärlek. Sedan berättade jag om den svenska förskolemodellen och den svenska sociala utvecklingen med ökad ohälsa, försämrade skolresultat och ett försvagat föräldraskap. (Presentationen finns på Haros hemsida.)...familjer är lösningen.... Alltså satsa mer på familjer. uppmanade Professor Raul Sanchez, från European Large Families Confereration. Haros engagemang i EU-projektet Familyplatform har skapat många kontakter i Europa. Man är intresserad av Sverige, fast skeptisk och vill veta mer. Haro engagerades att tala vid det fjärde mötet för European Network of Cities for the Family i Parma, Italien, den 45 februari. Jag var där som Haros representant. Nätverket samlar fyra europeiska kommuner: Szeged i Ungern, Yambol i Bulgarien, Parma i Italien och svenska Trollhättan. Målsättningen är att skapa mer familjevänliga kommuner. En representant från Trollhättans kommun erkände att samarbetet varit lärorikt: Vi vet inte alltid bäst i Sverige. Konferensen inleddes av höga beslutsfattare i de fyra kommunerna. Trollhättan representerades av vice ordfö- randen i kommunfullmäktige Monica Hansson. Under andra dagen kom även en italiensk minister och en ledamot från EU-parliamentet. Dessutom medverkade flera experter, samt Haro och MMM (Mouvement Mondial des Mères). En stor fråga var varför det satsas mer på socialpolitik än på familjepolitik. Professor Raul Sanchez från European Large Families Confederation menade: Familjer är inte problemet. Familjer är lösningen. Många sociala problem i Europa skulle kunna lösas med bättre fungerande familjer. Alltså, satsa mer på familjer. Ekonomiprofessorn Luigi Campiglio hävdade att familjer tar så många gemensamma beslut rörande barns omsorg, fostran och utbildning att de bör Haros presentation gav upphov till en del reaktioner från representanten från Trollhättan som talade strax efter mig. Hon sa dock att hon instämde i mycket, till exempel att vi behöver en verklig debatt om familjefrågor i Sverige. En av arrangörerna, Francesco Belletti, sammanfattade med ett leende att en debatt mellan de svenska deltagarna hade börjat. Julie de Bergeyck från MMM berättade deras studie av mödrars situation i Europa. Hon visade att en majoritet vill vara hemma med barnen fram till tre års ålder och sedan jobba deltid fram till barnen når 19 års ålder. Först därefter ville en majoritet av mödrarna jobba heltid. Hon konstaterade att europeiska kvinnor inte kan leva som de vill idag. Haro har satt ytterligare ett avtryck på den europeiska kartan. Jonas Himmelstrand Det finns ett motsatsförhållande mellan jäkt och vishet. De som är visa kan knappast sägas vara jäktade och de som är alltför jäktade är knappast visa Owe Wikström Marcus, Samuel och William i ett lugnt här och nu. Nr 1 / 2011 Tidningen haro! nr 1, 2011.indd 7 2/20/ :01:52 PM

8 tid för pottan Tid för pottan För mig som förälder har det alltid varit viktigt att kunna tillgodose mina barns grundläggande behov, som att erbjuda dem att få göra ifrån sig på potta istället för att hänvisa dem till blöjan som ställföreträdande toalett. Viktigt i sammanhanget är att komma ihåg att barnen inte föds med behov av blöja, utan att blöjorna tagits fram för att möta föräldrars behov. Redan helt små spädbarn är medvetna om att de kissar och bajsar, ser till att signalera när det är på gång och föredrar att göra ifrån sig på potta eller liknande om de får möjlighet. Fördelarna med detta är många. Rent fysiologiskt är det ju så att barn inte har förmåga att tömma urinblåsan helt så länge de måste kissa i blöjan, men tömmer sig helt så snart de erbjuds att göra det på potta, toalett eller hållandes i sittställning utomhus. Så snart de ges denna möjlighet så ökar snabbt urinblåsans kapacitet, vilket gör att barnen slipper att småskvätta. Om detta finns omfattande modern svensk forskning av docent Anna-Lena Hellström vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg. Att det är bekvämare för ett barn att få göra ifrån sig på pottan jämfört med att få sin avföring i blöjan torde väl inte finnas något tvivel om. På engelska kallas bebispottning i modern tappning för EC, elimiation communication. En ganska krystad benämning, men jag ser det ändå som positivt att man lyfter fram den kommunikativa biten. Det handlar ju om att lyssna till sina barns behov och svara på dessa. Nu är ju detta inga nyheter, utan snarare gammal kunskap som i blöjindustrialiserade länder försvunnit i takt med blöjreklamens inflytande på en allt stressigare tillvaro. Själv är jag född i slutet av 1960-talet. Då var det fortfarande något helt naturligt att man tog sig tid att sätta halvårsgamla bebisar på pottan. När min lillebror föddes i början av 1980-talet, gjorde min mamma samma sak med honom. Det fungerade utmärkt. Han var torr både natt och dag Nr 1/ 2011 Josefin på pottan innan han fyllt ett år. Jag har ett starkt minne från när jag var i fjortonårsåldern och min lillebror knappa året. Vi skulle åka och hälsa på hos en arbetskamrat till min pappa. När vi skulle åka frågade jag om vi inte skulle ta med pottan, men mamma tyckte att det var onödigt och sa att han väl fick låna deras. Jo, för de hade en flicka som var jämnårig med min lillebror. När vi så var där och min lillebror blev kissnödig, sa mamma att vi behövde låna pottan. Vi blev då varse att tiderna förändrats sedan jag var liten på 1960-talet. Det visade sig nämligen att de inte ens hade köpt någon potta ännu! Min mamma trodde knappt sina öron, men fattade sig snabbt och skyndade till toaletten med min Emelie på pottan lillebror och jag följde efter hack i häl för att se på. Det var första gången han satt på toaletten, men det fungerade jättebra och han fick så mycket beröm. Min mamma och jag förfasade oss givetvis över att den stackars flickan ännu inte fått börja sitta på pottan. Det där är ett mycket starkt minne som etsat sig fast och jag tror att det var just då, när jag verkligen insåg att det faktiskt inte var en självklar rättighet för alla småbarn att få möjlighet att få göra ifrån sig på pottan när de behövde, som mitt engagemang i frågan väcktes. Ett engagemang som knappast har blivit mindre sedan jag fått egna barn. När jag så blev mamma var jag helt inställd på att börja sätta min första dotter på pottan vid sex månader, men hon förekom oss. Hon kissade nämligen så gott som alltid på skötbordet, så snart vi tagit av henne blöjan. Det var ju ganska bökigt, och pottan stod redan på golvet och väntade så när hon var fyra månader så började vi erbjuda henne pottan. Hon kissade där redan vid första tillfället och sedan två gånger till samma dag. Någon dag senare började hon även bajsa på pottan och eftersom det är betydligt bekvämare än att behöva göra det i blöjan, så fortsatte hon med det. Det fungerade så bra med första barnet så vi gjorde samma sak med hennes lillasyster. Med henne satte vi på vattenkranen de första gångerna för att få henne att göra kopplingen till att kissa. I övrigt satte vi barnen på pottan när vi trodde att de behövde och gav dem mycket beröm när de kissade eller bajsade där. Eftersom vi bor i ett land med ett sådant klimat och en sådan kultur som vi har, så tyckte vi att det var praktiskt att använda vanliga engångsblöjor som komplement till pottan så länge som det behövdes. Dessa var vi mycket noga att byta så snart vi märkte att det kommit något i dem, varför våra barn aldrig vandes vid att bära en våt och tung blöja. Det finns olika uppfattningar om vilken tid det är bäst att börja låta barnen göra ifrån sig på pottan. Det fördelaktigaste är att börja innan barnet är åtta månader, eftersom barnet då fortfarande har kvar sina medfödda instinkter och inte behöver lära om, som de barn som inte fått denna möjlighet, behöver göra. En del börjar redan vid födseln eller efter några veckor. Andra väntar några månader. Min brors första barn, som i skrivande stund är ett halvår, fick börja vid två och en halv månad, vilket har fungerat alldeles utmärkt. Självklart måste man ge små bebisar gott stöd och, precis som vid annat tidigt sittande, se till att inte ryggen överbelastas, men pottandet handlar ju om att vara lyhörd för sin bebis behov. Oavsett när man börjar sätta sina barn på pottan så är 18 månader den optimala åldern för att aktivt gå in och träna bort blöjan helt, om barnet inte släppt den på egen hand innan dess. Fram tills dess är det vi föräldrar som har ansvar Fortsättning nederst på nästa sida... Tidningen haro! nr 1, 2011.indd 8 2/20/ :01:55 PM

9 slow i huvudstaden Slow i huvudstaden Det dröjde ett tag innan vi köpte egen bil. Vi bodde på Swedenborgsgatan i landets största stad, precis mellan tunnelbanestationen och pendeltågsstationen - där det även var en knutpunkt med flera innerstadsbusslinjer med täta avgångar. Det var verkligen obefogat att äga en egen bil, ansåg vi. Till semesterresor hyrde vi bil ibland, annars åkte vi med SJ till Astrid Lindgrens värld, Västkusten, hyrda stugor och annat. Vi levde ett skönt liv. Vi älskade vår lägenhet från 1888, vårt bostadsområde med många trevliga lekplatser och parker. Vi hade nio matbutiker på några minuters promenadavstånd, badstränder och andra mysiga utflyktsmål att cykla till, Djurgården var bara en promenad och båtfärd bort och sist men inte minst våra urgulliga grannar. Vi trivdes med vårt val att bo på lugna gatan i stan utan egen bil. Ler än idag av minnet från en långsam sommareftermiddag då maken och våra då 5-åriga och 3½åriga söner tog cyklarna till Tantolunden för att spontant gå på cirkus. Alla tre hade på sig sina blågula sverigetröjor och var bubbliga av förväntan inför detta nya äventyr. Barnen tyckte att det var roligt att åka tunnelbana och buss. De medresenärer vi dagligen mötte i kollektivtrafiken var väldigt trevliga mot maken, mig och våra älskade barn. Vår familj hade tid att se varandra i ögonen och helt ägna oss åt att talas vid även när vi tog oss mellan olika platser. Barnen kunde sitta i knät hos mamma eller pappa samt ge go a mycket uppskattade kramar om de ville. Vi läste någon barnbok ibland, ibland sjöng vi lågmält en barnsång, det var inte ovanligt att medresenärer ville bli lite kompis och byta några ord och tankegångar. Att resa med kollektivtrafiken där avgångarna ligger så frekvent som med några minuters mellanrum möjliggör verkligen att leva slow. Resorna var inte bara en transportsträcka, resorna var en här och nuupplevelse, en gemenskapsfrämjare och en del i den stora helheten. Många vänner till oss som bodde i förorter till Stockholm eller mindre städer i landet uttryckte frågeställningar som avslöjade att de tyckte att vi var lite knasiga som valt att inte ha bil eller att ens vilja bo mitt i en storstad med barn som vi ju gjorde. Visst blev vi med varje barn som slöt sig till vår familj allt mer trångbodda, en erfarenhet som vi delade med merparten av växande barnfamiljer på Södermalm. Men vårt hem var snabbstädat, lätt att hålla tiptop och det gav i sin tur utrymme till mer utflykter och familjetid som vi skattade högt. Så flyttade vi från vår mysiga gata till en större bostad. Vi tyckte plötsligt det var befogat med bil. Visst har det sina fördelar med bil när man har fem barn som alla fortfarande är ganska unga. Det är rätt läckert att färdas i en egen pratbubbla och att hela familjen kan sjunga med bilradion för full hals. Barnen blev engagerade i fler aktiviteter som låg längre bort än tidigare och utan egen bil skulle vi inte hinna låta dem pröva på så många olika saker som de var intresserade av. Inte har jag något emot bilen, det är inte det jag säger. Jag gillar bilen och de förutsättningar den har med sig. Vad jag egentligen vill säga är att det finns olika fördelar med olika saker. Och jag tror man kan ta stolthet i att eftersträva att göra det som känns rätt för ens familj. När bilen har varit på service och vi har åkt med tunnelbana och innerstadsbussarna har det känts så där härligt att vara lite slow i sitt här och sitt nu. Visst kräver det lite mer marginaler att resa med kollektivtrafiken, det behövs lite mer beslutsamhet att hålla sig till ursprungsplanen. Men inom dess ramar ryms oftast en mycket trevlig upplevelse och en annan typ av interaktion och gemenskap än att hoppa in i bilen och bara rulla iväg. Det är rätt skönt att vara slow men ändå på väg, när alla rusar snabbt - i landets största stad - med olika destinationer. Gabriella Häger Hahne Foto: T-banestations skylt vid Mariatorget....fortsättning av Tid för pottan från föregående sida. för att hjälpa våra barn till pottan i tid. En del som inte provat detta, tycks oroliga över att det skulle ta för mycket tid i anspråk, men då tänker de nog inte på att barn som får göra ifrån sig på pottan inte behöver kissa så ofta, att det är lättvindigare att tömma en potta än att sanera en nedbajsad rumpa samt att blöjperioden i regel blir så mycket kortare. Själv har jag dock aldrig ens funderat över tidsaspekten, då det för mig var ett självklart val att lyssna till mina barns behov och ge dem tid att få komma till pottan när de behövde. Annika Frohm Foton: Tomas Frohm S l o w... Nr 1 / 2011 Tidningen haro! nr 1, 2011.indd 9 2/20/ :01:58 PM

10 till sist stille TILL SIST STILLE Man ser allt oftare ordet slow använt i positiv bemärkelse. Långsamhetens lov prisas i alla tonarter av mer eller mindre trendkåta skriftställare. En snabbtitt på Nätet ger en mängd varianter av slowth : slow food, slow gardening, slow clothing, slow cities, slow travel, slow shopping, slow money, slow art, slow design, slow architecture, slow deco, slowcore, slow reading, slow media, slow software och slow sex samt t.o.m. slow society och slow planet. Det, som bör ligga närmast Haros områden, är väl slow relations och slow parenting även om en jäktad förälder med många småbarn ibland önskar sig slow children (d.v.s. självlekande men kanske inte retarderade). Jag känner mig ambivalent gentemot uttrycket slow av främst två skäl: dels ogillar jag, att man introducerar ord från ett annat språk, vilka fonetiskt, ortografiskt och böjningsmässigt inte passar in i svenskan, dels är själva begreppet motsägelsefullt och i behov av nyansering. Den etymologiska motsvarigheten till slow är ju slö på samma sätt som snow motsvarar snö, men slö ger ju knappast enbart positiva associationer. Jag minns t.ex. när en oförstående lärare kritiskt avbröt mitt kreativa dagdrömmande med: Du är slö, slapp, lat, loj och likgiltig, klamrande dig fast vid lättjans dypöls botten! (Sådan var pedagogiken då, men min inställning till skolan resp. skolkets förtjänster är en annan historia ) Begreppet slowth eller försvenskningen långsamhet står naturligtvis för något slags modernitetsmotstånd eller civilisations- och kulturkritik, men frågan är, om långsamheten i sig alltid är bra resp. effektivitet och snabbhet alltid är dåligt? Visserligen känner vi väl ofta, att utvecklingens hjul snurrar väl fort och att effektivitetsjäktande kan vara energislösande och kontraproduktivt, ett jagande efter vind eller att gå över ån efter vatten, men vissa saker bör ju göras med viss schvung som när man vänder pannkakor i luften? Likaså är kvickheter i konversation en njutning; ett resonemang blir inte seriöst bara för att det är trögt! Man skulle kunna travestera Predikarens var sak har sin tid med var sak har sitt tempo och sin rytm. Det är väl onödig och slarvig brådska, som skall undvikas? I stället gäller det att ge varje syssla sin tid d.v.s. den tid, som behövs för att åstadkomma det mest harmoniska resultatet med hänsyn till icke försumbara, naturgivna begränsningar. En snabbis kan väl vara kul, men kärleken kräver ostörd tid, om den inte skall bli kort. Detta gäller också vän- & föräldraskap! pedagogik! Man borde kanske ersätta långsamhet såsom en protestsymbol mot en kortsiktig, hänsynslös, instrumentell rationalism, som slukar icke förnybara resurser, med ett ideal, som måhända närmast skulle beskrivas såsom omsorgsfull, aktsam och ömsint behandling av det i livet, som står oss nära och är oss kärt. Vissa saker går heller inte i repris t.ex. barndomen. Lärandet och jobbandet, som däremot tenderar att bli livslånga, kan ofta med fördel förläggas senare såvida man inte anser, att den vinner livsspelet, som har flest pensionspoäng, då liemannen kommer. Var inte hyperaktiva föräldrar, tillämpa tigermammans För att hitta sin egen takt och ton i livet, måste man lära känna sig själv och viktiga naturliga konstanter. Allt är inte sociala konstruktioner i likhet med dagis, sjukkassa och arbetsförmedling, även om en hel del samhälleliga konventioner och normativiteter, som utges för oomkullrunkeliga, egentligen är kritstreck, vilka med fördel kan klivas över eller suddas bort. All natur är inte behaglig och all kultur vantrivs man inte i; det gäller för människan såsom gränsbo mellan natur och kultur att finna de rätta stigarna i sin nisch av biosfären. Att hitta den gyllene medelvägen i tanke, ord och gärningar men inte minst i känsla kräver eftertanke men också intuition och tillitsfull livsinställning. Festina lente! Leif Stille 10 Nr 1/ 2011 Tidningen haro! nr 1, 2011.indd 10 2/20/ :01:58 PM

11 Anmälningsblankett anmälan senast 15/3 Välkommen till Haros jubileumsriksstämma i Örebro 9-10 april 2011 Medlemsuppgifter Namn: Adress: Tel: E-post: Representerar disktrikt: Kommer som: ombud deltagare riksstyrelsesledamot Beräknad ankomsttid: Beräknad avresetid: Konferenspaket, 350 kr lördag-söndag; riksstämma inkl. fika, lunch, galamiddag på lördag kväll och övernattning i dubbelrum inkl. frukost Tillägg och avdrag Enkelrum, tillägg 100 kr/natt Kommer fredag kväll, tillägg 100 kr, kvällsfika på fredag, övernattning i dubbelrum till lördag samt frukost Ordnar egen övernattning och frukost, avdrag 150 kr Kommer inte på galamiddagen, avdrag 100 kr Önskar lunch på söndagen, 95 kr, var och en betalar själv Önskar dela rum med (vi pusslar så gott vi kan): Ev. specialkost: Anmälan är bindande och vi behöver ha din anmälan senast 15/3. Därefter kan hotellet inte garantera att det finns rum lediga. Anmäl dig genom att skicka denna talong till Haro, Box 737, Stockholm eller mejla till info@haro.se där du beskriver din bokning i klartext. Information om stämman finns också på vår hemsida Frågor om boendet besvaras av Karin Bengtsson, karin.bengtsson@crossnet.se, tel Anmälan om resesubvention Haro har möjlighet att subventionera din resa till och från riksstämman. Ja Tack. Jag önskar att Haro subventionerar min resa. Haros policy är att resor sker på billigaste sätt. Välj minst ett alternativ nedan: Jag har bil och kan samåka. Kontakta Karin Bengtsson (se nedan) om du vill få förslag på hur du kan samordna resan. Resan ersätts med 18,50 kr/mil. Jag kan samåka med andra konferensdeltagare som har bil. Jag kan resa på annat sätt. Ange färdsätt. Kontakta Haros kassör innan du beställer (se nedan). Haros kassör, Mattias Renman hjälper dig skriva en reseräkning; mattias.renman@haro.se, tel: Nej tack. Jag önskar inte erhålla subvention av min resa. Nr 1 / Tidningen haro! nr 1, 2011.indd 11 2/20/ :01:59 PM

12 POSTTIDNING B Returadress: Haro c/o Ingvild Segersam Blekingevägen Uppsala Ett citat ur Långsamhetens lov av Owe Wikström Tema för nästa nummer av tidningen haro! är Kunskap och Lärande Sitt länge på ett café, strunta i tidningar, slå av dåliga TV-program. Sätt på telefonsvararen - utan dåligt samvete - en hel kväll eller varför inte några dagar. Tala länge med en vän. Läs en bok högt tillsammans. Läs en god roman på dagtid! Läs långsamt. Skriv upp några rader ur en bok som djupt berör, återvänd till dem. Skriv dagbok, försök att se en struktur i det som sker i livet. Ta dig själv på djupt allvar. Låt Monteverdi, Chet Baker, Arvo Pärt eller någon annan musik öppna rymder mot alternativa världar. Bygg in små fria zoner i dags- och veckorytmen. Bara så kan man ta spjärn mot och reflektera över nuets virvlar. Detta är inte egoism eller självupptagenhet. Inte heller är det ett uttryck för politisk huvudet-i-sanden-mentalitet eller social naivism. Tvärtom, betingelserna för mänsklig integritet har alltid varit självkännedom, vilken i sin tur är kopplad till eftertänksamhet och dialog. Hur får vi kunskap? Hur lär man sig? Vad är viktigt att ha kunskap om och vad är mindre viktigt? Vad lär vi våra barn i dagens Sverige och vad får de för kunskap? Sveriges barn är inte längre på topplistan för reslutat i skolan, vad kan det bero på? Hur kommer lärandet se ut i framtiden? När man funderar på framtiden kan det även vara intressant att se över historiken, hur fick vi kunskap och lärdom förr i tiden?. Fatta tangentbordet eller pennan och skriv ner dina egna tankar och funderingar runt detta. Konst på ämnet tas också tacksamt emot. Alla bidrag sändes till redaktion@haro.se Längden på en artikel bör vara max 3000 tecken. Artiklar kan komma att publiceras på Manusstopp 15 april, så skynda Vänligen Redaktionsgruppen Vill du ha kontakt med någon i just ditt distrikt? Norrbotten: Ingrid Sandberg, ingrid@komsams.se Västerbotten: Ann-Charlotte Carlsson, , ac.ca@home.se Jämtland: Åsa Jansson, , , johanljuslin@hotmail.com Dalarna: Marie Fyrby, marie.fyrby@telia.com Gävleborg: Annika Sjökvist, johansjokvist@hotmail.com Uppland: Ylva Thatal, damei5@hotmail.com Örebro: Gunilla Olofsson, calopa.gunilla@spray.se Stockholm: Maria Brodd Hemmelin, brodd.hemmelin@3mail.se Södermanland: Lina Peters, tel peters.lina@gmail.com Östergötland: Ida Lewald, tel ida.lewald@telia.com Västra Götaland: Maria Gottfridsson, maria.gottfridsson@hotmail.se Göteborg o Bohus Län: Jeanette Dahlberg, jeanette@dahlberg1.se Halland: Malin Larsson, malinlarsson1@telia.com Kalmar: Karin Yngman karin.yngman@telia.se Gotland: Viktoria Klint, solklint@telia.com Skåne: Anna Levin, Hörby, , , anna.levin@svenskop.se Karin Jensen, karinhjensen@gmail.com Nätdistriktet Karin Yngman, Blomstermåla, , karin.yngman@telia.com Tidningen haro! nr 1, 2011.indd 12 2/20/ :02:02 PM