Trappistmunkars öde blev film Flera byggprojekt i stiftet Katolska kyrkan på Kuba Strävsamt par porträtteras. 11 februari 2011 Pris 40 kr

Transkript

1 #2 11 februari 2011 Pris 40 kr Trappistmunkars öde blev film Flera byggprojekt i stiftet Katolska kyrkan på Kuba Strävsamt par porträtteras

2 #2 Ur innehållet 11 februari 2011 Årg 86. ISSN Adress: Box 2038, Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32E) Tel: , Fax: E-post: Hemsida: Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. STYRELSEORDFÖRANDE ANSVARIG UTGIVARE Kjell Blückert REDAKTION Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) , Birgit Ahlberg-Hyse , Ryszard Antonius Klinger Prenumerationsärenden, ekonomi Sofia Wahlstedt Pren. pris Sverige: 300:- Europa 440:- Utom Europa 480:- Pg , Bg Annonser Display i Umeå AB info@display-umea.se Tryck: AlfaPrint Layout: Carina Laukkanen, Lajo design, Uppsala Nr utkommer 4/ Manusstopp 11/ För icke beställt material ansvaras ej. OMSLAGBILD: SCEN UR GUDAR OCH MÄNNISKOR, EN UPPMÄRKSAMMAD FILM OM VÅLDET I ALGERIET OCH TRAPPISTMUNKARNAS ÖDE Nybyggen för församlingsliv och boende sidan 4 Andreas Bergmann installerad som kyrkoherde i Uppsala sidan 6 Maria Hildingsson generalsekreterare i europeisk familjefederation sidan 8 Något har förändrats på Kuba sidan 10 Övergivna barn i Uganda får stöd av Vårfruförsamlingen i Täby sidan 12 Ekumeniskt kommunitetsliv i italienska Bose sidan 13 Vår församling: Den ständige diakonen påminner om tjänandet sidan 16 Erika och Hans Åke Bergström porträtteras sidan 19 Mitt helgon: Ritva Jacobsson om Petrus sidan 25 Kjell Sundberg skriver vänporträtt om avlidne Per Mases sidan 31 Joanna Agetorps heliga familj installerad i Södertälje sidan 31 Familjesidan: Hur man vårdar ett äktenskap sidan 38

3 - Vilken är din religion? Bör man som läkare fråga efter en patients religion? Har man rätt att göra det? Om patienten söker för halsfluss eller klåda är frågan knappast på sin plats. Är läkaren däremot specialist på palliativ vård, vård i livets slutskede, förhåller det sig annorlunda. Borde det kanske till och med vara rutin att ta upp religionstillhörighet vid den inledande kontakten? De patienter läkaren möter befinner sig i en situation då existentiella frågor aktualiseras. Men också i livets inledande fas blir de stora frågorna brännande varför har just mitt barn drabbats av en svår eller livshotande sjukdom? Somliga menar att det är ett övertramp att fråga efter religionstillhörighet patienten kan möjligen själv aktualise - ra ämnet. Detta låter sig sägas. Men när det gäller religiösa spörsmål är de flesta blyga. Doktorn skulle kanske ta illa upp Sjukvården är ju sekulär, byggd på vetenskap och beprövad erfarenhet. I den helhetssyn på människan som ska prägla vården måste emellertid också Gud i vården hennes andliga behov tillgodoses. Natur - ligtvis har även den som saknar gudstro rätt att få sina uppfattningar respekte - rade och rätt att få uttrycka de stora livsfrågorna utifrån sin tro eller avsaknad av tro. De vårdansvariga måste ha mod att tala om livets realiteter. Vi kan nog alla, när vi befinner oss i en utsatt situation, önska oss en person att tala med eller kanske framför allt en person som ger sig tid att lyssna, som inte flyr sin ångest genom färdiga svar, i värsta fall genom att byta samtalsämne eller skoja till det. Denna önskan bör sjukvården vara beredd att uppfylla. Läkarens fråga om religionstillhörighet eller avsaknad av religionstillhörighet verkar då vara full - komligt relevant, rent av nödvändig för att patienten ska kunna få den omsorg som situationen kräver. När livet tycks som svårast vill vi möta respons utifrån våra egna förutsättningar. ledare sid. 3 Ovanstående berör inte bara sjukvården. Inom kyrkor och samfund är religionen alltid närvarande men detta garanterar inte självklart att exempelvis prästen eller diakonen skulle vara beredd att möta människor på ett sätt som passar deras livssituation. Ingår möten med skadade, multihandikappade, svårt sjuka, döende i präst- och diakonutbildningen? Vore det inte önskvärt borde det inte vara ett obligatorium med åtminstone en månads praktik på en habiliteringsavdelning eller ett hospice under utbildningsåren? Det räcker förstås inte med detta. Det som måste till är reflektion och eftertanke, och en rannsakan av den egna hållningen till sjukdom och lidande. Men en praktiktid vore en naturlig början inför en fördjupning av de stora och svåra livsfrågorna. Fotnot: Respekt inbjuder till ett seminarium om Gud i vården, den 17 mars i Eugenia. Mörker och ljus över Egyptens kristna Brutala kränkningar av religionsfriheten förekommer allt oftare, och det är framför allt kristna som drabbas, påminde påven Benedikt XVI i sitt nyårstal till diplomatiska kåren. Bland de värsta var attacken på koptiska kristna i Alexandria på nyårs - afton som kostade 23 personer livet, ett år efter mordet på åtta kopter som firade jul i Nag Hammadi i södra Egypten. Därför är det ett glädjande tecken att egyptiska muslimer riskerade liv och hälsa och gick in som mänskliga sköldar för att skydda kopterna när de firade jul i år, samma helg som vi i väst firar Trettondagen. Tusentals muslimer kom till julmässan runtom i koptiska kyrkor för att visa sin vilja att bekämpa islamistisk extremism. Och julfirandet kunde i år förlöpa utan våldsamheter. Egyptiska tidningen Al-Ahram citerar en känd konsthandlare i Kairo, Mohamed al-sawy, som i sitt kulturinstitut lät trycka banderoller för kyrkorna inför julfirandet: Vi lever tillsammans eller dör tillsammans. Han sägs också vara den som kom med idén om de mänskliga sköldarna. Bland dem som deltog var filmstjärnorna Adel Imam och Yosra, den muslimske TV-predikanten Amr Khaled, president Mubaraks två söner Gamal och Alaa och tusentals andra, skri - ver Al-Ahram. De deltog i patriarkatet i Abbasiya, där den koptiske påven Shenouda III celebrerade julaftonsgudstjänsten. Närvarande var också finansministern, informationsministern och förra miljöministern. Kopterna riktar kritik mot staten för att inte effektivt se till att ge skydd åt Egyptens kristna minoritet som omfattar ungefär tio procent av befolkningen. Även Benedikt XVI har uppmanat den egyptiska staten att bättre ta hand om sina kristna, något som den egyptiske religionsministern ilsket kallade en inblandning i Egyptens inre angelägenheter. Vi behöver ingen undervisning av påven eller någon annan, vi vet precis vad vi gör. Vilket snarast visar på den kyla som möter de kristna från officiellt håll till vardags. Just i det läget är det trösterikt att muslimer solidariserar sig med de kristna och visar färg gentemot extremisterna. Det vill man gärna se mera av, även på andra håll i Mellanöstern och i resten av världen. När troende gör gemensam sak minskar misstron och växer förtroendet och viljan till dialog och samarbete. Ur det kan bara spira någonting gott. Mera om händelserna i Egypten på www. katolsktmagasin.se Kaj Engelhart

4 sid. 4 nyheter inrikes 2011 byggprojektens år Två stora byggen i stiftets regi kommer att startas under år I Södertälje får kaldéerna egna lokaler och i Åkersberga får församlingen en kyrka. Den stora gruppen kaldéer i Södertälje har haft lokalproblem i flera år. Kyrkobyggnaden som de nu använder, och som stiftet numera äger, är urvuxen sedan länge. En egen byggnad har funnits i stiftets planer sedan 2007 utan att kunna förverkligas av ekonomiska skäl. Under året ska ändå projektet komma igång, dock med en modifiering av den plan som har antagits tidigare. - Stiftet anslår 25 miljoner kronor till en första etapp som innefattar en samlingssal och undervisningslokaler, säger stiftets finanschef Charlotte Byström. - Till att börja med måste samlingssalen användas för mässfirande. En kyrka får komma i en andra etapp. Arkitekten Anna Axberg Olsson, ledamot av stiftets byggnadsutskott, förklarar att kaldéernas behov av mycket stora samlings - ytor gör att det inte är möjligt att bygga hela komplexet i ett svep. - Redan budgeten på 25 miljoner kronor är mycket stor och vi vet inte om ens det är tillräckligt. Men vi har sagt att vi bygger så långt pengarna räcker. Kaldéerna själva är beredda att gå in med en stor egeninsats och de kräver inte att alla detaljer ska vara färdiga direkt. Byggnaden uppförs i en sluttning. På övervåningen blir det en 900 kvadratmeter stor samlingssal för både mässor och fester. Nedervåningen inreds med rum för undervisning och samlingar i mindre grupper. Planprocessen i Södertälje är nu inne i sitt sista skede och Anna Axberg Olsson räknar med att bygget kan komma igång efter årets semestrar. När kan man tänka sig att även kyrkan byggs? - Kommunen ställer krav att kyrkan ska byggas inom fem år efter der att samlingssalen har byggts. Det är också vad stiftet räknar med. Ett annat projekt, som också har dragit ut på tiden av ekonomiska skäl, är kyrkan i Åkersberga. Även där har man prutat på den ursprungliga planen. Diakon Daniel Pauchard som är ordförande i byggnadsutskottet berättar att man har slopat den planerade källarvåningen. - Nu blir det ett enplansbygge med kyrkorum, samlingssal, pastorsexpedition och kök, totalt 400 kvadratmeter. Kostnaden är beräknad till 12 miljoner kronor. Ett bekymmer är att ett nytt bygglov måste sökas, eftersom det har gått över två år sedan det första bygglovet gavs. Ett annat bekymmer är att förhandlingarna om parkeringsplatser utanför kyrkan inte har kommit i hamn. - Vi räknar ändå med att bygget påbörjas under året och är färdigt under 2012, säger Daniel Pauchard. Birgit Ahlberg-Hyse Illustrationsplan. Kaldéernas kyrkbyggnad i Hovsjö i Södertälje har ritats av arkitekten Martin Elia. Till höger ser vi samlingssalen som ska börja byggas i år. Till vänster ligger kyrkan som ska byggas inom fem år.

5 nyheter inrikes sid. 5 Stort intresse för nytt katolskt boende Ett annat byggprojekt, som inte är stiftets ansvar utan ligger på Stiftelsen Josephinahemmet, är höghuset som planeras vid det katolska äldreboendet i Blackeberg i västra Stockholm. Det första spadtaget tas i vår och inflyttning beräknas ske sommaren Ett 70-tal personer från olika håll i stiftet har visat intresse för nybygget. Km har tidigare berättat om projektet som drivs av Josephinahemmets stiftelse i samarbete med Fortis fastigheter AB. I sluttningen nedanför Josephinahemmets sydöstra gavel ska byggas ett tio våningar högt hus med 40 lägenheter i olika storlekar. Lägenheterna blir bostadsrätter och av dessa räknar stiftelsen med att köpa mellan fem och tio för att hyra ut till katoliker som inte anser sig ha råd att köpa en lägenhet. Katoliker har förtur även till de bostadsrätter som säljs av Fortis fastigheter. Syftet med bygget är att skapa möjligheter för människor, ensamstående katoliker eller par, där en av makarna är katolik, att bo bredvid Josep hina hemmet. Man får inte ha något vårdbehov när man flyt - tar in i höghuset men har förtur att flytta över till Josep hinahemmet efter pröv ning av vård- och biståndsbehovet. De boende i höghuset kommer att kunna besöka mässorna och delta i övriga aktiviteter på hemmet. De ska exempelvis kunna äta där, men då mot betalning. Enligt Erik Kellner, ordförande i styrelsen för Stiftelsen Josephinahemmet, finns just nu en in - tresselista med 70 personer från olika håll i landet. - I december inbjöd vi till ett informationsmöte och då kom ett 30-tal personer. Senast i slutet av februari måste spekulanterna lämna besked om de fortfarande är intresserade av boendet. - Redan nu har 17 anmält ett fortsatt intresse, säger Erik Kellner, som givetvis välkomnar nya spekulanter. Birgit Ahlberg-Hyse Söderläge. Så här kommer det nya huset att se ut från söder. Bild: Bergkrantz arkitekter (bild framtagen i dator) För vidare information om byggprojektet, se Josephinahemmets hemsida,

6 sid. 6 aktuellt inrikes S:t Lars församling i Uppsala: En kyrkoherde kommer, två går När biskop Anders överlämnade tabernakelnyckeln till Sankt Lars nye kyrkoherde, pater Andreas Bergmann SJ, rådde en förväntansfull tystnad tills biskopen sa: Nu får ni applådera! Då gjorde man det. En ny kyrkoherde och två föredettingar, jesuitfäderna Josef Höfner och Franz Holin, välkomnades respektive avtacka - des i kyrkan och över förfriskningar på näraliggande Newmaninstitutet. Inte överraskande präglades Uppsala kato - likernas firande av Andra söndagen under året av såväl glädje och tacksamhet som av vemod. I sin predikan anknöt biskop Anders till dagens episteltext ur 1 Kor 1:1-3 och lät Pauli ord anspela på skaran i S:t Lars: - Ledaren för en församling, kyrkoherden, ska vara den främste bland tjänare. Likt påven, Servus servorum Dei, ska han vara Guds tjänares tjänare. - Kallelsen till helighet gäller hela församlingen, hela kristenheten med Pauli ord tillsammans med alla dem som på varje plats åkallar vår herre Jesu Kristi namn. - Er församlingens uppgift är att tillsammans med er nye kyrkoherde ta upp kampen mot den isande kyla som breder ut sig när Kristi ljus hotar att slockna. - När vi märker att vi kommer till Förvaltare. Här överlämnar biskop Anders nyckeln till tabernaklet till den nye kyrkoherden. Foto: Per Englund

7 Inte överraskande präglades Uppsala katolikernas firande av Andra söndagen under året av såväl glädje och tacksamhet som av vemod. aktuellt inrikes sid. 7 korta med detta och det gör vi då springer vi omedelbart till biktstolen för att börja ett nytt liv. - Så kommer Kristi ljus att stråla ut över Uppsalaslätten. Efteråt ombads pater Andreas förnya sina prästlöften. Därmed över till avfirandet på New - maninstitutet som inleddes med festmusik: Jeremiah Clarkes A Trumpet Voluntary i Gunnar och Barbro Eng - lunds och Ola Perssons tappning. Ola berättade att hans Tárogáto var ett folkligt ungerskt instrument från början av 1900-talet som nästan ingen vet att det finns, en korsning mellan klarinett och saxofon. Också Gunnar Englunds sinka väckte nyfikenhet en blockflöjt med trumpetmunstycke, ett instrument som brukade användas av bland annat Monteverdi. Hustrun Barbro trakterade en typisk renässanstrumma av det slag som stadspipare gärna nyttjade. Applåder och sedan var det dags för tacktal och presenter till två lyssnande präster. Pastoralrådets ordförande Björn Hjalmarsson talade om pater Josef, kyrkoherde mellan 2001 och 2005 och därefter församlingens kaplan, som en präst särskilt för barn och unga och överlämnade en välbehövlig ny ryggsäck till en pilgrim i livet och på fjället (åtskilliga av stiftets jesuiter lär ha en förkärlek för fjällvandringar). - Vi ville gärna att du, helt konkret, bär oss i S:t Lars närmast ditt hjärta när du vandrar uppför och nerför fjällen. Till vardags kommer pater Josef, efter ett mellanspel i Tyskland, att tjänst göra som kaplan i S:ta Eugenia i Stockholm där han gärna skulle leda bönecirklar. Franz Holin, kyrkoherde sedan 2006, blir kvar i Uppsala där han nu levt mer än halva sitt liv han kom till Sverige samma dag som högertrafiken infördes, 3 september Med sällskapsspelet Ausgerechnet Uppsala fick han ett bevis på att S:t Lars katoliker gläder sig åt att också fortsättningsvis få möta en med Björn Hjalmarssons ord lyhörd och lugn kyrkoherde, en församlingsledare som låter många komma till tals men som är tydligt beslutsfattande och snabb som blixten när så behövs. Pang bom så händer det! - Renoveringen av församlings - lokalerna och den nya kyrkan i En - köping är goda exempel på detta. Vad sa då pater Franz själv? Han av - slöjade vad han viskat i biskopens öra före gudstjänsten: att S:t Lars karakteriseras av mångfald, sammanhållning och solidaritet. - Vårt pastoralråd försökte en gång räkna ut hur många som hjälper till på en regelbunden basis. Vi kom fram till att det var runt 150 personer. - Men egentligen är det ännu flera. Alla, och då menar jag verkligen alla, bidrar till den goda stämning som så många kan vittna om. Därför ville den avgående kyrkoherden egentligen inte lyfta fram någon särskild person, sa han men sedan kunde han ändå inte låta bli. Ett särskilt tack riktade han först till musikansvariga Anna Lindgren. - Min största upplevelse när jag var ny som kyrkoherde var att församlingsrådet, som det hette då, tillstyrkte pengar till en organist. - Det var en mäktig känsla: Dom gör ju som jag säger! Andra som apostroferades var syster Inger, ansvarig för församlingens barn - undervisning och ekonomi, och Göran Markström i finansutskottet. - Vårt samarbete har varit storslaget. När Göran nickar vet jag att förslagen till beslut är underbyggda och att jag ska säga ja. - Tack för din solidaritet, inte bara med församlingen utan också med en stackars kyrkoherde! Och så avslutades festligheterna med Greensleves för blockflöjt och viola da gamba. Fortsättning följer med S:t Lars nye kyrkoherde, pater Andreas. Margareta Murray-Nyman Fotnot: Om renoveringen av församlingslokalerna och den nya kyrkan i Enköping berättades i Km 12/10 och 1/11. Ny kyrkoherde. Andreas Bergmann har ett förflutet i bland annat S:ta Eugenia, Zambia och Frankfurt. Foto: Per Englund

8 sid. 8 aktuell intervju Maria Hildingsson, generalsekreterare för familjeorganisationen FAFCE: I Paris upplevde jag en hjärtats konversion. I flera länder i Europa finns en lång tradition av katolska intresseföreningar för familjer. Sverigefödda Maria Hildings - son är en person med stora kunskaper och erfarenheter av hur dessa föreningar arbetar och vad man vill uppnå. Efter att ha arbetat som politiskt sakkunnig för den franska katolska familjeföreningen Associations Familiales Catholiques, AFC, i Paris i ett par år, blev hon nyligen erbjuden anställning som generalsekreterare för den katolska europeiska familjeorganisationen Fédération des Associations Familiales Catholiques en Europe, FAFCE, i Bryssel. FAFCE bildades 1994 för att utveckla samarbetet mellan Europas olika katolska familjeorganisationer. Förra året öppnade man ett kontor i Bryssel, där Maria Hildingsson arbetar sedan några månader tillbaka. Maria berättar att FAFCE är en plattform för utbyte mellan europeiska katolska familjeorganisationer från olika länder. FAFCE bidrar till att skapa ett europeiskt nätverk mellan organisationer som främjar familjen och försöker även påverka de politiska beslut som är viktiga för Europas familjer. Familjepolitik är fortfarande ett område som varje enskilt EU-land självständigt bestämmer över. EU har inte lagstiftande makt inom detta område. Men betänkanden och yttranden från EU-institutionerna och Europarådet påverkar trots det debatten i medlemsländerna. Nyligen antog till exempel Europa parlamentet ett yttrande om vilken lagstiftning medlemsländerna bör ha när det gäller mammaledighet. Därmed är det viktigt att katolska argument finns företrädda i Bryssel. Maria Hildingsson förklarar att det sedan länge finns katolska familjeföreningar, som försöker påverka politikerna i familje- Generalsekreterare vid Vätterns strand. Maria Hildingsson, som deltog i familjedagarna i Jönköping efter Kristi himmelsfärds dag förra året, konstaterar att FAFCE har medlems - organisationer från 15, inom kort 16, länder. Men det finns idag ingen svensk eller nordisk förening som är ansluten till FAFCE, tillägger hon. Foto: Privat

9 aktuell intervju sid. 9 frågor, i flera europeiska länder. Så har Frankrike en lång tradition av familjeföreningar. Dessa föreningar har utbytt kunskaper och erfarenheter sinsemellan i mer än 100 år. Familjeföreningarna är en naturlig del av den franska familjepolitiska debatten och lämnar synpunkter på lagstiftningsförslag. Efter andra världskriget skapades det franska riksförbundet för familjeintresseföreningar, som samlar landets olika familjeföreningar så att de gemensamt får ett större inflytande och kan utbyta erfarenheter. Det är därmed inte särskilt överraskande att FAFCE skapades på just franskt initiativ. Vad uppnår då FAFCE? Maria hänvisar till en färsk framgång, nämligen att Europarådet antog en resolution som fastslår att sjukvårdspersonal ska ha rätt att avstå från att delta vid aborter, dödshjälp och andra arbetsuppgifter som strider mot deras samveten. Det ursprungliga förslaget i Europarådet var att denna resolution skulle ha motsatt utformning, det vill säga att den skulle inskränka möjligheten för läkare att åberopa samvetsklausuler. Tack vare att FAFCE (tillsammans med andra intresseorganisationer) lobbade mot politikerna i Europarådet fick resolutionen en utformning där rätten till samvetsfrihet betonas. Beslutet var en rekommendation och är därmed inte tving an - de att följa för Europarådets medlemsländer. Vad kommer det sig att Maria blev intresserad av familjeföreningar? Hon reste, efter att ha tagit studenten vid Humanistiska läroverket i Sigtuna, till Provence i Frankrike för att förbättra sina kunskaper i franska och flyttade därefter till Paris för att studera internationella relationer. Hon fick en stark andlig upplevelse i Paris, en hjärtats konversion. Parallellt med universitetsstudierna började hon engagera sig inom den franska scoutrörelsen, där hon arbetade bland annat med pedagogisk utbildning av scoutledare. I Frankrike finns ett stort antal scoutförbund, varav flera är katolska. Maria engagerade sig i ett av de största scoutförbunden, som har en katolsk grund. Den andliga dimensionen var närvarande, med ändamålet att föra människan närmare Gud. Erfarenheterna inom scoutrörelsen utvecklade henne och tankarna kring framtiden blev allt fler. Efter några år inom en advokatbyrå i Paris hade hon kommit fram till vad hon verkligen ville ägna sitt liv åt. - Jag lyssnade på vad Gud kallat mig till att göra och kom via bön, andliga upplevelser och besök i Rom fram till att jag ville engagera mig inom det civila samhället med att göra kyrkans lära mer tillgänglig för andra människor. Maria blev projektledare och politiskt sakkunnig för den franska katolska familjeföreningen AFC i Paris och numera arbetar hon alltså för FAFCE i Bryssel. Maria hänvisar till en färsk framgång, nämligen att Europarådet antog en resolution som fastslår att sjukvårdspersonal ska ha rätt att avstå från att delta vid aborter, dödshjälp och andra arbetsuppgifter som strider mot deras samveten. Maria Hildingsson deltog för övrigt i familjedagarna i Jönköping i mitten av maj förra året och talar om dessa dagar som intressanta, glädjande och kärleksfulla. Det är viktigt för de katolska familjerna att träffas och känna att de inte är ensamma, säger hon. Hon välkomnar att det fattades ett beslut om att skapa bättre nätverk mellan familjerna i de olika församlingarna i samband med familjedagarna och att bildandet av en nordisk familjeförening uppmuntrades. Hon berättar att FAFCE gärna hjälper till med att skapa nya föreningar, men att det samtidigt är viktigt att det är familjerna och församlingarna som tar själva initiativet, så att det finns ett intresse för verksamheten och en förankring. Markus Nyman Europarådet är en mellanstatlig europeisk samarbetsorganisation med säte i Strasbourg. Europarådet bildades 1949 och har för närvarande 47 medlemsländer. Europarådet är inte en EU-institution, även om man delar vissa symboler med EU-institutionerna (till exempel EU-flaggan). Europarådets främsta mål är att främja demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsutveckling i Europa. Europaparlamentet är en av EU:s institutioner och utgör tillsammans med ministerrådet den lagstiftande makten inom unionen. Europaparlamentet är den enda direktvalda institutionen inom EU och har för närvarande 736 ledamöter (varav 18 svenska) som väljs vart femte år, nästa gång år 2014.

10 sid. 10 aktuellt utrikes Katolska kyrkan på Kuba i ny roll Något har förändrats på Kuba tack vare den officiella dialog som pågår mellan regimen och den katolska kyrkan sedan i maj förra året. Men frågan är om den dialogen kan leda till framväxten av ett fristående civilsamhälle på ön. Under åren som följde på revolutionen på Kuba år 1959 ansågs orden civilsamhälle och NGO (icke-statlig organisation) som snarast subversiva termer av regimen. Eftersom den såg sig som en folklig och välvillig regering som försåg det kubanska folket med allt vad det behövde fanns det inte plats för andra och fristående organisationer. Men under 1990-talet lät dock regimen en rad organisationer börja ett arbete vid sidan av de statliga organen. Deras viktigaste syfte var att öppna en väg så att utländska biståndspengar kunde flyta in i landet. Det hade blivit en nödvändighet för Kuba efter Sovjetunionens kollaps som innebar att dess understöd till ön stoppades. Några av de organisationerna har kommit att utveckla engagemang som står fria från regeringens intressen, men som inte för det står i konflikt med dem. Samtidigt finns det ett antal politiska partier och rörelser på Kuba som öppet utmanar regeringen och dagens politiska system. Några av dem är väletablerade som det kristna Movimiento Cristiano Liberacion och det socialdemo - kratiska Arco Progresista. Andra har sprungit fram med ett enda mål på sin agenda som Damas de Blanco (Kvinnorna i vitt) som varje söndag demonstrerar för frigivningen av alla politiska fångar. Dessa grupperingar lever och verkar i opposition mot regimen och de är mer eller mind - re tolererade, men deras existens erkänns inte av staten. I juli förra året var jag på Kuba, utsänd av den franska människorättsorganisationen AEDH. Besöket sammanföll med beskedet att 52 politiska fångar skulle släppas som ett resultat av dialogen mellan regeringen och den katolska kyrkan. Det var de så kallade samvetsfångarna som dömdes till långa fängelsestraff efter den svarta våren Under besöket mötte jag och intervjuade en rad företrädare för oppositionen och en sak blev klarare allt eftersom dagarna gick. Samtidigt som glädjen var stor över frigivningen av fångarna gav det upphov till många frågor kring den katolska kyrkans roll i det kubanska samhället. Likaså om det är möjligt att ett civilsamhälle kan växa fram på ön, ett som är fristående från regimen och det enda tillåtna politiska partiet som är det kommunistiska. För Laura Pollan, ledare for Damas de Blanco, är redan det faktum att regeringen deltar i en officiell dialog med katolska kyrkan i sig ett erkännande av att ett civilsamhälle existerar på Kuba. Men för andra, som Oswaldo Paya, grundare och ledare av Movimiento Cristiano Liberacion, innebär inte dialogen med kyrkan någon egentlig förändring av hur regeringen ser på fristående organisationer i det kubanska samhället. Inte desto mindre är den kubanska katolska kyrkan i dag en fristående och erkänd dialogpartner för regeringen. Biskop Juan de Dios Hernandez Ruiz, hjälpbiskop i ärkestiftet Havanna, säger att kyrkan har en social roll i samhället och att dialogen med regeringen kommer att fortsätta. Han tillägger att kyrkan räknar med att den också kommer att gå in på andra områden. Frågan är då på vems vägnar hon talar. Oppositionen inom kyrkan mot den nya roll hon har iklätt sig är hård från personligheter som ser sig själva som katoliker. Både Oswaldo Paya och Dagoberto Valdes, grundare av tidningen Vitral och upphovsman till projektet Convivencia Cuba, slår fast att dialogen inom kyrkan har kommit till vägs ände. Medan båda erkänner att kyrkans nya Vakande Kristusbild vid Havannas hamn. Öns ekonomi har stora pro b - lem och frågetecknen hopar sig. Foto: Henrik Alberius

11 aktuellt utrikes sid. 11 Inte desto mindre är den kubanska katolska kyrkan i dag en fristående och erkänd dialogpartner för regeringen. roll är delikat och svår, kräver de att kyrkan rådgör med sina egna medlemmar innan hon uttalar sig i deras namn. På samma gång möter Katolska kyrkan uppskattning för sitt försök att vara behjälplig i öppnandet av det kubanska samhället. Claudia Cadelo, en av de mest kända av Kubas unga bloggare, säger att dialogen mellan kyrkan och regeringen är en verklig möjlighet för att en vändning ska kunna komma på ön. Men hon tvekar, som hon säger, om att den äldre generationen är redo att ta tag i möjligheten när den erbjuds. Den väntar på att vändningen på Kuba ska komma uppifrån, säger hon, men den måste byggas nerifrån och upp. För Cadelo finns det bara en väg att ändra det politiska systemet på Kuba och det är att ett starkt civilsamhälle växer fram. Och enligt henne måste det börja med grupperna av unga oppositionella kubaner. Det är med dem som ett fristående civilsamhälle kan bli verklig - het. Men problemet är att grupperna av unga oppositionella behöver mer tid. Vi är inte redo än. Ideal räcker inte. Du måste veta vad du vill göra och du måste ha ett rimligt och genomförbart program att arbeta med. Där är vi inte ännu. Henrik Alberius OP Kvinnor i vitt. Damas de Blanco, kvinnorna i vitt, demonstrerar varje söndag efter mässan i Santa Ritas kyrka i stadsdelen Miramar i Havanna. De kräver att alla politiska fångar på Kuba ska friges. Foto: Privat Fakta: AEDH (Agir Ensemble pour les Droits de l Homme) är en fransk organisation som stöder människorättsorganisationer runt om i världen. För att läsa Claudia Cadelos blogg (på ett flertal språk), gå till: Dagoberto Valdes har varit medlem i det Påvliga rådet Justitia et Pax. Hans senaste projekt kan följas på (på spanska med några sidor på engelska). Oswaldo Paya mottog Europaparlamentets Sacharovpris Hans websida (på spanska) har adressen:

12 sid. 12 aktuellt utrikes Svensk församling stödjer övergivna barn i Uganda Ordensrepresentant. Syster Annette Namugambe är Maria Reparatrix-systrarnas provinsial i Uganda, Kenya och Kongo. Foto: Charles Câmara Täby församling satsar, tillsammans med Caritas Sverige, på projekt i Uganda. Där får Maria Reparatrix-systrar medel för att bedriva stödverksamhet för barn vilkas föräldrar har dött i aids. - Egentligen är Maria Reparatrix-kongregationens kallelse kontemplation och reträttverksamhet. Men när systrarna upptäcker nödställda människor som ingen annan hjälper startar de utåtriktade projekt. Det här berättar syster Birgitta Tufvesson i Åkersberga som tillhör Vårfruförsamlingen i Täby. Birgitta är den enda Maria Reparatrix-systern som finns kvar i Sverige. - I Europa finns få kallelser till vår kongregation. Däremot är de många i tredje världen. Och det är där som Täbyförsamlingen har haft flera projekt de senaste åren. I Täby finns en second hand-butik som drivs ekumeniskt. När alla utgifter är betalade delas överskottet lika mellan de olika församlingarna. Och den katolska församlingens pengar går för närvarande till Uganda, där Maria Reparatrix-systrarna tar hand om barn som är offer för aids. - Systrarna står inte ut med att se dessa utsatta barn utan gör allt vad de kan för att hjälpa dem och ge dem ömhet och kärlek. Pengarna från Sverige används bland annat till att täcka kostnaderna för mat, sjukvård och skolutbildning. visningar, återrapporterar. Utbildningen skedde inom ramen för katolsk sociallära och Maria Reparatrix-systrarnas särskilda spiritualitet, då vi kopplade socialt arbete med det andliga livet. I juni förra året höll Charles en liknande kurs för Salesiansystrarna i Zambia och nu i maj kommer han att hålla en kurs för Karme lit - bröderna i Malawi. - Det här är ett sätt för vårt stift att hjälpa till med att förbättra kvalitén i lokala projekt och samtidigt höja kapaciteten hos våra katolska medsystrar och bröder i Afrika, kommenterar han. - Det visar också olika uttryck i stiftets utvecklingssamarbete. Förutom deltagande i stora internationella biståndsprogram kan det handla om sådana här utbildningsprojekt i samarbete med en församling eller en caritasförening. Alla tjänar på detta: systrarnas arbete förbättras, vi får bättre redovisningar och framför allt kommer målgruppen, barnen, att få bättre hjälp med att förverkliga sina liv. Birgit Ahlberg-Hyse - Barnens föräldrar har dött i aids och barnen kan vara smittade själva också. Många av dem har inga släktingar som tar hand om dem och de har ingen chans till utbildning. Så våra systrar ser till att barnen skrivs in i skolor och betalar deras omkostnader. De äldre barnen genomgår utbildningar så att de lär sig ett yrke och kan försörja sig själva i framtiden. Täbyförsamlingen ska stödja verksamheten i Uganda, i första hand under två år med kronor. Stiftet skjuter till kronor. Det säger Caritas Sveriges biståndsansvarige Charles Câmara, som nyligen har kommit hem från Uganda där han har besökt byar där systrarna bedriver verksamheten. Han berättar att systrarna gör ett fint arbete för de övergivna barnen men att de med lite större kunskaper skulle kunna göra mycket mer. Charles uppgift är att följa upp projekten och hjälpa samarbetspartnern på plats att strukturera och effektivisera verksamheten. För att öka systrarnas kompetens att bedriva utvecklingsarbete har han hållit en veckas kurs för 28 systrar och tio noviser från Uganda, Kongo och Kenya. - Kursen gick ut på att träna deltagarna i bland annat hur man skriver ansökningar, planerar verksamheten, gör ekonomiska redo - Högtid. Föräldralösa barn firar jul hos systrarna i Bisanje i Uganda. Foto: Charles Câmara

13 utrikes reportage sid. 13 Kommuniteten i Bose: Praktiskt arbete, tillit, evig lovsång Vad är det som är så märkvärdigt med Bose? Jag var tvungen att fråga när jag träffade ytterligare en person som fick något lyriskt i blicken då jag berättade att jag skulle åka dit på senhösten Jag är lite skeptisk. Hade som födelsedagspresent fått en check för att åka till ett kloster utanför Rom, och såg fram emot vistelsen. Så har en vän övertalat mig att ändra mina planer och ansluta mig till en grupp med EFS:are och Missionsförbundare från Roslagen som ska till Bose, som ligger i norra Italien, i Piemonte. Men det var inte dit jag skulle. Jag känner inte mina medresenärer och jag kan inte ens hitta orten i kartboken. Och hur ska man ta sig dit? Jag får inga bra svar, men de som varit i Bose säger: Åk, du kommer inte att ångra dig! Och jag åker, och jag ångrar mig inte. Jag var där från den 27 september till den 1 oktober 2010, en kort tid, men så mättad med goda upplevelser att jag upplevde den som mycket längre. Nu sitter jag i soffan med grannen och visar boken med bilder från klostret och ska förklara vad det var som var så märkvärdigt. Lättast är att peka på det natursköna läget, vid foten av alperna. Det är hänförande vackert med de snöklädda alptopparna och de sandfärgade byggnaderna. Och musiken som jag köpte med mig på en CD, den gregorianska växelsången som ljöd i kapellet, första gången klockan 06, sedan klockan 12 och så klockan 18:30. På två veckor har man sjungit igenom alla 150 psaltarpsalmerna. Det är denna eviga lovsång, som böljar mellan leden av systrar och bröder, totalt 75 stycken, som dominerar liturgin. Men det är också något annat som genomsyrar Bose. Det finns en öppenhet, som gör att främlingen känner sig välkommen. Ekumeniken är mer än bara en välvillig ansats. Här finns reformerta och ortodoxa bland bröderna och syst - rarna. Fyra bröder är präster. Bland gästerna är många ickekatoliker. Klostret Bose från utsidan. Hänförande vackert med snöklädda alptoppar och sandfärgade byggnader. Fortsättning

14 sid. 14 utrikes reportage Det finns också en tillit som är svindlande. Ersättning för logi och kost läggs i en plåtlåda på väggen: Gärna 60 euro per dygn, om du har råd, annars efter förmåga. I bokhandeln, som är imponerande med många hyllor av aktuell teologisk litteratur, ikoner och keramik, gäller samma princip. Man litar på kunden. Lägg pengarna i skrinet. Under måltiderna sitter tio gäster runt ett kvadratiskt bord med två personer från kommuniteten som samtalar och förklarar. Det finns flera rum för måltiderna, men gästerna delas upp efter språk så att alla ska ha möjlighet att förstå. Och vi kan fråga om allt. För flera av mina medresenärer är detta första besöket i ett katolskt kloster och det finns mycket att prata om. Hur blir man syster? Varför har man rökelse? Är det ok att inte knäfalla? Stämningen är lättsam och många skratt hörs från matsalarna, fram till kl 20 då det är absolut tystnad som råder till dagen därpå klockan 8. Samtliga systrar och bröder deltar i arbetet med matlagning och städning. Dessutom arbetar de sju timmar per dag i verkstäderna med ikonmålning, vävning, keramiktill - verkning, tillredning av örter och marmelad, översättning av gamla skrifter och publicering av artiklar och böcker. Det som produceras säljs i klostrets butik men också till andra försäljningsställen. För att behålla sitt oberoende tackar man nej till donationer och strävar efter att vara självförsörjande. Ett par nya bröder och systrar upptas varje år och man har nu kunnat öppna en kommunitet också i Assisi samt i södra Italien och i Jerusalem. Under vistelsen i Bose har gästen möjlighet att delta i bibelstudium i grupp och även att få enskild andlig vägledning. Monastero di Bose grundades efter Andra Vatikan - konciliet av den nu 67-årige priorn Enzo Bianchi. Han levde de första tre åren ensam och sökte sin kallelse, reste runt till katolska, protestantiska och ortodoxa kloster innan den ekumeniska kommuniteten bildades Det fanns från början en viss misstro från den lokale biskopen, men nu är klostret erkänt av kyrkans ledning och är en del i den lokala församlingen. Enzo Bianchi är också en mycket ansedd föreläsare och författare. Präster och biskopar kommer från framför allt Gärna 60 euro per dygn, om du har råd, annars efter förmåga. Italien och Frankrike för att delta i undervisning och i reträtter. Flera biskopar var på väg till Bose då vi åkte därifrån. I en intervju i tidskriften The Tablet i juni 2007, refere - rad i tidskriften Pilgrim senare samma år, berättas att Bianchi i februari 2006 fick ett privat sammanträffande med påven Benedikt XVI i hans våning i Vatikanen. Efteråt sa Bianchi: Min förhoppning är att han inte bara ska vara Roms påve, utan också ett redskap för gemenskap alla kyrkor emellan. Bianchi är själv inte präst, utan har förblivit lekman, Klostret Bose från insidan. Ett redskap för gemenskap alla kyrkor emellan.

15 Föreläsaren, författaren och trädgårdsmästarn Enzo Bianchi. Varje morgon ska marken sopas och begoniorna skötas. utrikes reportage sid. 15 trots påtryckningar. Hans ambition är att leva enligt Andra Vatikankonciliets intentioner. Man är misstrogen mot konciliet, säger Bianchi till The Tablet. Jag tycker detta är en stor synd mot den Helige Ande, och det gör att Kyrkan tappar modet och försvagas. Det skapar förvirring. De som motarbetar konciliet skapar oordning i Guds kyrka och hotar gemenskapen. Enzo Bianchi har givit ut mer än 40 böcker och skri - ver i flera italienska och franska dagstidningar. På svenska finns bara Ord av spiritualitet, men många av hans skrifter är översatta till engelska. Bianchi betonar i sina skrifter vikten av Lectio divina, andlig läsning, och uppmanar bröderna, systrarna och besökarna att leva evangeliet, bara det: Lev evangeliet! Text: Elisabet Finné Foto: Bengt Gunnemo Fotnot: Den februari 2011 deltar Enzo Bianchi i ett ekumeniskt präst- och pastorsmöte på Nya Slottet Bjärka-Säby, som Biskop Anders, Peter Halldorf och Martin Lind bjudit in till. Information och anmälan via

16 sid. 16 vår församling Ständig diakon en förebild i tjänandet De som brukar gå i 11-mässan i Domkyrkan har i flera år sett Sten Cedergren sittande med sin familj i kyrkbänken, ibland tjänstgörande som lektor. Numera ser de honom i koret. Efter fyra års studier, med distansundervisning och vecko - slutskurser, vigdes Sten tillsammans med sju andra män till ständig diakon vid en stor högtid i Domkyrkan den 30 oktober förra året. Det var då han, på knä framför biskopen, avlade sina lydnadslöften, vigdes genom handpåläggning och bön och fick motta evangelieboken som ett tecken på att han hädanefter får förkunna Guds ord. När Km träffade honom vid familjekongressen i Jönköping i maj förra året ville han inte gärna tala om det som låg framför honom eftersom han ännu inte var vigd. - Det handlar inte bara om att jag själv vill bli diakon utan också om att Gud kallar mig och att församlingen accepterar mig, sade han. När vi möts igen, i januari, är det onekligen så att Gud har kallat honom och att församlingen har accepterat honom. Och nu ställer han upp för en intervju även om han fortfarande är lågmäld med sig själv. -Jag känner en stor ödmjukhet inför den tjänst jag har kallats till, men förstås också en stor omtumlande glädje. Kallelsen har vuxit fram som en naturlig följd av en kristen människas vilja att tjäna Gud. Visst fanns det tongivande personer i församlingen som puffade honom i sidan och påpekade att han borde bli ständig diakon. Men det var inte de som fick honom att skriva till biskop Anders och höra sig för. Nej, han är absolut säker på att kallelsen kom inifrån, i en önskan att fördjupa sitt engagemang i Kyrkan. Sten Cedergren, som har en bakgrund i Svenska kyrkan, upptogs i Kyrkans fulla gemenskap 1990 i hemstaden Linköping. Ett par år efteråt flyttade han till Stockholm för att Lång väg. Under fyra år har Sten Cedergren gått i utbildning, med distansundervisning och veckoslutskurser, för att vigas till ständig diakon. Nu ser han fram mot att tjäna i domkyrkoförsamlingen

17 vår församling sid. 17 Minne från diakonvigningen. Här är det ögonblick när Sten Cedergren avger sitt lydnadslöfte inför biskop Anders Arborelius. De omges av ceremoniarerna Magnus Andersson (stående) och pater Fredrik Emanuelson (knäfallande) samt prästkandidaterna Kristoffer Mauritzon och Matteus Collvin. - Allt som diakonen gör visar tjänandet: han dukar, rengör kärlen och uppmanar församlingen till fridshälsning, bland annat. Sten tillägger att liturgin blir fattigare utan diakonens närvaro. Med detta menar han att diakonens position i mässfirandet inte bara har en utsida utan en insida som vill påminna församlingen om tjänandet i andra sammanhang, i familjen, i äktenskapet, på arbetsplatsen, i församlingen. Man sätter andra främst? - Ja, egentligen är alla tjänare, var och en på sitt sätt. plugga historia, som komplement till en tidigare teologiexamen, och knöts till domkyrkoförsamlingen. Under studietiden träffade han sin blivande fru, Mickaëlle, i Frankrike. De gifte sig 1996 och vid det här laget har familjen utökats med fyra barn i åldrarna två till tretton. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Sedan 15 år är Sten gymnasielärare på heltid i historia, religions - kunskap och kultur- och idéhistoria. Mickaëlle är lärare och forskare i fransk litteratur vid Stockholms universitet, även hon på heltid. Vartefter barnen växer får de allt flera fritidssysselsättningar. Att få det så kallade livspusslet att gå ihop är tufft, medger Sten. Kan han till detta pussel foga den ständige diakonens tre uppgifter, liturgin, ordets tjänst och det karitativa arbetet? Han svarar att han lyder Kyrkan som säger att allt ska följa en bestämd ordning. - Familjen först, därefter det civila arbetet och diakonuppgiften. I detta skede av mitt liv kan jag tyvärr inte ha för stora diakonala åtaganden. Det får växa fram efterhand. Det blir alltså framför allt tjänsterna i liturgin, förkunnelse och undervisning som han får ägna sig åt nu. Bland annat håller han i församlingens äktenskapsförberedelsekurs. Eftersom hela familjen alltid är med i mässan har det inte blivit så stora förändringar i familjen Cedergrens liv sedan pappa blev ständig diakon. Mässplikten gäller även barnfamiljer, påpekar han, och närvaron i kyrkan är ett led i det kristna liv som börjar hemma, med bords- och aftonbön, samtal om tron och försök att lära barnen goda dygder och vanor. De ständiga diakonerna har ett ämbete som bör få en tydligare profil, tycker Sten. - Medan prästämbetet gör Kristus som präst närvarande har diakonen en uppgift att göra Kristus som diakon, tjänare, närvaran - de. Den som ser noga på diakonen i mässan märker hur han står bakom prästen. Familjens samtycke viktigt. En förutsättning för att de ständiga diakonerna ska få avlägga sina löften är att deras familjer ger sitt samtycke och har förståelse för det nya ämbetet. I Sten Cedergrens fall är det inga prob lem. Familjen delar redan mässliv och församlingsgemenskap. De tre äldsta barnen är engagerade i församlingens körverksamhet. Äldste sonen är dessutom ministrant. Här ser vi Sten, David, Bénédicte, Mickaëlle med Emmanuel i famnen samt Gabriel. Bilden togs vid familjekongressen i Jönköping i maj förra året.

18 sid. 18 nya mässordningen Den av Km publicerade genomgången av ändringarna i mässtexterna där vi nu befinner oss mitt i den romerska kanonbönen inleddes i nummer 9/2010 och fortsätter här. Första eukaristiska bönen den romerska kanonbönen (forts.) Vi ber dig, Gud: välsigna, tag emot, bekräfta och godtag denna gåva, och fullkomna den till en andlig offergåva, dig till behag, så att den för vår skull blir din älskade Sons, vår Herres Jesu Kristi kropp och blod. TY DETTA ÄR MITT BLODS KALK, DET NYA OCH EVIGA FÖRBUNDETS BLOD, SOM BLIR UTGJUTET FÖR ER OCH FÖR DE MÅNGA TILL SYNDERNAS FÖRLÅTELSE. GÖR DETTA TILL MIN ÅMINNELSE. Dagen före sitt lidande tog han brödet i sina heliga och vördnadsvärda händer, lyfte blicken mot himmelen till dig, Gud, sin allsmäktige Fader, välsignade och tackade dig, bröt det och gav åt sina lärjungar och sade: TAG OCH ÄT HÄRAV ALLA, TY DETTA ÄR MIN KROPP, SOM BLIR UTGIVEN FÖR ER. Likaså tog han efter måltiden denna härlighetens kalk i sina heliga och vördnadsvärda händer, välsignade och tackade dig åter, gav åt sina lärjungar och sade: TAG OCH DRICK HÄRAV ALLA, Trons mysterium. eller: eller: Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet. Så ofta vi äter detta bröd och dricker av kalken förkunnar vi Herrens död till dess han kommer. Fräls oss, Herre, världens Frälsare. Genom ditt kors och din uppståndelse har du befriat oss. Kommentar: Den nya versionen av instiftelseorden har ett ord mer än den gamla, det lilla TY, som troget återger den latinska originaltexten. Också de övriga ändringarna beror på samma krav, att så noggrant som möjligt följa latinet, för att den romerska mässan överallt på jorden ska låta så enhetligt som möjligt. Man ska veta precis vad som sägs, även om man inte förstår det lokala språket. Denna härlighetens kalk är en anspelning på den äldre latinska bibelöversättningens (Vulgatas) version av Psaltaren 23, där det heter: och din berusande kalk, hur härlig är den inte! Tillämpat på kalken i mässan blir dessa ord en antydan om att Kristi kropp och blod är en försäkran om det tillkommande livet: de kroppar vi nu har i vår ringhet ska förhärligas och bli lika Kristi förhärligade kropp, när vi äter och dricker det som brukar kallas odödlighetens läkemedel. Anders Piltz, ordf. KLN, biskopsvikarie för gudstjänstlivet

19 porträtt sid. 19 Erika och Hans Åke Bergström har aldrig varit rädda för att ta tag i saker I början av 80-talet gavs tidningen Sucken ut för stiftets ungdomar, precis som idag, men det fanns inget motsvarande för barnen. Man pratade om att starta en barntidning, men vem skulle ta tag i det? Jag kan försöka, sa Erika Bergström, som vid den tiden var fyrabarnsmamma, kateket i S:ta Eugenia och anställd vid Sveriges Unga Katoliker, SUK. Jag ombads att skriva något till det första numret av Zoom som kom ut i januari 1983, även om jag bara gick på gymnasiet. Det dröjde inte länge förrän jag var med i redaktionen. På så sätt fick jag flera gånger per år förmånen att komma hem till Erika och Hans Åke Bergström på redaktionsmöte. Samtidigt som tidningen planerades och förfärdigades fick jag uppleva ett hem som alltid tog emot sina gäster med värme och omsorg. I sex år var Erika redaktör för barntidningen innan jag 1989 tog över an - svaret. Men också då fortsatte mötena att oftast hållas hos familjen Bergström i Bromma. Nu, cirka tjugo år senare, sitter jag vid Erikas och Hans Åkes bord igen ett nytt bord visserligen men på samma plats för att prata med dem om deras långa liv tillsammans i och med kyrkan. Det är den fjärde januari 2011 och sedan tre dagar tillbaka är de pensionärer. De har trivts med sitt yrkesliv de senaste fem åren har båda två varit anställda i S:ta Eugenia och dröjt sig kvar ett par år efter respektive 65-årsdag. Vi har gjort det med glädje, säger Erika. Det är därför det känns lite svårt att gå i pension. Men någon gång måste man sluta. Erikas röst är mjuk och vänlig, en röst som måste ha passat bra då hon var kateket. Jag har svårt att tänka mig att något barn skulle kunna bli rädd för henne. Likaså är det en lugn och trygg röst att lyssna på när hon ansvarar för läsningarna i kyrkan. Hon var bland de första lekmännen i Sverige att göra tjänst som lektor, då hon började någon gång efter Andra Vatikankonciliet. Hans Åkes röst är mörk och varm och att han kan säga ifrån vet man, både efter att ha mött honom som kyrkvaktmästare och som lägerledare. Olika men samspelta och med samma beredvillighet att göra vad som kan behövas. Erika kom fem år gammal med sin familj från Ungern. De bosatte sig i Bromma. Hans Åke växte upp i Gamla stan i Stock - holm. De träffades på en maskerad som den katolska ungdomsföreningen S:t Eriks arrangerade någon gång under första hälften av 60-talet. De förlovade sig på ett katolskt ungdomsläger och gifte sig 1968, som det sista paret i den gamla Eugenia-kyrkan som sedan skulle rivas. Hans Åke hade konverterat till Katolska kyrkan som nittonåring. Den präst han gick och läste för, och som nämns flera gånger under samtalet, var pater Hornung då kaplan, senare kyrkoherde. Det var också han som hade hand om ministranterna, som både Hans Åke och senare alla de tre sönerna kom att bli. De katolska föreningarna var inte bara en mötesplats utan hade överhuvudtaget stor betydelse. Under olika perioder var Hans Åke och Erika aktiva i S:t Eriks, Juventus och S:t Mikaelsföreningen. Den senare var särskilt avsedd för konvertiter. Nu finns kurserna, men på den tiden var föreningen ett väldigt viktigt ställe där man kunde ställa frågor, höra andra katoliker berätta Och det är i en förening som man som ung får tillfälle att träffa kompisar, säger Hans Åke. Man försöker göra så gott man kan i den situation man är, sammanfattar Hans Åke. Föreningarna tog också initiativ som rörde hela församlingen. Det fanns inget kyrkkaffe på den tiden, berättar Erika. Ungdomarna brukade träffas efter mässan på fiket Sju sekel i Kungsträdgården. Vi tyckte att det borde finnas ett kyrkkaffe för hela församlingen och presenterade idén för S:t Eriksföreningen och sedan för kyrkoherden. Jag tror att vi blev den första katolska församlingen i Sverige med kyrkkaffe. Pater Hornung sa ja, kompletterar Hans Åke, men sa att vi fick komma ihåg att vi måste gå i mässan också. Så vi gick i halvtio-mässan först och satte igång med kyrkkaffet efteråt. Och sedan var det Juventus som ordnade en maskerad för hela församling en. Vi stod för maten och utsmyckningarna och övade in en show. Då hade församlingen sina lokaler på Drottning gatan. Det kom cirka hundra Fortsättning

20 sid. 20 porträtt Kärlek är Erika och Hans Åke har varit gifta i 42 år. Kommunikation och att respektera varandras olikheter är viktigt, säger Erika. Och så klart kärlek, men det där ingår också i kärleken. personer varje gång och prästerna var också med. Det är viktigt att framhålla att det var för församlingens skull. Annars kunde ju föreningen ha haft en mas kerad bara för sig föddes första barnet, en dotter, i familjen Bergström. I rätt så rask följd kom ytterligare en dotter och en son. Och sedan, med lite större mellanrum, två söner till. Den yngste är idag 23 år gammal. När han flyttade hemifrån kändes det tomt, säger Hans Åke. Då hade vi haft barn hemma i närmare fyrtio år. Men fortfarande blir det ofta fullt hus, framför allt på helger och till födelsedagar. Inte minst för att det redan finns elva barnbarn mellan ett och åtta år. De två döttrarna som bor i Tyskland brukar försöka komma till Sverige varje sommar. Då är det praktiskt att vi har kvar huset. Det har blivit övernattnings- och lekrum av övervåningen. Hans Åke arbetade under många år som inspicient på Dramaten. Det betydde oregelbunden arbetstid, och även om det inte var fördelaktigt ekonomiskt prioriterade de att ha Erika hemma medan de äldsta barnen var små. Inte förrän det fjärde barnet var fem, sex år började Erika att arbeta deltid med ekonomi på SUK. Det var tänkt att vara ett halvår men hon ombads att stanna kvar och gjorde det tills hon blev gravid igen. När föräldra - ledigheten var slut 1988 började Erika i stället på pastorsexpeditionen i S:ta Eugenia, där hon har varit fram till nu. Det roligaste har nog varit kontakten med människor. Att man har kunnat hjälpa till och samtidigt avlastat prästerna. Jag har fått mycket tacksamhet tillbaka. Det samma gäller för Hans Åke som har arbetat som intendent i församlingen sedan 2005: Nästan dagligen har jag träffat folk och frågat om jag kunnat hjälpa till, alltifrån män niskor som har det svårt till turister. Under de 23 år som Erika var kateket var hon bara borta fem gånger, inklusive de tillfällen då hon födde barn. Jag följde barnen från det de gick i ettan, genom första kommunionen och till och med klass tre. Sedan började jag med en ny grupp. Det var väldigt roligt. När syster Hildegund först frågade mig sa jag visserligen att jag inte kunde, men hon kom hem till oss och gick igenom vad man skulle ta upp och snart gick det bra att klara av det på egen hand. Dessutom städade makarna tillsammans lokalen innan undervisningen började. Hans