FALLPREVENTION MALMÖ Riskbedömning och preventiva åtgärder

Transkript

1 FALLPREVENTION MALMÖ Riskbedömning och preventiva åtgärder Skånes universitetssjukvård och Malmö stad

2 SAMMANFATTNING Syftet med detta fallpreventionsprogram är att säkra vårdkvaliteten i hela vårdkedjan, erhålla en förbättrad samverkan och hög kompetens kring fallprevention. Patienten ska få god, effektiv och säker vård oavsett var patienten befinner sig i vårdkedjan. Målsättningen är att minska antalet fall och fallskador inom alla verksamheter i vården och i patientens hem och närmiljö. Fallpreventionsprogrammet riktar sig till all vårdpersonal inom SUS, primärvården i Malmö samt Malmö stad. För enkelhetens skull benämningen patient användas, oavsett var personen för tillfället befinner sig i vårdkedjan. Detta lokala fallpreventionsprogram innehåller: aktuellt kunskapsläge gällande riskfaktorer och prevention gemensamt riskbedömningsinstrument åtgärdsförslag rutiner för fallprevention i Malmö rutiner för dokumentation av fall och fallskador samverkansrutiner Fallpreventionsprogrammet består av en gemensam del gällande bland annat strategier för fallprevention, riskfaktorer och riskbedömning. Därefter följer avsnitt med specifika riktlinjer kring riskbedömning och åtgärder för slutenvård, primärvård och kommunal verksamhet. Avslutningsvis kommer riktlinjer för informations- och samverkansrutiner för säkrare vårdövergångar. Fallpreventionsprogrammet ger vårdpersonalen en gemensam plattform att utgå från i fallpreventionsarbetet samt kan inspirera och väcka idéer kring ytterligare fallpreventionsarbete. Malmö , reviderad och Monica Bergenek Leg. sjuksköterska, vårdutvecklare Stab verksamhetsutveckling, SUS Agnes Nilsson Kandell Leg. sjukgymnast VO akutsjukvård och internmedicin, SUS Inger Nilsson Leg. arbetsterapeut, enhetschef VO ortopedi, SUS Ann-Lis Rowlin Medicinskt ansvarig för rehabilitering SOF Norr, Malmö stad Paul Rogowski Distriktssjukgymnast SOF Väster, Malmö stad Malin Jönsson Lundgren Leg sjukgymnast, verksamhetschef Abels rehab 2

3 INNEHÅLL INLEDNING 4 När, var, varför och hur inträffar fall? 5 SYFTE OCH MÅL 6 Mål ur ett verksamhetsperspektiv 6 Mål ur ett patientperspektiv 6 FALLPREVENTION 7 Generell strategi 7 Högriskstrategi 7 Etiska överväganden 7 Evidens 7 Avvikelser/Fallrapporter 7 Gränssnitt mellan region Skåne och kommunen 7 Tvärprofessionellt arbete 8 RISKFAKTORER 8 RISKBEDÖMNING Downton Fall Risk Index 11 FALLPREVENTION INOM SLUTENVÅRD 12 Tvärprofessionellt arbete 12 Fallriskbedömning 13 Generell fallprevention på avdelningen 14 Individuella fallpreventiva åtgärder 14 Om ett fall har inträffat 17 FALLPREVENTION INOM PRIMÄRVÅRD 18 Tvärprofessionellt arbete 18 Fallriskbedömning 19 Generella fallpreventiva åtgärder 19 Individuella fallpreventiva åtgärder 19 Dokumentation 22 FALLPREVENTION INOM MALMÖ STAD 23 Tvärprofessionellt arbete 23 Fallriskbedömning 24 Åtgärder för fallprevention i kommunen 25 Dokumentation 26 SAMVERKAN 27 Slutenvårdens ansvar vid utskrivning från sjukhus 27 Primärvårdens ansvar 27 Kommunens ansvar 27 UPPFÖLJNING 28 REFERENSER 29 3

4 INLEDNING Det finns flera olika definitioner av fall. Här används följande definition: Ett fall är en händelse då en person oavsiktligt hamnar på marken, golvet eller en lägre nivå. Denna definition inkluderar alla fall, även de som beror på akut sjukdom och när patienten glider ner på golvet från stol eller säng. Fallet behöver inte leda till skada. Fall är ett stort internationellt folkhälsoproblem och är den vanligaste yttre orsaken till vård, sjukdom och dödsfall bland äldre i Sverige. Risken att falla ökar med stigande ålder och detta folkhälsoproblem förväntas växa de närmaste åren till följd av att antalet äldre i befolkningen blir allt fler. Äldre personer i särskilt boende eller som vistas på sjukhus har flera gånger högre risk för fall än äldre i ordinärt boende. Fall bör ses som ett eventuellt symtom på sjukdom eller effekt av läkemedel till dess motsatsen är bevisad. Ett fall kan leda till fraktur, skalltrauma, smärta, nedsatta funktioner, rädsla, försämrad livskvalitet och en för tidig död. Årligen avlider cirka 1600 personer 65 år och äldre i Sverige till följd av fallskada och cirka personer skadas så allvarligt att de behöver sjukhusvård. Varje år ådrar sig cirka personer i Sverige en höftfraktur varav cirka 40 % inträffar på särskilt boende och cirka 7 % uppkommer efter fall på sjukhus. Fall som inträffar på sjukhus kan förutom ovan nämnda konsekvenser leda till förlängd vårdtid. Även ett fall utan skada kan ge konsekvenser eftersom personen som fallit ofta begränsar sina aktiviteter på grund av rädsla att falla igen vilket kan leda till en ond cirkel, se figur 1. FALL Begränsad fysisk aktivitet Rädsla för att falla Nedstämdhet Ökad ensamhet Inaktivitet Sviktande självförtroende Muskelsvaghet Ostadighet Ökad fallrisk Figur 1: Den onda cirkeln 4

5 Samhällets direkta kostnader för fallskador inklusive medicinska insatser och rehabilitering samt materiella-, administrativa- och övriga kostnader beräknas årligen till cirka 4,8 miljarder kronor. Denna kostnad beräknas öka till närmare 8,2 miljarder kronor år 2035 om inte preventionsåtgärder sätts in. Både inom Malmö stad och på SUS sker ett stort antal fallolyckor varje år. Under 2015 registrerade Malmö stad fall i fallrapporter och inom SUS slutenvård dokumenterades 2100 fall i journalsystemet. Därtill finns troligtvis ett stort mörkertal. Fallprevention bygger på tvärprofessionellt arbete där alla yrkeskategorier är engagerade. Det är också viktigt att ledningen arbetar för att skapa en kultur av säkerhetstänkande. Det finns ingen universallösning för fallprevention, fall och fallskador måste förebyggas på bred front. Den samlade forskningen visar att multifaktoriella åtgärder som utgår från individens behov minskar risken för fall. En förutsättning för ett bra fallpreventivt arbete är ett samarbete mellan kommun, primärvård och slutenvård. För detta krävs en god samverkan samt bra överrapporteringsrutiner. Patienten ska vara så delaktig som möjligt i det fallpreventiva arbetet. När, var, varför och hur inträffar fall? Det finns ingen större variation för hur fallen fördelar sig under året i boendemiljön. Däremot ses en ökad belastning på akutmottagningen i samband med halt väglag, framför allt i samband med första halkan. Fallfrekvensen är som störst under den tid då patienterna är som mest aktiva, det vill säga under förmiddag och eftermiddag. En majoritet av fallen inträffar inomhus när patienten snubblar, halkar eller förlorar balansen på plant underlag. På sjukhus sker fallen ofta i den inledande delen av vårdtiden. Detta kan bero på dåligt allmäntillstånd eller ovan miljö där patienten inte hittar. Äldre patienter har även en ökad risk att drabbas av förvirring i början av vårdtiden. De flesta fall på vårdinrättningar sker inne på patientens rum eller på väg till och från toaletten och då patienten ensam förflyttar sig. Orsaken till ett fall kan beskrivas som ett samspel mellan individrelaterade faktorer, den aktivitet som utförs och i vilken miljö den genomförs, se figur 2. Oftast är det dock typen av aktivitet i kombination med patientens specifika kapacitet att klara utförandet och hur säker miljön är där aktiviteten utförs som avgör om ett fall inträffar eller inte. Individrelaterade faktorer är patientens specifika riskfaktorer/tillstånd. Riskpatienten är ofta äldre, skör och sjuk med små marginaler. Demenssjukdom och konfusion leder ofta till hög fallrisk. Andra individrelaterade faktorer kan vara urinvägsinfektion, läkemedelsbiverkning, funktionsnedsättning och nedsatt balans. De patienter som faller upprepade gånger har oftast flera riskfaktorer och denna grupp bör vara i extra fokus för preventiva åtgärder. Omgivningsfaktorer är en vanlig orsak till fall i hemmet. Det kan till exempel vara dålig belysning, löst liggande sladdar, mattor, trösklar och avsaknad av antihalkmatta i dusch. Omgivningsfaktorer utomhus kan vara hala gångbanor, hål eller upphöjningar i asfalten och otillräcklig belysning. 5

6 Ibland kan en aktivitet leda till ett fall, till exempel då en patient överskattar sin egen fysiska förmåga och inte har insikt om sina begränsningar. Individ Fallriskfaktorer? Aktivitet Riskfylld för patienten utifrån dennes kapacitet? Omgivning Säker? Risker? Figur 2: Faktorer som påverkar risken för fall och fallskada SYFTE OCH MÅL Syftet med fallpreventionsprogrammet är att minska antalet fall/fallskador och att fler riskpatienter får fallpreventiva åtgärder. Programmet ska dessutom öka kunskapen och medvetenheten kring fallprevention för personal samt ge förbättrade samverkansrutiner. Mål ur ett verksamhetsperspektiv I kombination med lokala riktlinjer för fallprevention ska detta: Ge ökad kunskap och medvetenhet kring fallprevention för all vårdpersonal Öka identifieringen av riskpatienter Minska antalet fall och fallskador inom alla verksamheter i vården samt i patientens hem och närmiljö Leda till förbättrad dokumentation av fallrisk, preventiva åtgärder samt inträffade fall och skador Leda till förbättrad avvikelserapportering vid inträffat fall Leda till förbättrad samverkan, överrapportering och säkrare övergångar mellan slutenvård, primärvård samt kommunal verksamhet Mål ur ett patientperspektiv I kombination med lokala riktlinjer för fallprevention ska detta: Bibehålla hälsa och livskvalitet samt upprätthålla förmågan att utföra aktiviteter i det dagliga livet (ADL) för riskpatienter Förhindra skador, smärta, rädsla, lidande och dödsfall som följd av ett fall Ge patienter och deras närstående en ökad kunskap och medvetenhet kring fallrisk och fallprevention Öka riskpatienters delaktighet vid valet av preventiva åtgärder 6

7 FALLPREVENTION Det finns två olika strategier för fallprevention; generell- och högriskstrategi. Dessa ska kombineras inom all vårdverksamhet i Malmö och inom Skånes universitetssjukvård. Generell strategi Alla verksamheter ska ha en generell strategi, vilket innebär att omgivningen anpassas för att minska fallrisken för samtliga patienter som vistas där. Det kan handla om kontinuerlig översyn av inomhusmiljön till exempel belysning, möbler, tydliga kontraster, ledstång i korridor, gånghjälpmedel och övriga hjälpmedel. Vintertid har en säker närmiljö utomhus stor betydelse. Samtliga verksamheter bör fortlöpande arbeta med prevention och behandling av olika symtom och sjukdomar som kan medföra ökad fallrisk. Verksamheterna rekommenderas även att utarbeta rutiner för utbildning i fallprevention för samtlig personal. Högriskstrategi Högriskstrategi innebär att vårdpersonalen fokuserar på riskpatienterna. Vid konstaterad ökad fallrisk eller om ett fall redan inträffat, ska en strukturerad fallriskanalys göras. Detta för att identifiera fallriskfaktorer och risksituationer samt bedöma vilka åtgärder som kan minska risken för fall. Faktorer som kan påverka valet av åtgärder är patientens somatiska status, kognitiva förmåga, specifika riskfaktorer och tillgängliga resurser till exempel hjälpmedel. Etiska överväganden Vissa åtgärder kan ha en god preventiv effekt samtidigt som de begränsar patientens funktions- och aktivitetsförmåga och därmed inkräktar på patientens autonomi och integritet. Alla begränsningsåtgärder kräver patientens samtycke och får aldrig sättas in som ersättning för personal. Vårdpersonalen måste alltid göra en avvägning mellan åtgärdernas vinst och dess påverkan på patientens autonomi/integritet, vilket ibland kan leda till att en möjlig åtgärd inte sätts in. Evidens Kunskapen för fallprevention i Malmö bygger på evidens och beprövad erfarenhet. Flera interventionsstudier gällande fallprevention har visat att multiinterventionsprogram kan minska antalet fall. Troligtvis är det en kombination av preventiva åtgärder samt en ökad medvetenhet och kunskap hos personalen som gör att antalet fall minskar. Avvikelser/Fallrapport Fall är en negativ händelse som alltid skall registreras som en avvikelse/fallrapport enligt respektive verksamhets rutiner. En avvikelse/fallrapport skall skrivas av den som varit involverad i händelsen. Patientsäkerhetslagen innehåller anvisningar för hälso- och sjukvårdens patientsäkerhetsarbete och avvikelsehantering. För att det fallpreventiva arbetet ska fortsätta och vara framgångsrikt, är det en förutsättning att personalen kontinuerligt informeras om dess resultat och får möjlighet att diskutera varför arbetet lyckas eller misslyckats. Gränssnitt mellan Region Skåne och kommunen Ansvarsfördelningen mellan Region Skåne och de skånska kommunerna definieras utifrån tröskelprincipen och gäller dygnet runt. Detta innebär att Region Skåne har vårdansvaret om patienten själv eller med hjälp av assistans/ledsagare kan ta sig till sin vårdcentral. 7

8 Kommunen har således ansvar för hälso- och sjukvård för dem som bor i särskilt boende samt för de personer som bor på LSS-boende eller i ordinärt boende och som inte på egen hand eller med hjälp av assistans/ledsagare kan ta sig till sin vårdcentral. Ovan ansvarsfördelning gäller dock inte hjälpmedel. Kommunen har ansvar för hjälpmedel till personer som är 20 år och äldre med undantag av elektriska rullstolar och vissa kommunikationshjälpmedel. Region Skåne har ansvar för hjälpmedel till barn och ungdomar upp till 20 år samt elektriska rullstolar och vissa kommunikationshjälpmedel för vuxna. Tvärprofessionellt arbete För att lyckas förebygga fall och fallskador, krävs tvärprofessionellt arbete där samtliga yrkeskategorier som möter patienten är engagerade. I teamet bidrar varje yrkeskategori med sin specifika bedömning utifrån sin yrkeskompetens. Teamet gör därefter en analys och bedömning av lämpliga preventiva åtgärder. I teamet kan det ingå fysioterapeut, arbetsterapeut, sjuksköterska, undersköterska, läkare, dietist och andra yrkeskategorier som kommer i kontakt med patienten. Chefer på olika nivåer har en viktig roll genom att medvetandegöra, driva och följa upp fallpreventionsarbetet samt ge personalen utbildningsmöjligheter. Det är även viktigt att patient och närstående involveras och görs delaktiga i fallpreventionsarbetet. RISKFAKTORER Flera faktorer kan enskilt eller i kombination påverka risken för fall. Risken att falla ökar med antalet riskfaktorer. Det går inte att påverka alla riskfaktorer, men genom att vårdpersonal, patient och närstående har kunskap om dessa och möjliga preventiva åtgärder kan fall och fallskador förebyggas och minskas. Det är sambandet mellan patientens tillstånd, aktivitet och omgivningsfaktorer som avgör om ett fall inträffar eller inte. Tabell 1. Vanliga riskfaktorer för fall Riskfaktorer Förklaring Hög ålder Fallrisken ökar med stigande ålder (från 65 år). Varannan person över 80 år faller årligen. Tidigare fall Läkemedel En av de starkaste riskfaktorerna är tidigare fall, varför vårdpersonal alltid bör fråga patienten om denne fallit under det senaste året. Om patienten har fallit, bör vårdpersonalen fråga vidare kring frekvens, sammanhang och eventuella mönster för fallen. Att använda fem eller flera läkemedel samtidigt ökar risken för biverkningar vilket ökar fallrisken. Vissa läkemedelsgrupper, framför allt psykofarmaka utgör särskild risk för fall. Bensodiazepiner kan till exempel ge biverkningar som dåsighet, yrsel, försämrad koncentration och koordination samt muskelsvaghet. Antidepressiva läkemedel (SSRI-preparat) är en annan grupp som ökar fallrisken. Antikolinerga läkemedel kan ge upphov till biverkningar så som minnesstörning och akut konfusion och därmed öka fallrisken. 8

9 Läkemedel fortsättning Andra grupper av läkemedel som ökar fallrisken är till exempel diuretika, opioider och vissa typer av hjärtmediciner. Vårdpersonalen bör även tänka på att äldres omsättning av och känslighet för läkemedel förändras, vilket kan medföra biverkningar som yrsel och blodtrycksfall samt behov av minskad dosering. Muskelsvaghet Nedsatt kognitiv förmåga vid till exempel demenssjukdom eller konfusion Gångsvårigheter Balanssvårigheter Nedsatt syn Nedsatt kognitiv förmåga påverkar bland annat patientens förmåga att tolka sin omgivning på rätt sätt. Dessa patienter missbedömer lätt situationer och avstånd med följd att fallrisken ökar. Patientens insikt om sina eventuella fysiska begränsningar samt fallrisken blir på sikt ofta nedsatt vid en demenssjukdom. En akut konfusion är en stor riskfaktor för fall. Nedsatt gångförmåga, långsam gånghastighet och oförmåga att samtala och gå samtidigt är indikationer för hög fallrisk. Muskelsvaghet kan leda till balans- och gångsvårigheter. Bidragande orsaker kan till exempel vara undernäring, inaktivitet och vissa läkemedel. Balansförmågan avtar med stigande ålder. Det naturliga åldrandet kan ge yrsel och balansproblem, men det kan även bero på inaktivitet, läkemedelsbiverkning kärlförändringar samt infektiösa, neurologiska och genetiska faktorer. Med stigande ålder försämras ögats förmåga till omställning mellan ljus och mörker vilket ökar fallrisken. Nedsatt syn av olika orsaker, exempelvis grå starr och makuladegeneration ( gula fläcken ) påverkar balansen samt ökar fallrisken. Läsglasögon kan påverka avståndsbedömningen om man använder dem även när man går. Felaktiga glasögon samt progressiva och bifokala glasögon ger ökad fallrisk. Nedsatt ADL-förmåga Vissa sjukdomstillstånd Eliminationsrelaterade riskfaktorer Nedsatt aktivitetsförmåga i dagliga livet till exempel behov av hjälp med påklädning eller vid bad/dusch är riskfaktorer. Vissa sjukdomstillstånd leder till ökad fallrisk till exempel ledsjukdomar, Parkinsons sjukdom, stroke, hjärt- och kärlsjukdomar, ortostatisk hypotension, depression, demenssjukdom, neuropati med flera. Fall är vanliga på patientens väg till och från toaletten. Exempel på riskfaktorer: Nykturi (behov av att kissa ofta under natten) Täta trängningar Diarré eller förstoppning Diuretika- eller laxantiabehandling Dessutom kan urinläckage på golvet göra att patienten halkar. 9

10 Nutritionsrelaterade riskfaktorer Hjälpmedel Rädsla att falla Omgivningsfaktorer Otillräckligt näringsintag eller för lång tid mellan måltiderna (till exempel lång nattfasta), kan leda till yrsel, nedsatt koncentrationsförmåga och muskelsvaghet med fallrisk som följd. Vätskebrist kan leda till yrsel och ostadighet. Icke fungerande hjälpmedel samt felaktigt använda hjälpmedel ger ökad fallrisk. Efter ett fall blir patienten ofta rädd för att falla igen och denna fallrädsla är i sig en riskfaktor. Flera faktorer i patientens omgivning kan ge ökad fallrisk. Inomhus Trappor/trösklar/nivåskillnader Lösa mattor eller mattor med vikta hörn Blöta golv på grund av spill och golvtorkning eller hala golv efter boning eller för hög dosering av rengöringsmedel Hala trappsteg och/eller avsaknad av ledstång i trappa Lösa sladdar på golvet Otillräcklig belysning dag/natt Badkar/dusch saknar antihalkmatta och/eller stödhandtag och/eller sittmöjlighet Avsaknad av eller olämpliga skor (patient som är barfota eller endast iklädd strumpa har tio gånger högre risk att falla) Hjälpmedel, möbler och vagnar placerade i patientens gångväg Hörapparat och/eller glasögon används inte eller är icke fungerande Ringklocka, dryck eller personliga ägodelar är placerade så patienten har svårt att nå Hjulen på sängbord, säng, rollator eller rullstol är olåsta Otydlig och svårtolkad miljö för patienter med nedsatt syn eller kognitiv svikt (till exempel avsaknad av kontraster och skyltning) Tvär färgskiftning på golvet kan uppfattas som ett hål eller avgrund av patient med demenssjukdom vilket påverkar gången Plötsliga ljud till exempel då någon ropar Snubbelrisk vid gång med droppställning Lång uribag dagtid eller ingen benhållare med snubbelrisk som följd Utomhus Otillräcklig snöröjning och sandning, hala gångbanor Ojämnt underlag Tunga entrédörrar Avsaknad av bänkar vid entré och gångvägar Otillräcklig belysning 10

11 RISKBEDÖMNING För att identifiera om patienten har en ökad fallrisk ska en riskbedömning göras. Skånes universitetssjukvård och Malmö stad använder Downton Fall Risk Index som riskbedömningsinstrument. Får patienten 3 poäng eller mer föreligger en ökad risk för fall. Riskbedömningsinstrumentet ska ses som ett komplement till den kliniska bedömningen. Vid förändrat allmäntillstånd ska en förnyad riskbedömning göras. Downton Fall Risk Index Följande parametrar ingår: Tidigare kända fallolyckor Patienten har fallit någon gång det senaste året Nej Medicinering Lugnande/sömnmedel/neuroleptika Diuretika Antihypertensiva (annat än diuretika) Antiparkinson läkemedel Antidepressiva läkemedel Övriga läkemedel Sensoriska funktionsnedsättningar Ingen Synnedsättning (måttligt till kraftigt nedsatt syn eller blind) Hörselnedsättning (måttligt till kraftigt nedsatt hörsel eller döv) Nedsatt motorik (kraft- eller funktionsnedsättning i någon extremitet) Kognitiv funktionsnedsättning Orienterad Patienten är inte orienterad till namn, plats eller tid Gångförmåga Osäker (patienten går osäkert med eller utan gånghjälpmedel och/eller glömmer att använda hjälpmedlet ibland) Säker (patienten går säkert med eller utan gånghjälpmedel och kommer ihåg att använda hjälpmedlet) Gångförmåga saknas Poäng

12 FALLPREVENTION INOM SLUTENVÅRDEN Patientsäkerhet är en högt prioriterad uppgift för all vårdpersonal vid SUS och fallprevention är ett av sjukhusets fokusområden. Fallrisken ökar då patienten läggs in på sjukhus oavsett om de tidigare hade fallrisk. Exempel på faktorer som kan bidra till denna ökade fallrisk är: Akut somatisk sjukdom Nyinsatta mediciner med risk för biverkningar Ny okänd miljö där patienten inte hittar Slangar kopplade till patienten till exempel kateter, dropp och drän Postoperativa komplikationer Akut konfusion äldre är extra känsliga och vid akutsjukdom, urinvägsinfektion eller byte av miljö kan vara utlösande faktorer. Fall på sjukhus sker oftast vid patientens säng då en patient förflyttar sig ensam inne på rummet. Det är även vanligt att fall sker på patientens väg till eller från toaletten. Tvärprofessionellt arbete För att lyckas i arbetet med fallprevention krävs ett tvärprofessionellt arbete där samtliga yrkeskategorier är lika viktiga. Alla yrkeskategorier ska observera och vidarerapportera fallriskfaktorer samt förändringar i patientens status som kan påverka fallrisken. Även patient och närstående ska involveras och göras delaktiga i preventionsarbetet. I teamet har varje yrkeskategori olika roller: Undersköterskan arbetar i den patientnära omvårdnaden med kontinuerlig tillsyn, stöd vid förflyttningar och hjälp med ADL. Eftersom undersköterskan arbetar nära patienten ser hen ofta patientens behov av förebyggande vårdåtgärder och hjälpmedel. Sjuksköterskan ansvarar för riskbedömning samt planerar och dokumenterar preventiva åtgärder. Sjuksköterskan observerar förändringar av patientens status och symtom relaterade till exempelvis nyinsatta läkemedel samt ansvarar för att informera patient och närstående. Arbetsterapeuten gör bedömning av patientens förmåga att klara sina ADL-aktiviteter såsom måltider, förflyttningar, personlig hygien, på- och avklädning samt kognitiv förmåga. Därefter beslutar och dokumenterar arbetsterapeuten om preventiva åtgärder. Arbetsterapeuten ger även råd och instruktioner till patient, närstående och övrig vårdpersonal kring insatta preventiva åtgärder, alternativa strategier och hjälpmedel. Fysioterapeuten gör bedömning av patientens gång- och förflyttningsförmåga, muskelstyrka, ledrörlighet, balans, koordination, känsel, yrsel, smärta etc. Därefter beslutar och dokumenterar fysioterapeuten om preventiva åtgärder. Fysioterapeuten provar vid behov ut gånghjälpmedel och andra hjälpmedel samt ger instruktioner för träning och förflyttningsstrategier till patient, närstående och övrig vårdpersonal. Läkaren ansvarar för översyn av patientens läkemedel med syfte att om möjligt sänka eller sätta ut läkemedel som kan ge ökad fallrisk samt undvika onödig polyfarmaci. Detta kan med fördel ske i samråd med apotekare vid en läkemedelsgenomgång. Läkaren bedömer behov av vidare utredning gällande till exempel kognitiv svikt, yrsel eller sömnproblematik. 12

13 Enhetschefen ansvarar för en säker vårdmiljö och att enhetens rutiner kring fallprevention är välfungerande. Samtliga chefers engagemang är av största vikt för att det fallförebyggande arbetet ska lyckas. Enhetschefen bör kontinuerligt följa upp och återkoppla till vårdpersonalen gällande antal fall, fallskador, riskbedömningar och vårdplaner. Patientsäkerhet och diskussion kring prevention av fall, trycksår och undernäring kan till exempel vara en återkommande punkt på arbetsplatsträffar. Det är även viktigt att ge möjlighet till kompetensutveckling inom förebyggande arbete för personalen. Fallriskbedömning Patienter 65 år eller äldre bör alltid tillfrågas om de fallit det senaste året samt kring fallfrekvens, eventuella symptom och omständigheter kring fallen. Samtliga patienter som är 65 år eller äldre ska riskbedömas med Downton Fall Risk Index i samband med sjuksköterskans inskrivning, senast inom 24 timmar. Även patienter yngre än 65 år med nedsatt gångförmåga eller annan funktionsnedsättning som påverkar fallrisken ska riskbedömas med Downton Fall Risk Index. Riskbedömning ska upprepas vid förändrat allmäntillstånd och postoperativt. Undantag Vid uppenbart ökad fallrisk behöver inte riskbedömningsinstrumentet användas. Fallrisken dokumenteras istället under specifikt sökord i inskrivningsanteckningen eller i anteckningen Riskbedömning med valet Klinisk bedömning ökad risk. I SUS riktlinjer för fallprevention finns två undantag då riskbedömning ej behöver göras trots att patienten är 65 år eller äldre: Förväntad vårdtid under 24 timmar Patienter med diagnos och/eller allmäntillstånd som gör riskbedömningen irrelevant Detta sista undantag ska användas sparsamt i de fall sjuksköterskan anser att det med stor sannolikhet inte finns någon fallrisk. Det kan till exempel vara aktuellt för tidigare friska patienter som nu vårdas pga. mindre åkomma, med full aktivitets- och rörelseförmåga och som går självständigt utan stöd/gånghjälpmedel eller svårt sjuka patienter som aldrig lämnar sängen. Äldre äldre patienter (> 80 år) bör i princip alltid riskbedömas. Sjuksköterskan dokumenterar beslut om undantag under specifikt sökord i inskrivnings-anteckningen eller i anteckning Riskbedömning. Analys av riskfaktorer Vid konstaterad ökad fallrisk, ska en fördjupad fallriskanalys göras för att identifiera fallriskfaktorer och risksituationer. Därefter bedöms vilka preventiva åtgärder som kan minska risken för fall på avdelningen. En individuell vårdplan för fallprevention ska upprättas för varje enskild patient med ökad fallrisk. Vårdplanen är tvärprofessionell, samtliga yrkeskategorier ska dokumentera sina bedömningar. Planerade och insatta åtgärder ska vara kända och tillämpas av all vårdpersonal. Vårdplanen kan behöva revideras under vårdtiden efterhand som patientens status förändras. 13

14 Generell fallprevention på avdelningen Återkommande strukturerad genomgång av risker i vårdmiljön bör genomföras på avdelningen där exempelvis belysning, möbler och hjälpmedel kontrolleras så att de är i bra skick. Samtliga yrkeskategorier har ett gemensamt ansvar för att uppmärksamma och rapportera risker i patientens närmiljö och om möjligt åtgärda de risker som observerats. Patientens närmiljö Närmiljön och möblernas placering påverkar fallrisken, framför allt för patienter med kraftigt nedsatt syn, nedsatt balans eller kognitiv svikt. Generella åtgärder för en säker närmiljö kan vara: Gångvägar ska vara fria från möbler och dylikt som patienten riskerar att snubbla över. Inga löst liggande sladdar. Se över möblernas placering i patientrummet. Ibland kan det vara en hjälp om sängen placeras längs med väggen. All rullande utrustning samt inventarier ska vara låsta, till exempel sängbord och förflyttningshjälpmedel. Det är viktigt med en god belysning både dag- och nattetid, framför allt för patienter med nedsatt syn eller nedsatt orienteringsförmåga. Sängens höjd ska vara anpassad till patientens behov och förutsättningar. Det bör finnas antihalkmatta, stödhandtag på väggen samt sittmöjlighet i bad/duschutrymmen. Stödhantag bör även finnas uppsatta vid toaletter. Toalettpappershållaren ska sitta inom nära räckhåll för patienten. Lugn miljö, arbeta för att minimera onödiga ljud på avdelningen. Tips! En kontrastfärg på till exempel stödhandtag och toalettsitsen hjälper patienter med nedsatt syn eller förvirring att orientera sig samt att på ett säkert sätt sätta sig på toaletten. Vårdpersonalen bör fortlöpande arbeta med prevention och behandling av eventuella vårdkomplikationer som kan medföra ökad fallrisk, till exempel urinvägsinfektion och akut förvirring. Även postoperativa komplikationer kan öka fallrisken. Genom att systematiskt arbeta för tidig mobilisering och förebyggande av postoperativa komplikationer, kan fallrisken minskas. Individuella fallpreventiva åtgärder Information och delaktighet Patient och närstående ska informeras av någon i teamet om att en ökad fallrisk föreligger och om aktuella riskfaktorer samt göras delaktig i valet av förebyggande åtgärder. Informationen och diskussionen kring åtgärderna bör upprepas vid flera tillfällen. Alla riskpatienter ska även få SUS informationsbroschyr om fallprevention. 14

15 Tillsyn Patienter med ett stort tillsynsbehov bör få ett rum nära expeditionen och om möjligt vistas där personalen befinner sig dagtid. Rörelsedetektorer kan användas dag som natt till patienter med ökad fallrisk och som inte själva kan larma eller som har bristande insikt om att de bör ha hjälp vid förflyttningar. Rörelsedetektor får endast användas om patienten samtycker. Om patienten är så sjuk att denne inte kan medverka till samtycke, får larmet användas så länge patienten inte på något sätt uppvisar protester och så länge syftet med larmet är ökad patientsäkerhet. I de fall patienten har en uttalad nedsatt insikt om sina fysiska begränsningar bör tillsyn/assistans alltid ske vid förflyttningar. I svåra fall krävs extravak till patienter med mycket hög fallrisk i kombination med kraftig psykisk- eller motorisk oro, agitation eller bristande insikt. Läkare bedömer och ordinerar detta vid behov. Optimera sinnesintryck Om patienten har glasögon, hörapparat och/eller andra syn- och hörselhjälpmedel, ska vårdpersonalen hjälpa patienten att kontrollera att de fungerar och används. Tänk på att läsglasögon kan påverka avståndsbedömningen om patienten går omkring med dem på sig. Kontakt bör tas med närstående om patienten saknar glasögon eller hörapparat på avdelningen. Yrsel Yrsel kan orsakas av en rad tillstånd såsom undernäring, dehydrering, ortostatisk hypotension och läkemedelsbiverkan. Yrsel kan även bero på vissa sjukdomar och skador som påverkar hjärnan och balansorganet. Utredning och behandling bör ske av bakomliggande orsak till yrseln. Behandling av ortostatisk hypotension kan i sig minska fallrisken. Trots medicinering och/eller kompressionsstrumpor bör patienter med ortostatisk hypotension alltid uppmanas att ha huvudändan på sängen höjd grader samt att sitta en stund på sängkanten och trampa med fötterna innan uppresning. Sömn Om en patient med hög fallrisk har en sömnstörning, bör orsaken till detta utredas och åtgärdas. Nattsömnen kan störas av hunger/törst, oro, ljud från avdelningen, täta trängningar och smärta. Patienten kan till exempel erbjudas öronproppar eller en smörgås före sänggåendet. Eventuella glasögon, skor, gånghjälpmedel och larmklocka ska finnas lättillgängligt under natten. Diskutera med patienten vilken belysning denne önskar under natten. Elimination Patienten kan behöva regelbunden hjälp till toalett, hjälp med inkontinensskydd eller extra tillsyn vid laxantia- och diuretikabehandling. Uppegående patient med KAD bör ha kort tömbar uribag samt benhållare. 15

16 Nutrition Vid undernäring kan patienten serveras protein- och energirik kost, extra mellanmål/kvällsmål eller näringsdrycker mellan måltiderna. Patienten ska serveras dryck kontinuerligt under dagen och ha den lättillgänglig. SUS riktlinjer för undernäring ska följas och en vårdplan för undernäring ska upprättas. Dietist kontaktas vid behov. Läkemedelsöversyn Läkaren bör göra en översyn av patientens läkemedel för att se om det är möjligt att minska dosen eller sätta ut läkemedel som kan bidra till ökad fallrisk. En apotekare kan med fördel göra en fördjupad läkemedelsgenomgång. Patienter kan behöva ordineras läkemedel för att behandla tillstånd som i sig ökar fallrisken, till exempel vid anemi, hjärtsjukdom, infektion och smärta. Vårdpersonalen bör vara speciellt observanta och ge patienten extra tillsyn vid medicinering med läkemedel som är kopplade till ökad fallrisk. Klädsel Patienten behöver ett par skor som sitter bra på foten. Kontakt bör tas med närstående om patienten saknar skor på avdelningen. Om avdelningen har antihalksockor för utlåning, kan dessa erbjudas till patienter som inte har egna skor eller som ofta glömmer att sätta på sig dem. Undvik för stora eller för långa byxor. Höftskyddsbyxor kan minska risken för höftfraktur för patienter med hög fall- och frakturrisk. De kan vara ett bra komplement då andra fallpreventiva åtgärder är svåra att genomföra. Höftskyddsbyxor införskaffas av patient eller närstående till självkostnadspris via sjukvårdsaffär. Sängen Sänggrindar används för att skydda mot fall från sängen. Grindarna kan dock förorsaka allvarliga skador om patienten tar sig ur sängen och faller. Sänggrindar kan alltså ge vissa patienter ett gott skydd medan de är direkt olämpliga för andra, till exempel patienter med förvirring eller demenssjukdom i kombination med ett riskfyllt beteende (såsom att klättra över sänggrindarna). Ta ställning till behov av en eller två grindar, grindskydd och om grind/grindskydd behövs dag- och/eller nattetid. Patienter med balansstörning eller eliminationsproblem bör få en säng nära en toalett. Sänggrindar får endast användas om patienten samtycker. Om patienten är så sjuk att denne inte kan medverka till samtycke, får grind användas så länge patienten inte på något sätt uppvisar protester och så länge syftet med larmet är ökad patientsäkerhet. Säng med extra höga grindar bör användas vid användning av luftväxlande tryckavlastande madrass då den är högre vilket gör att avståndet minskar mellan madrassens ovansida och sänggrinden. Detta medför att patienter kan falla ur sängen trots att sänggrindar används. Säng som går att sänka ner extra lågt kan användas om risken är stor att patienten försöker klättra över sänggrinden eller vid användning av luftväxlande tryckavlastande madrass så att patientens fötter når golvet vid sittande på sängkanten. 16

17 Hjälpmedel Patienten ska alltid ha larmklocka inom räckhåll. Patienten kan behöva ett gånghjälpmedel till exempel käpp, gåbord, fyrpunktsstöd, betastöd eller rollator vid förflyttning. Dessa hjälpmedel utprovas av en fysioterapeut. Patienten bör vid insättande av hjälpmedel instrueras/tränas i hantering av gånghjälpmedlet så det i sig inte utgör en risk för fall, till exempel olåsta bromsar vid uppresning med rollator. För patienter som är sängliggande eller rullstolsburna är det viktigt att se till att förflyttning från säng till rullstol eller säng till toalett, sker på ett säkert sätt. Det finns flertalet förflyttningshjälpmedel som kan underlätta vid dessa förflyttningar såsom Turner, glidbräda eller lift. Ett vårdbälte kan minska risken för fall och fallskador vid gång och andra förflyttningar. En antihalkmatta kan användas som hjälpmedel vid uppresning samt förflyttning till stol för att minska halkrisken. Fysioterapeut och/eller arbetsterapeut bedömer vilken förflyttningsstrategi som är mest lämplig. Patienten kan behöva hjälpmedel som underlättar utförandet av vardagliga aktiviteter till exempel toalettstolsförhöjning, förhöjningsdyna till stol och griptång. Dessa hjälpmedel utprovas av arbetsterapeut. Träning Individuellt anpassad träning utformad av fysioterapeut kan minska fallrisken. Det är framför allt viktigt att träna styrka, rörlighet, balans och koordination. Patienten kan även behöva lära sig alternativa förflyttningsstrategier på grund av en nytillkommen funktionsnedsättning. I träningen ingår att patienten ska bli medveten om sina begränsningar i olika aktiviteter för att undvika fall. Vid ökad fallrisk i samband med nedsatt aktivitetsförmåga till exempel inom personlig vård, kan arbetsterapeut träna dessa moment tillsammans med patienten och/eller lära ut alternativa strategier. Om ett fall har inträffat När en patient faller på avdelningen är det viktigt att direkt reflektera kring tänkbara bakomliggande orsaker och utifrån dem sätta in förebyggande åtgärder. På så sätt minskar risken att samma typ av fall upprepas. Denna orsaksanalys ska göras i nära anslutning till det inträffade fallet så att vårdplanen snabbt kan justeras. Dokumentation av fall och fallskador i journalen Varje gång ett fall har inträffat ska anteckningen Fall/fallskada öppnas. Dokumentera: Tidpunkt och plats för fallet, hur fallet gick till, vid vilken aktivitet fallet inträffade och huruvida patienten var ensam eller med vårdpersonal Symtom före fallet, bidragande faktorer och närmiljöns påverkan samt ev. skada och vidtagna åtgärder Avvikelseregistrering Alla fall ska registreras i SUS avvikelsesystem. Efter dokumentation i patientjournalen, öppnas en avvikelserapport i AvIC. I fritextrutan för händelsebeskrivning är det möjligt att endast skriva en hänvisning till anteckningen "Fall/fallskada" i patientjournalen, till exempel: "Patienten har fallit ingen skada, se Fall/fallskada i patientjournalen". 17

18 FALLPREVENTION INOM PRIMÄRVÅRDEN Patientsäkerhet är en högt prioriterad uppgift för alla medarbetare i primärvården. Primärvården kommer i kontakt med patienter i alla åldrar och arbetar för hela människan genom hela livet. Primärvården har möjlighet att tidigt identifiera patienter med fallrisk och sätta in preventiva åtgärder innan det första fallet inträffat. Därigenom kan primärvården bidra till att bryta en ond cirkel av exempelvis yrsel, balansproblem och inaktivitet vilket kan leda till fall och fallskador. Dessa preventiva åtgärder kan eventuellt fördröja eller minska behovet av sjukvård och behov av att flytta till annat boende. Primärvårdens arbete kan delas upp i två kategorier: primärprevention och sekundärprevention. Primärprevention innebär insatser som riktas till bredare grupper redan innan någonting har inträffat och syftar till bättre hälsa för alla. Primärvården arbetar preventivt med tobak, alkohol, fysisk aktivitet och matvanor. Detta preventiva arbete utförs enligt Socialstyrelsen riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder Sekundärprevention innebär insatser som sätts in när något redan inträffat och syftar till att förebygga ny ohälsa. Vid fallrisk eller inträffat fall ska primärvården arbeta både primärpreventivt och sekundärpreventivt. Tvärprofessionellt arbete För att lyckas förebygga fall och fallskador, krävs tvärprofessionellt arbete där samtliga yrkeskategorier är lika viktiga. Även patient och eventuellt närstående ska involveras och göras delaktiga i preventions- och patientsäkerhetsarbetet. I teamet har varje yrkeskategori olika roller: Undersköterskan observerar förändringar i patientens status som kan påverka fallrisken. Undersköterska finns ej på alla vårdcentraler. Distriktssköterskan/sjuksköterskan ansvarar för hälsosamtal med fokus på matvanor, vikt, alkohol, tobak och fysisk aktivitet. Patienten kan även få individuell rådgivning, kontroll av blodtryck och blodprov samt kontroll av vikt regelbundet. Arbetsterapeuten ansvarar för utredning av patientens dagliga aktiviteter med fokus på att tillvarata och stärka patientens egna resurser. Arbetsterapeuten ser över patientens aktivitetsbalans framför allt för att finna jämvikt mellan aktivitet, sömn och egen tid. Arbetsterapeuten informerar om de vanligaste fallriskerna i hemmet och ger tips och råd i vardagen om hur fall kan förhindras. Fysioterapeuten ansvarar för bedömning av patientens gång- och förflyttningsförmåga, muskelstyrka, ledrörlighet, balans, koordination, känsel, yrsel, smärta och fallrädsla. Vid behov erbjuds träning i grupp alternativt individuell träning. Fysioterapeuten ger även råd om fysisk träning och förskriver vid behov individuellt hemträningsprogram alternativ Fysisk aktivitet på Recept (FaR). Läkaren ansvarar för översyn av patientens läkemedel med syfte att om möjligt optimera eller sätta ut läkemedel som kan ge ökad fallrisk samt undvika onödig polyfarmaci. Detta kan med fördel genomföras i samråd med apotekare genom så kallad läkemedelsgenomgång. Verksamhetschefen har det yttersta ansvaret för vårdcentralens fallpreventionsarbete och chefens engagemang är av stor vikt för att det ska lyckas. Verksamhetschefen ska 18

19 kontinuerligt följa upp det förebyggande arbetet och återkoppla till personalen. Patientsäkerhet bör vara en stående punkt på arbetsplatsträffar. Det är även viktigt att ge möjlighet till kompetensutveckling inom förebyggande arbete för personalen. Chefen har det övergripande ansvaret för en säker vårdmiljö. Fallriskbedömning Fallriskbedömning görs av vårdpersonal vid kontakt med primärvården. Alla patienter som kommer till primärvården som är 65 år och äldre ska tillfrågas: Har du fallit under det senaste året eller sedan senaste besöket? Även patienter under 65 år med neurologiskt eller kognitivt sjukdomstillstånd samt de med nedsatt gångförmåga eller annan funktionsnedsättning som påverkar fallrisken, ska tillfrågas: Har du fallit under det senaste året eller sedan senaste besöket? All vårdpersonal ska ta ställning till frågan: Tror du att denna patient kommer att falla inom de närmaste månaderna om ingen förebyggande åtgärd sätts in? Vid Ja på någon av frågorna ska en riskbedömning göras med hjälp av bedömningsinstrumentet Downton Fall Risk Index. Vid konstaterad ökad fallrisk eller om ett fall redan inträffat, ska en strukturerad fallriskanalys göras för att identifiera fallriskfaktorer och risksituationer samt bedöma vilka åtgärder som kan minska risken för fall. Generella fallpreventiva åtgärder Patientens närmiljö För att upprätthålla en säker vårdmiljö på vårdcentral/mottagning för patienter och personal, bör översyn av närmiljön ske regelbundet. Generella åtgärder för en säker närmiljö kan vara: Gångvägar inomhus fria från möbler, vagnar, EKG-apparat med mera som patienter riskerar att snubbla över Inga löst liggande sladdar Antihalktejp/remsor på trappsteg God belysning Fungerande ringklocka och alarm Stödhandtag/ledstång uppsatta i korridorer och vid toalett. Viktigt att toalettpappershållaren sitter inom räckhåll för patienten samt tydliga anvisningar till toaletten Tillgängligheten vid entrén: se över till exempel tunga entré- och hissdörrar, ledstänger, antihalkremsor i trappa samt snubbelrisk på dörrmattor. Gångvägar utomhus fria från snö, is och löv samt inga gropar och utstickande grenar Individuella fallpreventiva åtgärder Alla identifierade fallriskpatienter erbjuds besök till läkare, sjuksköterska, fysioterapeut och/eller arbetsterapeut (beroende på patientens aktuella riskfaktorer/problemområden) för att diskutera möjliga preventiva åtgärder. 19

20 Information och delaktighet Patienten (alternativt närstående) ska erhålla muntlig och skriftlig information om att en ökad fallrisk föreligger, aktuella riskfaktorer samt göras delaktig i valet av förebyggande åtgärder. Information och diskussion kring åtgärderna bör upprepas vid flera tillfällen. Alla riskpatienter bör även få broschyren Fall och fallskador. Behandling och läkemedel Vid konstaterad ökad fallrisk, läggs notering till behandlande läkare för översyn av medicinering där läkaren beaktar patientens hela sjukdomsbild och medicinering. Vid denna översyn bör läkaren: Gå igenom och utvärdera behov av ordinerade läkemedel för att se om det är möjligt att optimera eller sätta ut läkemedel som kan bidra till ökad fallrisk. Undvika kombinationer som kan öka fallrisk samt undvika användning av antikolinerga läkemedel eller läkemedel med sederande effekt. Justering av mediciner har visat sig ha en god effekt för att minska fallrisken. Uppmärksamma patienter som får laxerande och urindrivande läkemedel på risken för fall nattetid och ordinera dessa läkemedel på tidpunkt som är mest lämplig för patienten. Behandla tillstånd som ökar fallrisken, till exempel anemi, hjärtsjukdom, infektion och smärta. Överväga om symtom som till exempel yrsel och falltendens kan vara läkemedelsutlösta, för att undvika att ordinera ytterligare läkemedel för att behandla en läkemedelsbiverkning. Förskriva tillskott av kalcium och tillskott av vitamin D vid risk för benskörhet i syfte att minska risken för fraktur vid ett eventuellt fall. Ordinera icke-farmakologiska behandlingsmetoder i första hand. Mäta blodtryck i sittande och ortostatisk blodtrycksprov. Läkaren bör även följa LAGOM- principen för läkemedelsbehandling för äldre: Läkemedelsbehandling får inte vara ersättning för bristande resurser i sjukvård och omsorg. Aktuell medicinering granskas för ställningstagande till utsättande och dosjustering. Detta bör ske med lämpliga intervaller samt vid klinisk bedömning. Grundlig information till patientens anhöriga och vårdpersonal förbättrar medverkan. Observera etiska och juridiska problem om patienten inte kan lämna samtycke och att tvångsmedicinering endast får ske inom ramen för psykiatrisk tvångslagstiftning. Mätning av blodtryck i liggande och stående (eller sittande) rekommenderas före och under medicininställning som kan påverka blodtrycket. Hälsosamtal Patient med fallrisk bör erbjudas ett hälsosamtal med distriktssköterska/sjuksköterska, där följande punkter ingår: 20

21 Matvanor: Diskussion om kostens innehåll, framförallt översyn av det totala näringsintaget då det ofta är sviktande hos äldre. Vid undernäring är svaghet, nedsatt koncentration och yrsel en vanlig följd, vilket kan vara orsaken till ett fall. Vid behov remiss till dietist. Fysisk aktivitet: Information om vikten av en aktiv livsstil. Fysisk aktivitet är en viktig faktor för att förebygga sjukdom, fall och fraktur samt för att kunna behålla en så hög livskvalitet som möjligt, även i hög ålder. Vid behov kan patienten få utskrivet Fysisk aktivitet på Recept (FaR). Alkohol: Information gällande riskerna med alkohol. Enligt WHO är en överdriven alkoholkonsumtion en riskfaktor för fall. Tobak: Information gällande riskerna med rökning och snusning samt erbjudande om hjälp till rök- och snusavvänjning som en del i primärpreventionsarbetet. Syn och hörsel: Diskussion om syn och hörsel samt vid behov översyn av syn- och hörselhjälpmedel. Nedsatt syn försämrar stabiliteten i kroppshållningen och ökar risken för fall hos äldre. Synen försämras successivt när man blir äldre och regelbunden synundersökning ska rekommenderas. Träning och miljö Riskpatienter erbjuds tid till fysioterapeut och arbetsterapeut. Fysioterapeuten gör en bedömning av patientens gång- och förflyttningsförmåga, muskelstyrka, ledrörlighet, balans, koordination, känsel, yrsel, smärta och fallrädsla. Fysioterapeuten kan exempelvis: Testa balans och vestibulär funktion. Följande tester kan användas: Tandemstående Enbensstående seende och blundande Gå häl till tå på en 5 m lång linje Balansåtta Uppresning från sittande Dix-Hallpikes manöver Vid behov erbjuda träning i balansgrupp alternativt specifik individuell balansträning. Träning i grupp under tillsyn, deltagande av Tai Chi eller genomförande förskrivet hemträningsprogram är alla effektiva träningsmetoder i syfte att minska fallrisken. Testa den fysiska kapaciteten, förslagsvis använda 6-minuters gångtest. Test av muskelstyrka, ledrörlighet och koordination. Informera om det normala åldrandet med fokus på vikten av fysisk aktivitet, framför allt att man kan träna och få resultat även vid hög ålder. Ge råd om fysisk träning. Övningar som förbättrar styrka och balans bör rekommenderas till alla äldre. Patient kan få ett individuellt förskrivet hemträningsprogram alternativt Fysisk aktivitet på Recept (FaR). Träningsprogram bör innehålla två eller flera av komponenterna styrka, balans, flexibilitet och uthållighet. 21

22 Diskutera fallrädsla och förslagsvis använda instrumentet Short FES-I (Short Falls Efficacy Scale International) vilket är ett instrument för att bedöma rädsla för att falla hos äldre personer. Arbetsterapeuten gör en bedömning av patientens dagliga aktiviteter och ger förslag på olika strategier alternativt förändringar i vardagen som kan minska fallrisken. Arbetsterapeuten kan exempelvis: Bedöma patients aktivitetsförmåga, förslagsvis använda ADL-taxonomin. Göra en översyn av aktivitetsbalansen, förslagsvis genom att använda aktivitetslogg. Ge generella råd för att undvika fall i den fysiska hemmiljön samt ge patienten checklista för översyn av inomhusmiljön, förslagsvis Säkerhet i vardagen - Checklistan inomhus. Ge ergonomiska råd, till exempel att lyfta rätt, ej gå upp på pallar, rätt belysning och energibesparande åtgärder. Ge allmän information om hjälpmedel i hemmet och hänvisa patienten till kommunens rehabilitering vid behov. Informera om kommunens Fixartjänst (se vidare under kommundel Fixartjänster ). Dokumentation Dokumentation av riskbedömning och preventiva åtgärder: I samband med ny patient eller vid årskontroll tillfrågas patienten gällande fall och detta dokumenteras i patientjournalen. Riskbedömningen och förebyggande åtgärder dokumenteras i (PMO) anteckningen "Fallrisk, screening/åtgärd". Vid inträffat fall Om patienten har fallit ska en analys göras kring tänkbara orsaker till fallet och om det hade kunnat förhindras. Finns tecken på akut sjukdom eller läkemedelsbiverkning som kan ha orsakat fallet? Om patienten har fallit flera gånger, finns ett synligt mönster? Finns kända riskfaktorer eller risksituationer som går att åtgärda/behandla? Vid inträffat fall på vårdcentralen/mottagning ska det dokumenteras i patientjournal samt skrivas en avvikelserapport. Avvikelseregistrering Alla fall inne på vårdcentral/mottagning ska registreras i respektive organisations avvikelsehanteringssystem. I avvikelserapporten anges samma fakta som dokumenterades i journalsystemet. 22