Bibliografiska uppgifter för Åtgärdsprogrammet för att minska växtnäringsförluster från jordbruket. Hur långt har vi nått?

Transkript

1 Bibliografiska uppgifter för Åtgärdsprogrammet för att minska växtnäringsförluster från jordbruket. Hur långt har vi nått? Författare Anonym Utgivningsår 2007 Tidskrift/serie Utgivare Huvudspråk Målgrupp Jordbruksverket (SJV) Svenska Rådgivare, praktiker Denna skrift (rapport, artikel, examensarbete etc.) är hämtad från VäxtEko, databasen som samlar fulltexter om ekologisk odling, växtskydd och växtnäring. Utgivaren har upphovsrätten till verket och svarar för innehållet.

2 Åtgärdsprogrammet för att minska växtnäringsförluster från jordbruket Hur långt har vi nått? 2007

3 Inledning Det här materialet sammanfattar hittills uppnådda effekter av åtgärdsprogrammet för att minska växtnäringsförluster från jordbruket. Vår tanke är att innehållet relativt kortfattat och översiktligt ska beskriva åtgärderna och hur långt vi har nått med de åtgärder som ingår i programmet. Programmet omfattade till en början åtgärder för att minska kväveläckage och fosforförluster. Sedan starten i slutet av 1980-talet har programmet utvidgats till att också omfatta åtgärder för att minska ammoniakförluster. Åtgärderna i programmet genomförs med hjälp av lagstiftning, ekonomiska styrmedel, rådgivning och information samt försöks- och utvecklingsverksamhet. De oönskade utsläppen av växtnäringsämnen från jordbruket minskar även som en följd av andra faktorer än arbetet inom åtgärdsprogrammet, exempelvis genom förändringar i jordbrukspolitikens in riktning. Dessa minskningar berörs också i materialet. Inledningsvis beskriver vi bakgrunden till Sveriges åtgärdsprogram och vad programmet omfattar. Därefter beskriver vi de förändringar i utlakning och förluster som skett och som kan relateras till arbetet inom åtgärdsprogrammet. I den mån det är möjligt redovisar vi kostnaderna för några av åtgärderna som genomförts. För den som är mer intresserad av vilket genomslag enskilda åtgärder har haft så finns det ett särskilt kapitel som belyser varje åtgärd mer ingående. I slutet av materialet berörs även de förändringar av kväve- och fosforförluster som sker av andra orsaker än genom arbetet inom åtgärdsprogrammet. I det fall någon önskar gå på djupet eller vill ha mer information om en fråga kan de lästips som finns i rutorna läs mer under vissa avsnitt vara till hjälp. Omslagsfoto: Lennart Svedlund. Foto denna sida: Urban Wigert.

4 Innehåll Varför finns det ett åtgärdsprogram? Bakgrunden till åtgärdsprogrammet Vad omfattar åtgärdsprogrammet? Lagstiftning Ekonomiska styrmedel Rådgivning och information Försöks- och utvecklingsverksamhet Vilka är målen för åtgärdsprogrammet? Uppföljning, utvärdering och miljöövervakning Tillsyn och egenkontroll Förändringar i kväveutlakning, fosfor- och ammoniakförluster Kväveutlakning Fosforförluster Ammoniakförluster Kommer vi att nå våra nuvarande mål? Vad kan vi säga om kostnaderna? Miljöskatt på mineralgödselmedel Miljöersättningar Rådgivning och information Försöks- och utvecklingsprojekt Syns förändringarna i miljön? Det kan ta tid innan förändringarna syns i miljön Minskade halter av växtnäring i vattendrag i södra Sverige Vilken effekt har enskilda åtgärder haft? Lagstiftning Tillsyn av jordbruksföretag Miljöersättningar Miljöskatt Rådgivning och information Orsaker utanför åtgärdsprogrammet som påverkar växtnäringsförlusterna Jordbrukspolitiken EU:s ramdirektiv för vatten

5 Varför finns det ett åtgärdsprogram? Tillförsel av kväve och fosfor till hav, sjöar och vattendrag kan orsaka övergödning. Övergödning är i dag ett allvarligt hot mot, och även en verklighet för, flera av våra sjöar och omgivande hav. Läckage av kväve från jordbruket kan också leda till att yt- och grundvattnen blir otjänligt som dricksvatten. Det tillstånd vi har i miljön är dels en följd av gamla synder, dels en följd av de utsläpp som sker i dag. Det är viktigt att vi aktivt arbetar för att försöka förbättra förutsättningarna för vår miljö och för kommande generationer. Arbetet som genomförs i jordbruket med utgångspunkt från åtgärdsprogrammet bidrar både till att uppnå mål som beslutats inom Sverige, exempelvis miljömålen, och till att uppnå internationella överenskommelser och direktiv. Bakgrunden till åtgärdsprogrammet År 1988 fattade riksdagen beslut om ett program för miljöförbättrande åtgärder inom jordbruket. Bakgrunden var bland annat ett ökat medvetande om övergödningsproblemen. Genom internationella konventioner hade Sverige och andra länder förbundit sig att halvera kvävebelastningen på omgivande hav. Åtgärderna i programmet gällde i första hand jordbruksintensiva och kustnära områden och omfattade framför allt behovsanpassning av växtnäringstillförseln samt ökad andel höst- och vinterbevuxen mark. Därefter har programmet utvidgats till att också omfatta åtgärder för att minska ammoniakförlusterna från jordbruket. Åtgärdsprogrammet har ändrats och kompletterats vid ett par tillfällen. Senaste större kompletteringen gjordes i samband med att de nya miljömålen togs fram. Internationella överenskommelser och EU-direktiv Sverige har under de senaste årtiondena skrivit under flera internationella överenskommelser som syftar till att begränsa tillförseln av föroreningar till miljön. Det finns också flera EUdirektiv som har detta syfte. I faktarutan redovisas kortfattat några av dessa. Överenskommelserna och direktiven har funnits med när vi utformat åtgärdsprogrammet. Sveriges miljömål Sveriges riksdag har beslutat om 16 miljökvalitetsmål. Med målen tas ett samlat grepp om arbetet med att minska samhällets belastning på miljön. Det som eftersträvas är ett miljötillstånd och en påverkan på miljön som är ekologiskt hållbart på lång sikt. Miljömålet Ingen övergödning angriper problemen med förluster av närsalter till mark och vatten. Målet lyder: Halterna av gödande ämnen i mark och vatten ska inte ha någon negativ inverkan på människors hälsa, förutsättningarna för biologisk mångfald eller möjligheterna till allsidig användning av mark och vatten. Fakta Helsingforskonventionen och OSPAR-konventionen Både Helsingforskonventionen och OSPAR är till för att minska utsläppen av föroreningar till våra havsvatten. Målet för Helsingfors - konventionen är att skydda Östersjön från alla typer av föroreningar från land, sjöfart och flyg. Bland annat vill konventionen hal- vera de kväveutsläpp som orsakats av människan jämfört med 1985 års nivå. OSPAR har som mål att skydda och bevara de marina ekosystemen i Nordsjön och Nordostatlanten. EU:s nitratdirektiv (Rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruk) Nitratdirektivet har minimikrav för att minska kväveförluster (nitratförluster) från jordbruket till såväl yt- och grundvatten som kust- och havsvatten. Varje medlemsland i EU ska enligt direktivet peka ut områden som är känsliga för nitratpåverkan och upprätta ett åtgärdsprogram med målet att minska näringsläckaget från jordbruket. 4

6 De övergripande miljömålen har brutits ned i delmål för att göra arbetet med att uppnå miljömålen mer konkret. Följande delmål till Ingen övergödning berör jordbruket: Till år 2010 ska de svenska vattenburna utsläppen av fosforföreningar från mänsklig verksamhet till sjöar, vattendrag och kustvatten ha minskat med minst 20 % från 1995 års nivå. De största minskningarna ska ske i de känsligaste områdena. Senast år 2010 ska de svenska vattenburna ut - släppen av kväveföreningar från mänsklig verksamhet till haven söder om Ålands hav ha minskat med minst 30 % från 1995 års nivå. Senast år 2010 ska utsläppen av ammoniak i Sverige ha minskat med minst 15 % från 1995 års nivå. Åtgärderna med att minska förlusterna av växtnäring från jordbruket utgår främst från målet Ingen övergödning, och tillhörande delmål. I viss grad kan åtgärder inom jordbruket även påverka möjligheten att uppnå andra miljömål, exempelvis Grundvatten av god kvalitet, Levande sjöar och vattendrag samt Hav i balans. Läs mer: Miljömålsportalen, Foto: Håkan Alfredsson. EU:s IPPC-direktiv (Directive 96/61/EEG on Integrated Pollution Prevention and Control) IPPC-direktivet ska genom samordnade åtgärder förebygga och minska föroreningar från ett antal verksamheter, bland annat stora djuranläggningar med svin och fjäderfän där förluster i form av nitrat och ammoniak kan vara stora. CLRTAP (Convention on Long-range Transboundary Air Pollution) Sverige samt länder i Europa och Nordamerika har skrivit under ett protokoll framtaget av FN-organet UNECE; konvention för långväga gränsöverskridande luftföroreningar (CLRTAP). Protokollet anger högsta tillåtna nivåer för utsläpp av flera luftföroreningar, bland annat ammoniak. Det omfattar också åtgärder för att minska utsläppen. EU:s takdirektiv (Direktiv 2001/81/EG om nationella utsläppstak för vissa luftföroreningar) Direktivet reglerar högsta tillåtna nivåer för medlemsländernas ut - släpp av vissa ämnen, bland annat ammoniak. 5

7 Vad omfattar åtgärdsprogrammet? Det första programmet med åtgärder för att minska växtnäringsförluster togs fram redan i slutet av 1980-talet. Sedan dess har åtgärdsprogrammet förändrats och kompletterats vid ett par tillfällen. Den senaste större kompletteringen skedde år 2000, efter beslutet om de nya miljömålen. Åtgärderna genomförs med hjälp av: lagstiftning ekonomiska styrmedel (miljöersättningar, skatter) rådgivning och information försöks- och utvecklingsverksamhet Det betyder att åtgärderna delvis består av tvingande åtgärder, genom exempelvis föreskrifter, och delvis av frivilliga åtgärder som miljörådgivning. Lagstiftning Många moment inom jord- och skogsbruk riskerar att skada eller störa miljön. Därför är det nödvändigt att visa hänsyn i sådana verksamheter. För vissa aktiviteter och åtgärder inom jordbruket finns tydliga bestämmelser, för andra är bestämmelserna mer allmänt hållna. De bestämmelser som rör miljön finns samlade i miljöbalken och förordningar och föreskrifter till miljöbalken. Bestämmelserna som rör miljöhänsyn i jordbruket gäller exempelvis lagringskapacitet för stallgödsel, täckning av gödselbehållare och påfyllning av flytgödsel och urin under täckning, begränsningar av den mängd gödsel som får tillföras åkermarken, särskilda spridningsbestämmelser samt bestämmelser om en viss andel höst- eller vinterbevuxen mark (s k grön mark). Ekonomiska styrmedel För att begränsa användningen av vissa typer av mineralgödselmedel finns det sedan 1980-talet särskilda skatter som grundas på innehållet av kväve och kadmium i dessa gödselmedel. Pengarna som kommer in har på senare år delvis gått in i det svenska miljö- och landsbygdsprogrammet och finansierar bland annat åtgärder för vattenvård. Sedan mitten av 1990-talet finns även olika miljöersättningar som jordbrukare kan söka för åtgärder som bidrar till att minska bland annat växtnäringsförluster från jordbruket. Miljöersättningarna ingår i Sveriges miljöoch landsbygdsprogram och finansieras till viss del av EU. I dagsläget kan jordbrukare söka ersättning för följande åtgärder för att minska växtnäringsförlusterna: skyddszoner minskat kväveläckage (fånggrödor och vårbearbetning) anläggning och skötsel av våtmarker och småvatten Ersättning för skyddszoner och skötsel och anläggning av våtmarker och småvatten har kunnat sökas av jordbrukare i hela södra Sverige. Ersättning för minskat kväveläckage kan sökas av jordbrukare i Kalmar, Gotlands, Blekinge, Skåne, Hallands och Västra Götalands län. Ett nytt landsbygdsprogram börjar gälla år Det kan medföra vissa förändringar av miljöersättningarna. Rådgivning och information Miljöinriktad rådgivning och information är en betydande verksamhet inom åtgärdsprogrammet för att minska växtnäringsförlusterna. Denna verksamhet genomförs både genom Jord bruks - verkets och länsstyrelsernas försorg och genom rådgivningsorganisationer. Med hjälp av kostnadsfri miljörådgivning till jordbrukarna hoppas vi kunna minska växtnäringsförlusterna. Råden kan till exempel handla om lämpliga tidpunkter och förhållanden för stallgödselspridning, att minska överoptimala givor och att bättre anpassa utfodringen till behovet. Som en följd av de utredningar som gjordes i slutet av 1990-talet startade rådgivningsprojektet Greppa näringen. Inom projektet läggs stor vikt vid återkoppling och uppföljning av de råd som ges. Greppa näringen drivs i samarbete mellan Jordbruksverket, länsstyrelserna, rådgivningsorganisationer och jordbrukets organisationer. 6

8 Försöks- och utvecklingsverksamhet I samband med att åtgärdsprogrammet introducerades avsattes också medel för försöks- och ut - vecklingsverksamhet. Denna verksamhet arbetar med både odlingsåtgärder och teknisk utveckling inom jordbruk och trädgård. Forskning tillsammans med försöks- och utvecklingsverksamhet utgör en viktig grund för vilka åtgärder vi bör vidta och vilka styrmedel som ska användas för att minska växtnäringsförlusterna. Åtgärder för att förbättra hanteringen av stallgödsel, odling av fånggrödor och utfodringsstrategier är exempel på områden där projekt har genomförts. Vilka är målen för åtgärdsprogrammet? Utifrån miljömålet Ingen övergödning och dess delmål har följande kvantitativa mål för jordbruket formulerats. Målen gäller för kväveutlakning och ammoniakförluster. en minskning av rotzonsutlakningen av kväve med ton till år 2010 en minskning av ammoniakavgången från jordbruket med ton till år Minskningarna gäller i förhållande till de utsläpp som skedde år Det finns inget motsvarande mål för fosforförluster inom åtgärdsprogrammet. Skälet till det är bland annat att det råder osäkerhet kring effekterna av olika åtgärder för att minska fosforför lusterna. Istället för ett kvantitativt mål så föreslogs ett mål som säger att jordbrukets fosforförluster till sjöar och vattendrag ska fortsätta att minska. Förslag till nya åtgärder för att nå målen i åt - gärds programmet togs fram i samband med miljö - kvalitetsmålens tillkomst. Nya åtgärder för att minska kväveutlakningen var bland annat: att begränsa spridningen av stallgödsel inför sådd av höstsäd, att öka anslutningen till miljöersättningen för sådd av fånggrödor och vårbearbetning att öka anslutningen till miljöersättningen för anläggning av våtmarker att utöka och förbättra rådgivningsverksamheten i de län där utlakningen av växtnäring är som störst Åkerarealen och gödslingsintensiteten förväntades också minska, vilket skulle bidra till ett minskat rotzonsläckage. Uppföljning, utvärdering och miljöövervakning Uppföljning och utvärdering Vid uppföljning och utvärdering av åtgärdsprogrammet används uppgifter om grödarealer, djur - antal, gödselmedelsförsäljning och anslutning till miljöersättningarna, med mera. Mycket av informationen kan hämtas från de nationella systemen för stödhantering. Ytterligare information fås från Statistiska centralbyrån som bland annat genomför en undersökning om hantering av gödselmedel i jordbruket vartannat år. I denna undersökning redovisas exempelvis uppgifter om lagring och spridning av stallgödsel och användning av mineral - gödselmedel. Modellberäkningar är till stor hjälp vid bedömning av den samlade kväveutlakningen och fosforförlusterna från jordbruket. Beräk ningar görs även av ammoniakavgången från jordbruket och övriga sektorer. Inom projektet CAP:s miljöeffekter (CAP Common Agricultural Policy) utvärderas miljöeffekter som är en följd av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Projektet studerar bland annat hur politiken och dess genomförande genom exempelvis miljöersättningar påverkar växtnäringsförlusterna från jordbruket. Miljöövervakning För att följa tillståndet och förändringar i miljön finns det bland annat övervakningsprogram för grundvatten, vattendrag, sjöar och hav. Program finns både på nationell och på regional nivå. Till viss del kan dessa program användas för att ge information om effekter av genomförda åtgärder i jordbruket. För att särskilt följa jordbrukets påverkan på yt- och grundvattenkvaliteten finns två övervakningsprogram kallade Observations fält på åkermark och Typområden på jordbruksmark. I det förra programmet mäter man vattenkvaliteten i avrinningsvatten från fält och i det senare vattenkvaliteten i de åar och bäckar som avvattnar området. 7

9 Tillsyn och egenkontroll Tillsyn av verksamheter inom jordbruk Bestämmelser om minskade växtnäringsförluster från jordbruket är utfärdade med stöd av miljöbalken. För att se till att bestämmelserna följs görs tillsyn. I förordningen om tillsyn enligt miljöbalken anges vilka myndigheter som har ansvar för tillsynen. Tillsynsmyndigheten ska kontrollera att bestämmelserna följs och genomföra de åtgärder som behövs för att felaktigheter ska rättas till. Dessutom ska myndigheten genom rådgivning, information och liknande verksamhet skapa förutsättningar för att uppnå målet med miljöbalken. Tillsynsmyndigheten är skyldig att anmäla överträdelser av bestämmelser och eventuella villkor för verksamheten till polis- eller åklagarmyndighet om det finns misstanke om brott. Tillsynen är uppdelad i operativ tillsyn och tillsynsvägledning. Den operativa tillsynen görs direkt mot den som bedriver en verksamhet, exempelvis genom ett gårdsbesök. Tillsyns väg - ledningen ska främja, förstärka och utveckla den operativa tillsynen. Tillsynsvägledning består av utvärdering, uppföljning och samordning av den operativa tillsynen samt stöd och råd till de tillsynsmyndigheter som utför den operativa tillsynen. Den operativa tillsynen av bestämmelserna som rör växtnäringsförluster utförs i huvudsak av kommunerna. Ett undantag är tillsynen över verksamheter som fordrar tillstånd enligt förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälso - skydd. Ansvaret för tillsynen över de verksamheterna ligger på länsstyrelsen, men länsstyrelsen kan överföra ansvaret till kommunen. Jordbruksverket har det centrala ansvaret för tillsynsvägledningen när det gäller tillämpningen av miljöbalken i frågor som rör verksamheter inom jordbruks- och trädgårdsområdet eller djurhållande verksamheter. Ansvaret omfattar bland annat de bestämmelser som ingår i åtgärdsprogrammet. Länsstyrelserna har ett regionalt ansvar för tillsynsvägledningen på det här området och är de som i första hand vägleder kommunerna. Egenkontroll i jordbruksverksamhet Alla som driver en verksamhet som kan innebära negativ påverkan på människors hälsa eller på miljön omfattas av miljöbalkens krav på egenkontroll. Genom god egenkontroll ska man hålla sig underrättad om den egna verksamhetens påverkan på miljön. Egenkontrollen är ett sätt att planera och organisera arbetet så att man kan förebygga och motverka olägenheter. Egen - kontrollen är dessutom ett sätt att visa för tillsynsmyndigheten att man uppfyller den lagstiftning som man berörs av. Läs mer: Åtgärdsprogrammet mot växtnäringsförluster från jordbruket. Broschyr från Jordbruksverket Ammoniakförluster från jordbruket. Rapport 1999:23 Jordbruksverket Sektorsmål och åtgärdsprogram för reduktion av växtnäringsförluster från jordbruket. Rapport 2000:1 Jordbruksverket Förslag till bestämmelser för att minska nitratutlakningen från jordbruket. Rapport 2003:5 Jordbruks - verket Greppa Näringens hemsida, Miljöbalken (1998:808) Förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2004:62) om miljöhänsyn i jordbruket vad avser växtnäring Förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd Förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken Förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll Jordbruksverkets allmänna råd (2005:1) om lagring och spridning av gödsel m.m. 8

10 Förändringar i kväveutlakning, fosfor- och ammoniakförluster Det finns flera olika orsaker till att det sker förändringar i utsläppen av kväve och fosfor från jordbruket. En del förändringar beror på åtgärder som genomförs. De kan exempelvis vara ett resultat av rådgivning eller bestämmelser. Andra förändringar beror på vad som odlas eller vad som produceras i djurproduktionen. Inriktningen på jordbrukspolitiken har stor betydelse för vilken jordbruksproduktion som är lönsam och det i sin tur påverkar jordbrukets effekter på miljön. Till skillnad från stora punktutsläpp från exempelvis industrier och reningsverk sker förluster från jordbruket från ett stort antal mindre källor exempelvis från åkermark och stallar. För att få en uppfattning om storleken på dessa görs översiktliga sammanställningar och modellberäkningar med jämna mellanrum. Mest arbete har lagts ned på att göra beräkningar av kväveutlakningen. För fosfor pågår arbete med att utveckla beräkningsmodellen så att den bättre tar hänsyn till de faktorer och mekanismer som påverkar fosforförlusterna. Ammoniak för lust - erna brukar beräknas vartannat år av SCB (Statistiska centralbyrån). Genom beräkningarna är det möjligt att följa hur miljöarbetet går. En annan anledning att göra beräkningar är att det finns en skyldighet att rapportera sådana data till de internationella konventionerna och enligt några av EU:s direktiv. I avsnittet nedan redovisas de beräknade förändringarna av förlusterna av växtnäring från jordbruket. I första hand är det förändringar i förhållande till förlusterna år 1995 som presenteras. I de fall det är möjligt redovisas hur stor del av förändringarna som beräknas bero på åtgärderna i åtgärdsprogrammet. Den som vill veta mer om effekterna av de enskilda åtgärderna kan läsa mer om detta i avsnittet Vilken effekt har enskilda åtgärder haft? Kväveutlakning Vid beräkning av kväveutlakningen har både utlakningen från själva åkermarken och andelen som faktiskt når fram till havet beräknats. På väg till havet sker en avskiljning av kväveföreningar i vattensystemen genom sedimentation, växtupptag och omvandling till kvävgas (denitrifikation). Detta kallas kväveretention. I delmålet för kväve talar man om att utsläppen av kväveföreningar från mänsklig verksamhet till havet ska minska. För att få fram den belastning på havet som orsakas av mänsklig verksamhet på jordbruksmark så tar man utlakningen från åkermarken och drar ifrån kväveretentionen och den utlakning som hade skett även om inget hade odlats på åkermarken (bakgrundsutlakningen). Här redovisas bara utlakningen från åkermark eftersom det är det som man har tittat på i den senaste beräkningen. Vi redovisar alltså inte förändringarna i belastningen på havet. Utlakningen från åkermark kallas också rotzonsutlakning, det vill säga det kväve som har transporterats förbi markens rotzon ungefär vid en meters djup och därmed har passerat växternas rötter. Under 2005 genomförde Sveriges Lant bruks - universitet (SLU) modellberäkningar av kväveutlakningen. Beräkningarna pekar på att den årliga kväveutlakningen från åkermarken minskat med ca ton mellan 1995 och 2003, vilket motsvarar en minskning med tolv procent. De främsta orsakerna till den minskade kväveutlakningen är åtgärder som genomförts, ett bättre växtnäringsutnyttjande i odlingen och en minskad åker areal. Genom ytterligare arealminskningar, i först hand mellan 2004 och 2005, bedöms kväve ut lak - ningen ha minskat med ytterligare ton till Målet för åtgärdsprogrammet är att från 1995 till 2010 ska kväveutlakningen från åkermark minska med ton. Även mellan 1985 och 1995 skedde en betyd - ande minskning i utsläppen av kväve från jordbruket (25 %). Detta visar en tidigare beräkning, se figur 1. Resultatet från denna och den senaste modell beräkningen är inte direkt jämförbara på grund av att beräkningsmetoden ändrats på senare år. Figur 2 visar hur minskningen mellan 1995 och 2003 framför allt förklaras av minskad åkerareal, 9

11 Figur 1. Resultat av två beräkningar av kväve - utlakning från åkermarkens rotzon. Figur 2. Orsaker till minskad kväveutlakning mellan 1995 och 2003 i ton kväve (N). a) minskad areal, b) ökad kväveeffektivitet, c) odling av fånggrödor och jordbearbetning förlagd till våren, d) spridning av stallgödsel på våren i stället för på hösten, e) ändrad grödfördelning. Figur 3. Minskad kväveutlakning (ton) i de områden som förväntas påverka Västerhavet (Västra Sverige), Egentliga Östersjön (Östra Sverige) och Bottniska viken (Norra Sverige). ökad kväveeffektivitet i odlingen och miljöersättningen för odling av fånggröda och bearbetning av marken på våren i stället för på hösten. En mindre del förklaras också av ökad vårspridning av stallgödsel och förändringar av vilka grödor som odlas. Den ökade kväveeffektiviteten beror på att av - kastningen har ökat utan att gödslingen har ökat. Av den minskning som beräknas ha skett mellan 1995 och 2003 bedöms ca två tredjedelar ha skett i områden som huvudsakligen påverkar Västerhavet, medan ca en tredjedel av minskningen har skett i områden som påverkar Egentliga Östersjön, se figur 3. En mindre del av minskningen har skett i norra Sverige. Där beror minskningen huvudsakligen på att den odlade arealen har minskat i området. Vad har de senaste åtgärderna betytt? Orsakerna till den minskade kväveutlakningen som redovisas i figur 2 hänger i några fall samman med de åtgärder som infördes i åtgärdsprogrammet år Den minskade utlakningen som förklaras av odling av fånggröda och vårbearbetning är en direkt följd av den ökade anslutningen till miljöersättningen för fånggröda och vårbearbetning efter Två andra åtgärder som tillkom år 2000 var utökat rådgivningsarbete, vilket resulterade i projektet Greppa Näringen, samt att arbeta för minskad stallgödselspridning inför sådd av höstsäd. Rådgivningen inom Greppa Näringen har bidragit till ökad kväve - effektivitet i växtodlingen i södra Sverige och kan förklara en del av den minskning som beror på ökad kväveeffektivitet. Minskad stallgödsel - spridning inför sådd av höstsäd kan vara en del av den visade effekten av all stallgödselspridning som förlagts till våren istället för hösten. Effekten av anlagda våtmarker ingår inte i modellberäkningen. Det beror på att deras verkan sker efter det att kvävet lämnat åkermarken. Av de åtgärder som tillkom år 2000 har miljöersättningen för fånggröda och vårbearbetning fått betydligt större effekt än beräknat. Däremot har spridningen av stallgödsel inför sådd av höstsäd inte minskat i den grad som vi förväntat oss och därför inte bidragit till minskade förluster i den mån det var tänkt. Till följd av minskningar i åker arealen och förändringar i grödfördelningen har kväveutlakningen totalt sett minskat mer än vi förutsett. 10

12 Fosforförluster Generellt är flödena av fosfor mindre undersökta än för kväve och modeller för att beräkna fosforförlusterna från jordbruket har hittills inte varit lika utvecklade. En metod för att beräkna hur mycket fosfor som kvarhålls i sediment och vegetation under fosforns transport till havet, s.k. retention, har saknats. För fosfor har därför bara förlusterna från åkermark beräknats och inte hur mycket av detta som kan förväntas nå havet. De senaste beräkningarna av fosforförlusterna från åkermark är gjorda för 1995 och De visar på en minskning med 19 % under denna period. Minskningen är troligen övervärderad, vilket sannolikt beror på den modell som använts för beräkningarna. Nya beräkningar av fosforförlusterna från jordbruksmark kommer att göras med en metod som bättre beaktar olika förlustvägar för fosfor. En metod för att beräkna retention har också utvecklats vilket gör det möjligt att beräkna belastningen av fosfor på havet. Figur 4. Beräknade fosforförluster från åkermark år 1995 och år 2000, ton fosfor. Ett annat mått på förändringar i jordbruket är att titta på utvecklingen av fosforutnyttjandet. SCB beräknar regelbundet nationella växtnäringsbalanser och de visar på en ökad fosforeffektivitet i jordbruket, se tabell 1. Tabell 1. Fosforeffektiviteti jordbruket i procent, åren År Fosforeffektivitet, % Ammoniakförluster Cirka ton ammoniak beräknas ha nått ut i luften från svenska källor år Jord bruket stod för 84 % av utsläppen. Enligt SCB:s beräkningar har utsläppen totalt sett minskat med ca 13 % jämfört med år Jordbruket har sedan 1995 minskat sina utsläpp med ca 18 %. Den minskning av ammoniakutsläppen som skett i jordbruket beror till stor del på att antalet djur inom jordbruket har blivit färre. Ungefär hälften av den sammanlagda utsläppsminskningen beräknas bero på färre antal djur. Andra faktorer som har haft betydelse är övergång från fastgödsel till flytgödsel, ökad andel flytgödselbehållare med täckning samt snabbare nedbrukning av gödseln efter spridning. Åtgärdsprogrammets mål innebär en minskning med ton mellan 1995 och Kommer vi att nå våra nuvarande mål? Kväveutlakning Det mål som satts upp för jordbruket inom åt - gärdsprogrammet, det vill säga en minskning av kväveutlakningen med ton från 1995 till 2010, ser ut att kunna nås. Enligt de modell - beräk ningar som gjorts har kväveutlakningen minskat med ca ton redan till år Dessutom visar beräkningar att kväveutlakningen kan ha minskat med ytterligare ton till år Däremot är det i dagsläget tveksamt om delmålet som gäller 30 % minskning av de vattenburna kväveutsläppen till haven söder om Ålands hav till år 2010 kommer att nås. För att kunna uppnå målet skulle det behövas ytterligare åtgärder inom flera sektorer. Fosfor Genom att modellerna för att beräkna fosforutsläppen inte varit så utvecklade är det svårt att mer noggrant uppskatta vilken effekt åtgärderna inom jordbruket har haft. Vi vet dock att överskottet av fosfor i växtodlingen fortsätter att minska vilket bör ha haft positiv effekt på fosforförlusterna. Det finns även indikationer på att fosforhalten minskar i vattendrag i intensiva jordbruksområden i södra Sverige. Av samma orsak som gör det svårt att bedöma 11

13 effekterna av åtgärderna inom jordbruket är det svårt att säga hur långt alla sektorer sammantaget har nått i förhållande till det nationella delmålet för fosfor. Ammoniak Åtgärdsprogrammets mål för ammoniak är att ammoniakavgången från jordbruket ska minska med ton till år 2010 från 1995 års nivå. Ammoniakavgången från jordbruket beräknas ha minskat med ca ton mellan 1995 och 2003 dvs. mer än målnivån. Det målet bör alltså kunna nås. Enligt det delmål till Ingen övergödning som rör ammoniak ska ammoniakutsläppen minska med 15 % till år 2010 jämfört med 1995 års nivå. I delmålet specificeras inga särskilda mål för olika sektorer såsom jordbrukssektorn. De totala ammoniakförlusterna har minskat med ca 13 % mellan 1995 och 2003 och därför bör delmålet vara möjligt att nå till Läs mer: Miljömålsportalen, Foto: Urban Wigert. 12

14 Vad kan vi säga om kostnaderna? De flesta åtgärder inom programmet har i olika om fattning inneburit kostnader för jordbrukarna eller för samhället. Åtgärderna har också varit till nytta genom den minskade belastningen på miljön. I samband med utredningar och åtgärdsförslag har det gjorts uppskattningar av kostnaderna för föreslagna åtgärder. Det har gjorts för att kunna bedöma åtgärdernas konsekvenser och värdera deras kostnadseffektivitet. I efterhand har det inte gjorts någon uppföljning eller sammanställning av vad alla åtgärder har inneburit för kostnader. Det är därför inte möjligt att på ett heltäckande sätt redovisa de kostnader som uppkommit i samband med genomförandet av åtgärdsprogrammet. För några åtgärder finns det dock tillgängliga uppgifter på vad de har kostat. Det är åtgärder där pengar betalas in eller ut, exempelvis skatten på mineralgödselmedel eller miljöersättningarna. Nedan presenteras företagens respektive samhällets kostnader för de här åtgärderna. De kostnader som redovisas i kapitlet är bara en del av åtgärdsprogrammets samlade kostnader. Miljöskatt på mineralgödselmedel Det finns en så kallad gödselmedelsskatt som tas ut för mineralgödselmedel. Förenklat kan man säga att det är den som yrkesmässigt tillverkar eller tar in gödselmedel till Sverige för återförsäljning som är skyldig att betala gödselmedelsskatt. Motsvarande belopp tas sedan ut av den som köper produkten, det vill säga jordbrukaren. På senare år har skatten varit 1,80 kr per kg kväve och 30 kr för varje gram kadmium över gränsen på fem gram kadmium per ton fosfor. Storleken på statens intäkter av denna skatt under de senaste åren visas i figur 5. En del av dessa intäkter har på senare år återförts till åtgärder inom jordbruket. Pengarna har bland annat använts till förebyggande åtgärder som utbildning och information till jordbrukare om jordbrukets påverkan på miljön. Miljöersättningar Det finns tre miljöersättningar som helt eller delvis har som syfte att minska växtnäringsläckaget från jordbruket. Dessa är Minskat kväveläckage (fånggröda och vårbearbetning), Skyddszoner samt Våtmarker och småvatten. Ersättning för skyddszoner och skötsel och anläggning av våtmarker och småvatten kan sökas av jordbrukare i hela södra Sverige. Möjligheten att få ersättning för minskat kväveläckage har under perioden varit begränsat till jordbruk i Kalmar, Gotlands, Blekinge, Skåne, Hallands och Västra Götalands län. Stödområdena kommer att ändras något från år Figur 5. Skatteintäkt av miljöskatten på mineralgödselmedel, i miljoner kronor, för åren Figur 6. Utbetalda medel, i miljoner kronor, till miljöersättningar för att minska växtnäringsförluster från jordbruket under åren

15 Anslutningen till ersättningarna har varierat. Ersättningarna för minskat kväveläckage och skyddszoner har fått stor anslutning bland jordbrukarna medan ersättningen för våtmarker och småvatten inte fått så stort genomslag som man hoppats på. Figur 6 visar hur många miljoner kronor som årligen betalats ut inom de olika ersättningarna under perioden Miljöersättningarna är en del av Sveriges landsbygdsprogram och finansieringen sker både genom nationella medel och genom medel från EU. Rådgivning och information Länsstyrelserna gör program som gäller kompetensutveckling av jordbrukare inom miljöområdet. Programmen innehåller exempelvis den utbildning och rådgivning som kan erbjudas till jordbrukare i länet. Utbildningen är gratis för jordbrukarna. Den finansieras dels med nationella medel och dels med medel från EU. Pengar till kurser, fältvandringar, rådgivning och informationsmaterial, med mera betalas ut till länen via Jordbruksverket. I figur 7 presenteras de antal miljoner kronor som betalats ut för kompetensutveckling inom växtnäringsområdet. I summan ligger även pengar som gått till Jord - bruksverkets verksamhet med kurser och informationsmaterial samt till administrativa kostnader för att sköta verksamheten. Rådgivningsprojektet Greppa Näringen ingår som en del av kompetensutvecklingen. I figur 7 redovisas hur stor andel av de utbetalda medlen till kompetensutveckling som har gått till Greppa näringen. Greppa Näringen har till en mindre del finansierats med intäkter från miljöskatten på gödselmedel. Försöks- och utvecklingsprojekt Försöks- och utvecklingsprojekten är ett viktigt hjälpmedel för att utforma rådgivningen och ta fram lämpliga föreskrifter. Jordbruksverket har haft pengar att fördela till olika projekt som rör växtnäringsförluster. Under åren som gått har antalet projekt och beviljade medel varierat något. På senare år har Jordbruksverket fått mindre pengar att dela ut till försöks- och utvecklingsprojekt inom växtnärings området. I figur 8 visas de belopp som betalats ut till försöks- och utvecklingsverksamheten genom Jordbruksverket under de senaste nio åren. Figur 7. Utbetalda medel, i miljoner kronor, som använts för kompetensutvecklingsåtgärder inom växtnäringsområdet under åren I figuren visas också hur stor del av de totala medlen som använts till Greppa Näringen. Figur 8. Beviljade medel, i miljoner kronor, till försöks- och utvecklingsverksamhet inom växt - näringsområdet under åren

16 Syns förändringarna i miljön? Det kan ta tid innan förändringarna syns i miljön Hur snabbt effekterna av en åtgärd kan ses i miljön beror på vilket näringsämne det rör sig om och vilka förhållanden som råder på platsen. Många gånger är de naturliga systemen tröga och buffrande vilket gör att det kan ta tid innan vi ser tydliga resultat av åtgärderna inom jordbruket. Ett annat skäl till att det kan vara svårt att påvisa direkta effekter av åtgärder i jordbruket är att den miljöövervakning där man särskilt försöker titta på jordbrukets effekter, exempelvis genom att mäta halten växtnäringsämnen i ett vattendrag, har begränsad omfattning. I ett avrinningsområde med olika marktyper och utsläppskällor är det dessutom svårt att säga hur stor del av utsläppen i ett visst vattendrag som jordbruket står för. När det gäller miljöpåverkan av ammoniakförlusterna från jordbruket är problemet att den är svår att särskilja från påverkan från andra utsläppskällor. Nedfall av kväveföreningar kommer från flera olika källor, från Sverige och andra länder, och det är bara en liten del som kommer från jordbruket i Sverige. Någon övervakning som kan säga hur stor del av nedfallet som kommer från svenska källor finns inte idag. Foto: Lennart Svedlund. Minskade halter av växtnäring i vattendrag i södra Sverige Kan vi då se några förändringar i miljön som en följd av det arbete som görs för att minska förlust erna av kväve, fosfor och ammoniak? Jo, det finns undersökningar som pekar i en positiv riktning, det vill säga på minskade halter av övergödande ämnen, exempelvis av kväve i vattendrag. Miljöövervakningsprogram I Sverige finns flera miljöövervakningsprogram där man tittar på vattenkvaliteten i sjöar, vattendrag och grundvatten. Ett par av dessa program är särskilt inriktade på att följa jordbrukets inverkan på yt- och grundvattenkvaliteten. De kallas Observationsfält på åkermark samt Typområden på jordbruksmark. 15

17 I observationsfälten sker mätningar i dränerings vatten från fälten. I dag finns det drygt 10 observationsfält. Typområdena består av små, jordbruksdominerade avrinningsområden i olika delar av landet. De representerar olika jordartsoch bruk ningsförhållanden och fungerar på så vis som exempelområden. I dessa områden mäts vattenkvaliteten i avrinnande vatten i den bäck eller å som avvattnar åkermarken. I dag undersöks ett tjugotal områden men antalet har varierat något över åren och tidigare har fler områden undersökts. Vad händer i typområdena? Mätningarna i observationsfälten och typområdena har pågått under så pass många år att det i flera fall går att se trender i utlakningen. Vid en analys som genomfördes år 2002, observerades signifikant nedåtgående trender av nitratkväve i av rinningsvattnet i 7 av 24 typområden. Ytterligare 13 områden visade tendens till nedåtgående trend. I ett typområde ökade dock förlust erna av nitrat. Fosfatfosfortransporten hade minskat signifikant i åtta områden medan halterna partikel bunden fosfor hade minskat signifikant i tre om råden men ökat i två. År 2006 gjordes en ny analys, men då hade det totala antalet typområden minskat. Tendenserna var då desamma, det vill säga statistiskt säkerställda minskningar av kvävehalterna i vattnet i flera områden och av fosfor i några fall. Inget område visade någon uppåtgående trend för kväve. Det fanns några områden där analyserna visade att det fanns en statistiskt säkerställd trend för ökade fosfortransporter. Resultat från miljöövervakningen av vattendrag Data från den allmänna miljöövervakningen av vattendrag kan också ge indikationer på om åtgärder inom jordbruket har haft effekt. År 2005 analyserades vattendata från tolv vattendrag i jordbruksdominerade avrinningsområden (minst 30 % jordbruksmark). Analysen visade signifikanta minskningar av nitratkväve och så kallad övrig fosfor (skillnaden mellan totalfosfor och fosfat) i flera vattendrag. Minskningarna var tydligast i Skåne där de var en till ett par procent om året under åren Med stor sannolikhet beror förändringarna på de åtgärder som gjorts för att minska läckaget. I Mellansverige var minskningarna inte lika entydiga men här dominerades inte heller avrinningsområdena för vattendragen av jordbruk och kvävehalterna i vattnet var lägre. I några fall fanns tendenser till ökande halt fosfatfosfor i vattendragen. Läs mer: Markvetenskapliga institutionen, Observationsfält på åkermark. Teknisk rapport nr 93. G. Johansson och A. Gustafson. Avdelningen för vattenvårdslära, SLU Nitrogen leaching in small agricultural catchments (2004), K. Kyllmar. Agraria 485. Doctoral thesis. SLU. Närsaltskoncentrationer och trender i jordbruksdominerade vattendrag, B. Ulén och J. Fölster. SLU

18 Vilken effekt har enskilda åtgärder haft? I det här avsnittet görs en mer ingående presentation av de olika åtgärder som genomförs för att minska växtnäringsförlusterna. Främst redovisas statistiska uppgifter med anknytning till åtgärderna. För några av åtgärderna finns beräkningar som visar vilken effekt de troligen har haft i form av minskade förluster. Lagstiftning Flera av åtgärderna inom åtgärdsprogrammet genomförs med hjälp av lagstiftning. En del av bestämmelserna är en följd av internationella direktiv och medan andra grundar sig på nationellt arbete med att nå de mål som satts upp för miljön. Känsliga områden I vissa delar av Sverige har miljön bedömts som särskilt känslig för påverkan av växtnäringsläckage från jordbruket. De här områdena har pekats ut som känsliga områden utifrån EU:s nitratdirektiv. Områdena som pekats ut är Skåne, Halland, Blekinge och Gotlands län, resten av kustområdet från den norska gränsen till och med Stockholms län samt jordbruksområdena runt Mälaren och Hjälmaren, i centrala Östergötland och söder om Vänern, se karta. Eftersom de känsliga områdena bedömts som särskilt viktiga i arbetet med att minska växtnäringsläckaget från jordbruket går bestämmelserna längre i dessa områden än i övriga landet. Bestämmelser om lagringskapacitet för stallgödsel En väl utbyggd kapacitet för lagring av stallgödsel Skåne, Halland och Blekinge Kustområden samt Gotland och Öland Jordbruksområden i Östergötland, söder om Vänern samt kring sjöarna Mälaren och Hjälmaren ger bättre förutsättningar för att kunna sprida stall - gödseln när det är som mest gynnsamt både för ekonomin och för miljön. Bestämmelserna om hur länge ett jordbruksföretag åtminstone ska kunna lagra sin gödsel varierar med plats i landet och med vilket gödselslag det är som ska lagras. I tabell 2 finns en sammanställning av de bestämmelser som gäller. Tabell 2. Krav på lagringskapacitet, utryckt i antal månader som stallgödsel som produceras på företaget ska kunna lagras, utifrån antal djur på företaget, djurslag och plats i landet Skåne, Halland, Blekinge och Gotland samt Öland Områden utanför och känsliga kustområden Övriga känsliga områden känsliga områden Antal djurenheter 1 Nöt, hästar, Annan Nöt, hästar, Annan Nöt, hästar, Annan får och getter djurhållning får och getter djurhållning får och getter djurhållning månader 10 månader 8 månader 10 månader 8 månader 10 månader månader 10 månader 6 månader 6 månader 6 månader 6 månader 10 månader 2 10 månader månader 6 månader 6 månader 2 6 månader 2 Inga generella Inga generella bestämmelser bestämmelser 1 Inga generella Inga generella Inga generella Inga generella Inga generella Inga generella bestämmelser bestämmelser bestämmelser bestämmelser bestämmelser bestämmelser 1) För definition av djurenhet, se tabell 3. Regler för lagringskapacitet gäller: 2) från och med den 1 juli 2007, 3) från och med den 1 juli

19 Tabell 3. Definition av djurenhet En djurenhet är: 1 mjölkko, även sinko. 6 kalvar, från en månad upp till sex månaders ålder. 3 övriga nöt, sex månader eller äldre. 3 suggor, inklusive smågrisar upp till tolv veckors ålder. Betäckta gyltor räknas som suggor. 10 slaktsvin eller avelsgaltar, tolv veckor eller äldre (som slaktsvin räknas även obetäckta gyltor). 1 häst, inklusive föl upp till sex månaders ålder. 10 minkhonor för avel inklusive valpar upp till åtta månaders ålder samt avelshannar. 100 värphöns, 16 veckor eller äldre. Kycklingmödrar räknas till värphöns. 200 unghöns upp till 16 veckors ålder. 200 slaktkycklingar. 100 kalkoner, gäss eller ankor, inklusive kycklingar och ungar upp till en veckas ålder. 15 strutsfåglar av arterna struts, emu och nandu, inklusive kycklingar upp till en veckas ålder. 10 får eller getter, sex månader eller äldre. 40 lamm eller killingar upp till sex månaders ålder. I figur 9 och 10 visas förändringen av lagringskapaciteten för mjölkkor och övriga nöt samt för svin under de senaste åren. Lagrings kapaciteten visas i antalet månader. Många företag med mjölk- eller nötköttsproduktion har i dag en bättre lagringskapacitet än det minimikrav på åtta månaders lagringskapacitet som satts upp i bestämmelserna. År 2005 lagrades gödseln från drygt 40 % av mjölkkorna i lagringsutrymmen med en lagringskapacitet på tio månader eller mer. Hos nötköttsproducenterna har utvecklingen gått ännu längre. I dag finns närmare 60 % av övriga nöt på företag som har tillgång till mer än tio månaders lagringskapacitet. Ungefär 70 % av alla slaktsvin finns i dag på företag med över 100 djurenheter (för definition av djurenhet se tabell 3). Dessa företag omfattas av krav på minst tio månaders lagringskapacitet för stallgödseln. De flesta svin finns också på anläggningar som har så stor lagringskapacitet. Få djur finns på anläggningar med mindre än åtta månaders kapacitet. Lagrings kapaciteten för stallgödsel från svin har förändrats marginellt de senaste åren. Lagringsutrymmet kan se olika ut beroende på om det är fast-, klet- eller flytgödsel som ska lagras. Generellt går utvecklingen mot att mer av gödseln hanteras som flytgödsel och djupströgödsel, medan hanteringen av fastgödsel och urin minskar. Figur 11 visar denna utveckling för stallgödsel från nöt och svin. Vid flytgödselhantering blir ammoniakförlusterna normalt sett lägre än från ett system med fastgödsellagring, bland annat för att det är lättare att vidta åtgärder för att minska förlusterna. En ökande andel flytgödsel är en av de faktorer som har bidragit till de minskade ammoniakförlusterna från jordbruket. För att förhindra utsläpp av växtnäring ska lagringsutrymmena vara utformade så att det inte sker någon avrinning eller läckage till omgivande miljö. Foto: Håkan Alfredsson. 18

20 Figur 9. Lagringskapacitet i antal månader för stallgödsel från mjölkkor och övriga nöt, fördelat i procent av antalet djur under åren Källa: SCB Figur 10. Lagringskapaciteten i antal månader för stallgödsel från svin, fördelat i procent av antalet djur under åren Källa: SCB Figur 11. Hanteringssystem för stallgödsel från nöt och svin under åren , fördelat på antalet djurenheter som gödseln har sitt ursprung från. Notera att en summering av staplarna under ett år överskrider 100 % eftersom samma djurenhet exempelvis ger upphov till både urin och fastgödsel. Källa: SCB 19

21 Bestämmelser om täckning av gödselbehållare För Götaland och delar av Svealand finns bestämmelser om att på företag med fler än tio djur enheter ska lagringen av flytgödsel och urin ska ske med någon form av täckning. Skälet till detta är att minska förlusterna av ammoniak från gödseln under lagringen i de delar av landet där det finns störst behov att minska ammoniakförlusterna från jordbruket. Förutom bestämmelserna om täckning finns även krav på att påfyllning av gödsel till flyt gödsel- och urinbehållare ska ske under täckning en för att minimera skadorna på täckningen (se faktaruta). Bestämmelserna om täckning och påfyllning under täckning infördes 1995 i Halland, Skåne och Blekinge och 1997 i de övriga länen. Som en naturlig följd av detta har andelen täckta behållare successivt ökat under åren som gått sedan dess. Figur 12 visar utvecklingen av andelen täckta flytgödsel- och urinbehållare för hela landet. Den täckningsmetod som år 2005 klart dominerar för flytgödsel är svämtäcke. Hela 96 % av flytgödseln som har någon form av täckning täcks med svämtäcke. Tak används som täckningsmetod för tre procent av flytgödseln. När det gäller urin ser det något annorlunda ut. År 2005 täcktes drygt 70 % av urinbehållarna som hade någon form av täckning av svämtäcke och 23 % av tak. Figur 12. Andelen täckta flytgödsel- och urinbehållare, fördelat i procent av antalet djurenheter som gödseln har sitt ursprung från, under åren Källa: SCB Figur 13. Andel täckta flytgödsel- och urinbehållare fördelat i procent av antalet djurenheter i olika produktionsområden i landet år Indelning av produktionsområdena framgår av kartan på sidan 23. Källa: SCB 20