Ämne: Apologin av Platon. Sokrates kommenterar sin dödsdom.

Transkript

1 Cyberrymden knarkologika.se är ett apolitiskt och irreligiöst forum för konstruktiv diskussion kring missbruk och missbruksvård. Varje person med ett seriöst motiv är välkommen med sitt bidrag till detta forums fyra dimensioner högt, brett, djupt och över tid om missbruk och missbruksvård i Sverige. Ämne: Apologin av Platon. Sokrates kommenterar sin dödsdom. Diarienummer: Hemsida: E-post:

2 knarkologika.se

3 Bakgrund En central del i Sokrates eftermäle är hans definition av sig själv som en person som är medveten om att han inte vet något. Den som förnekade gud/gudarna vid den här tiden (399 f.kr.), såsom Sokrates gjorde genom att uttala att han ingenting visste om gud (agnosticism per definition) fick en dödsdom. Sokrates dömdes för att vara ateist, sofist och för att ha vilselett ungdomen från att följa gällande lagar och principer. Dödsstraffet utfördes genom inmundigande av gift. Följande text är en minnesanteckning gjord av filosofen Platon i, kring och efter den stund då Sokrates drack sitt gift och avled.

4 Sokrates försvarstal (Apologin) av Platon Innan en lång tidsrymd har passerat, o Atenare, kommer ni att ådra er klander från dem som vill vår stad ont. Klander över att ha mördat den vise mannen Sokrates. Nämligen kommer de som vill vanära er att bedyra att jag är vis, fastän jag inte är det. Om ni istället hade väntat en kort tid hade händelsen haft sin naturliga gång, ty om ni iakttar min framskridna ålder ser ni att jag är nära döden. Jag säger inte detta till er alla, utan enbart dem som har dömt mig att dö, och jag säger också detta till samma personer: Ni kanske tror, o Atenare, att jag blivit dömd av brist på argument, som kanske hade övertygat er, om jag tänkt eller gjort något alls för att undvika mitt straff. Långt därifrån! Jag har förvisso blivit dömd av brist, men inte på argument, utan oförskämdhet och fräckhet, och benägenheten att säga er de saker ni önskade höra: sådant som jag vidhåller är mig ovärdigt, men som ni är vana att få höra från andra. Men jag ansåg mig inte böra göra någonting för att undvika fara som är ovärdigt en fri man, och inte heller nu ångrar jag detta sätt att försvara mig själv, för jag dör hellre efter ett sådant försvar än lever på så sätt. Ty varken i rättegång eller strid är det riktigt att jag eller någon annan ska utnyttja alla till buds stående medel, varmed man kan undvika döden. I strid är det uppenbart att en man undviker döden genom att slänga sina vapen och lägga sig för fötterna av sin förföljare. Och det finns många andra verktyg vid varje fara som tjänar till att undvika döden om man är villig att säga och göra allt. Men det är inte svårt, o Atenare, att fly döden, utan det är mycket svårare att undvika fördärv, ty detta är raskt och flinkt jämfört med döden. Nu blir jag, långsam och åldrad, upphunnen av den långsammare av dessa två, medan mina åklagare, starka och driftiga, hinns upp av den raskare: elakhet. Och nu lämnar jag in, dömda av er till döden fastän de ska dömas av sanningen som är skyldiga till orättfärdighet och jag bidar mitt straff liksom ni ert. Jag säger då till er, o Atenare,

5 som har dömt mig till döden, att omedelbart efter min död kommer ett straff överväldiga er från Gud som är långt strängare än det som ni har tilldelat. Ty ni har gjort detta för att befria er själva från nödvändigheten att stå till svars för era liv. Jag kan dock intyga att det motsatta kommer ske. Era åklagare blir fler, som jag nu har hållit tillbaka, även om ni inte har uppfattat detta, och de kommer att vara strängare eftersom de är yngre, och ni kommer bli än mer kränkta. Ni lever inte väl. Men om ni tror er kunna hindra någon annan från att skada er genom att skicka människor i döden, har ni tagit grovt miste; det är en flykt som är varken möjlig eller hedervärd. Men det finns en annan väg som är mycket hedervärd och enkel: att inte försöka tygla andra, utan istället fästa avseende vid sig själv och ställa frågan hur man kan bli fulländad. Att dö är det ena av två ting: Ty antingen är den döde utplånad och har inga förnimmelser alls eller som det sägs sker visst en vandring av själen från en plats till en annan. Och om den är ett utslocknande av alla sinnen, som om den vore en drömlös sömn, skulle döden vara en underbar välsignelse. För jag tycker att den som får välja ut en natt, då han sov så djupt att inga drömmar förekom, och jämföra den med alla nätter och dagar i sitt liv, borde under övervägande bli tvungen att säga hur många dagar och nätter som han genomlevt mer angenämt än denna natt i sitt liv. Jag tror att inte bara en vanlig person, utan till och med en stor konung skulle tycka dessa enkla att räkna i jämförelse med övriga dagar och nätter. Om därför döden är av denna sort, säger jag att den är en vinst, ty all framtid verkar vara endast en natt. Men om, å andra sidan, döden är ett bortförande till en annan plats och det som sägs är sant: att alla döda finns där vilket är en större nåd än detta, mina domare? För när man anländer till Hades, frisläppt från dessa som låtsas vara domare, skall man finna dem som är rättmätiga domare och som hävdas döma där: Minos och Rhadamanthys, Aiakos och Triptolemus, och sådana andra av halvgudarna som var rättfärdiga under sina egna liv. Skulle detta vara en sorglig färd? Till vilket pris skulle man inte värdera en rådplägning med Orfeus och Musaeus, Hesiodos och

6 Homeros? Jag skulle sannerligen kunna tänka mig att dö ofta om detta vore sant, ty det förefaller mig beundransvärt att få möta Palamedes, och Ajax; Telamons son; eller någon annan av de forntida som har dött av ett orättfärdigt domslut. Jämförelsen av deras lidanden med mina skulle för mig troligen inte vara en oangenäm syssla. Men den största glädjen vore att bruka tiden med utfrågningar och studier av människorna där, liksom jag gjort här, för att upptäcka vem bland dem som är vis och vem som inbillar sig detsamma men inte är det. Till vilket pris, mina domare, skulle man inte värdera möjligheten att utfråga honom som förde den mäktiga hären mot Troja, eller Odysseus eller Sisyfos, eller tiotusen andra, vilka man skulle kunna nämna? Både män och kvinnor att samtala, umgås med, och ställa frågor till skulle utgöra en omätbar gåva. Förvisso dömer inte deras domare till döden, för ur många synvinklar är de som lever där lyckligare än människorna här, och är framdeles odödliga, åtminstone om det som sägs är sant. Ni bör därför, mina domare, nära goda förhoppningar avseende döden samt meditera på denna sanning: För en god människa är intet ont, vare sig i livet eller i döden, och inte heller försummas hennes bekymmer av gudarna. Av vad som vederfars mig, ej av en slump, har jag fått klart: att nu dö och bli fri från bekymmer är bättre för mig. På grund av detta har inte varningen (från oraklet) på något sätt avhållit mig, och jag hyser inget agg mot dem som har dömt mig, eller mot mina åklagare, fastän de inte har dömt eller anklagat mig med sådan avsikt, utan trott sig endast kunna tillfoga skada. För detta förtjänar de att bli klandrade. Så mycket emellertid ber jag dem: Bestraffa mina söner när de har vuxit upp, o domare, och plåga dem som jag plågat er om de förefaller bry sig mer om rikedomar eller någonting annat framför dygden, och om de tror sig vara något när de är intet. Förebrå dem som jag gjort er, för att inte uppmärksamma det de bör och framställa sig som något, när de i själva verket är värda inget. Om ni gör detta kommer både jag själv och mina söner ha mött en rättvis behandling från er. Nu är dock tiden här för min avfärd in i döden, och jag lämnar er i livet. Men vem av oss som färdas mot ett bättre tillstånd är okänt för alla, utom gud.