att skriva en bilderbok för barn är en sak. Att sedan själv läsa den för sitt eget barn är något helt annat. Jag har skrivit massor av bilderböcker

Transkript

1 2. att skriva en bilderbok för barn är en sak. Att sedan själv läsa den för sitt eget barn är något helt annat. Jag har skrivit massor av bilderböcker för treåringar, men när jag läser mina böcker för min egen treåring får jag nästan ångest. Jag tycker att jag skriver för krångligt. Meningar som jag gladdes åt när jag författade dem, tycker jag verkar onödigt tillkrånglade. Så jag rätar ut dem lite. Inga stilistiska experiment här! Jag tycker visserligen att läsande föräldrar i första hand bör följa texten och låta barnet själv ta ställning till eventuella litterära övertoner. Men jag gör det alltså inte alltid med mina egna böcker. Som 12

2 författare har jag väl rätten att revidera texten i en ny tillfällighetsupplaga Jag tycker också att jag skriver för spännande. Här är en liten kanin som går vilse. Men varför ska hon behöva möta ruggiga grävlingar och varför ska det lilla livet tvingas gå in i rävarnas håla där de ligger och morrar i sömnen? Varför kan hon inte bara gå rakt hem till sin snälla familj? Oj, där gick hon vilse. Men hopp, där kom hon hem och allt är bra. Jag vet att dramaturgin kräver uppladdning och klimax innan lösningen dyker upp. Och att förlagsbranschen ogillar tvåsidorsböcker. Men denna kunskap är inget värt när jag läser för mitt eget barn. Vi hoppar över, säger han bryskt. Det är för hemskt. Och jag bläddrar en tjock bunt sidor. Ja! Så kommer storebror och tar henne i tassen. Han förmanar henne lite trivsamt och hemtrevligt strängt. Gissa vad jag stryker i den meningen! Efter det känner jag mig knäckt som författare. 13

3 Jag skriver inte grymma böcker för barn. Tvärtom brukar recensenterna tala om något milt och känsligt. Men tydligen inte tillräckligt milt Måste förresten böcker verkligen ha spänning? En gång kom jag i diskussion med en pojke i första klass. Han menade att det hände för mycket i böcker. Man kan väl inte skriva en bok om en pojke som klappar en katt på hundra sidor? sa jag. Ingen vill läsa den. Jo, jag! sa han. Men böcker måste ändå ha lite spänning fast de får inte vara farliga. Till och med Bamse, som har en sådan snällhetsstämpel på sig, är för farlig. Hjälp! Bamse ramlar nerför klippan och slår ihjäl sig. Mesiga jag hoppar över ordet ihjäl. Döden diskuterar vi i ett värdigare sammanhang. Bovarna Knocke och Smocke fångar Bamse och lägger honom i en tunna och ska kasta ut honom i havet så att han drunknar. Jag hinner inte fatta något redigeringsbeslut förrän 14

4 Vi hoppar över, säger han bryskt. Det är för hemskt. En treåring har svårt för människor som medvetet är elaka mot varandra. En treåring vill bygga upp en tillit. Om någon säger att han är snäll, så vill barnet lita på att han är snäll. Om ett barn i en berättelse går och handlar, så ska han möta en vänlig expedit och kanske få en karamell för att han varit duktig. Så vill barnet ha det. Men om expediten istället är ilsken och sparkar ut barnet så är det alldeles otroligt hemskt. Och ett sabotage mot det barn som försöker bygga tillit. Tillit mot människor och mot samhället. Någon slår sig och genast kommer ambulansen och hjälper. En vattenkran går sönder och man ringer rörmokaren. Det kommer en vänlig man och lagar allt. Och dricker en kopp kaffe. Den grundtilliten måste byggas i treårsåldern. Kritik mot systemet är det självklart inte dags för 15

5 än: Det tog alldeles för lång tid för ambulansen att komma till Rinkeby! Inte pensionärsbitterhet heller: Rörmokare kommer ju aldrig i tid, de gör bara fel, det kostar för mycket och se så smutsigt det blev på toaletten. Det är inte dags för obegripliga ilskna gubbar som jagar iväg oskyldiga barn. Och jag tror heller inte att det är dags för: Akta dig för alla vuxna, det kan finnas fula gubbar. Först behöver treåringen en tillit och ett mod. Först. Nu förstår jag varför ett barn kan ha teveprogrammet Teletubbies som största favorit. Inget händer, alla är snälla och alla barn förstår garanterat allt vad som sker. Och nu kommer jag på en väldig utmaning. Att skriva en snäll, händelselös och högst begriplig berättelse. Som är av hög kvalitet och bara så enormt otroligt bra! Då kanske man måste våga experimentera lite med språket ibland. 16